Musikälskare kan vara känsliga själar.
Det handlar om att tycka rätt annars får man två örfilar och döms därefter till två timmar i Skamvrån.
En gång skrev jag att Black Sabbath två bästa album är Heaven and Hell och Mob Rules, de två albumen som nyligen bortgångne Ronnie James Dio sjöng på.
Dish, Dish.
Direkt fick jag reaktionen att jag inte fattat någonting. Är du dum eller...?
Om man fattat och är ett riktigt fan så gäller bara de tidiga albumen med originaluppsättningen och Ozzy vid micken.
Till exempel Black Sabbath, Paranoid eller Sabbath Bloody Sabbath.

Därför.
Dish, Dish.
Ja,ja. Jag vet...
Skamvrån.
För när jag satt och letade låtar för en Spotifylista med Depeche Mode visade det sig att jag allra mest föll får låtarna ifrån debutalbumet Speak & Spell. Det album som Vince Clarke(senare Yazoo, The Assembly och Erasure) var boss över och därför var en kavalkad i lättjefulla blipp-bloppande synthslingor.
Flera av låtarna verkar gjorda direkt för dansgolvet.

Jag förstår det inte riktigt själv då mitt kynne borde passa bättre med Depeche Modes utveckling ifrån deras andra album och framåt till dessa dagar i nuet som vi lever i. Bandet blev dystrare redan efter Clarkes sorti och har sedan bara blivit mörkare och mörkare. Ibland rent industriellt hårt, mörkt och deprimerande.

Sångaren David Gahan gick ner sig allt mer i ett mångårigt massivt drogmissbruk som hotade gruppens existens. Det var några tunga år där han vid tre tillfällen försökte ta livet av sig. Faktum är att det är väl något av ett flertal mirakel som gör att han fortfarande lever och numer mår bra. Vad jag vet.

Såg för övrigt en fantastisk dokumentär med bandet för ett antal år sedan, kommer inte ihåg vilken det var, om det finns flera. Kanske är det den som kallas 101. Det var bandets sista och 101-första konsert på turnén ,Music For The Masses 1989, som hölls på Rose Bowl Stadium i Pasadena USA. Rätta mig gärna här om jag är fel ute men jag kommer ihåg en helt underbart melankolisk scen i filmen där man filmar bandet i omklädningsrummet efter showen och det är helt tyst. Jag ser Dave Gahan framför mig på en bänk stirrandes med tom vattnig blick. Jag känner igen blicken, har sett den på mig själv i spegelbilden efter en viktig fotbollsmatch. En skön och påtaglig tomhetskänsla som alltid uppstår efter ett uppträdande inför publik.
En mental kick som kan vara både skrämmande och underbar.

Jag hade redan avfärdat Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann när jag första gången läste om den.
Enda anledningen var att jag börjat och snabbt slutat läsa den kritikerhyllade "Den vidunderliga kärlekens historia." Jag gillade den inte alls, lyckades inte komma in i boken och la undan den.

Men så insisterade en vän att jag borde ge Kunzelmann & Kunzelmann en chans. Den borde passa mig perfekt, sa hon.
Å så rätt hon hade.
För Kunzelmann & Kunzellman är en fantastisk roman om vad som är falsk eller äkta här i livet, en roman om brott, bedrägerier och människors dubbla bottnar. En av de bästa jag läst under en väldigt lång tid. Vallgren har ett sånt otroligt energiskt språk som sprudlar och underhåller. Han kickar igång en historia i två tidsepoker, nutid och Tyskland under andra världskriget som sedan vävs ihop till en blanding av historisk roman, generationsroman och snabba cash-roman.
Man vet aldrig vart han är på väg med sin story, vändningarna är många och överraskande.

Carl-Johan Vallgren är förvisso konstintresserad med den research som lagts ner för att få ihop grunden i berättelsen om den världsberömde tavelkonservatorn Viktor Kunzelmann är grymt imponerande. En orgie i tavelduksmaterial, träslag i ramarna, färger, oljor, metoder att restaurera gamla mästerverk eller avgöra dess äkthet radas upp. Man får sig en rejäl lektion i konsthistoria och kända samt mindre kända konstnärers verk. Miljöbeskrivningarna och detaljrikedomen i romanen är imponerande hela vägen in i mål.

Motsägelsefullt är det ändå denna nogrannhet som i slutändan är det som ger den enda kritiken från mig. Vallgren fortsätter pumpa och pumpa tills jag i slutet av boken, när han tar ännu en runda in i konstvärldens alla små märkligheter, blir riktigt mätt och hoppar över en hel massa upprepningar innan själva upplösningen. Det är som om han inte vill att romanen ska ta slut.

Så lämnar jag då Malmö för sista gånger på den här sidan sommaren.
Rapsfälten lyser mjukt gult utanför SJ-fönstret och än så länge är det en vacker dag.
Rapporterna från platsen dit jag är på väg är inte lika positiva och jag är glad att jag tog med mig paraplyet i resväskan.

Framtiden finns inne i min vagn där kineser och indier tagit över utrymmet, föga överraskande har varje kines varsin liten flaska med vatten och gröna teblad i, en nationaldryck som jag mycket väl känner igen under min tid i Kina. Indierna har skägg och mycket stiliga kostymer på sig och enorma resväskor som försöker få plats vid bagageutrymmet vilket är mer eller mindre omöjligt.
Kan inte hjälpa det men jag trivs i denna internationella miljö.

På väg hem alltså. Hem mot trädgårdsarbete och långledighet ifrån fotbollskommenteringen. VM-uppdragen har lyst med sin frånvaro så det blir till att vila rösten under en dryg månad och ladda för en intensiv allsvensk höst.
Har bestämt mig för att inte deppa ihop för detta utan istället försöka njuta av den lyx som ledighet mitt under den sommartid som är den finaste ger mig.
Har några böcker som ligger och skvalpar, en trätrall som måste rengöras och oljas in, trädgården står i full blom, är inblandad i ett skrivprojekt som kommer kräva lite nytt blod från mig och dessutom hoppas jag att Adato Sport & Utveckling kör igång ordentligt nu när ett samarbete går igång för fullt.

Skulle tro att jag även försöker lägga in några kortresor till Stockholm och i bästa fall även någon tripp utanför landsgränsen för att få ny inspiration. Kommer naturligtvis även följa VM på TV men inte så slaviskt som jag normalt brukar göra utan mer som en soffpotatis. Avslappnad utan ambition att kunna och veta allt.
Det får andra klara av denna gång och det känns en smula bra faktiskt.
Åtminstone nu när man vet att man inga uppdrag har.
Hahaha...det gäller att övertyga sig själv.

Det finns en sajt på nätet som heter The Sartorialist, det är mycket möjligt att ni redan vet vad det är och vad den handlar om eftersom den funnits bra länge och knappast är någon väl bevarad hemligthet.
Ändå måste jag skriva några rader om sajten som i grunden handlar om mode, fotografi och rätten att få ha sin egen stil och klä sig på precis det sätt man vill.
Det är min tolkning till vad jag ser när jag klickar på länken, att uppmuntra en personlig klädstil som inte vandrar i modebutikernas fotspår.

Eller med The Sartorialist´s egna ord:

I started The Sartorialist simply to share photos of people that I saw on the streets of New York that I thought looked great. When I worked in the fashion industry (15 years), I always felt that there was a disconnect between what I was selling in the showroom and what I was seeing real people (really cool people) wearing in real life.

Jag blir alltid grymt inspirerad av att titta in och kolla på alla fotografier som Scott Schuman(han heter så) har tagit på människor på gatorna i städer runt om i världen. Grymt imponerad av att han får så många att ställa upp och samtidigt se så avslappnade ut på bilderna. Nästan som proffsmodeller.


Den här boken med fotografier har han också släppt om ni inte orkar följa honom på nätet. Vilket ni borde göra eftersom fotografierna är great.

Satt och såg på filmen "Timmarna" helgen som gick. En fantastiskt bra film med bland annat Nicole Kidman, Maryl Streep och Julianne Moore.
Jag älskar det långsamma tempot, det nästan poetiska anslaget i filmen som utgår ifrån Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway och som väver samman tre kvinnors liv i tre olika tidsepoker. 1920-tal, 1950-tal och 2000-talet.

Jag tänker inte ge mig på någon recension av en komplicerad handling med flera undertoner, feminism, homosexualitet, depressioner och kvinnors livsvillkor genom tiderna. Men ska jag fånga upp någon tråd i filmen så är det just det där med kvinnornas villkor där ofriheten verkligen får än att ruskas om. Det är naturligtvis ingenting som jag upptäckt nu men filmen är så stark.
Kvinnor måste ha haft det förjävligt.

Tänk så enormt många begåvade och kreativa kvinnor genom världshistorien som har kvävts och tynat bort instängda i hemmafruns tvång att stanna hemma och sköta om familjen medan mannen, den hjälten, kommer och går som han vill i sin heroiska jakt på försörjningen. Och detta fortsätter än idag. Kvinnor som själva inte får bestämma över sina livsval, kvinnor som tvingas försaka sina drömmar för att stanna hemma och sköta om hemmet.

Hade jag varit kvinna under 50-talet till exempel, då är jag helt säker på att jag tagit livet av mig. Jag har, och har alltid haft, en extrem frihetslängtan inom mig. Varje gång jag målats in i ett hörn där känslan av att andra bestämmer över mina beslut, då har jag dött själsligt och börjat leta nödutgångar. Ibland är känslan så stark att jag rent demonstrativt protesterar och bråkar bara för att statuera ett exempel. Kom inte hit och styr mig och mina val för då exploderar jag.

Det är därför jag med jämna mellanrum under mitt liv hamnat i konflikter där jag protesterat mot auktoriteters vilja att forma mig till något jag inte varit. Där dom försökt ändra på min personlighet och hur jag velat se ut. Jag hatar människor som vill begränsa mig, mitt sätt att se ut, mitt sätt att tänka och uttrycka mig, min vilja att röra mig fritt och nå utveckling. Jag tror att jag kan vara rätt jobbig att leva med, ibland. Men om man accepterar mig som jag är så är jag oerhört generös tillbaka och jag skulle aldrig få för mig att begränsa Å som jag lever ihop med. Snarare så uppmuntrar jag henne alltid när hennes kreativitet varvar upp. Jag hoppas att hon upplever det precis så hon också.
Även arbetsgivare, kollegor och vänner kan räkna med en obegränsad lojalitet om de själva är fördomsfria och generösa gentemot mig.

Denna längtan efter oberoende och viljan att leva sitt eget liv är det som gör att jag tungt sympatiserar med Julianne Moores filmkaraktär och hennes beslut att som förortshemmafru dra från man och barn i det kvävande 50-tals amerika och emigrera utomlands. Ett på många sätt hemskt egoistiskt beslut med små barn hemma. Men om alternativet vore att ta livet av sig i sin tristess och själsliga fängelse då skulle även jag dra alla dagar i veckan.

Här i villaidyllen utspelar sig en katastrof långt värre än oljekatastrofer i USA. I omfattning gränsar det till terrorismen och kriget mot detsamma.
I antal offer. Det är en katastrof i det tysta, i en annan dimension. Inget vi bryr oss om eftersom vi sällan tittar ner utan oftast upp eller rakt fram.
Men jag såg det idag och det var en massaker.

Mitt på cykelbanan låg en stor vit snigel med sitt hus till hälften krossat. Snigeln slet för att ta sig fram, och så snabbt som en snigel kan, skynda sig över till det gröna gräset.
Jag tyckte det såg ut som om snigeln var ledsen, konstigt vore det annars när hela sitt liv och hem är på väg att rasera. Jag antar att det inte finns några snigelförsäkringar i någon snigelstad där inne ibland gräs, buskar och träd.

Det är inte lätt att vara djur i människans värld. Vid den här tidpunkten varje år kantas E20 av framförallt döda grävlingar men även harar, rävar och fåglar.
På cykelbanan som är villaidyllens E20 ligger tusentals krossade sniglar, några kallas mördarsniglar och dom sörjer ingen, tragiskt nog. Mer sorgligt är alla de krossade snigelhus, familjer och framtidsdrömmar som ligger utsmetade och mosade av mänskliga skor och cyklar. Jag undrar hur dom kommunicerar, om dom kommunicerar. Varnar dom varandra för livsfarlig övergång, tar dom en chans när dom i snigelfart försöker gnida sig fram över knappt fyra meter asfalt.

Finns det en snigelriksdag, en snigeltrafikorganisation, nått snigelfackförbund och snigelskyddsombud? Jag har aldrig sett några demonstrationer, inte heller några plakat med slagord.
Men jag har aldrig tittat ner. Jag tänker göra det i fortsättningen.
Så att jag inte trampar snett och mosar någon stackars vit snigel med hus på taket.

Ensam i stora huset framför TV:n med en påse OLW Svenska NaturChips och en halvliter Coca Cola i plastflaska har jag kommit underfund med en sak. Coca Cola smakar inte längre lika gott som det en gång gjorde.

Jag kommer ihåg resor där man i värmen suttit med en Coca Cola i glas med berg av is och njutit som om det var himladroppar som rann nedför strupen.
Jag kommer ihåg Tipscupresor med fotbollen i gamla öststaterna där man suttit med en ynkligt liten rykande kall och stilfull 33cl flaska framför sig till maten.
En flaska som inte räckte längre än till första tuggan fast man visste att det inte fanns mer att få tag på. Sån längtan efter en njutning som blev så kort.
Tänk alla gånger man bakfull stapplat fram till kylen på morgonen, törstig som en gnu och halsat, halsat och halsat söt Coca Cola.
För att inte tala om välsignelsen att efter magsjuka få smutta små colaklunkar för att få rapa sig fri från illamående.
Jag kommer även ihåg mitt kylskåp under de första åren då jag flyttade hemifrån. Fullastad med en liters och senare en och en halv liters Coca Cola plastflaskor.
Att efter träning halsa fem-sex klunkar på en gång och sedan väsa och harkla för att det blev så starkt i halsen.
Det var njutning på gränsen till samlag.

Men allt det där är borta nu.
Coca Colan jag köpte idag smakade inte gott och jag kan inte annat än att vinka farväl till en gammal kär vän.
Det är säkert inte dig det är fel på.
Det är nog mig.
Men nu gör jag slut.

Såg ett stort fotografi på Håkan Hellström i GT idag när jag satt på SJ på väg hem mot Truck Driver City. Som vanligt var han hur stilig och cool som helst. En tight kostym med smala byxben och en knäppt åtsittande kavaj och tjabbiga dojjer. Håkan är alltid genomtänkt och vid varje nytt skivsläpp dyker han upp med en ny look som i nästan alla fall är hur rätt som helst.
Ibland elegant, andra gånger tuffare men alltid stilfullt.

Det är sånt jag blir lite avundsjuk på.
Ena sidan är förstås den där känslan för stil men det finns en annan sida också.
Håkan är smal som en räka.
Kläder sitter alltid mycket snyggare på smala killar.
Om dom dessutom även är långa så får dom ytterligare försprång till hur kläderna faller ner över kroppen.
Håkan Hellström är inte speciellt lång men i hans fall räcker känslan för stil och den smala pop-kroppen.

Själv är jag kort, satt och en aning mullig numer.
Det gör det i princip omöjligt att se riktigt snygg ut i vilken outfit som helst.
Frustrationen är påtaglig över detta eftersom jag har ett relativt stort klädintresse och handlar på mig skitsnygga plagg då och då.
Men det är som matreklam på bild, verkligheten blir aldrig riktigt lika vacker och aptitlig som den inre bilden projicerat till min hjärna.
För det kan väl inte vara fel på alla speglar som man speglar sig i.

Det handlar i detta fallet inte i första hand om att vara otränad och lite mullig.
Mer om längden egentligen.
För korta killar med vältränade kroppar där musklerna spelar vackra psalmer under deras beachpromenader ser ut som hopplöst stillösa miljöpartister i stan.
Det spelar ingen roll hur dyra eller speciella kläder dom drar på sig, det ser helt enkelt ingen vidare bra ut.
Inte i jämförelse med en lång ståtlig men högst vanlig kille.

Jag spelade ishockey när jag var ung, senare spelade jag fotboll, det värsta av två världar kan man säga. Jag är dessutom "bara" 1,78 lång.
Det innebär att jag bär på en något hängande gammal hockeyrumpa, två stora lår som går ihop med vader som en gång var enorma men numer lutar åt stora.
Dessa vader går rakt ner i skorna och det innebär att jag helt enkelt aldrig kan nå hela vägen fram. Trösten är att jag inte är ensam.

Vi är många lagidrottare med överetablerade taxben som inte passar in i många jeans eller andra brallor med smala raka byxben som är så satans snyggt.
Själv har jag aldrig kunnat dra på mig en Morrissey-kostym fast det är bland det snyggaste man kan ha.
Hade min kropp lyckats smita in i en sådan hade jag alltid gått omkring i kostym, scarf, rock och hatt.

Nåväl. Man har den kropp man har och gör så gott man kan med den.
Jag går inte omkring och gråter över denna grymma orättvisa.
Men visst känns det lite trist ibland när man hittar de perfekta byxorna och man inte får dom över röven ens. Eller tröjor och skjortor som fastnar på korpulenta kroppsveck eller också hänger ner mot knäskålarna.
Så tittar man på den där långe räkan i provhytten bredvid som vandrar iväg med plagg så att båda han och kläderna lyser upp himlen.

Det var länge sedan jag var en supporter på liv och död.
Om jag någonsin varit det.
Kanske när jag första gången fann mitt Leeds United och alla de ungdomsår som följde och som gavs till fotbollen. Fram till 1992 och ligatiteln.
Sedan blev jag själv spelare, och därefter yrkesman inom fotbollsjournalistiken, så allt det där med supporterliv faded away...

Men idag hände någonting.

Jag var inte beredd på det även om jag för en vecka sedan fick en liten hint om det då Leeds United i matchen mot Charlton släppte in ett självmål sent i matchen.
Jag blev så jävla ledsen och det överraskande mig enormt.

Men så har en vecka gått och jag har inte tänkt en sekund på matchen mot Bristol Rovers idag. Jag hade inte möjlighet att se matchen från start utan slog på teven precis när Rovers petade in 0-1. Precis när den jävla reprisen spydde ut de hemska bilderna. Då visste jag inte att Gradel hade blivit utvisad och att Leeds spelade med en man mindre. Ändå skrek jag ut i vanmakt och gick ut i köket och deppade med några låtar på Spotify. Jag blev helt tom och uppgiven. Bedrövad.
Sedan började pulsen löpa amok och jag gick in i vardagsrummet igen för att där se vändningen till 2-1. Då hade jag redan hämtat min halsduk på kontoret på övervåningen och vankade fram och tillbaka mellan teven och datorn i köket.

Den sista kvarten av matchen var en ångestfärd genom helvetet. Jag kunde inte sitta stilla. Var ute i trädgården och pinkade Molly Malone för att få några minuter att gå. Svor över att den jävla nicken träffade stolpen istället för att smita in vid den bortre stolpen, var övertygad om att en satans långboll skulle studsa fel och av någon förutbestämd makt trilla in mellan benen på Higgs.
De sista minuterna ville inte Bristol Rovers ens vinna, dom gick ju inte in i en närkamp. Ändå var jag livrädd att någon Leedsspelare skull få hjärnblödning och skicka in en boll i egen kasse. Det hade liksom inte varit överraskande.
Å så hade det blivit kval, å så hade vi fått dyngtorsk som vanligt.
Men så skedde det osannolika.
Leeds United vann över naturlagarna och blev vinnare igen.

Då är jag tillbaka till de överraskande känslorna igen.
I över femton år har jag vandrat omkring och trott att mina supportergener dött och blivit begravda. Har varit övertygad om att jag gått vidare och blivit blasé av all fotbollsgodis som jag matas med dagarna i ända.

Men idag fick jag tårar i ögonen när slutpipan ljöd.
Tårar!
Det är helt fucking unbelievable!.
Jag reagerar inte så. Jag har inga sådana känslor för fotboll längre.
Men jag blev skitlycklig. Genuint lycklig och stolt.
Den första kärleken är fortfarande den största kärleken.
Det trodde jag faktiskt inte.

(Den här texten publiceras både på blohm.se och totalfotboll.nu.
Varför?
Därför att jag är så satans glad förstås!
Jag hoppas ni ursäktar denna enstaka gång.)

Hemma i huset under ett par dygn innan det är dags att sätta sig på tåg eller i bil igen på väg till en allsvensk fotbollsmatch. Mycket intensiv period nu innan VM-uppehållet och det innebär även många nätter på hotell runt om i landet.

Har märkt att dessa hotellrum växt ut till någon sorts substitut för mitt gamla pojkrum eller min första ungkarlslya. Numer är jag stadgad sedan många år tillbaka och bor i ett rätt stort hus med många kvadratmeter.
Där trivs jag allt som oftast.
Men ibland känns det som om livet växt sig allt för stort, för allvarligt, för perfekt.
En längtan tillbaka till det enkla attackerar mig då och då, det enkla och lite småtrånga där man möter sig själv var man än går eller vänder sig i lägenheten.
En egoistisk längtan där man kan placera tallriken med några små matrester i fönstret under flera dagar utan att någon mår dåligt av det, eller helt enkelt låta tandkrämsspill torka in på handfatets emalj och bara skita i det.

Det är lite så jag beter mig när jag bor på hotell, inte så att jag grisar utan mer bor in mig. Så fort jag kommer in i rummet plockar jag ur necessären och placerar perfymer, tandkrämstuben, roll-on:en, och olika ansiktsrengöringar och insmörjningar inne i badrummet. Inte i ordning bredvid varandra utan utspritt och lite vilt som om jag bott där i fyra veckor. Därefter öppnar jag min alltid lika överlastade väska som jag ständigt bär med mig, plockar upp lite kläder, böcker, skor och andra små prylar och plagg som jag lite nonchalant förstrött pyttsar ut i rummet.
Kanske någon färdigläst tidning på golvet, ett halvt uppätet äpple på skrivbordet där pengar, dator, kvitton och små papperslappar med skrividéer ligger utspridda i ett mindre kaos. Jag monterar upp strykbrädan, ibland även om jag inte ska stryka, plockar ut extra kuddar och handdukar ur garderoben och blir miljöbov på kuppen.
Ibland går jag ut och köper lite mat eller godis vars emballage sprids runt där mellan de fyra väggarna.

Det är inte många vakna timmar jag hinner vara på rummet ändå bor jag in mig lite lagom anarkistiskt och fantiserar om att städerskan ska komma in, likt morsan när jag bodde hemma, och skälla på den röra som omger mig.
För när jag går och lägger mig ligger använda strumpor, sminknedsölade blåa eller vita skjortor på golvet, en slips dinglar på golvlampan och någon gång då och då hamnar även ett par skitiga kalsonger på golvet framför skrivbordet.

Det handlar om tillbaka till ursprunget, tillbaka till en tid då man åtminstone inbillade sig att livet var problemfritt utan större ansvar. Jag blir en ung pojke igen som endast tar ansvar för mina egna handlingar och knappt det.
En sista romantisk utpost mot ansvarslöshet och singelliv där kaoset var vardag.
Det är inget jag vill fastna i, inget jag återigen vill att det ska bli beständigt utan det är lite som en perfekt fylla.
Man njuter som fan medan man är inne i det, dagen efter mår man bara skit och önskar att man kan komma tillbaka till vardagen och vardagens allt det vanliga.