Taxichaufförer är likadana vart man än kommer i världen.
Som utlänning förväntas man alltid vilja besöka porrklubbar och sammetsröda märkliga barer.
Var i Amsterdam för att jobba häromdagen och där finns det en hel del av den varan.
Satt då i den där taxin och väntade vid ett stoppljus, till höger på andra sidan kanalen stod ett sånt där hus, upplysta fönster med nakna kvinnor på stolar väntande på torskar. Red light district låg visst bara några hundra meter från vårt fantastiskt vackert inredda hotell. Chaffisen satt och sneglade på oss, kröp fram med bilen eftersom våra huvuden var vridna mot de där fönstren. Jo, jag vet. Men det var svårt att låta bli. Chauffören vevade upp sitt allra bredaste leende innan han lite uppjagad frågade: Do you wanna go there, I know a very good place...
Så klart han visste men vi skakade på huvudet och pekade i riktning mot vårt hotell.

Jag hade inte varit i Amsterdam sedan jag var där med mina föräldrar i ungdomen, jag tror jag köpte ett stort jäkla svärd på en torgmarknad i city, det finns fortfarande kvar i någon kartong någonstans. I övrigt är minnena från staden små.
Jag vet inte varför jag inte besökt Amsterdam sedan dess. Såg inte mycket av den nu heller med det jag såg lovade väldigt mycket. Då talar jag inte om det där huset med de upplysta fönstren utan om alla andra vackra byggnader, kanalerna, schyssta hotell, snyggt inredda restauranger, butiker och kaféer. Jag kommer ihåg en skitig stad, sprutnarkomaner på gatorna. Nu var det stilrent, cyklar och snällt där vi rörde oss. Men kanske ser det annorlunda ut på andra platser i stan, platser där vi inte körde runt i taxin.

Jag var där för att jobba med landskampen mellan Holland och Sverige. Anlände runt tolv på onsdagen och åkte hem igen klockan halv tio dagen efter. Som vanligt är det speedworking som gäller vid matchresor.
Den här fighten dök upp ifrån ingenstans då Kanal 9 köpte rätten att sända den. Det kändes tryggt att vara tillbaka där jag huserat så mycket de senaste åren. Kanal 5 och Kanal 9, eller snarare hos produktionsbolaget IMG.
Nu är det väl inte så mycket själva bolaget som är det viktiga utan de som jobbar där.
Trivs jäkligt bra ihop med Ceder och Kahna som var dom som styrde upp sändningen ifrån Amsterdam.

Amsterdam ArenA var mäktig även om jag inte riktigt gillade de vallgravsliknande mellanrum som fanns mellan åskådarplatserna och planen. Intimiteten försvinner lite och jag är som de flesta andra lockad av den stämning som blir med en publik som nästan hänger in över planen. Men nu var det i och för sig bara halvfullt på arenan och troligtvis lär det rocka ordentligt när alla 50.000 är på plats. Matchen var som väntat, mest drag under den första halvleken, och då ifrån Holland, medan andra blev ryckig med en massa byten som alltid i vänskapslandskamper. Men det var kul att vara där.

Nära vänner växer inte på trädgrenar.
Nära vänner som uttrycker sina känslor om sina vänner innan man blivit nedgrävd i jorden är än mer "Rare".
Kanske är detta allt för navelskådande och egenkärt.
Egentligen.

Men mitt i kolsvarta och kalla vintern där sällan någon hör dig skrika kommer värmande ord från en nära vän.
Sånt gör en glad.
Det är ord som jag behöver i en tid av ovisshet.
Tack.

Ni vet ju vad man brukar säga om måndagar.
Trista och grå och lång väg till helg.
Inte alltid som jag håller med men denna förmiddag känns sådär...

