Det är självklart inga fel i att att vara vänlig och trevlig.
Men ändå.
Vad är det med Göteborgska artister och deras överdrivna folklighet där man måste delta i varenda breda nöjesproduktion som kanalerna slänger fram.
Timo Räisinen, Joacim Cans, Håkan Hellström och Ralf Gyllenhammar i Mustasche.





De är alla folklighetsjunkies eller också enbart stehårt cyniska affärsmän som inser att syns man hela tiden så säljer man skivor och får fler spelningar och bättre betalt.
Men var går gränsen för en pop eller rockstjärna. När tappar man i trovärdighet?
Allsång på skansen? Körslaget? Prinsessbröllop? Så ska det låta? Doobidoo?

Rent musikaliskt så gillar jag alla de här killarna utom Hammerfall-Cans. Men jag har extremt svårt för überlyckliga individer som härjar runt med klappa-händerna-keps på skallen i skojsiga underhållningsprogram i TV. De är alltid falska profeter.
Därför ursäktar jag Håkan Hellström allra mest i detta sammanhang eftersom jag alltid kan avläsa en smula smärta och svårmod mitt i hans lyckorus.
Han är en kille som vandrat de olyckliga gatorna fram.
Han har inte heller varit med i Doobidoo. Vilket är den största synden.
Hoppas jag!

Jag tror minsann att jag gått och blivit naturromantiker.
Studerar växter och djur, ser gräset växa milimeter för milimeter, ser grässtråna sträcka sig upp mot himlen å så kommer jag med gräsklipparen å så börjar allt om igen.
En evig kamp för att hålla någorlunda snyggt i trädgården.

Det är en vacker kamp, en uråldrig kamp, en envig mellan två parter som kämpar för sin existens, sin överlevnad, sitt territorium. Det är den tiden nu, buskar och träd klipps ner och tuktas, jag ligger alltid något sent i tiden i jämförelse med resterande villaidyll, men det måste göras och jag gör det nu.

Naturromantiker. Jag går i mina Hummelshorts och en ful reklam t-shirt och tittar och snackar med djuren. Vårt skatpar som år efter år samlar kvistar till sitt bo i trädgården. Igelkotten som man oroar sig över varje vår men som alltid, till sist, kommer smygandes över gräsmattan. Mördarsniglar, spindlar och sandmyror som inte är lika välkomna. Tänk så man sorterar och favoriserar vissa djur före andra, några tar man hand om och gläds över medan andra framkallar enbart lust att döda.

Skulle flytta på en prydligt staplad hög av marksten som stått på den ena trätrallen men när jag lyfte på de översta stenarna steg jag rakt in i sandmyrornas vardagsrum och väl där blev jag blödig. Jag fick så dåligt samvete av att riva ner deras hem. Lyfte på några stenar till och där låg högar av larver, eller ägg, eller små myrbarn på G, eller vad man kallar det. Det blev panik i myrlägret och flera tusen vällde ut över trätrallen, några såg ut att vilja attackera mig, fick skaka på benen och armarna för att få bort soldaterna. Satte mig på huk en bit ifrån och såg på den kalabalik som uppstått. Krishantering, snabba beslut, vem gör vad? Allt såg först ut som att alla bara sprang omkring men när jag studerade myrorna lite nogrannare såg jag att allt var väldigt organiserat. Framförallt följde jag operation "skydda äggen" och jäklar va snabbt dom samlades runt dom och i små grupper av fyra eller fem myror förflyttade dom äggen mot säkrare mark, och runt bärarna sprang beskyddarna, vaktstyrkan.
Vilken faschinerande föreställning jag fick va med om, vilket samhälle, vilken organisation.

Jag flyttade på resten av stenarna och kan bara tänka mig hur förbannade dom måste varit på mig, all sand och jord från deras hem hamnade utspritt på trätrallen och där lät jag dom hållas i sin iver att samla ihop resterna av sin civilisation.
Har nog aldrig sett så många myror och myrägg å som myrorna slet, nån dryg timma senare hade dom redan lyckats flytta det mesta under jord, dagen efter var alla spår efter det här gänget myror borta.
Nästan lite spooky.
Men imponerande.
Nu väntar jag bara på hämden. Var bygger dom nästa gång?
För någonstans i trädgården finns dom och jag kommer att oroa mig den närmaste tiden. Plötsligt finns dom kanske i skafferiet där dom manngrant står och visar finger åt mig när jag ska hälla upp gröten för frukosten.

Musikälskare kan vara känsliga själar.
Det handlar om att tycka rätt annars får man två örfilar och döms därefter till två timmar i Skamvrån.
En gång skrev jag att Black Sabbath två bästa album är Heaven and Hell och Mob Rules, de två albumen som nyligen bortgångne Ronnie James Dio sjöng på.
Dish, Dish.
Direkt fick jag reaktionen att jag inte fattat någonting. Är du dum eller...?
Om man fattat och är ett riktigt fan så gäller bara de tidiga albumen med originaluppsättningen och Ozzy vid micken.
Till exempel Black Sabbath, Paranoid eller Sabbath Bloody Sabbath.

Därför.
Dish, Dish.
Ja,ja. Jag vet...
Skamvrån.
För när jag satt och letade låtar för en Spotifylista med Depeche Mode visade det sig att jag allra mest föll får låtarna ifrån debutalbumet Speak & Spell. Det album som Vince Clarke(senare Yazoo, The Assembly och Erasure) var boss över och därför var en kavalkad i lättjefulla blipp-bloppande synthslingor.
Flera av låtarna verkar gjorda direkt för dansgolvet.

Jag förstår det inte riktigt själv då mitt kynne borde passa bättre med Depeche Modes utveckling ifrån deras andra album och framåt till dessa dagar i nuet som vi lever i. Bandet blev dystrare redan efter Clarkes sorti och har sedan bara blivit mörkare och mörkare. Ibland rent industriellt hårt, mörkt och deprimerande.

Sångaren David Gahan gick ner sig allt mer i ett mångårigt massivt drogmissbruk som hotade gruppens existens. Det var några tunga år där han vid tre tillfällen försökte ta livet av sig. Faktum är att det är väl något av ett flertal mirakel som gör att han fortfarande lever och numer mår bra. Vad jag vet.

Såg för övrigt en fantastisk dokumentär med bandet för ett antal år sedan, kommer inte ihåg vilken det var, om det finns flera. Kanske är det den som kallas 101. Det var bandets sista och 101-första konsert på turnén ,Music For The Masses 1989, som hölls på Rose Bowl Stadium i Pasadena USA. Rätta mig gärna här om jag är fel ute men jag kommer ihåg en helt underbart melankolisk scen i filmen där man filmar bandet i omklädningsrummet efter showen och det är helt tyst. Jag ser Dave Gahan framför mig på en bänk stirrandes med tom vattnig blick. Jag känner igen blicken, har sett den på mig själv i spegelbilden efter en viktig fotbollsmatch. En skön och påtaglig tomhetskänsla som alltid uppstår efter ett uppträdande inför publik.
En mental kick som kan vara både skrämmande och underbar.

Jag hade redan avfärdat Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann när jag första gången läste om den.
Enda anledningen var att jag börjat och snabbt slutat läsa den kritikerhyllade "Den vidunderliga kärlekens historia." Jag gillade den inte alls, lyckades inte komma in i boken och la undan den.

Men så insisterade en vän att jag borde ge Kunzelmann & Kunzelmann en chans. Den borde passa mig perfekt, sa hon.
Å så rätt hon hade.
För Kunzelmann & Kunzellman är en fantastisk roman om vad som är falsk eller äkta här i livet, en roman om brott, bedrägerier och människors dubbla bottnar. En av de bästa jag läst under en väldigt lång tid. Vallgren har ett sånt otroligt energiskt språk som sprudlar och underhåller. Han kickar igång en historia i två tidsepoker, nutid och Tyskland under andra världskriget som sedan vävs ihop till en blanding av historisk roman, generationsroman och snabba cash-roman.
Man vet aldrig vart han är på väg med sin story, vändningarna är många och överraskande.

Carl-Johan Vallgren är förvisso konstintresserad med den research som lagts ner för att få ihop grunden i berättelsen om den världsberömde tavelkonservatorn Viktor Kunzelmann är grymt imponerande. En orgie i tavelduksmaterial, träslag i ramarna, färger, oljor, metoder att restaurera gamla mästerverk eller avgöra dess äkthet radas upp. Man får sig en rejäl lektion i konsthistoria och kända samt mindre kända konstnärers verk. Miljöbeskrivningarna och detaljrikedomen i romanen är imponerande hela vägen in i mål.

Motsägelsefullt är det ändå denna nogrannhet som i slutändan är det som ger den enda kritiken från mig. Vallgren fortsätter pumpa och pumpa tills jag i slutet av boken, när han tar ännu en runda in i konstvärldens alla små märkligheter, blir riktigt mätt och hoppar över en hel massa upprepningar innan själva upplösningen. Det är som om han inte vill att romanen ska ta slut.

