header
header
header
header
header
28 November 18:20

Fotbollsklimatet värre än klimathotet...

Det är tidig fredagkväll och dagen har varit som en gammaldags hemmafru.
Morgonen började visserligen som en man med hundpromenad i den djupaste av skogar.
Det slog mig när doggen trippade fram på stigen framför mig att hon är väldigt lik Steven Gerrard. Eller kanske var jag bara väldigt trött och inte vid mina sinnens fulla bruk. Men doggens lätta steg med bakfötterna vridna några grader ut ifrån kroppen som en mindre variant av en plog påminde starkt om Gerrards joggingstil. Sedan det kraftfulla rycket i djupled rakt mot målet som i detta fall kan anses en smula odefinerbart. Och gärna en glidtackling i sidled bakom en trädstam. Kusligt.

Men huset har dammsugits och städats, toaletterna har rengjorts och bråte har gömts undan eller kastats.
Det är en god helg i antågande.
Mentorn och Rockstjärnan är just på väg mot "Truck driver city" som baksidan kallar min småstad.
De färdas i vagn med SJ. Kanske kommer dom fram i tid. Dom åker ifrån två håll. 
Mina nya favoriter "Okkervil River" dundrar runt i huset, självklart var jag tvungen att gå och köpa förra årets platta också.
Sämre men ändå shitgood!

Så det mesta är på topp här i TDC så varför gneta ihop något negativt när helgen lovar så mycket och många goda paraplyisar. Därför att jag är en förbannad glädjedödare, jag är född sån. Typ.
Åtminstone började det redan i lågstadiet...
Förbannade glädjedödare brukade gamla lagkamrater kalla mig när jag i lyckliga men naiva diskussioner gled in med några sanningar kryddade med överdoserad realism.

Så fotboll då...
Det brukar vara jag, jag, jag här. Det ju liksom min blogg.
Ungefär som det rosa bladets varumärkesbyggande av sina egna journalister.
Vi skriver om varandra vettja, sedan kan vi göra teveprogram med varandra vettja, å så slänger vi in varandras namn i krönikerandet vettja. Så behöver vi inga andra.
Så är min blogg också, med bara mig själv och doggen.
Varumärkesbyggande i ett mindre format, dock i ett format.

Glädjedödandet ja:
Denna höst och vinter har varit svår för den svenska fotbollen.
Det som jag börjar märka mest är någon sorts utmattningsprocess där de inblandade i denna allvarliga lek går på knäna och balanserar på gränsen till nerkrökta ryggar, nedstämdhet och utbrända hjärnor som flörtar hårt med den totala kollapsen och ett tillstånd av desillusionerade medvetanden.
Jag har haft kontakt med alla delar av rörelsen, jag har pratat med så kallat vanligt folk, och de flaggar alla för någon sorts trötthet. vet inte hur många som uttryckt negativa tanker kring det jag håller på med. 
Alltså expertkommentator.
Dom är trötta på pladdret och alla dessa analyser som serveras i plural.
Hur svårt kan fotboll vara? Säger dom. Orkar inte se ett enda sträck till Pelle.
Johan Croneman skrev en lång text om detta i DN för någon vecka sedan och jag tror att han är inne på rätt spår, i alla fall om man ska tro de "vanliga" tittare som jag umgås med. Det finns inte så mycket mediaelit här i småstaden.

Jag får mail av frusterarade supportrar som är trötta på bortskämda spelare och tränare som de påstår inte längre har någon moral eller känsla för vad lojalitet ens luktar. Pengar och snabbaste väg ut och bort är det viktigaste.
Jag pratar med spelare och ledare som är så trötta på supportrar som hotar och bråkar, slåss och kräver respekt och makt att avsätta styrelser. Domare får skit av media, spelare och tränare. Alla är odugliga verkar det som. Domarna säger ingenting. Klubbarna går på knäna, ekonomin, driften, går knappt ihop någonstans. Alla kräks på giriga och skitiga agenter som sätter unga spelares hjärnor i brand, mera, mera, mera pengar. Sedan gnäller familjen på medierna och medierna gnäller på den känsliga fotbollsfamiljen. Det är verkligen hejbaberiba och hela havet stormar på samma gång. 
Då har jag ändå inte nämnt publiknedgången i landet. Fotbollsklimatet är bra mycket värre än klimathotet verkar det som.
Eller också har jag extremt kritiska och negativa kontakter där ute i landet.

