Det fanns en tid då jag drömde om att bli diplomat. Ville jobba för FN och göra världen till en bättre plats att leva på. 
Jag lockades av det goda demokratiska i ett världssamfund där alla medlemmar får komma till tals och rösta i svåra frågor som berör alla människor på vår jord.

Men åren har gått och för varje ett av dom blir jag mer och mer cynisk och hopplöst uppgiven över det meningslösa politiska spelet som pågår överallt hela tiden och där alla till sist ändå bara tänker på sig själva, sina egna tillgångar, sina egna affärskontrakt. 

Vad är det för mening att ha kvar FN egentligen?

De kommer ju ändå aldrig fram till någonting mer än några ynka ryggradslösa rader i meningslösa protokoll som de "onda" ändå skiter fullständigt i. I och med att maktbalansen ser så ut att de starka supermakterna alltid kan kasta in ett veto mot kraftfulla åtgärder i svåra konflikter så händer aldrig någonting mer än att de där delegaterna står och böjer verb inför varandra. Är det inte USA som säger nej i en fråga så är det Ryssland eller Kina. Alltid är det någon som är emot och aldrig mötas de bägge sidorna.

Nu har FN kommit fram till att de inte ska fördöma Burmas brutalitet efter deras vilda mördande och förföljande av oliktänkare under det viljestarka men till synes meningslösa demokratiupproret de senaste veckorna. Kina som har stora intressen i Burma ligger visst bakom den nya formuleringen som ska uttalas att FN "djupt beklagar" händelseutvecklingen i Burma. FN:s säkerhetsråd väntas anta denna formulering inom de närmaste dagarna. 

Är det någon som på allvar tror att Burmas militärjunta bryr sig ett spår över de här formuleringarna. Här fanns ett ypperligt läge att få bort förtryckarna från makten via dessa tappra demokratikämpar men världens makthavare sviker ännu en gång.

Och i FN-skrapan i New York fortsätter dom böja verb.

Det finns många sätt att vakna upp på morgonen. Vissa är värre än andra. Några är helt enkelt förskräckliga.
Men frågan är om inte Eef Barzelay har hittat det innersta svarta hålet i djävulens lovsång via följande rader.

"I woke up to the sound of German hip-hop in my head.
A great unholy clatter quickly filling me with dread.
I wondered then if silence had forever disappered.
What with everybody yelling, the end was finally here."

Clem Snide är ett briljant band som visserligen pendlar mellan genialitet och mänsklighet, men när det stämmer är herr Barzelays texter en förtrollande blandning av humor och sorg, ironi och svärta. Många gånger får jag en stark Olle Ljungström feeling över de udda ordvalen och de blixtrande vändningarna i språket. Inga jämförelser i övrigt dock.
Eef Barzelay som är hjärnan och hjärtat i gruppen gav 2006 ut en soloplatta som heter "Bitter Honey". Det släppet är på ett sätt typiskt för hans skapande. Ömsom världsklass, ömsom lågvatten. 

Det sägs att Clem Snide lagt av , det sägs även att de bara vilar ut i sina kupor. Vilket av de båda alternativen som gäller vet jag ej. Men för de som ännu inte upptäckt detta så grymt sköna countrypop/rock band finns det 6 cd:s att inhandla utöver Eefs soloalbum. 

Gör det. 

Ni lär inte bli besvikna.

Det är en underbar höstdag hemma i Örebro. Solen började värma redan vid nio på morgonen.
Det är sådana här dagar som årstidens färger lyser med sitt mest intensiva ansikte och kärlekspar vandrar upp och ner längs alléer med halsdukarna fladdrande lätt anarkistiskt på ryggarna. Det är vackert, det är skönt.

När jag själv vaknade i morse kom jag knappt inte upp ur sängen. Med ett förläget fnissande över mina egna krämpor slet jag mig ändock ur mitt varma täcke och rullade ut på det iskalla sovrumsgolvet. Då vaknade hjärnan men kroppen signalerade inget annat än att årsringarna nått pensionsåldern. 

Det är alltid som värst två dagar efteråt. 
Träningsvärken alltså.

Två timmars fotboll på konstgräs i lördags har bryskt påmint mig om hur många olika muskler man behöver för att lira boll.
Från nackens muskelfästen ner över skulderbladen och vidare ut i armarna ilar en obehagligt behaglig irritation. Ryggslutet är stelt, skinkmusklerna som brukar studsa som en tub mjukost är fasta och fina och baklårens felsignalslampor blinkar som om de hade ett hysteriskt krampanfall. Likaså med ljumskarna som gått på lunch och framlåren som gjort dom sällskap. Ända ner ut över ovansidan av foten påminner sig musklernas onda dunkande.
Och längs fram vid tånaglarna syns spåren av de för långa naglarnas jack in i fötternas kött.

Visst är det härligt?
Inget är så hemskt och på samma gång njutbart som att vandra omkring med en överjävlig träningsvärk efter många timmars överdriven kroppsrörelse. Jag hade glömt det. Det är sådant jag jämt glömmer och alltid vaknar upp till, lika överumplad som en nydoppad tofsvipa, med den allra största känsla av självömkan och glädje.

Härligt. Underbart, som Tommy Söderberg brukade säga!

Och matchen mot Läkarlandslaget vann Författarlandslaget med trygga 4-3.

Den andra matchen däremot, var ingen match...
 

Det sägs att man inte kan kalla sig författare förren man skrivit minst två böcker.
Det innebär att jag enligt någon sorts oskriven paragraf inte är författare då jag enbart lyckats få ihop min "Pionjär i Mittens Rike". Visserligen har jag ett manus liggande på skrivbordet som fan ska bli nåt men som ännu kanske inte är nåt, eller hur det nu är. Det räknas hursomhelst inte.

Men jag antar att det är med författarlandslaget som med det irländska fotbollslandslaget under Jack Charlton. 
Jack dammsög världen på dugliga fotbollspelare med någon enda ynka koppling till Irland för att förstärka sitt lag. 
Ibland kändes det som att det räckte med att spelaren hade en irländsk varghund i sin ägo för att få spela i Irlands landslagsdress. Det slutade med att den kultförklarade men söndersupne och knäförstörde Tony Cascarino kunde bli Irlands meste landslagsman trots att han inte hade någon koppling alls till landet. Det avslöjades visserligen inte förren han i sin bok "Full Time-Secred life of... berättade att hans mor ljugit om att Tonys irländske morfar inte var mammans biologiske far. Cascarino lyckades alltså med konststycket att få ett irländskt pass trots att han inte hade något band överhuvudtaget med landet.

Det är lite så jag känner mig nu när jag ska ge mig in ibland de tunga författargrabbarna i morgon lördag på en konstgräsplan i Uppsala. Att jag inte har några som helst band in till den världen av textförfattare och förläggare.
Förbundskaptenen Fredrik Ekelund har nått in i gråzonen apropå författare eller ej när man kallar mig till samlingen. 
Men fotboll kan jag spela trots att jag är pensionerad, det är nog främst därför jag är inbjuden. 
Utan att dissa mig själv allt för mycket har jag ändå svårt att se att jag kan få respekt för min bok som är utgiven på egen hand utan förlag i bakgrunden och som knappast finns på bokhandlarnas listor i deras stora databaser. 
Men stolt är jag likaväl för det jag gjort. Ingen kan ta ifrån mig det arbetet. 
Och matchen med efterföljande samkväm blir säkerligen skoj.

Hemsida Författarlandslaget

Kreativa människor med stark integritet har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta.
Det är personer som står upp för det dom tror på och inte säljer sig till mammon för att dom vet att i samma stund som man gjort det då har man även sålt ut sin själ. Sedan får man tillbringa resten av sitt liv och stå ut med misstaget.
Jag har mött en av dessa hjältar. En vän som vägrade att sälja bort sin kreativa frihet till skivbolagens visioner om kommersiella produkter som ligger rätt i tiden. Att kompromissa var inget alternativ.

Peter Forsman ägnade länge större delen av sitt liv åt musiken men la plötsligt 28 år gammal av då hans envisa och bångstyriga planer inte gick ihop med dåtidens popmusikbransch. Han sökte sig istället till ett annat kreativt yrke(smyckesdesigner och silversmed) men har hela tiden ändå haft musiken puttrande som ett evighetslångt hjärteprojekt.

Forsman har under de långa åren fram till idag agerat bland annat som demoproducent, han har skrivit och spelat teatermusik, musik till en kortfilm och en teveserie som ska sändas i SVT1. Han har gjort en radioshow i Paris och musik för smyckesutställning, varit inne i de tunga musikkorridorerna i Storbrittanien och även gjort musik till stumfilm.
Han har även spelat in en singel med The Happy Pilgrims.
Han har spelat tung alternativ gitarr med Lee Harvey Oswald Ensemble.
Samt lirat jazzcovers i bandet Gargleblaster på bland annat Göteborgs Filmfestival.

Snacka om att vara en mångsidig artist.

Nu är en nysatsning på musiken och hans gamla band Piloterna igång igen. 
Över 100 låtat finns i gömmorna för det nya projektet som Peter valt att kalla:

Piloterna MkII
Sång/gitarr- Peter Forsman
Gitarr- Pelle Sirén (Lundell, Le Marc och en rad andra artister)
Trummor- Peter Korhonen (Reeperbahn, Olle Ljungström, Sophie Zelmani med flera)
Bas- Larry Lövgren (Docent död/Docenterna)

Bandet gjorde sin första spelning på 17 år på Mosebacke i Stockholm den 9 september. Nu ska dom in i studion och lira in låtar för att sedan göra attacken ut mot lyssnarna. 
Jag vill gärna promota denna nysatsning här på min hemsida. Det är en liten sak i en stor värld. 
För att lyssna på låtar och läsa om Peter Forsmans alla olika projekt är ni helt säkert välkomna in på:

StamperFreon

StamperFreon/myspace

Piloter/myspace

Satt i Canal Plus-studion i söndags tillsammans med den före detta ÖSK-tränaren Patrick Walker.
Jag var lite fundersam innan sändningen hur det skulle gå. Har nämligen varit rätt hård emot honom i ett antal krönikor som jag skrivit i Nerikes Allehanda. När han sparkades tyckte jag att det var ett helt rätt beslut. 

Nu satt jag där och väntade på en något kylig relation. Men av det blev intet. Vi hade en trevlig eftermiddag i tv-studion och senare på kvällen lämnade jag av honom i Solna där hans ena son bor. Så endera läser inte Walker tidningar eller också är han helt enkelt så proffsig att han vet hur spelet är mellan media och fotbollen och lägger inget personligt i det. 
Sak och person liksom.

Vet nu inte vilket av alternativen som är det rätta men hur det än är så satt vi i två fåtöljer och började snacka om Irland som Walker kommer ifrån. Det fanns nämligen en tid då jag var fullständigt galen i allt som handlade om den gröna ön. Det var innan det ekonomiska undret som förvandlat Irland till ett turistinferno dit jag numer inte längtar lika hårt, även om hjärtat fortfarande brinner för mycket i den irländska kulturen.



Samtalet som började med litteraturen väckte en rad sköna gamla tankar i mig. Som sagt, jag levde ju med Irland från tidigt 80-tal fram till 1995. Det började med U2. Köpte deras första fullängdare Boy 1981(kom ut 80´) och strax efteråt fann jag en importskiva som är deras första tre låtar som är inspelade. Det är en trelåtars singel med Out of Control, Stories for Boys och Boy/Girl. Det kan vara en raritet. 1978 släpptes en skiva på Irland med just dessa låtar i enbart 1000 ex, men på min står 1979, så kanske är det någon sorts efterhandssläpp med samma låtar. Det stämmer i alla fall inte.
Sedan rullade det på fram till Live Aid 1985 då U2 blev hela världens egendom. Självklart reagerade jag, som varit med från början, som hardcorefans brukar göra när deras underground idoler blir mainstream, nämligen med total förnekelse av deras existens. Jag var förrådd.

Då föll jag för den folk-punk-rock som det brittiska bandet The men they couldn´t hang dök upp med, nästan samtidigt fann jag The Pogues. Senare hittade jag irländska band som An Emotional Fish, Cactus World News och The Waterboys med Mike Scott. Det rullade vidare till den traditionella irländska folkmusiken med The Dubliners, The Chieftains och Van Morrisons folkliga period. Det var en magisk period där hela kroppen skakade av ett: 
Här hör jag hemma, på ön borde jag bo.

Jag började älska allt som hade med Irland att göra.
Guinness och Harps lager.
Vädret.
Musiken.
Språket/Dialekten.
Litteraturen.
Filmerna.
Den sorgliga och våldsamma historien.

Jag lärde mig om Påskupproret 1916, protestanter och katoliker, Oliver Cromvell och Bernadette Devlin, Bloody Sunday och en massa mer om frihetskampen och kriget i NordIrland.
Jag började läsa böcker av James Joyce och Roddy Doyle.
Doyles Barrytown Triologi blev kultfilmen The Commitments och senare även den hysteriskt roliga The Snapper. Två filmer jag fortfarande återkommer till med jämna mellanrum.



1992 åkte jag till Dublin för första gången. Staden var allt jag hade hoppats att den skulle vara. Väldigt sliten, den underbart mörka floden Liffey, Grafton Street, St Stephens Green, massor av pubar och musik överallt. Samt de oerhört öppna och trevliga irländarna själva. Jag jagade spåren efter U2, Windmill Lane Studios, puben de hängde på strax bredvid, Bonos brors restaurang och hans hus en halvtimma med pendeltåg utanför city. Sjukt men roligt.

Irlandsspåret var så tungt att jag under fotbolls VM i Italien 1990 höll på Irland, satt på Sicilien och festade med de irländska fansen och njöt av stämningen som var förtrollande. 
Jag var fan beredd att döpa om mig till Peter O´Blohm.

Det är inte längre lika roligt att spinna loss på ön då pensionärsresor, EU-arbetare och multinationella företag tagit över agendan. Det är förstås orättvist mot Irländarna att säga så, efter århundraden av lidande och förtryck har de äntligen fått del av välstånd och moderniteter.  

Men spänningen är borta. Det bortglömda landet där ute i väster är inte längre bortglömt. Det karga och melankoliska Irland jag fastnade för finns inte längre där. Men det själsliga släktskapet jag känt kommer alltid att finnas kvar ändå.
Jag är en av de där emigranterna som flytt och alltid längtar tillbaka till någonting som inte längre är som den ofta falska idealbilden man lämnade bakom sig.

Tajmingen är kanske inte den bästa med tanke på allt som hänt i Burma, och att debatten velat sätta press på Kina att de i sin tur ska få ett stopp på våldet i landet där de har stora ekonomiska intressen. Men Kina bryr sig väldigt sällan om att ingripa i demokratiuppror om dom inte själva slår ner dom på hemmaplan.

Men det finns förstås massor av individer i Kina som är underbara människor och jag fick(som jag berättat om många gånger nu) själv njuta av den största av egotrippar när jag sommaren 2006 återvände till min gamla proffsstad Dalian.
Jag reste själv och har varit fast i min egen kropp med mina egna erfarenheter och tankar från besöket. Men jag har ju velat berättat för allt och alla. Jag var ju så lycklig de där dagarna. Som fotbollspelare kan man bara hoppas på att man sätter några avtryck i de klubbar man representerar i den eviga historien. Spelare kommer och går, de mesta förblir anonyma, andra hyllas tills nya ansikten att hyllas dyker upp. Det är en flyktig tillvaro i en flyktig värld.

Att så många skulle komma ihåg mig i Dalian och Kina 10 år efter min enda säsong var överväldigande.
Ni måste därför kolla in fotografierna.

Pratade på en sponsorträff inför derbyt i Göteborg i tisdags.  
På den lilla scenen stod jag och svarade på frågor om matchen, om den egna karriären, om erfarenheter från egna derbyn. Det var trevligt men jag kände mig lite otillräcklig med tanke på de legendarer som innan mig stått och pratat om sina karriärer. IFK Göteborgs forna superspelare var Bebben Johansson och han sprutade ut Göteborgska vitsar som åhörarna skrattade åt. Jag har aldrig pratat på riktigt med Bebben men själv är jag inte mycket för den delen av stadens humorådra. 



Därför gillade jag Gais störste spelare genom tiderna så mycket mer. Karl-Alfred Jacobsson stod där bredvid den där snack-Bebben och verkade lite blyg och bortkommen. Han svarade tyst på frågorna men stoltheten att få stå där syntes klart. Karl-Alfred var en nickspecialist utan dess like, det har jag fått lära mig. Han gjorde 145 baljor för de grönsvarta och vann den allsvenska skytteligan tre gånger. Ändå utstrålade han en genomärlig ödmjukhet där han stod. Det här är ingen spelare som är livrädd för att bli bortglömd och därför behöver hävda sig genom munlädret. Men får han hyllningar blir han glad och stolt. Jag är verkligen en man att avundas över att få ha träffat denne Karl-Alfred under mina år i Gais. Han är en man från en annan tid helt utan gnäll över dagens fotboll. En man att respektera.



Karl-Alfred påminner mig mycket om en annan skyttekung jag haft förmånen att få träffa. Under mina år i IFK Norrköping kom ofta Gunnar Nordahl ner i omklädningsrummet och hälsade och lyckönskade. Vinst eller förlust, det spelade ingen roll. Han stod där med sina enorma händer och stadiga kroppshydda och pratade långsamt och eftertänksamt. 
Alltid ödmjuk varm och oerhört snäll. Han var äkta. Inte som resten av Idrottsparkens gnällhylla som bara kom ner när vi vann eller gnydde i tidningarna att vi inte krossade motståndarna med 5-0 istället för 3-0. Gunnar Nordahl var en hedersman som skulle behöva komma tillbaka hit till oss och lära ut hur man är som medmänniska och lagkamrat.

I tider av extrem individualism och egodyrkan, ja ren narcissism alltså, skulle det vara rätt skönt med de här personligheterna som knappast framhäver sig själva utan bara är som de är där de står rakt upp och ner.

Behövde få några timmar att gå häromdagen, Väntade in det stora Stockholmsderbyt mellan AIK och Djurgården. Cirkulerade runt i huvudstadens centrum innan jag tillslut stod där igen. I källaren hos Hedengrens bokhandel i Sturegallerian. Jag visste knappt hur jag tagit mig dit, kroppen går liksom för sig själv. Så nu stod jag där och rotade i bokhyllorna. Från ett bord bredvid en av de väggtäckande hyllorna plockade jag upp ett alster om ett av mina största favoritband. Ett band som med jämna mellanrum har en förmåga att gömma sig, springa ifrån mig. Och jag arbetar inte heller alltid så hårt med vårt förhållande.  Jag vet inte varför det blir så men trösten är att vi alltid hittar tillbaka till varandra. Och när det händer så förstår jag inte att vi överhuvudtaget kunnat vara utan den känsla vi skapar tillsammans. Boken handlade om det Kanadensiska bandet Cowboy Junkies. Ett band som viskar fram sina drömska sånger i en takt av ett totalt lugn och stillhet. Sångerskan Margo Timmins har en röst som gör en kär även om låtarna ofta doftar starkt av melankoli och relationssorg. I boken fanns många av gruppens texter samlade men framförallt en mängd underbara fotografier av vinter och höstlandskap som jag misstänker är från hemlandet Kanada. Jag satt där på Hedengrens i en vilstol och bläddrade fram sida efter sida och så låg den där framför mig. Låten jag älskar att må dåligt ihop med, låten som ger mina deppiga dagar ännu mer mörker som i sin tur ger ljus och ny kraft. Albumet The Caution Horses från 1990 lever ständigt i mig, den kommer vara med ända in till dödsbädden. Och låten "Sun comes up. It´s Tuesday Morning" är helt enkelt underbar. Sun comes up, it's Tuesday morning hits me straight in the eye guess you forgot to close the blind last night Oh, that's right, I forgot, it was me I sure do miss the smell of black coffee in the morning, the sound of water splashing all over the bathroom, the kiss that you would give me even though I was sleeping, but I kind of like the feel of this extra few feet in my bed Telephone's ringing, but I don't answer it 'cause everybody knows that good news always sleeps till noon Guess it's tea and toast for breakfast again maybe I'll add a little T.V. too No milk! God, how I hate that Guess I'll go to the corner, get breakfast from Jenny She's got a black eye this morning, `Jen how'd ya get it?' she says, `Last night, Bobby got a little bit out of hand' Lunchtime. I start to dial your number then I remember so I reach for something to smoke and anyways I'd rather listen to Coltrane than go through all that shit again There's something about an afternoon spent doing nothing Just listening to records and watching the sun falling Thinking of things that don't have to add up to something and this spell won't be broken by the sound of keys scraping in the lock Maybe tonight it's a movie with plenty of room for elbows and knees a bag of popcorn all to myself, black and white with a strong female lead and if I don't like it, no debate, I'll leave Here comes that feeling that I'd forgotten how strange these streets feel when you're alone on them Each pair of eyes just filled with suggestion So I lower my head, make a beeline for home Seething inside Funny, I'd never noticed the sound the streetcars make as they pass my window Which reminds me that I forgot to close the blind again Yeah, sure I'll admit there are times when I miss you Especially like now when I need someone to hold me but there are some things that can never be forgiven and I just gotta tell you that I kinda like this extra few feet in my bed.

close