Lunchkamraten, volleybollcoachen, krogknegaren och numer poeten förärar blohm.se med en dikt!
Vill ni läsa mer av hans poesi så finns det en rad texter samlade på Poeter.se.
Poeten skriver även låttexter som framförs av en man vid namn Henrik. Mer om honom senare.
Lyssna på ett par av låtarna här.

"Alarmet"
 
Väckarklockan går lika
fort som jag
 
en promenad över
ett svart anonymt Örebro
 
hon målar bilder
med hjälp av kylans rök
 
och vi andas samma
otänkbara luft
 
**
 
Alarmet ekar fortfarande
i min själ
 
lika tomt som
varslande industrihus
 
hon väckte tårarna i mig
på bänken utanför sitt hem
 
med allvaret i hennes blick
återfanns jag hoppet om människan
 
***
 
Ny dag
samma märkbart mörka stad

nybakat minne om igår
smakar morgonblod i mun
 
törs inte säga tack
men framtiden vill det
 
en väckarklockas ord
väckte små alarm i mig

Man måste komma ut ibland.
Det går inte att bara sitta hemma i mörkret med grådis och strilande regn utanför fönstrena.
Då dör själen.
Man behöver komma ut för att träffa människor, få liv i hjärnan, bli glad och inspirerad.
Få byta ut det svarta i ögonen mot lite ljus och pärlemoskimmer.
Så jag gick ut mellan två värkattacker, jag gick ut på utvecklingssamtal.

Biografen Roxy är en underbar och mysig liten kulturscen i centrala Örebro. En sån där gammaldags biograf med en liten balkong uppe vid taket. Uppfräschad. Det var fullt i den nedre salongen när jag kom inspringande i sista minuten. 
Fick virvla upp för trappan till läktaren där en liten soffa stod och väntade på mig längst inne i ena hörnet. Jag lutade mig tillbaka. Sedan körde Svante, Birro, Schultz och Stadling igång sina utvecklingssamtal och sånger och det blev en fin kväll.

Det är häftigt vad mycket man kan göra av så lite, två fåtöljer, två människor som pratar om livet, tro, sorg, glädje och fotboll.
Två sångerskor och ytterligare en bandmedlem som kompar i ett avskalat och lågmält uppträdande.
Det var inget magiskt, det skapades ingen historia, men det var en småputtrig kväll med massor av värme och trivsel.

"Rea på många amerikanska företag"
                  
                                       "Många ryska företag är enormt lågt värderade"


                         "Bra läge på medellång sikt"


  "Demografin talar för Asien"                              

                                            "Räntefonder bra när Riksbanken sänker"


                                                              

"Vi bara började lira, det var perfekt kemi redan från början, det var enkelt att göra låtarna."
Så sa Bernard Sumner i dokumentären, Joy Division-A Documentary, som jag såg på igår. Detta apropå hur bandets nyskapande låtar kom till. En briljant dokumentär förresten.

Älskade framförallt alla gamla svartvita filmarkivbilder ifrån 70-talets Manchester som vevades i inledningen, bilder på gamla klassiska rockklubbsadresser, som sedan länge är förvandlade till något annat.
En skitig och fattig stad, grå och förlamande trist, ingen framtidstro för alla arbetare i den industriella revolutionens gasmoln. Inte roligt att leva där förstås, i Margret Thatchers klass-England. Men ur den tristessen föddes stor musik. Och det är alltid lika intressant att läsa eller se på film där musiker och deras hangarounds berättar om de processer som leder fram till storverken. Hur Ian Curtis plötsligt började dansa sin shamandans i perfekt harmoni med rösten och 
musiken. Jag lyssnar visserligen mycket på musik, men inte tillräckligt djupt I guess, att det finns så mycket detaljer och nyansskillnader på hur allt liras och presenteras är faschinerande.