Som tur är har jag ofrivillig semester och mitt enda bekymmer just nu är om Mentorn, Rockstjärnan och jag ska käka ute eller hemma idag. När denna text inleddes var tågen i tid, det från baksidan är nu 20 minuter försenat medan den kungliga stadens stolta sj är right on time. Dags att plocka upp packet... Hasta la vista.


 


Kommentarer
Stäng
Re: Intressant!

Om ja, så tyvärr får man väl i så fall säga!
Trist att konstatera detta.
Skrivet av:Blohm | 2008-12-03 11:16:59 |  Svara
 
Intressant!

Intressant analys av fotbollens tillstånd, Pelle. Jag tror du har många rätt!
Skrivet av:-loa | 2008-11-30 12:18:56 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


26 November 20:38

Tre favoriter just nu

Det var den före detta kollegan Nora Strandberg som förra året tjatade på mig om att lyssna på bandet Okkervil River. 
Ett favoritband som hon sa att det var. Så jag hasade iväg till den lokala skivhandlare (jo vi har en sån kvar här i Örebro) och lyssnade igenom den ensamma stackars cd som stod i hyllan. Har ingen aning om vilken cd det var, men hur som helst fastnade det inte utan jag lät cd:n stå kvar på sin plats.

Men för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att ge bandet en ny chans då jag läste rätt fina recensioner om deras senaste skiva "The Stand Ins". Jag köpte cd:n utan att lyssna, som om jag visste att jag nu var redo. Att denna skiva är andra delen på något som från början skulle bli ett dubbelalbum hade jag ingen koll på, tidningsartiklar säger att förra årets "The Stage Names" var mycket bättre än "The Stand Ins". Läser man om vad bandet spelar för musik så är facket countryinfluerad indierock, jag själv har svårt att kategorisera det hela. Jag vet bara att jag föll handlöst för denna skiva som nu spelas om och om igen på mitt kontor på dagarna. Fullständigt briljant.

Jag har ju alltid varit något av en slow starter så jag hängde inte alls med när "Fleet Foxes" släppte sitt album i somras.
Har läst hur mycket som helst om dom, sett snuttar och inslag på teve och lyssnat med ena örat på radion när deras låtar spelats. Även detta album följde med på chans när jag gick ut ur butiken Najz Prajz på Drottninggatan.
Är så jäkla dålig på det så kallade musikrecensentspråket att jag inte heller här lyckas fånga in den rätta stämningen om vad "Fleet Foxes" är så jag överlåter det åt Malena Rydell på DN.

"Den amerikanska folkpopen håller på att bli utåtriktad igen. I alla fall kan man se supergruppen Fleet Foxes debut-album som ett tecken på det. Där andra nyfolkiga kolleger varit kufiska och krumma är Seattlebandet kosmiska, glada, enkla och stolta. De är mer futuristiska än retro. Deras pampiga visor låter nyreligiösa, påtända och hemgjorda i en lätt bindgalen kombination, spritsade med lika lätt bindgalen över allt svävande stämsång. De är som Crosby, Stills & Nash i en heliumballong. De mest extatiska styckena avlyssnas bäst på hög volym, med öppna fönster och hoppande solkatter på väggen. Ett sekulärt alternativ till morgonandakten i radio kanske." Malena Rydell.

Å den här skivan har jag ju redan skrivit om tidigare under hösten då stämningen för cd:n var perfekt. 
Jag skrev så här då:
"Några timmar innan hade Emmylou Harris smörjt oktobermelankolin via hennes vemodiga låtar på senaste CD:n "All I intended to be". Till och med omslaget går hand i hand med senhöstens kala trädgrenar och gråa naturkuliss. Jag gillade inte skivan direkt men nu efter ett antal lyssningar har låtarna sjunkit in. "Red Dirt Girl fastnade direkt fast ljudbilden i grunden är likadan."
 
