”Det finns så många vägar”, sjunger John Holm i inledningen av dokumentären med samma namn som visades på SVT i lördags och som finns på SVT play och alla musikintresserade har gått i spinn av att äntligen få veta sanningen om denne man som gjorde tre succéplattor för att sedan dra sig tillbaka. Själv upptäckte jag John Holm sent i musiklivet, kanske runt 30-års åldern, och han har några fantastiska låtar, några med ett helt underbart grådisigt vemod.

 

Någonstans i dokumentären så säger han också att plötsligt en dag när han var 24 år så kom en mörk skugga över honom , en skugga han aldrig riktigt lyckats slå sig fri ifrån. Att han lever med ett vemod, ett stråk som hela tiden ligger där. Då hade han redan tidigare i dokumentären, medan han lyssnade på gammal musik från 1940-1950-talet där ”Blott en dag” sprider ut sig i rummet och där han namedroppade Ulla Billquist, som delvis växte upp i Örebro, pratat om det svenska vemodet, längtan och hjärtesorgen som han fick med sig redan som barn menar han. Svensk blues säger han och det där får mig konfunderad då jag själv alltid pratat om min irländska vurm där samma stråk är tydliga i deras musik, litteratur och historia. Jag har alltid kopplat ifrån den svenska när jämförelsen med Irland kommit på tal medan det antagligen är samma sida av myntet. Kanske handlar texterna om olika skeenden i livet, andra sorts livsöden, men med samma nedärvda vemod. Svensk blues. Jag har aldrig tänkt på det så. Men jag vet att jag alltid blir som mest kreativ när jag når fram till de där mer melankoliska känslorna och det kan ske både under de ljusaste nätterna runt midsommartid och djupaste mörkaste hösten då regnstänken slår mot fönsterbläcket som en evig vaggvisa in mot sömnen.

 

”Det finns så många vägar”, sjunger John Holm och hans väg blev brokig och inte som han alltid ville. Våra vägar blir inte alltid som vi vill men man försöker att hitta sin väg någonstans utmed den mentala landsvägens krokiga kurvor. Det är därför det är så spännande med livsöden, det är därför bra gjorda dokumentärer om människor är så intressanta. Så små saker som kan förändra allting, vrida allt åt motsatt håll, i en negativ eller positiv riktning, en sjukdom, en världshändelse, en människa man möter, en sång man upptäcker, en bok som ger en nya tankar, intressen som svalnar och dör som ett mörkrött höstlöv i en otäck Stephen King-roman. 

 

Det senaste halvåret har, trots pandemier och annan djävulskap, varit en ny kreativ väg för mig i helt nya sammanhang med nya kunskaper och insikter. Vemodet har varit en bit ifrån mig, då blir det också svårare för mig att skriva, jag skriver mest och bäst när den John Holmska svenska bluesen slår igenom. Men det okej, för jag har varit gladare och positivare än på länge och då får gärna vemodet vänta en stund till för jag vet att den avfartsvägen kommer, och jag kommer att blinka och svänga in, det är mitt hemma. Men det är åndå bara en av alla dessa vägar som livet färdas på. Veva ner rutan, sätt ut armbågen och kör mot en Sommaräng eller Den öde stranden…    

 

Tillbaka hos Vito satte jag mig med lokaltidningen vid ett av de endast fyra borden på gatan utanför espressobaren, jag beställde en Birra Moretti, lutade mig tillbaka och följde fiskmåsarna som cirkulerade och skrek över åns svarta vatten, som vid den här tiden på året mest var brunt. Cyklisterna for fram och tillbaka medan trafikljuset ljöd för grönt ljus. 
Inne vid den långa bardisken bakom mig stod stadens italienska koloni och tjattrade, de brukade hänga hos Vito på eftermiddagarna, nästan alltid lät det som att de skulle ha ihjäl varandra, högljudda med sitt klassiska kroppsspråk som jag ibland kunde känna var klyschigt inrepeterat men efter många resor i Italien så visste jag att det inte var så. 

