Pratade på en sponsorträff inför derbyt i Göteborg i tisdags.  
På den lilla scenen stod jag och svarade på frågor om matchen, om den egna karriären, om erfarenheter från egna derbyn. Det var trevligt men jag kände mig lite otillräcklig med tanke på de legendarer som innan mig stått och pratat om sina karriärer. IFK Göteborgs forna superspelare var Bebben Johansson och han sprutade ut Göteborgska vitsar som åhörarna skrattade åt. Jag har aldrig pratat på riktigt med Bebben men själv är jag inte mycket för den delen av stadens humorådra. 



Därför gillade jag Gais störste spelare genom tiderna så mycket mer. Karl-Alfred Jacobsson stod där bredvid den där snack-Bebben och verkade lite blyg och bortkommen. Han svarade tyst på frågorna men stoltheten att få stå där syntes klart. Karl-Alfred var en nickspecialist utan dess like, det har jag fått lära mig. Han gjorde 145 baljor för de grönsvarta och vann den allsvenska skytteligan tre gånger. Ändå utstrålade han en genomärlig ödmjukhet där han stod. Det här är ingen spelare som är livrädd för att bli bortglömd och därför behöver hävda sig genom munlädret. Men får han hyllningar blir han glad och stolt. Jag är verkligen en man att avundas över att få ha träffat denne Karl-Alfred under mina år i Gais. Han är en man från en annan tid helt utan gnäll över dagens fotboll. En man att respektera.



Karl-Alfred påminner mig mycket om en annan skyttekung jag haft förmånen att få träffa. Under mina år i IFK Norrköping kom ofta Gunnar Nordahl ner i omklädningsrummet och hälsade och lyckönskade. Vinst eller förlust, det spelade ingen roll. Han stod där med sina enorma händer och stadiga kroppshydda och pratade långsamt och eftertänksamt. 
Alltid ödmjuk varm och oerhört snäll. Han var äkta. Inte som resten av Idrottsparkens gnällhylla som bara kom ner när vi vann eller gnydde i tidningarna att vi inte krossade motståndarna med 5-0 istället för 3-0. Gunnar Nordahl var en hedersman som skulle behöva komma tillbaka hit till oss och lära ut hur man är som medmänniska och lagkamrat.

I tider av extrem individualism och egodyrkan, ja ren narcissism alltså, skulle det vara rätt skönt med de här personligheterna som knappast framhäver sig själva utan bara är som de är där de står rakt upp och ner.

Behövde få några timmar att gå häromdagen, Väntade in det stora Stockholmsderbyt mellan AIK och Djurgården. Cirkulerade runt i huvudstadens centrum innan jag tillslut stod där igen. I källaren hos Hedengrens bokhandel i Sturegallerian. Jag visste knappt hur jag tagit mig dit, kroppen går liksom för sig själv. Så nu stod jag där och rotade i bokhyllorna. Från ett bord bredvid en av de väggtäckande hyllorna plockade jag upp ett alster om ett av mina största favoritband. Ett band som med jämna mellanrum har en förmåga att gömma sig, springa ifrån mig. Och jag arbetar inte heller alltid så hårt med vårt förhållande.  Jag vet inte varför det blir så men trösten är att vi alltid hittar tillbaka till varandra. Och när det händer så förstår jag inte att vi överhuvudtaget kunnat vara utan den känsla vi skapar tillsammans. Boken handlade om det Kanadensiska bandet Cowboy Junkies. Ett band som viskar fram sina drömska sånger i en takt av ett totalt lugn och stillhet. Sångerskan Margo Timmins har en röst som gör en kär även om låtarna ofta doftar starkt av melankoli och relationssorg. I boken fanns många av gruppens texter samlade men framförallt en mängd underbara fotografier av vinter och höstlandskap som jag misstänker är från hemlandet Kanada. Jag satt där på Hedengrens i en vilstol och bläddrade fram sida efter sida och så låg den där framför mig. Låten jag älskar att må dåligt ihop med, låten som ger mina deppiga dagar ännu mer mörker som i sin tur ger ljus och ny kraft. Albumet The Caution Horses från 1990 lever ständigt i mig, den kommer vara med ända in till dödsbädden. Och låten "Sun comes up. It´s Tuesday Morning" är helt enkelt underbar. Sun comes up, it's Tuesday morning hits me straight in the eye guess you forgot to close the blind last night Oh, that's right, I forgot, it was me I sure do miss the smell of black coffee in the morning, the sound of water splashing all over the bathroom, the kiss that you would give me even though I was sleeping, but I kind of like the feel of this extra few feet in my bed Telephone's ringing, but I don't answer it 'cause everybody knows that good news always sleeps till noon Guess it's tea and toast for breakfast again maybe I'll add a little T.V. too No milk! God, how I hate that Guess I'll go to the corner, get breakfast from Jenny She's got a black eye this morning, `Jen how'd ya get it?' she says, `Last night, Bobby got a little bit out of hand' Lunchtime. I start to dial your number then I remember so I reach for something to smoke and anyways I'd rather listen to Coltrane than go through all that shit again There's something about an afternoon spent doing nothing Just listening to records and watching the sun falling Thinking of things that don't have to add up to something and this spell won't be broken by the sound of keys scraping in the lock Maybe tonight it's a movie with plenty of room for elbows and knees a bag of popcorn all to myself, black and white with a strong female lead and if I don't like it, no debate, I'll leave Here comes that feeling that I'd forgotten how strange these streets feel when you're alone on them Each pair of eyes just filled with suggestion So I lower my head, make a beeline for home Seething inside Funny, I'd never noticed the sound the streetcars make as they pass my window Which reminds me that I forgot to close the blind again Yeah, sure I'll admit there are times when I miss you Especially like now when I need someone to hold me but there are some things that can never be forgiven and I just gotta tell you that I kinda like this extra few feet in my bed.

close

Brukar av någon anledning få en tidning som heter Golfpunk nertryckt i brevlådan.
Den är bra.
Men den gör mig både förbannad och uppgiven.

Det är insikten om att jag blir allt mer ensam och övergiven som tynger mina axlar. Jag vägrar nämligen att lira golf. 
Inte beroende på någon sorts ideologisk antigolf instinkt i stort utan för att jag är så totalt ointresserad av att tillbringa timma efter timma gående med väska på rygg och klubba i hand. Det märkliga är att det är så många andra som är intresserade av att gör det.

Jamen skit i det då och göra något annat, säger säkert frälsta.
Gärna, skulle jag då vilja säga.

Problemet är att i den värld jag lever är det omöjligt att inte konfronteras med golfens fanatiska kraft. Alla spelar golf, vare sig man vill det eller inte. Tidigare kunde jag komma undan med att det enbart var snobbar, affärsmän, fotbolls och hockeyspelare och kanske pensionärer som spelade. Då kunde man välja bort, se bort och umgås med andra.

Det är här Golfpunk kommer in.
Tidningen spränger fram en otäck framtidsbild. 
Den nya tidens golfare är rockstjärnor, författare, skådisar, journalister, modeikoner.
Golfen växer och har blivit det coolaste man kan hålla på med.

Det är det här som gör mig deprimerad. För vad ska jag då göra?
Avskuren från omvärlden kommer jag säkert att tyna bort i en ensamhetens misär.
Kommer bli lämnad i en liten blöt pöl av förnedring där förbipasserande med ett elakt öga och ett snett hånflin i mungipan utbrister.
"Ha, där fick han den förbannade antigolfaren."
 
Straffet för att våga vägra och gå sin egen väg är hård.
Men något annat kan jag inte göra.
Så trampa på mig ni.
Ni kommer ändå aldrig vinna.
  

På turné, på turné, vi ska alltid va på turné. 
Va det inte Magnus Uggla som sjöng det en gång i tiden innan han blev bumpa, bumpa fåne.
Men han hade rätt. Det är så man känner ibland. Jag är på turné just nu och jag märker hur mycket jag har saknat det.
Det är den enda känsla jag gärna skulle vilja ha tillbaka från min karriär. Visst låter det sjukt. 
Hur kan man sakna evighetslånga bussresor genom landet?
Man jag gör det.
Och nu är jag på en liten miniturné.

Men det är inte mycket av:
"Å stå på scen å tjuta å gapa å röka å pippa å supa å rapa", som Uggla fortsatte sjunga på sin platta "Varför ska man ta livet av sig...

Har vandrat regnvåta Göteborgsgator i några dagar. Suprise. Alltid regnar det några timmar så fort man råkar tillbringa mer än ett dygn på västkusten. Hälsat på en vän, som expanderat till fler gamla vänner och en del bekanta och andra helt okända som nu blivit kända. Middagar och öl på krogar, inför Göteborgsderby-intervju i Nordstan, säker tio timmars fika på stans caféer och första dagens singlar i Davis Cup i Scandinavium.

Har aldrig tidigare sett världstennis live. Nu har jag gjort det och helvete va snabbt det går. Och på det underlaget som ingen riktigt kunde säga vad det hette men som var ett superspeedat golv.
Första matchen var pang, pang, poäng mellan Pim-Pim Johansson och Andy Roddick. Statiskt och trist där Roddick hela tiden var i kommando även om det siffermässigt var jämnt. Servar på en bra bit över 200 kilometer i timmen. Pang.
Mer spel senare när Thomas Johansson briljerade med en mer varierad tennis mot James Blake som inte hade mycket att sätta emot. Lobbar, passerslag, stoppbollar, volleyspel och en och annan smack-serve även här. Riktigt kul.

Spännande med dramaturgin runt matchen. Spelare som störs om det så faller ett dammkorn på golvet när dom ska serva. Ohhh, så känsliga de är, riktiga konstnärssjälar. Och de väldrillade bollpojk och flickorna som visste exakt vad de skulle göra. Sedan publiken. Två klackar, väldrillade även de, på varsin sida av hallen. Skrik och gap och sedan knäpptyst så fort spelarna närmade sig en serv, som om någon tryckte på en knapp. I alla fall i början innan de började bli lite för packade och då vågade skicka iväg små fnissframkallande citat. Wilander satt nervös och skakade på benen medan den resterande truppen ställde sig upp och applåderade vid, som det såg ut, på förhand givna order. Det är förstås inte så, men allt kändes så regisserat. Nästan komiskt ibland. Jag själv satt vid det före detta tennisproffset och DC-spelaren, Jan Apell, och bombaderade honom med korkade frågor. Han gick sin väg efter ett tag... men kom tillbaka igen. Samlat styrka misstänker jag.

Nu hemma i huset igen, tolv timmar, anlände med SJ runt nio. Tar bilen till huvudstaden i morgon bitti. Premiär för söndagsfotboll i Canal Plus. Nora Strandberg programledare, Peter Henriksson sidekick och jag den ständige panelmedlemmen i en panel som annars ska vara dynamisk genom vinterhalvåret. Det ska bli skoj. Håll utkik.
Kommer vila upp mig på Scandic Park under natten och sedan är det superderbyt på Råsunda under måndagskvällen, även det i Canal Plus. Nattfärd sedan tillbaka till hemmet innan turnén lever vidare och gör en reprissändning via SJ ner till Götet igen för nytt derby på Ullevi mellan de blåvita och de grönsvarta. Är inbjuden gäst på festen och jag lovar att min röst kommer att bli hörd över Göteborgs kvällshimmel.

Men dit återstår några dagar och möjligen kommer mina fingrar trumma fram några fler tankar innan dess. 

Turnén fortsätter således och just nu önskar jag att det fortsatte föralltid.

På turné, på turné...

Det är sant att med facit i hand så förstörde Nigeriamatchen allt för det svenska damlandslaget. 

Men sen:

Det snackas om en dålig kvart i samma match som var skillnaden mellan att gå vidare eller inte.
Det snackas om det sedvanliga tur och otur, stolpe ut och ribba ner och bort och om de alltid lika klassiska små marginalerna.
Det snackas om stolthet för prestationer som inte gett mer en noll poäng i tabellen.
Det snackas om dödens grupp.
Det snackas om att visa hur bra vi egentligen är genom att vinna mot Nordkorea när allt egentligen redan var över.
Med andra ord:
Det snackas en jäkla massa skit under ett mästerskap i fotboll.

Jag såg istället svenska spelare som helt och hållet tog slut i den andra halvleken mot Nigeria. Jag såg ett mittfält som varken orkade upp eller ner på slutet och med en gnutta oflyt hade Nigeria kunnat göra ett mål till. Jag såg även en förbundskapten som visade dåligt omdöme via illa tajmade byten. Det kan inte de två ribbträffarna i första halvlek gömma.

När laget sedan inte lyckas spela över sin förmåga mot de nästan oövervinnerliga amerikanskorna då blev fakta att Sverige var tvingade att vinna med tre mål mot Nordkorea i sista gruppspelsmatchen. Då slängde de inblandad in den sista desperata vedklabben i den redan yvigt brinnande skitsnackarbrasan.
"Sverige spelar alltid bäst med kniven mot strupen"

Sedan går laget ut och gör sin klart bästa insats i turneringen och vinner mot Nordkorea med 2-1. Då tycker säkert många att dom får rätt i kniven-på-strupen debatten. Hedern är upprättad. Men det räcker ju inte som alla nu vet. Sverige är utslaget ur VM.

Och det är det som är grejen. Det är inte svårt att desperationsspela fotboll ibland. Tjejerna visste att läget var mer eller mindre hopplöst. Då försvinner förstås trycket på axlarna, kraven faller bort. Det är okej att chansspela med galna löpningar, kaxiga närkämper och en chockerande offensivlust. Det är som när ett division fyra lag möter ett allsvenskt i Svenska cupen. Rädslan att förlora finns inte där för det finns ingen som förväntar sig att man ska vinna.
Det var med andra ord bara att köra för Sverige. Ingen trodde i alla fall på ett mirakel.

Mitt facit blir då att Sverige vinner en match som inte betyder någonting för någon. De förlorar mot ett bättre lag och klarar helt enkelt inte av att göra grundjobbet mot ett mycket, mycket sämre lag på pappret.

Så slutar VM i fotboll för Sverige denna gång.

Det kallar jag en rejäl flopp!

Minnenas television!

Pelle bjuder er på två klassiska filmsekvenser av en riktig lirare...


1, Att vända andra kinden till. Eller som man skulle kunna säga idag. 
"Jesus lider"


2, Crouching Tiger, Hidden Dragon.

Just hemkommen från en kväll på Radiosporten. Alltid lika roligt att jobba med rösteterns förkämpar.
Inte lika roligt att följa kvällens allsvenska fotboll. Tänker ändå inte ge mig in i kvalitetssågningar av spelarna i vår högsta serie. Det görs hela tiden och en gång under en och samma kväll får räcka. Det var den i sändningen efter matcherna. 
Men tränarna då? 
Ja, där har jag en fundering i alla fall. För även om tillvägagångsättet att spela fotboll i våra svenska klubbar har blivit mer flexibelt verkar fotbollsförbundets utbildningar fortfarande vandra den gamle Bob Houghtons uråldriga stigar. 

Det är följande citat från Erik Nivas artikel i Sportbladet om det italienska tränarundret, som dominerat i antal tagna titlar från VM, via Champions League och nationella pokaler, som väckt debattören i mig. 

"Allt vi gör handlar egentligen om att bygga upp en bred bas av idéer, snarare än att låsa sig vid vad man från början tror är bäst". 
Orden tillhör en Franco Ferrari- dekanus på Coverciano, vilket är det italienska förbundets högkvarter där deras tränarutbildningar utförs.

Direkt tänker jag på en bekant jag pratade med för någon månad sedan. Han går den svenska tränarutbildningen och var så oerhört trött på konservativa 4-4-2 fundamentalister. Han berättade att allt ifrågasättande och nytänkande slogs tillbaka med kärnvapen. I den svenska utbildningen finns det, till skillnad då mot den italienska om citatet efterlevs, inget utrymme för att vara en fritänkare som vill kunna lära sig och utveckla sig i olika spelsystem och träningsmetoder. Det är förbundets väg eller motorvägen ut som gäller.

Det är som i det övriga svenska samhället. Det finns bara plats för en åsikt i taget, alla måste vara överrens. Annars rubbas cirklarna och auktoriteterna blir oroliga av utmaningen och måste slå tillbaka. Det är så jag trott att utbildningen varit, nu har jag fått det bekräftat. I alla fall i denna mycket ambitiösa och fantasifulla tränares arbetsgrupp.

Är det konstigt då att en match mellan blåvitt-80-tal-press och understöd-Conny Karlsson i Trelleborg och en isländsk vi- måste-jobba-jävligt-hårt-och-kämpa-kämpa-tränare i Djurgården ser ut som den gör?
Suck!
Då utelämnar jag ändå det som hände, eller inte hände nere på Malmö Stadion mellan MFF och ÖSK. 
Dubbelsuck!

  

Vaknade upp på söndagsmorgonen med en känsla av vanmakt. 
Mörka moln hade belägrat staden och det dröjde inte länge innan regnet öste ner över gator och torg. Sinnet var tungt av den lokala tidningens (Nerikes Allehanda) ofrivilliga "världen i fokus position". Den internationella terrorist retoriken har landat i stan efter den väldebatterade Mohammed som rondellhund publiceringen. Chefredaktören har fått ett pris på sitt huvud och min frustration växer över situationen i världen. Hur fan ska vi kunna vända på den utveckling som enbart tenderar att dra oss längre och längre in i fundamentalismens fanatiska vilja till världsherravälde. 
Cynismen regerar.
Religionen missbrukas i ett maktspel där beräknande presidenter, generaler, mullor, kungar, krigsherrar, affärsmän slåss om pengar och makt över världens naturresurser. Girigheten har förblindat humanismen, människor är avhumaniserade och förvandlade till brickor i ett spel, de är kanonmat och ett människoliv har tappat allt värde.
Det är så förbannat frustrerande.
Det finns ju inget man kan göra.
Man vet ju inte ens vem som är ond eller god.
Alla har händerna i samma syltburk. De lever av varandra. De bygger upp och river ner.

Jag är ingen revolutionär. Jag står knappast längs ut på vänsterkanten och slåss. På den andra sidan står jag inte heller.
Jag står för varje människas rätt att stå upp leva det liv dom väljer att leva utan en massa -ismer som ska föra ens talan.
Så länge kärleken, omtänksamheten och de grundläggande mänskliga rättigheterna respekteras, så länge rätten att utrycka sig fritt i tal och skrift efterlevs, då ger jag livet en chans till värdighet.

Men ibland önskar jag motsägelsefullt ändå att man levde i en tid där det ändå fanns någonting att tro på, någonting att gemensamt slåss för. Som för de som var på barrikaderna under sextiotalet. Eller de som var med i starka musikrörelser under ungefär samma tidsperiod. Det för mig snabbt in på punken och framförallt Joe Strummer och hans(om jag får kalla det så) grupp The Clash.



Under samma trista söndagsregn gladde mig ändå dokumentären Joe Strummer-The Future is Unwritten. Strummer (som gick bort 2002 endast 50 år ung) var en stilikon, alltid cool och elegant, fast på ett ruffigt sätt. Det var den ytliga sidan. 
Man han var även mannen som alltid stod på de svagas sida. Han var en idealist som förde fram just värderingar som friheten att uttrycka sig, han slogs mot etablissemanget trots hans bakgrund som diplomatson med världen som barndom. Så fort The Clash blev arenaband dog hans lust, han hade blivit det han från början slagits mot, då dog även gruppen The Clash. Strummer var förstås inte perfekt, han hade periodvis egoistiska och romantiska stjärndrömmar men i själen förblev han densamma ända in i slutet. Han visade det genom att istället för att dra in miljoner på en återförening spelade han för första gången efter The Clash sammanbrott ihop med gitarristen Mick Jones på en stödgala för brandmän. Någon vecka senare avled han.

Men en förövrigt svart söndag målades ändå med en aning ljusare färger när Joe Strummer i dokumentären med sitt starka patos uttalade de enkla, kanske naiva, men självklara orden. 
"Människor kan förändra allt de vill förändra om man bara för in kärleken i livet".

Det är nästan så att man kan tro honom, Joe låter övertygande.

Hans vuxna definition på Punk är också intressant.

Punk?
Det är perfekt uppförande mot alla människor i sin omgivning!

Robert Lindberg är en engagerad gaissupporter som jag träffade för första gången på Kopparvallen i april 1999. Jag var skadad som vanligt och spelade inte men hade ändå åkt med spelarbussen upp till Åtvid.
Därefter har vi träffats då och då, bland annat gjorde han den första supporterintervjun med mig som blev publicerad  i maj 1999 i Gårdavarnens medlemstidning Gårda-info. Jag kommer av nostalgiska skäl lägga ut den vid ett senare tillfälle. 2003 stod jag med honom i baren på Dubliners i Göteborg och firade en av alla Gais uppflyttningar.
Robert har även skrivit boken "Förbannade GAIS" 2006 tillsammans med Patrik Persson.

Just nu är han rejält förbannad, återigen...

Läs hans text under "Skär inte ut hjärtat".