Så var man hemma igen, utslagen i kvartsfinal men glad ändå.
Ungefär som ett svenskt fotbollslandslag.
Tågresan från Basel till Zürich flyglats gick perfekt och flygplatsen var som Schweiz i stort.
Rent och stillsamt med en liten touch av oskuldens mystik.
Det är visst ett väldigt religiöst  och konservativt land Schweiz, de två sakerna brukar väl hänga ihop.

Gjorde nybörjarmisstag på flughafen och tog med mig två champagneflaskor som jag köpt på mitt hotell genom säkerhetskontrollen. 
Stopp, stopp, stanna väste kontrollanten.
Kasta eller checka om var beskedet så jag sprang genom långa korridorer, förbi bagageband, genom tullen och tillbaka till Swiss airs incheckningsdisk. En underbart hjälpsam kvinna stängde ner allt hon höll på med för att hjälpa mig packa in flaskorna i ett lite frigolitpaket. Sedan genom passkontrollen igen och tillbaka till säkerhetskontrollen med en påse mindre vilket var väldigt behagligt. Däremot blev det svettigt i den rätt dåligt airkonditionerade hangaren.

Men hem kom jag med ett förstamästerskap som blev en fotbollsmässig orgasm. 
Vilka matcher jag fick jobba på!
Här är de bästa:
Holland-Italien 3-0, uppvisning.
Spanien-Ryssland 4-1, uppvisning.
Tjeckien-Portugal 1-3, fantastisk.
Kroatien-Tyskland 2-1, vild Kroatglädje.
Italien-Rumänien 1-1, jo den var bra, Buffon straffräddare.
Frankrike-Italien 0-2, återupprättad italiensk heder och fransk skam.
Portugal-Tyskland 2-3, dramatik och tysk taktikseger.
Holland-Ryssland 1-3, ord överflödiga, härliga rysk offensiv.

Tar även med mig alpernas mäktiga storslagenhet hem i minnet. Visst var det kallt i Seefeldt, visst regnade det för det mesta i Tyrolen men Radiosportens camp var mysig med full av gemenskap och sköna lirare med sändningserfarenhet som knappt får plats i cyberrymden. Bilresorna var inte så kul men det positiva var att man via långa samtal lärde känna kollegor jag tidigare bara mött under ett par timmar på arenor eller i radiohuset i Stockholm. 
Jobbade med alla kommentatorer på plats. 
Lasse Granqvist
Christian Olsson
Petter Johansson
Dagge Malmqvist
Alla proffs och jävligt bra men med helt egna stilar.
Stort
Sedan Raffe Edström som bistod med omtänksamhet och stor värme under dagar och kvällar i Tyrolen.

Sedan fantastiska Basel:

"Jag är verkligen ett äkta stadsbarn. Asfalt, sten och betong ger mig trygghet och värme.
Lite vatten är det enda krav utöver stadens byggnadsgrund som är önskvärt i min värld.
Medan Sverige firade midsommar med fylla, blommor i håret, ko ack ack ka, ko ack ack ka runt den stora fallossymbolen irrade jag planlöst runt på Basels underbart mysiga gatunät.

In i gränder, upp för backar och gågator, över broar, rakt igenom torg och tvärs över lummiga parker. Mina "walking shoes" styrde mina steg, ödet planlade vandringen tills jag sen eftermiddag hamnade vid floden Rhens strandkant.
Där hade kollega Malmqvist med sin Åsa dukat fram knäckebröd och lax, ost, öl och nubbe. Själv hade jag hittat lite schweiziska jordgubbar i ett gathörn som jag svepte ner på trappsteget två meter från det vilt rinnande flodvattnet. Solen var på nedåtgående, ungdomar hoppade i vattnet och sveptes med av strömmarna för att kravla sig upp på land längre bort emot Mittlere Rheinbrücke där två enorma storbildskärmar var uppsatta. Strandkanten var full av fotbollssupportrar och efter några timmar började matchen mellan Kroatien och Turkiet. Jag saknade mina kära där hemma men annars var det en sagolikt wunderschön midsommarafton."
(texten är en del av en krönika i Nerikes Allehanda)

Dagen efter invaderades Basel av en makalös holländsk supporterarmé.
Innan kvartsfinalen mot Ryssland talades det om att 100.000 fans skulle åka ner till Basel för att följa matchen.
Efteråt finns det uppgifter som säger att 180.000 holländare fanns på plats.
I Basel bor det runt 188.000 invånare.
Det var ett kaos i stan, men ett fredligt och på många sätt ett underbart kaos.
Men jag har aldrig varit med om något så galet förut.
Arenan St Jakob var proppad av oranga människor, centrumkärnan var en enda stor apelsin.
På vägen tillbaka mot hotellet mitt i city efter matchen mötte jag alla dessa besvikna men lika oranga fans som i fantastiska kreationer fulla av humor och påhittighet vandrade hemåt i natten.
Andra åkte spårvagn så fulla och trånga att läppar trycktes emot fönster och näsor böjdes sneda emot glaset medan folk utanför log, pekade och gapskrattade.
Att möta en så stor människomassa helt färgad i orange är ingen upplevelse som direkt går att förklara.
Rädsla och glädje samsas om utrymmet.
Men det kan vara något av det största jag någonsin varit med om.
Storartat och vackert till en början men med fyllan grisigt, skitigt och ovärdigt.
Un-fucking-believable.

Nu hemma på kontoret igen med minnen och fotografier.
EM är inte över men det är över för mig.
Hittade nämligen en The Pogues-box idag och det gjorde mig så oerhört lycklig.
Fem cd:s blandat med demos, outgivet material, live inspelningar, TV-spelningar och annat skoj.
Det bästa av allt är ett det verkligen är lyssningsbart och vissa versioner även bättre än de färdiga produkterna på orginalskivorna. Fan så jag har längtat efter något nytt med Pogues.
Bandet är nedlagt och massor av kopior har försökt axla manteln men misslyckats.
Så får man det här i handen.
Det är då man inser att det finns annat än fotboll i livet...

Det var på många sätt en underbar dag igår.
Jag gled omkring i en stad jag aldrig tidigare besökt och hänfördes av dess prakt.
Det var varmt i Basel, solen hade äntligen bestämt sig för börja jobba igen på sin gråblåa himmel och det var bara att luta sitt ansikte mot denna himmel och njuta. 

Trots att jag bor i djävulens gård(Der Teufelhof) i landet Helvetia med minst två fan-zoner runt knuten så stortrivs jag här. 
Trånga gränder, långa gågator, innergårdar med kaféer och fönsterluckor av trä, spårvagnar och stora torg, vackra kyrkor och gamla broar över den mäktiga floden Rhen som ettrigt flyter genom centrum.
Jag hade kunnat vara i Spanien, Italien eller kanske Prag eller Wien, men jag är i Schweiz på gränsen till både Frankrike och Tyskland och det känns verkligen som att jag just nu inte skulle vilja vara någon annanstans.
Endast mina två älsklingar hemma fattas mig.

Inte lika skoj i går kväll dock.
Hade bänkat mig inne på Tapas, vino y mas ett halvt kvarter ner i en backe och runt ett hörn ifrån mitt hotell.
Det var kollega Dagge Malmqvist, jag själv och två tyska fotbollsfans som var vända emot altaret.
Alltså storbildsteven på väggen i en i övrigt rätt öde och tom lokal.
Förväntan och förhoppningar.
Räkor i vitlök, Grillad paprika, oliver och spansk potatisomelett på bordet.
Rött vin.
Paus och glädje över att Ryssland "bara" hade 1-0.
Kanske kan det ändå ordna sig till andra halvlek?
Sverige, taktik, kyla och extrem överlevnadsinstinkt.
Tidigare var det så.
Klockorna mot undergången ringde dock i den sena timmen.
Sverige avklätt in till huden, avslöjade.
Espresso och en amarone-grappa.
Tyskarna gillade Stockholm i alla fall, Café Opera.
Vandrade hundra meter tillbaka till Det Teufelhof som till namnet nu passade mycket bättre. 
Slog på datorn, kollade tidningarna och nu ska alla avgå!
Fiasko och det sämsta som skådats.
För några dagar sedan var Zlatan de stora matchernas man efter 1-0 i första spelomgången mot Grekland.
Det var verkligen en stor match...
Sedan spelade Sverige den bästa fotbollen i modern tid emot Spanien, enligt krönikör.
Nu hånade, odugliga, trötta, gamla och inte värda smutsen under skorna.
Det är vindstilla i Basel, vet inte hur det var i Innsbruck igår men vindflöjeln och kapporna fladdrar i mediastormen som aldrig kan vara sansad och analytisk utan alltid måste innehålla övertoner åt något håll.
Avgå alla!

Pelle kommenterar EM ifrån sovrummet.

Nerikes Allehanda kom på besök till basen i Seefeldt för att göra ett litet Webb TV inslag.
När det nu sänds har jag flyttat in i hotell Teufelhof i Basel men det gör väl inget.

Vaknade idag av att en liten bäver satt och gnagde på mina halsmandlar.
Har känt mig onormalt trött ett par dagar och anade att någonting var på gång.
Känner mig frusen men är varm och orkeslös, sov obefogat två timmar under eftermiddagen.
Kanske inte så konstigt när man de senaste fyra dagarna umgåtts med åtta till tio graders värme, blåst och regn på hög höjd utan riktigt varma kläder. Resväskan var packad för beachfeeling och inte sommarskidåkning, det är humor att se alla fotbollsturister gå omkring i kortbyxor, t-shirts och klänningar på dessa breddgrader. Alla fryser och ser ut att lida.
Jag vet inte vad andra skyller på men jag kan bara konstatera att betong och asfaltsbarnet i mig aldrig går ur.

Tänkte lite på det när jag igår under en förmiddag med lite fri himmel och sol tog mig upp halvvägs i backen mot den högsta toppen här runtomkring. Åkte spårvagn upp för den branta backen till en mellanstation kallad Rosshütte på nästan 1800 meters höjd. Mötte stavmänniskor med de rätta vandrarkängorna, mötte människor med regn och vindjackor av dyra märken, coola alppar med fleece och grymma solbrillor, andra med ryggsäckar fulla av högoktanig mellanmålsmat och kikare runt halsen och skyddande zinkpasta på läpparna. Moderna naturmänniskor som vet hur det går till i alperna.

Å så jag och några andra fotbollsturister då. Med röda fräcka modedojjor utan halksula och passande fotinlägg. Med tunn blå Rare-jacka och någon långärmad v-ringad Tigertröja under och en afghansk handgjord sjal runt halsen. 
Kort sagt en man mer gjord för ett stiligt fik nere i Innsbruck.

Men jag måste erkänna att stå där på nästan tvåtusenmeters höjd och blicka ut rakt in i det Tyrolska hjärtat av snöbeklädda och vilda alptoppar är häftigt, som att vara placerad i ett vykort. Satte mig på en bänk vid en stupkant och sög in landskapet.
Total avslappning.
Högt där uppe bergets topp, en linbana som följde bergets vägg och en annan som hängde och slängde över dalen.
Små prickar av människor som vandrade mot himlen.

Sedan började de där elaka regnmolnen hotfullt dra in ifrån väster igen.
Jag gick ner för de branta backarna, hälsade på och fotade de kor som låg och idisslade i en miljö man önskar alla kor.
Benmusklerna började vibrera  efter ett tag, det är tungt även att gå utför, klagade lite inne i mitt huvud när jag mötte en mycket, mycket gammal gumma som helt obekymrat med händerna på ryggen promenerade förbi mig som om hon gled omkring på en strandpromenad. Då slutade jag klaga inne i mitt huvud.

Annars har jag två rätt trista och långtråkiga dagar bakom mig. Jag är ju här för att jobba men blev av med matchen Schweiz mot Portugal igår för att den var helt betydelselös och ointressant att sända. Och idag var jag inte bokat på något även om det var aktuellt att sitta off tube på Polen mot Kroatien med det föll på att ingen kanal här nere sänder den matchen. Inte konstigt då matchen Österrike Tyskland är en extremt het drabbning för österrikarna.
Hemmalaget var helt utdömt innan turneringen, det samlades till och med in listor av fansen som sändes in till fotbollsförbundet där de vädjade om att laget skulle dra sig ur för att inte förnedra sig självt och hela nationen.
Slår Österrike Tyskland i kväll så skrivs det historia här i alperna och det otroliga har i så fall inträffat. Det skulle vara enormt stort och jag tror att tyskarna darrar en smula även om jag tror att de löser situationen till slut.

Men som sagt, det har varit rätt segt de senaste två dagarna.
Frukost runt nio på hotell Olympia då hela staben samlas och snackar både oväsentligheter och väsentligheter i någon timma.
Sedan umgås jag med datorn i några timmar, läser nyheter, skriver blogg, mejlar och förbereder mig för jobbet.
Lunch i byn.
Kanske jogging eller annat tidsfördriv typ alpvandring lex ovan.
Kvällarna ser vi på fotboll, äter och tar någon öl om vi inte arbetar.

I morgon drar Dagge Malmqvist och jag till Basel.
Härligt.
Ny plats, nya matcher, varmare klimat.
Italien mot Frankrike.

Med lite tur även Sverige i en kvartsfinal nästa lördag.

Långt, långt där nere i dalen har uppladdningen redan börjat. Svenska och spanska fans har intagit Innsbrucks statskärna och gjort det till ett skönt skådespel. Så säger rapporterna för här uppe i alpbyn är det tyst, kallt och öde.
Jag sitter vid min dator, det är inte över tio grader ute, och jag undrar lite stilla vad jag gör här. 

Allt har gått så rasande fort fram tills idag då den svenska festen äntligen nått Tyrolen, ändå är den så onåbar för mig. 
Nästan hela Radiosportgänget ska slingra sig ner till Tivoli Neu arena senare i eftermiddag medan jag får sitta här och förbereda mig inför Grekland Ryssland som spelas senare på kvällen. Jag gör den från hotellet i det som kallas "off tube" vilket menar att jag tittar på en TV medan jag kommenterar. Kan vara kul ibland om man är två men Petter Johansson sätter sig snart i en bil och drar till Salzburg för att kommentera på plats. En hopplös arbetssituation för mig då fördröjningen mellan ljud och bild är nästan fem sekunder ibland. Jag hör målet långt innan jag ser det till exempel.

Trots tystnaden här uppe i Seefeldt kan jag ändå ana att mediacirkusen nått trakten. Svenska Dagbladets Jan Majlard och Göteborg Postens Mats Härd flöt förbi här på hotellet för att delta i Sportsnack i radion medan jag hörde att Östgötarna Mats Willner från Norrköpings Tidningar och Peter Mildeus från Östgöta Corren var i byn och åt häromkvällen.
Annars lär väl knappast de mäktiga tidningspennornas armé nå upp hit innan mästerskapet drar vidare mot kvartsfinalerna långt härifrån.

Jag har haft det väldigt bra så här långt men det finns en liten nackdel att bo på ett berg en bra bit ifrån händelsernas centrum, man får inte riktigt grepp om hysterin som pågår inne i städerna. Det är kanske både på gott och ont förstås då det kan bli rätt dräggit när fyllan och galenskapen når klimax. Min mästerskapskänsla får avnjutas via korta instick i grytan under matchdagarna på arenorna. För de ensamma rop från de få fansen i Seefeld angående Baajjjen å AIK, AIK vet jag inte om de räknas.

Skulle ha flyttat till Basel i morgon efter att först ha jobbat på Schweiz mot Portugal men matchen dog då hemmanationen åkte ur turneringen och Portugal redan är klara för avancemang. Sändning inställd med andra ord. Trist! 
Det innebär ytterligare två dygn på hög höjd innan jag och Dagge Malmqvist drar mot Zürich och matchen Frankrike Italien på tisdag. Direkt efter slaget mellan de två giganterna far vi vidare till Basel för två kvartsfinaler.

Mitt mästerskap har börjat sin nedräkning då jag far hem på söndagen efter midsommarafton. Hade gärna stannat på semifinalerna och finalen men se den positionen har jag inte på Radiosporten. Och vem är jag att misströsta, jag är ju på mitt första stora mästerskap någonsin. Här är jag en rokie som fått se en rad underbara fotbollsmatcher.
Jag hoppas att matchen på Tivoli Neu mellan Sverige och Spanien kan bjuda upp till någonting liknande.
Antar att det är upp till spanjorerna för svenskarna lär väl spela på motståndarnas misstag som vanligt.
Hur det än blir sitter jag långt upp ovanför molnen och tittar ner på partyt nere i Innsbruck.

 

Jag börjar bli lite sliten nu.
Det är fredag och en vecka har redan gått sedan jag tog flyget från Stockholm till Innsbruck via Wien i förra veckan.
Kom hem halv två i natt efter att ha varit i Klagenfurt och kommenterat Kroatien Tyskland. Det är långt dit ner, vägskyltarna om Udine i Italien, München i Tyskland och Ljubljana i Slovenien talar sitt tydliga språk, Sydeuropa flirtar med mig bakom betongen på autobahns vägbana. De sista 20 milen ifrån Salzburg gick mer eller mindre utför så jag och min kollega Christian Olsson lämnade alptopparna bakom oss och gled ner mellan bergen och in i dalgångarna och senare ut över ett slättlandskap. Det är mycket vackert att köra runt i dessa trakter under dagtid medans mörkerkörningen är aptrist.
Åttio mil tur och retur igår, drygt tvåhundrafyrtio mil totalt så här långt gör att dygnen passerar i en rasande fart. Sömnen tar lite stryk men matcherna har å andra sidan varit vinstlotter för mig så alla milen har varit väl värda mödan.

Matchen igår mellan Kroatien och Tyskland var en höjdare där Kroatien visade upp en kreativitet och fantasifullhet som få lag klarar av, dessutom kryddat med ett till stora delar högt och aggressivt försvarspel. De som lyft fram detta Kroatien som favoriter i mästerskapet lär ha sträckt lite på sina ryggar efter matchen där det verkade som om laget redan vunnit guldet. Lyckan var galen på planen och spelarna slängde sig i små lyckohögar överallt, publiken var vild och förbundskapten Slaven Bilic hoppade, jublade, kramades och log för hela Kroatien samtidigt som hans guldörhänge blinkade och gnistrade i ljuset från strålkastarna. Det var en härlig kväll om man är Kroat och deras vitröda supportervägg i ena kurvan var het och mäktig och sångerna från deras strupar ville aldrig ta slut.

Tyskland kan däremot glömma denna match och gå vidare. Det var en sådan där dag då man vaknar upp och börjar dagen med att slå tån i sängkanten, tappar ut filen på golvet och bränner sig på kaffet. Inget funkade, alla bollar studsade fel och spelarna kom snett in i varenda duell. Tyskarna var helt ur slag, visade dåligt humör och vandrade ut med svansen mellan benen efter matchen. De hade behövt ett massivt stöd av sina supportrar men de var lika menlösa dom där de satt tysta i sina regnjackor. Som om de vore på en pensionärsresa med buss genom holländskt tulpanlandskap utan tulpaner att titta på. Chockade eller bara dåliga? Jag vet inte, men enbart fem tyska spelare tackade publiken efter matchen å kanske säger det någonting om samspelet mellan planens aktörer och läktarnas påhejare.

Nu sitter jag ensam i salongen på det lilla alphotellet Olympia i Seefeldt och ser ut över skidbackar, linbanor och grantäckta bergsluttningar. De Laura Ashley-blommiga fåtöljerna står mestadels tomma framför den stora öppna spisen som inte bjuder på öppen eld under sommarhalvåret även om sommarkylan utanför gärna skulle tillåta detta. 
En vattnig kopp kaffe är precis urdrucken och jag funderar på en joggingrunda efter lunchen innan nästa arbetsuppgift tar vid. Kanske blir det en kort pingismatch därefter om inte vinden och regnen spolar bort utomhusbordens scen. 

I onsdags hade jag en skön naturupplevelse via en stillsam joggingrunda ihop med Dagge Malmqvist som kan trakten.
Jag citerar mig själv i krönikan från TT:s EM-sajt.

"Det är dagen efter Zlatans fantastiska och så viktiga fullträff i EM-premiären mot Grekland i Salzburg. Jag joggar omkring med höga alptoppar högt ovanför mig, smaragdgrönt vatten rinner ner från bergssluttningarna och kommer i hög fart och lägger sig i små dammar inne i vinterskidorten Seefeldt där Radiosporten har sin bas under denna första mästerskapsvecka. Det är fantastiskt vackert, midsommarblommorna breder ut sig över ängarna, luften känns klar och ren och det är som om jag befinner mig i ett enda Sound of Music."

Om fem timmar börjar Italien mot Rumänien. Jag tror inte att italienarna njuter av landskapet, dom har kniven mot strupen, en heder som måste återupprättas efter fiaskot mot Holland, Mästerskapet rullar vidare...

Under det pågående EM-slutspelet i fotboll som just nu pågår i Schweiz och Österrike kommer jag att skriva krönikor för TT:s EM-sajt som ett ansenligt antal morgontidningar i vårt land köpt in för att följa festen så nära det bara går utan att vara på plats. Två texter har redan publicerats och dom kan ni läsa här nedanför. En är en inför text och den andra en kommentar efter Sveriges vinst mot Grekland i premiären.

För många detaljer som inte stämmer för Sverige.

Välförtjänt seger utan medaljchans.

Och här är länken till själva sajten via Corren.se.

Märkliga saker fortsätter att hända runtomkring mig. Känslan av att vara iakttagen och styrd av någonting utanför mig själv är påtaglig. I går, efter en lugn frukost på hotellet i Seefeldt, satte jag mig i hyrdieseln och gasade iväg mot Bern 40 mil bort emot den franska gränsen. Jag hann bara igenom tre tunnlar innan "ein polizei" stod och vinkade med en spade, mannen som självklart hade mustasch bad mig stiga ur bilen och följa med. Han pekade på en laser som det stod 122 på och jag förstod att det var för mycket för han började genast att skriva ut ett böteskvitto, dessutom log han inte. 
1.500 svenska kronor senare fortsatte jag min långa färd något mindre entusiastisk än några minuter tidigare. 

I Bern var det trafikkaos, alla vägar in mot centrum och mot Wankdorf Stadium var stängda och vaktade av poliser och militärer eller helt vanliga funktionärer. Irrade runt i fyrtiofem minuter för att hitta någon lucka men en armé av holländare och Italienare stängde varje yta. Skulle bo mitt i centrum och var helt enkelt tvungen att ta mig in. Körde halvvägs till Tyskland innan jag vände och hittade en infart som tog mig raka vägen in till hjärtat av Bern. Här fanns helt plötsligt inte en människa förrren jag kom upp ur ett parkeringshus och mötte tusentals och åter tusentals oranga holländare och några stackars italienare där mitt i. Hotellet låg mitt emellan de två torg som spärrats av för alla fans i city, på ett av torgen precis intill hotell Metropole fanns storbildsteven och den stora matchfestplatsen.

Vilka fantastiska kreationer de vandrar omkring med Holländarna. De tar verkligen det här med fanskultur på allvar, visserligen med vissa fullständigt fåniga undantag som oranga peruker med flätor och fejkbröst stora som alptopparna runt Seefeldt. Lite som Inga aus Schweden men från Holland, typ... Italienarna går med stil även i dessa sammanhang.
Omringad av extremt utåtagerande oranga supportrar tog min kollega Christian Olsson och jag oss in på en liten pastabar där vi bara för att jävlas beställde en omotiverat dyr pasta kallad Forza Italia.

Här kommer nästa händelse som osar ondska omkring mig.
Bakom ryggen mitt i en tugga av min stekheta pasta hördes en duns och in genom dörren föll en äldre man handlöst med bakhuvudet rätt ner i golvet. Allt stannade upp, leende fans stelande i chockade ansiktsutryck, servitriserna skrek till, ett tidsglapp skapades innan några driftiga oranga medelåldersmän sprang fram och tog pulsen på mannen.
Han låg helt stilla, andades inte, såg död ut. Hjärtmassage inleddes där bara två meter från mig, konstgjord andning och ambulans tillkallades. Mannen tycktes bli blå i ansiktet, inget hände men det kan även ha varit inbillning från min sida.
Varför kommer man aldrig ihåg de där livräddningskurserna man gått på genom åren när någonting verkligen händer?
Plötsligt hosatde mannen till och började andas, hela restaurangen applåderade och klappade händerna, strax efter dyker sjukvårdare och ambulansen upp, sedan är han borta och förhoppningsvis räddad till livet. 
Det var långa minuter de där från pang i backen och de första andetagen.
Livet är bräckligt och fullt med snubbeltråd.

Senare på kvällen en betydligt trevligare upplevelse med ett Holland på gott humör som bjöd upp till den underbara anfallsfotbollen som bara dom kan när allt funkar vilket det inte alltid gör. Stämningen var klasser bättre än i premiärmatchen i Basel mellan Schweiz och Tjeckien. Den Italienska nationalsången var vacker medan holländarna även vann allsångsmatchen. 70-30 i fansfavör på arenan till Holland som dominerade både på och utanför planen.
Italien blev ett sargat och slaget lag då Cannavaro försvann med sin skada precis innan mästerskapet, det märktes allt för tydligt. Försvarsspelet var uselt, det som alltid är deras starka sida, det säger allt om den här kvällen för alla italienska supportrar.
Men det här var kvällen som EM startade för mig efter en rad sega och anfallslösa matcher. 
Tjeckien, Kroatien, Frankrike har alla varit besvikelser, Portugal och Tyskland var de glada inslagen fram till Hollands show på Wankdorf Stadium i Bern en efterlängtad varm och ljummen kväll i södra Schweiz.

Satt bakom ratten i den tidiga gryningstimmen, klockan började närma sig kvart över fem, jag var på väg från den Schweiz-Österrikiska gränsen tillbaka mot Seefeldt några mil utanför Innsbruck.
Solen var på väg upp över alptopparna, slet för att nå fram genom de mörka regnmolnen som annars dominerat så här långt under EM. Det var vackert, snön låg kvar här och där när man tittade riktigt högt upp, senare tunnel efter tunnel rätt igenom bergspassen. Långa tunnlar, några flera mil, som att köra i enorma pipelines. Det var tomt på vägen, det gick rätt fort och jag var trött efter en helvetes natt.

Tidigare under dagen hade jag varit och kommenterat EM-premiären mellan Schweiz och Tjeckien. Nästan 40 mil från Seefeldt till Basel och det var värt resan. Inte för att matchen var så sprudlande bra men bara att få vara där och ta del av stämningen och förväntningarna från de förhoppningsfulla supportrarna var en go upplevelse. Det är ju innan turneringarna som alla kan vara mästare, alla kan spela underbar fotboll så drömmarna har ännu inte hunnit grusats eller infriats. För Schweiz anfallare Alexander Frei tog det slut redan efter en halvlek och hans smärtsamma tårar var det mest bestående minnet av denna premiärafton.

Direkt efter matchen satte vi oss i bilen igen för returresans 40 mil, I mörkret dundrade vi fram genom dalgångarna och möttes av hotellet någonstans starx efter tolv. Det var då katastrofen uppenbarade sig. Vi hade stannat vid ett nattrestaurang strex efter gränsen in till Österrike och där hade jag glömt min väska på en kaféstol. Där i fanns pass, kontokort, ackrediteringen, två kameror, kalender, hotellnyckel, glasögon och en massa arbetsmaterial inför EM-slutspelet.

Jag blev iskall inombords och var på väg att börja kräkas, såg hela resan krossas ner i små förödmjukande rookiepartiklar. Utan väskan var jag körd, allt jag behövde fanns där och självklart skulle den vara stulen och borta med allt vad det innebär av kortspärrningar, jaga nya pass för att komma hem och betala en massa pengar för att tappa bort ackrediteringen.

Dyngsliten hoppade jag in i bilen igen, Lasse Granqvist önskade lycka till och lånade ut lite cash för att sedan se mig fara iväg över bergen igen. 15 mil one way tillbaka till rastplatsen, När jag kom fram var klockan strax efter två, restaurangen var stängd och nattmannen i bensinstationen i anslutning till resten av matstället visste inget, en annan ung tjej trodde hon sett en svart väska som placerats i ett rum en våning ner. Men det var låst och de kunde inte gå in där få då gick larmet.
Men klockan fem skulle personalen komma och låsa upp. Med trasig nervös kaosmage satte jag mig i bilen och försökte sova, men satt mest och skruvade kroppen fram och tillbaka i ångestttacker. Hur jävla klantig får man vara, har aldrig hänt mig tidigare dessutom, mina väskor är alltid nära mig, de är allt för viktiga att inte vårda.

Jag sov förstås ingenting, stapplade in med röda ögon klockan fem, en man gick ner och letade och kom bärande på min väska efter några hemska och snurriga minuter. Fan va glad jag blev, ville krama hela personalen som helst avstod. Allt var kvar, inget hade rörts. Slängde mig in i bilen i en ren glädjeeufori och drog iväg de 15 milen tillbaka igen.

Det var då när solen började gå upp och rädslan i kroppen släppte som jag återigen kunde börja njuta av livet. En personlig katastrof var löst och snön låg så vit och vacker där uppe på alptoppen, solen som slog igen kändes som personlig hälsning och att detta var bara en varning, ha det så roligt nu under resten av mästerskapet.
Jag kunde nästan höra en herres röst skratta inne i mitt huvud, eller också var det bara det bedövade medvetandet som spelade mig ett spratt... 

Ying och Yang.
Balans i tillvaron.
Det brukar ju vara medicinen för att må bra.
För vissa människor brukar inte det här vara så dramatiskt, man lever sina liv i en lagom kurva mellan bättre och sämre dagar och finner någon sorts mitt på balansplattan som ger hyfsad harmoni. 
Men i min värld har jag märkt att utjämningen mellan det positiva och det negativa i livet slår ovanligt brutalt.
Jag har lärt mig att jag inte får något gratis utan måste slita hundhuvud för att få sniffa på livets goda.

När jag fick min möjlighet till att tjäna lite pengar i slutet av min karriär då blev det i ett underutvecklat Kina där jag höll på att dö av akut magsjuka och dessutom fick slåss mot hela det kinesiska fotbollsförbundet för att få behålla mitt långa hår.
Varje dag var en kamp men slutintrycket gav trygghet på bankkontot och livserfarenhet i minnesfickorna.
Även om det här var det tuffaste exemplet så skulle jag kunna räkna upp en rad händelser där goda nyheter alltid följs av någon sorts rekyl tillbaka mot jämn balans. Jag är på ett sätt född under en lycklig stjärna men stjärnan har inte tillåtelse att lysa dygnet runt utan har restriktioner att stänga av för att jag inte ska bli bortskämd.

Därför är jag inte överraskad över den senaste månadens utveckling.
Jag har haft min mest hektiska arbetsperiod hittils i min mediala karriär.
Vardagen har rusat fram och jag har flera nya projekt på gång, jag har träffat många nya bekantskaper både privat och i jobbet.
Ni vet det där flowet jag tidigare skrivit om.
Nu är det bara ett dygn till min avresa mot EM i Österrike/Schweiz. 
Allting borde vara frid och fröjd på gränsen till mitt första mästerskap på plats.

Men...


Jag har varit fullständigt utslagen, sänkt och paralyserad av en förbannad jävla tandsatan.
För någon månad sedan avslutades en plågsam rotfyllning på högra sidan av käken. Jag trodde inte att det kunde bli värre. Men det gick bara någon vecka så började det göra ont i vänstra delen av käken.
Ny infektion konstaterades och hela proceduren började om.
I tisdags var dags att rensa rotsystemet igen. Fy fan vad ont det gjorde.
Sedan dess har jag gått på droger igen efter att ha blivit utsatt för en smärta som gett både tårar och panik.
Citodon, Ipren, Alvedon och Kåvepenin är numer min vanligaste kost.
För två dygn sedan räckte inte denna dos till för att bedöva smärtan. Jag ville ha morfin nertryckt rätt i rotsystemet.
Sov inte på hela natten och stapplade yr och mentalt förstörd upp på morgonen för att finna lösningar på problemet.
Nu fullsmockad av piller ett par dagar senare har det släppt något. Jag förbereder mig för EM, packar väskan, tvättar, skriver ut resedokument, försöker få ihop ett par krönikor med deadline fredag, laddar batterier till diverse apparater och köper ut buntar med painkillers. Kanske åker jag dit för smuggling om tullen haffar mig.
Tänk att en liten tand kan slå ut en människa så fullständigt brutalt att ingenting i vardagen fungerar.

Ying och Yang har talat och min ödmjukhet över de bra dagarna tankar mig full av tacksamhet över livets goda sidor.
Som en god vän skrev i ett mejl till mig idag:
"Ja du Pelle, visst är det konstigt vad små saker påverkar måendet. Från att den ena dagen haft flyt och allt verkar vara under kontroll till att nästa dag vara helt under isen av värk. Det är då tanken kommer att vardagen med dom små variationerna får en ny innebörd. När dagarna går en efter en och man undrar vad meningen med livet är, vad man ska göra, vart man ska åka på semester eller om det är dags att byta bil. 
Det kanske är dags att omprogramera hjärnan och inse att förutsättningen för ett bra liv är att ha hälsan och vara tacksam för det. En liten tand kan ställa till det ordentligt och få en att inse att man är väldigt sårbar.Det finns värre saker man kan råka ut för men när man står där och hela världen runt omkring inte på något sätt förstår att man är i sin egen lilla smärtbubbla är det tungt.

Men på något sätt brukar det lösa sig och du har nog mycket du är tacksam för, människor, saker och händelser som du ser fram emot som gemene man inte kommer i närheten av. Så livet i sin helhet kanske inte är så tokigt i alla fall."

Så sant!