På väg ifrån Malmö mot Stockholm på ett X2000. Sitter och skriver medan förkylningstårarna droppar ner på tangentbordet. En gång varje år slår en förkylning mot mina ögon och täpper igen hela tårkanalsystemet. Det sprutar mer eller mindre ut snor ur näsan och tårar ur ögonen.
Det gör det omöjligt att arbeta med TV.

Gårdagsmatchen mellan Malmö FF och IFK Göteborg blev ju längre matchen gick en plåga. Jag tog mig igenom den men efteråt var det raka spåret upp på hotellrummet med ögon svullna och färgade som två stora apelsiner. Lite mat på rummet och en reprismatch på dvd mellan AIK och Kalmar FF som förberedelse inför dagens jobb på Råsunda mellan AIK och Helsingborgs IF. Dvd-matchen fick jag se mellan regnet som föll framför mina svullna ögon. Å sömnen blev orolig.

Nu sitter jag här alltså, på tåget, det rycker och kittlar i näsan, än har det inte börjat rinna men jag är lite fundersam över hur kvällen ska bli. I studion i blåshålet högt upp mot taket i ett troligt kallt Råsunda stadion i Solna. Jag håller tummarna för en uppåtgående prognos för min hälsokurva plus en proffsig sminkös som kan sminka bort ett eventuellt uppsvällt och förkylningsrött fejs.

I morgon ska jag på ÖSK-Kalmar FF på Behrn arena i Örebro och innan det prata lite inför cirka 180 tjejer på O´Learys. Om vad? Det får vi se.
Onsdag är det Göteborg som gäller och matchen Gais-Häcken där jag åter jobbar. Samtidigt kommer Ottors gäng samla in pengar till Stiftelsen för Hematologisk forskning. En forskning som handlar om att hitta lösningar på olika typer av blodcancer. En sjukdom vår gamla tränare Lennart Ottordahl gick bort i 2003.

Grabbarna försökte lura mig med en storlek S inför matchen. Höll fettet ganska bra på plats annars.

Det var också i Göteborg som denna lilla roadtrip inleddes i lördags där Ottors Gäng spelade en skojmatch mot Gårdakvarnen(som är Gais supporterklubb) uppe på Gaisgården i Göteborg. Duggregn som sig bör på västkusten och en väldigt blöt gräsplan välkomnade oss spelare och för mig som inte sparkat på en boll på cirka tre och ett halvt år väntade en tung stund. Men det blev inga skador vilket jag hade väntat mig, inte ens en sträckning i en muskel, dessutom var det bra mycket roligare än jag hade väntat mig innan. Däremot ska man inte underskatta den träningsvärk som kom timmarna efteråt och som fortfarande hänger i. 2 gånger 25 minuter räckte för att bli påmind om hur många muskler en kropp använder för att spela fotboll. Faschinerande och skrämmande på samma gång.
Efteråt blev det några öl ihop med supportrarna på Gaisgården och sedan mat på Smaka vid Vasaplatsen inne i centrala Göteborg ihop med Ottors gäng.
Bilder och en dagsrapport från eventet finner ni även det på Ottors gängs hemsida.

Det är bråda dagar för närvarande men ett landslagsuppehåll hägrar och DIF-AIK på söndag blir sista matchen innan det. Sen är det slutrakan av årets allsvenskan som rullas upp och den blir grym med både toppstrid mellan MFF och HIF samt en rätt öppen kamp i botten mellan fem-sex lag.
Men jag återkommer förstås med annat här på blohm.se innan det.
Síocháin Agus Grá!

Lite Coney Island över det här va?
Popcorn och spådamer.
Å så undrar folk varför det går trögt för Halmstad BK.

Örjans vall förresten?
Skyddshelgon St Örjan förstås.
Låg ett kloster förr i närheten av arenan.
Har jag aldrig tänkt på förut.

Han på bilden?
Den spanske kommentatorn Anders Fredriksson förstås.
Hola! Que tal!

Jag vet inte om jag är en ryggradslös man utan vett att stå för saker jag sagt att jag aldrig skulle göra men ändå senare gör. Som att gå med i Facebook, eller gilla Jamiroquais acid jazz/funk/soul-musik, eller läsa DN efter Jonas Esk:s pajastext om Zlatan(fast jag läser inte Esk:s texter), ja ni fattar va. Det finns massor av saker jag sagt som sedan ändrats och det kan kanske ses som bristande karaktär.

