header
header
header
header
header
12 Juli 16:06

Denna värme. Så underbar.

Det pustas, folk suckar och lider.
Värmen.
Denna värme...

Själv svettas jag, huvudvärken kommer och går, men jag njuter.
Jag mår bra.
Att klaga är inte ett alternativ längre.
För jag minns.
Jag minns så väl...

När jag satt i huset i vintras och frös.
12 grader i köket.
Jag frös när dagar blev till veckor, till månader, med minusgrader över tjugo grader och mer snö än jag någonsin sett.
På allvar funderade jag på att köpa mig ett rep och göra slut på lidandet i mitt garage utan isolering.
Jag led.
Så fruktansvärt mycket.

Men nu mår jag bra.
Trots 29 grader i köket.
Denna värme.
Så underbar...


Samma vy. Vilken väljer ni?







Kommentarer
Stäng
Wow this is in ever

Wow this is in every recpest what I needed to know.
Skrivet av: | 2015-10-15 07:59:39 |  Svara
 
De 8 årstiderna

"De Åtta Årstiderna" kommer från den samiska indelningen av ett kalenderår. Där har man inte fyra årstider, utan åtta; vårvinter, vår, försommar, sommar, sensommar, höst, förvinter och vinter.

Njut av årstiderna, inget land utanför Skandinavien har så underbart som vi har.
Gilla läget och se det positiva i alla årstider, allt blir så mycket trevligare då.
Längtar som en tok till sensommar och hösten nu.
Skrivet av:RÄVEN | 2010-07-13 22:51:53 |  Svara
 
Sommarbilden..

...alla dagar i veckan, vintern var grymt tung i år, så värmen nu är helt underbar, även om jag är fast på kontoret under dagarna..
Skrivet av:Jerk | 2010-07-13 21:26:22 |  Svara
 
Skönt är det

Tänk att två bilder kan säga så mycket! Och du har så rätt, värmen är underbar och det är bara att tacka och ta emot. På åter och rock on!
Skrivet av:Erik Dahlberg | 2010-07-13 10:10:03 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


8 Juli 11:23

Utslängd och omtyckt av ingen


Onsdag kväll i småstaden, invånarna börjar röra på sig, det är kvavt och svettigt, med lite tur kommer den svalkande vinden in genom de öppna fönstren då och då som en belöning för all svett som rinner ner för ryggen och lägger sig i kanten där bältet stramar åt som hårdast.
Jag är gäst-dj på O´Learys denna VM-semifinalkväll, en debut i det tysta, "Gördis lirar märkliga Jamaicanska vinylsjuor för att mjuka upp den sittande matpubliken, jag kommer in lite senare med 80-talshighlights och den ljuva kvällen lufsar på bra.

Emir Bajrami från Elfsborg, numer Twente, kommer förbi och hälsar och vi undrar både två vad vi gör där, på gatan utanför står folk och röker, här inne börjar det bli fullt, Tyskland-Spanien ska snart börja, uppdraget är att fortsätta lira vinyler i det första rummet och vi pumpar på. Jag är beredd att snart börja varva upp med mer speedade låtar, Gördis smörjer vidare med softa låtar fast med högre volym, för så är uppdraget. Men gäster börjar bli irriterade, fem minuter har gått av första halvlek, teveapparaterna visar matchen runt om oss, längre in i lokalen är den enorma väggteven och läktaren, där ekar kommentatorernas röster men här ute är det musik och gästerna är på gränsen till sammanbrott. En ensam engelsman är framme och önskar låtar, får Squeeze, nån låt senare släcker personalen ner vår dj-anläggning och gästerna jublar och applåderar medan Gördis blir sné å jag mest besviken för det var ju så kul.
Hånad, utskälld och utslängd, så slutade debuten i dj-båset och det är lätt att tänka på Ulf Lundell fast av annan anledning. Men en avbruten spelning är också en spelning. Det är ord jag plockar med mig när vinylerna åker ner i väskan.

