Det har varit och är fortfarande en kamp mot klockan.
Näsan rinner, ögonen rinner och långt nere i luftrören står en bacillarmé och kastar upp hostattacker för att rensa systemet. Att jobba i teve är ingen idealisk situation med ovanstående symptom hängande över en. Det är faktiskt det värsta tänkbara. Men det är fortfarande två dagar till match, så det måste gå.



Åker i alla fall till Madrid i morgon bitti. Tidningsreportrarna och tevebolagens representanter har sedan länge varit där. Själv flyger jag in fredag eftermiddag, jobbar lördag och stannar sen en dag extra dag för lite turism. Det är ju lika bra då man aldrig vet när det blir läge att åka dit igen, det finns ju så många andra sköna platser att besöka. Samtidigt är det en lärdom från de aktiva fotbollsåren. Har besökt nästan hela Europa men sett oerhört lite av platserna. Mest hotell och fotbollsplaner. Har därför lovat mig själv att så ofta det bara går fånga två flugor i samma hov.

Veckan har i övrigt mest gått åt till förberedelser inför matchen mellan Spanien och Sverige på Santiago Bernabeu. Som jag skrivit tidigare har jag spanat in Danmark mot Sverige, men även den taktiskt perfekta insatsen av Sverige mot Spanien på Råsunda som vanns med 2-0 och även Danmarks förlust hemma mot Fabregas och compani. Mycket bra fotboll faktiskt där alla de här tre matcherna bjöd på ett stort underhållningsvärde förutom de nördiga analysbitarna jag letar efter.

Har inte hunnit kommentera veckans oro inom den italienska fotbollen. Det krävs enormt mycket för att ge sig själv den rollen att ha synpnkter om vad som är fel i den italienska fotbollen, samhället, politiken eller vad det nu handlar om. Åsikterna har jag men inte tiden att formulera dom här i bloggen. Rekommenderar istället en annan blogg som jag tycker belyser en intressant sida av det som hänt. Läs Malena Johanssons texter om Italien och dess fotboll.


Men jag orkade faktiskt upp på stan under några timmar i tisdags, detta mest beroende på de där magncylen jag stoppat i mig. Var bara tvungen att hämta den beställda dokumentären om Townes Van Zandt. Be here to love me heter den.
"The best songwriter in the whole world" som Bob Dylan visst ska ha sagt enligt DVD-omslaget. Den följer med mig till Madrid. 


Och jag kan tyvärr inte gå in i en butik full med DVD:er och CD:s utan att komma ut med mer än en sak i påsen. 
Sprang in i en tjock liten minibox full med B-sidor och andra märkligheter från The Cure. Fyra skivor uppdelade på tidiga år, 1978-1987, sedan 1987-1992, därefter 1992-1996 och slutligen 1996-2001. Vi får se vad det innehåller, första skivan pendlade rätt friskt från bra till skoj och vidare mot, nä det här var inte bra.

Passade även på att plocka ner The Hives senaste, samt Christian Kjellvanders och Interpols "Our Love To Admire.
Sedan åkte jag hem, nöjd och glad över vad jag lyckats åstakomma under någon timma på Najs Prajs.

Sju månader har det gått sedan jag började blogga på blohm.se.
Jag började för att få skriva av mig tankar som inte bara handlar om fotboll vilket är det som jag vanligtvis skriver och pratar om i olika sammanhang. Men även för att få ur mig saker som inte platsar i långa krönikor i tidningarna.

Vet inte vad jag hade väntat mig när det kommer till läsare av min blogg. Visst hoppades jag att texterna skulle kunna vara intressanta och att jag skulle få en del att gå in och besöka mitt rum i cyberrymden. Men hur många var förstås lite osäkert då jag inte direkt har en enda profil på ämnena. Många bloggar är nischade och då är det nog lättare att marknadsföra sidorna i olika forum än när det spretar som hos mig.

Ändå har läsarantalet på blohm.se ökat för varje månad som gått och är nu uppe på rätt hyfsade siffror enligt de som kan det här med kommunikation på internet. Jag är oerhört glad för det och tackar alla som är inne och läser mina texter.
Ibland får jag reaktioner via mejlen men inte så ofta. Så vilka det är som besöker mig står skrivet i stjärnorna. 
Men jag är en nyfiken person, vore kul att lära känna er närmare.

Därför har jag nu snickrat ihop en kommentarfunktion som är kopplad till mina inlägg på bloggen. 
Jag uppmanar er därför att skriva i denna! 
Det vore som sagt kul att lära känna er, samtidigt som ni kanske kan lära känna varandra och skapa dynamik i bloggmiljön. 

Jag vill att ni ska veta att jag litar fullt och fast på er men vill ändå bara påpeka för säkerhets skull, så inga missförstånd kan uppstå, att jag tar mig rätten att kunna plocka bort kommentarer som är direkt olämpliga i mina ögon.
Det kommer att vara högt i tak och kritiska inlägg är välkomna så länge de andas respekt och saklighet. 
Påhopp, slag under bältet och rent skit plockas bort.

Välkomna in och kommentera!

Slötittar på fotbollsgalan på TV. 
Skulle varit där. För en gång skull hade jag en kunglig plats på golvet mitt ibland eliten på G. 
Men saker kom emellan, till exempel ytterligare en sjukdomsbild.  
Valde därför att vara hemma då en Madridresa ligger i pipelinen. Ska jobba med Kanal 9 på lördag, Spanien mot Sverige, en riktig höjdare trots skadekavalkad i båda lagen.

Har därför suttit större delen av måndagen och analyserat gamla landskamper. 
Återupplevde den stora skandalmatchen på Parken som Sverige till slut vann med 3-0 efter att den där dansken gav sig på domaren. Med backspegeln i handen kan man konstatera att det var oerhört trist att allt fokus hamnade på själva skandalen. Inte bara beroende på skandalen i sig utan även för att det verkligen var en fantastisk fotbollsmatch.

Sverige spelade under den första halvleken något av den mest underhållande anfallsfotbollen jag upplevt på många år. Johan Elmander var strålande och löpte och löpte i djupled där framme, Christian Wilhemsson löpte lika mycket och utmanade ständigt sin motståndare på sin högerkant. Ljungberg likaså och Allbäck. Suveränt!
Dessutom var matchens dramaturgi i världklass där den tunga offensiva hemmamaskinen hamnar i underläge med tre mål och borde blivit knäckta. Men Daniel Agger dunkade in Danmarks första mål i slutet av första halvlek. Sedan jobbade de sig ikapp och hade frän doft av vinst när Christian Paulsen gör bort sig, orsakar straff när matchen mer eller mindre är slut, en straff som aldrig får slås beronde på den ölstinna dansken som skulle spöa domaren.
Matchen i Köpenhamn blev verkligen en match som man förevigt kommer att kalla en klassiker. 

Matchen mot Spanien i Madrid blir nog knappast samma sprudlande lek med trasan som Danmarkskampen. Skadeproblematiken sätter stopp för det. Alla de ovan nämnda spelarna är eller har varit skadade och det kommer naturligtvis påverka Lagerbäcks strategi. Å andra sidan är Zlatan med. Med den form han befinner sig i kanske han kan bära upp tre skadade offensiva spelare på sina axlar. Dessutom tog han emot guldbollen på fotbollsgalan för någon timma sedan, i och med hans måltorka i den blågula dressen är det väl hög tid nu att stänka in ett par bollar mot Spanien som någon sorts tacksamhetstanke.

En försmak av den svenska vintern mötte mig i fredags, grått och disigt, vinden sög sig in under kläderna och blötsnön slog hårt i ansiktet. Jag kände då att det knappast kunde bli värre. Men som vanligt har djävulskapen inga gränser.

På kvällen gick min miljöfientliga Suv mot Värmland igen. I mörker och långtradarljus om vartannat tog jag mig förbi de vinterhala vägarna förbi Karlskoga och Kristinehamn och landade där mitt ute i skogen igen för att hämta vår Irländska Varghund. Det var dags för helgbesök i det nya hemmet. 

På vägen hem igen hände det som inte fick hända. Hunden som troligtvis blir Molly efter Molly Malone i den irländska sången släppte iväg några sköna dragskott från avfallshålet där bak. Bilen uppfylldes redan vid Kristinehamn igen med aromer som man inte gärna vill ha när man kör bil på hala vintervägar med långtradare hela tiden in your face.

När vi landade i hemmet var hela bakskuffen full med drit, sopsäckar och oömma täcken räddade bilen men en timmas resan var knappast den där dansen på rosor som många snackar om. Den var en mardröm. Det blev debut i duschen och rengöring av bakdel innan helgens lära känna varandra event satte fart. 

Nu ett dygn senare är vi polare med allt vad det innebär av käkande och promenader genom sterila villaområden. Redan nu tror jag faktiskt att Molly och jag kan bli de bästa av vänner trots den något stinkande starten på förhållandet.
I jul är hon här för att stanna!

Ett djupt andetag sedan stegade jag och min co-driver Fredrik Carlsson in framför den fullsatta puben i det innersta av Behrn arenas huvudläktare. Det var meningen att vi skulle ha ett avslappnat samtal om ÖSK:s identitet och själ. Med enbart en mikrofon som man var tvungen att pussa när man pratade blev inte samtalet speciellt avslappnat utan rätt uppstyltat och uppenbart regisserat. Sedan försvann själen och snacket kom att handla om identitet och profil.

Det kan naturligtvis vara dumdristigt att ge sig in och tala om för de redan frälsta hur de defineras ur ett utanförperspektiv.
Men jag kände att jag ville göra det och efter alla krönikor med budskap så är nog mitt munläder inte någon chock för dom.

Chocken borde istället kommit när jag levererade resultatet från drygt tjugo intervjuer och samtal som jag fört med allt från spelare, tränare, agenter. journalister, supportrar, historiker och forskare om just ÖSK:s profil och klubbens identitet.

Här är resultatet och några av de omdömen som kom fram:
-Profillös klubb, profillösa spelare.
-Sticker inte ut.
-Inte spännande
-Osexig.
-Berör inte.
-Tråkighetsunderdog.
-Har inte hängt med i utvecklingen.
-Tystnadens klubb, man kommer inte in på livet på dom.
-Snåla och återhållsamma.
-Tuffa och jobbiga att möta.

Efter den salvan och ett antal minuter om hur jag ser på hur klubben måste förändra sitt sätt att jobba för att komma på kartan och ta plats i den svenska fotbollsfamiljen så vände jag mig om och satte på mig störtkrukan och inväntade ruttna tomater och tomflaskor mot scenen. 

Men inget hände.
Ingen verkade bli riktigt förbannad.
Flera satt och nickade när jag pratade.

Möjligtvis exploderade flera inombords, kanske förhindrade den närkingska blygsamheten flera att tala ilskan tillbaka mot mig eller också var det så enkelt att en hel del höll med mig och tog till sig av det jag sagt.

Så här dagen efter så är tystnaden total. Inga mail, inga insändare, inga telefonsamtal.

Livet går vidare...

I morgon kväll är jag inbjuden till ÖSK:s årliga medlemsmöte för att tala inför den innersta kretsen av starkast färgade svartvita själar. Det är verkligen att ge sig in i lejonens kula. Framförallt då jag som anses som utböling ska prata om ÖSK:s identitet och själ. Det kan bli känsligt och en smula gnager det allt i magtrakten.

Lite märkligt är det allt det här med utböling. Eller fienden kanske man också kan kalla det. För det är så jag ses genom många ÖSK:ares ögon. För ett par år sedan var jag till och med ÖSK-hatare enligt många supportrar, mest beroende på ett antal starkt kritiska krönikor som jag skrivit i stadens lokala tidningar genom åren. Men säkert också beroende på att jag för ett halvt liv sedan lämnade klubben med hårda ord och sviken själ i bagaget. 
Det var sorgligt och ingenting jag själv ville. Men allt detta har fastnat och bilden av mig har blivit en sanning för de som inte känner mig.

Därför har det blivit så att allt jag säger när det handlar om Sportklubben så passerar det de här fördomarnas palats och förblindar budskapet. Jag är ute efter att hämnas, jag vill klubben illa och hela mitt yrkesliv går ut på att sabotera för den klubb jag en gång representerade.

Det "roliga" är också att framförallt de yngre supportrarna som varit med att bygga upp en läktarkultur i Örebro som inte fanns på min tid ofta ser mig som en misslyckad och bitter gammal sliten mittfältare som försvann med svansen mellan benen. En oteknisk spelare som spred bollar ut på Rudbecksgatan bakom gamla trä. Det får dom gärna tro men bilden stämmer inte riktigt överrens med verkligheten. Den ser helt annorlunda ut.

Därför vill jag för ovanlighetens skull bara redogöra några fakta om ÖSK-åren.

Jag spelade alltså för ÖSK i tre säsonger mellan 89 och 91, Jag gjorde totalt 71 allsvenska matcher(inklusive SM-semifinaler) och 6 mål som defensiv mittfältare. Utöver det kommer lite internationella matcher med Ajax mötet i Uefacupen som den mest prestigefulla matchen. Detta är väl inget ovanligt och konstigt men man kan konstatera att jag inte missade många matcher under mina ÖSK år.

Efter en trög start under debutårets vårsäsong var jag sedan ordinarie i uppställningen så länge jag var frisk och kry. 
1989 spelade jag min enda U21-kamp mot Polen borta ihop med Magnus Erlingmark. Ett år senare gjorde jag min enda A-landskamp i karriären mot Tyskland på Råsunda, vid båda tillfällena tillhörde jag ÖSK. 

Samma år som matchen mot Tyskland blev jag vald till årets spelare i ÖSK från tre olika håll.
1, Svarta handens årliga pris som då var en målning av konstnären Thomander.
2, Årets Kronblom som gav mig en hushållsanpassad kopia av den där statyn utanför Behrn arena.
3, En Rolexklocka som under många år delades ut av Edwalls Ur till den bäste spelaren för året.

Det gick rätt bra med andra ord!

Året efter blev tyngre även om jag spelade de flesta matcherna från start. Här började det som ledde fram till min sorti ut från staden och dess allsvenska klubb. Men jag påpekar gärna att ÖSK ville ha mig kvar och erbjöd mig ett kontrakt som jag tackade nej till.

Så, då har jag framhävt mig själv för flera år framåt. 
Har aldrig lagt fram det här tidigare i några officiella sammanhang men kände att det var rätt läge nu.

Jag kommer ändå aldrig att bli respekterad i min hemstad på samma sätt som jag blivit i alla andra städer och klubbar jag representerat. Trots att jag spelmässigt varit sämre på andra håll. Det är en märklig känsla.

Men fakta är fakta och det kan ingen ta ifrån mig. 

Som så många andra fotbollsintresserade har mina tankar idag gått till Nils Liedholm.
Inte för att jag kan påstå att jag sett så mycket av honom som spelare, oftast har det handlat om gamla svartvita klipp från VM-finalen 1958 och ligamatcher från Italien. Mest har jag lyssnat noga på äldre bekanta som berättat om hans storhet både som lirare, tränare, mentor och kanske framförallt som människa.

Men som före detta IFK Norrköping-spelare har jag haft förmånen att då och då få springa in i gamla legendarer på besök i staden. Alltså då när jag tillhörde stjärnans klubb mellan 1992-1995. Liedholm fick jag tyvärr aldrig skaka hand med som med Gunnar Nordahl men jag såg hans eleganta italienska framtoning runt Idrottsparken en och annan sommar då han besökte Norrköping. Han förde sig som en statsman och var en gentleman ut i fingerspetsarna och såg sin omgivning.

Till och med min sambo som är totalt ointresserad av fotboll smälte den dagen då Nils Liedholm stegade in på hennes jobb, i långrock, blanka skor och sidenscarf, och med den största av uppmärksamhet i blicken tog henne i hand och hälsade med några vackra ord. Hon var ledsen igår när beskedet kom men stolt och glad över den där dagen i Norrköping i början av 90-talet.

Man får nog säga att han med åren blev allt mer italienare än svensk, det räckte som sagt att enbart se på honom för att förstå det. Med tanke på hyllningarna i Italien så tror jag nästan att även italienarna såg honom mer som deras egen hjälte än den store playmakern och Baronen från Sverige.

Det finns bra veckor och det finns sämre.
Den som just nu hasat sig fram kan knappast anses som en av de bättre.

Jag hade tagit ledigt från helgjobb på teve, tänkte göra lite annat under veckan än att förbereda analysyser och kloka formuleringar om fotboll. Det finns liksom fler sidor av livet än fotbollen om nu någon missat det, prova någon gång, ni kanske gillar det. Men kom gärna tillbaka efter det. Eller förresten, det är ett krav.

Hur som helst, hjärnan skulle slappna av under ett gäng dagar och då händer det som så ofta händer när man för en gång skull får slappnar av. Jag blir sjuk. 

Fem dagar, fyra med en svår magsjuka som hållit mig nedbäddad, inpacketerad och nästan levererad med budbil mot de sälla jaktmarkerna. För det är ju så det känns när man ligger där som ett kolli utan möjlighet att göra ett skit av sitt liv. Allt blir ointressant och man tänker bara på sin miserabla situation. Egoistic bastard!

Eller också handlar det bara om att vara man...

Men nu är kulmen passerad och frisk lär jag vara lagom till måndag morgon när fabrikens klocka åter tjuter över land och hav. Det kan låta bistert men är nog rätt okej trots allt. För är det något man längtar till när man ligger där och vältrar sig i självömkan så är det normalitet och vardag. Som vanligt lovar man sig själv att prisa varje ny dag som bjuder än på en frisk och kry kropp och själ. 

Nu lovar jag mig det igen!

Varje år i slutet av fotbollssäsongen så tänker jag tillbaka till gamla känslor, gamla tankar som yrde runt i kroppen vid den här tidpunkten.

Glädje, sorg, bitterhet och ilska.

Allt beroende på hur det hade slutat.

Men om jag koncentrerar mig på glädjen så blir jag alltid lika nyfiken på vad som försigår innanför alla skriken, alla vilda rop som vräks ut från de spelare som gjort jobbet och vunnit något.
I söndags på Ullevi i Göteborg, dagen efter på Götaplatsen i samma stad eller kanske på Tyska torget i Norrköping där IFK blev hyllade av en nästan lika stor folkmassa för sitt allsvenska avancemang som Blåvitt för sitt guld.

Eufori, utåtagerande jubel och fåniga hattar. 
Är alla verkligen så där oerhört besinningslöst glada på utsidan?
Eller måste man bara vara det, förväntas det av än?

Bengt Andersson sa något efter matchen mot Trelleborg som gjorde mig glad. Kanske handlar det om ålder och mognad.
När folkmassan sprang in på gräsmattan blev han fast i den och rädd för kraften. När han kom ut ur den och tvingades vänta på tevereportrar och inte gå in och fira med kompisarna uttalade han en njutning av lugnet. Att få känna innåt, att längta efter att sätta sig ner och låta en mental massage skölja genom kroppen. Ja, just så sa han kanske inte men han prisade lugnet och ron i själen istället för den vildsinta sångkören om sm-guld.

Jag har inte vunnit några guld. 
Men jag har vunnit tre kval, ett till gamla divison ett norra, ett för att hålla sig kvar i allsvenskan och ett för att gå upp i den samma. 

Alla gånger har jag gjort mitt yttersta för att hänga med i euforin och skrika ut min vildsinta lycka till världen, eller i alla fall supportrarna och lagkamraterna. Men varje gång har jag fyllts med ett visst vemod, det har varit mer njutbart att sätta sig ner, samla sina tankar och fullständigt falla ihop i en mental orgasm. Den inre tillfredsställelsen har slagit knock out på den yttre glädjen. Ändå har jag stått där med champagnen i handen och sjungit segersånger beroende på att det förväntades av än fastän jag helst av allt hade velat sitta i en tyst och varm miljö med en pint Guinnes eller en sugande whiskeypinne. 

Bengt Andersson gläntade lite på den där dörren i söndags. 

Jag undrar hur många fler som tänker så?

Även om man kan tro det ibland så handlar det faktiskt inte bara om jag, jag, jag på denna sajt.
Därför är det nu dags för ännu en gästskribent här på blohm.se.

Emma Kvennberg är skribent och ett stort Everton fans och var nyligen över till England på det tuffa Merseyside-derbyt mellan Liverpool och Everton. Här har hon skrivit om sina upplevelser från resan som verkar ha varit riktigt lyckad, bortsett från tveksamma straffar, mål i baken och ännu en derbyförlust för Toffees.

Glad är inte heller småländskan Emma över klassiska Östers degradering ut ur elifotbollen då hon även är ordförande för East Fronts avdelning i Umeå. 

Frågan är hur många medlemmar den avdelningen innehåller? Sorry Emma, var bara tvungen...