 



23 November 22:30

Kapitulation inför egot och bekräftelsehungern

Jag har skrivit texter sedan 1982. 
Från början var det bara små noteringar i en skolalmenacka, sedan blev de längre och längre.
Behovet att få ur sig tankar och små funderingar om måendet och vardagen har funnits där under många år.
Har också ofta pratat med mig själv, högt och tydligt, vad det betyder vet jag inte. Kanske är jag galen.
Men det har hela tiden funnits en stark längtan att formulera det som roterar inne i mig.

Att jag senare i livet skulle få skriva texter i tidningar och magasin är förstås något av ett mindre mirakel för någon med min bakgrund. Om sedan texterna är bra eller dåliga får förstås andra bedöma men det är ändå intressant att det tog flera år innan många läsare blev övertygade om att det var jag själv som skrev de krönikorna som publicerades.
Många var övertygade om att jag hade en spökskrivare, alltså en annan som skrev ner mina tankar på papper.
I sportbranschen är det ofta så det går till även om det blir fler och fler som skriver sina egna texter.

Jag har alltid sett en heder i att skriva själv.
Det är ju skrivandet som varit det lustfyllda och viktiga för mig, inte att få synas och höras.
Självklart redigeras texterna så att de kan få små grammatiska justeringar och andra mindre ändringar men att gå med på rena omvandlingar har varit tabu. Hellre avstår jag publicering av texten än att någon går in och förändrar den till något som inte är jag, något som jag inte kan stå för. Det handlar om stolthet.

En enda gång har jag kapitulerat inför egot och hungern efter bekräftelse.
En enda gång har jag låtit släppa en text som blivit förvandlad till någonting utom min kontroll. 
Prestigefulla Offside ville publicera en text om min återkomst till Kina och Dalian tio år efter mitt proffsäventyr.
Jag ville hemskt gärna vara med där för att jag trodde att det skulle ge någon sorts tyngd till mitt skrivande, inte många får möjligheten att lägga ner sina bokstavsrader på magasinets vita papper.
Men den text som publicerades var visserligen bra men det var inte jag. 

Offside jobbar hårt med de texter de släpper in, det vittnar flera om, det är väl därför kvaliteten är hög. Min ursprungliga text var bevisligen långt ifrån bra nog för att platsa. Fick inte till formen med dagboksskrivandet som de ville. Skrev två förslag och blev även intervjuad av Tobias Regnell. Fick sedan det färdiga förslaget på mailen och det var skrivet på ett helt annat sätt än hur jag skulle ha skrivit. Samma innehåll men med andra formuleringar och ord som jag aldrig skulle använda.
Jag hade säkert kunnat ha vissa invändningar men hela stämningen och karaktären på texten var någon annans, och om jag skulle få det publicerat så kände jag att jag inte ville skapa någon oreda och förstöra utgivningen.
Om ni vill läsa den versionen så finns den under Offside-Kina, återkomsten.

Har även skrivit en snarlik version som jag här enkelt kallar för Norrköpings Tidningar-Kina, återkomsten.
Där är det jag med hela själen och hjärtat. Redigeraren har släppt min text nästan helt som den var när jag skickade in den. Jag tror att ni kommer att märka en stor skillnad. 

Det är säkert så att Offside-texten är både bättre och proffsigare men som sagt det är inte jag. 
Norrköping Tidningar-texten däremot är jag till hundra procent.

Kommer aldrig mer sälja ut mitt ego på samma sätt igen.
Aldrig i livet.
Vill ha kontroll över mina grejer.



22 November 11:02

Lost in translation


Fastnade framför filmen "Lost in translation" sent igår kväll.
Jag har sett den säkert fem gånger och tänkte zappa vidare genom utbudet men fastande precis som jag gör varje gång den visas. Det är nåt magiskt i stämningen som trollbinder mig. Samtidigt är det förstås någon sorts igennkänning.
I filmen handlar det om Tokyo och den avdankade skådespelaren Bob(Bill Murray) som kommit dit för att casha in på reklamfilm och Charlotte(Scarlett Johansen) som är där med sin man som är fotograf men som aldrig har tid med henne. Bob och Charlotte finner något hos varandra i deras relation, en jakt på att finna nån mening i tillvaron kanske.
För min del handlade det om mitt år i Kina som var som en enda lost in translation-episod.