Men det kan också ses som att man inte är en galen fanatiker som stannar vid en enda trygg åsikt och sedan aldrig förändrar den även om omvärlden uppenbarligen ändrar sig mitt framför ögonen på en.
Jag tror av de två alternativen så väljer jag det sista eftersom det kräver en stor dos självkännedom och ödmjukhet och prestigelöshet för att våga ändra en åsikt man lanserat med buller och bång.

Så...
Nu är det dags igen.
Varenda svennebanan från Piteå till Ystad går omkring med tatueringar nuförtiden. Självklart har jag länge propagerat för att det är mer rebelliskt att inte tatuera sig än att göra det. Det är ju mer eller mindre ett folknöje numer att göra det, från mormor Agnes till lilla pyret Hedda, via industriarbetare Björn till styrelseproffset Pernilla.
Men som vanligt ändrar jag mig. I torsdags satte jag mig hos Mårten på Waterproof i Örebro och tatuerade in texten här under som är på gaeliska och som är ett freds och kärleksbudskap. Det blev större än jag hade tänkt, paniken kommer ibland, men jag är ändå jävligt nöjd.
Nu säger polarna att har man gjort en gör man alltid en till.
Aldrig säger jag...fast visst vore det lite coolt med en dikt på en ena skulderbladet?
Nä, aldrig. Eller? Kanske ändå? Ja vi får väl se...

Lunchgänget är förvirrat. Dom är så vana att se mig sitta och vara bitter över att jag inget har att göra, att sitta och gnälla över livets orättvisor, att människor inte fattar hur stor jag egentligen är. Jag skramlar i mina byxfickor och letar efter mynt att betala lunchen med. Men det är andra tider nu.

Den senaste månaden har jag knappast haft tid att tänka eller reflektera alls. TV-jobb, resor, skriva, deadlines, möten och nya resor.
Jag lever just nu i spännande tider och kan jag bara hålla huvudet kallt så kanske de där slackerkillarna på Lilla Örebro slipper mitt sura fejs.
Fast okej, jag tror dom skulle sakna det. Dom vill nog se mig miserabel.
Det är som räven brukar säga: Pelle, du är som bäst när du är fet och bitter. Då gillar jag dig som mest. That fucker...

Är lite bortskämd med fina fotbollsmatcher nu ett tag även om resultaten har gått emot mina inre önskemål. Men sånt kan man inte ta hänsyn till i mitt jobb. Matcherna Djurgården mot ÖSK och IFK Gbg mot Gais har varit svängiga, dramatiska, heta och underhållande fighter med mycket publik och bra drag på läktaren. I morgon avgår SJ till Malmö där den stora seriefinalen mellan MFF och Helsingborg ska spelas inför ett utsålt Swedbank Stadion.
Känns lite som den avslutande matchen ifjol mellan IFK Gbg-AIK.
Det vibrerar och det ska bli riktigt skoj.

Därefter blir det ett par dagar på hemmaplan med fler möten, sedan Halmstad, Stockholm, Göteborg, Borås, Göteborg, Malmö, Stockholm och Göteborg inom loppet av en och en halv vecka. Pust. Å så Stockholm igen innan ett nytt landslagsuppehåll.
Mitt i detta ska det skrivas också och det är det lilla problemet då det är svårt under resorna som numer mest går via hyrbil eftersom tågen inte riktigt svarar upp till förväntningarna. Är skraj för grova förseningar i morrn för det funkar inte när jag ska ner till Malmö. Jag tar till marginaler men inte hur stora som helst.

Så just nu har jag mycket att göra och lunchgänget får sitta och sura själva de närmaste veckorna. När vi sedan når mitten av november då är det kanske risk för att jag faller in i gamla mönster med självömkan, gnäll och skäll på allt och alla här i samhället. Eller också forttsätter tempot och plötsligt sitter man där med en identitetskris. Ingen lär känna igen mig som en upptagen, lycklig och smärt man.

Hemma vid köksbordet igen kan jag konstatera att den förra veckans sista del var en smakbit från den drömbild jag har av det liv jag vill leva. Korta utstickare ifrån vardagen på hemmaplan för arbete och kontaktskapande. Irland tur och retur.