Kommer ihåg hur Bob Dylan kämpade för att byta sitt sätt att sjunga, en plågsam process som han skildrar i sin självbiografi. Eller Ulf Lundell och hans band i skapandet av "Den vassa eggen" som Håkan Lagher berättar om i sin utmärkta bok om just tillkommandet av det som han ser som ett av de bästa svenska album ever.
Hur Lasse Lindbom fann det där speciella, och enligt dom själva maffiga och svulstiga trumljudet på skivan, på ett Rick Springfield-album. Eller hur hårt och speciellt vissa trumslagare slår medan andra lirar på helt andra sätt, olika sätt att hantera gitarren, baskillar som byts ut i parti och minut för att de inte har rätt feeling. Och Niklas Strömstets slit med sina synthar och pianon. Det är förstås självklart för de i branschen men jag tycker verkligen att det är härftigt hur olikt det kan låta och hur annorlunda man kan använda ett i grunden samma instrument. Och ännu värre, eller bättre, är det idag med alla datorer och ljudmaskiner. Hur som helst, jävligt skoj att ta del av det.

Nu tillbaka till Joy Division. 
Anton Corbijn sa i dokumentären när han första gången träffade bandmedlemarna för att fotografera dom:
Dom såg undernärda ut, riktigt fattiga och dom rökte och drack hela tiden.
Frös gjorde dom ständigt för att dom inte hade några varma kläder.
Jag tror inte att man fattar hur fattigt vissa delar av Storbrittanien var under de där Thatcher-åren, och kanske fortfarande är på sina håll. Inser nog inte hur hårt och kallt det måste ha varit att växa upp i dessa själlösa och livsdödande betongkomplex, vilken machovåldsvärld som frodas. Svaghet föraktades och föraktas fortfarande. Det räcker att lyssna på Glasvegas för att inse att det fortfarande är så på många platser i Storbrittanien. Stå upp som en man och slå dig ur lördagskvällens fyllor.

Att se en sån här dokumäntar förklarar även de machoideal som den brittiska fotbollen levt med i alla år. Filma inte, stå upp till varje pris, även om du bryter benet så stå upp och spring vidare. Sup, slåss och visa dig stark, läs för fan inte The Guardien som Graeme Le Saux gjorde och blev kallad jävla bög. Och tränar du inte i kortbyxor och t-shirt i snö och vinande isande minusgrader då är du en vekling värd nothing at all. Fotbollen är en arbetarsport, den bästa musiken är även den sprungen ur den brittiska arbetarklassen så det är väl bara naturligt att det sett ut som det gjort. De har fått kämpa, både i sina trista betonglådor och på fotbollsplanen. Annars har dom gått under i alkohol och andra droger.
Den brittiska fotbollen har i och för sig förändrats de senaste åren och det hårda har blivit lite mjukare i och med den fotbollsimport ifrån resten av världen som pågått. Musiken vågar jag inte analysera, det får andra göra.

Jag gick under en gatlampa idag. 
En skata satt och kraxade däruppe, tittade ner som om den skällde på mig, spottade efter mig.
Jag tror det är sånna känslor man har i sig om man växt upp i socialt föraktade bostadsområden.
Det spelar ingen roll hur lyckad man än blir i livet så finns den lille förbannade ormen där inne beredd att hugga dig där det gör som mest ont. 

Historien är full av sådana exempel. 
Människor som via ett revanschbegär slår sig fram men som alltid är sårbara för elitens och etablissemangets nålstick.
Jag tror att man genom den mentala underlägsenheten blir en blödig känslomänniska som resten av livet reagerar med reptilhjärnan när oförrätter(som man tycker att dom är) kastas i ens ansikte. 
Reptilhjärnan är kall, tuff och hård. 
Man stålsätter sig med det primitiva revanschbegäret och kastar ur sig elaka försvarskaskader.
Eller också gömmer man sig som ett sårat djur. 
Smider planer. 
Dom ska fan få se, de som svikit.

Jag smider planer.
Det handlar om överlevnad.
Jag spottar tillbaka mot den kraxande skatan.
Det är inte första gången som det händer i mitt liv.
Man klättrar och klättrar, kämpar och sliter för att nå dit upp.
Så när man precis börjar känna toppen med spetsen av sina fingrar då kommer dom där och sparkar ner än igen.
Men jag kommer tillbaka, har inget annat val.

Mina tänder värker igen.
Värre än någonsin tidigare. En nål som ligger och skaver på nerven.
Jag är på bristningsgränsen, humöret är uselt, skäller på folk.
Värktabletter...
Å tandläkaren har inga lösningar mer än att borra och borra igen i samma förbannade tänder som tidigare.
Åtta månader med ständig värk, ibland mindre, nu förjävligt.
Åtta månader att hålla skenet uppe.
Det rullar inga amerikanska tanks på Bagdads gator...

Jag läser böcker och ser på filmer.
Lyssnar på musik och samlar kraft.
Så jag kommer tillbaka.
Räkna med det 

Det har inte varit ljust på flera dagar nu.
Min måndag gick i exakt samma färgskala så jag klev aldrig upp ur sängen.
Kanske beroende på att helgen gick i motsatt färgskala.
Det där med balansen som jag brukar tjata om.

Det började så perfekt i fredags när Mr Rare och Rockstjärnan kom farande med SJ ifrån två olika håll.
De skulle anlända ungefär samtidigt på TDC-central.
Men först blev mr Rare försenad i sitt X-2000, sedan blev Rockstjärnan försenad i sitt pendlarrymdskepp ifrån huvudstaden. Detta scenario gjorde att de tu trots allt landade samtidigt i småstaden.
Visst är SJ ett underbart företag.

Vi åkte raka spåret hem där Rockstjärnan(som var knäckt av två timmars påtvingad samvaro ihop med "hallå ba" junisar) behövde fukta strupen med lite vitt vin. Så vi käkade och drack vitt vin i timmar, vi tänkte stanna där, men Rockstjärnan började sukta efter nattklubb. Mr Rare var tveksam, jag själv var inte helt avog till idén. Så vi drog in med en taxi till nattklubben som på småstadsvis körde plus 30 på en fredag med lockande "Discoboys" som liveakt.
För Rare var det som att gå på cirkus, han fotade och dokumenterade medan jag som är "just a small town boy" tyckte att det var rätt skoj, Rockstjärnan såg mest förvirrad ut. 

Avslappnad lördag ute på stan vandrandes igenom en massa butiker, en lång fika på Njuta där en gammal vän dök upp.
En finanshaj med ett musikerförflutet i synthgruppen Andrea Doria, det fick Rockstjärnan att gå igång, de snackade inspelningsstudior och hade namedropping-maraton om folk inom musikbranschen. Mr Rare ville inte vara sämre som gammal Lustans Lakejer-crew, han nämnde någon fullständig och komplett vinylsamling som han hade och som den gamle vännen blev rätt impad av. Jag själv hade inte mycket att tilläga utan åt min Foccacia och drack min Caffe Latte.

På kvällen laddade vi i hemmapuben.
Låtlistan såg ut så här ungefär:
Först hela cd:n ifrån David Bowies The Singles Collection. 
Det var för mr Rare som avgudar den mannen.
Ja, ja, ja, jag gillar också Bowie.
Rockstjärnan hatar Lustans...så Rare och jag fick bara in några få sköna moves ifrån Kinde och grabbarna.
Men han gillar Reeperbahn.
Lirade Peepshow, Dansar, Marrakesh, Det vackra livet och En helt vanlig dag.
The Waterboys åkte på medan rävarna var iväg och pudrade näsan(nä, inga tyngre droger här inte).
Från Liveskivan A Golden Day:
Medicine Bow, Maggies Farm, Old England, Because the Night-The Pan Within och Spirit.

Sedan ett rejält Talking Heads-grepp:
Psycho Killer, Wild Wild Life, Burning Down The House, Road To Nowhere och Once In A Lifetime.
Avslutade med en egotripp medan taxin väntade...
The Charlatans, North Country Boy, en fantastisk låt ifrån cd:n Tellin´ Stories.

Hade bokat bord på kvarterskrogen Lilla Örebro och jag visste att mr Rare skulle gilla stället, han älskade det.
Jag tror att även Rockstjärnan tyckte om stället även om han inte var helt nöjd med allting.
Själv trivs jag oerhört bra där, både på luncherna och nu på den första kvällssittningen.
Suveränt trevlig personal och fin service. Avslappnande färger i svart och röd-orange, vitt i baren. 
God mat och en drinklista som gör storstadsbarerna till bondbarer.
Jag hade en fruktansvärt trevlig kväll inne i ena hörnet på nedre våningen, folk kom och folk gick, det rann ner avsevärt mer än jag hade tänkt mig, poeten bjöd på en runda rom ifrån andra sidan rummet, det garvades och hettade till en smula då fem enormt stora truckare kom in och satte sig vid bordet bredvid och spillde Irish Coffe på Rares svindyra kavaj. Dom gick ganska snart igen. Snart var snacket igång igen, med kollegor och en gammal tonårsgängmedlem. Rare höll låda i soffan med några damer medan Rockstjärnan satt och orerade med några musikfixare till Schlagerfestivaler och annat, framgångsrika sådan sas det. Rockstjärnan gillade inte alls den enes nonchalanta attityd. 
Lilla Örebro stängde klockan ett och hela stället drog vidare emot nattklubben. Jag och mr Rare tappade bort Rockstjärnan på vägen dit, vi trampade in där och rörde runt i några minuter innan en skitförbannad Rockstjärna, som irrat runt i centrala stan, ringde och skällde ut oss och ville åka hem. Istället guidade jag honom mot nattklubben som förstås hade vakter som var lika talbara som en tom ballong. Lägervakter hade de kunnat vara och alla fördomar jag har haft förstärktes tyvärr.
Rockstjärnan fick inte komma in då kassan hade stängt för fem minuter sedan så vi fick snällt vandra ut från lokalen och joina Rockstjärnan i en taxi tillbaka till la casa. Där var det sura miner och lite tjafs innan vi sa gonatt och gömde oss för varandra i några timmar. En fantastisk trevlig kväll var det trots det buttra slutet.

Var inte lika kaxig dagen efter, två partykvällar på rad har jag inte tagit mig igenom på väldigt länge.
Jag dricker oerhört sällan, bortsett ifrån det där glaset med vin eller öl till maten på helgen. Kanske även en whiskey efteråt ,men berusad är jag inte ofta. Ju äldre jag blir desto mindre orkar jag med, desto mindre tycker jag det är värt det priset som fyllorna tar genom bortkastade dagar och en trötthet utan gränser. Visst gillar jag berusningen då och då men inte det som kommer efteråt, därför tar jag det gärna lungnt. Men jäklar vicket party det blev denna helg och det var värt varje centiliter denna gång. Frukost och soffliggande var receptet under söndagen, Rockstjärnan skulle repa med sitt band och drog strax efter tolvslaget med en taxi medan mr Rare höll sig kvar till sen eftermiddag. Sambon körde mr Rare till station då jag inte vågade ratta bilen men jag satt bredvid på vägen in mot stan ifrån villaförorten. En klassisk helg var över!

Det är tidig fredagkväll och dagen har varit som en gammaldags hemmafru.
Morgonen började visserligen som en man med hundpromenad i den djupaste av skogar.
Det slog mig när doggen trippade fram på stigen framför mig att hon är väldigt lik Steven Gerrard. Eller kanske var jag bara väldigt trött och inte vid mina sinnens fulla bruk. Men doggens lätta steg med bakfötterna vridna några grader ut ifrån kroppen som en mindre variant av en plog påminde starkt om Gerrards joggingstil. Sedan det kraftfulla rycket i djupled rakt mot målet som i detta fall kan anses en smula odefinerbart. Och gärna en glidtackling i sidled bakom en trädstam. Kusligt.

Men huset har dammsugits och städats, toaletterna har rengjorts och bråte har gömts undan eller kastats.
Det är en god helg i antågande.
Mentorn och Rockstjärnan är just på väg mot "Truck driver city" som baksidan kallar min småstad.
De färdas i vagn med SJ. Kanske kommer dom fram i tid. Dom åker ifrån två håll. 
Mina nya favoriter "Okkervil River" dundrar runt i huset, självklart var jag tvungen att gå och köpa förra årets platta också.
Sämre men ändå shitgood!