I pausen cyklar jag hem för vem vill se på fotboll med så ociviliserade människor som på den där puben, som inte tål lite dj:ande under en VM-semifinal.
På vägen hem kommer jag att tänka på PJ Harvey, inte för att jag lyssnar på henne särskilt mycket men kanske tycker någon att jag borde göra det.
För hon har dykt upp hela tiden den senaste veckan. Det började med att hennes ansikte visade sig som en "related artist" till en sökning på Spotify, så fanns hennes namn med i en tidningsartikel jag läste och innan jag ens hann reagera gick romanfiguren Wanda med hörlurar genom Frognerparken i Oslo med PJ Harveys hårda repor i öronen, detta i romanen "Vänta, blinka" av Gunnhild Öyehaug.
Å visst hade Rockstjärnan gått med i gruppen PJ Harvey på fb häromdagen när jag tittade, å visst var denne kultartist en favorit till min gamle lagkamrat, som vi kan kalla Mike Scott, under våra år under 90-talet.
Jag lyssnade igenom Spotifylistan med henne och la in låten C´mon Billy för att jag gillade den men ingen mer just då.

Väl hemma med tre öl i systemet såg jag klart VM-matchen och var till slut nöjd över Spaniens vinst men allra mest för att Puyol gjorde målet. Skippade eftersnacket eftersom man hört det där några gånger nu efter en månads mosande av tvtyckarsessions. La mig i soffan och satte på SVT-play på datorn, kollade in en dokumentär med den irländska skådespelaren Gabriel Byrne.
Somnade sedan precis där jag tidigare kommit in i dokumentären och sett slutet.



4 Juli 15:56

Tiden går så jävla fort...


Det är den fjärde juli idag. USA:s nationaldag.
För tre år sedan satt jag i New York, på en bar vid namn "Barking Dog", och såg en oändlig lång människosvans passera utanför barfönstret och en ung militär i baseballkeps bredvid mig som försökte förklara reglerna i det pågående World Series-slutspelet. Tre år sedan.
Tiden går så jävla fort, den går så jävla fort,
och sen är det slut, då är det verkligen slut...

Ödesmättade rader tagna från Magnus Ugglas gamla låt "Vår tid 1977", en tid då han faktiskt var rebellisk och inte den clown han är idag.

Å det är ju sant, ju äldre man blir desto snabbare känns det som att det går.
Förr räknade jag alltid åren genom fotbollens inrutade säsonger, numer räknar jag dom genom de resor jag försöker unna mig.
Fyra år sedan jag gjorde min återresa till Dalian i Kina, lovade mina vänner att komma tillbaka snart, det skulle inte få ta ytterligare tio år. Nästa år har det gått fem år och ännu finns bara små planeringsfragment inne i min skalle. Ska jag hinna?
Det är tio år sedan jag besökte Rom, en stad jag skulle vilja besöka varje år, men det känns som igår eftersom minnena, dofterna och färgerna lever kvar inom mig.

Det är de stora städerna som stannar kvar i minnet, det är städerna jag älskar mer än något annat, av någon anledning. Beijing, Dalian, Rom, Dublin, Stockholm, Köpenhamn, Basel, och New York förstås. Badsemestrar är ljuvliga när man är mitt inne i dom men de har en otrevlig förmåga att blåsa förbi som om man aldrig varit där. Kanske inte så konstigt eftersom varma hav, sandstränder, solstolar och halvdana restaurangmiljöer mer bedövar sinnena än får dom att hoppa av förtjusning. Det är kanske hela idén med det, att få slappa av och inte göra någonting, att stänga butiken och gå hem under en period.

Så har den här veckan varit. Ljuvlig men med sinnet gående på sparlåga. Har bara solat, badat, ätit och druckit. Slappnat av från den snurrande världen utanför, slappnat av ifrån den inre världen, den som normalt snurrar allra mest.
Sommaren har så här långt varit en underbar och stilla känsla av förnöjsamhet och mental lyx. Men allvaret närmar sig. Där borta ser jag vardagen komma och påminna mig om verkligheten. Å jag tänker på Ugglas låt igen. Med stress i blick.
För nu är det sommar, men snart är det höst,
och då är det inte någon tröst, att deppa över förlorad tid.
Det är bråttom nu, ge järnet nu,
för snart är det slut, och då är det slut. 



