Vårt samhälle är i stora drag ett konfliktfritt samhälle, i alla fall på ytan. Vi vill inte gärna föra hårda argumentationer med medmänniskor med risk för att inte kunna skilja på sak och person och sedan bli ovänner. Vill man vara elak skulle man kunna kalla oss för ett mesigt folk som inte vågar stå upp för någonting.

Om det inte vore för det här med alkohol. Det finns bara en anledning som skulle kunna få svenskarna att gå ut i krig, det är att försvara sin rätt till att få köpa och dricka sin kära alkohol i hur stora mängder som helst. Klimatkatastrofer, krig, terrorism, svält, allt sånt är av underordnad betydelse, det orkar vi inte med. Men den egna rätten till att supa ihjäl sig, den ska fan ingen röra. Smugglingen är redan pinsam i vårt land, nu jublar alla liberaler och alkoholälskare över nätspritens möjligheter. Det märks att man börjar bli gammal när man tar upp just det faktumet som en positiv egenskap när man ser vart krökandet är på väg. Det ohejdade drickandet står som grund för så hemskt mycket av all skit som händer runt oss. Ändå ska vi ha rätten till mer och mer och mer och mer.

Och nej, jag är inte nykterist, inte heller moralist. Jag bara förvånas över denna sjuka alkoholfundamentalism.

Det kommer ett liv även efter klassiska landskamper, skandaler och massor av blågula mål. Det stavas allsvenskan och tidiga ödesmatcher i allsvenskan. Här kan ni läsa några tankar från mig inför AIK mot ÖSK på söndag. TT-spelsajt.

Läser om Zlatan och hans avslappnade sköna stil på Sveriges presskonferenser. Han skrattar, är öppen och berättar saker han normalt inte brukar göra. Leendet går från öra till öra och den samlade presskåren gör i brallan av lycka att den utvalde just nu vill prata med dom. Det är rörande, som om de själva känner sig bekräftade bara för att Zlatan talar till just dom i församlingen. Men det klart, hellre en glad Zlatan än en sur dito.

 

Kan ändå inte få bort tanken om att anledningen till hans avslappnade stil går hand i hand med hans skada och rehabilitering. Zlatan vet att han inte ska spela speciellt mycket under de här två landskamperna och känner naturligtvis inte av någon press på att prestera. Han kan vandra runt helt avslappnad och bete sig som en glad gamäng. Kanske beror hans oregelbundna humörsvängningar under andra samlingar på anspänningsnivån i kroppen. Kanske känner han sig attackerad på ett helt annat sätt när han är helt frisk och förväntas trolla med allt och alla.

Ja, jag vet inte. Det var bara en tanke. Och nu har även jag gjort det som jag lovat mig själv att aldrig göra, att försöka analysera mister Ibrahimovic. Förlåt.

Varför. Det är ordet jag vill föra fram när det kommer till debatter om fotboll, män och deras fanatiska inställning angående livet i eller genom den samma.

Varför accepteras alltid de extrema beteendena?

Varför skrattas alltid den största problematiken bort när det börjar brännas och närma sig en seriös diskussion?

Alltid sitter det någon man i teverutan med ett snedvridet och egotrippat förhållningssätt till det här med äktenskap eller samboförhållanden. Väldigt ofta lystrar mannen till Berra eller Tjompa och pratar med bred Stockholmsdialekt. Väldigt ofta berättar han historier där födslar, dop eller bröllopsdagsjubileer stoppas och flyttas på grund av krockar i spelschemat med favoritklubben. Egentligen är det ju tragiskt, mest för kvinnorna.

Senast det hände var i förra veckan i programmet Kvällsöppet där Lennart Ekdahl och Johan Hakelius normalt brukar sätta fyr på snacket. Där log man lite grann åt spelarfrun som fick föda barn på bortaplan, som hon uttryckte det, beroende på att mannen, spelaren, vägrade missa en match. Man skrockade åt den där Tjompa som här hette något annat när han meddelade att det skulle bli skilsmässa om inte frun accepterade hans fotbollsfanatism och gapskrattade åt före detta statsministern, Ingvar Carlsson, när han sa att det fanns två TV-apparater i hemmet för att undvika tjafset om att välja bort fotbollen en kväll. Hö, hö, hö.

Visst är fotboll värt väldigt mycket. Många har en väldigt sund relation till denna sport.

Men ibland? Skaffa er ett liv!