Så det mesta är på topp här i TDC så varför gneta ihop något negativt när helgen lovar så mycket och många goda paraplyisar. Därför att jag är en förbannad glädjedödare, jag är född sån. Typ.
Åtminstone började det redan i lågstadiet...
Förbannade glädjedödare brukade gamla lagkamrater kalla mig när jag i lyckliga men naiva diskussioner gled in med några sanningar kryddade med överdoserad realism.

Så fotboll då...
Det brukar vara jag, jag, jag här. Det ju liksom min blogg.
Ungefär som det rosa bladets varumärkesbyggande av sina egna journalister.
Vi skriver om varandra vettja, sedan kan vi göra teveprogram med varandra vettja, å så slänger vi in varandras namn i krönikerandet vettja. Så behöver vi inga andra.
Så är min blogg också, med bara mig själv och doggen.
Varumärkesbyggande i ett mindre format, dock i ett format.

Glädjedödandet ja:
Denna höst och vinter har varit svår för den svenska fotbollen.
Det som jag börjar märka mest är någon sorts utmattningsprocess där de inblandade i denna allvarliga lek går på knäna och balanserar på gränsen till nerkrökta ryggar, nedstämdhet och utbrända hjärnor som flörtar hårt med den totala kollapsen och ett tillstånd av desillusionerade medvetanden.
Jag har haft kontakt med alla delar av rörelsen, jag har pratat med så kallat vanligt folk, och de flaggar alla för någon sorts trötthet. vet inte hur många som uttryckt negativa tanker kring det jag håller på med. 
Alltså expertkommentator.
Dom är trötta på pladdret och alla dessa analyser som serveras i plural.
Hur svårt kan fotboll vara? Säger dom. Orkar inte se ett enda sträck till Pelle.
Johan Croneman skrev en lång text om detta i DN för någon vecka sedan och jag tror att han är inne på rätt spår, i alla fall om man ska tro de "vanliga" tittare som jag umgås med. Det finns inte så mycket mediaelit här i småstaden.

Jag får mail av frusterarade supportrar som är trötta på bortskämda spelare och tränare som de påstår inte längre har någon moral eller känsla för vad lojalitet ens luktar. Pengar och snabbaste väg ut och bort är det viktigaste.
Jag pratar med spelare och ledare som är så trötta på supportrar som hotar och bråkar, slåss och kräver respekt och makt att avsätta styrelser. Domare får skit av media, spelare och tränare. Alla är odugliga verkar det som. Domarna säger ingenting. Klubbarna går på knäna, ekonomin, driften, går knappt ihop någonstans. Alla kräks på giriga och skitiga agenter som sätter unga spelares hjärnor i brand, mera, mera, mera pengar. Sedan gnäller familjen på medierna och medierna gnäller på den känsliga fotbollsfamiljen. Det är verkligen hejbaberiba och hela havet stormar på samma gång. 
Då har jag ändå inte nämnt publiknedgången i landet. Fotbollsklimatet är bra mycket värre än klimathotet verkar det som.
Eller också har jag extremt kritiska och negativa kontakter där ute i landet.

Som tur är har jag ofrivillig semester och mitt enda bekymmer just nu är om Mentorn, Rockstjärnan och jag ska käka ute eller hemma idag. När denna text inleddes var tågen i tid, det från baksidan är nu 20 minuter försenat medan den kungliga stadens stolta sj är right on time. Dags att plocka upp packet... Hasta la vista.


 

Det var den före detta kollegan Nora Strandberg som förra året tjatade på mig om att lyssna på bandet Okkervil River. 
Ett favoritband som hon sa att det var. Så jag hasade iväg till den lokala skivhandlare (jo vi har en sån kvar här i Örebro) och lyssnade igenom den ensamma stackars cd som stod i hyllan. Har ingen aning om vilken cd det var, men hur som helst fastnade det inte utan jag lät cd:n stå kvar på sin plats.

