25 Augusti 16:32
Allt kommer att bli bra...
Men allt kommer att bli bra. Det måste man intala sig. Även om nyheterna skriker ut löpsedlar om en ny ekonomisk kris. Och att en TV-dokumentär meddelar att i oktober, eller var det november, så inträffar en ny ekonomitsunami i världen där allt på nytt ska gå åt helvete. Det säger en man, en guru, som heter Martin Armstrong. Han har med stor precision prickat in varje kollaps tidigare och nu menar han att nästa står och knackar på dörren. Kanske börjar den i Kina? Dessa dagar.
Jag hör åska långt borta, det har nu blivit ännu mörkare över mig och regnet är på väg att tvinga mig in i stugan. Hösten, mörkret, den motvilliga vilan. Det har varit en underbar sensommar där det hänt massor av roliga saker. Där jag har mött massor av intressanta personer. Jag lagrar det och går vidare. In i hösten där allt kommer att bli bra. Det måste det. De där skitåren jag haft var jag kanske värd. Men nu kommer det bli bra. Allt kommer att bli bra. Trots det tunga regnet som just nu faller över taket på stugan i skogen...
| Stäng |
You've really helped
You've really helped me untaesdrnd the issues. Thanks.
You've really helped me untaesdrnd the issues. Thanks.
Skrivet av: | 2015-10-15 06:44:25 | Svara
22 Augusti 21:26
Wadköpings matmarknad i Örebro
Jag skulle tro att 2015 kommer bli det år då Örebro ramlade in i toppen av Sveriges eventstäder. Till stora delar beroende på stans 750-års festande som färgat innerstan under hela året. Men inte bara därför. Det finns en rad entreprenörer och idémakare som ser till att vi andra får ha skoj. Och det är inte slut än. Hösten står för dörren och där fortsätter stan att vibrera av aktivitet. Pridefestival, filmfestival och musikfestival. Tre sköningar som står på tur.
Idag var jag på ett av de mindre eventen i trästaden Wadköping. En matmarknad som kommit till mycket beroende på mannen med keps på en av bilderna nedan. Davide Lindqvist. Lokalt fokus på mat och dryck men med en krydda av "kändisjippo." Hedersgäster var stjärnbagaren Sebastien Boudet och Daniel Müllern som vann Köksmästarna på Kanal 5 och var finalist i årets kock. Det snackades om 10.000 besökare under lördagen och det är förstås en megasuccé.
Liveband, öl och vin, foodtruck och mycket mycket mer på den kullerstensbelagda och trånga gatan och gränderna invid Stadsparken. Grymt jobbat Davide och resten av gänget bakom Gamla Örebro Restaurang och Café. Jag är säker på att ni återvänder i höst eller vinter!
Tog några bilder från besöket. Ni ser väl hur mysigt det var...!
« Föregående
» Nästa
10 Augusti 15:12
Västra hamnen i Malmö del 2: The sunset version
Det här är alltså bara en förlängning på mitt förra inlägg eftersom jag ville ha in några fler fotogafier. Lite mer solnedgångsporr för de som gång igång på sånt. Det är ju så fint men samtidigt extremt konventionellt. Men har jag brytt mig om sånt förut? Ja visst! Men inte idag...
« Föregående
» Nästa
10 Augusti 14:37
Västra hamnen i Malmö del 1
Jag har en hatkärklek till de här områdena. Ibland känns de konstgjorda och plastiga, för perfekta och tillrättalagda i sin nya paketering. Men samtidigt gillar jag det rena och stilfulla där kontor, restauranger, kaféer, småbåtshamnar, skolor, lägenheter och fina promenadstråk, parker och sociala platser blandas i ett minisamhälle. Visst saknas dynamik. Det är en plats mestadels för de med rätt tjocka plånböcker även om den vackra kustlinjen håller dörren öppen för alla som vill.
Samtidigt märkte jag när jag i lördags kväll vandrade runt hela området att det fortfarande finns en hel del outnyttjad mark som ännu inte lyxrenoverats. En del av Kockums varvslokaler står kvar med trasiga fönster och en fasad som ramlat ihop. Längst ut bakom bostadshusen och kontoren låg grushögar och byggnadsbråte och fiskmåsarna skrek och nästan attackerar mig där jag gick förbi invånare med långa fiskespön utmed kajen. På den stora asfalterade parkeringsplatsen körde en bil runt, runt, runt med övningskörningsskylten i bakfönstret samtidigt som en färja från Finnlines var på väg in i hamnen.
Jag gick vidare mot parken och baden framför Turning Torso där turister samlats för att fotografera sig själva i den vackra solnedgången som blev allt mer intensivt orange ju längre solen dalade för att precis när jag återigen nått mitt hotell vid centrastationen slockna ner i ett mörker. Två timmar gick jag runt och fotograferade och kollade på folk. En underbar uppladning inför den stormatch jag sedan jobbade på under söndagen mellan Malmö FF och IFK Göteborg.
Jag älskar mitt nya fotograferande, ja inte bara för själva kameran och bilderna, utan för att det får mig att göra saker, se saker, uppleva saker. Det är den största belöningen även om ni självklart får ta er en titt på fotografierna.
Vilket naturligtvis skulle göra mig glad...
« Föregående
» Nästa
8 Augusti 22:58
Den relativa tiden...
Tiden. Är relativ. Framför allt när man reser.
Idag en udda väg ner till Malmö med tåg. Genom småorter i Västergötland och Småland.
Drygt fem timmar och två byten. Sverige är fantastiskt.
Falköping, Sandhem, Mullsjö, Habo, Bankeryd, Tenhult, Forserum till Nässjö.
Sen söderut. Mot Skåne. Och det känns som att jag inte hunnit med någonting.
5 Augusti 22:19
Kort historia om ett fotografi...
Laytown är en sömnig liten kustby i County Meath mellan Dublin och Drogheda på Irlands östkust som en gång om året lever upp. När tidvattnet är som allra längst ut i irländska sjön då förvandlas en del av den gigantiska sandstranden till galoppbana. Klassiska Laytown Strand Races har anor bak till 1800-talet och är unik med sitt strandlopp. Uppe på gräskullarna och sandbanken umgås uppklädda kvinnor i färgglada klänningar och fantasifullt designade hattar med äldre män i gubbkeps, ett par tänder i munnen och rövhängande byxor. Bookmakers i långa rader står och skriker ut sina odds från små pulpetrar medan folket viftar med sedlar, dricker öl, käkar hamburgare, studerar hästarna och leker med barnen nere vid sandstranden. En familjefest som reser sig upp under en dag som myten om en färglad vacker trollslända för att innan tidvattnet återerövrat stranden vara borta som om ingenting har hänt. Kvar står Laytown medan vinden viner in från havet med blicken mot hösten och regnen i horisonten…
3 Augusti 12:47
Love this shit!
Vi är förvisso bara i början av augusti men det känns på något sätt som att sommaren håller på att rinna ur händerna. Semestern är slut nu för många och vägarna tunnas ut igen. Något färre husvagnar och husbilar, samma långa rad av långtradare. Hur mycket jag än hatar E20 från Örebro och söderut är det ändå en passage som alltid är lika inbjudande. Det platta landskapet genom Västergötland förbi Skara och Vara.
Åkrarna, färgerna, aktiviteten. Får alltid mina tankar att fara iväg. Året runt.
För vilken gång i ordningen skriver jag Sveriges Idaho?
Sveriges kornbod. En vacker bonnbyggd.
I solnedgång for jag rätt igenom detta igår på väg hem från Borås och jobb på matchen Elfsborg-Halmstad. I tystnad men med sinnena på högvarv. Jag hade ännu inte hunnit bli trött efter skräpmatsstoppet i Vårgårda. Mörkret efter Mariestad hade inte hunnit ikapp än där jag stannade efter vägen och tryckte av kameran några gånger. Love this shit!
29 Juli 18:27
The LÃ¥t of The Day
Fick en förfrågan om att vara med om ett facebook-projekt som heter "Låt Of The Day" där man delar med sig av sitt musikintresse och berättelserna bakom låtar och musikstilsperioder. Under en dag lägger man ut låtar och berättar något om dom. Alla gör säkert på sitt sätt så här gjorde jag om ni nu orkar läsa och lyssna på mig i detta långa inlägg.
Projektet har också ett gott syfte där det handlar om att samla in pengar till Barncancerfonden. Vill ni bidra så kan ni sätta in pengar här: Barncancerfonden
Då va det visst min dag att dela med sig av lite tankar om musik. Vet inte när och hur jag ska börja så jag kör bara igång. Om det är fel dag eller om det blir fel på något annat sätt skriker väl nån. Rock on!
Jag är extremt bred i min smak vilket ni kommer att märka. Hoppas jag. Men det är lika bra att börja från cash(inte Johnny då) som en gammal fotbollstränare en gång sa. Och om man ska berätta sin väg in i musiken så ska man göra det från början hur jobbigt det än kan kännas. Mina föräldrar var inga stora musik och kulturmänniskor. Mamma lyssnade på dansband och pappa på Elvis medan våra högtider fylldes med farmors andliga sånger. Pappa brukade fylla i med ett par stänkare innanför västen, samma väst som farmor bar för övrigt... Så kom det sig att mitt första favoritband blev Flamingokvintetten. Gillade speciellt den här nummer 5 på grund av de mäktigt stiliga rosa kostymerna. It´s not much but it´s a start. Som Jimmy Rabbitte skulle ha kunnat sagt.
:format(jpeg):mode_rgb()/discogs-images/R-1594408-1245432998.jpeg.jpg)
Okej. Då var vi igång. Men fortfarande kvar i 70-talet. Jag var runt 10 år och sprang mest på fritidsgården i det miljonprogramsområde jag växte upp i. Markbacken heter området och på "gården" spelades Dancing Queen med ABBA och Daddy Cool med Boney M, M A Numminen spelade live i aulan och jag hade inte hittat in i någon musikstil än. Utanför fritidsgården låg de äldre missbrukarna som påverkade inte fick komma in. Runt om i Markbacken fanns dom, thinner och limsniffarna, haschrökarna och mellanölsgrabbarna. Vid gården, i centrum, i trappuppgångar och i gröngräset i Örnsköldsparken eller på Trängens IP. Nationalteaterns låtar var på något sätt en sorts nationalsånger för oss som bodde här. Identifikation. Varje gång jag hör "Barn Av Vår Tid" hugger det till i magen och rycker i tårkanalen. Det är vackert och sorgligt på samma gång. Tänker på vänner som gick bort sig. När denna textrad av Ulf Dageby dyker upp slår vemodet och en trasig nostalgi till med full kraft...
"Thinnertrasan vandrar mellan husen.
Thinnertrasan tänder alla ljusen.
Thinnertrasan tar mig.
Till ett annat land.
Där jag kan vara en höghus baby.
Säga till tjejen att, maybe.
Sen kan vi segla på månen tillsammans.
Come on my darling.
Vi glömmer allt annat"
:format(jpeg):mode_rgb()/discogs-images/R-3597058-1355352616-2219.jpeg.jpg)
Då klättrar vi över till 80-tal och jag börjar till sist utforska musiken på allvar. Och här blir det komplicerat. Vänner började välja sida även om grupperingarna inte riktigt satt sig. Man skulle vara hårdrockare, rasta, synthare eller mods. Mitt problem var att jag umgicks med och ingick i flera olika gäng. Det skulle avspegla sig på min musiksmak och mitt sätt att klä mig. Jag vandrade genom tonåren med kluven personlighet och så har det fortsatt.
Så från och med detta inlägg kommer låtvalen svänga från högt till lågt och lågt till högt.
Vilket som är vilket får ni själva välja. Men någon röd tråd kan ni glömma.
Många av de jag umgicks med lyssnade på klassisk hårdrock så jag har en sådan ådra i mig även om jag sällan lyssnar på det numer. Mest när jag springer på löpbandet hemma. Heaven and Hell älskar jag fortfarande. Black Sabbath var bäst med Ronnie James Dio. När jag nämner det för de invigda vill de tjära mig, rulla mig i fjädrar och skicka ut mig ur landet. För Black Sabbath är OZZY för hardcorefolket. Eller har jag några vänner här kanske? Dios korta gästspel i Black Sabbath följdes av hans egna band och plattan Holy Diver som jag köpte och avgudade. Även om alla djävulsreferenser gjorde mig en aning illa till mods. Hey, jag var ju bara 15 år då ju. Och fortfarande mörkrädd ibland...
Kampen stod, som alla i min ålder vet, mellan Noice och Gyllene Tider där under 1980 och ett par år framåt. Jag var en klar Noice-kille men köpte och lyssnade faktiskt även på GT. Kanske på grund av mina dansbandsrötter. Hehe. På Åhlens köpte jag mina GT-skivor men la dom emellan de David Bowie-vinylerna från reabackarna vid utgången som också inhandlades. Jag ska inte göra någon lång utläggning här. Men ödet skiljde verkligen de två banden åt. Heroinmissbruk, död och Livets Ord-frälsning hos Noice och ett fullsatt Ullevi för Gyllene Tider i modern tid. Det trodde jag inte då. Som om jag ens funderade över sånt vid den tidpunkten.
Men: Tylösand vs Tunnelbana 10-0. Åtminstone i överlevnad.
Ni får ha tålamod. Jag måste uppehålla mig en stund i nostalgiträsket för så mycket hände där mellan 1980 och 1985. En explosion av nya intryck och upptäckter. Punken och synthen kom samtidigt till mig. Med ena benet i varje ytterlighet. Då var det jobbigt. Idag är jag bara jäkligt glad över bredden i mitt lyssnande. Ena dagen i då smutsiga förortskällare på väster andra dagen i på ytan vackrare men ibland på insidan lika smutsiga i källare i höginkomsttagarnas villor i Adolfsberg och Rynninge.
Den största ungdomssorgen när det kommer till missade konserter var när Ebba Grön och Dag Vag var på gemensam turné 1982(?). Jag hade precis kommit igång med fotbollskarriären. Eller de första stegen togs den viktiga sommaren 1982 då jag gick från pojklagsspelare, via pojklandslaget och till BK Forwards a-lag på ett halvår. Polarna festade hela sommaren och gick på konserten. Min bästa vän dök upp med en fet Thåström-autograf på underarmen och jag bara typ dog ju... Så avis att det var sjukt störande. Men det var bara att tugga i sig. Men fortfarande sitter taggen i hjärtat.
Jag lyssnade även mycket på KSMB och var däremot på en av mina första riktiga konserter med bandet, utanför matinéfönstret, på Hagagården i Örebro. Första gången längst fram hoppandes lite blygt men ändå entusiastiskt. Även Sham 69 spelades en hel del hemma även om jag inte har en aning var jag fann dom i den stora villervallan. Well, det var punken lite snabbt. Den har kommit tillbaka lite då och då i livet. Nästa inlägg går jag över till synthen.
Vi var tre vänner som under en sommar ägde världen. Vi kallade oss "Män Av Skugga" där vi satt och drack dåligt rödvin i villorna uppe på Adolfsbergs höjder innan vi tog cyklarna ner till stan och det drogfria diskoteket Club 700. I våra drömmar erövrade vi de vackra tjejerna vid vår entré vilket kanske hände någon gång när vi kom in annars hamnade vi oftast ute på Våghustorget där vi cirkulerade i väntan på en fest någonstans. Jag hade Peter Pan kängor på mig, pappas pösiga skidbrallor från 50-60-talet, skitvarma, snygg skjorta, scarf och ibland kajal samt långt hår uppfönat med slingor som skimrade i neonljuset. God damn I was cool.
Lustans Lakejer var våra gudar och jag ville vara basisten Peter Bergstrandh för han var coolast, ville ha hans frisyr och lira bas som han. Jag har alltid velat vara basist av någon underlig anledning. Kanske för att dom ofta va lite mystiska eftersom dom aldrig fick full uppmärksamhet bakom sångare och gitarrister. Än idag kollar jag alltid in basisterna i de band jag går och ser. Lustans Lakejer, Human League, Simple Minds första två mer industriella synthplattor, Duran Durans första och Depeche Mode, Reeperbahn samt faktiskt Spandau Ballets första skiva innan dom blev mjukisballadband var alla grupper vi spelade på våra förfester.
Fan, en dag går ju så fort. Jag står ju bara och stampar i det gamla. Kommer inte hinna igenom det jag vill. Hade velat berätta så mycket mer om min mörka period som kanske är det som personifierar mig på djupet allra mest. Vänner brukar jävlas med mig om mitt bråddjupa mörker, vemod, depp och negativism. Men det är ju bara en sida av min kluvna personlighet jag redan berättat om. Det får bli några snabba djupledslöpningar här. Lite name dropping from the darkness.
The Cure och Robert Smith de deppigas deppigaste husgud som jag började lyssna på i och med ett teveframträdande med låten Jumping someone else´s train från 1979. Favoritskivor är Faith, Pornography och The Top som kom mellan 1981 och 1984. Men jag skulle ju också vilja lägga ut låtar från Sisters of Mercys skiva First Last and Always, kanske någon låt av Siouxsie and The Banshees, massor av Echo and The Bunnyman, The Smiths och ett par av The Mission för att nämna några favoriter från den tiden. Men jag har inte tid.
Nästa inlägg efter lite jogging och mat kommer handla om min viktigaste musikperiod i livet. Mitt favoritband alla kategorier som även lett mig in till en kärlek till ett land och hela dess kultur och historia. Ni som känner mig vet ni andra får vänta ett tag. En klassisk cliffhanger alltså...
Allting började när jag stod i en skivbutik vid Våghustorget i Örebro och bläddrade i skivbackarna. I en av dom fanns U2:s andra album October. Tyckte dom såg häftiga ut där dom poserade med en sliten hamn anandes i bakgrunden. Köpte den. Dagen efter gick jag och köpte den första skivan Boy och en singel med tre låtar bland annat Out of Control. Från den dagen började jag leva med U2. Tog reda på allting om gruppen. Under flera år var mitt smeknamn bland de närmaste vännerna Bono eftersom dom tyckte att jag liknade honom. Samma frisyr, samma stora näsa och korta ben, men bra mycket sämre röst tyvärr. U2 var min första stora kärlek och jag stod vid deras sida fram till Live Aid då de slog igenom och blev allmän egendom. Fram till dess hade bandet varit rätt anonymt. Jag reagerade så där barnsligt som man kan göra med något man tycker sig ha ensamrätt på. Jag lämnade dom, inte helt, men det blev aldrig som förut.
Men där bakom dök istället folkrockpunkarna The Pogues upp och jag slogs till backen av den energin och det sound bandet vräkte ut. Om jag bara skulle få ta med en enda skiva av allt jag lyssnar på så skulle det bli Rum Sodomy & The Lash. Den knockade mig totalt liksom Red Roses For Me som kom året innan. Vi är framme vid 1985 nu, det går långsamt framåt, men det här med folkmusik blandat i rocken var liksom det jag letat efter i hela mitt liv utan att veta om det.
Via The Pogues och den galne suputen och frontmannen Shane MacGowan fick jag ingång till landet Irland och dess historia. Jag är galen i Irland och musiken, stämningen, vemodet, regnet, det gröna och ibland karga, människorna. Historien är våldsam men spännande och intressant. Mycket av folkmusiken handlar om också om historiska händelser av smärta, avsked, längtan och splittrade familjer. Jag skulle kunna skriva en lång bok i ämnet men vet inte ens om ni orkar läsa hit. Så jag lämnar er med den mest populistiska låten av dom alla. Nästan.
Inte många timmar kvar nu...
-(2).jpg)
Vet inte om ni funderat över det men inte en enda kvinna har jag lagt ut eller skrivit om hittills. Märkligt att inte en enda har betytt något på djupet under uppväxten. Eller visst lyssnade jag på Tant Strul, Siouxsie and The Banshees, Joan Jett kanske någon låt men ingen betydde nått viktigt. Patti Smith kom långt senare och numer lyssnar jag på massor av kvinnor.
Låt mig lista ett gäng favoriter:
Anna von Hausswolf, First Aid Kit, Lisa Miskovsky, Patti Griffin, Emmylou Harris, Dolly Parton, Faith Hill, Anna Ternheim, Sophie Zelmani, Sharon Shannon, Mary Black, Sinead O´Connor, Courtney Love, Ane Brun, Regina Spector, Frida Hyyvönen, Hello Saferide eller Säkert, PJ Harvey, Lykke Li, Veronica Maggio, Amanda Jensen, Lisa Ekdahl, Anna Stadling, Lisa Loeb, Elin Ruth, Ellen Sundberg, Nina Persson och ett gäng band med kvinnliga sångare och frontfigurer. Har säkert dessutom glömt en rad kvinnliga artister som jag lyssnar på ibland. För er som nu funderar på om jag skriver det här för att få någon sorts klapp på axeln så glöm det. Tyckte bara ett inlägg i frågan var mer än värd sin plats här på The låt of the day. Okej?
Vänner. Det har varit en rolig dag och tack för visad respons. Det finns förstås så mycket mer att skriva om. Som cajun music, som all country och en massa hård musik. De senaste åren är det just country och allt det som gränsar till det, va kallas det, americana, bluegrass och så vidare, som jag lyssnat mest på ihop med irländsk folkmusikbaserad musik. Pop, rock, punk, traditionellt och allt in i en mix. Men jag återvänder alltid till det jag delat med mig av under dagen. Med något undantag. Allting finns inom mig och mycket mer. Hörs. Rock on!
29 Juli 13:04
Storytalk-Podden om berättandets hantverk
"Pelle Blohm om strävan att vara sig själv i rollen som expertkommentator och skribent."
Storytalk ringer hem till Pelle Blohm mitt i midsommarbestyren. Pelle är ju mest känd som TV-expert i fotboll, men han skriver också böcker och krönikor. I Storytalk nummer 18 berättar han om att han alltid varit ganska blyg, och att ensamhet ofta lett till att han dragits till skrivandet. Pelle kommer också in på vad som förväntas av en expert under en fotbollsmatch, samt avslöjar en talang han skulle vilja ha.
Lyssna här: Storytalk-Podden om berättandets hantverk
29 Juli 12:44
Holmgren Möter-Pelle Blohm
Han är en stor Örebroprofil. Moderklubben heter BK Forward. Han spelade allsvensk fotboll i Örebro SK, IFK Norrköping och GAIS. 1996 blev han proffs i Kina. Om kinaäventyret skrev han boken; "Pionjär i Mittens Rike-1,2 miljarder kineser och ett svenskt fotbollsproffs"
Han har arbetat som expertkommentator på flera olika kanaler. Den tuffe mittfältaren Pelle Blohm berättar om sin resa i veckans Holmgren Möter.
God lyssning! Mvh Niklas Holmgren
Lyssna här: Holmgren Möter
Pelle Blohm
– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.
– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.
– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.
– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.
– Föreläsare.
Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.
I övrigt en jäkla fin kille...
Tidigare inlägg