27 Juni 20:59

En dag värd att leva


Man får inte så många sånna här dagar under ett år.
Dogwalk efter nio på kvällen i t-shirt, kortbyxor och ett par löparskor, vinden som blåser ljumt, runt 23 grader och en sol som långsamt håller på att bädda upp sängen. Lycka.

Det är svårt att sätta ord på lycka.
Mycket enklare att beskriva svårmod, svärta, melankoli.
Historien är full av litteratur, film och teater som speglar de mörka och tunga stunderna i livet. Att beskriva lycka är av någon anledning svårare och slutar ofta i någon sorts frikyrklig eufori som klingar falskt.

Men de senaste dagarna har handlat om en fantastiskt avslappnad känsla av att ha en suverän tillvaro. Det mesta hänger ihop med det varma sommarvädret som tillsammans med ledighet och möjligheten att ströva omkring hemma och göra precis vad jag vill utan tvång eller stress.
Sola någon timma på morgonen, en promenad i skogen med Å och MM, läsa tidningen, några kapitel ur en bok, en kopp kaffe, hälsa på några vänner, kolla fotboll, lyssna på radio, en sväng in i datorn, en kopp kaffe, äta lite.
Vandrar mellan altanen och vardagsrummet och köket och trädgården som om man var i ett sommarhus på landet.
Barfota och enbart ett par kortbyxor, ändå är det varmt ända in i själen.
Vissa dagar är livet verkligen värt att leva.



22 Juni 17:45

Docent Död...

Min första tonårstid var ett musikalisk kaos där olika musikstilar gick in i varandra beroende på vilket kompisgäng jag hängde med.
Lyssnade på synth, hårdrock, reggae, depprock, punk och en del pop förstås. Det var förvirrande. Men kul.
Tänkte då och då presentera gamla favoriter som jag upptäckt på nytt i denna underbara Spotifyera
.

Docent Död var ett punk/popband som levde mellan 1979 och 1983, de blev senare Docenterna och finns väl fortfarande då och då i det svenska musiklivet.
1980 kom bandet ut med sin första LP som hette som bandet.
Den mest kända låten bör vara "Solglasögon" som man brukar höra då och under sommarsäsongen i Sverige. Tänkte när jag jobbade fram låtarna häromdagen att soundet från debutplattan bör vara daterad rejält och näst intill olyssningsbart.

Men jäklar va jag gick igång. Visst hörs det att det var ett tag sedan, lite skränigt och burkigt ibland, ungdomligt naivt, men hela tiden med fantastiska refränger.
Just refrängerna är det som sticker ut mest och nästan hela tiden är så allsångsvänliga att de platsar i svenneprogram där ungdomar och pensionärer ska förenas i sånger tillsammans i fint sommarväder.
Sångaren Joppe Pihlgren var långt före eftersläntare som till exempel Håkan Hellström-generationen där det handlar om att sjunga mer med känsla än röstmässig skolad proffskapacitet. Pihlgren kraxar och går snett men det är också det som ger låtarna den sköna twist som gör att det blir så bra.
När jag tryckte på play var min förhoppninga att ett par tre låtar skulle läggas in i datorn men elva av fjorton låtar ifrån debutplattan höll måttet enligt mig.
Sedan la jag på två låtar till på den här Spotifylistan ifrån den efterföljande skivan "1000 heta kyssar" som kom 1981. Den skivan blev inte alls samma succé.



20 Juni 20:42

Fotografiska och en underbar dag i Stockholm

Drog iväg till Stockholm i onsdags för en riktig slackerdag i solskenet. För att upparbeta lite partystämning i bilen drog jag på lite gamla Ratata och Scoccolåtar, vilket inte var det bästa beslutet jag tagit. När jag kom fram efter att i en timma lyssna på göra-slut-låtar, jag-vill-ha-nån-annan-än den-som-ligger-bredvid-låtar, eller hon-kan-jag-aldrig-få-låtar, var jag beredd att ge mig in i Gamla Stan och supa ner mig på närmaste fyllehak.

Men jag höll melankolin i styr och navigerade mig fram till ett möte med Phil på kafé i närheten av Sveavägen. Vi har ett par dokufilmprojekt på G och var tvungna att stämma av läget.
Vandrade därefter långsamt bort mot riksdagshuset, förbi Gamla Stan utmed kajen och vidare förbi Slussen till Stora Tullhuset utmed Stadsgårdshamnen.
Där finns numer Fotografiska Muséet sedan i början av maj i år.
Fantastiskt fina och fräscha lokaler i två våningar bjöd på fyra olika utställningar.
Den största som upptog nästan hela övervåningen var av stjärnfotografen Annie Leibovitz. Ni vet hon som tagit uppmärksammade bilder på världens största stjärnor inom film, musik, sport och politik till exempel.
Jag blev inte så där speciellt upphetsad av utställningen, kändisfotona har jag sett det mesta förut, dock inte live, medan familjebilderna inte fick igång mig nämnvärt. Bortsett ifrån de som hon tagit på sin tidigare partner, författarinnan Susan Sontag, som dog 2004. Dom berörde.
Annars var det mest intressanta av Leibovitz utställning det rum där småbilder på papper var upphängda lite kaosartat men ändå under kontroll om jag förstod saken rätt. Där fanns massor av coola bilder ifrån alla jobb hon gjort åt diverse modemagasin. Men även en del repriser ifrån den stora utställningen.
Gillar man foto är det ändå värt att ta sig dit och kolla in utställningen.

På första våningen hängde mer konstnärliga fotografier tagna av en australiensisk kvinna vid namn Vee Speers, utställningen kallades "The Birthday Party" och är tagna på utklädda barn med olika tolkningsteman. Jag passerade ganska snabbt.

Jag har en stor förkärlek till det dokumentära fotot så av den anledningen gick jag igång ordentligt på Anders Petersens bildsamling som han kallar för "From back home. Vilket är dokumentära bilder ifrån Karlstad och Värmland. Varma bilder ifrån en vardag man kan ha en hel del fördomar om.

Så här säger han själv:
-From Back Home är min subjektiva tolkning av ett hem. För mig är bildserien mer än bara en dokumentation, tillsammans skapar bilderna mitt självporträtt. - Anders Petersen.
Bilderna är grymma, jag gillar dom som fan. Fastnar ofta på blickar och en av bilderna där två raggarkillar vänskapligt sitter och håller om varandra, något packade, kan jag inte släppa. Den ena killen har någonting djupt sorgligt men även drömmande(kanske att jag vill här ifrån) i blicken. Bilden förföljer mig.

Innan jag gick ifrån Fotografiska botaniserade jag runt i bok och bild-butiken vid entrén, köpte en Leibovitz bok där hon fotograferat och dokumenterat delar av den amerikanska musikhistorien. "American Music" heter den kort och gott.
Ville köpa fler böcker men tyngden och priserna talade emot det just då eftersom jag skulle dra runt på stan i många timmar till. Men innan det en bild och säljtext på boken jag precis nämnde och som ser intressant ut med bilder och texter av många av de förevigade fotoobjekten.

Å så säljtexten ifrån nätbokhandelsannonsen:
The celebrated photographer offers a photographic chronicle of twentieth-century popular music in a collection of more than one hundred photographs of such musical icons as Ray Charles, the Grateful Dead, Michael Jackson, Elvis Presley, Bruce Springsteen, Willie Nelson, and many others, accompanied by short essays on the music and musicians. 125,000 first printing. First serial, Vanity Fair.