Har alltid haft den drömmen att kunna balansera arbetslivet på hemmaplan med arbete utomlands. Det bästa ur två världar jag alltid uppskattat.
Med en hel massa matjord i fickan kan detta år vara det år jag väntat på med genombrott på flera fronter. Låt mig få återkomma till det längre fram.

Men...
Jag drog till Dublin förra torsdagen med kollega Phil för ett väldigt viktigt möte. Skulle bo hos en vän gift med en irländska och hamnade direkt första kvällen på Hilton hotell där denna kille som heter Stefan minglade ihop med den Mexikanska ambassaden. Jag stövlade in i baren med resväskor och ledig klädsel och fick en Corona i handen. Hängde där i någon timma, snackade med hotellets holländske chef, snackade med en representant för ambassaden och hälsade och log åt ett par andra håll. En social bra start på en intensiv fem dagars resa.

Fredagen rumlade jag runt på stan hela förmiddagen och fotograferade, skrev och fikade. Avslappnat och skönt. Sedan det viktiga mötet med en filmproducent på Market Bar i centrala Dublin. Tre timmars intensivt snack som flöt oroväckande bra även om vi inledningsvis trampade lite snett. Nu är det upp till oss att prestera, Phil, jag och Stefan. En bra presentation och vår dröm kan bli sann.

Direkt efter mötet två timmar i bil mot Galway. Vi mötte väst i en mycket vacker solnedgång medan vi rullade in i musikernas och konstnärernas stad.
Incheckning på Amber Hill B&B och vidare mot Terryland Park där hemmalaget Galway United mötte St Patrick Athletic i fotboll.
Phil jagade intervju med en synnerligen välkänd man om man är intresserad av ekonomi. Engelsmannen Nick Leeson är numer ordförande i Galway United men var den man som sänkte Barings Bank i mitten av 90-talet genom att förlora drygt 800 miljoner pund genom dåliga affärer på Singapores börs. Baring Bank var Englands äldsta bank och hade överlevt både världsdepressioner och två världskrig men föll genom en mans dåliga affärer. Leeson dömdes till sex och ett halvt års fängelse i Singapore som han avtjänade. Hans fru lämnade honom och lite senare fick han även cancer. Nick Leesons hemsida.

Det visade sig att Nick var en mycket trevlig och öppen person som gärna bjöd på sköna citat om fotboll, spelare och ekonomi. Däremot fick jag rådet att inte dra upp fängelsevistelsen eller de mer privata delarna av hans historia vilket inte heller var meningen. Phils intervju handlade enbart om fotbollsekonomi på Irland och Europa. Den fick han dagen efter vid frukosten på vårt B&B.

Lördagen inleddes med denna intervju för att sedan gå över i turisteri. Först ut till den lilla men fantastiskt fina byn Spiddal för att vandra i Mike Scott och The Waterboys fotspår. Delar av Fischerman´s Blues och hela Room to Roam spelades in på denna plats vilket avspeglar sig i flera texter på skivorna varav den mest uppenbara är låten "Spring comes to Spiddal."
Läs om Mike Scotts tankar på vistelsen under Spiddal.
Ett par timmar spenderades i Galway City samt på strandpromenade i semestergrannen Salthill innan den lilla Toyotan gasade tillbaka till Dublin igen.
Kvällen blev blöt med mat och bubbeldryck på La Mansion och därefter en privatklubb och sen hem i natten tillsammans med Stefan.

Söndagen var den stora sportdagen för mig men allra mest irländarna själva. Från landsorten invaderades Dublin av Hurlingfans till Kilkenny och Tipperary inför den mest maxade matchen av dem alla. All Ireland finalen. 82.000 åskådare. Vilken stämning, vilken sport, vilket tryck, vilken fart, vilket dån, vilka spelvändningar, vilken avslutning, vilka tacklingar. En enastående upplevelse.
Jag var omtumlad när jag tog mig från arenan, lite i ett lyckorus. Avslutade kvällen på Finnegans pub ihop med några av Phils vänner. Trött och nöjd körde Phil mig till södra delen av Dublin där jag dunade in hemma hos Stefan med ett nöjt leende som fortfarande lyser över mitt ansikte.
Med ösregn tog staden farväl när jag söndagkväll tog bussen från city mot flyplatsen. Men det gjorde ingenting, det gjorde ingenting att jag blöt och lite kylig vandrade gatorna fram hela dagen med bilarnas vattenstänk som ven runtomkring mig. Bussen var varm och skön och jag längtar redan tillbaka igen.