​Jag funderade över den där artiklen jag läste för ett par år sedan. Om den lilla byn Santa Marinella vid Tyrrenska havet sex mil norr om Rom. 
"En gång i tiden var Santa Marinella en oas för den internationella kultureliten och andra jetsettare. Vi vandrar i spåren efter Giorgio Bassani."
I texten skrev man om slitna klassiska men bedagade gamla hotell som hette Le Najadi och Villa delle Palme där denne Giorgio Bassani bodde nästan helt ensam vintern 1962-1963.
Är inte det en skrivande människas dröm att ha ekonomi för att bara dra iväg till "off season" trötta italienska byar för att få ur sig det man har utan att behöva oroa sig för tider, tvätten eller arbetsmöten i sterila kontorslokaler. Gå ut på morgonen och trycka i sig en snabb espresso och en cornetto på den lokala baren, gå en promenad förbi antika stenhus och genom gränder som inte leder någonstans och sedan se ut över ett öde hav ifrån en hamn där några enstaka fiskare sitter och lagar sina nät för att därefter sedan sätta sig ner och skapa. 
Jag sa det till Vito när han kom och satte sig hos mig en stund;
– Det finns inget som är så stämningsfullt och fantasieggande som off season-orter invid hav eller sommardöda städer där vardagens puls tagit paus och människor liksam hasar sig fram genom dagarna med en mjukglass i handen. Finns det något osexigare än gator fyllda av massturism?
     Vito tittade bara på mig. 
– Du är en märklig man du Peter, själv skulle jag få panik och inbilla mig mig att världen var på väg att gå under. Jag älskar människor och vill ha dom runt mig hela tiden.
      Å visst hade han en poäng att det även kan vara rätt schysst att sitta med en Campari spritz på Ritorno de Pasato vid Pantheon i Rom och studera folklivet på ett normalt sätt myllrande torg. Där finns berättelser att fånga upp och skriva ner. Men denna dag i hemstaden invid en svart å i slutet av sommaren då alla fick stanna hemma på grund av en pandemi får man nöja sig med att drömma sig bort. Blunda och i sitt inre återvända till terrakottafärgade fasader, att njuta av en "frutti de mare" vid ett bord ute på en klippa i en fiskeby på Sicilien eller dra runt på en vespa på trånga gator i rusningstrafik. Men allra mest hasa runt i långsamt gemak, möta lokalbefolkningen och sätta sig ner på en bar vid ett bord utmed en husvägg och skriva. 
     Det finns de som menar att jag reser för att fly från vardagen att jag flyr från oro som bubblar som en låginstensiv själslig smärta. Men jag brukar säga att det är precis tvärtom. Fick jag inte resa och fylla på med intryck, lyssna på språk jag inte förstår, känna  mig lite vilsen och tvinga mig till samtal som haltar men ändå ger nya perspektiv så skulle min själ dö.
     Vito lyssnade men jag är inte säker på att han till fullo förstod. 
– Peter, så länge det gör dig lycklig är jag glad, vi får hoppas att den jävla pandemin snart är över, annars dör allas våra själar.   

I fredagens DN ägnde man rätt stor yta åt att filmen Sällskapsresan firar 40 denna helg. När filmen kom hade jag hunnit vara på Gran Canaria ett par gånger redan då först hela familjen åkte dit och sedan en splittrad familj. Jag tänker inte som i DN försöka göra någon sorts analys över samtiden som filmen speglade utan ge er en personlig betraktelse över filmen, Gran Canaria och Playa del Inglés. 


Det första jag kommer att tänka på är hur mycket den där filmen har påverkat mig när det kommer till olika citat och uttryck och hur många andra som responderar på det utan förklaringar. Skulle tro att jag åtminstone varannan dag säger någonting som kommer från filmen. "Very funny, not so fynny, hä-pååre, rattarattara, Ska du ta och springa upp på rum 113 och hämta mina röka?, Jävla smålänninha sången med versen Om du vill ha nattklubbssväng, häng då med i Gabbes gäng. Gå på disco, rulla hatt med Suntrip varje natt!" och så vidare. Det är nog bara Nilecity som kan konkurrera med citat från film och TV som gnuggats in i min minnesbank. 


Förutom själva dialogen så är miljöerna en djup nedgång i nostalgins memory lane. Varje litet klipp är en påminnelse om mna egna upplevelser och minnen. Toaletterna på Arlanda där Majsan och Siv dukar upp för smygsupar, stolarna vid gaten, miljön i flygplanet och applåderna vid landningen, det som inte var med i filmen var fotografen som tog bilder när man gick nedför flygtrappan och hur man kunde köpa desamma vid ett senare tillfälle.
     Sedan trycker sig mina egna minnen in och bygger på berättelsen när man kommer fram, numren på bussarna beroende på vilket hotell man skulle till, den där skojfriska gamängen med ett antal supar innanför västen från flygturen som kom in i bussen och drog vitsar inför stela blyga resenärer, alla vrak till bilar som stod utmed vägen från Las Palmas till först San Augustin och sedan Playa del Inglés.
Kom man på kvällen då allt var kolsvart så minns jag den där sista kröken runt bergväggen innan de två semesterorterna lös upp som en gigantisk scen i väntan på showen. Första resan kom det som en total överraskning, andra resan låg det en förväntan i den där kröken, då visste man hur kul det skulle bli den närmaste veckan.