Har dammsugit hela huset och torkat av bord och diskbänkar.
Solen slår in genom skitiga fönsterrutor och sticker in kniven med dåligt samvete i magen.
Torktumlade strumpor ifrån gårdagens tvätt ligger osorterade på golvet, i en enormt stor hög.
Hur många svarta nästan exakt likadana strumpor kan man egentligen ha?
Inte exakt likadana för då hade matchningen och ihopvikningen varit enkel utan nästan likadana...
Det var bättre förr när jag inte förstod bättre än att ha vita tubsockor med olika färger och mönster uppe på delen som drogs upp mot smalbenet. Det var som ett pussel för barn, krokodilen i det utsågade krokodilmönstret och hästen på sin plats. Enkelt och greit som dom sa i Stavanger.

Helgen var social då jag inte längre jobbar på de dagar som så kallade vanliga människor är lediga.
After work-öl i fredags med Gurkan och hans dam samt Joumalauta ifrån Haparanda, och Å förstås.
Inte blodigt alls utan lungnt och stilla i skinnsoffa på lokal i centrum av småstaden.
Sedan struts, trattkantarellsås och pressad potatis på lördagkvällen som blev desto senare.
Ihop med Joumalauta och The Gun.
Dyrt rött vin, fantastiskt gott. Amarone-grappa, cognac och en avslutande Bowmore runt tre på natten.

Under söndagen föll den första snön för året över mitt huvud.
Ett halvtungt huvud som sökte frisk luft för att rensa upp lite grann.
Vi tog (ihop med J och The Gun) med oss doggarna och åkte ut på landet i riktning mot Fellingsbro.
Vi vandrade på stigar och stråk som vandrats på sedan 15-1600-talet, över kalmark, ner i dalar med forsande vatten, upp för branta backar där stråtrövare förr låg i bakhåll på de arma stackare som behövde ta sig igenom de djupa skogarna.
The Gun som kan sin historia, speciellt den medeltida, berättade om dessa trakter som var nästan lika farliga och ökända som Tivedens hotfulla naturstigar. Doggarna hade otroligt kul, själv klafsade jag runt i lera och vatten men njöt av det tunga snöfallet som mjukt landade på mossan mellan trädstammarna.

Vi pausade vid ruinerna av det gamla kapellet ifrån runt 1640, balanserade över blöta och hala träpassager där ruttna löv låg och flinade. Det var tyst, vi pratade bara ibland, mindre ju längre vi gick men tempot höll hög pensionärsklass.
Knappt en mil vaggade vi genom naturen innan vi var framme vid miljöboven igen.
Ansiktet var så där väderbitet och ångande varmt som det brukar vara efter timmar ute i bushen, men jag frös lite om benen. Duschade doggen som badat i dypölar när vi kom hem, duschade själv också.

Var hungrig som en fattig kyrkråtta när middagen serverades hemma i soffan. Godispåsen åkte fram, lite te och en brownie köpt i fredags. Kollade på "Torsk på Tallin" och "Sällskapsresan" som inhandlats på rea på Najs...
Jag kröp in under filten och bara låg där och njöt med ett nöjt grin. 
Du har det bra Pelle, du är bra Pelle.
Låt ingen annan få dig att tycka annorlunda!

Även om det nu är måndag igen.
Och strumporna ligger kvar på golvet.

Mentorn var inne på bloggen igår.
Det var länge sedan han besökte mig på blohm.se.
I en kommentar uttrycker han glädje över min hyllning till Lennart Ottordahl och hans ledarskap, samtidigt nämner han en ett svagt minne om en krönika jag skrev i Örebro Kuriren 2003, strax efter Lennarts bortgång, där jag skriver om tungsinne och sorg över två omtumlande händelser. Jag vet att mentorn vill att jag återger den texten här inne, själv känns det lite slött med återanvändning av gamla texter som säkert är sämre skrivna än de jag numer skriver. Hoppas jag...
Men i och med att jag håller med mentorn och Robban(som också nämnde "Ottor" i en kommentar" om att Lennart inte får glömmas bort. Så här kommer texten som är lite lång för bloggens forum men det struntar jag blankt i.

"Blohm abdikerar inför tungsinnet och sorgen."

Det finns bra veckor, det finns dåliga och det finns avgrundsmörker.
Denna vecka har varit direkt kolsvart. Solen har visserligen gjort sitt bästa för att sprida lite ljus och värme, men till ingen nytta. Det är kallt just nu, kylan slår mig hårt i ansiktet. Tankarna är dimmiga, själen värker och tårarna rinner ned över mina kinder. Det finns samtidigt en stor vrede och rädsla i kroppen. Två känslomässigt starka händelser under 48 timmar är för mycket. Jag abdikerar inför tungsinnet och sorgen. Jag vill inte vara med, vill inte gå ur sängen, vill gömma mig under täcket.  

Vreden och rädslan är förknippad med mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh. Landet är i chock, igen.
Oskulden påstår många att den försvann redan vid mordet på Olof Palme. Det var starten till ett brutalare samhälle. I alla fall känns det så. Trots det har vi levt i vår imaginära idyll där inget kan hända våra folkvalda. Det politiska våldet når inte oss. Det är sådant som händer i andra länder, inte här. Vi har trott att vi är lite bättre, lite ärligare.

Nu om inte tidigare borde vi lärt oss att brutalt och meningslöst våld inte är någon annans problem, det finns mitt bland oss och kan explodera när som helst. Det är tragiskt.
Vi är en del av Europa, av världen och måste ta vårt ansvar och inse det. Våld går säkert inte att utplåna men det går att hålla tillbaka. Alla måste hjälpa till och dra sitt strå till stacken, vi kan inte gömma oss längre i vår nordiska avkrok.
Vi klarar oss inte själva, vi måste samarbeta på bred front, allt för att splittra ondskan i små ofarliga mikroorganismer.
Demokratin och de mänskliga rättigheterna måste skyddas för det finns starka krafter som gör allt för att söndra.


MIN ANDRA STORA SORG gäller en god väns bortgång.
En räddare i nöden, en mentor, en stor fotbollspersonlighet och föreningsmänniska. 
En mycket kompetent tränare och pedagog.
Min sista elittränare, Lennart Ottordahl, är avliden efter en hård kamp mot en motståndare som inte gick att besegra. Men gudarna ska veta att han försökte. Jag kan tänka mig att Lennart inte var speciellt välkänd här uppe i Närke, i mellansverige. Men i Göteborg men omnejd var han en mycket repekterad man med ett förflutet i alla de stora klubbarna.

Så se detta som en personlig hälsning eller en hyllning från mig till en man som de senaste åren betytt oerhört mycket för mig. Tyvärr visste han nog inte om detta, det är sådant man sällan säger till varandra medan man är mitt uppe i livet.
Det är ord som alltid kommer för sent.

När jag flyttade hem till Sverige och Göteborg från Norge och Stavanger var jag en person med ett stukat  självförtroende efter en fotbollssäsong i moll. Först benbrott och sedan icke önskvärd, det var min verklighet. 
Gais tog emot mig, Lennart Ottordahl tog emot mig. Sedan började en idrottssaga där Gais helt otippat och som nykomling i division ett tog sig upp i allsvenskan via ett dramatiskt kval mot Kalmar FF. 
Lennart gav mig direkt ett enormt ansvar och förtroende. Han trodde på ett humanistiskt ledarskap där alla skulle delta och säga sitt. Det var ovant för många, men det fick en att börja  fundera och växa. Han tog fram mina bästa sidor och gjorde mig till ledare utan att jag själv reflekterade över det.

Många såg honom som en grå och tråkig figur, men han hade en underfundig och svårtillgänglig humor. Man var tvungen att lära känna honom för att förstå den sidan. Jag vet inte vad Lennart såg hos mig men vi fann varandra. Han ville ha mig som sportchef hos grönsvart när jag meddelat att jag skulle sluta med fotboll. Men han fick sparken 2000, men kom tillbaka 2001. Då ville han ha in mig som assisterande tränare och det fick han.

När jag bestämt mig för att flytta hem till Örebro gjorde han allt för att hitta lösningar för att förmå mig att stanna och arbeta för Gais. Han lyckades inte med det , men han lyckades med väldigt mycket annat. Lennart var en nytänkare och var ett år före Djurgården med deras hyllade manual, tyvärr fick han inte den uppmärksamheten för det i Göteborg som blåränderna i Stockholm.