Jag garvar högt i scenen där Bill Murrays karaktär Bob ska filmas med ett glas Suntory whiskey i handen och den kreativa reklamfilmaren slänger iväg evighetslånga haranger på japansk till Bill. När tolken lutar sig fram för att överföra harangen till engelska så blir det bara en enda ynka mening. Så var det hela tiden för mig och när jag frågade tolken vad mer som sas rynkade han bara på näsan och sa: "Nothing important, only bullshit, bullshit."

Annars garvar jag inte så mycket under filmen.
Det är istället tomheten, tristessen och den mycket konstiga melankoliska känslan som bryter in i mig.
Det var som att leva i en artificiell värld som inte var på allvar på något sätt. Alla de här blinkande neonljusen, tysta hotellrum i natten då man inte kunde sova för att hemlängtan hade fått grepp i dig. Tevens flimmer som rullade runt på väggarna, udda och sjuka program, skrattsalvor ifrån skrattmaskiner. 
Halvtomma hotellbarer med märkligt dåliga utländska artister som underhöll den trötta publiken.
Kareoke. Alltid kareoke vart man än kom.
Folk överallt, hysterisk trafik, det ständigt larmande stadsljudet och ytliga kontakter med människor man bara mötte en gång i livet och sedan var de borta.  
Men framförallt var det den där känslan av tomhet, meningslöshet och melankoli som ständigt högg in i magen, samma känsla som hela filmen dryper av och det är just det som jag bara älskar med "Lost in translation".
Ännu sjukare är att jag ofta längtar efter den där tomheten och tristessen, den var samtidigt så kravlös och fri.
Ja, frihet är nog det rätta ordet för att fånga den tidens tillvaro.
Tid för fria tankar utan pressen att behöva betala hyra och upprätthålla en fasad som ska passa in i samhällets krav på att vara rätt, vara cool, smart och framgångsrik.
Att vara borta gör en fri.



21 November 21:52

Amsterdam


Taxichaufförer är likadana vart man än kommer i världen.
Som utlänning förväntas man alltid vilja besöka porrklubbar och sammetsröda märkliga barer.
Var i Amsterdam för att jobba häromdagen och där finns det en hel del av den varan.
Satt då i den där taxin och väntade vid ett stoppljus, till höger på andra sidan kanalen stod ett sånt där hus, upplysta fönster med nakna kvinnor på stolar väntande på torskar. Red light district låg visst bara några hundra meter från vårt fantastiskt vackert inredda hotell. Chaffisen satt och sneglade på oss, kröp fram med bilen eftersom våra huvuden var vridna mot de där fönstren. Jo, jag vet. Men det var svårt att låta bli. Chauffören vevade upp sitt allra bredaste leende innan han lite uppjagad frågade: Do you wanna go there, I know a very good place...
Så klart han visste men vi skakade på huvudet och pekade i riktning mot vårt hotell.

Jag hade inte varit i Amsterdam sedan jag var där med mina föräldrar i ungdomen, jag tror jag köpte ett stort jäkla svärd på en torgmarknad i city, det finns fortfarande kvar i någon kartong någonstans. I övrigt är minnena från staden små.
Jag vet inte varför jag inte besökt Amsterdam sedan dess. Såg inte mycket av den nu heller med det jag såg lovade väldigt mycket. Då talar jag inte om det där huset med de upplysta fönstren utan om alla andra vackra byggnader, kanalerna, schyssta hotell, snyggt inredda restauranger, butiker och kaféer. Jag kommer ihåg en skitig stad, sprutnarkomaner på gatorna. Nu var det stilrent, cyklar och snällt där vi rörde oss. Men kanske ser det annorlunda ut på andra platser i stan, platser där vi inte körde runt i taxin.

Jag var där för att jobba med landskampen mellan Holland och Sverige. Anlände runt tolv på onsdagen och åkte hem igen klockan halv tio dagen efter. Som vanligt är det speedworking som gäller vid matchresor.
Den här fighten dök upp ifrån ingenstans då Kanal 9 köpte rätten att sända den. Det kändes tryggt att vara tillbaka där jag huserat så mycket de senaste åren. Kanal 5 och Kanal 9, eller snarare hos produktionsbolaget IMG.
Nu är det väl inte så mycket själva bolaget som är det viktiga utan de som jobbar där.
Trivs jäkligt bra ihop med Ceder och Kahna som var dom som styrde upp sändningen ifrån Amsterdam.

