I elfte timmen blev det en allsvensk match även 2013. En vemodets resa genom det gråa sydsvenska höstlandskapet. Jag har nog inte insett att det brunnit en saknad efter detta inne i mitt bröst. Att ta hyrbilen och bara dra iväg, att anlända en arena och möta sina kollegor. Sedan snacka med alla och se arenan fyllas av fotbollsfans med förväntningar. Guida tittarna genom matchen för att till sist avrunda sändningen uppe på kommentatorsplats samtidigt som samma arena avfolkas tills enbart strålkastarnas ljus mot den gröna gräsmattan med ruttnande höstlöv hänger kvar. För att själv veta att man har en fem timmars bilresa hem framför sig.  

Redan på lördagen drog jag iväg i skymningen mot Växjö där jag skulle övernatta för vidare färd ner till Hällevik och Strandvallen i Blekinge. Bara det blev en nostalgifärd genom Memory Lane. Sju och halv månad i staden tillbringade jag i arméns tjänst 1986. Det var väl inte en jättelycklig tid men däremot väldigt viktig. Det var mitt första uppbrott från familjehemmet och hemstaden. En milstolpe för min utveckling och öppenhet för förändring. Jag hade inte varit inne i centrala Växjö sedan muck. Staden var densamma, jag bodde på Stadshotellet, där i deras nattklubb kom vi som militärer aldrig in, pestsmittade. Det var fortfarande nattklubb men jag valde istället att vandra runt för att insupa den nostalgiska atmossfären. Tog mig upp till regementet som i de flesta andra städer i landet blivit omvandlat till kontor och bostäder. Ändå högg det till i mig när jag gick över den gamla kaserngården för att till sist stanna utanför min kasern, mitt logement. Snart 30 år sedan vi sa adjö till varandra för att vandra ut i världen. En handfull har jag fortfarande koll på men de flesta kamraterna är någonstans därute men jag vet ej var. Det enda jag har kvar är några slitna fotografier i ett album i en låda hemma. Med en konstig känsla i magen gick jag tillbaka till city och hotellet. Den långa raksträckan jag gått så många gånger.

Vägarna genom Småland är förvisso raka men trånga och hopplösa i övrigt. Men den dryga timmen ner mot Blekingen gick fint och min vana trogen ser jag till att få se Sverige medan jag jobbar. Så jag körde rakt in i Karlshamn, ut mot havskanten och njöt av det stilla höstvädret. Avfyrade lite fotografier, drog in dofterna i näsborrarna och tänkte på Karlshamn som syndens näste där sprit, tobak, smuggling och vilt levende var en sanning en gång i tiden. Jag körde genom centrum, stannade och såg på folk innan hyrbilen drog ut genom porten jag nyss körde in igenom.

Jag anlände Hällevik tillsammans med glimtar av sol och lämnde Listerlandet i helvetesmörker och ösregn. Tre timmar rätt tillbaka på de smala vägarna 29, 27 och 25. Mot Värnamo och det kändes som att utsätta sig för rysk roulette. Lastbilar susade förbi enbart några centimeter ifrån en. Ljussken rätt i ögonen och djur som smög omkring vid väggrenen. Men jag nådde E4:an, tackade gudarna för den nya fantastiska vägen mellan Mjölby och Motala. Och via Askersund och nya bilköer men utan regn var jag snart hemma och det kändes så skönt när jag körde ner bilen i garaget och tystnaden.

Att hoppa av någonting ger distans och reflektion. Man lär sig saker om sig själv. Jag vill nog inte vara utan det här helt och hållet. Landslaget i Kanal 5 är enastående kickar med allt vad det innebär men allsvenskan ger andra sköna vibbar. Jag tror det handlar om delaktighet, att vara med i ett sammanhang. Som frifräsare har man sällan arbetskamrater och det suger ibland. Det var kul och intressant att få prova på allsvenskan igen. Jag gör det gärna igen nästa år. Men det beslutet ligger helt utanför mig. Det kan vara svårt för en avhoppare som behövde andas att komma tillbaka. 

Att komma till Strandvallen i Hällevik för att se på fotboll är en resa bakåt i tiden. Å ena sidan är det på något sätt charmigt att arenor och platser som detta fortfarande har en plats i svensk elitfotboll. Å andra sidan så är det irriterande omodernt och icke inbjudande. Mat i kalla tält där vatten fick rakas undan, kaffe, korv och annat grillat ifrån träkonstruktioner som svajar och gungar. Men men...

Att jobba där är väldigt oglamouröst men en dag som i söndags där vinden höll sig i bakgrunden under större delen av matchen fungerade det. Regnet höll sig någorlunda utanför kommentatorspositionen och trots allt ser man bra ifrån baracken man står i. Människorna på arenan är vänliga och hela platsen doftar division 7 men arbetet de gör med sin fotboll är djupt imponerande trots årets alla skandaler. Kan inte vara lätt att bedriva elitverksamhet där nere mellan Malmö och Kalmar. Ska man göra en allsvensk match under en säsong är det kanske denna långa bortamatch. Det är lite kult trots allt.

"Inte mycket har förändrats sedan Örebro fyllde 700 år"

Bad Bad Boy-vänta på mig!

Jag har liksom en gen som alltid går i duggregn...

U2 var det som öppnade mina ögon mot Irland. Men det var The Pogues som gjorde att jag behöll dom öppna. Det var The Pogues som gjorde att ögonen borrade djupare och djupare ner i den irländska folkmusiken via deras egna folkrock/punk. När jag första gången fick skivan Rum Sodomy & The Lash i min hand och satte den i skivspelaren så var det som att en hel ny värld öppnade sig. Jag hade aldrig hört något liknande. Soundet talade direkt till mig och jag fullständigt exploderade av lycka. Och det har aldrig gått över. Jag letar fortfarande efter nya band med samma influenser och hittar dom då och då men aldrig med samma klass. Under en lång tid var jag trött på låtarna och eftersom bandet inte längre finns och geniet Shane MacGowan inte släpper nytt material allt för ofta så har jag inte lyssnat på The Pogues speciellt mycket de senaste åren. Det har nog varit bra.

För när jag idag nåddes av nyheten att irländaren, bandmedlemmen, gitarristen Phil Chevron hade avlidit av sin cancersjukdom så bestämde jag mig för att trixa ihop en Spotifylista till hans ära. Jag lyssnade igenom nästan alla låtar och fan vilken kick jag fick. Det är enastående vilken lång rad av enbart skitbra låtar som detta band spottade fram under en massa år från mitten av 80-talet till början av 90-talet då bandet började krackelera och till sist falla isär. Chevron själv lämnade bandet 1994 mycket på grund av alkoholproblem.

Vi är många musikintresserade som någon gång i våra livet fallit lite extra för ett band och kanske ett album. The Pogues är och kommer alltid vara just det bandet för mig. Rum Sodomy & The Lash kommer vara den skivan även om If I Should Fall From Grace With God och Hell´s Ditch är två andra fantastiskt bra skivor. Vila i frid Phil Chevron! Jag trodde alltid att Shane skulle gå först.