Jag begär inte att ni läsare ska förstå och dela mina känslor och min sorg över denne man, detta är personligt.
Lennart Ottordahl var en stor ledare och en ännu större människa, jag kommer sakna honom.
Ikväll tar jag mig en Guiness, tänker på de glada minnena och sjunger den gamla irländska visan:
Oh, Danny boy, the pipes, the pipes are calling...

Texten var publicerad i Örebro-Kuriren fredagen den 12 september 2003

På väg hem ifrån Halmstad i höstmörkret med idel rödvita Kalmariter på sätena runtomkring mig i SJ-vagnen kommer plötsligt en förlorad tanke tillbaka.
Jag är återigen hos Lunchtolvan och det där momentet då det uppstod ett kort tidsrum av obehag eftersom jag talade om sanningen om sortin ur ÖSK 1991, alltså konflikten med tränaren som handlade om ett överdrivet auktoritärt ledarskap. 

Det var han som kallas Rosen som uttalade en intressant replik mitt i detta apropå att jag mådde jävligt dåligt under den typen av ledarskap. 
"Det är väl ändå resultaten som är det viktigaste" 
Så sa han...
Meningen är kort men säger egentligen det mesta om den tidens ledarskap.

För mig är människan viktigare än resultaten. Utan att individerna i laget mår bra och kan njuta av prestationen på planen så betyder resultatet ingenting. Det ultimata målet måste förstås vara att nå toppresultat med en fullständigt harmonisk och motiverad trupp. Inte en trupp som når framgång för att de är livrädda för vad som ska ske om dom inte vinner.

Men men. Den gamla tidens ledarskap är som tur är i princip borta från de stora arenorna. Dinosaurierna har dött ut och in har de lyhörda och lyssnande ledarna kommit. Därför är det också roligt och rätt att Kalmar FF vann SM-guldet igår.
I den klubben får man sticka ut och vara med och utforma hur spelarna bäst når optimala resultat, allt under Nanne Bergstrands lugna och tydliga ledarskap. Det är grymt befriande faktiskt!

Jag önskar att jag hade varit några år yngre så att jag fått tagit del av den ledarskapsstilen som just nu regerar. Vi ser det förutom i KFF också i Elfsborg, Hammarby, Gais och numer även ÖSK bara för att nämna några klubbar.
Är säker på att min egen karriär nått ännu lite högre med de förutsättningarna även om det är historia nu, men jag vet i alla fall att jag inte mådde speciellt bra under det auktoritära ledarskapet. Jag passar bäst ihop med det mjuka, lyssnande, ödmjuka och anförtroende ledarskapet.

Fick under mina två sista säsonger känna på det här under den bortgångne och mycket saknade Lennart Ottordahl i Gais.
Han var före sin tid med massor av träningsmetoder (inklusive den så kallade Djurgården-metoden som gav flera SM-guld) men framförallt med sitt extremt demokratiska och prestigelösa ledarskap. Problemet var bara att spelarna aldrig hann förstå det här med att delta och även ta ansvar för besluten som togs. De misstog det för svagt ledarskap och blev rädda och misstänksamma. Vissa blev förvirrade och visste inte hur de skulle agera. De var vana att få order och sedan genomföra dom utan att tänka själva. Detta är förstås bekvämt men även passivt och oansvarigt.
Delat ansvar och dialog är svårare men ger mer mogna och därför bättre fotbollspelare. Det är jag helt säker på men det krävs träning för att uppnå full tillit till metoden precis som det krävs mental träning, taktisk samt teknisk träning för att spela bra.

Jag vågar förstås inte påstå att Nanne står för exakt det här men att lyssna på spelarnas ord i intervjuer och att se dom spela ger intrycket att det är en enormt trygg och sammansvetsad grupp fotbollspelare som litar fullständigt på sin general som i sin tur litar hundraprocentigt på sina spelare under både träning och match. 
Skrämseltaktik, hot och gapande i omklädningsrum är inte Nannes melodi.
Det är bland annat därför Kalmar FF nu tagit sitt första SM-guld i historien.
Mod och styrka kräver mognad.
Så grattis KFF!