En underbar dag var långtifrån slut. Ytterligare ett kaféstopp strax bakom Gondolen, en sväng uppför Götgatan till Press Stop och Söderbokhandeln, tillbaka ner för Slussen, genom gator i Gamla Stan jag aldrig tidigare gått på, kollade in en rad med TV-bussar utanför slottet som jag kände igen ifrån jobbet, gick förbi Kungsträdgården och bröllopskommers, in på Biblioteksgatan där jag sprang in i en bekant och före detta kollega, iväg upp mot Östermalmstorg och nått kvarter till för snack med den före detta kollegan och en mineralvatten på Café Mocco. Någon timma senare var jag rökt, dags att ta farväl, tog tunnelbanan till Sundbyberg där jag parkerat bilen, hoppade in och gasade "Back to my home."





17 Juni 09:06

Skräck och avsky i Las Vegas-Hunter S Thompson


Jag skulle nog ha läst den på engelska för språket i den översatta versionen av "Fear and Loathing in Las Vegas", är rena Kapten Haddock-snacket.
Den legendariska amerikanske författaren Hunter S Thompson var känd för sitt råbarkade vokabulär men i den svenska översättningen känns språket mest som ifrån svenskt 50-tal, lätt överdrivet.


Annars tog jag läsupplevelsen på allvar då jag morgon och kväll står och petar ut piller ur mina förpackningar och häver i mig i förhoppning om effekt.
I bästa Gonzostil skaffar jag de egna erfarenheterna och kan sedan skriva om det efteråt i bästa självupplevd sanningstil. Vilket var den journalistiska stil som Hunter S Thompson blev känd för under namnet Gonzojournalistik.

Men nej. Jag knarkar inte. Inte ens lite grann.
Blev inte heller imponerad av den här kultboken där skribenten Raoul Duke och hans advokat Dr Gonzo drar från Los Angeles till Las Vegas i en jakt på "The American Dream."
Visserligen är deras uppdrag att skriva om ett motorcykelrace kallat "Mint 400" men med en väska fullproppad med allehanda droger, från uppåttjack till nedåttjack och allt mittemellan, går det inte riktigt som dom tänkt sig.
Boken är ett enda drogrus där Hunter S Thompson via sin karaktär mr Duke och advokaten Dr Gonzo testar all psykadelika som dom får tag på och samtidigt berättar om upplevelserna innan, under och efter rusen.

Orginalutgåvan av Fear and Loathing in Las Vegas kom ut 1971 i skvalpet av 60-talets drogromantik i USA, Kalifornien och Sommer of Love i San Francisco 1967. Den här boken är inte så romantisk utan faktiskt rätt realistisk i sitt berättande om demoner, ödlor, ormar, våld, kräkningar, våldtäkt, pissfyllor och mental utmattning på olika hotell, barer, restauranger och bilar i och i omgivningarna utanför Las Vegas. Två otrevliga knarkare som drar runt och jävlas tills Raoul Duke vaknar till lite grann i ett hotellrum som andas grym knarkarkvart och inser att han mycket väl skulle kunna sys i i fängelset under en lång tid för deras sjuka dekadans under de senaste dagarna.

Jag vet inte om det funnits nått syfte med romanen mer än att spegla knarkandets verkligehet. Hur det än är så blir åtminstone inte jag sugen på att testa, trots de kickar som uppstår i uppgången av drogruset.







15 Juni 10:13

Trygghet? Till varje tänkbart pris?


Är det verkligen trygghet vi vill ha? Till varje tänkbart pris?
Den gamle Thåström frågade det samma om fred för många år sedan i en låt. Det här är tema som jag återkommer till då och då.


Nu senast så läste jag en intervju med en Maria, ursprungligen från Kungsör, som numer bor i Sowetho, Johannesburg Sydafrika. Där driver hon, tillsammans med sin sydafrikanske man, ett vandrarhem och i ett resonemang om hennes tillvaro där säger hon så här.
"Man blir inspirerad av hur mycket möjligheter det finns här i Sydafrika, så mycket utveckling som sker. Jag tycker inte att man får den inspirationen i Europa på samma sätt eller i Sverige. Där har man nått så långt på något sätt, och springer runt i sitt lilla ekorrhjul."

Resonemanget påminner mig om när den ryske författaren och journalisten Dmitrij Gluchovskijs(som skrivit romanen "Metro 2033" om ett Moskva efter ett atomkrig som utplånat hela staden ovan tunnelbanan) när han i en intervju i Kobra pratade om exakt samma sak som Maria. Om att Ryssland(Moskva) med sina fel och brister trots allt var en bra plats att leva på eftersom allt var möjligt i ett halvt kaosartat samhälle där allt inte är färdigbyggt och bestämt på nått sätt. Dmitrij hade bott på andra platser i Europa men tyckt att det varit för välstädat och trist.

Vi är alla olika förstås men jag har hört liknande åsikter ifrån människor i Indien, Pakistan, Kina, ja stora delar av Asien överhuvudtaget. Å så slår jag upp DN idag och får läsa en kort text av ledarskribenten Hanne Kjöller där hon skriver om "Stockholm i mitt hjärta" längst bak i kulturdelen.
Hon skriver om nån båt, eller pråm, vid Tanto som heter Loopen Marina och som verkar vara någon sorts bar. Där står borden och stolarna, menar Hanne, så nära kanten att vid minsta misstag så ramlar man ner i vattnet. Den lilla osäkerheten i tillvaron blir ett andningshål och får henne att tänka på år hon bott i fjärran länder där cykelhjälmen var långt borta och den svenska nästan kvävande tillvaron saknar sälta. Sverige är bra, menar hon. Men insikten om att meningen med livet inte bara bör handla om att överleva slår henne där på pråmen.

Kanske är det här resonemanget enbart till för de som redan har det bra och är privilegierade. De som redan lever i trygghetens varma famn och som därför kvävs av den för den inte ger livet någon extra krydda av att balansera på den slaka linan som man gjorde under perioder i sin ungdoms tonår då gränstestning och revolter mot tristessen är som mest påtaglig.

Men hur ser man det om man inget har och sitter fast i den extrema osäkerheten där nästa dag i vardagen aldrig kan planeras och där man kanske inte ens vet om man får mat på bordet eller tak över huvudet. Då är nog inte osäkerthet det man söker utan en trygg plats där man äntligen kan slappna av. Världen ligger inte öppen för alla i ett otryggt samhälle där kaos råder. Kryddan av att allt är möjligt är oftast de redan privilegierades förmåner.

Tillvaron för oss människor är lurig. Ofta letar man efter något man inte har. Otrygga som lever on the edge letar efter motsatsen, de välbärgade och ekonomiskt trygga söker krydda och kickar ifrån sin perfekta värld. Det som sammanför alla på något sätt verkar vara den själsliga döden och ibland hopplösheten som drabbar båda sidor fast på olika sätt.
Vårt liv på jorden är en ständig jakt på någonting annorlunda från det vi har.
Vet inte vad det säger om oss människor som varelser egentligen.   



14 Juni 15:12

Ett par tips från Kulturrummet


Mumford & Sons hittade jag på en stundtals riktigt intressant sajt om musik och litteratur. Kentuckyseven heter sajten som bland annat presenterar sig så här:
"Vi förlitar oss på litteraturen. På musiken, dryckerna och kulturen."
Det är gott nog för mig.

Mumford & Sons är från England(London) men ser ut som och låter som om dom kommer ifrån USA och det är antagligen helt medvetet.
Genren är folkrock för bandet som bildades 2007 och bara har släppt ett album som heter "Sigh No More". Själv tycker jag att dom påminner en del om Fleet Foxes men är mer mustiga och kraftfulla och bättre. Gillar speciellt Marcus Mumfords skrapiga röst ihop med lite mjukare stämsång ifrån resten av gänget. Fortfarande är det en väldigt ny bekantskap för mig så djupare än så blir det inte.
Men kolla gärna in bandets hemsida som är mer levande och intressant än de flestas med blogg och bokklubb bland annat. Å viktigast av allt, se till att lyssna på dom.