En musikfestival mitt i en mellansvensk småstad?
Fungerar det?
Inga avspärrningar?
Bara flyta runt som vanligt i stan och när det brinner till smyga in på nån av de nio scener som kommer husera de drygt hundra artister och band som kommer lira under två dagar i början av september?

Yes. You bet.
Det är precis vad som kommer att ske i Örebro den 10:e och 11:e september.
Anders Damberg(ägare av skivbutiken Najz Prajz) är den man som tagit initiativet till den kanske bästa idén i Örebros historia.
Inspirationen och originalet kommer från South by Southwest festivalen i Austin Texas. Världens största festival i sitt slag med runt 2000 band som lirar under en veckas tid.
-Jag har snott idén rakt av, säger Anders Damberg i en kommentar till en lokal tidning.
Det gjorde han rätt i eftersom det enligt mig skulle kunna bli en fantastisk tradition även i Örebro om stadens invånare med lite hjälp av utomsocknes kunde slita sig från fångar på fort och annan bred underhållning på teven och pallra sig upp på stan och gå ut och lyssna på livemusik.

Det är ett unikt tillfälle att stötta en rörelse som kommer från folket och inte från politiker som alltid strävar efter någon sorts närmaste gemensamma nämnare som alltid slutar som utspedd mellanmjölk. Osexigt, meningslöst och ointressant.
Hur politikerna i kommunen stöttar detta initiativ har jag ingen aning om men att Örebro inom dessa områden är en trög stad berättade en kollega och ny vän för mig idag. Han förklarade(vilket jag inte visste) att Örebro länge varit en stor musikstad med många band och som för en del år sen hade Sveriges bästa och tätaste klubbscen utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. En kvalitet som gjorde att de fick erbjudande om att visa andra städer hur det skulle gå till.
Denna tillgång och skaparkraft fångades inte upp i vår stad som för ett fullskaligt krig mot allt som luktar nöjesliv.
Framförallt sånt som kommer från unga kreativa frifräsare som inte marscherar under kommunsponsrade pr-organisationer som hellre satsar på melodifestivaler som studsar in i stan under nått dygn, suger blodet ur stadskroppen, och drar vidare till nästa stad innan man med rufsigt hår och brallorna nere vaknar upp och undrar vad fan va det för tåg som körde över mig.

Live at Heart är ett fantastiskt initiativ och nu gäller det att ni alla hajar det. Jag tänker gå, förstås, och hoppas på att ni som bor i Örebro och alla ni andra som har möjlighet och samtidigt älskar livemusik går man och kvinna ur huse och besöker festivalen vars hemsida ni finner precis här under min sista textrad. Där finns all information man behöver för ett besök och små smakprov från de band som kommer spela under festivalen.
Live at Heart

Live at Heart på Facebook

*Festivalen har fått stöd av kommunen till att bygga hemsidan och en del pengar till marknadsföring. Ett stöd Anders Damberg sett som absolut nödvändigt för att få projektet att rulla igång.*

Att skriva är en märklig sysselsättning.
Man sitter där med en massa tankar, en orkan av aktivitet inne i sitt huvud, som sedan ramlar ner och ut på papper eller här inne i den virituella världen.
Ibland skriver jag bara för mig själv, oftast skriver jag för att förmedla nått. Underhålla och väcka känslor, vilka de än må vara.
Ibland blir det bra, andra gånger dåligt.

Det är just det sistnämnda som är det mest faschinerande och märkliga av allt.
För jag kan sitta med en text ibland där jag håller på hanen innan jag sänder iväg den till publicering, allt för att jag tycker att den känns tveksam, kanske inte bra nog. Andra gånger sitter man med eld i fingrar och tangenter och är övertygad om att detta blir så satans bra. Vilka reaktioner det kommer bli...

Kanske har jag en dålig självbild, en svag känsla för vad som är bra eller dåligt.
Jag vet inte. Men jag vet att ofta är det den där texten som jag varit tveksam till som skapar mest reaktioner och kommentarer.
Det är märkligt, att man inte förstås själv.
Eller kanske är det som en hitlåt som bara slår an rätt ton och känsla och utvecklar sig till en landsplåga. Det går inte att förklara, det bara finns nått som exploderar.

