En dag är naturligtvis allt för kort att lära känna en stads själ och kynne. Men efter att ha inventerat Helsingborg en helt vanlig tisdag sent i augusti kan jag ändå konstatera några saker. Helsingborg känns som ett nydesignat kök utan karaktär. Allt är perfekt. En annorlunda hamnstad.

Överallt möter jag välkammade Marina Plaza-grabbar med bredrandiga tröjor av Ralph Lauren, nyhypade seglarskorvarianter och knälånga shorts. Seglarjackor och stora solbrillor på de lite äldre som sveper fram med stort självförtroende.
Tjejerna i rosa blusar, beiga uppvikta chinos, hästsvans och en latte to go i handen.
Det känns som en stad av Östermalmare och Säröbor. Allt är så perfekt och rent.
Republikanskt amerikanskt.

Har sällan(i en stad av Helsingborgs storlek) sett så många Mäklarfirmor, reklambyråer, arkitektkontor, köksinteriördesigners och tusen heminredningsbutiker med exkat samma fluff, fluff utbud av lantligt, marint och moget medelklass.
Helsingborgs yta är perfekt, det finns inga skavanker, ingen svärta, bara lyckade individer i nya bilar, nybyggda lägenheter och dyra oklanderliga kläder.
Känns som hela stan går på low fat och GI-dieter och joggar längs den långa strandpromenaden för att uppnå maximal levnadslängd.
Efter sina träningspass sitter dom säkert utmed den ytterst rena och vackra hamnen på de stilfulla och för ögat lyxiga restaurangerna och glidarfiken med de gröna filtarna hängandes över stolsryggarna.
Det är fint i Helsingborg, trivsamt och avslappnat, rent och vackert men kanske lite väl mycket svenskt 50-tal. Endimensionellt utan gnissel och skav.

Kan någon berätta om den andra sidan.
Finns den?
Det alternativa som tillåter sig att vara lite skitigt och trasigt.
Finns det nån punk här eller är det en stad full av Backstreet Boys och Spice Girls?
Nånstans misstänker jag att svärtan gror.
Ingen stad kan vara så här ren och exemplarisk frisk.

Sitter på Marina Plaza i Helsingborg och inväntar den stora stormen. Kan det vara "Kubastormen, eller Marockoovädret". För det är inte ryssvärme eller Sibirien kyla som attackerar. SMHI hotar med vilda stormvindar å här sitter jag på tredje våningen på hotellet i hamnen. Jag hoppas vågorna inte når mig under natten eller morgonen. For igenom ett regnmoln som dränkte hyrbilen på motorvägen från Halmstad till Helsingborg i mörkret efter mötet mellan Halmstad och Malmö. På onsdag är det dags på Olympia och jag tar en halv vilodag i Helsingborg eftersom det inte är någon idé att fara hem.

Dagen inleddes med att Sura-Pelle kom in på perrongen i småstan och jag tänkte nä, inte det som en start. Men Sura-Pelle drog vidare utan mig så jag hoppade på Intercity mot Göteborg för byte mot Halmstad. Somnade snabbt som den där stocken men vaknade någon halvtimma senare av en högröstad man som vädjade och vädjade till någon i sin mobil om att få jobba längre och mer. En pensionär som vägrar släppa taget, en pensionär som inte vill stanna upp och njuta av frihet och ledighet. Han ville fortsätta, först september och oktober men gärna längre än det, sa han. Snälla, sa han. Lova att ligga på ? så jag får fortsätta...
Högt och tydligt i kupen och jag kunde inte hjälpa att det kändes en aning jobbigt.
Men vad vet jag om denna man egentligen. Nada, Niente, Nothing at all...

Tog en Cream cheese bagel och en lite Caffe Latte på Göteborgs central innan Öresundståget tog mig ner mot Halland i ett så långt soligt och varmt sommarsverige. Tyst och tomt i vagnen där jag bredde ut mig med väskor, böcker, telefon, kaffe, ytterligare en macka, vatten och glasögonfodral.
Kändes lite hemma och mysigt på något sätt.
Läser David McWilliams bok "The Popes Children, Ireland´s New Elite", läser på inför nästa veckas resa till Irland och ett intressant och viktigt möte. Handlar om Irlands nya generation som den såg ut innan den finansiella kraschen, den första irländska generationen som inte visste vad det innebar att vara fattig och svag. En generation av vinnare som nu blivit förlorare. Eller... Ja vi får se helt enkelt.

Nä, jag tror jag sliter av mig min vita skrynkliga skjorta och gå in och tvättar av mig tevesminket som ligger tjockt över mitt ansikte. Såg inte killen på macken tidigare ikväll lite konstig ut när han tittade på mig...jaja, fördomar förstås...

Så var det dags igen. Ännu ett försök att få igång den gamla kroppen är inledd. Längst ner i gruvan har inte varit någon trevlig plats att vistas på. Mountainbike, styrketräning och en lång hundpromenad innebar startskottet. Nu ber jag på mina bara knän att kroppen inte ska säga ifrån och tjura som den gjort de senaste två åren. Håll en tumme för mig. Det första trappsteget står jag på nu. Men det är en lång väg upp mot toppen.

Nog om det. Jag har en mellandag på hemmaplan och jag njuter av den. Snart ska här ätas Västerbottenostpaj och laxfilé. Sedan blir det konsert på Järntorget i Örebro. Det är en stor dag för den lilla småstan som kämpar så för att få finnas med i landets gemenskap. I vintars andra chansen i Melodifestivalen, nu kungabesök.
Vi är heta nu, ni känner väl att marken skakar av stolthet...
Men det är även en dag som delar staden.

Kungafjäsk eller Vänstergnäll?

När jag skriver detta står vår Kung med sin Silvia, Victoria och den nya bonnprinsen Daniel i Örebro och håller tal. Jag själv sitter i villaidyllen och väntar på att dom ska bli klara så man kan åka upp för att lyssna på underhållningen efteråt. Jag struntar tungt i kungen och hans familj men väljer ändå Kungafjäsksidan i underhållningsstriden inne i stan.

Det firas att det var 200 år sedan en snubbe vid namn Bernadotte valdes till tronföljare på slottet här i centrum. En ära enligt våra politiker och näringsidkare som tyckt det är värt att fira medan Vänstergnällarna gärna framhåller att i Stockholm hade antidemokraten blivit ihjälslagen om ritualen gått av stapeln där. Det var upprorsstämning där men lugnare i dåtidens lilla håla invid Närkeslätten.

Vänstergnällarna har laddat upp med motfest på Våghustorget någon kilometer ifrån Järntorget. Där ska Mikael Wihe protestera och politisera emot kung, regering och hela borgerligheten. Folkfesten tror jag dom kallar deras happening. Folket mot överheten. Det blir säkert bra drag där också. Men jag gillar inte Wihe, jag är inte vänsterpartist så jag passerar nog bara platsen och önskar dom en trevlig kväll.
För något bråk mellan rojalister och vänsterrepublikaner tror jag knappast att vi får se.

På Järntorget spelar en rad musiker som jag känner lite grann och några som jag inte känner men som härstammar från småstan. Typ Mats Ronander, eller Nicola Sarcevic från Millencollin och den där Ola Joyce som jag aldrig hört. Annars mest lokalt men duktiga även om jag inte gillar allt själv. Eva Eastwood, Oskar Bly, Maria Johansson som kan allt(nästan) och Sven-Ingvars-gitarristen Staffan Enestams orkester Jeremias Session Band.
Det har utlovats en nyskriven lovsång till Örebro och Närke.
Hmm, detta låter lite skrämmande men man får väl vänta och höra.

I början av sommaren checkade jag in på Scandic Rubinen i Göteborg för att jag gillar att bo där mitt på avenyn. Gör det då och då för att jag är så förbannat snål att jag samlar lojalitetspoäng och gratisnätter.

Började med Scandic å så har det förtsatt. Men egentligen är ju kedjan inget vidare om man vill ha någolunda lugn och ro och en smula klass. Speciellt sommaren är hemsk då semestertider innebär horder av sönderstressade familjer som far runt och skapar kaos i frukostmatsalar och receptioner. Men som sagt, jag har valt kedjan ändå för att dom ofta har hotell på strategiska platser för mitt jobb.

Men just den där dagen i början av sommaren var jag närmare än någonsin att göra slut. Tillsammans med nyckeln och bonuschecken i det lilla facket man får av receptionisten hade hotellet lagt en liten vit lapp med en sån där vedervärdig Göteborgsk vits. En liten ordvrängare med svennig knorr som låg och hånlog mot mig. Hade jag inte haft min sambo med mig hade jag nog vänt och checkat ut igen.
Hur resonerade marknadsavdelningen egentligen?
-Hela Sverige älskar ju våra fantastiska vitsar, hahahaha..., eller hur göbbar?
För det måste vara göbbar som tagit beslutet.
-Låt oss smyga ner en liten luring som våra gäster kan få upptäcka när dom ska packa upp på rummet. Vi är sååå goa här nere, sååå skojsiga.
Fuck off! Så fantastiska är ni inte...
Det var sååå nära att jag för alltid skulle bojkotta Scandic.

Det finns så mycket annat att gilla med Göteborg. När ska svennarna i stan fatta det? Till exempel Mr Rare som jag träffade på det alltd lika vänliga, trevliga och avslappnat coola restaurang Caleo. Tog en GI-tallrik och en stor flaska Pellegrino mineralvatten. Vi satt och surrade i nästan fyra timmar och Mr Rare kändes mer närvarande än på väldigt länge. Helsingborgs sportchef(Jesper Jansson) kom förbi med sin flickvän och hälsade där vi satt, tidigare hade han varit gäst i vår sändning med Canal Plus från matchen IFK Blåvitt mot Helsingborg.
Hasade mig sedan hemåt mot hotellet genom en tyst och halvtom stad som vilade efter både kulturfestival och musikfestivalen Way out West i Slottskogen.

Idag blir det hyrbil genom gråmulen himmel och regnstänkt vägbana mot Hällevik i Blekingen där Mjällby ska möta ÖSK ikväll. Alla har varnat mig för mardrömsväg och världens ände. Då är det ingen tröst att jag direkt efter matchen genom mörka smålandsskogar ska ta mig till Jönköping för övernattning på min väg hem mot Örebro tisdag förmiddag. Alla miljönissar tjatar om att välja miljövänlig kollektivtrafik. Det är ju lätt. Att korsa landet vågrätt är en omöjlighet om man vill komma fram innan skägget växt till talibannivåer. Jag väljer hyrbil och hoppas komma fram. Nu utcheckning från det Scandic som så nära blev bannlyst av mig. Inga vitsar på Crown. Jag väntar nog ytterligare nått år innan jag börjar leta mysiga designhotell runt om i landet. Okej Scandic?

Lamporna var tända utmed cykelbanorna i villaidyllen ikväll.
Hösten är i antågande, regnet föll, mörkret hängde lågt ovanför mig men sommarvärmen vägrar åtminstone släppa greppet.
Det var ett sånt där filmväder där huvudkaraktären alltid vandrar hemåt ledsen över misslyckad kärlek eller fulla av tvivel inför ett stort beslut.
Regn och mörker sätter fart på de stora känslorna. Det sätter fart på mig.
Jag har alltid aktat mig för att vara allt för privat här på bloggen även om jag väldigt ofta är inbjudande personlig. Vill gärna dela med mig men enbart till en viss gräns.
Ikväll kommer jag passera den gränsen. I ett tillfälligt moln av öppenhet.

För även om sommaren varit en enda lång och fantastisk värmetripp där själen fått njuta har ändå det senaste året varit ett vandrande in och ut i dimmorna.
En djup oförklarlig sorg över något obestämbart och en kraxande oro över en kropp som betett sig som en utsliten dieselmotor som till sist faller isär.
Ett letande efter reservdelar och olja för att få skiten att rulla, fyra raka antibiotikakurer för att jaga ett spöke. Värktabletter, tabletter för att lugna magen och tabletter för att få kroppen att slappna av under nätterna.
Läkare efter läkare, efter läkare.
Trötthet och ett glädjelöst tillstånd där humöret varit ett enda menlöst rakt streck av passivitet. Träning har följts av onormala och negativa reaktioner där kroppen på olika sätt sagt ifrån innan jag ens kommit igång. Man tappar lusten och skiter i allt förutom det man måste ta sig igenom för att fixa vardagen.
En asocial amöba.

Jag har varit orolig, riktigt orolig, över att det kunnat vara något allvarligt. Har alltid varit lite av en hypokondriker och när man ropat på vargen tillräckligt ofta skrattar folk åt en. Ja,ja,ja...nu igen. Den här gången har jag inte ropat alls.
Men nu är alla prov tagna, kroppen är genomlyst och undersökt både här och där.
Svaren är att inget allvarligt finns där inne enligt testresultaten, det är en bra utgångspunkt även om kroppen fortfarande inte är helt alright.

Jag har alltså haft rejäla problem med prostatan.
En gubbsjukdom för fan.
Men inte bara.
Det är en väldigt vanlig sjukdom men en sjukdom man inte gärna tänker på.
Kanske också en lite skamfull sjukdom för oss män som förstås inte vill ha fel på ballen. Visst var det väl nån mustachekampanj för detta för nått år sedan?
Fånigt tyckte jag, ingen mustache på old Blohm inte, jag gör inte sånt.
Dom hittade ingen cancer hos mig men väl en envis inflammation som gör sig påmind då och då trots fyra olika antibiotikakurer.
Det blir en spännande vinter där dessa problem brukar vara som värst.

Så kommer då här den största och värsta klichen av dem alla.
När man går omkring i tankar med oro för cancer och död så börjar man se saker på ett lite annat sätt. Vad är viktigt och vad är inte viktigt? Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Vill man trampa på i samma hjulspår år ut och år in bara för att det blivit en bekväm vana. Eller trampar man för att det handlar om pengar, överlevnad och status?
Alla vet (även om de flesta gör allt för att inte tänka på det) att pengar och status inte betyder jotta om man blir allvarligt sjuk. Ja kanske kan man få bättre vård i slutfasen men lyckligare blir man nog inte för det.
Jag tror att många av mina inlägg här under det senaste året kan spegla sig i den oro och rastlöshet som jag känt. Alla förrra vinterns depputfall.
Om jag nu ändå ska dö vill jag göra det genom att följa mitt hjärta...
Nu påstår läkaren att jag inte är där än och det känns verkligen bra.
Förstås. Självklart.

Mitt förra inlägg här på bloggen andas nystart och utveckling.
Jag har ett ansvar mot mig själv att utvecklas och inte längre enbart trampa runt i samma damm. Måste tvinga mig till det.
Alla avråder mig från det. Du har det ju så bra Pelle. Du vore dum.
Absolut. Men...
Förändring-Utveckling-Stagnation-Död.
Vilket väljer man?
De största besluten är de som kostar mest. Vågar man ta de besluten?

Efter en lång fotbollskarriär följer Pelle Blohm idag istället fotbollen som expertkommentator, flitigt anlitad av både TV och radio.
Han arbetar även som skribent, där hans förmåga att analysera fotbollen ut ett samhällsperspektiv är något som uppskattas av hans läsare. På sin personliga blogg vidareutvecklar han sina resonemang, och här får du också följa Pelles vardag på nära håll. Med hans funderingar kring livet i allmänhet och populärkultur och fotboll i synnerhet.
 
Pelle Blohm anlitas även som föredragshållare. Här belyser han olika skeenden, ofta med utgångspunkt av de egna efarenheter han har från idrottsvärlden. Som del i företaget Adato Sport och Utveckling
hjälper han även idrottare med mentorskap och coachning.

Framtida möjligheter
Pelle Blohms mångsidighet inom kommunikationsområdet gör att det finns många olika typer av samarbeten han ser som intressanta. Hans vilja att ständigt utvecklas gör att han gärna åtar sig nya uppdrag och utmaningar. Exempelvis inom skrivande, talande och allt närliggande. Även annan TV-produktion han normalt arbetar med. Men ingenting är främmande för Pelle. Så har du en idé om hur Pelle skulle kunna bidra till just din verksamhet – tveka inte  att höra av dig för ett första, förutsättningslöst samtal.
Kontakt:
Mail: pelle@blohm.se
Tel: +46 70-5707373
Webb: www.blohm.se


Som expertkommentator
Inom TV arbetar Pelle Blohm just nu med Canal + som  uppdragsgivare. Men han har också stor erfarenhet från flera produktioner med Kanal 9 (Kanal 5).
Pelle har vid åtskilliga tillfällen även arbetat med radio och då framförallt för Radiosporten. Han har varit bisittare  och studioexpert vid mängder av större fotbollsmatcher i både Sverige och utomlands, och han har dessutom medverkat vid flera stora internationella arrangemang. Bland annat fotbolls-VM i Tyskland 2006 och fotbolls-EM i Österrike/Schweiz 2008.
Han har med sin prestigelösa stil blivit en populär personlighet, uppskattad i många olika läger.

"Pelle är seriös och alltid mycket påläst. Och han är en av få som vågar säga vad han tycker-oavsett kompisband eller tidigare klubbtillhörigheter"
Tommy Åström Canal + och Radiosporten

Som skribent
Pelle Blohm arbetar som krönikör åt Nerikes Allehanda. Här belyser han allt från internationell spelarmarknad till ungdomsfotbollens roll som uppfostrare. Men Pelles samhällsintresse och nyfikenhet gör att han även åtar sig uppdrag som går utanför idrotten. Hans fallenhet för att skriva samhällsskildringar, resereportage och vassa kåserier har flera magasin och tidningar genom åren också utnyttjat.
Pelle gav 2004, efter åren som Sveriges första professionella fotbollspelare i Kina, ut boken Pionjär i Mittens Rike.

"Han skriver med en personlig prägel som sätter in fotbollsanalyserna i ett större sammanhang. Pelle tillför något helt unikt till vår tidning."
Ulf Johansson Chefredaktör Nerikes Allehanda

Som föreläsare
Såväl företag som organisationer och idrottsföreningar har använt Pelle Blohm vid olika arrangemang-som föreläsare eller som del i exempelvis en paneldebatt. Hans erfarenheter från idrottsvärlden är många, och kan dessutom allt som oftast appliceras på samhället i övrigt. Gruppdynamik och vikten av att våga är två av de ämnen han sätter fokus på. Pelle har också god insyn i hur mediasamhället idag fungerar. Han har sänt live från flera stora nyhetshändelser, och här finns således många intressanta delar att ta del av och lära av.
Pelle Blohm arbetar med klara upplägg, men skräddarsyr även innehåll utifrån uppdragsgivarens specifika önskemål.

"Pelle Blohm levererar, med sin livserfarenhet och sin härliga personlighet, en otrolig träffsäkerhet i sin föreläsning."
Jan Karlsson, VD ÖSK Fotboll

Som mentor
Som en del av Adato Sport & Utveckling arbetar Pelle med livsvägledning, karriärövergångar, mentorskap och coachning av idrottare. Mod, självförtroende, trygghet och självkänsla är ämnen som är viktiga att beröra för varje individ-även när idrottskarriären kanske är i full gång. Här berörs frågeställningar som: Vad formar en idrottare? Vad är talang? Hur mycket kan man påverka själv? Vem är jag som idrottare när idrottskarriären tar slut? Tillsammans reflekterar man och arbetar med att utveckla egenskaper som gynnar individens utveckling.

Stod för ett tag sedan och snackade med några poliser efter en fotbollsmatch, de hade haft en bra dag sa dom.
Lite vandalisering på en arena, bengaler  och raketer, rejäl fylla och ett snabbt slagsmål på en tågstation mellan ett tjugotal rivaliserande fotbollahannar. Som sagt, en bra dag på jobbet...

Kom att snacka lite om schyssta killar med normalt skarpa hjärnor som fullständigt ballar ur när de går på fotboll i grupp, så fort de får lite alkohol i blodet så visas en aggressivitet och galenskap upp som man inte fattar var den kommer ifrån.
Å jag vet ju, känner en del själv. Har när man var yngre levt gängliv ihop med några stycken som dagen efter alltid vaknat upp med ett tungt huvud och en hundrakilos Ågren på ena axeln. Å visst skrattade vi oftast, visst ursäktade vi att det är ju "Urban", han är ju sån...men fan va schysst han är när han är nykter och är sig själv.

Men jag undrar allt oftare:
Är man schysst och skarp och intelligent när man varje gång det är fotbollsmatch super till eller tar piller, sabbar och slåss i fotbollens namn?

Jo jag vet att det finns dom som lever i en våldsideologi, som menar att vi människor alltid slagits(läs män) och att det därför är naturligt.
Fotbollsarenan, eller i anslutning till den samma är en bra plats, till exempel. Det är ett sätt att släppa på sina aggressioner som samlas i kroppen på jobbet, i familjelivet, i vardagen. Eller bara ett sätt att skaffa sig prestige och bli nån i en annars tom och meningslös tillvaro.
Jag vet inte jag, är själv rätt soft och blir ibland skrämd av de stirriga, utspända och stridsfärdiga ögon jag möter emellanåt efter matcher runt om i landet. Framför allt de drogpåverkade ögon som inte backar ens om dom står framför en stridsvagn.
I sena tonåren var jag inte rädd för fan själv, då gav jag mig in i de mest kokande och korkade situationer men alltid för att avstyra bråk eller skydda polare, aldrig för att uppvigla trots att jag vet att även jag har en otäck aggressiv ådra djupt där inne. Jag har sett den, jag har levt ut den, vet att den finns men kan kontrollera den. Tappar jag kontrollen någon enstaka gång så blir det döda föremål i hemmet som ryker in i väggar och golv.

Jag har genom åren haft bekanta i MC-rörelser, andra som levt i utkanten av den lokala maffian, folk som har drogat, slagits och vevat runt med knivar och andra tillhyggen. Har själv haft en sax skrapandes på min hals av en stenhög polare som fick för sig att han inte tyckte om mig. Han var normalt schysst och snäll. Men mådde nog inte så bra eftersom han många år senare kastade sig framför ett tåg. Men va fan, det är ju "Urban", skit i honom, han är ju sån där.
Fast schysst annars. Rätt intelligent också...

Det är svårt det här:
För om jag svarar på min tidigare retoriska fråga så JA. Det finns individer som normalt, utanför fotbollen och dess arenor, i vardagen, är mycket trevliga, schyssta, intelligenta, och skarpa som bidrar till samhället och dess utveckling.
Däremot kan man diskutera om de rent filosofiskt och moraliskt har de egenskaper jag nyss satte på dom.
Var sätter man gränsen? Finns det nån?

Paul Auster är en personlig favorit och den här lilla tunna boken med korta texter om livet och dess oförutsägbara utvecklingar är som vanligt skriven med sån lätthet att man blir förbannad. Auster känns vid en första anblick enkel för att han skriver så enkelt men ändå så svårt. Svårt för att hans berättelser alltid trollbinder än, de tar dig med på turer upp och ned, in och ut, hit och dit.
I den här boken är det förvisso inga snirklande och luriga vändningar som man är van vid utan utdrag av händelser ur hans och vänners och bekantas liv. Märkliga sammanträffanden, kanske en akt av slumpens vingslag, eller finns det nåt som bestämmer över våra öden. Det handlar om liv och död, kärlek, tur och otur, humor och värme. En iakttagelse är att om texterna är mer eller mindre självbiografiska som författaren påstår så lever han och har levt ett rikt liv. Själv känns det som att man inte varit med om hälften av vad han har.
Den Röda Anteckningsboken är perfekt att ha med sig på bussen, fiket, toaletten eller sängen, ja överallt faktiskt, då berättelserna är korta men mycket kärnfulla.

När den irländska litteraturen kommer på tal handlar det fortfarande väldigt ofta om de gamla kultförklarade författarna och dramatikerna från de två senaste seklerna. Jonathan Swift, Thomas Moore, James Joyce, Oscar Wilde, George Bernard Shaw och William Butler Yeats där de två sistnämnda är nobelpristagare.
Flera av de här författarna fick fly Irland eftersom den kataolska kyrkans starka censur satte stopp för deras författarskap. Mycket av deras texter är därav författade i exil. Just den katolska kyrkan var länge ett stort hinder för de moderna författarna på Irland.

Men någonstans under 80-talet började det hända saker på Irland. Det är just denna rörelse som boken "Joyce bor inte här längre" avhandlar. Bokens författare, Ola Larsmo och Stephen Farran-Lee, är stora Irlandslovers precis som jag. Dom reste över till Irland under 90-talet för att ta tempen på den nya irländska litteraturvågen som grodde i lindan av den "keltiska tigerns" ekonomiska boom. Boken är således utgiven redan 1999 och går endast att finna på antikvariat. Jag hittade den när jag sökte på denna sajt.
Boken är en formidabel genomgång av moderna författarskap på denna gröna ö, deras syn på det litterära oket från forna tiders mästare, kyrkans makt, historien, den förfalskade bilden av skäggiga fiolspelare, karga klippor och grönt vajande gräs och Guinnesdrickande livsnjutare. Alltså den romantiska turistbilden av Irland. De vill bryta sig loss och peka på andra saker i samhället, men som det visar sig, ändå ofta återkommer till den händelserika och ofta våldsamma och tragiska historien som så starkt präglat det irländska samhället.

Tolv författare, tolv mycket intressanta samtal får vi levererade och jag lär mig massor. Till exempel att min minihjälte, Roddy Doyle, som skrivit "The Barrytown Trilogi, där de båda berättelserna "The Commitments" och "The Snapper" även blivit kultfilmer, var den som visade vägen till ett nytt sätt att skriva via sina realistiska och urbana förortsberättelser. Hans författarskap öppnade dörrar och genom dom sprang en helt ny generation av författare som fria från det historiska ok jag nyss nämnde kunde explodera i nya fantastiska romaner.
Själv har jag enbart läst just Roddy Doyle och lite grann av Joseph O´Connor men ska precis sätta tänderna i Dermot Bolgers "Vägen Hem".
Författare i övrigt som intervjuas är Colm Tóibín, Clare Boylan, Anne Enright, Anne Haverty, Patrick McCabe,Eoin McNamee, Nuala Ni Dhomhnaill, Glenn Patterson och Robert McLiam Wilson.

Förutom detta få vi Farran-Lees personliga berättelse om sin jakt på irländska rötter via en släktforskning, han vill så gärna kunna kalla sig irländare, men finner i sin besvikelse att han härstammar från en engelsk släkt utvandrad till Nordirland. En släkt som till och med var aktiva inom de ständigt marscherande Oranienorden(The Orange Order) som varje år provocerar katolikerna i Belfast.

Vi får också en rejäl genomgång av den irländska historien från kristnandet, via uppror mot den engelska överhögheten, slaget vid Boyne 1690, hungersnöd, påskuppror, frihetskrig, inbördeskrig, frihetstaten Irlands bildande 1949, Blodiga söndagen och fram till 1998 där "Joyce bor inte här längre" stannar.

Å så till sist den populärkulturella framställningen av IRA-mannen i amerikanska Hollywood produktioner...

En grym bok om man är intresserad av Irland, litteratur och historia.

Ytterligare tio år har gått sedan denna bok gavs ut. Nu vet vi att den "keltiska tigern" blivit tam i finanskrisens brutala spår. Irlands framgångssaga är tillfälligt on hold, ett land i djup kris.
Nu väntar jag på nästa bok av Ola Larsmo och Stephen Farran-Lee.
Vad hände sen, vad händer i framtiden.
Detta i ljuset från litteraturen...

Hemmablind igen. Mitt framför ögonen på mig fanns denna fotoutställninga när jag gick genom småstaden idag. På väg mot ett av mina favoritfik såg jag den här skylten och blev tvungen att gå in. Där inne mötte mig en samling oerhört starka men samtidigt tragiska fotografier ifrån krigshärdar, svältkatastrofer och terrorattacker. I ett rum kan man även se på en Oscarsnominerad dokumentärfilm om fotografen James Nachtwey. Intervjuer blandas med dokumentära bilder ifrån fältet där han i de mest kristiska situationer utför sitt arbete. Ibland kan det se rätt stötande ut där han står mitt i kaoset och tar bilder på skadade och dödade, gråtande och panikslagna människor.
I filmen förklarar han sina känslor kring detta, hur han orkar och vågar trots allvarliga skador och sjukdomar.

Själv hade jag ingen aning om vem James Nachtway var men han är visst en av världens mest kända och respekterade krigsfotografer.
Eller antikrigs som han själv säger. En legend enligt presentationsmaterialet på Örebro Kommuns hemsida. Imponerande att få denna samling fotografier att visas i Örebro. Det är en utställning man bör gå på om man befinner sig i stan, om man inte gör det går det alltid att gå in på James Nachtways hemsida och titta på alla hans fotografier ifrån hela världen.