Amsterdam ArenA var mäktig även om jag inte riktigt gillade de vallgravsliknande mellanrum som fanns mellan åskådarplatserna och planen. Intimiteten försvinner lite och jag är som de flesta andra lockad av den stämning som blir med en publik som nästan hänger in över planen. Men nu var det i och för sig bara halvfullt på arenan och troligtvis lär det rocka ordentligt när alla 50.000 är på plats. Matchen var som väntat, mest drag under den första halvleken, och då ifrån Holland, medan andra blev ryckig med en massa byten som alltid i vänskapslandskamper. Men det var kul att vara där.




18 November 22:39

Mr Rare is good and Rare...

Nära vänner växer inte på trädgrenar.
Nära vänner som uttrycker sina känslor om sina vänner innan man blivit nedgrävd i jorden är än mer "Rare".
Kanske är detta allt för navelskådande och egenkärt.
Egentligen.

Men mitt i kolsvarta och kalla vintern där sällan någon hör dig skrika kommer värmande ord från en nära vän.
Sånt gör en glad.
Det är ord som jag behöver i en tid av ovisshet.
Tack.




17 November 11:52

Osorterade strumpor och grappa

Ni vet ju vad man brukar säga om måndagar.
Trista och grå och lång väg till helg.
Inte alltid som jag håller med men denna förmiddag känns sådär...

Har dammsugit hela huset och torkat av bord och diskbänkar.
Solen slår in genom skitiga fönsterrutor och sticker in kniven med dåligt samvete i magen.
Torktumlade strumpor ifrån gårdagens tvätt ligger osorterade på golvet, i en enormt stor hög.
Hur många svarta nästan exakt likadana strumpor kan man egentligen ha?
Inte exakt likadana för då hade matchningen och ihopvikningen varit enkel utan nästan likadana...
Det var bättre förr när jag inte förstod bättre än att ha vita tubsockor med olika färger och mönster uppe på delen som drogs upp mot smalbenet. Det var som ett pussel för barn, krokodilen i det utsågade krokodilmönstret och hästen på sin plats. Enkelt och greit som dom sa i Stavanger.

Helgen var social då jag inte längre jobbar på de dagar som så kallade vanliga människor är lediga.
After work-öl i fredags med Gurkan och hans dam samt Joumalauta ifrån Haparanda, och Å förstås.
Inte blodigt alls utan lungnt och stilla i skinnsoffa på lokal i centrum av småstaden.
Sedan struts, trattkantarellsås och pressad potatis på lördagkvällen som blev desto senare.
Ihop med Joumalauta och The Gun.
Dyrt rött vin, fantastiskt gott. Amarone-grappa, cognac och en avslutande Bowmore runt tre på natten.

Under söndagen föll den första snön för året över mitt huvud.
Ett halvtungt huvud som sökte frisk luft för att rensa upp lite grann.
Vi tog (ihop med J och The Gun) med oss doggarna och åkte ut på landet i riktning mot Fellingsbro.
Vi vandrade på stigar och stråk som vandrats på sedan 15-1600-talet, över kalmark, ner i dalar med forsande vatten, upp för branta backar där stråtrövare förr låg i bakhåll på de arma stackare som behövde ta sig igenom de djupa skogarna.
The Gun som kan sin historia, speciellt den medeltida, berättade om dessa trakter som var nästan lika farliga och ökända som Tivedens hotfulla naturstigar. Doggarna hade otroligt kul, själv klafsade jag runt i lera och vatten men njöt av det tunga snöfallet som mjukt landade på mossan mellan trädstammarna.

Vi pausade vid ruinerna av det gamla kapellet ifrån runt 1640, balanserade över blöta och hala träpassager där ruttna löv låg och flinade. Det var tyst, vi pratade bara ibland, mindre ju längre vi gick men tempot höll hög pensionärsklass.
Knappt en mil vaggade vi genom naturen innan vi var framme vid miljöboven igen.
Ansiktet var så där väderbitet och ångande varmt som det brukar vara efter timmar ute i bushen, men jag frös lite om benen. Duschade doggen som badat i dypölar när vi kom hem, duschade själv också.

Var hungrig som en fattig kyrkråtta när middagen serverades hemma i soffan. Godispåsen åkte fram, lite te och en brownie köpt i fredags. Kollade på "Torsk på Tallin" och "Sällskapsresan" som inhandlats på rea på Najs...
Jag kröp in under filten och bara låg där och njöt med ett nöjt grin. 
Du har det bra Pelle, du är bra Pelle.
Låt ingen annan få dig att tycka annorlunda!

Även om det nu är måndag igen.
Och strumporna ligger kvar på golvet.





13 November 16:44

Mentorns Request

Mentorn var inne på bloggen igår.
Det var länge sedan han besökte mig på blohm.se.
I en kommentar uttrycker han glädje över min hyllning till Lennart Ottordahl och hans ledarskap, samtidigt nämner han en ett svagt minne om en krönika jag skrev i Örebro Kuriren 2003, strax efter Lennarts bortgång, där jag skriver om tungsinne och sorg över två omtumlande händelser. Jag vet att mentorn vill att jag återger den texten här inne, själv känns det lite slött med återanvändning av gamla texter som säkert är sämre skrivna än de jag numer skriver. Hoppas jag...
Men i och med att jag håller med mentorn och Robban(som också nämnde "Ottor" i en kommentar" om att Lennart inte får glömmas bort. Så här kommer texten som är lite lång för bloggens forum men det struntar jag blankt i.

"Blohm abdikerar inför tungsinnet och sorgen."

Det finns bra veckor, det finns dåliga och det finns avgrundsmörker.
Denna vecka har varit direkt kolsvart. Solen har visserligen gjort sitt bästa för att sprida lite ljus och värme, men till ingen nytta. Det är kallt just nu, kylan slår mig hårt i ansiktet. Tankarna är dimmiga, själen värker och tårarna rinner ned över mina kinder. Det finns samtidigt en stor vrede och rädsla i kroppen. Två känslomässigt starka händelser under 48 timmar är för mycket. Jag abdikerar inför tungsinnet och sorgen. Jag vill inte vara med, vill inte gå ur sängen, vill gömma mig under täcket.  

Vreden och rädslan är förknippad med mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh. Landet är i chock, igen.
Oskulden påstår många att den försvann redan vid mordet på Olof Palme. Det var starten till ett brutalare samhälle. I alla fall känns det så. Trots det har vi levt i vår imaginära idyll där inget kan hända våra folkvalda. Det politiska våldet når inte oss. Det är sådant som händer i andra länder, inte här. Vi har trott att vi är lite bättre, lite ärligare.

Nu om inte tidigare borde vi lärt oss att brutalt och meningslöst våld inte är någon annans problem, det finns mitt bland oss och kan explodera när som helst. Det är tragiskt.
Vi är en del av Europa, av världen och måste ta vårt ansvar och inse det. Våld går säkert inte att utplåna men det går att hålla tillbaka. Alla måste hjälpa till och dra sitt strå till stacken, vi kan inte gömma oss längre i vår nordiska avkrok.
Vi klarar oss inte själva, vi måste samarbeta på bred front, allt för att splittra ondskan i små ofarliga mikroorganismer.
Demokratin och de mänskliga rättigheterna måste skyddas för det finns starka krafter som gör allt för att söndra.


MIN ANDRA STORA SORG gäller en god väns bortgång.
En räddare i nöden, en mentor, en stor fotbollspersonlighet och föreningsmänniska. 
En mycket kompetent tränare och pedagog.
Min sista elittränare, Lennart Ottordahl, är avliden efter en hård kamp mot en motståndare som inte gick att besegra. Men gudarna ska veta att han försökte. Jag kan tänka mig att Lennart inte var speciellt välkänd här uppe i Närke, i mellansverige. Men i Göteborg men omnejd var han en mycket repekterad man med ett förflutet i alla de stora klubbarna.

Så se detta som en personlig hälsning eller en hyllning från mig till en man som de senaste åren betytt oerhört mycket för mig. Tyvärr visste han nog inte om detta, det är sådant man sällan säger till varandra medan man är mitt uppe i livet.
Det är ord som alltid kommer för sent.

När jag flyttade hem till Sverige och Göteborg från Norge och Stavanger var jag en person med ett stukat  självförtroende efter en fotbollssäsong i moll. Först benbrott och sedan icke önskvärd, det var min verklighet. 
Gais tog emot mig, Lennart Ottordahl tog emot mig. Sedan började en idrottssaga där Gais helt otippat och som nykomling i division ett tog sig upp i allsvenskan via ett dramatiskt kval mot Kalmar FF. 
Lennart gav mig direkt ett enormt ansvar och förtroende. Han trodde på ett humanistiskt ledarskap där alla skulle delta och säga sitt. Det var ovant för många, men det fick en att börja  fundera och växa. Han tog fram mina bästa sidor och gjorde mig till ledare utan att jag själv reflekterade över det.

Många såg honom som en grå och tråkig figur, men han hade en underfundig och svårtillgänglig humor. Man var tvungen att lära känna honom för att förstå den sidan. Jag vet inte vad Lennart såg hos mig men vi fann varandra. Han ville ha mig som sportchef hos grönsvart när jag meddelat att jag skulle sluta med fotboll. Men han fick sparken 2000, men kom tillbaka 2001. Då ville han ha in mig som assisterande tränare och det fick han.

När jag bestämt mig för att flytta hem till Örebro gjorde han allt för att hitta lösningar för att förmå mig att stanna och arbeta för Gais. Han lyckades inte med det , men han lyckades med väldigt mycket annat. Lennart var en nytänkare och var ett år före Djurgården med deras hyllade manual, tyvärr fick han inte den uppmärksamheten för det i Göteborg som blåränderna i Stockholm.

Jag begär inte att ni läsare ska förstå och dela mina känslor och min sorg över denne man, detta är personligt.
Lennart Ottordahl var en stor ledare och en ännu större människa, jag kommer sakna honom.
Ikväll tar jag mig en Guiness, tänker på de glada minnena och sjunger den gamla irländska visan:
Oh, Danny boy, the pipes, the pipes are calling...

Texten var publicerad i Örebro-Kuriren fredagen den 12 september 2003




9 November 23:37

Tränardinosaurierna har dött ut, halleluja!

På väg hem ifrån Halmstad i höstmörkret med idel rödvita Kalmariter på sätena runtomkring mig i SJ-vagnen kommer plötsligt en förlorad tanke tillbaka.
Jag är återigen hos Lunchtolvan och det där momentet då det uppstod ett kort tidsrum av obehag eftersom jag talade om sanningen om sortin ur ÖSK 1991, alltså konflikten med tränaren som handlade om ett överdrivet auktoritärt ledarskap. 

Det var han som kallas Rosen som uttalade en intressant replik mitt i detta apropå att jag mådde jävligt dåligt under den typen av ledarskap. 
"Det är väl ändå resultaten som är det viktigaste" 
Så sa han...
Meningen är kort men säger egentligen det mesta om den tidens ledarskap.

För mig är människan viktigare än resultaten. Utan att individerna i laget mår bra och kan njuta av prestationen på planen så betyder resultatet ingenting. Det ultimata målet måste förstås vara att nå toppresultat med en fullständigt harmonisk och motiverad trupp. Inte en trupp som når framgång för att de är livrädda för vad som ska ske om dom inte vinner.

Men men. Den gamla tidens ledarskap är som tur är i princip borta från de stora arenorna. Dinosaurierna har dött ut och in har de lyhörda och lyssnande ledarna kommit. Därför är det också roligt och rätt att Kalmar FF vann SM-guldet igår.
I den klubben får man sticka ut och vara med och utforma hur spelarna bäst når optimala resultat, allt under Nanne Bergstrands lugna och tydliga ledarskap. Det är grymt befriande faktiskt!

Jag önskar att jag hade varit några år yngre så att jag fått tagit del av den ledarskapsstilen som just nu regerar. Vi ser det förutom i KFF också i Elfsborg, Hammarby, Gais och numer även ÖSK bara för att nämna några klubbar.
Är säker på att min egen karriär nått ännu lite högre med de förutsättningarna även om det är historia nu, men jag vet i alla fall att jag inte mådde speciellt bra under det auktoritära ledarskapet. Jag passar bäst ihop med det mjuka, lyssnande, ödmjuka och anförtroende ledarskapet.