Så lämnar jag då Malmö för sista gånger på den här sidan sommaren.
Rapsfälten lyser mjukt gult utanför SJ-fönstret och än så länge är det en vacker dag.
Rapporterna från platsen dit jag är på väg är inte lika positiva och jag är glad att jag tog med mig paraplyet i resväskan.

Framtiden finns inne i min vagn där kineser och indier tagit över utrymmet, föga överraskande har varje kines varsin liten flaska med vatten och gröna teblad i, en nationaldryck som jag mycket väl känner igen under min tid i Kina. Indierna har skägg och mycket stiliga kostymer på sig och enorma resväskor som försöker få plats vid bagageutrymmet vilket är mer eller mindre omöjligt.
Kan inte hjälpa det men jag trivs i denna internationella miljö.

På väg hem alltså. Hem mot trädgårdsarbete och långledighet ifrån fotbollskommenteringen. VM-uppdragen har lyst med sin frånvaro så det blir till att vila rösten under en dryg månad och ladda för en intensiv allsvensk höst.
Har bestämt mig för att inte deppa ihop för detta utan istället försöka njuta av den lyx som ledighet mitt under den sommartid som är den finaste ger mig.
Har några böcker som ligger och skvalpar, en trätrall som måste rengöras och oljas in, trädgården står i full blom, är inblandad i ett skrivprojekt som kommer kräva lite nytt blod från mig och dessutom hoppas jag att Adato Sport & Utveckling kör igång ordentligt nu när ett samarbete går igång för fullt.

Skulle tro att jag även försöker lägga in några kortresor till Stockholm och i bästa fall även någon tripp utanför landsgränsen för att få ny inspiration. Kommer naturligtvis även följa VM på TV men inte så slaviskt som jag normalt brukar göra utan mer som en soffpotatis. Avslappnad utan ambition att kunna och veta allt.
Det får andra klara av denna gång och det känns en smula bra faktiskt.
Åtminstone nu när man vet att man inga uppdrag har.
Hahaha...det gäller att övertyga sig själv.

Det finns en sajt på nätet som heter The Sartorialist, det är mycket möjligt att ni redan vet vad det är och vad den handlar om eftersom den funnits bra länge och knappast är någon väl bevarad hemligthet.
Ändå måste jag skriva några rader om sajten som i grunden handlar om mode, fotografi och rätten att få ha sin egen stil och klä sig på precis det sätt man vill.
Det är min tolkning till vad jag ser när jag klickar på länken, att uppmuntra en personlig klädstil som inte vandrar i modebutikernas fotspår.

Eller med The Sartorialist´s egna ord:

I started The Sartorialist simply to share photos of people that I saw on the streets of New York that I thought looked great. When I worked in the fashion industry (15 years), I always felt that there was a disconnect between what I was selling in the showroom and what I was seeing real people (really cool people) wearing in real life.

Jag blir alltid grymt inspirerad av att titta in och kolla på alla fotografier som Scott Schuman(han heter så) har tagit på människor på gatorna i städer runt om i världen. Grymt imponerad av att han får så många att ställa upp och samtidigt se så avslappnade ut på bilderna. Nästan som proffsmodeller.


Den här boken med fotografier har han också släppt om ni inte orkar följa honom på nätet. Vilket ni borde göra eftersom fotografierna är great.

Satt och såg på filmen "Timmarna" helgen som gick. En fantastiskt bra film med bland annat Nicole Kidman, Maryl Streep och Julianne Moore.
Jag älskar det långsamma tempot, det nästan poetiska anslaget i filmen som utgår ifrån Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway och som väver samman tre kvinnors liv i tre olika tidsepoker. 1920-tal, 1950-tal och 2000-talet.

Jag tänker inte ge mig på någon recension av en komplicerad handling med flera undertoner, feminism, homosexualitet, depressioner och kvinnors livsvillkor genom tiderna. Men ska jag fånga upp någon tråd i filmen så är det just det där med kvinnornas villkor där ofriheten verkligen får än att ruskas om. Det är naturligtvis ingenting som jag upptäckt nu men filmen är så stark.
Kvinnor måste ha haft det förjävligt.

