Rev ur den här artikeln från DN redan i slutet av april. Tycker att ni borde läsa den. Inför det franska presidentvalet skrev DN:s Birgitta Edlund den här texten:

Fotbollspelaren Lilian Thurams åsikter väger tungt inför andra omgången av det franska presidentvalet den sjätte maj. Det är inte som fotbollspelare man kommer att lyssna på honom utan som medborgaren Thuram, försvarare och förespråkare för republikens stolta devis: Frihet, jämlikhet och broderskap.
Han är en klart lysande stjärna med 128 landskamper bakom sig, spelade under fransk fotbolls guldår med VM-segern 1998 och segern i EM 2000, veteran från klubbar som Parma och Juventus och just nu Barcelona. Han är djupt självlärd och en förebild för unga i de problemförorter han växte upp i. 
I motsats till hans insatser på fotbollsplanen och hans obönhörliga nagelfarande av ledande partier och politiker sker hans arbete med samhällets olycksbarn i det tysta. Thuram föddes på Guadeloupe 1972, kom till Frankrike när han var nio år, växte upp med ensamstående mamma och fyra syskon med tre olika fäder och gick håglöst genom gymnasiet, innan han blev fotbollsproffs i Monaco. Av en slump köpte han en handbok i filosofi. Då upptäckte han att det fanns en värld utanför fotbollsplanen. Sedan dess har han aldrig slutat att läsa, att lära och bry sig.

Thuram säger att fotbollspelare inte är ödesbestämda att spela boll, göra mål, få medaljer och för övrigt hålla truten.
Han var en av dom som tillsammans med några andra kändisar med invandrarbakrund som uppmanade förortens unga att skriva in sig i röstlängderna efter de svåra upploppen 2005 istället för att bränna bilar. 
-Jag kommer aldrig att råda någon om hur man ska rösta, har han sagt. Det finns hederliga och bra människor i alla läger som arbetar för försoning och hopp. Det viktigaste är att rösta.

Han är medlem i HCI, det franska integrationsrådet sedan 2003. Han anser inte att Frankrike är främlingsfientligt men att där finns en latent rasism som i övriga västvärlden, ett arv av fyra hundra års kolonialism och slaveri.
-Vore jag inte spelare i landslaget skulle man inte se mig som fransman, utan som svart, har Lilian Thuram sagt. Hade jag sen på mig munkjacka med huvan uppfälld skulle man behandla mig som slödder.

För er som fortfarande inte hittat fram till mina krönikor på
TT-Spelsajt. Denna vecka Superettan.

David Bowie vs Rickie Gervais. Slutresultat: Gervais knockad efter tjugo sekunder.

Jag upptäckte häromdagen att jag levt en del av mitt liv i förnekelse. Det kan vara en brutal upplevelse för många att upptäcka, för mig är det mer underligt än allvarligt. Det jag pratar om är min musikaliska hemvist under uppväxten.
Ni som läst igenom mina skivtips under rubriken "Kulturrummet" här ovanför vet att hårdrock, eller heavy metal, lyser med sin frånvaro. Endast stackars Judas Priest och Black Sabbath har fått plats på en lista. Jag anser således att genren hårdrock inte funnits i mitt liv. Tydligen är det så. Men är det sanningen? 

Nej, det är inte det. Bryskt insåg jag alltså för några dagar sedan, efter att ha börjat läsa en bok som heter "Fargo Rock City", att det finns en historia som inte blivit berättad från mina dagar under det förvirrade 80-talet.
Boken med undertiteln "A heavy metal odyssey in rural Nörth Daköta är skriven av den amerikanske populärkulturskribenten och musikrecensenten Chuck Klosterman som växte upp som ett "metalhead" i en håla som heter Wyndmere i North Dakota. Jag återkommer senare med ett omdöme om boken när jag läst klart den, men slås redan i inledningen av boken att den där förnekelsen jag nämnde i början av denna text i högsta grad lever,

Chuck levererar en lång rad namn på hårdrocksband, eller hairband som det senare skulle komma att kallas, och jag har skivor av dom alla. Aerosmith, Poison, Guns N´ Roses, Cinderella, Skid Row, Ozzy Osbourne, Whitesnake, Bon Jovi( ja, jag vet...); White Lion, Hanoi Rocks, D.A.D, Twisted Sisters, Dio, Def Leppard och en handfull grupper till. Dock inte Klostemans ingång till sitt metalliska himmelrike, Mötley Crüe, som jag av någon märklig anledning inte klarade av. Jag påstår inte att de här banden betydde så mycket på djupet, i själen, men skivorna spelades och användes på förfester. Jag har inte heller en kärleksfull samling av någon av grupperna stående hemma i en garderob, de är troligen utspridda som ensamma öar ibland det som senare stannade i mitt medvetande och hamnade på "Kulturrummets" sida på blohm.se. 

