Mentorn va på sitt allra bästa mentorhumör när vi i tisdags tillbringade en hel lång dag på stan i Göteborg. En person som när han är närvarande skapar massor av liv och tankar och ett tungt kreativt maskineri inom mig. Det var en mycket bra dag i ett soldränkt Gbg.

Allt inleddes med en nästan tre timmars frukost på First Hotell G tillsammans med den tyngsta av de tunga Kvällstidningsskribenterna(å då syftar jag inte på vikten). Intressanta samtal ven som hagelsplitter genom frukostmatsalen medan personalen på alla sätt möjliga(förutom att bara säga till oss) försökte få oss att dra dit pepparn växer. Vilket är en plats jag alltid undrat var den ligger. Vill ramlade till sist ner i några sköna fåtöljer i lobbyn där samtalet fortsatte lite till innan längtan efter espresso bankade innanför mitt pannben.

Så Mentorn och jag vandrade ut i staden och hamnade på kafé där vi slog ihjäl ytterligare någon dryg timma. TDC-Kid fick lufta några frågeställningar som sedan maldes ner och flög in i hjärnan på Mentorn för att sedan studsa ut igen som ett svar jag behövde. Därefter studsade samtalsämnena återigen som den där hagelsplitterammunitionen, högt och lågt, allvar och meningslösheter, lika skoj som oftast. Vi kände sedan att staden behövde se oss så vi promenerade runt och kollade folkliv, kollade butiker och njöt. Jag konstaterade att Göteborg som i grunden är en väldigt liten storstad, ibland rent utav en riktig håla, andra gånger faktiskt en riktig storstad. Som när kvarter plötsligt börjar röra på sig, byta karaktär, gå från tystnad till "the flavour of the year". Trendexplosion som på Magasinsgatan och gatorna runtomkring där trendbutiker och sköna nya restauranger och barer ploppat upp och skapat en av stadens skönaset områden just nu. Ett litet mini-Soho, typ.

Till sist hamnade vi förstås hos Familjen på W19 uppe vid Karl Gustavsgatan i Vasastaden. Göteborgs bästa butik med en sjukt personlig stil och närhet till kunderna där frågan: En espresso? Ekar innan sista trappsteget in i lokalen. W19 kommer inom någon vecka ha premiär i sin nya mycket större och läckrare lokal vägg i vägg med det förra lilla kryp-in:et. Det kommer bli grymt. Butiken är öppen redan nu men med en viss varning för ett kreativt kaos i skapandet av en briljant modecenter för både vuxna och barn. Titta in. Ni ångrar er inte.
Båda av Familjens överhuvuden kostade på sig en kort paus med lite mat på den nästan ironiska Thaimatrestaurangen Moon i skuggan av Hagakyrkan. Bra mat, kitschig inredning. Skoj restaurang.

Jag gjorde sedan av med nästan hela mitt turnégage inne på W19, fick en espresso och en ombyggnadsbira med i priset, plus en hemlig gåva. När jag och Mentorn, tillsammans med Mr Rare som dykt upp under eftermiddagen, stegade ut ur butiken var klockan rätt sent. Vi tog oss, som alltid, bort till Caleo där jag slurplade i mig en Kräftskaldjurssoppa som är gudomligt god. Tog en öl till medan både Mentorn och Mr Rare va så mätta att enbart mineralvatten rann ner i strupen på dom. Vi var trötta nu, satt och spanade in gäster, sa inte så mycket, skrattade åt ett gäng flanar med kläder och stil som skulle andas en smula air men där det slutade med en slafsig folkparkskräka inne på toaletten. Så kan en stylish dag avslutas om man inte ser upp. Jag vandrade genom en tom stad med mina stora stylade kassar i händerna, mot hotellet.
När jag vaknade dagen därpå inför en guldmatch på Hisingen då svepte ösregnet in med full styrka från höststormen, över ett disigt Göta Älv, över ett deprimerande Hisingen som jag skymtade från mitt hotellfönster.
Just då i den stunden kände jag mig nöjd över att inte längre på i regnets huvudstad. Men jag besöker gärna Little Village, som Mr Rare kallar byn.

A room with a view: Mina hem under ett par av Göteborgsbesöken.

Två sidor av Little Village:

Det blåste och regnade när jag rullade in i ett mörkt och mycket tyst Halmstad ikväll. Det är något speciellt med tysta tomma svenska småstäder. Jag älskar att smyga omkring längs husväggarna i duggregn och burra upp sig mot vinden som sliter för att ta sig innanför jackan. Man undrar verkligen vart allt folk är.

En söndag i småstan, en jakt på en öppen restaurang, tystnad, några ensamma själar på ett fik, ett par andra i mörka kläder, halsdukar över ansiktena, vid en busshållplats. Regnpölar där husen speglar sig i vattenytan och plötsligt ringer mobilen med klassiska Psycho-mördar-ljudet. Scaaaary...
Jag tittar mig bakom ryggen och ilar snabbt vidare mot säkerheten i hotellrummet.

Är på en västsvensk turné med tre allsvenska matcher på fyra dagar.
Igår lördag tåg till Helsingborg där en natt på Marina Plaza tog vid. Efter en kaosdag med ett mobilhaveri, hyrbilsstrul och borttappade prylar tog jag mig ändå igenom HIF-Åtvidaberg med hedern i behåll. Bilade sedan över Hallandsåsen och landade i Halmstad strax efter sex. Så nu sitter jag här på ett Scandicrum, har precis köpt en kaffe, min Biff Thai sprider dofter som ljuger, den var inget vidare men restaurangens utseende lovade inte heller något stordåd. Peking heter den, det finns en Peking kinesrestaurang i varje svensk småstad tror jag, eller har åtminstone funnits. Den här såg ut som dom gjorde förr när man söp sig full på dessa ställen eftersom dom aldrig frågade efter legitimation.

I morgon är det bottenstridsfrossa mellan HBK och AIK på char-hahahaha-miga Örjansvall. Direkt efter den matchen förlyttar jag mig vidare norrut till Göteborg där tisdag är fridag och där jag i den bästa av världar ska leka en hel dag med Mentorn. Han har hållit sig borta ett tag nu men det är nog läge att ses nu.
Det blir ûberlånga kafferep, lite löpande i modebutiker och säkert lite mat på lokal.

Onsdag kväll spenderas på det vindpinande skrotupplaget på Hisingen. Häcken bjuder på fest på Rambergsvallen, den kallaste arenan i Sverige där det är kallt även mitt i en värmebölja i juli. Rambergsvallen erbjuder förvisso ett rätt attraktivt fotbollslag men den så kallade arenan är en hemsk plats att vara på, speciellt under höstens alla fuktiga stormar.
Jag gjorde min TV-debut där. Tror det var Häcken-Helsingborg då, på onsdag står Malmö FF på andra sidan i den guldstrid som just nu svingar sina nervösa ben och armar över landet.
I natten drar jag sedan tillbaka till Örebro för ett par dagar innan jag nästa söndag säkert sitter här igen, kanske i samma rum, i småstaden Halmstad och käkar taskig kinsesisk mat med plastbestick. Life is beautiful...

Det har visserligen inte tagit fart ordentligt för mig än, men jag har nu smugit igång med ett par recensioner för Kulturdelen.com som startade på nätet i början av hösten. Jag hoppas att det även ska bli lite andra texter längre fram i vinter.

Håll till godo:



Bob Hansson-Vips så blev det liv



Fredrik Ekelund-Fadevår, tack för ljuset

Satt i mörkret i min bil på väg hem ifrån ett dystert Grimsta IP igår.
Zappade mellan radiokanalerna. Inget var vidare lockande att lyssna på.
Fastnade till sist lite otippat på P4 och en intervju med Kicki Danielsson, mest för att jag inte längre orkade hoppa vidare i hopplösheten.

Det var ett program om dansbandsmusik som hade sin tid i etern. Många får kräkreflexer bara av namnet men jag som är uppväxt med denna musikform via min mor kan ibland låta det bero i någon sorts anonym bakgrund.
Men Kicki Danielsson då?
Fösta tanken hos er?
Jag ska inte skriva någon på näsan men visst fick ni nått jobbigt i sinnet, denna löpsedelstragiska människa.
Själv orkar jag inte se eller höra på henne och hennes ständiga gnäll, va min tanke.
Men intervjun va bra, Kicki öppen och rolig men även allvarlig. Jag fick en förståelse varför det blivit som det blivit och hon pratade helt utan bitterhet.
Snabbt fick jag en helt annan bild av denne folkhemsidol. En bättre bild.

Dessutom är radio ett fantastiskt forum där man kan filtrera bort ytlig utseendefixering och fokusera på tal och röst.
Av den anledningen blev jag mycket överraskad när programmet spelade gamla dansbandslåtar med Kicki och hennes band.
Kicki Danielsson har ju en riktigt skön röst, flera nyanser som hon kan laborera med. En känsla och karaktär som stack ut och skapade nya världar där jag satt.

Jag har mest hört Kicki lalla omkring i schlagerbra-vibrationer eller hemska Papaya Coconut och dylika låtval som är så menlöst meningslösa att man helst vill hoppa på dom och hiva dom i havet.
Men i de dansbandslåtar jag hörde kunde man ana en grym countryröst som påminde mig om när jag första gången ordentligt lyssnade på äldre låtar av Dolly Parton. Även Dolly kan ju misstas för något hon inte enbart är, en lallande flamscountry artist.

I bilen där i mörkret kunde jag inte undgå att fantisera över hur Kicki Danielsson skulle låta om hon kunde få arbeta med låtar av till exempel Emmylou Harris eller någon annan countrylegend som vet hur vemodet och livets skitiga sida ska gestaltas. Tänk att kunna få Kickis stundtals tuffa liv packeterad i lugna melankoliska och hjärtskärande vemodiga folkcountryvisor istället för det flåshurtiga som TV och radio oftast förmedlar av henne.

Det finns en annan sida av Kicki.
Tror jag.
Frågan är om den redan finns ute och jag aldrig hört det.
Om inte måste någon låtskrivare genast ge henne en riktig präriesnyftare.

Det är sånt man lär sig när man blir äldre och släpper på sin imaginära kredd som ändå inte betyder något mer än tomhet och inskränkthet. 

Satt och tittade på filmen om kultartisten Serge Gainsbourg under den helg vi nyss tagit oss igenom. Filmen var märklig, bra ibland, bara galen i andra partier. I en scen där Serge har en kärleksaffär med Brigitte Bardot(åtminstone hennes rollfigur), står hon sexig och vacker i en lång herrskjorta vid ett piano där Serge som vanligt satt och spelade med en cigg i mungipan och ett stort nikotinmoln kring honom. 

Vad jag vill sätta fokus på i den scenen är den där långa herrskjortan som Bardot hade på sig. Läste nämligen en roman av den norske författaren Gunnhild Öyehaug(fast med norskt ö som jag inte hittar) för ett tag sedan. En feministiskt inriktad roman sas det och kanske va det så. En intressant iakttagelse av henne som återkom om och om igen va vad det här med herrskjortor på vackra kvinnor i filmer handlade om. Jag tror hon såg det som något patriarkaliskt och förtryckande om jag inte minns fel, eller också som någon standardiserad bild av den sårbara kvinnan.

Det där fastnade i mitt huvud och nu kan jag inte se på alla dessa filmer utan att de här vackra och sexiga kvinnorna dyker upp i för stora herrskjortor sittandes som spröda och passiva ägodelar till de starka och viktiga männen.
Gunnhaugs bevismaterial i frågan är filmer som Lost in Translation, History of Violence, Mr & Mrs Smith med Brad Pitt och Angelina och någon norsk film med Maria Bonnevie i rollen som den sårbara kvinnan. Själv kommer jag att tänka på Julia Roberts som väl har en sån scen i varje film hon gör.

I Sverige har jag klart för mig att jag sett Helena Bergström i en sån scen, liksom Lena Endre. Hjälp mig gärna här med fler exempel på filmer så gör vi en fullständig lista att publicera för att sedan gå ut på gatorna i protest.
Fast. Hur mansgrisig jag än låter här så är det verkligen sexigt med en kvinna i en för stor och lång herrskjorta. Är det då jag som blivit ett offer för ett strukturellt och snedvridet filmideal eller är det inte mer än bara en för stor herrskjorta?
Ni bestämmer.


 

Raul är 45 år gammal och hade precis accepterat hans växande mage. Slut va dagarna då han gick och höll den inne , då han inte andades ordentligt.
Nu va han fri. Fri att andas, fri att strunta i dessa ytliga meningslösheter, fri att bestämma över sig själv. Han satt där och insåg sin vuxenhet, han satt där för sig själv och drömde om en vacker framtid. Men den vackra framtiden grusades snopet av en grym insikt, den där magen satt plötsligt och skämdes över sin groteska floppighet. Raul försökte åter tänka bort den. Han gick från heaven to hell inom loppet av femton minuter och ett radioprogram. Han satt och tänkte på bananer.

Raul tänkte på bananbåtarna från Sydamerika som anlände de svenska hamnarna efter kriget 1945. Han tänkte på radioprogrammet SR-minnen som han lyssnat på för några timmar sedan. Ett skepp med bananer. Låter som ett skämt, eller en lek kring lägerelden på skolutflykterna. Men det var ingen lek.

Det är så svårt att idag tänka på att det inte ska kunna finnas bananer året runt att köpa i butiker runt om i hela vårt land dygnet runt. Men då, 1945, då kom det bananbåtar med bananer som vårdats ömt på överresan från sydamerika för att inte bli gula för tidigt och med det snabbt bruna och övermogna. SR-minnen berättade om hur temperaturer kontrollerades med exakt precision, det berättade om hur dessa bananer kom till de stora städerna, huvudstaden medan inlandet och bonnlandet fick se sig besegrade. Bananer var inte var mans eller kvinnas mellanmål på den tiden. Vilken orättvisa va?

Det var som när Raul under en kort period bodde i Kina. Där följde utbudet av frukter och grönsaker årstiderna. Det gick inte att köpa allt jämt när man själv ville det. Bananer under banantiden, gurkor under gurkperioden och tomater under tomatperioden. Det var bara att laga mat av det som för tillfället fanns tillgängligt.

Vi är så bortskämda här i vårt västerländska välfärdssamhälle. Vi ska ha allt alltid och när som helst på dygnet. Vi kräver tio olika smaker på varenda lilla ät och drickbar produkt. Mineralvatten med en krusbär-lime-jordgubbsmak, frukostfil med aprikos-vanilj-hallon-päron-mix å så en kopp specialimporterat kaffe ifrån Guatemalas inre där en speciell jordsort med mineraler av hästskit och kodynga lagrats tillsammens med dålig människomage och risbrännvin. Detta bryter fram den där unika aromen som vi kan njuta av här i väst i våra lattemamma-fik.

Allt jämt. När Raul bodde i Norge smugglade han hela resväskor med kaffe ifrån Sverige eftersom det då i Norge enbart gick att finna två sorters kaffe och båda var brända på ett icke aptitligt sätt enligt Raul. I Sverige fanns mörkrostat, mellanrostat, ecoodlat, Intenzokaffe, espressokaffe, kokkaffe, bryggkaffe, café au lait-kaffe, arabiskt kaffe, eldiga och heta kaffesorter och förstås fair trade-kaffe.
Likadant med ostar. I Norge fanns Jarlsberg och den där brunosten som varje norrman har sex med när dom äter frukost eller går på tur i bergen.
Raul smugglade ost i den andra resväskan. Prästost, Grevé, Herrgårdsost, Västerbottenost, Julost, Goudaost, Edamer, Maasdammer, Leerdammer och flera hundra olika sorters desertostar.

Galet är vad det är. Vi väljer ihjäl oss, tänkte Raul. Allt från godis till mat och dryck levereras i en miljon olika varianter och vi människor får aldrig nog av denna extravagans. Mer, mer, mer, ge mig, mer, mer, mer... Köttberg, fiskberg, kyckling och äggberg stablas i högar och kastas bort eftersom vi inte äter och köper tillräckligt men bönderna får subventioner för att hålla uppe produktionen och inte dumpa priserna. Massindustri, massfarmeri, massäteri.
En västvärld av frosseri medan flera hundra miljoner svälter på andra platser där ingen någonsin ens kommer att kunna drömma om bananer och bananbåtar.
Vet dom ens vad det är? Raul kliade sig med ena handen i håret ovanför ena örat och gick ut i köket för att hälla upp ett glas Brämhults apelsin-hallon-björnbär-fiskroms-juice eftersom den där andra va slut...

Läste en liten artikel i den lokala tidningen för några dagar sedan om personer som bara försvinner och aldrig mer återfinns. Bara i det länet jag bor i räknar dom upp ett antal fall där personer bara gått upp i rök helt utan förklaring. De kan ha lämnat en lägenhet på ett sätt som säger: jag är snart tillbaka men nej. Promenader som leder to the land of nowhere, försvinnanden helt utan förklaringar.

Dom har väl tagit livet av sig, de har väl rymt utomlands, de har väl blivit kidnappade av släktingar. Många naturliga förklaringar går att hitta. Förstås.
Men ibland, när fantasin brakar loss är det omöjligt att inte fundera på om det ändå inte finns utomjordingar som kommer hit och plockar med sig några exemplar av homosapiens bara för att...
Så många försvinnanden utslaget över hela världen.
Blir alla mördade?
Blir alla kidnappade och bortförda?
Tar så många livet av sig?
Vill så många gömma sig för livet?
Eller vad?

Ni garvar. Jag känner det.
He´s losing it.
Kanske det.

Men tänk om samhället är som i filmen Men in Black med Will Smith och Tommy Lee Jones. Att det finns aliens överallt runt omkring oss, men vi ser det inte eftersom vi inte tror på det. Jag vet åtminstone fyra personer som jag tror att jag känner som mycket väl skulle kunna vara utomjordingar. Brukar säga det till dom. Att dom ska ta av sig masken och visa sina rätta fejs men dom vägrar.
En kille kan allt, han har gjort allt men är relativt ung. Han är en omöjlig mänsklig individ och måste ha levt längre än normalt för han är inte normal.
En annan har jobbat dygnet runt i över tio år och käkar bara en korv med bröd en gång om dagen för att överleva. Mystiskt. Jag har kollat efter tecken av blixtlås i nacken men insett att han måste vara mycket smartare än så för att lura oss alla.
Men jag är övertygad om att dom är gröna där under, har dubbla huvuden och en reptiltunga. Visst måste dom?

Å håll med om att när man går runt i vår vardag och ser och lyssnar, följer med i debatter och politiken, deltar i vardagliga aktiviteter. Visst ser och hör man en hel del som luktar utommänskligt. Riktiga aliens. Människor som inte kan vara just människor. Men...
Aliens är ju nästan alltid smartare. Ligger mycket längre framme än oss i utvecklingen, annars skulle dom ju inte kunna komma till vår planet.
Ändå, i slutändan, dyker det alltid upp nån Tom Cruise, Bruce Willis eller Will Smith, från världen, och vinner och räddar oss alla från undergång.
Hmmm...

Jag hade solen i ögonen när jag lämnade Göteborg i morse.
Trött och sliten efter en längre tids flackande över landet via tåg och bilar hasade jag mig ner i SJ-sätet och sov mig igenom knappt tre timmar.
När jag jobbar med fotbollen ute på arenorna så mycket som jag gör nu blir min hjärna kreativt död. Finns inte plats för mer än fotboll och åter fotboll under dessa perioder. Skrivandet blir lidande. Av ren utmattning.

När jag kom hem idag och äntligen hade lite tid att spendera i soffan kollade jag på Martin Scorseses film om Bob Dylan, "No Direction Home." Det öppnade upp tankarna en smula. Pausade sedan med en kopp kaffe innan jag drog på "Solen i Ögonen", en film om Lars Winnerbäck. Den öppnade upp alla sinnen.

Vet inte vad det är men musikdokumentärer har en förmåga att göra mig produktiv, musikernas arbetsprocess inspirerar mig våldsamt mycket. Framförallt de dokumentärer som filmas med en viss poetisk touch, långsamt, med eftertanke. Det uppmuntrar av någon anledning den kreativa precessen. En underbar känsla.

Det intressanta är att jag inte alls inspireras av författare, krönikörer och reportageskribenter kanske, men inte författare. Jag ser och lyssnar på författare på TV, lyssnar på dom i radion och läser massor av intervjuer men dom ger mig väldigt lite. Det känns så teoretiskt och torrt på något vis. Kanske hänger det på författarna själva, kanske är det helt enkelt så att litteratur ska läsas men inte pratas om.
Åtminstone om det ska ta sig igenom mina känslosystem.S

På väg ifrån Malmö mot Stockholm på ett X2000. Sitter och skriver medan förkylningstårarna droppar ner på tangentbordet. En gång varje år slår en förkylning mot mina ögon och täpper igen hela tårkanalsystemet. Det sprutar mer eller mindre ut snor ur näsan och tårar ur ögonen.
Det gör det omöjligt att arbeta med TV.

Gårdagsmatchen mellan Malmö FF och IFK Göteborg blev ju längre matchen gick en plåga. Jag tog mig igenom den men efteråt var det raka spåret upp på hotellrummet med ögon svullna och färgade som två stora apelsiner. Lite mat på rummet och en reprismatch på dvd mellan AIK och Kalmar FF som förberedelse inför dagens jobb på Råsunda mellan AIK och Helsingborgs IF. Dvd-matchen fick jag se mellan regnet som föll framför mina svullna ögon. Å sömnen blev orolig.

Nu sitter jag här alltså, på tåget, det rycker och kittlar i näsan, än har det inte börjat rinna men jag är lite fundersam över hur kvällen ska bli. I studion i blåshålet högt upp mot taket i ett troligt kallt Råsunda stadion i Solna. Jag håller tummarna för en uppåtgående prognos för min hälsokurva plus en proffsig sminkös som kan sminka bort ett eventuellt uppsvällt och förkylningsrött fejs.

I morgon ska jag på ÖSK-Kalmar FF på Behrn arena i Örebro och innan det prata lite inför cirka 180 tjejer på O´Learys. Om vad? Det får vi se.
Onsdag är det Göteborg som gäller och matchen Gais-Häcken där jag åter jobbar. Samtidigt kommer Ottors gäng samla in pengar till Stiftelsen för Hematologisk forskning. En forskning som handlar om att hitta lösningar på olika typer av blodcancer. En sjukdom vår gamla tränare Lennart Ottordahl gick bort i 2003.

Grabbarna försökte lura mig med en storlek S inför matchen. Höll fettet ganska bra på plats annars.

Det var också i Göteborg som denna lilla roadtrip inleddes i lördags där Ottors Gäng spelade en skojmatch mot Gårdakvarnen(som är Gais supporterklubb) uppe på Gaisgården i Göteborg. Duggregn som sig bör på västkusten och en väldigt blöt gräsplan välkomnade oss spelare och för mig som inte sparkat på en boll på cirka tre och ett halvt år väntade en tung stund. Men det blev inga skador vilket jag hade väntat mig, inte ens en sträckning i en muskel, dessutom var det bra mycket roligare än jag hade väntat mig innan. Däremot ska man inte underskatta den träningsvärk som kom timmarna efteråt och som fortfarande hänger i. 2 gånger 25 minuter räckte för att bli påmind om hur många muskler en kropp använder för att spela fotboll. Faschinerande och skrämmande på samma gång.
Efteråt blev det några öl ihop med supportrarna på Gaisgården och sedan mat på Smaka vid Vasaplatsen inne i centrala Göteborg ihop med Ottors gäng.
Bilder och en dagsrapport från eventet finner ni även det på Ottors gängs hemsida.

Det är bråda dagar för närvarande men ett landslagsuppehåll hägrar och DIF-AIK på söndag blir sista matchen innan det. Sen är det slutrakan av årets allsvenskan som rullas upp och den blir grym med både toppstrid mellan MFF och HIF samt en rätt öppen kamp i botten mellan fem-sex lag.
Men jag återkommer förstås med annat här på blohm.se innan det.
Síocháin Agus Grá!

Lite Coney Island över det här va?
Popcorn och spådamer.
Å så undrar folk varför det går trögt för Halmstad BK.

Örjans vall förresten?
Skyddshelgon St Örjan förstås.
Låg ett kloster förr i närheten av arenan.
Har jag aldrig tänkt på förut.

Han på bilden?
Den spanske kommentatorn Anders Fredriksson förstås.
Hola! Que tal!