I lördags sände jag iväg en krönika till Nerikes Allehanda som jag var högst tveksam till, ett hastverk, en krönika om ingenting egentligen, 2500 tecken flum.
Så jag rådfrågade Å och hon sa bra. Ändå var jag fortfarande tveksam.
Men jag sände iväg den, krönikan publicerades å vilken respons det kom.
Det var verkligen länge sedan jag fick så mycket positiva kommentarer.
Oftast får man inga reaktioner alls och det är väl bra på något sätt. Kanske.
Jag uttryckte min förvåning till Å hemma och hennes reaktion va:
-Ähh, du ska va så jävla svår jämnt. Alla orkar inte med det. Det här va enkelt, folk fattar det, känslan i texten...

Här kan ni som inte läst den redan göra det:
Fotbollen är så mycket mer än själva matchen.

En dag är naturligtvis allt för kort att lära känna en stads själ och kynne. Men efter att ha inventerat Helsingborg en helt vanlig tisdag sent i augusti kan jag ändå konstatera några saker. Helsingborg känns som ett nydesignat kök utan karaktär. Allt är perfekt. En annorlunda hamnstad.

Överallt möter jag välkammade Marina Plaza-grabbar med bredrandiga tröjor av Ralph Lauren, nyhypade seglarskorvarianter och knälånga shorts. Seglarjackor och stora solbrillor på de lite äldre som sveper fram med stort självförtroende.
Tjejerna i rosa blusar, beiga uppvikta chinos, hästsvans och en latte to go i handen.
Det känns som en stad av Östermalmare och Säröbor. Allt är så perfekt och rent.
Republikanskt amerikanskt.

Har sällan(i en stad av Helsingborgs storlek) sett så många Mäklarfirmor, reklambyråer, arkitektkontor, köksinteriördesigners och tusen heminredningsbutiker med exkat samma fluff, fluff utbud av lantligt, marint och moget medelklass.
Helsingborgs yta är perfekt, det finns inga skavanker, ingen svärta, bara lyckade individer i nya bilar, nybyggda lägenheter och dyra oklanderliga kläder.
Känns som hela stan går på low fat och GI-dieter och joggar längs den långa strandpromenaden för att uppnå maximal levnadslängd.
Efter sina träningspass sitter dom säkert utmed den ytterst rena och vackra hamnen på de stilfulla och för ögat lyxiga restaurangerna och glidarfiken med de gröna filtarna hängandes över stolsryggarna.
Det är fint i Helsingborg, trivsamt och avslappnat, rent och vackert men kanske lite väl mycket svenskt 50-tal. Endimensionellt utan gnissel och skav.

Kan någon berätta om den andra sidan.
Finns den?
Det alternativa som tillåter sig att vara lite skitigt och trasigt.
Finns det nån punk här eller är det en stad full av Backstreet Boys och Spice Girls?
Nånstans misstänker jag att svärtan gror.
Ingen stad kan vara så här ren och exemplarisk frisk.

Sitter på Marina Plaza i Helsingborg och inväntar den stora stormen. Kan det vara "Kubastormen, eller Marockoovädret". För det är inte ryssvärme eller Sibirien kyla som attackerar. SMHI hotar med vilda stormvindar å här sitter jag på tredje våningen på hotellet i hamnen. Jag hoppas vågorna inte når mig under natten eller morgonen. For igenom ett regnmoln som dränkte hyrbilen på motorvägen från Halmstad till Helsingborg i mörkret efter mötet mellan Halmstad och Malmö. På onsdag är det dags på Olympia och jag tar en halv vilodag i Helsingborg eftersom det inte är någon idé att fara hem.

Dagen inleddes med att Sura-Pelle kom in på perrongen i småstan och jag tänkte nä, inte det som en start. Men Sura-Pelle drog vidare utan mig så jag hoppade på Intercity mot Göteborg för byte mot Halmstad. Somnade snabbt som den där stocken men vaknade någon halvtimma senare av en högröstad man som vädjade och vädjade till någon i sin mobil om att få jobba längre och mer. En pensionär som vägrar släppa taget, en pensionär som inte vill stanna upp och njuta av frihet och ledighet. Han ville fortsätta, först september och oktober men gärna längre än det, sa han. Snälla, sa han. Lova att ligga på ? så jag får fortsätta...
Högt och tydligt i kupen och jag kunde inte hjälpa att det kändes en aning jobbigt.
Men vad vet jag om denna man egentligen. Nada, Niente, Nothing at all...

Tog en Cream cheese bagel och en lite Caffe Latte på Göteborgs central innan Öresundståget tog mig ner mot Halland i ett så långt soligt och varmt sommarsverige. Tyst och tomt i vagnen där jag bredde ut mig med väskor, böcker, telefon, kaffe, ytterligare en macka, vatten och glasögonfodral.
Kändes lite hemma och mysigt på något sätt.
Läser David McWilliams bok "The Popes Children, Ireland´s New Elite", läser på inför nästa veckas resa till Irland och ett intressant och viktigt möte. Handlar om Irlands nya generation som den såg ut innan den finansiella kraschen, den första irländska generationen som inte visste vad det innebar att vara fattig och svag. En generation av vinnare som nu blivit förlorare. Eller... Ja vi får se helt enkelt.

Nä, jag tror jag sliter av mig min vita skrynkliga skjorta och gå in och tvättar av mig tevesminket som ligger tjockt över mitt ansikte. Såg inte killen på macken tidigare ikväll lite konstig ut när han tittade på mig...jaja, fördomar förstås...

Så var det dags igen. Ännu ett försök att få igång den gamla kroppen är inledd. Längst ner i gruvan har inte varit någon trevlig plats att vistas på. Mountainbike, styrketräning och en lång hundpromenad innebar startskottet. Nu ber jag på mina bara knän att kroppen inte ska säga ifrån och tjura som den gjort de senaste två åren. Håll en tumme för mig. Det första trappsteget står jag på nu. Men det är en lång väg upp mot toppen.

Nog om det. Jag har en mellandag på hemmaplan och jag njuter av den. Snart ska här ätas Västerbottenostpaj och laxfilé. Sedan blir det konsert på Järntorget i Örebro. Det är en stor dag för den lilla småstan som kämpar så för att få finnas med i landets gemenskap. I vintars andra chansen i Melodifestivalen, nu kungabesök.
Vi är heta nu, ni känner väl att marken skakar av stolthet...
Men det är även en dag som delar staden.

Kungafjäsk eller Vänstergnäll?

När jag skriver detta står vår Kung med sin Silvia, Victoria och den nya bonnprinsen Daniel i Örebro och håller tal. Jag själv sitter i villaidyllen och väntar på att dom ska bli klara så man kan åka upp för att lyssna på underhållningen efteråt. Jag struntar tungt i kungen och hans familj men väljer ändå Kungafjäsksidan i underhållningsstriden inne i stan.

Det firas att det var 200 år sedan en snubbe vid namn Bernadotte valdes till tronföljare på slottet här i centrum. En ära enligt våra politiker och näringsidkare som tyckt det är värt att fira medan Vänstergnällarna gärna framhåller att i Stockholm hade antidemokraten blivit ihjälslagen om ritualen gått av stapeln där. Det var upprorsstämning där men lugnare i dåtidens lilla håla invid Närkeslätten.

Vänstergnällarna har laddat upp med motfest på Våghustorget någon kilometer ifrån Järntorget. Där ska Mikael Wihe protestera och politisera emot kung, regering och hela borgerligheten. Folkfesten tror jag dom kallar deras happening. Folket mot överheten. Det blir säkert bra drag där också. Men jag gillar inte Wihe, jag är inte vänsterpartist så jag passerar nog bara platsen och önskar dom en trevlig kväll.
För något bråk mellan rojalister och vänsterrepublikaner tror jag knappast att vi får se.

På Järntorget spelar en rad musiker som jag känner lite grann och några som jag inte känner men som härstammar från småstan. Typ Mats Ronander, eller Nicola Sarcevic från Millencollin och den där Ola Joyce som jag aldrig hört. Annars mest lokalt men duktiga även om jag inte gillar allt själv. Eva Eastwood, Oskar Bly, Maria Johansson som kan allt(nästan) och Sven-Ingvars-gitarristen Staffan Enestams orkester Jeremias Session Band.
Det har utlovats en nyskriven lovsång till Örebro och Närke.
Hmm, detta låter lite skrämmande men man får väl vänta och höra.