Ödetomten där en fastighetsaffär skulle göras upp, med de smugglade pengarna i paketet med knäckebröd, har jag stått på och tittat ut över golfbanan som var en grön oas i Maspalomasöknen med sina nudistbad intill. Då fanns nästan ingenting bortanför golfbanan där det senare bebyggts på varje yta som gick att ta fram. 
     Hotellet som filmen utspelar sig på vet jag ingenting om men de såg alla likadana ut om man inte bodde i bungalow. De spartanska rummen med sin doft av rengöringsmedel och kalla klinkergolv, balkongerna, solstolarna vid poolen med sina små rutmönster, poolen där jag simmade fram och tillbaka tills ryggens hud blev kolsvart för att sedan trilla av och bli grisskär, personer som gick och delade ut små kort med erbjudanden inför kvällens middagar och nattröj. 
     Så de egna minnena igen där jag fortfarande kan känna den speciella doften av grillat kött ifrån restaurangerna i Kasbah(som tydligen var det enda stället där man fick pruta i filmen), dofter jag aldrig tidigare känt, spelhallarna där jag hängde många kvällar då föräldrarna satt kvar vid borden och drack vin och drinkar, ungdomar som drog förbi mot diskoteken i den där underbara sköna sommarnattsvärmen. Självklart var vi på grisfest, danstävling och han showaren på scenen som lärt sig långa haranger på alla språk som var representerade på festen. Fyllan, skratten, tårarna, bråken, servitörerna med berg av tallrikar i händerna på väg mot köket och ibland kras och krasch precis som i filmen. Å så fotografer med spansk bred hatt som sattes på huvudet, som i filmen, varje liten detalj känner jag igen och det väcker mest fina minnen och sköna känslor men även en del olust av för mycket vuxenfylla, bråk och skrik.


Det enda som inte är med i filmen är den stora gigantiska stranden där det alltid blåste halv storm och var iskallt i vattnet, där jag spelade strandtennis timme ut och timme in med en kompis från stan. Den långa, jättelånga trapppan upp från stranden som gjorde en avkyld kropp svettig igen, minnen av söta drycker med starka oranga och gula färger man aldrig sett hemma och det oskyldiga smuttandet på en Lumumba. 
     Under de här resorna som kom att bli rätt många med tiden köpte jag små miniatyrflaskor med sprit som jag började samla på. De var också grunden till min första riktigt elaka fylla några år senare.  

  
Jag är inte helt säker men jag har nog varit på Gran Canaria strax över tio gånger. Senast som jag var på Gran Canaria och Playa Inglés var i början av 1990-talet. Mycket var sig likt på ett sätt men väldigt mycket var även helt annorlunda. Dessa resor var mina första utlandsäventyr utanför familjens bilresor i norra Europa och de var speciella i en oskyldig nyvaken tid för charterturism. 
Numer är jag bortskämd och har haft förmånen och turen att ha rest mycket över värden men den där känslan av dessa tidiga resor till Playa del Inglés sitter i minnenas ryggmärg och kan endast jämföras med mitt första besök på Bali och Asien 1987, New York 1988 och Dublin, Irland 1992.
Hä-pååre!
 

Häromdagen blev Leeds United klara för Premier League efter 16 år och det överrumplade mig lite då jag satt trött i soffan hemma efter att ha kört 40 mil genom sommar-Sverige. Huddersfield slog West Bromwich vilket jag inte väntat mig utan hade stålsatt mig inför helgens möte mot Derby som spökat en del genom åren. Så glädjen slog inte emot mig som jag väntat, inte som uppflyttningen 2010 då vi gick upp i Championship efter några deprimerande år i League One, då exploderade lyckan efter all nervositet då Jermaine Beckford sparkade in 2-1 mot Bristol Rovers med Leeds spelandes med 10 man. Den här gången är allting väldigt annorlunda och jag ska berätta varför om ni fortsätter att läsa denna text.

 

För någon vecka sedan satt jag och kollade på ”Världens mest udda sporter” på Netflix. Där spelades något som heter Calcio Storico Fiorentino, en våldsam bollsport med anor från 1500-talet som spelas en gång varje år i Florens i Italien. Spelarna såg ut som gladiatorer, det var som sagt våldsamt, skadorna var många, men fighten var trots allt renhårig, inget filmande, det var någonting som fastnade i mig. Det pratades om stolthet över att representera laget, vilket du enbart kan göra om du är född i just det distriktet i staden, alla är amatörer, sporten är fullproppad med traditioner, publiken vild utan några bråk mellan rivaliserande lag.
     När jag satt där och tittade så påminde det om hurling, den irländska nationalsporten som är min favoritsport. Det är även det en stenhård sport( dock inte i jämförelse med Calcio Storico) med tuffa dueller, inga filmande spelare, få avbrott, högt tempo och med massor av traditioner, stolthet och tillhörighet till sitt distrikt där du inte kan spela för någon annan än ditt födelselandskap. Sporten sägs ha spelats redan före kristus och var förbjuden under delar av engelsmännens långa ockupation av Irland.
Hurling är också något som fastnar i mig och har väckt något från det som var fotboll innan den blev vad den är nu. Fotbollen förändras hela tiden och spelas en aning annorlunda på olika platser i världen och man gillar det man gillar. 