Men för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att ge bandet en ny chans då jag läste rätt fina recensioner om deras senaste skiva "The Stand Ins". Jag köpte cd:n utan att lyssna, som om jag visste att jag nu var redo. Att denna skiva är andra delen på något som från början skulle bli ett dubbelalbum hade jag ingen koll på, tidningsartiklar säger att förra årets "The Stage Names" var mycket bättre än "The Stand Ins". Läser man om vad bandet spelar för musik så är facket countryinfluerad indierock, jag själv har svårt att kategorisera det hela. Jag vet bara att jag föll handlöst för denna skiva som nu spelas om och om igen på mitt kontor på dagarna. Fullständigt briljant.

Jag har ju alltid varit något av en slow starter så jag hängde inte alls med när "Fleet Foxes" släppte sitt album i somras.
Har läst hur mycket som helst om dom, sett snuttar och inslag på teve och lyssnat med ena örat på radion när deras låtar spelats. Även detta album följde med på chans när jag gick ut ur butiken Najz Prajz på Drottninggatan.
Är så jäkla dålig på det så kallade musikrecensentspråket att jag inte heller här lyckas fånga in den rätta stämningen om vad "Fleet Foxes" är så jag överlåter det åt Malena Rydell på DN.

"Den amerikanska folkpopen håller på att bli utåtriktad igen. I alla fall kan man se supergruppen Fleet Foxes debut-album som ett tecken på det. Där andra nyfolkiga kolleger varit kufiska och krumma är Seattlebandet kosmiska, glada, enkla och stolta. De är mer futuristiska än retro. Deras pampiga visor låter nyreligiösa, påtända och hemgjorda i en lätt bindgalen kombination, spritsade med lika lätt bindgalen över allt svävande stämsång. De är som Crosby, Stills & Nash i en heliumballong. De mest extatiska styckena avlyssnas bäst på hög volym, med öppna fönster och hoppande solkatter på väggen. Ett sekulärt alternativ till morgonandakten i radio kanske." Malena Rydell.

Jag har skrivit texter sedan 1982. 
Från början var det bara små noteringar i en skolalmenacka, sedan blev de längre och längre.
Behovet att få ur sig tankar och små funderingar om måendet och vardagen har funnits där under många år.
Har också ofta pratat med mig själv, högt och tydligt, vad det betyder vet jag inte. Kanske är jag galen.
Men det har hela tiden funnits en stark längtan att formulera det som roterar inne i mig.

Att jag senare i livet skulle få skriva texter i tidningar och magasin är förstås något av ett mindre mirakel för någon med min bakgrund. Om sedan texterna är bra eller dåliga får förstås andra bedöma men det är ändå intressant att det tog flera år innan många läsare blev övertygade om att det var jag själv som skrev de krönikorna som publicerades.
Många var övertygade om att jag hade en spökskrivare, alltså en annan som skrev ner mina tankar på papper.
I sportbranschen är det ofta så det går till även om det blir fler och fler som skriver sina egna texter.

Jag har alltid sett en heder i att skriva själv.
Det är ju skrivandet som varit det lustfyllda och viktiga för mig, inte att få synas och höras.
Självklart redigeras texterna så att de kan få små grammatiska justeringar och andra mindre ändringar men att gå med på rena omvandlingar har varit tabu. Hellre avstår jag publicering av texten än att någon går in och förändrar den till något som inte är jag, något som jag inte kan stå för. Det handlar om stolthet.

En enda gång har jag kapitulerat inför egot och hungern efter bekräftelse.
En enda gång har jag låtit släppa en text som blivit förvandlad till någonting utom min kontroll. 
Prestigefulla Offside ville publicera en text om min återkomst till Kina och Dalian tio år efter mitt proffsäventyr.
Jag ville hemskt gärna vara med där för att jag trodde att det skulle ge någon sorts tyngd till mitt skrivande, inte många får möjligheten att lägga ner sina bokstavsrader på magasinets vita papper.
Men den text som publicerades var visserligen bra men det var inte jag. 