Hårdrocken rasade senare hämningslöst i status i och med Nirvanas och Grungens intåg i musikhistorien, jag antar att även jag då gömde undan den här sidan av rocken då det blev fullständigt ohållbart att stå upp och tala om att man gillade hårdrock. De som blev kvar ansågs som kufar som fortfarande ville vandra runt i nitar och jeansvästar med Iron Maiden på ryggen. Även om rätt många lyssnade på sina plattor i smyg i sina medelklasshem. Nu har ju hårdrocken kommit tillbaka och till och med blivit folklig och rumsren i schlagersammanhang. Men i min hylla blir det nog inga nya inköp av pudlar eller Judas-läder och nitar. Däremot kan nog de gamla vinylerna åka fram och locka ut en och annan headbanger-rörelse efter några riviga glas svinäcklig Jack Daniels.

Det har varit väldigt mycket Göteborg och Kina under den underbart varma och sköna helgen. Den gamla träbåten med namnet Götheborg har farit fram och tillbaka till Kina med strategiska stopp på vägen. Uppmärksamheten har varit enorm och om det kan man tycka en massa saker. Kritiker tycker att allt bara handlar om att kränga mobilnät, telefoner, bilar, kanoner och kullager till en kommunistisk diktatur medan andra ser det som en bieffekt till en annars kulturell historisk hyllning och fredlig manifestation för en gammal handelsväg som man återigen vill ta upp, om än med andra transportmedel än gamla vackra segelfartyg. 

Personligen ser jag det som ett rätt häftigt initiativ det här med ostindiefararen. Men visst finns det ett cyniskt politiskt spel med spektaklet som enbart handlar om att knyta kontakter och öppna handelsvägar med den kinesiska marknaden, en marknad som alla i hela världen just nu vill in på. Alla medel är tillåtna i den kampen och de som inbillar sig att lilla Sverige ska stå upp och ryta med mänskliga rättigheter, värdiga arbetsförhållanden och klimatsynpunkter är bara naiv. Det handlar bara om affärer och även om ni, och jag som är väldigt ambivalent över situationen i Kina och hur man ska förhålla sig till den, protesterar så är det som att skrika sig hes i ett ljudisolerat rum. Det där med rättigheter och förbud mot dödsstraff kommer ändå i andra och tredje hand för de svenska politikerna. 

Men pr-kuppen med fartyget Götheborg har i alla fall lyckas till hundra procent, det visar ju bara det faktum att Kinas högste ledare, Hu Jintao, kom till Sverige på besök och att han i det paketet bjöd svenska företag på flera affärskontrakt värda många miljarder. Det var förövrigt det första kinesiska statsbesöket i Sverige i historien. 

Personligen är jag inte så överraskad över besöket och pr-framgången för när jag besökte Kina i augusti-september förra året pratade jag med många kineser som hade full koll på skeppet Götheborg som då hade kommit fram till Kina. Det visade sig att den mediala punktmarkeringen i Kina på fartyget Götheborg och på Sverige var otroligt stor. Det går nästan inte att förstå den uppmärksamhet som den här färden gett Sverige. När jag pratade med den före detta ägaren till Dalian Wanda, klubben jag spelade för i Kina, som numer är inflytelserik affärsman över hela Kina uttryckte han förvåning över den massiva uppvaktningen de kinesiska politikerna gav den här båten vid ankomsten till Kanton i södra Kina. Det var mycket ovanligt att ett så litet land som Sverige gavs den möjligheten till att profilera sig, ansåg han. Svenskarna ska vara stolta över det, sa han också.

Man kan som sagt ha väldigt olika åsikter om hela den här historien som kostat skattebetalarna en massa pengar, om det enligt vissa tveksamma i att ha en representant från en kommunistisk enpartistat på besök, men den reklam Sverige fått i Kina och vad det kan betyda för framtiden tror jag är ovärderligt. För en sak ska vi komma ihåg och det är att det inflytande Kina kommer att få på oss i väst, det tror jag väldigt få förstår vidden av idag.

Plötsligt blev det tyst. Samma sak varje år då sommarens intåg i vardagen tar över. Det suger i magen, lite melankoli, man känner sig en aning bortglömd. De stora fotbollsligorna i Europa står stilla mellan två säsonger, endast Spanien sprattlar fortfarande en del med benen, men allsvenskan tuffar på i solens ljusa strålar. Det ringer knappt i mobilen, mejlen verkar har fallit ner i ett tekniskt haveri, inget nytt där heller. 

Det är märkligt hur tomt det blir när uppdragen sinar av sommaruppehåll och de man har är inbokade sedan länge och kräver väldigt lite kommunikation. Och sedan skrivandet på kammaren i den ensamma vardagen.
Varje år, det tar ett par veckor att varva ner och njuta av den stillhet som faktiskt är ett previlegium för frilansare som jag.

Den gångna helgen har hjälpt till att komma en bit på vägen. Förlamande värme, bad, sol och MC-åkande har masserat ner stressen från arbetsinaktivitet till en skön feeling av sommar och sol, kort och cool.

Vårt samhälle är i stora drag ett konfliktfritt samhälle, i alla fall på ytan. Vi vill inte gärna föra hårda argumentationer med medmänniskor med risk för att inte kunna skilja på sak och person och sedan bli ovänner. Vill man vara elak skulle man kunna kalla oss för ett mesigt folk som inte vågar stå upp för någonting.

Om det inte vore för det här med alkohol. Det finns bara en anledning som skulle kunna få svenskarna att gå ut i krig, det är att försvara sin rätt till att få köpa och dricka sin kära alkohol i hur stora mängder som helst. Klimatkatastrofer, krig, terrorism, svält, allt sånt är av underordnad betydelse, det orkar vi inte med. Men den egna rätten till att supa ihjäl sig, den ska fan ingen röra. Smugglingen är redan pinsam i vårt land, nu jublar alla liberaler och alkoholälskare över nätspritens möjligheter. Det märks att man börjar bli gammal när man tar upp just det faktumet som en positiv egenskap när man ser vart krökandet är på väg. Det ohejdade drickandet står som grund för så hemskt mycket av all skit som händer runt oss. Ändå ska vi ha rätten till mer och mer och mer och mer.

Och nej, jag är inte nykterist, inte heller moralist. Jag bara förvånas över denna sjuka alkoholfundamentalism.

Det kommer ett liv även efter klassiska landskamper, skandaler och massor av blågula mål. Det stavas allsvenskan och tidiga ödesmatcher i allsvenskan. Här kan ni läsa några tankar från mig inför AIK mot ÖSK på söndag. TT-spelsajt.

Läser om Zlatan och hans avslappnade sköna stil på Sveriges presskonferenser. Han skrattar, är öppen och berättar saker han normalt inte brukar göra. Leendet går från öra till öra och den samlade presskåren gör i brallan av lycka att den utvalde just nu vill prata med dom. Det är rörande, som om de själva känner sig bekräftade bara för att Zlatan talar till just dom i församlingen. Men det klart, hellre en glad Zlatan än en sur dito.

 

Kan ändå inte få bort tanken om att anledningen till hans avslappnade stil går hand i hand med hans skada och rehabilitering. Zlatan vet att han inte ska spela speciellt mycket under de här två landskamperna och känner naturligtvis inte av någon press på att prestera. Han kan vandra runt helt avslappnad och bete sig som en glad gamäng. Kanske beror hans oregelbundna humörsvängningar under andra samlingar på anspänningsnivån i kroppen. Kanske känner han sig attackerad på ett helt annat sätt när han är helt frisk och förväntas trolla med allt och alla.

Ja, jag vet inte. Det var bara en tanke. Och nu har även jag gjort det som jag lovat mig själv att aldrig göra, att försöka analysera mister Ibrahimovic. Förlåt.

Varför. Det är ordet jag vill föra fram när det kommer till debatter om fotboll, män och deras fanatiska inställning angående livet i eller genom den samma.

Varför accepteras alltid de extrema beteendena?

Varför skrattas alltid den största problematiken bort när det börjar brännas och närma sig en seriös diskussion?

Alltid sitter det någon man i teverutan med ett snedvridet och egotrippat förhållningssätt till det här med äktenskap eller samboförhållanden. Väldigt ofta lystrar mannen till Berra eller Tjompa och pratar med bred Stockholmsdialekt. Väldigt ofta berättar han historier där födslar, dop eller bröllopsdagsjubileer stoppas och flyttas på grund av krockar i spelschemat med favoritklubben. Egentligen är det ju tragiskt, mest för kvinnorna.

Senast det hände var i förra veckan i programmet Kvällsöppet där Lennart Ekdahl och Johan Hakelius normalt brukar sätta fyr på snacket. Där log man lite grann åt spelarfrun som fick föda barn på bortaplan, som hon uttryckte det, beroende på att mannen, spelaren, vägrade missa en match. Man skrockade åt den där Tjompa som här hette något annat när han meddelade att det skulle bli skilsmässa om inte frun accepterade hans fotbollsfanatism och gapskrattade åt före detta statsministern, Ingvar Carlsson, när han sa att det fanns två TV-apparater i hemmet för att undvika tjafset om att välja bort fotbollen en kväll. Hö, hö, hö.

Visst är fotboll värt väldigt mycket. Många har en väldigt sund relation till denna sport.

Men ibland? Skaffa er ett liv!

 

Sedan resan ner till Köpenhamn i lördags. Horder av män, pojkar, i svenska landslagströjor. På tåget, tio på förmiddagen skruvar många upp sina pluntor, pyser upp sina bärs och börjar dricka. Vid ett, på bron i tågvagnen över sundet står viktigpettrar och skrytpratar högt i mobiler om stora affärer, fotboll och knulla. Jag vet inte vem dom vill imponera på. Å så undrar en hel värld just nu varför en i tidningarna kallad idiot hoppar in på planen och försöker slå ner domaren för att efteråt inte komma ihåg någonting beroende på de nästa tjugo öl han druckit under dagen. Hälften av publiken inne på Parken i Köpenhamn hade säkert druckit så mycket, det blir lätt så när man lägger en match av den här kalibern klockan 20.00 en lördag kväll i juni. Hela Köpenhamns centrum var packat av packade supportrar från båda läger, i taxin på väg mot arenan såg jag gäng efter gäng längst gatorna med backar av dansk öl i famnen. Men väl inne på arenan var det magiskt.



             Runt 42000 åskådare som sjöng och levde rövare. Gult och blått på ena kortsidan och skvättvis mitt ibland de röda och vita danskarna som naturligtvis dominerade läktaren. Ekade gjorde ”Vi er röde, vi er vhide”, danskarnas kampsång sedan många år. Det gav rysningar trots att jag hade hörsnäckor i öronen som gav ljud från teknikbussen men tyvärr dödade arenaljudet, men jag fuskade och plockade ut en av de där gummiprylarna från vänsterörat. Annars var tevestudion en underbar plats att se matchen ifrån, en hylla ut över planen, kändes det som, vid ena hörnflaggan. Det var, kan jag tänka mig, som att stå på manöverpositionen i ett rymdskepp och styra världen.

 

Resten vet ni, det skrevs fotbollshistoria på Parken. Danskarna tystnade efter några minuter, 0-1, 0-2, 0-3. De vaknade igen och så blev det 3-3 innan Paulsens korkade smocka i mellangärdet på Rosenberg. Utvisning, straffspark. En fantastisk match, enorm dramatik och sedan den där dansken som skulle spöa domaren.

Ett skitslut fick vi på festen, en dansk fotbollskris inleddes medan svenskarna återvände hem igen via sina bilar, båtar, flyg och tåg.

Hem till krigsrubriker och idiot ett och idiot två. Det är så här, fotbollen balanserar ständigt på den där tunna tråden mellan lycka och förbrödring samt kaos och våld. Vad man ska göra för att det goda ska vinna vet jag inte. Det är väl som världen i övrigt, en ständig kamp mellan ljus och mörker.