 

Sedan resan ner till Köpenhamn i lördags. Horder av män, pojkar, i svenska landslagströjor. På tåget, tio på förmiddagen skruvar många upp sina pluntor, pyser upp sina bärs och börjar dricka. Vid ett, på bron i tågvagnen över sundet står viktigpettrar och skrytpratar högt i mobiler om stora affärer, fotboll och knulla. Jag vet inte vem dom vill imponera på. Å så undrar en hel värld just nu varför en i tidningarna kallad idiot hoppar in på planen och försöker slå ner domaren för att efteråt inte komma ihåg någonting beroende på de nästa tjugo öl han druckit under dagen. Hälften av publiken inne på Parken i Köpenhamn hade säkert druckit så mycket, det blir lätt så när man lägger en match av den här kalibern klockan 20.00 en lördag kväll i juni. Hela Köpenhamns centrum var packat av packade supportrar från båda läger, i taxin på väg mot arenan såg jag gäng efter gäng längst gatorna med backar av dansk öl i famnen. Men väl inne på arenan var det magiskt.



             Runt 42000 åskådare som sjöng och levde rövare. Gult och blått på ena kortsidan och skvättvis mitt ibland de röda och vita danskarna som naturligtvis dominerade läktaren. Ekade gjorde ”Vi er röde, vi er vhide”, danskarnas kampsång sedan många år. Det gav rysningar trots att jag hade hörsnäckor i öronen som gav ljud från teknikbussen men tyvärr dödade arenaljudet, men jag fuskade och plockade ut en av de där gummiprylarna från vänsterörat. Annars var tevestudion en underbar plats att se matchen ifrån, en hylla ut över planen, kändes det som, vid ena hörnflaggan. Det var, kan jag tänka mig, som att stå på manöverpositionen i ett rymdskepp och styra världen.

 

Resten vet ni, det skrevs fotbollshistoria på Parken. Danskarna tystnade efter några minuter, 0-1, 0-2, 0-3. De vaknade igen och så blev det 3-3 innan Paulsens korkade smocka i mellangärdet på Rosenberg. Utvisning, straffspark. En fantastisk match, enorm dramatik och sedan den där dansken som skulle spöa domaren.

Ett skitslut fick vi på festen, en dansk fotbollskris inleddes medan svenskarna återvände hem igen via sina bilar, båtar, flyg och tåg.

Hem till krigsrubriker och idiot ett och idiot två. Det är så här, fotbollen balanserar ständigt på den där tunna tråden mellan lycka och förbrödring samt kaos och våld. Vad man ska göra för att det goda ska vinna vet jag inte. Det är väl som världen i övrigt, en ständig kamp mellan ljus och mörker.

 

 

 

 

Ett hysteriskt roligt klipp som jag fann på Henrik Schyfferts blogg.
Det är stå upp komik på allra högsta nivå. Lättförolämpade individer undanbedes! 
Ta er ner till klippet "The Queen of Mean" och följ Lisa Lampanellis sköna påhopp på sin publik.

Ni har väl inte missat TT:s färska spelsajt där jag skriver krönikor en gång varje vecka?
Denna andra vecka är det en hyllning till Johan Elmander inför drabbningen på Parken i Köpenhamn på lördag.
Danmark-Sverige och jag kommer att vara på plats i studion med Tommy Åström och Erik Hamrén i Kanal 9.
Det får ni inte missa, inte matchen heller...
Men först:
TT-Spelsajt

Några dagar sent kanske? Men titta på det här och fundera vidare på mitt förra inlägg apropå att tomma arenor är bra arenor. Ibland.  

 

Å andra sidan var Stockholmsderbyt i måndagskväll mellan Djurgården och AIK en underbar tillställning med
ett ruskigt drag på läktaren, tifon i världsklass och en intensiv match med hög internationell Fröjdfelt nivå i den fysiska bedömningsgraden av närkampsspelet.

Härligt, underbart! Dessutom en boll i virket förutom de fyra målen och Daniel Sjölunds fenomenala matchvändning på, ja vad var det? 79 sekunder. Så kan fotboll också vara!

Läste om nya hot mot fotbollstränare idag. Tony Gustavsson i Hammarby denna gång, tidigare var det Mark Selmer i Degerfors. Dom lär inte bli de sista. Sånt får en att fundera.