Tänk så enormt många begåvade och kreativa kvinnor genom världshistorien som har kvävts och tynat bort instängda i hemmafruns tvång att stanna hemma och sköta om familjen medan mannen, den hjälten, kommer och går som han vill i sin heroiska jakt på försörjningen. Och detta fortsätter än idag. Kvinnor som själva inte får bestämma över sina livsval, kvinnor som tvingas försaka sina drömmar för att stanna hemma och sköta om hemmet.

Hade jag varit kvinna under 50-talet till exempel, då är jag helt säker på att jag tagit livet av mig. Jag har, och har alltid haft, en extrem frihetslängtan inom mig. Varje gång jag målats in i ett hörn där känslan av att andra bestämmer över mina beslut, då har jag dött själsligt och börjat leta nödutgångar. Ibland är känslan så stark att jag rent demonstrativt protesterar och bråkar bara för att statuera ett exempel. Kom inte hit och styr mig och mina val för då exploderar jag.

Det är därför jag med jämna mellanrum under mitt liv hamnat i konflikter där jag protesterat mot auktoriteters vilja att forma mig till något jag inte varit. Där dom försökt ändra på min personlighet och hur jag velat se ut. Jag hatar människor som vill begränsa mig, mitt sätt att se ut, mitt sätt att tänka och uttrycka mig, min vilja att röra mig fritt och nå utveckling. Jag tror att jag kan vara rätt jobbig att leva med, ibland. Men om man accepterar mig som jag är så är jag oerhört generös tillbaka och jag skulle aldrig få för mig att begränsa Å som jag lever ihop med. Snarare så uppmuntrar jag henne alltid när hennes kreativitet varvar upp. Jag hoppas att hon upplever det precis så hon också.
Även arbetsgivare, kollegor och vänner kan räkna med en obegränsad lojalitet om de själva är fördomsfria och generösa gentemot mig.

Denna längtan efter oberoende och viljan att leva sitt eget liv är det som gör att jag tungt sympatiserar med Julianne Moores filmkaraktär och hennes beslut att som förortshemmafru dra från man och barn i det kvävande 50-tals amerika och emigrera utomlands. Ett på många sätt hemskt egoistiskt beslut med små barn hemma. Men om alternativet vore att ta livet av sig i sin tristess och själsliga fängelse då skulle även jag dra alla dagar i veckan.

Här i villaidyllen utspelar sig en katastrof långt värre än oljekatastrofer i USA. I omfattning gränsar det till terrorismen och kriget mot detsamma.
I antal offer. Det är en katastrof i det tysta, i en annan dimension. Inget vi bryr oss om eftersom vi sällan tittar ner utan oftast upp eller rakt fram.
Men jag såg det idag och det var en massaker.

Mitt på cykelbanan låg en stor vit snigel med sitt hus till hälften krossat. Snigeln slet för att ta sig fram, och så snabbt som en snigel kan, skynda sig över till det gröna gräset.
Jag tyckte det såg ut som om snigeln var ledsen, konstigt vore det annars när hela sitt liv och hem är på väg att rasera. Jag antar att det inte finns några snigelförsäkringar i någon snigelstad där inne ibland gräs, buskar och träd.

Det är inte lätt att vara djur i människans värld. Vid den här tidpunkten varje år kantas E20 av framförallt döda grävlingar men även harar, rävar och fåglar.
På cykelbanan som är villaidyllens E20 ligger tusentals krossade sniglar, några kallas mördarsniglar och dom sörjer ingen, tragiskt nog. Mer sorgligt är alla de krossade snigelhus, familjer och framtidsdrömmar som ligger utsmetade och mosade av mänskliga skor och cyklar. Jag undrar hur dom kommunicerar, om dom kommunicerar. Varnar dom varandra för livsfarlig övergång, tar dom en chans när dom i snigelfart försöker gnida sig fram över knappt fyra meter asfalt.

Finns det en snigelriksdag, en snigeltrafikorganisation, nått snigelfackförbund och snigelskyddsombud? Jag har aldrig sett några demonstrationer, inte heller några plakat med slagord.
Men jag har aldrig tittat ner. Jag tänker göra det i fortsättningen.
Så att jag inte trampar snett och mosar någon stackars vit snigel med hus på taket.

Ensam i stora huset framför TV:n med en påse OLW Svenska NaturChips och en halvliter Coca Cola i plastflaska har jag kommit underfund med en sak. Coca Cola smakar inte längre lika gott som det en gång gjorde.