Offside jobbar hårt med de texter de släpper in, det vittnar flera om, det är väl därför kvaliteten är hög. Min ursprungliga text var bevisligen långt ifrån bra nog för att platsa. Fick inte till formen med dagboksskrivandet som de ville. Skrev två förslag och blev även intervjuad av Tobias Regnell. Fick sedan det färdiga förslaget på mailen och det var skrivet på ett helt annat sätt än hur jag skulle ha skrivit. Samma innehåll men med andra formuleringar och ord som jag aldrig skulle använda.
Jag hade säkert kunnat ha vissa invändningar men hela stämningen och karaktären på texten var någon annans, och om jag skulle få det publicerat så kände jag att jag inte ville skapa någon oreda och förstöra utgivningen.
Om ni vill läsa den versionen så finns den under Offside-Kina, återkomsten.

Har även skrivit en snarlik version som jag här enkelt kallar för Norrköpings Tidningar-Kina, återkomsten.
Där är det jag med hela själen och hjärtat. Redigeraren har släppt min text nästan helt som den var när jag skickade in den. Jag tror att ni kommer att märka en stor skillnad. 

Det är säkert så att Offside-texten är både bättre och proffsigare men som sagt det är inte jag. 
Norrköping Tidningar-texten däremot är jag till hundra procent.

Kommer aldrig mer sälja ut mitt ego på samma sätt igen.
Aldrig i livet.
Vill ha kontroll över mina grejer.

Fastnade framför filmen "Lost in translation" sent igår kväll.
Jag har sett den säkert fem gånger och tänkte zappa vidare genom utbudet men fastande precis som jag gör varje gång den visas. Det är nåt magiskt i stämningen som trollbinder mig. Samtidigt är det förstås någon sorts igennkänning.
I filmen handlar det om Tokyo och den avdankade skådespelaren Bob(Bill Murray) som kommit dit för att casha in på reklamfilm och Charlotte(Scarlett Johansen) som är där med sin man som är fotograf men som aldrig har tid med henne. Bob och Charlotte finner något hos varandra i deras relation, en jakt på att finna nån mening i tillvaron kanske.
För min del handlade det om mitt år i Kina som var som en enda lost in translation-episod.

Jag garvar högt i scenen där Bill Murrays karaktär Bob ska filmas med ett glas Suntory whiskey i handen och den kreativa reklamfilmaren slänger iväg evighetslånga haranger på japansk till Bill. När tolken lutar sig fram för att överföra harangen till engelska så blir det bara en enda ynka mening. Så var det hela tiden för mig och när jag frågade tolken vad mer som sas rynkade han bara på näsan och sa: "Nothing important, only bullshit, bullshit."

Annars garvar jag inte så mycket under filmen.
Det är istället tomheten, tristessen och den mycket konstiga melankoliska känslan som bryter in i mig.
Det var som att leva i en artificiell värld som inte var på allvar på något sätt. Alla de här blinkande neonljusen, tysta hotellrum i natten då man inte kunde sova för att hemlängtan hade fått grepp i dig. Tevens flimmer som rullade runt på väggarna, udda och sjuka program, skrattsalvor ifrån skrattmaskiner. 
Halvtomma hotellbarer med märkligt dåliga utländska artister som underhöll den trötta publiken.
Kareoke. Alltid kareoke vart man än kom.
Folk överallt, hysterisk trafik, det ständigt larmande stadsljudet och ytliga kontakter med människor man bara mötte en gång i livet och sedan var de borta.  
Men framförallt var det den där känslan av tomhet, meningslöshet och melankoli som ständigt högg in i magen, samma känsla som hela filmen dryper av och det är just det som jag bara älskar med "Lost in translation".
Ännu sjukare är att jag ofta längtar efter den där tomheten och tristessen, den var samtidigt så kravlös och fri.
Ja, frihet är nog det rätta ordet för att fånga den tidens tillvaro.
Tid för fria tankar utan pressen att behöva betala hyra och upprätthålla en fasad som ska passa in i samhällets krav på att vara rätt, vara cool, smart och framgångsrik.
Att vara borta gör en fri.