Yvonne hette ett synthbaserat popband från Eskilstuna som 1999 släppte ett suveränt album som heter "True Love". Det var hårt och mörkt men samtidigt väldigt poppigt. Frontmannen och sångaren Henric de la Cour och resten av bandet var så där Stockholmsk-Skånegatan-Hannas krog heta på 90-talet.
Om jag minns historiebeskrivningen helt rätt.

Henric de la Cour fortsatte senare med sitt egna band Strip Music som även det är synthbaserad tung, hård och mörk popmusik, men inte riktigt lika poppigt som Yvonne. Henric och hans musik hade försvunnit ur mitt medvetande när jag läste min nya bloggkollegas(Billy Rimgard på totalfotboll.nu) privata blogg där han tipsade om denna arikel som handlar om en kommande dokumentärfilm om just Henric de la Cour. Därför tipsar även jag här på min sida om Strip Music som de dagar man känner för hård synth(idag kallar man kanske det för någon typ av Electronica) passar alldeles utmärkt för det är ett bra tryck när man vrider upp reglaget så högt som ljudmaterialet håller.



10 Juni 10:29

Rövängsleden ihop med imaginära banjolirare...





















En och en halv timma på en mountainbike runt en led kallad Klockarängsleden men som mer känns som den Rövängsled som min vän Esteban brukar kalla den.
Kändes som värsta "Novemberkåsan", träsk, skogsstigar, stenar och ängar med torkad jord. Guppigt och halt som ett litet helvete.
Ståendes mitt i skogen ute i en sankmark som skulle gjort Per Elofsson avundsjuk, med cykeln på ryggen, skrek jag ut mitt hat mot det som kallas naturen.
Knät dunkade och såret skavde efter vurpan över sten och kvist i ett traktorspår.

Då har jag ändå inte nämnt den där granen som fångade mig i farten och som slungade mig fyra meter bakåt igen med käften full av barr, eller raststugan med hundra ungar och en miljon mygg och två flinande kvinnor som undrade om jag verkligen cyklat dit.
-JA, VA FAN TROR DU JAG HAR CYKELN TILL KÄRRING??
Tänkte jag skrika som en Ferguson hårblås men log bara och vände om eftersom stugan låg vid en damm man inte tog sig förbi.
Pust, stön och svettdroppar rinnande ned i ansiktet.

Det var första gången jag drog mig runt på denna vandringsled och flera gånger hade jag ingen aning om var jag var. Försökte följa de gula prickarna på träden men missade ibland, undrade andra gånger om jag hamnat i ett svart hål där allting bara gick runt och runt för samma diken och lergropar såg ut att dyka upp om och om igen. Hörde jag inte banjospel därborta bakom dungen, wrong turn och en massa hihihihihihihihihhihi-fnissande från genförstörda retards från Montana.
Jag knep ihop och drog vidare och kom ut på en grusväg till sist, ett par kilometer i hög fart och vackra ängar, sommarhus och levande postbärare med öron som satt som dom skulle. Började känna mig trygg och lättad.
Då svängde vägen ännu en gång och den gula pricken visade vägen in i oändligheten igen. Klafs, klafs, läckra oranga lottodojjer som blev bruna och dyngsura då det inte fanns någon väg runt utan bara igenom. Slafs och cykeln flög ner i dyn där jag hämtade den och leran rann över ben och armar.
Idiot skrek jag igen och skickade trädgrenar i ren ilska ut i ingenting och självklart fastnade små stickor i min söta konstnärshand som inte hade någon handske och jag blev ännu mer förbannad på mig själv och min satans iver att hitta nya motionsformer eftersom jag är deadly bored med löpning, fotboll och styrketräning. But no more! Jag skiter i detta nu.
Det blir asfaltsträning på mountainbiken i fortsättningen. Jag ska fan inte närma mig en skog igen förutom vårt vackra spår bakom huset där doggen måste få springa ibland.

Livet vänder och vrider sig som ett fångat vilddjur.
Jag har gått ifrån en naturromantiker till den asfaltsälskare jag innerst inne är inom loppet av en dryg vecka. Nu blir det fika på stan.


Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg