På väg hem ifrån Halmstad i höstmörkret med idel rödvita Kalmariter på sätena runtomkring mig i SJ-vagnen kommer plötsligt en förlorad tanke tillbaka.
Jag är återigen hos Lunchtolvan och det där momentet då det uppstod ett kort tidsrum av obehag eftersom jag talade om sanningen om sortin ur ÖSK 1991, alltså konflikten med tränaren som handlade om ett överdrivet auktoritärt ledarskap. 

Det var han som kallas Rosen som uttalade en intressant replik mitt i detta apropå att jag mådde jävligt dåligt under den typen av ledarskap. 
"Det är väl ändå resultaten som är det viktigaste" 
Så sa han...
Meningen är kort men säger egentligen det mesta om den tidens ledarskap.

För mig är människan viktigare än resultaten. Utan att individerna i laget mår bra och kan njuta av prestationen på planen så betyder resultatet ingenting. Det ultimata målet måste förstås vara att nå toppresultat med en fullständigt harmonisk och motiverad trupp. Inte en trupp som når framgång för att de är livrädda för vad som ska ske om dom inte vinner.

Men men. Den gamla tidens ledarskap är som tur är i princip borta från de stora arenorna. Dinosaurierna har dött ut och in har de lyhörda och lyssnande ledarna kommit. Därför är det också roligt och rätt att Kalmar FF vann SM-guldet igår.
I den klubben får man sticka ut och vara med och utforma hur spelarna bäst når optimala resultat, allt under Nanne Bergstrands lugna och tydliga ledarskap. Det är grymt befriande faktiskt!

Jag önskar att jag hade varit några år yngre så att jag fått tagit del av den ledarskapsstilen som just nu regerar. Vi ser det förutom i KFF också i Elfsborg, Hammarby, Gais och numer även ÖSK bara för att nämna några klubbar.
Är säker på att min egen karriär nått ännu lite högre med de förutsättningarna även om det är historia nu, men jag vet i alla fall att jag inte mådde speciellt bra under det auktoritära ledarskapet. Jag passar bäst ihop med det mjuka, lyssnande, ödmjuka och anförtroende ledarskapet.

Fick under mina två sista säsonger känna på det här under den bortgångne och mycket saknade Lennart Ottordahl i Gais.
Han var före sin tid med massor av träningsmetoder (inklusive den så kallade Djurgården-metoden som gav flera SM-guld) men framförallt med sitt extremt demokratiska och prestigelösa ledarskap. Problemet var bara att spelarna aldrig hann förstå det här med att delta och även ta ansvar för besluten som togs. De misstog det för svagt ledarskap och blev rädda och misstänksamma. Vissa blev förvirrade och visste inte hur de skulle agera. De var vana att få order och sedan genomföra dom utan att tänka själva. Detta är förstås bekvämt men även passivt och oansvarigt.
Delat ansvar och dialog är svårare men ger mer mogna och därför bättre fotbollspelare. Det är jag helt säker på men det krävs träning för att uppnå full tillit till metoden precis som det krävs mental träning, taktisk samt teknisk träning för att spela bra.

Jag vågar förstås inte påstå att Nanne står för exakt det här men att lyssna på spelarnas ord i intervjuer och att se dom spela ger intrycket att det är en enormt trygg och sammansvetsad grupp fotbollspelare som litar fullständigt på sin general som i sin tur litar hundraprocentigt på sina spelare under både träning och match. 
Skrämseltaktik, hot och gapande i omklädningsrum är inte Nannes melodi.
Det är bland annat därför Kalmar FF nu tagit sitt första SM-guld i historien.
Mod och styrka kräver mognad.
Så grattis KFF!

Läser i DN att Kalmar FF:s tränare, Nanne Bergstrand, läser böcker i livsvisdom. 
Rubriken talar om att böckerna ger honom svar.
Är rätt säker på att han måste vara en mycket klokare människa än mig. 

Jag har också läst böcker i livsvisdom. Rätt många faktiskt.
Men jag har aldrig hittat några svar utan har bara blivit allt mer osäker för varje rad jag slukat.
Frågorna har staplat sig på varandra tills tankarna blivit helt förvirrade.
En vän med en helt annan ingång i livet sa till mig att sluta läsa sånt där skit. 
Du blir bara dum i huvudet av det, sa han.

Men jag lyssnade inte till hans alarmerande rapport för jag sökte svar desperat.
Det var i en tid då jag inte mådde så bra och jagade lösningar överallt förutom hos mig själv.
Jag vandrade omkring i regnet vid det karga kustlandskapet på norska vestlandet, hade precis blivit fräsch efter ett benbrott men sprang rakt in i en körtelfeber istället. Jag var vek och kände mig som den ensamaste människan i världen.
Jag blev en sökare.
Läste allt om Buddismen, satte mig in i kristendomen, judendomen, suffismen och delar av islam.
Utforskade parapsykologi och astrologi. Testade annat krafs inom den så kallade new age världen.
Tog mig in i filosofin och började självstudera psykologi och samtalsterapi.

Det fanns så många som sa att någonstans i de här böckerna fanns svaret till gåtan till meningen med livet.
Så jag läste och läste, grubblade och grubblade, vandrade och filosoferade.
Jag antar att jag låg väldigt nära till att hamna inom någon sorts ism...
Men mitt kritiska tänkande och min cyniska världsbild tog mig ur sökandets grepp och förde mig tillbaka till det jag var.
Fast bara nästan för många av de visdomsord jag läst hade fastnat. 
Jag blev mer ödmjuk, vänligare, mer omtänksam och vågade vara mer generös emot andra.
Jag jobbar med min avundsjuka som sipprar igenom ibland, försöker få balans i mitt ego.
Hoppas kunna bli bättre på att fokusera på det som är här och nu och inte sväva iväg i oroliga tankar om vad som ska ske senare och längre fram. Jag jobbar och jobbar med mig själv men de stora svaren har jag inte nått fram till än.

Jag funderar på att fråga Nanne. Når han SM-guld i morgon så kommer alla se att det verkligen är han som har svaren.
Själv är jag lika förvirrad som alltid. Något klokare kanske. Men förvirrad över livet och dess mening.

Häromdagen var jag inbjuden till ett slutet sällskap som kallar sig Lunchtolvan.
De är logiskt nog tretton äldre män med svartvita ÖSK-hjärtan som aldrig slutar glöda.
Enögdhetens högborg är ett epitet som jag tror de själva skulle sluta upp bakom.
Dock med humorns glimt i ögat som sällskap.

Gänget som vill vara anonyma av rädsla för FRA-spionerna sitter med fingerade namn runt lunchbordet som skulle kunna vara runt men som inte är det då de inte är några riddare trots att de verbalt och med pennan slåss för sin fotbollsklubb.
Uppslutningen var inte hundraprocentig denna dag men namn som Tummisen, Kvarntorparen, Slug, Rosen, Fastig, Välfärden, Påsen och Åsby satt där och njöt av lunchbuffén. Ordförande B Sigvard Th-Stilig styrde samlingen med en inte alltid så stenhård hand.

Måste säga att jag aldrig trodde att jag skulle bli inbjuden till just detta gäng, var övertygad om att dom helst ville se mig rullad i tjära och utkörd ur stan. Min kritik har stundtals varit hård mot den klubb de älskar och har tjänat på olika sätt.
Men det är bra att få sina fördomar krossade ibland. Det lär en att inte tro en massa utan istället ta reda på hur det egentligen ligger till. Jag påstår inte att de grånade herrarna tycker allt jag gör är bra för så är det förstås inte, jag är rätt säker på att någon eller några satt inne med tankar som dom inte delade med sig till mig. 
Men bara att bjuda in mig för att prata lite om mitt jobb som tevekommentator och även delta i livliga diskussioner om ÖSK:s säsong och vilka spelare som varit bra och mindre bra kändes ändå för mig rätt hedrande.

En enda gång satte historiens vassa kniv stämningen i gungning därinne i gemenskapen. Det var inte jag som tog upp det för det hade jag verkligen ingen tanke på att göra denna dag då respekt var det jag ville förmedla till herrarna.
Men man kan inte fly sin historia så då jag fick frågan om varför jag egentligen drog ifrån ÖSK där på vintern 1991-1992 så svarade jag precis så som det var. Det var knappast en ekonomisk fråga som en i samlingen antydde utan en konflikt mellan mig och tränaren. Jag började berätta min sanning om min sorti och det skapade direkt en hel del obehag så ämnet dog fort och vi övergick till viktigare saker. Å det var nog bra även om det kanske hade varit viktigt att få berätta då det inte verkade som att hela gänget hade koll på turerna vilket jag var helt säker på. Många rykten har nämligen flugit omkring i atmosfären har jag märkt under mina år i stan efter återkomsten 2002. 
Men, men, Vissa saker är kanske bäst att begrava så att de inte börjar lukta.

Hur som helst hade jag två riktigt trevliga timmar ihop med de här sylvassa gubbarna som sitter på enormt mycket kunskap och historia om ÖSK. Åsikterna kommer säkert att gå isär många gånger i framtiden men min respekt för dom höjdes ändå rejält bara genom att få sitta där och lyssna på de spetsiga åsikterna som flög över bordet.
Å som sagt, mina egna fördomar pyste ur så att jag till sist satt där som en tom ballong.

Vi försökte göra Stockholm till New York.
Tjejen och jag.
Det gick väl inget vidare även om vi la upp dagarna på samma sätt som besöket i NY sommaren 2007.
Tidig uppgång och frukost på hotellet, sedan kaffet på en skön kaffebar någonstans i city beroende på att hotellkaffet smakade...kastrerad kattavfall.
Sedan började vi vandra och vandra och vandra och vandra.
Genom stadsdelar, in i butiker, stopp på barer eller kaféer å så vidare igen ut i den bullriga verkligheten.

Gamla Stan blev enbart en passage för att ta sig till Söder denna gång. Götgatsbacken upp i regn och blåst med paus på Espressino där Å påstod att hon fick den godaste Café Latte hon druckit på väldigt länge, själv tog jag en Macciato och den var helt i linje med vad jag hade förväntat mig. Vi sick sackade oss upp för backen, in och ut ur klädaffärerna.
Målet var Skrapan där vi ville leka Merriot Hotells skybar genom att ta oss upp till restaurangen "Och himlen därtill" och dess bar with a view. Men vi fick vända vid den låsta dörren som inte öppnade förren sen eftermiddag.
Senare fick vi nöja oss med Royal Vikings skybar med utsikt över Söder Mälarstrand och byggkranarna ut mot Vasastan.
Nionde våningen...Merriots bar låg på åttiosjätte.

Men Söder är inte min favoritstadsdel fast det på något sätt borde vara det, så vi vände ganska snabbt ner mot city igen. Söder har själ brukar det heta medan jag mest tycker att det är skitigt och ofräscht, i alla fall huvudstråken medan det säkert finns platser som jag inte känner till som andas mer god karma. Men Söder med sin självförhärligande Sofo-latte-elit har blivit något av en parodi.

Jag gillar Östermalm och det är väl som att sparka sig själv mellan benen. Det är rikt, rent, tyst och med massor av fin arkitektur. Mysiga butiker, Östermalmstorg, restauranger och barer överallt. För de som gillar fokvimmel och buller och halvt kaos finner självklart stadsdelen öde och steril. Kanske har jag blivit färgad av stadsdelen genom att lära känna den bäst då jag bott många nätter på hotell runt Humlegården. Å visst är väl detta Hjalmar Söderberg-land till vissa delar...

Många ogillar Drottninggatan och dess turistiska aproach men längst upp mot (tror jag) Vasastan är det trångt och nära och där finns en skön känsla av småstad. Här flyter jag gärna omkring om tiden finns. 
Å jag och Å flöt omkring på gator och torg, genom regn, kyla och sol. Vi passerade Sergels Torg, gick via Norrmalmstorg och blev kulturella inne i Hallwyllska museet där familjen Hallwyls stora samlingar av konst, vapen, serviser står.
Våningen står som den såg ut i början av nittonhundratalet då Walther och Wilhelmina von Hallwyl donerade hela våningen till svenska staten. 

Kultur, shopping, promenader och mat och dryck.
Så kan man alltså också fördriva sina dagar i slutet av oktober och början av november i nådens år 2008.

Året var 1988.
Jag hade precis avslutat en fotbollsäsong med BK Forward där vi i sista stund lyckades klara oss kvar i den gamla norrettan. Min egna säsong hade varit mycket bra och jag låg i förhandling med ÖSK som precis vunnit ett kval och gått upp i allsvenskan. Det var höst förstås och äntligen kunde vi lirare gå in i partyperioden innan den nya försäsongen.

Vi var ett vilt gäng, unga, naiva och oförstörda. 
Kände oss som kungar i våra hockeyfrillor med ljusa slingor i. 
Gänget drog runt på krogarna i stan där vi tyckte att vi var jävligt snygga, charmiga och säkert även coola.
Tjejer var sällan något som ansågs som ett onåbart mål när vi väl nått ut på nattklubbarna i stan.

Just den här kvällen jag nu tänker bikta mig om hade jag inte tänkt att gå ut.
Låg i min svarta skinnsoffa med en whiskey i handen och såg på TV när "Barre" ringde och ville ha med mig ut på ett par stänkare. Inget överdrivet som han sa...bara ett par gamla hederliga 80-tals groggar.
Så jag svidade om och drog ut i strid. 
Intog ett par barer, satt några timmar, och tänkte sedan hasa mig hemåt.

Men naturligtvis var jag tvungen att kolla in kön utanför nattklubben Greven på Stortorget i Örebro.
Det var packat utanför och precis när jag var på väg att lämna stället kom en Louise Drevenstam gående och ställde sig i vimlet. Hon var en fruktansvärt vacker varelse som jag av någon anledning kände att det fanns anledning att närma mig.
En tjej som senare med framgång deltog i någon sorts Föken Sverige-tävling och därefter självklart flyttade till Stockholm och blev tillsammans med en popstjärna. Men det var senare för just då levde min dröm fortfarande.

Några timmar senare hade jag sprungit in i en helt annan tjej som jag aldrig sett förut.
Jag var 21 år och knappast ute efter något permanent tillstånd med sällskap i min lägenhet på Öster.
Jag var väl...skulle jag kunna tänka mig...mest ute efter att svinga runt i en lampkrona under några sena timmar.
Men där misstog jag mig rejält. Det var tvärstopp. Jag hade sprungit in i en tjej med moral.

Det där är tjugo år sedan och jag är fortfarande tillsammans med den där tjejen, som det visade sig, kom från Västmanland och Sala. Vi har hunnit avverka fyra städer, två länder förutom hemlandet och åtta bostäder ihop.
En livsresa som precis som de allra flesta livsresor passerat både himmel och helvete.
Hade det varit upp till mig så hade nog resan varit bra mycket kortare då jag som de flesta andra män flyr så fort det börjar bli lite jobbigt. Fightas gör vi överallt annars föutom i våra förhållanden.
Men Å har fightas och det är jag jäkligt glad för idag då det är rätt häftigt att märka hur man växt ihop och blivit en och samma person men med friheten att ändå få göra sina egna saker där mitt i tvåsamheten.
Kanske en av många nycklar för att få det att fungera.
Men va vet jag? 
Är trots detta knappast någon auktoritet på området.
Lär knappast sitta och ge relationstips i paneler. 

Hur som helst så firades de tjugo åren tillsamman i Stockholm under fyra dagar denna vecka.
Torsdag till Söndag.
Turister i huvudstaden och det var några fina dagar trots spöregn, blåst, minusgrader och strålande sol.
Vi skulle ha varit på en annan plats egentligen men shit did happend.
Men vi är nöjda.

Jag parkerade hyrbilen utanför Råsunda och tog tunnelbanan in till centrala Stockholm.
Det var måndag och en helg i London med fotboll på Stamford Bridge låg bakom mig. 
Nu vandrade jag omkring inne i stan och såg på folk. 
Började i Gallerian och tog mig vidare ner mot Norrmalmstorg och in på Biblioteksgatan där shoppingpåsarna gick omkring med sina ägare. Det var fullt på Espresso house vid Stureplan så jag tog en lov inne i Stureplansgallerian och ringde några samtal för att få fikasällskap men människor jobbar visst mitt på en vardag.
Är inte det konstigt?
Gick igenom NK:s nedre plan och bort mot Sergels torg, steg in i Kulturhuset för att kolla upp vad teatern bjuder på inför helgen, plockade  med mig lite information och gick ut igen. Passerade Hötorget med alla frukters färger och ner på Gamla Brogatan till Vasagatan och satte mig i en timma på Espresso House såg ut över jäktade människor genom det enorma skyltfönstret. Läste tidningar, planerade och surfade på min I-Phone medan en stor Cafe Latte stod varm och stolt framför mig på bordet. Åt snabbmat på Sala Thai vid Centralstationen och for sedan med den blå linjen tillbaka ut mot Solna Centrum där de två vise männen plötsligt satt framför mig på ytterligare ett kafé inne i köpcentrumet.

Jag tog av mig jackan en trappa upp och satte mig ner med en kvällstidning jag kände mig tvingad att köpa för att få lite information som jag förstås gott kunde vara utan, som vanligt. 
Men Fredrik Virtanens texter har de senaste veckorna varit riktigt bra. Så även denna dag.
Trött på mjölk sippade jag istället på en Macciato med endast några skvättar av den vita vätskan.
Det tog några minuter innan mina öron växt klart och ord från främmande män började dansa in till medvetandet.

Så där satt dom mitt framför mig, två män som visste allt om allt.
Två män som kunde rädda världen om de bara suttit på en större arena än detta lilla anonyma fik.
Den som pratade mest, det var han med Queens of the stone age-tröjan på sig.
En kille med en betydande mage, sneakers, kulturglasögon och Rockabilly-frilla.
Han pratade och pratade, som en maskin.

Jag satt där i knappt en halvtimma och de båda killarna pratade med en självklarthet och säkerhet som slår allt jag varit med om. Världens alla svåraste problem avhandlades, hemligheter för oss dödliga hade de alla svar på och jag tänkte wow, vilket scoop, sicka experter och imponerande individer. Var det Reinfeldt, Obama, Putin i en dräkt av halvtjock kille i kulturglasögon och Rockabilly-frilla?

De tog sig igenom USA:s politik förstås, och den amerikanska populärkulturen på en gång, samt den totala anglosaxiska diton. Sedan blev det Ryssland, finanskrisen, försvarsmakten och hemliga skyddsrum som bara dom visste existerade. Krigsstrategier, tre dagars gerillastrategier mot ryssar och det svenska försvaret som är dött.
Sedan lite Tyskland, spanska inbördeskriget, svenska frivilliga, organiserad brottslighet och huliganism.
Pust!
Allt detta på en knapp halvtimma och jag satt stum av beundran, vilka hjältar.
Tänk att veta så mycket om så många saker. 
Stort.
Själv är det så att ju mer jag lär om livet, 
desto osäkrare blir jag angående det som finns runt omkring mig.
Men jag lär inte heller rädda någon värld...

Man lär sig aldrig.
Det finns inga genvägar till någonting här i livet.
Så käka inte inte värktabletter för att gå på fester, käka inte heller tabletter för att orka jobba.
Jag gjorde det och fick betala priset.
Två dagar i skiten och då talar jag mer eller mindre bokstavligt.
En kraschad mage är ingen lek för en sjöman.

Men nu tror jag att jag är på rätt väg igen och det är i sista stund, som vanligt.
För ni som läser den här bloggen vet ju att jag nästan alltid är sjuk precis innan en Englandsresa.
Taskigt psyke?
Tja kanske?

Men nu går jag in i en sista hektisk arbetsperiod i kommenterandet och då är det rätt skönt att vara frisk.
ÖSK-Gais idag och det var fan ingen match som gjorde någon glad. 
Avresa London i morgon kväll.
Chelsea mot Liverpool på söndag och det gör mig desto gladare.
Förväntningarna på den matchen är extremt höga, jag hoppas på en stor match även om jag är medveten om att dessa "Big games" ofta slutar i ett antiklimax. Men att vara på plats känns stort även om det skulle bli en stängd och statisk eftermiddag på Stamford Bridge. 
Som NH-Geeraard brukar säga om kommenteringsuppställningen på Stamford Bridge på söndag: 
Big games, big names!

Måndag innebär en inte lika stor match på Råsunda. AIK mot ÖSK i en på förhand iskall historia.
Tisdag blir en vilodag innan en Boråsresa står på tur och mötet mellan Elfsborg och Djurgården.
Det kan bli en stekhet story ute på konstgräset på Borås arena om helgens matcher slutar på "rätt" sätt.

Därefter blir det fyra sköna hotell och semesterdagar i Stockholm ihop med donnan.
Vanlig turist det har jag aldrig varit i vår kungliga huvudstad.
Ett jubileum ska firas.

En vecka senare är det allsvensk avslutning och det innebär sista sändningen för året i C+.
Sedan är jag arbetslös.
Eller arbete lär jag ha massor av men ingen inkomst.
Uppbyggnad av företag tar tid och kostar svett.
Men så mycket pengar blir det inte till en början.
Hur det här kommer att sluta?
Jag vågar inte tänka på det...

Det finns händelser som man helst bara vill glömma. Min sista match i karriären var en sådan.
Gais var klara för nedflyttning precis som Västra Frölunda och vi möttes i den mest ointressanta matchen genom tiderna där på hösten 2000. Efter matchen i omklädningsrummet gav jag bort min matchtröja till en supporter och tänkte inte mer på det. För mig betydde den just då ingenting. Nu åtta år senare dyker det upp en kommentar på min blogg som gör att jag skäms lite grann. Jag borde nog ha värderat tröjan mer än vad jag gjorde. Det finns en annan person som gjort det.
Tack som fan! Jag känner mig hedrad.

En sjukt bra historia

Dessutom får ni en bonus om ni går in och läser artikeln.
Kolla in den vackra bilden på killen med frillan!

Är nyss hemkommen ifrån min första handbollsmatch på väldigt många år.
Lif Lindesberg spöade Guif i en match där missar och bök stod i centrum innan Lindesberg sprang iväg i andra halvlek och vann betryggade. Det var precis så kul som jag väntat mig. Intensivt, nära spelet, spännande.

Men jag är trött som satan.

Lördagens 100-års bankett ihop med ÖSK blev exakt så påfrestande som jag var rädd för.
Jag tryckte i mig värktabletter och drog iväg till Conventum där kostymer och slipsar dominerade ibland männen och där kvinnorna som vanligt var elegantare och mer varierade i sina klänningar, kjolar, högklackat och boots.
Det var fullpackat förstås, sportprofiler, politiker, affärsmän, musiker och journalister minglade och tog i hand.
Gamla spelare i bandy, hockey och fotboll intervjuades och hyllades mellan maten, drycken och underhållningen från scenen. En underhållning som var precis så där menlöst smetig som den alltid är på banketter där det ska finnas nåt för alla. 

Utom för mig.

Shirley Clamp, Magnus "Fame" Bäcklund, Tenoren Barry Banks i kilt som sjöng You ´ll never walk alone på ett himmelskt sätt och lite spex och stoj av Hjalmar från Viiby by. Bred familjeunderhållning, typ.
Satt vid ett bord ihop med närmaste grannarna Magnus Erlingmark, Dan Sahlin och Arnor Gudjohnsen. Tillsammans med sina flickvänner förstås. Det var trevligt, Erlingmark och hans fru var på strålande humör och snackade och snackade, Sahlin satt mest och mös medan Arnor verkade blyg och vaknade inte förren ett gäng stänkare glidit ner innanför den så kallade västen, likaså var det med hans dam som nästan somnade innan hon plötsligt drog igång ordentligt i slutet av middagen till tonerna av Tom Jones via Magnus Bäcklund.
Jag hade väldigt trevligt men lagom till efterrätten gick min mage på lunch, den kraschade i kramper men jag bet ihop och bet ihop, log och pratade, log och hälsade på folk medan svetten lackade i pannan.
Allt beröm och alla uppmuntrande ord som jag tog emot med stolthet under kvällen hjälpte till att hålla den totala kollapsen borta. Jag var en aning chockad, trodde aldrig att jag nått sån respekt genom mina krönikor i Nerikes Allehanda och tevejobben. Grymt kul!
Vid halv två fick det vara nog, tog fyllebussen ut till villaförorten, den sista bussen som går strax efter krogarnas sista skål.
Taxi i småstan är ett omöjligt projekt, då kan man få stå och vänta till fyra på morgonen.
Jag somnade med stövlarna på.

Söndagen sov jag mig igenom, låg utslagen i soffan hela dagen och undrade vilken buss som körde över mig natten innan. Huvudvärk, illamående, magsmärta...något som visst går enligt somliga.
En fullständigt bortkastad dag.

Tryckte i mig nya piller och drog iväg på Stockholmsderby på måndagskvällen, kroppen började fungera lite bättre men jag var fortfarande matt och seg, oroade mig för en hemresa i natten utan power i kroppen.
Derbyt som fotbollsmässigt var okej andades i övrigt att fotbollens högkonjuktur nu definitivt är över.
Mycket missnöje florerade i korridorerna, många ledsna och frusterade ansikten, mest hos Djurgården.
Och inte över femtontusen som tittade och slagsmål ibland Djurgårdsfansen.
Allt mer tyder på att de närmsta åren kommer att bli en kamp för att hålla fotbollen flytande, både sportsligt men framför allt ekonomiskt. När jag på sportnyheterna ikväll såg AIK hockey vinna mot Leksand i ett fullsatt Johanneshov så kändes som att jag halkat rakt tillbaka in i 80-talet igen. 

Dagen har varit fullspikad med möten ända sedan tio i morse, handbollsmatchen var en förlängning av det sista mötet för dagen, det har varit fina dryga tolv timmar, jag mår bra igen.
Men jag är förbannat trött. 

Onskan kommer över än snabbt ibland.
Satt igår på Elite Hotell (eller Stora Hotellet för en ur-Örebroare) och lyssnade på en fin exposé genom ÖSK:s historia.
Klubben firar sin 100-års födelsedag detta år och själva höjdpunkten står denna helg.
En utställning på Örebro Läns Museum är invigd och i kväll blir det stort party på Conventum Kongresshall.

Men nu satt jag alltså vid ett långbord och lyssnade på en genomgång av ÖSK:s stolta historia, folk åt tårta medan jag snabbt svalde två koppar kaffe. Plötsligt började jag må illa, magen vände sig ett halvt varv men jag gick därifrån och åt en skaldjurssallad på Café Java. Hämtade doggen och for långsamt hemåt. Då hade en migränliknande huvudvärk attackerat mig så jag stapplade in genom dörren hemma och somnade i soffan.

Så nu ligger jag här och försöker repa mod till att orka delta i kvällens stora föreställning på Conventum.
Pillerburken står bredvid, vattenglaset likaså. 
Försöker ta mig igenom en schysst artikel i DN, om David Bowies år i Berlin under 70-talet, som Jan Gradvall skrivit. 
Iggy Pop var också där tillsammans med Bowie under de här åren, albumen Low och Heroes av Bowie och Iggys The Idiot och Lust for Life spelades in under den perioden. Jag har tre av dom i hyllan, den som fattas är The Idiot.

Framförallt Bowie är en sån där artist som jag alltid kommer tillbaka till, han är en av de riktigt coola som alltid förnyar sig och alltid är intressant, även om han inte alltid varit bra. Bryan Ferry är en annan med stil, Tom Waits likaså, Nick Cave mörk, dyster och cool. Åren bara går men dessa artister är ständigt med på resan. 

I onsdags stod jag för första gången framför knappt 70 personer i en skola i stan och höll min premiärföreläsning.
Ledare och ungdomsspelare i klubben Rynninge IK var de som i en timma fick i sig min idrottsliga historia och de lärdomar jag fått med mig genom åratals sparkandes på den där bollen. Jag har stått ihop med andra och pratat tidigare, jag har stått på scen och svarat på frågor men jag hade aldrig ensam fört storyn framåt.
Det var häftigt att känna att man kunde kontrollera det också utan att nervositeten sparkade undan benen på än.
Precis som när jag spelade match då  all oro försvann så fort jag kom ut och sprang på planen, så försvann all oro här så fort de första orden flög ut ur min mun. Det var en kick att stå där och förmedla tankar som ligger mig väldigt nära.
Jag har sagt att det är något jag vill satsa på, premiären gav mersmak, fick bra feedback men visst kan jag bli bättre förstås. Och det ska jag bli. Men jag är stolt över att ha tagit ytterligare ett steg i mitt liv. Har länge vägrat detta av rädsla och en tanke av att vad har jag egentligen att förmedla. Nu vet jag att jag har det.

Dags att kravla sig in i duschen, äte lite efter det, vila en sista timma innan partykläderna ska på och värktabletterna ner.
Det blir en lugn afton när det kommer till så kallade festliga drycker, men det lär bli mycket handskakningar, många gamla svartvita legender, hjältar och lirare dyker upp. Själv lär jag inte ingå i ett sådant sammanhang efter enbart tre säsonger i klubben men efter att ha följt historien på Elite hotell så ingår jag i något som kallas "Dala-eran". Sven Dahlqvist kom till ÖSK 1988 som spelare och lämnade klubben 1999 efter att ha varit både tränare och sportchef på samma gång under några år. En unik maktposition som jag har svårt att någon haft tidigare i en svensk elitklubb i fotboll.
Jag spelade i ÖSK mellan 1989 och 1991, placeringarna dessa år var 4:a, 3:a, och 2:a.