Jag kommer ihåg resor där man i värmen suttit med en Coca Cola i glas med berg av is och njutit som om det var himladroppar som rann nedför strupen.
Jag kommer ihåg Tipscupresor med fotbollen i gamla öststaterna där man suttit med en ynkligt liten rykande kall och stilfull 33cl flaska framför sig till maten.
En flaska som inte räckte längre än till första tuggan fast man visste att det inte fanns mer att få tag på. Sån längtan efter en njutning som blev så kort.
Tänk alla gånger man bakfull stapplat fram till kylen på morgonen, törstig som en gnu och halsat, halsat och halsat söt Coca Cola.
För att inte tala om välsignelsen att efter magsjuka få smutta små colaklunkar för att få rapa sig fri från illamående.
Jag kommer även ihåg mitt kylskåp under de första åren då jag flyttade hemifrån. Fullastad med en liters och senare en och en halv liters Coca Cola plastflaskor.
Att efter träning halsa fem-sex klunkar på en gång och sedan väsa och harkla för att det blev så starkt i halsen.
Det var njutning på gränsen till samlag.

Men allt det där är borta nu.
Coca Colan jag köpte idag smakade inte gott och jag kan inte annat än att vinka farväl till en gammal kär vän.
Det är säkert inte dig det är fel på.
Det är nog mig.
Men nu gör jag slut.

Såg ett stort fotografi på Håkan Hellström i GT idag när jag satt på SJ på väg hem mot Truck Driver City. Som vanligt var han hur stilig och cool som helst. En tight kostym med smala byxben och en knäppt åtsittande kavaj och tjabbiga dojjer. Håkan är alltid genomtänkt och vid varje nytt skivsläpp dyker han upp med en ny look som i nästan alla fall är hur rätt som helst.
Ibland elegant, andra gånger tuffare men alltid stilfullt.

Det är sånt jag blir lite avundsjuk på.
Ena sidan är förstås den där känslan för stil men det finns en annan sida också.
Håkan är smal som en räka.
Kläder sitter alltid mycket snyggare på smala killar.
Om dom dessutom även är långa så får dom ytterligare försprång till hur kläderna faller ner över kroppen.
Håkan Hellström är inte speciellt lång men i hans fall räcker känslan för stil och den smala pop-kroppen.

Själv är jag kort, satt och en aning mullig numer.
Det gör det i princip omöjligt att se riktigt snygg ut i vilken outfit som helst.
Frustrationen är påtaglig över detta eftersom jag har ett relativt stort klädintresse och handlar på mig skitsnygga plagg då och då.
Men det är som matreklam på bild, verkligheten blir aldrig riktigt lika vacker och aptitlig som den inre bilden projicerat till min hjärna.
För det kan väl inte vara fel på alla speglar som man speglar sig i.

Det handlar i detta fallet inte i första hand om att vara otränad och lite mullig.
Mer om längden egentligen.
För korta killar med vältränade kroppar där musklerna spelar vackra psalmer under deras beachpromenader ser ut som hopplöst stillösa miljöpartister i stan.
Det spelar ingen roll hur dyra eller speciella kläder dom drar på sig, det ser helt enkelt ingen vidare bra ut.
Inte i jämförelse med en lång ståtlig men högst vanlig kille.

Jag spelade ishockey när jag var ung, senare spelade jag fotboll, det värsta av två världar kan man säga. Jag är dessutom "bara" 1,78 lång.
Det innebär att jag bär på en något hängande gammal hockeyrumpa, två stora lår som går ihop med vader som en gång var enorma men numer lutar åt stora.
Dessa vader går rakt ner i skorna och det innebär att jag helt enkelt aldrig kan nå hela vägen fram. Trösten är att jag inte är ensam.

Vi är många lagidrottare med överetablerade taxben som inte passar in i många jeans eller andra brallor med smala raka byxben som är så satans snyggt.
Själv har jag aldrig kunnat dra på mig en Morrissey-kostym fast det är bland det snyggaste man kan ha.
Hade min kropp lyckats smita in i en sådan hade jag alltid gått omkring i kostym, scarf, rock och hatt.

Nåväl. Man har den kropp man har och gör så gott man kan med den.
Jag går inte omkring och gråter över denna grymma orättvisa.
Men visst känns det lite trist ibland när man hittar de perfekta byxorna och man inte får dom över röven ens. Eller tröjor och skjortor som fastnar på korpulenta kroppsveck eller också hänger ner mot knäskålarna.
Så tittar man på den där långe räkan i provhytten bredvid som vandrar iväg med plagg så att båda han och kläderna lyser upp himlen.