 

De senaste åren har den svenska fotbollen blivit allt mer ointressant för mig, då pratar jag om spelet på planen, kanske har jag gått och blivit så där gubbnostalgisk som jag sagt att jag aldrig skulle bli. Det har också dragit med den internationella fotbollen i fallet, jag ser oerhört lite på fotboll numer, det ger mig ingenting. 
      Jag vet att jag är i minoritet, kanske ensam, men jag saknar den hårda närkampsfotboll som jag växte upp med, den jag själv var med och fick spela i, det gick långsammare, vi var inte lika trolleritekniska, men det fanns en nerv som jag saknar i dagens fotboll, allra mest i den nationella ”senior-juniorfotbollen” där det finns en drös av unga talanger men där de inte lyckas engagera mig. Ofta är de tuffare på twitter än på fotbollsplanen. Jag gillar tacklingar, jag gillar det lite elaka, det där som domarna numer nästan alltid blåser för. Jag gillade när det var en hederssak att inte ligga kvar på gräset och rulla om du inte verkligen hade ont. Eller hamnar spelarna ens i de situationerna numer? Kampen är över. Kärleken till spelet ute på planen är på väg att dö...

 

Fast det finns en annan dimension när det kommer till fotboll och det är den känslomässiga sidan av sporten. Det är här Leeds United kommer in i bilden igen. Jag såg laget första gången när jag var 6-7 år cirka och laget har varit mitt sedan dess om jag får romantisera lite grann. Jag har inte sett en enda match i år, men jag har läst så mycket jag kan, följer mycket på sociala medier, jag kollar highlights, spanar in statistik och följer klubben med hjärta och själ. Jag gläds när det går bra, det är tungt när det går dåligt, men med Leeds har man verkligen fått kämpa genom åren, ingenting tas för givet och de roligaste perioderna är de när kampen att ta sig tillbaka dominerat och där vi till sist fixar det, som nu i juli 2020 då klubben återigen har Premier League status. Jag är uppriktigt lycklig just nu när jag skriver detta, det är en inre känsla, en sådan som när man är kär, eller får sitta med en bourbon vid en strandbar i Italien och se solnedgången medan Vasco Rossis raspiga röst klyver luftfuktigheten.

 

Så här har även min relation till fotbollen generellt blivit. Jag gläds över IFK Norrköpings fina säsongsinledning, jag sörjer att GAIS aldrig verkar lyckas att nå någon sorts stabilitet och jag hoppas på att BK Forward ska lyckas ta sig tillbaka till division 1 igen bara för att nämna några klubbar. Men jag ser få matcher, nästan inga, men jag läser, jag följer med i vad som händer, det är den känslomässiga delen av fotbollen som fyller mitt intresse. Ett känslomässigt men även akademiskt intresse som jag misstänker att ni andra anser vara mycket märklig för en före detta elitspelare med fjorton års erfarenhet av att analysera fotboll. Men livet är inte enkelt, saker händer, livet förändras. 

Kanske kan Leeds Uniteds ”promotion” få mig att marschera tillsammans med er andra igen?      

 

 

 

Plötsligt bröt solen igenom den gråa massans molntäcke, ekorren skuttade förbi åt ena hållet och en rödlurvig katt smög på låga ben förbi åt det andra medan tunga vattendroppar hängde på bladens trampoliner beredda att kasta sig ut i osäkerheten. 
Vädergudarna har flaggat för åska och ihållande regn, men än så länge ser porten genom molnen ut att vara öppen.
Klockan börjar närma sig 13, det är lördag, och jag sitter som den svensk jag är och funderar på om det rent moraliskt är okej att redan nu öppna en öl.
Trätrallen håller på att torka, det alltför långa gräset böjer sig av vätans tryck och behöver klippas men kanske tar jag mig en promenad istället.
Som en paus i skrivandet, i lyssnandet på Ulf Lundell vars sångtexter triggar till kreativitet…

 

”Vi ses, vi ses, i Connemara. Sjöng Ulf Lundell även i lurarna där jag gick utmed åns preparerade asfaltsstråk. Folk powerwalkade i åtsmitande tights helt utan självkritik, de sprang, pustade och svettades som galna självplågare precis som jag själv under större delen av livet men numer såg jag på dessa som aliens. Det var trots allt enormt grönt och vackert på denna del av stan med ett slitet rostigt gammalt industriområde på ena sidan ån och stadens Beverly Hills på den andra med endast en gungande hängbro som gräns. 
    Ingenting här påminde om det Connemara jag två år tidigare hade kört igenom med en hyrd Toyota Avensis. Första gången i vänstertrafik. Förvirrande och nervöst till en början. Sedan lugnare. Connemara med sitt brunrödmurriga landskap, sina stenmurar, berg och små sjöar. Alla får som till synes helt fritt drog omkring utmed de minimalt smala vägstumparna som böjde sig och vred sig så att man nästintill mötte sig själv i varje kurva. Spraymålade får märkta i olika färger för att hitta hem. Nästan inga människor, mil efter mil, lågsäsong precis som jag ville ha det. Jag reste nästan alltid under lågsäsong, när jag reste. Lugnet, tystnaden, ensamheten. Det fick mig alltid på bra humör. Mina vänner, de jag en gång umgåtts med, tyckte alltid att jag var märklig med tendenser till att vara enstöring. De fattade aldrig det där med att ensamhet kunde vara skönt. ”Vi ses vi ses, i Connemara. Det här livet kan vara så underbart… …jag längtade tillbaka, det var kanske den plats jag just nu behövde. 

På en pub i den lilla byn Ballycarna långt ute det karga landskapet med vilda Atlanten som fond mötte jag en gammal man som satt och såg ut genom ett fönster med en Guinness framför sig. Jag satte mig strax bredvid med min Guinness framför mig. Han såg på mig, bredvid honom låg det en sliten fiol, bredvid vilade en stråke där taglet hade lossnat lite i ena änden. Välspelad hann jag tänka innan han sa:
– Du är inte härifrån. Vi ser inte så många utifrån här i byn, de flesta når aldrig hit. Har du kört vilse, mannen skrattade. 
      Han hade en stor glipa mellan tänderna på vänster sida, grått hår, fårig panna, vindbitna händer, kavaj och matchande byxa av mer lantlig stil.
– Men det är du, sa jag och blinkade åt honom. 
      Han skrattade igen.
– Ser du de där stenhusen därute?
      Mannen pekade ut mot två små öar en bit ut i havet. Regndiset låg i luften, jag såg inte klart men väl konturen av tre stenhus nära varandra, ett av dom utan tak.
– Det högra, där är jag född och uppväxt. Tillsammans med tre bröder och två systrar. Tre rum, en gammal spis som vi eldade med torv i ett av rummen, vi sov ihop i de andra två. Pappa levde på fisket, mamma stannade hemma. Tidvattnet gör så att du kan gå över dit om du vill, men vi korsade bara sandbankarna ihop med föräldrarna när de skulle in till byn, det var farligt, tidvattnet kommer snabbt.
– Är det någon som bor därute nu? Det ser ödsligt ut.
– Jag har väntat i 20 år på att få köpa tillbaka det. Men jag har aldrig haft pengar till det. Fast en dag ska den bli min igen, innan jag dör.
       Mannens ögon blev bleka och jag tyckte att jag såg att de vattnades innan han vände bort huvudet.
– Är det din fiol?
     Mannen nickade.
– Spelar du mycket?
      Han var tyst en stund, stirrade ut genom fönstret. Sen såg han på mig igen. 
– Hela livet, började spela när jag var fem år, har spelat sedan dess, nu är jag 75. Spelar här, där inne, han pekade mot en annan del av puben, nästan varje kväll. 
– Wow, sa jag. Vilket liv, har du överlevt på musiken?
– Det har varit tufft periodvis, men jag har turnerat runt på Irland, jag har spelat i USA och i Australien. Men jag har alltid kommit tillbaka hit till Ballycarna. Tystnaden, stillheten, havet, rötterna allt det där… 
      Mannen höll upp sina båda händer som i en bön och sträckte dom mot fönstret samtidigt som några solstrålar for genom glaset innan molnen vann kampen igen.

Jag tog några klunkar av min Guiness och kände en avundsjuka gentemot denne 75-årige man som haft ett liv exakt som han velat. Själv började jag med fotboll som sexåring, spelade tills en bit över 30 år, sedan ytterligare en lång rad år i businessen. Tills den där grå och blöta onsdagen en marsdag då allt tog slut. Det var då jag klev av mitt sista uppdrag inom den värld jag levt i hela mitt liv. Det innebar att för första gången sedan den där sexårsdagen då allt började så tillhörde jag inte längre den stora familjen. Jag hade gått hela vägen runt, deltagit i alla delar av verksamheten. Nu var jag ute och det kändes så skönt men ändå förvirrande och vilset.”  

 

Living in the wasteland of the free med Iris DeMent ljuder genom lägenheten, en brilliant text om USA:s väg genom ödemarken som frihetens land skapat. Låten gavs ut 1996, långt innan Trumpismen och det stora landets sönderfall i polarisering, hat och antidemokratiska strömningar.  
"We got politicians running races on corporate cash
Now don't tell me they don't turn around and kiss them peoples' ass
You may call me old-fashioned
But that don't fit my picture of a true democracy
And it feels like I am living in the wasteland of the free".
     Iris DeMent är countryartist född i Arkansas och hon fick mycket skit efter att ha skrivit låten. Antiamerikansk i ett land där patriotism finns i bröstmjölken, protestsången passar kanske ännu mer idag då det demokratiska raset på något sätt faller fritt. Den amerikanska ödemarken breder ut sig och i Vita Huset håller Trump hov med fundamentalistiska högerkristna lika otäcka som islamistiska religionskrigare.
"We got preachers dealing in politics and diamond mines
And their speech is growing increasingly unkind
They say they are Christ's disciples
But they don't look like Jesus to me
And it feels like I am living in the wasteland of the free".
 

Samma år som "Living in the wasteland of the free" kom ut har jag artiklar om USA sparat i hyllan hemma. ”Från Nashville till bergen där countryn föddes” En artikel från 1996, långt före Jills Veranda och den plötsliga kredd countryn fick år senare. Redan då ett reportage om Appalacherna, 250 mil berg fyllda med stenkol, olja, järnmalm, myter och legender från Kanada i norr till Atlanta i söder, stod det i texten. Trumpland? Eller bara ett område som lever sitt eget liv utanför allt annat? Men med så mycket musiktradition, en mix av irländskt, skotskt, tyskt, centraleuropeiskt och tydligen afrikanskt. Ett landskap av musik, bibeln och fattigdom…  
     Sen en text från 1999, fyra klassiska tågresor över den amerikanska kontinenten. New York-Miami, Miami-Los Angeles, Los Angeles-San Francisco, San Francisco-New York. Gigantiska vidder, kust, oljeriggar, rostbältet, industrier, sol, palmer och apelsinodlingar. Långa enahanda tågresor, dunket i vagnen, stillheten, samtalen. Till sist en artikel om Shelter Island, ”New Yorks skyddande bakficka”, Gatsbyromantik och vita musslor med smör. USA, the wasteland of the free?

Jag tittar ut genom fönstret, regndroppar faller som tårarna gör, solen kämpar för att bryta igenom molntäcket och i köket bakas rabarberpaj. Vi lever i orostider och jag hamnar i sociala sällskap där jag uppmanas att gå djupare, gräv mer och skriv Pelle. Jag håller sövande(?) monologer om även vårt lands demokratiska tillkortakommanden. Hur många av oss vet vad det innebär? Hur många av de som styr våra kommuner och vårt land vet på djupet vad det innebär? Vi tar saker för givet, vi har levt i kanske det mest öppna och fria landet i hela världen men förstår det inte för att vi alltid haft det så. Men hur länge till? Ja, vi har skit på våra händer vi också. Som nation. Händelser och poltiska beslut som tystats ner och gömts undan. Men vi lever fortfarande i ett demokratiskt samhälle men kom ihåg att det finns starka krafter från både politsik höger och vänster samt andra hot som är mer kulturellt betingade. Vi måste börja fightas för det vi tar för givet!

Min far var en kämpe, han slogs inte för demokrati men han slogs ofta mot orättvisor och han hade ett humör som tyvärr ofta ledde till att han fick fiender hos de som bestämmer. Min far och jag hade ingen bra relation genom livet, alkohol förstörde den relationen, jag skriver om det i min självbiografi och vissa tyckte att jag inte borde ha gjort det. Men det behövdes för att boken i sin helhet skulle vara relevant. Ändå är det nog så att hans fighting spirit och ilska över orättvisor landade hos mig redan tidigt då även jag tagit strider och fått fiender och blivit straffad. Sånt styr man inte över, sånt ligger i ryggraden hos oss som reagerar på det viset. Ibland kommer det ut i just ilska, som hos pappa, jag tror att jag är mer resonabel även om ilskan bubblar i blodet på samma sätt.
     Men pappa hade sidor som jag aldrig riktigt förstod eller uppskattade. Där finns en sorg över att vi aldrig nådde fram till varandra. De senaste veckorna har jag vid fyra olika tillfällen fått berättelser om min pappa från tiden när han tillsammans med mamma drev Fyrkantens gatukök vid Trängens IP. Berättelser om snällhet och omtanke för alla de kunder som frekventerade idrottsplatsen. Ungdomar som på olika sätt inte hade det så bra hemma, någon annan som fick vänta länge på sin skjuts hem, hur pappa gav dom värme, fixade käk, inte tog fullt betalt och så vidare. Jag minns även själv hur vänlig han var emot patienterna från mentalsjukhuset Västra Mark när de kom för att handla efter "lön". De ville göra av med allt men pappa såg till att de fick med sig det mesta tillbaka så att det skulle räcka till annat. Det finns även berättelser från idrottare ute i landet som minns den showande korv- och hamburgergubben på Trängen då de spelat turneringar eller matcher. Själv var jag väldigt blyg på den tiden och satt mest med en skämskudde när han körde igång. Lite förstod jag då att jag skulle ta över både hans kamplystnad och snackpåseegenskaper senare i livet. 

Det är mycket som man inte förstår här i livet och jag har svårt att förstå mig själv och den väg jag har gått de senaste tjugo åren. Jag ser nära personer försvinna allt längre ifrån mig, jag ser andra komma närmare, fokus och prioriteringar förändras, den där viljan att göra det där vi brukar kalla  "göra skillnad" har växt sig starkare. Det har nog alltid funnits där, jag minns mina drömmar om att bli diplomat, det har funnits tankar på att vilja jobba på UD, engagemanget tidigare för Amnesty, intresset för mänskliga rättigheter och den bubblande ilskan mot maktmissbruk och nätverkskorruption på alla nivåer. I`m on a mission, var det tar vägen har jag ingen aning om, att det tar fart hoppas jag, men ingen vet framtiden, jag vet bara nu och nu är jag här mot alla odds med pappas energi och fighting spirit i ryggraden...   

Varje dag har jag gått strax över en och en halv mil för att hinna se så mycket som möjligt av denna fantastiska stad.
Varje kväll har jag stupat i säng helt slut i kroppen.
Jag är här själv och dagarna rullar iväg fint efter att den första dagen regnade bort så har solen och värmen öst god känsla över mig och staden.

Kvällarna är lite segare då jag gärna hade haft lite sällskap. När inte språket funkar hundraprocentigt så är det svårt att över en pintxos och ett glas rött i en trång bar ge sig i kast med att dra igång ett samtal med grannen bredvid. Men man får bli observatör, som följer spelet mellan människor, vilket är nog så spännande många gånger.


Sitter just nu på en bar i utkanten av de mest centrala delarna av San Sebastian mitt i området Gros som ligger vid surfstranden Zurriola. Efter ett par dagar har jag insett att det är här jag trivs bäst. Det är även området där min hyrda lägenhet ligger och den bokningen var ett riktigt lyckokast. Här är en lite mer avslappnad stämning, lite surfkänsla även om åldernivån varierar från gammal till ung. I alla kvarter runt min lägenhet så sprudlar det av folkliv med barer och restauranger överallt och folk hänger ute med sitt dricka och sina pintxos.


Gamla stan är precis så fin som latinska gamla städer brukar vara och de mest traditionella barerna är verkligen mysiga, häftiga och fulla med liv och folk men samtidigt så blir det lätt hysteriskt med mixen av infödda och alla turister. Men visst ger de trånga gatorna, de häftiga gränderna och torgen en fin känsla när man promenerar runt med sin kamera för att fånga folklivet i den antika miljön.


Jag har gått utmed alla tre stränder i staden, jag har slitigt mig upp för ett av de två bergen, Mont Urgull, vilket var svettigt och tufft, medan jag lät den andra, där jag hade kunnat välja linbana, vara.
Gillade även den del som är centrum och kallas just Zentroa, med Gipuzkoa Plaza som favorit. En lummig park i ett kvarter omgärdat av arkadhus med idel barer och restauranger, ja även här. 


Jag har uteslutit byggnader, kyrkor och eventuella katedraler på den här resan och fokuserat på folkliv och känsla. Har suttit och fikat och kollat på folk, har tagit en öl vid stranden Kontxa och tittat på folk, ätit middag på restaurang och tittat på folk samt gått runt och tittat på folk. Ett sant nöje.
Kameran har varit med mig hela tiden och kanske har några bilder skapats under vägen.
Halva lördagen är avklarad, sen har jag söndagen kvar innan jag tidig morgon måndag åker hem mot Sverige igen. 
Återkommer med fler tankar kring denna resa.

Jag har nog som svensk ett något osunt intresse för konflikten på Nordirland. Läser böcker, kollar filmer och dokumentärer.
Jag påstår inte att jag förstår allt, att jag kan det mesta, men något har gjort att jag vill förstå och veta. 

2013 var jag i Derry där nu en ung journalist, Lyra McGee, blivit ihjälskjuten, för inte så länge sedan sprängdes en bomb.
Då 2013 besökte jag en rad kulturinstitutioner och mötte människor där nästan allt handlade om läkning av sår från The Troubles. "Kriget" under 1970-talet och framåt till Good Friday Agreement i slutet av 1990-talet. Man ville ena en stad, mindre än Örebro, och möta varandra över gränserna. Det lät som att man var på god väg även om det skulle ta tid. 
Sen kom Brexit!
 

Ungefär samtidigt som mordet på Lyra McGee satt jag och kollade på en dokumentär på Netflix. The Miami Showband Massacre. I juli 1975 mördades tre medlemmar i ett av Irlands mest populära dansband(?) av en protestantisk paramilitärgrupp, Ulster Volunteer Force. Bandets medlemmar var både protestanter och katoliker och stora på båda sidor gränsen.
Kolla gärna filmen för hela historien är för lång och invecklad för att dra här. Dessutom inte helt utagerad än 2019. 
 

Varför detta inlägg?
Därför att Brexit och alla andra politiska krafter som just nu gör allt för att separerar människor, ställa dessa mot varandra, nationalism, isolation, egoism.
Allt detta leder till konflikter, våld, misstänksamhet och i slutändan krig. 
Människans idioti slutar aldrig att förvåna. Samarbete, möten, förståelse och handel över gränser kommer alltid föra människor närmare varandra.

Texten är tidigare publicerad på min Facebook-sida.

1981 skrev Magnus Lindberg låten ”Röda läppar”, han var då 29 år. Inte ung, inte gammal, själv var jag 14 år och drömde ofta om just röda läppar som jag ville kyssa ömt. Det var ingen bra tid i livet, en blyg hormonbomb med acneexplosioner över hela ryggen och en nyväckt inre alkoholfrälsning där dimman var den bästa av känslor att dränkas i efter misslyckade försök att jaga de där läpparna som Magnus Lindberg sjöng om.

Texten i övrigt brydde jag mig väldigt lite om. Tills jag många år senare reflekterade över hur modern den på något sätt måste ha varit. 
”Jag kan inte äga dig, eller peka ut någon väg åt dig”
”För jag älskar när du visar, att du vet att du har rätt” 
Jag vill inte binda dig, och styra eller hindra dig”
”Och är det så att din väg ändå går precis intill, så kan vi bara hjälpas åt”
 

Kanske är texten en ö i hans övriga digra låtkatalog men varje gång jag hör låten så tänker jag just på hur före textraderna var i ett samhälle där traditionella roller i samspelet mellan i det här fallet man och kvinna var. För visst var det väl så tänker jag och var 14 år och långt bort ifrån alla sådana tankar. Men kan man annat än att älska starka kvinnor med egna åsikter med mål och vägar framåt i livet och med det röda läppstiftet på sina läppar. Tänk att leva med motsatsen, så oändligt trist. 


Så sätter jag mig och lyssnar på Magnus medan jag skriver det här. Han har varit med hela livet men inte hela tiden genom livet och som sista låt på albumet ”Vita lögner + Svarta Ballader, Volym 1 som han gjorde med Basse Wickman ligger en tolkning av skalden Birger Sjöbergs ”Bleka dödens minut”. 
”Ja, du kommer till slut, bleka dödens minut. Då jag vilar så gömd och skydd”
Sjunger Magnus och mina tankar rör sig mot David Bowie när han smyger in i garderoben och försvinner för evigt i sin sista musikvideo. Det finns artister som berör mig lite mer än andra och jag har svårt för offentliga gråtkörer på sociala medier men Magnus Lindberg kändes, Bowie kändes, Olle Ljungström kändes och när Shane MacGowan inte orkar mer så försvinner min sista musikaliska hjälte.


När det kommer till Magnus Lindberg så är det som en bekant skrev:
”Jag är inte riktigt bekväm med att Magnus Lindberg förminskas till en medlem i Grymlings. Det var framförallt som soloartist han för alltid är en stjärna”. 


Texten är tidigare publicerad i NA-Nerikes Allehanda.
Vill ni läsa fler texter så prova NA+Pelle Blohm. 

 

 

 

Det har gått en dryg vecka sedan jag var i Stockholm och Sjöhistoriska museet för en mottagning inför den irländska nationaldagen St Patrick´s Day. Fick äran att träffa och samtala med den irländska ambassadören Dympna Hayes som var mycket tillmötesgående.

Jag håller på och lobbar lite för ett par projekt och ett inbegriper ett visst stöd ifrån ambassadören om jag lyckas få henne tillräckligt intresserad. Fortsättning följer i den frågan och så vidare...
   Däremot så avgår nästa Irlandsresa den 6 maj. Alltså den rundresa med fokus på traditionell irländsk musik och gaeliska sporter som jag och min musikaliska kollega Olle Unenge arrangerar tillsammans med resebyrån Contour Air.
   Det blir den tredje svängen som vi gör från Dublin via Doolin och Galway på västkusten samt Clifden och Sligo lite mer norrut men med ett antal andra intressanta stopp på vägen. Resorna har fått mycket bra omdömen av de resenärer som varit med och vi har haft grymt roligt i de små bussarna som vi kör runt med för att kunna få plats på småvägar och nå fram till överraskande, roliga och intressanta stopp.
   Läs gärna mer här om resan: http://contourair.se/irland-rundresa/ 
   Att jag var på mottagningen i Stockholm handlade även om att få lite nya kontakter med Tourism Ireland som i bästa fall kan öppna lite nya dörrar åt oss. Även om vår rutt är riktigt bra så ser vi även på lite andra alternativ framöver. Mer söderut kanske? Nordirland? Whiskeyresor? Det finns hur mycket spännande saker som helst att göra och besöka på denna ö.
   Min kärlekshistoria med Irland fortsätter ett tag till med andra ord...