 

Stockholm Stadion för två veckor sedan, arenan var tom, det var två timmar innan matchen mellan Djurgården och GAIS. Thåströms ”Brev till 10:e våningen” ekade över den gamla olympiska träkonstruktionen, eftermiddagssolen var blek men försökte värma den kyliga luften. Jag hängde mig över en reklamskylt, såg ut över den gröna gräsytan och kände mig ganska nöjd. Det var så rofyllt.

 

När matchen var igång satt jag omringad av mestadels män som skrek ut sin aggressivitet över domare, motståndare och blåränder som inte lyckades med sina uppdrag.

Idiot, hora, fittjävel, domarjävel. Sånt får en också att fundera.

Att ibland är en tom arena, med Thåström i högtalarna, i det bleka eftermiddagsljuset, en rätt bra arena.

Du är aldrig ensam, kom ihåg det. Under många år har jag vurmat för gamla nedlagda fabriker och industriområden, övergivna bruksorter, förfallna bostadsområden och ödehus. Varför vet jag inte riktigt, men kanske handlar det om att varje plats har en unik historia som man bara kan fantisera om. När jag varit ute och rest har vänner sprungit på lyxhotell och kasinon, då har jag vandrat omkring i någon sliten miljö som naturen sedan länge tagit över. Det handlar om en känsla, att ha förmågan att suga in andarnas rörelser. Jag blir alltid knäsvag av miljöer som det här och har sett mig själv som störd och fast i det förflutna. Det är inget jag egentligen pratat öppet om.

 

Nu behöver jag inte längre känna så, jag är inte ensam. Snarare är jag bara en av många som håller på att göra intresset till en modern Arn-pilgrimsresa. Jan Jörnmark heter mannen som fört ut landets alla övergivna platser till allmänheten. Han har åkt Sverige runt (numer även Europa) och fotograferat, forskat och dokumenterat alla mystiska platser. De finns nu som bok, en bok som säljer som smör. Vill ni veta mer och delar min perversion över det här så klicka bara här.

När långtradarchaffisarna för tionde gången viftar till med sina helljus. Allt för att påminna mig om att mina egna, med full styrka, stirrar dessa nattens riddare i ögonen på min väg mot hemmet i Örebro i den sena timmen. Då inser jag att jag har mer gemsensamt med chaffisarna än med de flesta dagsarbetande människor som får landet att rulla. Det känns som att jag lever mitt liv på vägarna ständigt på väg, någonstans.

 

Mina vänner är cd-skivorna i växlaren och vuxenpoängskanalen P1 som visserligen fått ta emot mycket stryk under året av landets radiokritiker. Långtradarna dundrar fram och i deras förarhytter har hörboken växt fram som en trogen gammal vän på deras resor runt om i landet. En krets som inte tidigare läste böcker har skapat en helt ny rörelse där hörboken blivit viktig. Det är underbart för en sådan som jag som tycker att alla borde läsa eller lyssna på kloka, spännande eller helt galna tankar och historier.

 

För något år sedan köpte jag Klas Östergrens ”Gentlemen” som hörbok. Jag har aldrig lyckats ta mig in i min pocket som stått i bokhyllan i flera år. Varför vet jag inte, alla hyllar boken och priser har den fått. Men som hörbok med Björn Kjellman som inläsare kände jag att tillfället var rätt. Kjellman är ju skicklig, har känsla och en behaglig röst. Men jag föll inte heller denna gång. Gillade inte att Kjellman skulle vara den som var auktoriteten som förmedlade hur rösterna i boken skulle låta. Det är ju det som är hela grejen med romaner speciellt, att läsa in meningarna i sin egen skalle och sätta röster och känslor på karaktärerna.

Så jag bestämde mig för att det här med hörböcker inte är min grej. Fram tills idag.

 

Nu när den sista cd-skivan med Mustafa Cans berättelse om sin mor, ”Tätt intill dagarna”, glidit ut ur min växlare inser jag att det kan vara en helt annorlunda upplevelse än min första.

Mustafa läser sin egen bok med en innerlig känsla av kärlek och ödmjukhet. Jag är ständigt blöt i ögonen av historien. Den är sorgsen, full av umbäranden men även av kärlek och nyfikenhet över hur livet kan se ut beroende på vilka beslut man tar. ”Tätt intill dagarna” är en bok man bör läsa, av massa anledningar, men mest för att den är så fruktansvärt bra.

Vilket språk, vilken lidelse, vilket människoöde!