Läser i DN att Kalmar FF:s tränare, Nanne Bergstrand, läser böcker i livsvisdom. 
Rubriken talar om att böckerna ger honom svar.
Är rätt säker på att han måste vara en mycket klokare människa än mig. 

Jag har också läst böcker i livsvisdom. Rätt många faktiskt.
Men jag har aldrig hittat några svar utan har bara blivit allt mer osäker för varje rad jag slukat.
Frågorna har staplat sig på varandra tills tankarna blivit helt förvirrade.
En vän med en helt annan ingång i livet sa till mig att sluta läsa sånt där skit. 
Du blir bara dum i huvudet av det, sa han.

Men jag lyssnade inte till hans alarmerande rapport för jag sökte svar desperat.
Det var i en tid då jag inte mådde så bra och jagade lösningar överallt förutom hos mig själv.
Jag vandrade omkring i regnet vid det karga kustlandskapet på norska vestlandet, hade precis blivit fräsch efter ett benbrott men sprang rakt in i en körtelfeber istället. Jag var vek och kände mig som den ensamaste människan i världen.
Jag blev en sökare.
Läste allt om Buddismen, satte mig in i kristendomen, judendomen, suffismen och delar av islam.
Utforskade parapsykologi och astrologi. Testade annat krafs inom den så kallade new age världen.
Tog mig in i filosofin och började självstudera psykologi och samtalsterapi.

Det fanns så många som sa att någonstans i de här böckerna fanns svaret till gåtan till meningen med livet.
Så jag läste och läste, grubblade och grubblade, vandrade och filosoferade.
Jag antar att jag låg väldigt nära till att hamna inom någon sorts ism...
Men mitt kritiska tänkande och min cyniska världsbild tog mig ur sökandets grepp och förde mig tillbaka till det jag var.
Fast bara nästan för många av de visdomsord jag läst hade fastnat. 
Jag blev mer ödmjuk, vänligare, mer omtänksam och vågade vara mer generös emot andra.
Jag jobbar med min avundsjuka som sipprar igenom ibland, försöker få balans i mitt ego.
Hoppas kunna bli bättre på att fokusera på det som är här och nu och inte sväva iväg i oroliga tankar om vad som ska ske senare och längre fram. Jag jobbar och jobbar med mig själv men de stora svaren har jag inte nått fram till än.

Jag funderar på att fråga Nanne. Når han SM-guld i morgon så kommer alla se att det verkligen är han som har svaren.
Själv är jag lika förvirrad som alltid. Något klokare kanske. Men förvirrad över livet och dess mening.

Häromdagen var jag inbjuden till ett slutet sällskap som kallar sig Lunchtolvan.
De är logiskt nog tretton äldre män med svartvita ÖSK-hjärtan som aldrig slutar glöda.
Enögdhetens högborg är ett epitet som jag tror de själva skulle sluta upp bakom.
Dock med humorns glimt i ögat som sällskap.

Gänget som vill vara anonyma av rädsla för FRA-spionerna sitter med fingerade namn runt lunchbordet som skulle kunna vara runt men som inte är det då de inte är några riddare trots att de verbalt och med pennan slåss för sin fotbollsklubb.
Uppslutningen var inte hundraprocentig denna dag men namn som Tummisen, Kvarntorparen, Slug, Rosen, Fastig, Välfärden, Påsen och Åsby satt där och njöt av lunchbuffén. Ordförande B Sigvard Th-Stilig styrde samlingen med en inte alltid så stenhård hand.

Måste säga att jag aldrig trodde att jag skulle bli inbjuden till just detta gäng, var övertygad om att dom helst ville se mig rullad i tjära och utkörd ur stan. Min kritik har stundtals varit hård mot den klubb de älskar och har tjänat på olika sätt.
Men det är bra att få sina fördomar krossade ibland. Det lär en att inte tro en massa utan istället ta reda på hur det egentligen ligger till. Jag påstår inte att de grånade herrarna tycker allt jag gör är bra för så är det förstås inte, jag är rätt säker på att någon eller några satt inne med tankar som dom inte delade med sig till mig. 
Men bara att bjuda in mig för att prata lite om mitt jobb som tevekommentator och även delta i livliga diskussioner om ÖSK:s säsong och vilka spelare som varit bra och mindre bra kändes ändå för mig rätt hedrande.

En enda gång satte historiens vassa kniv stämningen i gungning därinne i gemenskapen. Det var inte jag som tog upp det för det hade jag verkligen ingen tanke på att göra denna dag då respekt var det jag ville förmedla till herrarna.
Men man kan inte fly sin historia så då jag fick frågan om varför jag egentligen drog ifrån ÖSK där på vintern 1991-1992 så svarade jag precis så som det var. Det var knappast en ekonomisk fråga som en i samlingen antydde utan en konflikt mellan mig och tränaren. Jag började berätta min sanning om min sorti och det skapade direkt en hel del obehag så ämnet dog fort och vi övergick till viktigare saker. Å det var nog bra även om det kanske hade varit viktigt att få berätta då det inte verkade som att hela gänget hade koll på turerna vilket jag var helt säker på. Många rykten har nämligen flugit omkring i atmosfären har jag märkt under mina år i stan efter återkomsten 2002. 
Men, men, Vissa saker är kanske bäst att begrava så att de inte börjar lukta.

Hur som helst hade jag två riktigt trevliga timmar ihop med de här sylvassa gubbarna som sitter på enormt mycket kunskap och historia om ÖSK. Åsikterna kommer säkert att gå isär många gånger i framtiden men min respekt för dom höjdes ändå rejält bara genom att få sitta där och lyssna på de spetsiga åsikterna som flög över bordet.
Å som sagt, mina egna fördomar pyste ur så att jag till sist satt där som en tom ballong.

Vi försökte göra Stockholm till New York.
Tjejen och jag.
Det gick väl inget vidare även om vi la upp dagarna på samma sätt som besöket i NY sommaren 2007.
Tidig uppgång och frukost på hotellet, sedan kaffet på en skön kaffebar någonstans i city beroende på att hotellkaffet smakade...kastrerad kattavfall.
Sedan började vi vandra och vandra och vandra och vandra.
Genom stadsdelar, in i butiker, stopp på barer eller kaféer å så vidare igen ut i den bullriga verkligheten.

Gamla Stan blev enbart en passage för att ta sig till Söder denna gång. Götgatsbacken upp i regn och blåst med paus på Espressino där Å påstod att hon fick den godaste Café Latte hon druckit på väldigt länge, själv tog jag en Macciato och den var helt i linje med vad jag hade förväntat mig. Vi sick sackade oss upp för backen, in och ut ur klädaffärerna.
Målet var Skrapan där vi ville leka Merriot Hotells skybar genom att ta oss upp till restaurangen "Och himlen därtill" och dess bar with a view. Men vi fick vända vid den låsta dörren som inte öppnade förren sen eftermiddag.
Senare fick vi nöja oss med Royal Vikings skybar med utsikt över Söder Mälarstrand och byggkranarna ut mot Vasastan.
Nionde våningen...Merriots bar låg på åttiosjätte.

Men Söder är inte min favoritstadsdel fast det på något sätt borde vara det, så vi vände ganska snabbt ner mot city igen. Söder har själ brukar det heta medan jag mest tycker att det är skitigt och ofräscht, i alla fall huvudstråken medan det säkert finns platser som jag inte känner till som andas mer god karma. Men Söder med sin självförhärligande Sofo-latte-elit har blivit något av en parodi.

Jag gillar Östermalm och det är väl som att sparka sig själv mellan benen. Det är rikt, rent, tyst och med massor av fin arkitektur. Mysiga butiker, Östermalmstorg, restauranger och barer överallt. För de som gillar fokvimmel och buller och halvt kaos finner självklart stadsdelen öde och steril. Kanske har jag blivit färgad av stadsdelen genom att lära känna den bäst då jag bott många nätter på hotell runt Humlegården. Å visst är väl detta Hjalmar Söderberg-land till vissa delar...

Många ogillar Drottninggatan och dess turistiska aproach men längst upp mot (tror jag) Vasastan är det trångt och nära och där finns en skön känsla av småstad. Här flyter jag gärna omkring om tiden finns. 
Å jag och Å flöt omkring på gator och torg, genom regn, kyla och sol. Vi passerade Sergels Torg, gick via Norrmalmstorg och blev kulturella inne i Hallwyllska museet där familjen Hallwyls stora samlingar av konst, vapen, serviser står.
Våningen står som den såg ut i början av nittonhundratalet då Walther och Wilhelmina von Hallwyl donerade hela våningen till svenska staten. 

Kultur, shopping, promenader och mat och dryck.
Så kan man alltså också fördriva sina dagar i slutet av oktober och början av november i nådens år 2008.

Året var 1988.
Jag hade precis avslutat en fotbollsäsong med BK Forward där vi i sista stund lyckades klara oss kvar i den gamla norrettan. Min egna säsong hade varit mycket bra och jag låg i förhandling med ÖSK som precis vunnit ett kval och gått upp i allsvenskan. Det var höst förstås och äntligen kunde vi lirare gå in i partyperioden innan den nya försäsongen.

Vi var ett vilt gäng, unga, naiva och oförstörda. 
Kände oss som kungar i våra hockeyfrillor med ljusa slingor i. 
Gänget drog runt på krogarna i stan där vi tyckte att vi var jävligt snygga, charmiga och säkert även coola.
Tjejer var sällan något som ansågs som ett onåbart mål när vi väl nått ut på nattklubbarna i stan.

Just den här kvällen jag nu tänker bikta mig om hade jag inte tänkt att gå ut.
Låg i min svarta skinnsoffa med en whiskey i handen och såg på TV när "Barre" ringde och ville ha med mig ut på ett par stänkare. Inget överdrivet som han sa...bara ett par gamla hederliga 80-tals groggar.
Så jag svidade om och drog ut i strid. 
Intog ett par barer, satt några timmar, och tänkte sedan hasa mig hemåt.

Men naturligtvis var jag tvungen att kolla in kön utanför nattklubben Greven på Stortorget i Örebro.
Det var packat utanför och precis när jag var på väg att lämna stället kom en Louise Drevenstam gående och ställde sig i vimlet. Hon var en fruktansvärt vacker varelse som jag av någon anledning kände att det fanns anledning att närma mig.
En tjej som senare med framgång deltog i någon sorts Föken Sverige-tävling och därefter självklart flyttade till Stockholm och blev tillsammans med en popstjärna. Men det var senare för just då levde min dröm fortfarande.

Några timmar senare hade jag sprungit in i en helt annan tjej som jag aldrig sett förut.
Jag var 21 år och knappast ute efter något permanent tillstånd med sällskap i min lägenhet på Öster.
Jag var väl...skulle jag kunna tänka mig...mest ute efter att svinga runt i en lampkrona under några sena timmar.
Men där misstog jag mig rejält. Det var tvärstopp. Jag hade sprungit in i en tjej med moral.

Det där är tjugo år sedan och jag är fortfarande tillsammans med den där tjejen, som det visade sig, kom från Västmanland och Sala. Vi har hunnit avverka fyra städer, två länder förutom hemlandet och åtta bostäder ihop.
En livsresa som precis som de allra flesta livsresor passerat både himmel och helvete.
Hade det varit upp till mig så hade nog resan varit bra mycket kortare då jag som de flesta andra män flyr så fort det börjar bli lite jobbigt. Fightas gör vi överallt annars föutom i våra förhållanden.
Men Å har fightas och det är jag jäkligt glad för idag då det är rätt häftigt att märka hur man växt ihop och blivit en och samma person men med friheten att ändå få göra sina egna saker där mitt i tvåsamheten.
Kanske en av många nycklar för att få det att fungera.
Men va vet jag? 
Är trots detta knappast någon auktoritet på området.
Lär knappast sitta och ge relationstips i paneler. 

Hur som helst så firades de tjugo åren tillsamman i Stockholm under fyra dagar denna vecka.
Torsdag till Söndag.
Turister i huvudstaden och det var några fina dagar trots spöregn, blåst, minusgrader och strålande sol.
Vi skulle ha varit på en annan plats egentligen men shit did happend.
Men vi är nöjda.

Jag parkerade hyrbilen utanför Råsunda och tog tunnelbanan in till centrala Stockholm.
Det var måndag och en helg i London med fotboll på Stamford Bridge låg bakom mig. 
Nu vandrade jag omkring inne i stan och såg på folk. 
Började i Gallerian och tog mig vidare ner mot Norrmalmstorg och in på Biblioteksgatan där shoppingpåsarna gick omkring med sina ägare. Det var fullt på Espresso house vid Stureplan så jag tog en lov inne i Stureplansgallerian och ringde några samtal för att få fikasällskap men människor jobbar visst mitt på en vardag.
Är inte det konstigt?
Gick igenom NK:s nedre plan och bort mot Sergels torg, steg in i Kulturhuset för att kolla upp vad teatern bjuder på inför helgen, plockade  med mig lite information och gick ut igen. Passerade Hötorget med alla frukters färger och ner på Gamla Brogatan till Vasagatan och satte mig i en timma på Espresso House såg ut över jäktade människor genom det enorma skyltfönstret. Läste tidningar, planerade och surfade på min I-Phone medan en stor Cafe Latte stod varm och stolt framför mig på bordet. Åt snabbmat på Sala Thai vid Centralstationen och for sedan med den blå linjen tillbaka ut mot Solna Centrum där de två vise männen plötsligt satt framför mig på ytterligare ett kafé inne i köpcentrumet.

Jag tog av mig jackan en trappa upp och satte mig ner med en kvällstidning jag kände mig tvingad att köpa för att få lite information som jag förstås gott kunde vara utan, som vanligt. 
Men Fredrik Virtanens texter har de senaste veckorna varit riktigt bra. Så även denna dag.
Trött på mjölk sippade jag istället på en Macciato med endast några skvättar av den vita vätskan.
Det tog några minuter innan mina öron växt klart och ord från främmande män började dansa in till medvetandet.

Så där satt dom mitt framför mig, två män som visste allt om allt.
Två män som kunde rädda världen om de bara suttit på en större arena än detta lilla anonyma fik.
Den som pratade mest, det var han med Queens of the stone age-tröjan på sig.
En kille med en betydande mage, sneakers, kulturglasögon och Rockabilly-frilla.
Han pratade och pratade, som en maskin.

Jag satt där i knappt en halvtimma och de båda killarna pratade med en självklarthet och säkerhet som slår allt jag varit med om. Världens alla svåraste problem avhandlades, hemligheter för oss dödliga hade de alla svar på och jag tänkte wow, vilket scoop, sicka experter och imponerande individer. Var det Reinfeldt, Obama, Putin i en dräkt av halvtjock kille i kulturglasögon och Rockabilly-frilla?

De tog sig igenom USA:s politik förstås, och den amerikanska populärkulturen på en gång, samt den totala anglosaxiska diton. Sedan blev det Ryssland, finanskrisen, försvarsmakten och hemliga skyddsrum som bara dom visste existerade. Krigsstrategier, tre dagars gerillastrategier mot ryssar och det svenska försvaret som är dött.
Sedan lite Tyskland, spanska inbördeskriget, svenska frivilliga, organiserad brottslighet och huliganism.
Pust!
Allt detta på en knapp halvtimma och jag satt stum av beundran, vilka hjältar.
Tänk att veta så mycket om så många saker. 
Stort.
Själv är det så att ju mer jag lär om livet, 
desto osäkrare blir jag angående det som finns runt omkring mig.
Men jag lär inte heller rädda någon värld...