En vän från Göteborg ringde igår.
-Tjena Pelle. Du, jag vet att det är kort varsel men jag har en biljett till Rolling Stones över. Kan du komma?
Jag skruvade på mig, nja. Du vet tjejen är ledig på fredag å jag måste upp tidigt på lördag ser jag i kalendern, har en bok att recensera och det är långt med bil och tåget är säkert fullt och sedan... Bullshit, bullshit!
Va fan har hänt med än? 40 och stendöd, eller?
Hur ofta blir man bjuden på en biljett till ett av historiens största rockband? Pinsamt Pelle!

Hade man varit 20 år hade jag lagt in tandborsten i innerfickan på jackan, stoppat ner någon tusenlapp i brallorna, stannat till vid bolaget och köpt ett par bira och sedan dragit ner till västkusten. Vad som sedan hänt hade varit en överraskning.
Inte för att jag är någon Rolling Stone fan, så av den anledningen gråter jag inte men det är väl inte helt omöjligt att det nu verkligen(även om det sagts förut) är sista svängen med gänget. Och jag som aldrig sett Jagger och hans pensionärer tidigare borde väl kanske ha gjort det. Det är svårt att på allvar stå upp och vara trovärdig rockare om man aldrig sett RS.

Men jag skyller på fotbollen som tog min meritlista till livebandsscenen som gisslan. Det var bara att välja. Hultsfreds festivalen eller träning. Konsert på Hovet eller match. Surfpunk på Svea Källare i Peking eller ladda med pasta i hemmet.
Och jag valde träning, match och pasta. När jag sedan lagt av och har tid då har jag blivit bekväm och tappat suget. 
Då ska helst konserten vara i trädgården. Nä, jag är så trist att jag 99 gånger av hundra väljer CD-paketet hemma än drar 30 mil för ett riktigt gig.
Paradoxen är att om nån barmhärtig jäkel packar ned mig i en väska och tvingar in på arenan då är jag salig när jag går därifrån. För jag älskar ju egentligen den kraft som finns i livemusiken. 

Hamnade i en sorts post-semester-depp så fort jag nådde huset på hemmaplan efter månaden Julis utflykter. Samtidigt radade ett gäng deadlines över mitt samvete. Det har varit trögt men jag löste det till sist. Det brukar vara så, när mållinjen närmar sig är jag som allra bäst. Det verkar som den där mentala press triggern behövs för att gå igång. Samtidigt mitt i skrivprocessen en Södermatch mellan Hammarby och Malmö FF. Vilken stämning det var på arenan och nästan komiskt hur totalt utpumpade Bajen-spelarna var sista 20 minuterna. Lider med MFF dock. De satsade allt framåt men vann inget, dessutom är jag rätt säker på att Sleyman kickade till Jonathan Johansson på hälarna i straffområdet. Straff?! Javisst!

Är rätt fotointresserad, både att gå på utställningar och ta egna bilder. Svartvita bilder i ruffiga miljöer är favoriter att gå in i med hjärta och hjärna. Mer om det en annan gång kanske. Men som sagt, att fotografera är ett intresse som kommit och gått genom åren, allt beroende på vilken tid jag haft och vilka miljöer jag rört mig i. Men jag är förstås en amatör och har absolut inga ambitioner att framstå som ett proffs. Just den tanken kanske ger sig själv. Kommer trots det att lägga ut en del bilder de närmaste månaderna. Just nu har jag pumpat in stadsbilder från New York-resan under menyn "Vem är Blohm" och fotografier. Senare kommer ett gäng mycket intressanta egobilder dyka upp från min resa till Kina förra året. Men inte förren i mitten av september.

Så sitter man på sitt kontor igen efter sju dagar i friheten. Regnet har öst ner, vinden slog envist in över land från östersjön men där någonstans mitt i strålade(nåja) även solen från skyn. Vem som än styr vädret där uppe bland molnen så bör det vara en sommarvikarie från helvetet. Man undrar vem som släppt fram denne rookie under en sommar som på förhand skulle bli den varmaste i historien enligt... Ja vem? Kanske var det den där tysken med rönnbär och spådomar i kaffesump som kvällstidningarna alltid dammar av varje vår som gissat. Ack, ack, ständigt detta väder.

För femte året i rad har jag legat på läger strax utanför Klintehamn hos familjen Gotland. Där känner man sig alltid lika välkommen in i gemenskapen bland vänner, föräldrar, syskon och a,b och c-kusiner. Visst är man rädd att trampa dom alla på hälarna i en allt för tät bevakning i sommarhuset och den lilla gäststugan på tomten en annan slaggar i. 
Ju sämre väder desto tätare punktmarkering, annars ståtar stranden med en luftigare plats för alla. Jag hoppas bara att dom ber mig fara åt det där stället sommarvikarien ovan sitter innan man blir allt för lik en fet fästing i ett knäveck. 
Även om jag tror att dom aldrig blir så trötta på ens närvaro att så sker. För jag ingår i ett sammanhang kallat partyfolket.  

När vi anländer är det alltid ett party på gång på ön. Och på sommaren dunkar Eldkvarn-partyt igång i Björkhaga. Uppladdning hos familjen Gotland där en massiv musikanläggning riggas upp och diverse inventarier stuvas om och skickas bort. Sedan förfest hos familjen dj-sleepy med utsikt över äng och hav. Efter några timmar avgår båtar, cyklar och bilar bort mot Warfsholm där Eldkvarn intar scenen runt åtta och pumpar på i några timmar. Där har jag sett bandets förvandling från en butter, trött och inåtvänd grupp till dagens nytändning med en leende Plura. De senaste tre åren har en markant skillnad synts på scenen även om vi från dj-sleepys inhägnad alltid kört lika hårt framför bandet. I år märktes den nya populariteten i svallvågorna av Svart Blogg och teveframträdanden. Det var packat framför den scen där endast sällskapet tidigare hoppat omkring. Ironiskt då att Eldkvarn körde minst en halvtimma kortare anno 2007 än tidigare, kanske berodde det på Pluras skrala stämbandshälsa. Men konserten var trots det bra och vi vandrade nöjda tillbaka till båtar och cyklar i mörkret mot efterfesten i familjen Gotlands mansion. Där var dansgolvet packat fram till 03.30. Baren var öppen, nattamat serverades under bar himmel och hångelhörnan var överraskande tom. Ja va fan, vi är ju alla (nästan i alla fall) en bra bit över den fyrtionde årsringen och hånglar inte öppet längre. Vi dansar och sjunger allsång.
Och de som känner mig och undrar, vadå blohm dansar? Ja, jag var inte nykter och vackert var det inte. Ungefär som en politiker på en vunnen valvaka om ni vill vila en tanke på något outhärdligt. Möjligtvis briljerade jag med lite mer luftgitarr.

Manhattan. 
En brutal asfaltsdjungel med enbart sönderstressade människor, skyskrapor och dygnslångt, kaosartat trafikkaos. 
Glöm det!
Ger man sig ut och går så inser man ganska snart att Manhattan är flera småbyar som alla lever sitt eget lilla liv. Varje del har sin egen själ, sitt eget sätt att förhålla sig till omgivningen. Jag vågar inte själv ge mig in och tolka den själen, där är en vecka som superturist allt för kort tid för den typen av genomgripande analyser. Men jag vet var mitt hjärta dunkande som mest harmoniskt och var min mentala motorväg möttes av en 50-skylt som tog mig ut på slingriga vänliga skogsvägar.
Och jag vet precis när den upptäckten gjordes.

Efter att i stekande hetta vandrat runt nere vid Battery Park och Frihetsgudinnan. Fortsatt längs med kajen förbi South Street Seaport och upp mot Brooklyn Bridge. Och sedan efter att ha tagit sig ut på halva bron, avfyrat några fotoskott, gått tillbaka och in i ett fullständigt kaosartat och avgasinpyrt Chinatown, fortsatt in i ett turistigt och plastigt Little Italy. Och där, på väg ut från Mullberry Street, över Broadway och in i Soho hittat hem. Där översköljde mig ett stort lugn. Tempot blev lägre, det blev tystare, gröna träd på gatorna och de låga husen med sina många småbutiker, gallerier, barer och kaféer. Jag gillade det direkt. Precis som Greenwich Village med sitt snuskigt trendiga och svindyra Meatpacking District. Där finns de lyxiga krogarna, massor av stekheta klädbutiker, klubbar och lounger tillsammans med slakthus, blod och kött. Men det var inte det i första hand som fastnade utan blandningen mellan det fula, skitiga och det nya lyxiga på de breda gatorna. De två sidorna lever sida vid sida, i alla fall i något eller några år till då dollareliten säkert tagit över helt och hållet. Och så East Village med massor av uteserveringar och pubar. Den mest europeiska stämningen jag upplevde på Manhattan. Vänligt, ungt och mysigt. 

Hela detta stråk från väst till öst en bit nedanför 14th street blev min stad i staden. Visst var Upper West Side mysigt och Central Park är en underskön oas medan delar av Chelsea lockade. Men det var Soho/Tribeca, Greenwich och East Village som tog mitt hjärta.