Fick under mina två sista säsonger känna på det här under den bortgångne och mycket saknade Lennart Ottordahl i Gais.
Han var före sin tid med massor av träningsmetoder (inklusive den så kallade Djurgården-metoden som gav flera SM-guld) men framförallt med sitt extremt demokratiska och prestigelösa ledarskap. Problemet var bara att spelarna aldrig hann förstå det här med att delta och även ta ansvar för besluten som togs. De misstog det för svagt ledarskap och blev rädda och misstänksamma. Vissa blev förvirrade och visste inte hur de skulle agera. De var vana att få order och sedan genomföra dom utan att tänka själva. Detta är förstås bekvämt men även passivt och oansvarigt.
Delat ansvar och dialog är svårare men ger mer mogna och därför bättre fotbollspelare. Det är jag helt säker på men det krävs träning för att uppnå full tillit till metoden precis som det krävs mental träning, taktisk samt teknisk träning för att spela bra.

Jag vågar förstås inte påstå att Nanne står för exakt det här men att lyssna på spelarnas ord i intervjuer och att se dom spela ger intrycket att det är en enormt trygg och sammansvetsad grupp fotbollspelare som litar fullständigt på sin general som i sin tur litar hundraprocentigt på sina spelare under både träning och match. 
Skrämseltaktik, hot och gapande i omklädningsrum är inte Nannes melodi.
Det är bland annat därför Kalmar FF nu tagit sitt första SM-guld i historien.
Mod och styrka kräver mognad.
Så grattis KFF!



8 November 23:08

Förvirrad men klokare

Läser i DN att Kalmar FF:s tränare, Nanne Bergstrand, läser böcker i livsvisdom. 
Rubriken talar om att böckerna ger honom svar.
Är rätt säker på att han måste vara en mycket klokare människa än mig. 

Jag har också läst böcker i livsvisdom. Rätt många faktiskt.
Men jag har aldrig hittat några svar utan har bara blivit allt mer osäker för varje rad jag slukat.
Frågorna har staplat sig på varandra tills tankarna blivit helt förvirrade.
En vän med en helt annan ingång i livet sa till mig att sluta läsa sånt där skit. 
Du blir bara dum i huvudet av det, sa han.

Men jag lyssnade inte till hans alarmerande rapport för jag sökte svar desperat.
Det var i en tid då jag inte mådde så bra och jagade lösningar överallt förutom hos mig själv.
Jag vandrade omkring i regnet vid det karga kustlandskapet på norska vestlandet, hade precis blivit fräsch efter ett benbrott men sprang rakt in i en körtelfeber istället. Jag var vek och kände mig som den ensamaste människan i världen.
Jag blev en sökare.
Läste allt om Buddismen, satte mig in i kristendomen, judendomen, suffismen och delar av islam.
Utforskade parapsykologi och astrologi. Testade annat krafs inom den så kallade new age världen.
Tog mig in i filosofin och började självstudera psykologi och samtalsterapi.

Det fanns så många som sa att någonstans i de här böckerna fanns svaret till gåtan till meningen med livet.
Så jag läste och läste, grubblade och grubblade, vandrade och filosoferade.
Jag antar att jag låg väldigt nära till att hamna inom någon sorts ism...
Men mitt kritiska tänkande och min cyniska världsbild tog mig ur sökandets grepp och förde mig tillbaka till det jag var.
Fast bara nästan för många av de visdomsord jag läst hade fastnat. 
Jag blev mer ödmjuk, vänligare, mer omtänksam och vågade vara mer generös emot andra.
Jag jobbar med min avundsjuka som sipprar igenom ibland, försöker få balans i mitt ego.
Hoppas kunna bli bättre på att fokusera på det som är här och nu och inte sväva iväg i oroliga tankar om vad som ska ske senare och längre fram. Jag jobbar och jobbar med mig själv men de stora svaren har jag inte nått fram till än.

Jag funderar på att fråga Nanne. Når han SM-guld i morgon så kommer alla se att det verkligen är han som har svaren.
Själv är jag lika förvirrad som alltid. Något klokare kanske. Men förvirrad över livet och dess mening.





Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg