Jag har nog som svensk ett något osunt intresse för konflikten på Nordirland. Läser böcker, kollar filmer och dokumentärer.
Jag påstår inte att jag förstår allt, att jag kan det mesta, men något har gjort att jag vill förstå och veta. 

2013 var jag i Derry där nu en ung journalist, Lyra McGee, blivit ihjälskjuten, för inte så länge sedan sprängdes en bomb.
Då 2013 besökte jag en rad kulturinstitutioner och mötte människor där nästan allt handlade om läkning av sår från The Troubles. "Kriget" under 1970-talet och framåt till Good Friday Agreement i slutet av 1990-talet. Man ville ena en stad, mindre än Örebro, och möta varandra över gränserna. Det lät som att man var på god väg även om det skulle ta tid. 
Sen kom Brexit!
 

Ungefär samtidigt som mordet på Lyra McGee satt jag och kollade på en dokumentär på Netflix. The Miami Showband Massacre. I juli 1975 mördades tre medlemmar i ett av Irlands mest populära dansband(?) av en protestantisk paramilitärgrupp, Ulster Volunteer Force. Bandets medlemmar var både protestanter och katoliker och stora på båda sidor gränsen.
Kolla gärna filmen för hela historien är för lång och invecklad för att dra här. Dessutom inte helt utagerad än 2019. 
 

Varför detta inlägg?
Därför att Brexit och alla andra politiska krafter som just nu gör allt för att separerar människor, ställa dessa mot varandra, nationalism, isolation, egoism.
Allt detta leder till konflikter, våld, misstänksamhet och i slutändan krig. 
Människans idioti slutar aldrig att förvåna. Samarbete, möten, förståelse och handel över gränser kommer alltid föra människor närmare varandra.

Texten är tidigare publicerad på min Facebook-sida.

1981 skrev Magnus Lindberg låten ”Röda läppar”, han var då 29 år. Inte ung, inte gammal, själv var jag 14 år och drömde ofta om just röda läppar som jag ville kyssa ömt. Det var ingen bra tid i livet, en blyg hormonbomb med acneexplosioner över hela ryggen och en nyväckt inre alkoholfrälsning där dimman var den bästa av känslor att dränkas i efter misslyckade försök att jaga de där läpparna som Magnus Lindberg sjöng om.

Texten i övrigt brydde jag mig väldigt lite om. Tills jag många år senare reflekterade över hur modern den på något sätt måste ha varit. 
”Jag kan inte äga dig, eller peka ut någon väg åt dig”
”För jag älskar när du visar, att du vet att du har rätt” 
Jag vill inte binda dig, och styra eller hindra dig”
”Och är det så att din väg ändå går precis intill, så kan vi bara hjälpas åt”
 

Kanske är texten en ö i hans övriga digra låtkatalog men varje gång jag hör låten så tänker jag just på hur före textraderna var i ett samhälle där traditionella roller i samspelet mellan i det här fallet man och kvinna var. För visst var det väl så tänker jag och var 14 år och långt bort ifrån alla sådana tankar. Men kan man annat än att älska starka kvinnor med egna åsikter med mål och vägar framåt i livet och med det röda läppstiftet på sina läppar. Tänk att leva med motsatsen, så oändligt trist. 


Så sätter jag mig och lyssnar på Magnus medan jag skriver det här. Han har varit med hela livet men inte hela tiden genom livet och som sista låt på albumet ”Vita lögner + Svarta Ballader, Volym 1 som han gjorde med Basse Wickman ligger en tolkning av skalden Birger Sjöbergs ”Bleka dödens minut”. 
”Ja, du kommer till slut, bleka dödens minut. Då jag vilar så gömd och skydd”
Sjunger Magnus och mina tankar rör sig mot David Bowie när han smyger in i garderoben och försvinner för evigt i sin sista musikvideo. Det finns artister som berör mig lite mer än andra och jag har svårt för offentliga gråtkörer på sociala medier men Magnus Lindberg kändes, Bowie kändes, Olle Ljungström kändes och när Shane MacGowan inte orkar mer så försvinner min sista musikaliska hjälte.


När det kommer till Magnus Lindberg så är det som en bekant skrev:
”Jag är inte riktigt bekväm med att Magnus Lindberg förminskas till en medlem i Grymlings. Det var framförallt som soloartist han för alltid är en stjärna”. 


Texten är tidigare publicerad i NA-Nerikes Allehanda.
Vill ni läsa fler texter så prova NA+Pelle Blohm. 

 

 

 

Det har gått en dryg vecka sedan jag var i Stockholm och Sjöhistoriska museet för en mottagning inför den irländska nationaldagen St Patrick´s Day. Fick äran att träffa och samtala med den irländska ambassadören Dympna Hayes som var mycket tillmötesgående.

Jag håller på och lobbar lite för ett par projekt och ett inbegriper ett visst stöd ifrån ambassadören om jag lyckas få henne tillräckligt intresserad. Fortsättning följer i den frågan och så vidare...
   Däremot så avgår nästa Irlandsresa den 6 maj. Alltså den rundresa med fokus på traditionell irländsk musik och gaeliska sporter som jag och min musikaliska kollega Olle Unenge arrangerar tillsammans med resebyrån Contour Air.
   Det blir den tredje svängen som vi gör från Dublin via Doolin och Galway på västkusten samt Clifden och Sligo lite mer norrut men med ett antal andra intressanta stopp på vägen. Resorna har fått mycket bra omdömen av de resenärer som varit med och vi har haft grymt roligt i de små bussarna som vi kör runt med för att kunna få plats på småvägar och nå fram till överraskande, roliga och intressanta stopp.
   Läs gärna mer här om resan: http://contourair.se/irland-rundresa/ 
   Att jag var på mottagningen i Stockholm handlade även om att få lite nya kontakter med Tourism Ireland som i bästa fall kan öppna lite nya dörrar åt oss. Även om vår rutt är riktigt bra så ser vi även på lite andra alternativ framöver. Mer söderut kanske? Nordirland? Whiskeyresor? Det finns hur mycket spännande saker som helst att göra och besöka på denna ö.
   Min kärlekshistoria med Irland fortsätter ett tag till med andra ord... 

Från och med idag så är jag inte längre en del av GAIS styrelse. Det innebär att jag för första gången sedan jag var 6 år gammal inte har några uppdrag eller åtaganden inom fotbollen. Året som styrelseledamot och sportsligt ansvarig blev inte alls som jag hade önskat eller förväntat mig. Av olika anledningar. 

I slutet av 2017 fick jag för första gången en lös fråga av valberedningen om jag kunde tänka mig att bli föreslagen som sportsligt ansvarig i GAIS styrelse. Jag var tveksam, mest på grund av att jag bor i Örebro. Hur skulle det här fungera? Men jag fick reda på att styrelsen skulle byggas upp på ett sätt där den delen skulle kunna fungera. Jag attraherades av att GAIS nu skulle bli en klubb där lagarbete inom styrelsen skulle prioriteras. Det skulle byggas från grunden, långsiktigt, små steg framåt för att göra GAIS till en ekonomiskt, organisatoriskt och sportsligt stabil klubb. 

Redan vid det andra styrelsemötet grusades alla de planerna. Efter att den nyvalde ordföranden direkt hoppade av sitt ordförandeskap och att de förutsättningar som jag hade fått presenterat för mig innan mitt ja förändrades radikalt. Min roll som sportsligt ansvarig blev en ”lame duck” som dom säger i USA. Styrelsearbetet ändrade fokus och all kraft var tvunget att läggas på ekonomi vilket sedan blev en hård kamp under hela året och som lade allt annat på is.

Mitt i allt detta så gick båda mina föräldrar bort under 2018, pappa i februari och mamma i september. Det tillsammans med ovanstående faktum gjorde att jag hade planer på att hoppa av redan där. Men jag tog en paus och var inte med på mötena under några månader för att återkomma i slutet av året. Då hade inte situationen förändrats nämnvärt utan det var ekonomin som styrde vårt arbete. 

Den kvällen jag blev invald i GAIS styrelse och en lång varm applåd sköljde över mig efter beslutet är ett av mina finaste stunder inom fotbollen. Alla vet att jag har starka känslor för GAIS och den kvällen bekräftades enbart att jag för all framtid kommer att vara en del av GAIS-familjen vad som än i övrigt händer. Det enda jag önskar är att jag kunde ha bidragit med någonting mer till klubben men av de idéer, planer och förutsättningar som gavs innan styrelsearbetet inleddes så återstod ingenting när säsongen körde igång.   

Avslutningsvis:
Från och med idag är en ny styrelse vald och jag vill önska alla valda ett stort lycka till framöver. GAIS har en enorm potential inom sig med så många fina värden att jobba med. Jag kan bara hoppas att alla GAIS-are ställer sig bakom den nya styrelsen så att de får förutsättningar att genomföra det som behöver genomföras för att bygga ett stabilt GAIS där klubben någon gång i framtiden kan återta sin allsvenska status. Men den vägen är lång och tålamod är ett nyckelord.   

Kan jag hjälpa till med någonting från min position i Örebro så kommer jag att göra det.

Grönsvarta hälsningar!

För någon vecka sedan landade mitt senaste projekt i Örebro. Tillsammans med min vän och poet, Jonas Pettersson, har vi gett ut ett lustprojekt där jag tagit 24 svartvita fotografier och han har skrivit 24 dikter till de fotografierna.

Över en fika för ett par år sedan frågade Jonas mig om inte jag kunde skicka över några foton till honom som han skulle skriva texter till. Spontant och med sin första känsla skulle texterna ritas ner. Jag skickae över fotona men sedan gick tiden, vi fick båda en hel del annat att pyssla med men någon gång i höstas förra året bestämde vi oss för att göra slag i saken och göra klart boken.
        Jag, vi, är grymt nöjda över resultatet och nu ska vi bara övertyga er andra om storheten också. Är ni nyfikna på boken och vill inhandla ett exemplar så får ni än så länge maila mig på pelle@blohm.se så löser jag leverans. Boken kostar 149 kronor och ska den skickas så tillkommer 55 kronor i frakt.


Jonas Pettersson och Pelle Blohm

  

På årets näst sista dag går jag genom ett Örebro som bjuder på några plusgrader och en begynnande sol, jag går med Ville som är en irländsk varghund och folk vänder sig om, hälsar, ler, kommenterar och flera känner igen än efter att ha gått samma promenad med Molly Malone om och om igen för flera år sedan. Tänk hur en en gigantisk hund kan sätta sig i medvetandet hos människor, klara minnen trots att det var tre år sedan Molly Malone gick bort. Vackert på något sätt med alla samtal.

Mellan samtalen och Villes doftstopp och kissmarkeringar så fanns det förstås utrymme för några inre reflektioner från året. Jag tänkte på en person som för en del år sedan gav mig rådet att man aldrig ska blotta sina svagheter, att aldrig gå på defensiven, att hålla en fasad av den vinnande framgångsrika frilansaren som alla vill ha runt sig med ständigt nya uppdrag. Även om den bilden inte alltid stämmer. Jag trotsade mina instinkter och följde hens råd och det har nog inte varit det bästa av råd i livet som jag följt. Förvisso vet vi inte hur det annars skulle ha sett ut men min ingång har alltid varit att våga blotta bröstet även om det finns folk som är beredda att sätta kniven i den. Kanske blir man en förlorare då men man slipper ändå att leva med ett självbedrägeri. 

De senaste åren har jag seglat omkring på öppet hav med halvtrasiga segel och ett slitet roder, ingen riktning. Efter att tevekarriären gick i stå så gav jag mig in i fotbollens agentbransch vilket med facit i hand faktiskt tog mig längre bort ifrån sporten. För även om jag hade väldigt schyssta kollegor i Norge så gav blicken in i fotbollens värld från den här sidan mig en viss avsmak. Glädjen försvann när jag såg mönstren, vänskapsbanden, falskspelet och rovdriften. Men så tog jag ny sats genom att sätta mig i GAIS styrelse vilket har varit en så kallad utmaning och en tuff erfarenhet men ohållbart att sitta i Örebro och vara en aktiv del i klubbens uppbyggnad så jag kommer inte att fortsätta över 2019. GAIS behöver en person som kan vara mycket närmare verksamheten varje dag, varje vecka, året om. Med det beslutet så innebär det att jag inte kommer ha någonting med svensk eller internationell fotboll att göra nästa år och det skulle betyda första året sedan sex års ålder utan fotbollsuppdrag. Ett stort steg för Pelle men ett obetydligt för mänskligheten. Det finns dock ett om, eller snarare om inte, dörren till fotbollsprojekten i Kina plötsligt skulle öppnas igen.  
   
På ett sätt blev boken "Blohm står när dom andra faller" som jag skrev och gav ut under 2017 en sorts bokslut på den delen av mitt liv. Det var inte en tanke som jag hade då men kanske blev det en sorts självuppfyllande profetia och ett omedveten avslut? Jag får inte längre några förfrågningar eller uppdrag inom fotbollen så kanske är det meningen att jag ska vända blicken åt ett annat håll?
Jag har även sedan 2016 haft svårt att få uppdrag rent generellt som frilansande egenföretagare. Det har varit en kamp för att få ihop verksamheten och ett tag kändes det rätt mörkt. Jag hade tur och skicklighet när jag släppte boken som sedan sålde väldigt bra så att jag kunde hålla mig flytande under 2017. Men vad skulle jag göra sedan? 

Jag fick en förfrågan om ett vikariat på 80 procent som chefredaktör hos HKM som sedan förlängdes. Det gjorde att jag fick ett lugn i kroppen och kunde börja planera och bygga igen. Det finns ju 20 procent kvar att fylla med annat vilket jag förhoppningsvis kommer att kunna göra under 2019. Det finns några bollar som är ute och studsar och studsar dom rätt så kan det bli ett fint år, studsar dom fel, som så många gånger förut, då är det bara att kämpa vidare. Dessa bollar som jag försöker fånga är långt ifrån fotbollens värld och får jag fatt i de så blir det ett intressant nytt år. 
Men det är som vanligt, man får inget gratis i livet, jag tänker kämpa och sedan hoppas jag på lite tur. För jag vet att jag har stora fördelar och är användbar inom många områden.  

Året är 1998, jag bor i Stavanger, och är mitt inne i en livskris med en depression som gnagde inne i huvudet. Benbrott. Vem är jag? Vad ska jag bli? Vart ska jag gå? Förvirring och ett evinnerligt letande efter dörrar och den där ensamheten där man är övertygad om att just jag är den enda i hela världen som är just här i detta sinnestillstånd. Så lösningen var jag naturligtvis övertygad om att finna på egen hand. 

I bokaffärer i Stavanger letade jag efter svar och fann då en amerikansk familjerådgivare vid namn John Bradshaw som tydligen visste vad det handlade om. Jag köpte ett par böcker och hoppades på frälsning. Den ena boken hette ”Familiehemmeligheter”, med underrubriken ”Det du ikke vet, kan du ha vondt av”. Den handlade om, som titeln antyder, att alla familjer har sina hemligheter som kan hemsöka och hämma alla medlemmar i en familj, ofta i generation efter generation. Det riskerar att förstöra tilliten, intimiteten, friheten och den personliga utvecklingen för en individ, menade John Bradshaw.

 

Nja, alla familjer droppar kanske inte konfliktårar över världen, alla familjer gräver inte ner sig i Bergmans mörker och infekterade sår. Men väldigt många familjer och släkter skrapar sårskorpor till vardags och sopar dess hudflagor under mattor och soffor. Mänskligheten är en pulserande bakteriehärd under dess vackra porrengörande yta. Alkoholism, depressioner, sexmissbruk, spelmissbruk, otrohetsaffärer,”oäkta barn”, våld, pedofili, tvång och självmordstankar finns överallt hela tiden men vi håller naturligtvis uppe fasaden för om vi släpper den så riskerar vi att falla ner i avgrunden. 

 

En kväll med många samtal genom alkoholdimmans varma famn lockar ut berättelserna. De kommer och är inte vackra men de finns där innanför kevlarkostymen vi lärt oss skydda oss med. En, två och tre berättelser. Inte alla så djupa och mörka men med människor som av olika anledningar bär på sår och sorg. Det är så enormt normaliserat. Inte betyder det att vi alla går omkring och är ständigt olyckliga. Det betyder enbart att vi alla är mänskliga och bär spår av livets ärr som vi samlat på oss som ett sprucket ögonbryn eller en bruten fotled. Vi försöker bara leva det här livet vi fått på bästa sätt. En tuff uppgift men vi måste helt ”enkelt” genomföra det. 

Jag parkerade bilen utanför en butik i ett småputtrande eftermiddagsliv på Aspholmen. Det hade inte varit ljust på hela dagen, vinden slog in från sidan och regnet hängde över staden med små, små mjuka droppar som lätt lade sig på höstjackan.
Det plingade i dörren när jag steg in och fram kom en man glad men ändå bekymrad, vädret sa han, det är förfärligt…
Jag log och sa att efter mina inköp så skulle jag raka vägen hem, byta om och ge mig ut på en lång promenad i ”rusket”.
Först såg han misstänksamt på mig, för att avgöra om jag menade allvar, jag var allvarlig, sedan önskade han en fortsatt underbar dag i det vackra vädret. 

Så jag bytte om och började gå. Många tycker att jag är rubbad i mina hyllningar av hösten, regnet, rusket, mörkret längs med gatorna och det svaga ljusskenet från gatlamporna. Det kan de göra men det är för mig som yoga, meditation, springa långt, möta Jesus eller bara gå in i sig själv, isolera sig mot omgivningen, och djupdyka ner i det dolda livet. 
Jag gick längs Svartån, tog mig genom Stjärnhusen, förbi Trängens IP, i ytterkanten av Oxhagen, bilarnas ljus från europavägen fladdrade i det gråa diset, jag fortsatte genom Markbacken och vidare genom vilda Västers gatulabyrinter. Sparade tankarna i mössan som var nedtryckt så långt att jag precis kunde se. 

Tankarna som denna dag var allvarliga och tunga som stegen från en överviktig man i de år som många kallar de bästa. Jag tänkte på den kommande helgen, denna helg, allhelgonahelgen och då man ska tänka på och minnas sina kära nära som tagit steget över på den andra sidan. Det tänds ljus och gravar pysslas om. Ljusspelet i den svarta kvällen skapar verkligen en sinnenas väg till mellanrummet där vi kanske kan möta de som gått bort.

I år kan det bli trångt i rummet, jag hoppas det, att de alla kommer till mig, oss, som minns. De senaste åren har varit som om döden pekat på postnummer i Närke och sedan åkt dit och hämtat hem, mina kära. Föräldrar, svärmor, svåger, vän, klasskamrat och en fin gammal idrottsledare som alla gått bort under de senaste åren. En lång rad av begravningar. Plötsligt inser man var i livet man själv befinner sig. Följ ljuset, men inte än, följ ljuset i mörkret, tänkte jag och gick hem till den heta duschen och lät mig översköljas av hopp och hopplöshet…  

 

Pim kände sig trött och sliten där han gick ut med ån i staden, änderna låg två och två och kurade på gräsmattan under träden. Det hade blåst hårt i två dagar och det låg skräp och trädgrenar och löv överallt över den småvåta grusgången. Han hade båda händerna nedstoppade i jeansen och hakan nedsjunken i den hårt knutna halsduken. Vattnet forsade brunt men bestämt ut mot hamnen och sjön långt därborta. Pim var inte mer än dryga 50 plus men insåg att han var på väg att förvandlas till den där halvbittra gubben han alltid sagt sig inte vilja bli. Men det var vackert längs med ån där träden börjat dressa sig i höst, vackert trots det buttra småkyliga vädret. 

 

Tidigare på dagen hade Pim varit hemma och värmt en lunchlåda med Findus mat, kåldolmar och mos, det smakade röv, så sa han. Men han åt det av respekt för sin mor. Hon hade somnat in någon månad tidigare efter en tids sjukdom och på slutet orkade hon inte, ville hon inte, kunde hon inte, laga mat. Så hon började köpa färdig mat i pappkartonger och plast. Hon som alltid hade älskat att laga mat, stora stekar, fläskkotletter och torsk med äggsås. Nu hade hon köpt färdigmat i pappkartonger som skulle värmas i mikrovågsugn. Hon gillade det inte och slutade äta. Nu hade Pim rensat frysen och tagit hem förpackningarna, han ville helt enkelt inte kasta mat. 

 

Den moderna människan tänkte Pim när han satte sig på en parkbänk och såg människor komma och gå. Allt ska gå så fort som möjligt. Sju minuter och så pling… maten är klar, den är gräsligt äcklig men du blir mätt av den. Nä, Pim hade aldrig varit någon virtuos i köket men han hade alltid lagat mat själv bortsett från något snabbt besök på hamburgerhak då och då. Redan när han flyttade hemifrån så fixade han ihop sina egna middagar i ett nafs, förvisso ensidigt men ändå. Nu kunde han trolla fram en lunch eller middag på dryga dubbla tiden för vad ett mikrovågspling kunde ge honom. Italienskt, asiatiskt, husman, tjugo minuter. 

 

Pim tog upp ett par stenar från backen som han sedan kastade ner i det bruna vattnet. I någon sorts halvhjärtad frustration. Varför äter folk sånt där skit? Tänkte han. Inte är det billigare heller. Snarare tvärtom. Nu hade han ett paket kvar, färdigmat av Mannerström, ett paket till mamma, sedan ska jag laga en stor stek till dig… 

Bilden är tagen i Qingdao, Kina.

 

Det händer rätt ofta, de där bussarna som rullar fram utanför City Hotell på Kungsgatan, och ut kommer kinesiska turister för att övernatta i Örebro på sin väg någon annanstans. Det är inte ovanligt att dom ställer sig och fotografer ingången till Vågen(?), ibland poserar någon vid ett trafikljus, kanske tar sig några så långt bort som till Slottet? Jag brukar fundera på vilka minnen som de tar med sig härifrån. Skriver någon av dessa resenärer en kortare berättelse från den där lilla platsen i det där lilla landet någonstans i världen. Det kan räcka med ett kortare möte eller en mindre iakttagelse för att väcka ett intresse och skriva ner den där nyfikna historien. 

 

Varje plats och varje människa har en historia att dela med sig av. Just den meningen kan vara den mest klyschiga jag någonsin skrivit. Men det är sant, man måste bara skrapa lite på ytan för att hitta in. Under 1990-talet handlade jag mycket svensk reselitteratur, ofta på Anderssons bokhandel i Norrköping eller via resetidningen Vagabond som gav ut lite udda och intressanta reseböcker. Böcker om Kuba, Amerikas vägsjäl, Madrid, Japan, Italien, Spanien och min favorit ”Bilder från Jordklotet” av Janne Forssell. Och Bobo Karlsson förstås, lite senare, som var en mästare inom reselitteratur. Det var böcker som berättade någonting mer. Djupare, personligare, intressantare om platser, länder och människor, än dagens bloggar, ytliga TT-texter i tidningar, resemagasin eller reseguider som då och då förvisso kämpat sig fram till att bli bättre, mer originella och personliga än förr. Kanske har jag bara missat men i bokaffärerna finns ingen kvalitet, när jag sökte på Bokus och Adlibris fick jag sex träffar varav jag redan läst en. I denna värld av tusentals och åter tusentals böcker. 

 

Det är möjligt att ingen orkar läsa längre seriösa reseberättelser på svenska längre. Att skriva är tydligen ett kommersiellt självmord. Ändå reser svenskar hela tiden. Kanske har vi inget att berätta? Kanske räcker det med Facebook och Instagram och Snapchat? Snabba belöningskickar som snabbt försvinner. Jag saknar mitt 1990-tal, jag saknar min reselitteratur. Jag borde börja läsa på engelska där utbudet är massivt. Men jag får inte riktigt samma känsla i läsningen. Så jag får väl börja skriva böckerna själv…