Att sitta på en bar, se ut genom ett stort fönster, och studera människor som passerar kan vara ett skönt nöje för en utmattad själ. Speciellt i New York med vetskapen om att Empire State building reser sig rakt över ditt huvud. Heartland Brewery, ett riktigt turistställe på fifth aveny och 34th street, men med väldigt god öl, egenproducerad. Rejält trött och lite lurig satt jag där med Å och småfnissade åt alla taxiturister som anlände utanför och direkt som fågelholkar stirrade rätt upp i skyn mot toppen av Empire. Inte en, inte två utan en lång, lång rad av gula taxibilar fullastade med människor som la nacken i omvänd gamnacke och nästan vandrade rakt in i väggen. Det... är humor.

Senare på den läckra Art Deco restaurangen Empire Diner i Chelsea. En maffig burgare, well done, lite strips och ett par öl. Rätt tomt i lokalen, ett par hängde på de små barpallarna i svart och krom utmed den lika kromade bardisken, jag satt vid borden vid fönstret ut mot gatan.  Ny underhållning. Hela personalen var bögar, den mest utstuderade och exhibitionistiska personligheten. Hela middagen var en show, de dansade balett mellan tallriksleveranserna, de löpte runt och härmade förbipasserande på trottoaren utanför och skvallrade och fnissade åt tidningsartiklar och kunder. Som "frogface", en äldre man i hatt som hasade in och slog sig ner i baren. Vill inte veta vad de sa om oss två rätt gråa svenskar när vi efter ett par timmar lämnade personalen bakom oss. Men vad dom än sa är det en plats att återvända till.

Med två händer överfulla av shoppingpåsar i tryckande hetta, en törstande strupe och boots "that seemed to be made for walking" men inte var det, stod jag inför ett val. Inte ett steg till förren fötterna erbjudits vård för att nå nirvana och strupen svalka för den mentala njutningen. Blicken flackade, där, en bar. Jag stod på Lafayette Street i Nolita området, den irländska puben Puck Fair var bara några meter bort. Baren var nästan helt tom, airconditionaggregatet surrade när jag slog mig ner på en träbänk. Beställde en Harps Lager, en favorit från förr som jag aldrig sett i Sverige. Iskall. Fick den i handen och svepte halva. Beställde en till för säkerhetens skull. Lutade mig tillbaka, hasade ner lite grann och njöt. Bright Eyes svepte nu ut över lokalen genom den gedigna stereoanläggningen. Jag slängde en blick på mina påsar på bänken bredvid, sedan log jag.

Coney Island. 
Har alltid velat åka dit. Ända sedan Swan och resten av hjältarna från filmen The Warriors slog sig tillbaka till havet och stränderna från The Bronx. Från norr till söder genom hela Manhattan där varje station i stadens Subway kontrollerades av ett annat gäng. Slutscenen på stranden med vinden och vågorna och uppgörelsen i sanden är ungdomskult. Tyvärr hann jag inte ut den här gången heller. En missräkning av tiden. Men det gjorde nu inget, då hade magin försvunnit.

För nu var det Hot Dog-ätar tävling på Coney. En amerikansk klassiker jag varit helt omedveten om men som hållit på sedan 1916 sägs det. Inte lika sexigt va? En man vid namn Joey Chesnut slog nytt världsrekord genom att trycka i sig 66 Hot Dogs på tolv minuter. Tvåan, japanen Takeru Kobayashi som led av en käkskada... pumpade trots det in 63 stycken stiliga korvar. Kanske tröstade han sig med de sex raka titlarna han vunnit de senaste åren. Men evenemanget var pinsamt. Till och med amerikaner drog tunga suckar över griseriet på scen där det inte åts Hot Dogs utan sköljdes ner med vätska. 

Men amerikaner är besatta av mat, gärna stort och mycket, och tävla är det bästa dom vet.
En annan dag. Hade vandrat runt i flera timmar i Lower Manhattan, hamnade senare, efter Brooklyn Bridge i Chinatown och stapplade till sist in i Little Italy. På Mulberry Street, en gågata lik vilken restauranggata som helst på en charterort vid medelhavet, trampade jag förbi nästa groteska mattävling. Enorma spaghettata tallrikar med pasta och tomatsås som de tävlande satt och mosade in med händer och all annan redskap som gick att finna. Tomatsås i hela ansiktet och en sörja utan dess like. En tävling utan samma tunga historia som de där Hot Dogs lirarna, mer ett reklamjippo men lika äckligt för det. Varför är ordet jag letar efter. Med tanke på var vi var någonstans så är slutorden för det här amerikanska tramset:
Forget about it... 

"Do you need some help"
Vi hann knappt inte ut från bagageutlämningen på Newark flygplats förren en rund pratglad liten man med portfölj och en pappersmugg med kaffe i handen stod framför ögonen och undrade över om vi behövde någon hjälp. Blicken stod visserligen hård och stirrande mot en informationstavla vid tidpunkten men på en flygplats händer antagligen det hela tiden och den där mannen hade ingen anledning att ställa frågan i folksamlingen. Men han gjorde det och visade vägen mot flygplatsens Air trainsystem som skulle ta oss till den tågstation där Amtraktågen och något kallat NJ Transit-tåg dundrade på in mot Manhattan och slutstationen Penn station. Hela vägen mot perrongen stod sedan personer och meddelade vilken väg man skulle ta och var biljetter skulle köpas och vilken sida på perrongen tåget skulle anlända och att den var något försenad men skulle snart vara där. Det var som att gå med hörlurar med en förinspelad turistguide som gett sig fan på att snitsla en bana åt en in mot stan. Jag blev såld direkt, hänförd. Vilken service, vilka människor.

Var i USA senast 1988 och har de senaste nitton åren mest rest och bott i asien. Hade glömt bort hur det var att resa i staterna. I asien har det alltid varit en ständig kamp att ta sig fram med språkförbistring, kulturkrockar och de där ständiga tappade ansiktena. De som gjort att när man äntligen hittat nån efter en timma som vill svara på en fråga om hur man tar sig till ett ställe svarar med pondus och själklarhet vare sig personen i fråga vet vad man frågar om eller vart man ska. För att säga att man inte vet ger ett ansikte som rinner ner på backen av het rodnad och skamsenhet. Bättre att peka österut även om dit man ska ligger söderöver. Asien har sin charm trots det, det måste sägas men kampen på flygplatser, i butiker och på restauranger kan vara enerverande. Den västerländska ilskan vid förlägna skratt över missförstånd som lett till timmar av onödig tidsförlust kan nästan ge hjärtinfarkt. Men man vänjer sig även med sånt till sist.
Därför var chocken på flygplatsen så stark. Kan det vara så här lätt? Svensk som man är kommer direkt tanken: Vad är han ute efter? Det är nog bäst att hålla i väskorna och var hade jag nu plånboken. Misstänksamhet. 

Så var min reaktion de första timmarna på Manhattan innan jag insåg att så här trevliga och hjälpsamma är vardagliga New Yorkers. Excuse me och sorry vid varje stöt och beröring på stan och tunnelbanan. Can we help, where are you going och please change train at Chambers street and take the bus if going to Battery Park downtown. De stod på rad och informerade om reperationsarbete i deras Subway. Makalöst! 
På en trång gata i Theatre District med förvirrade huvuden stannade till och med en bil och vevade ner rutan och förklarade hela stadens gatsystem med delningen av east och west vid femte avenyn då vi sökte ett gatnummer på fel sida just den där femte avenyn. 

Redan efter ett dygn var jag fast och förälskad i den här staden. Jag hade kunnat bli slagen i en gränd med tjocka fläskkotlettskivor resten av resan och bugat och bockat över förnedringen. Så förblindad av stadens omfamning var jag. 
Hit ska jag bara tillbaka, och det så fort som möjligt. 

Tommy sitter i styrelsen för LUSS, Leeds United Supporters Sweden och har haft vänligheten att fånga det som just nu händer i Yorkshireklubben. Vilket inte verkar vara alltför upplyftande. Artikelns rubrik "Marching down together" tyder knappast på en lovande framtid för de som följer och stödjer Leeds United. Men gå in och läs själva, klicka här ovanför eller ta er in under rubriken Gästskribenter där det ligger ett antal andra bra texter men med lite damm på. 
Själv tackar jag Tommy för texten som han levererat så här mitt i semestertider.

Så var jag tillbaka i vardagen igen. New York var fantastiskt och det är något jag kommer att berätta mycket mer om. 
Men först en enorm personlig förlust. Och ni som aldrig haft husdjur och inte förstår dess kärlekskraft kan sluta läsa nu.

En katt, en livskamrat har vandrat vidare. Vi som är kvar sörjer med hjärtan så tunga. De senaste dagarna har varit ett helvete. 19 år! Så länge har Alf varit med på resan. Det innebär att han genomlevt hockeyfrillor, puffärmar, kavaj och cykelbyxor. Grungen med sina rutiga skogshuggarskjortor och kängor och tjugohundratalets massiva invasion av jeans med snurrigt många tvättar och modeller. Han avslutade i en varumärkeshysteri och ytans ideal. Alf har varit med under hälften av min egen levnadstid, den vuxna sidan av tiden.
Det var nog dags att gå.

Alf har även varit med under hela min elitkarriär i fotboll. Han symboliserar så oerhört mycket av mitt liv.
Han flyttade in i min första egna lägenhet i samma stund som jag bytte moderklubben BK Forward mot ÖSK 1989. Han sprang omkring i den stora våningen på Södra Promenaden i Norrköping medan jag fightades längre upp på Promenaden inne på Idrottsparken mellan 1992 och 1995. Under proffsåret i Kina 1996 åkte han som många tonåringar ut på en ett års "backpackingresa" för att återförenas med familjen lagom till åren i Stavanger mellan 1997 och 1999. Där blev han superstjärna och var lika ofta i tidningarna som jag själv. På norska Vestlandet hade dom aldrig sett en katt i koppel vandra omkring och såg väl familjen som ett obskyrt inslag i stadsbilden. Sedan Göteborg och några år i en mindre vindsvåning strax intill Scandinavium. Det var lite trångt och Alf längtade hem till rötterna. Så hans sista fem år fick han rusa omkring på 250 kvadratmeter och i en lummig trädgård i jorden där han var född och jag tror han njöt. Min fotbollskarriär var över sedan några år men han fortsatte vara ett stöd och en anledning till mental njutning via en cool och mjuk attityd. Han gillade alltid min musik vare sig det handlade om Flogging Molly, Tomas Andersson Wij eller Nick Cave. I hemmabaren drack vi whiskey och mörk ale, de senaste åren blev det en hel del vitt vin också, i alla fall under sommarmånaderna på uteplatsen. Kort sagt, han var en stjärna som aldrig kommer att försvinna ur tanke och hjärta. 
Alf kommer alltid att finnas i hjärtat hos oss i familjen. Jag hoppas att han kommer tillbaka och spökar från andra sidan.

Idag 09.20 drog han sin sista suck efter att ha fått en spruta i magen. Han somnade in i min och tjejens famn i ett sterilt rum på en veterinärmottagning i Örebro. Hans kropp var slut. Musklerna var borta, signalerna från hjärnan till kroppen var kraftigt nedsatta. Alf hade slutat äta, drack allt för lite och led mer och mer för varje dag. Jag tror han hade gett upp, åldern hade tagit ut sin rätt och det var över. Han blev alltså knappt 19 år och var inte sjuk en enda gång tidigare under sitt långa liv. Jag hoppas att han var nöjd med sin familj under alla de här åren, trots att hans öde var att bli en innekatt. 
Vi kunde i alla fall aldrig fått en bättre livskamrat!

Vi blev båda friska lagom till att midsommarhelgen tog slut, förstås. 
Nu finns det bara en sak i huvidet och det är den stundande resan till New York. Städernas stad, jordens huvudstad, The big apple. Jag längtar. Var där 1988 ihop med ett gäng vildhjärnor från fotbollsklubben BK Forward. New York var en väldigt farlig stad på den tiden, det är ett under att ingen i vårt gäng råkade illa ut då vi fulla med alkohol sprang omkring överallt där vi inte skulle. Men det gick bra, det var svinkallt i November och vindarna slog hårt när den tog fart mellan skyskraporna.
Vi hade varit i Florida innan och kläderna var av sommarkaraktär, det var inget bra val. Men vi överlevde även det och hade så otroligt skoj. Men det var nästan 20 år sedan, känn på den, 20 år! Hur gammal har man blivit? Surrealistiskt.

Annorlunda resa nu med flickvän och stor kamera på magen. Turist i allra högsta grad, precis som jag vill denna gång. Listan av sevärdheter ska betas av, shoppingvagnen ska rulla och barer ska intas.
Kanske kan man även åka till Brooklyn och leka Paul Auster. Filmen Smoke som är gjord efter Austers roman med samma namn är en favorit. Långsam, poetisk och med en känsla som liksom flyter in i blodet. Inga mord, inga explosioner eller biljakter. Bara drama med olika människoöden som korsar karaktären Auggie Wrens tobakshandel i ett gathörn av stadsdelen Brooklyn. Underbar.

Jag ska alltså ha semester. Datorn lämnas hemma. Man måste våga vägra datorn ibland. Så förvänta er inga inlägg på ett tag. Om jag inte hittar ett internetkafé och får återfall, det kan ske. Annars har jag mycket att berätta when I am back.
Katten och den tillfälliga värdfamiljen vaktar mi casa!

New York, New York...

Snake Plisken.