Det är några år sedan nu.
Jag satt ihop med Å, hennes italienska barndomskamrat och hans tyska polare i Trastevere i Rom.
Vi pratade om Italien, om nord och syd, och vad som egentligen är Italien.
Tysken var den som hade mest åsikter, han hade bott i Rom i tio år, tyckte att allt ovanför Rom inte var Italien.
Tyskar sa han, de där jäkla norditalienarna är mer tyskar än tyskarna själva.
Han själv levde och verkade, som han själv tyckte, som en riktig italienare.

Det är lite intressant det där.
Utlänningar som tar sig själva och sitt "äkta" italienska leverne på sånt allvar att det nästan blir parodiskt.
Mer italienska än italienarna själva, precis som tysken.
Jag tänker ofta på det när man jobbar med fotboll inom media för det pågår ju ständigt ett mindre litet krig mellan de som älskar den italienska fotbollen och de som ogillar den och oftast hyllar Premier League istället.
Anglofilerna hånar och sätter sig på Serie A-fantasterna, nu oftare än någonsin med tanke på Champions League.
Serie A-beskyddarna känner sig påhoppade, tycker dom är orättvist behandlade, och ser sig som en liten exklusiv minoritet som fattat något som ingen annan fattat. 
Hardcorefans som lever ut alla romantiska italienska föreställningar som kommer fram ur stereoyper som byggts upp av resebolagens pr-offensiver genom åren. Som om italienarna vore en enda homogen folkgrupp med exakt samma värderingar och kulturella arv, vilket dom verkligen inte är.

Jag vet att det finns en del individer som verkligen har täckning för sin Italienvurm och som på djupet förstår samhället, politiken, fotbollen, kulturen och...ja ni förstår. Sedan finns alla dessa personer som tror att dom vet hur det är och ska vara. Å dom är tyvärr många fler. Det är oftast dom som är mest högljudda och lättstötta, på gränsen till rabiata. 
Men börjar man skrapa lite på ytan så grundar sig deras fanatism på ytliga tankar om hur Italien är.
Stereotypen som sjunger "Volare oh oh, cantare oh oh oh oh..." och käkar pasta "al dente" med mammas tomatsås.
Samtidigt strider dom för att få bli accepterade, invigda och älskade av alla de som enligt dom själva hatar italienare och deras fotboll. Men frågan är om dom verkligen, innerst inne, vill in dit, in till etablissemanget.
Jag tror att det är roligare att se sig som den där outsidern som är speciell och som inga andra förstår sig på. 

Personligen så älskar jag Italien och italiensk fotboll trots att jag är född och uppväxt som värsta anglofil med brittisk fotboll, supporterskap, musiken och modet. Men jag påstår inte att jag förstår mig på landet även om jag har åsikter och kan diskutera det. Jag står med en fot på vardera sidan, älskar Rom och Roma, färgerna, maten, drycken, de alltid stiliga och värdiga italienarna, ja allt det ytliga som många andra faller för. Men jag älskar även Leeds United, pubar, ale, skitiga rockklubbar, arbetarklassromantik a la "This is England".

Mitt väsen fungerar alltså inte inte så att jag bara ser åt ett enda håll utan att se allt det andra vackra som finns runtomkring mig. Jag kan älska både England och Italien och dess fotboll, för att inte säga Spanien som fortfarande verkar oskyldigt och ofarligt på något sätt. I det här fallet finns inget för eller emot. Bara både och.

Det blåser upp till storm i villaidyllen.
Idag hade en granne satt upp ett A4-ark på en pinne som var nedstucken i gräsmattan bredvid gångbanan.
Jag såg inte exakt vad det stod men kanske kan den lilla högen av hunddynga som låg framför vara en vink.
"Ta upp skiten ni som lämnat den här kanske det stod."
När jag vandrade förbi med doggen kände jag mig inte det minsta skyldig eftersom de där små fjantkottarna som låg där och log knappast var gjorda av en riktig irländare...

När jag går ut hänger jag sopsäcken över axeln.
Jag hänger skyffeln i bältet å så går jag iväg, det går liksom inte att komma undan när man rastar världens största hundras med världens största högar av drit.
Bajsskräck som jag alltid haft var det en rejäl mara det första halvåret med doggen.
Fy fan va äckligt det var att lassa in skiten i sopsäcken.
Men nu är jag van och lassar med ett leende på läpparna men med näsan rejält åtstrypt.

Jag tror trots min klara oskuld att den där lappen på pinnen var menad mot oss.
Doggen mig och Å.
Saker och ting har liksom hettat till sedan en lite otaktisk doggvän nämnde att grannens dotter har en liten sak som han kallade bjäbb-Olga(å det är förstås inte det riktiga namnet) för att den lilla jämt skäller så att hela kvarteret skälver.
Han sa att alla i området kallar den lilla för bjäbb-Olga(som egentligen heter nått annat).
Den typen av rakt på kritik är sällan så effektiv, taggarna sticker förstås ut direkt.
Inte på dottern i första hand, konstigt nog, utan på grannen som är mamman.
Att sedan vännen har rätt i sak, alltså bjäbbandet, inte att alla kallar den lille för bjäbb-Olga, är en helt annan femma.

Nu vet jag liksom inte hur jag ska bete mig för jag går mest och skrattar åt allt.
Grannfejd är liksom inte min grej, vet inte hur man gör.
Ska man ringa Aschberg?
Nä visst ja, han är väl ute och promenerar till Haparanda eller nått.

Men som sagt, lite kul är det att se hur människor kan bli irriterade av så små saker.
Varje gång man går förbi och försöker vara vänlig viner det knivskarpa men ändå subtila bredsidor.
Ni vet så som människor är, man säger något men säger det inte rent ut.
Å så ler dom med sina påklistrade leenden.

Är det inte kommentarer om nedlagda hundbajspåsar i soptunnan vid busshållplatsen, som är striktligen förbjudet, så är det rent hånfulla kommentarer på vänliga vardagsfraser.
-Så du är uppe så här tidigt och städar bilen. Vad duktig du är!
-Vadå tidigt, jag var uppe redan vid sju. Vet inte vad ni har för tider i ert hus egentligen...
Alltid ett litet hugg, alltid en lite lätt skymd tjottablängare i sidan.

Men jag bryr mig inte.
Vandrar förbi och säger hej, hej och går vidare.
Men Å tar åt sig eftersom hon bjuder till varje gång och hoppas på ett glatt gensvar.
Lägg ner säger jag.
Livet är för kort för att fokusera på människor med dålig karma, sånna som slukar din egen energi och låter dig gå där med dåligt samvete fast man inget gjort.

Vi plockar alltid upp våra gödselhögar men lägger dom någon enstaka gång i soptunnan vid busshållsplatsen.
Det medger jag.
Vi går även med doggen i skogen utan koppel.
Erkänner även det. 
Vi är verkligen hemska.

Å bjäbb-Olga(som heter något annat egentligen) forsätter bjäbba och livet går vidare i villaidyllen.
Jag är inte ett dugg arg eller irriterad.
Bara förundrad och numer riktigt nonchalant.
För bjuder dom inte upp till dans då dansar jag gärna själv.

Det pågår ett litet sånt där riggat ordkrig i Sportbladet idag.
I alla fall på nätet.
Björn Ranelid mot Tomas Brolin.
Ni vet en sån där grej att Ranelid använder ett gammalt Brolincitat angående bokläsning.
"Så sjuk blir jag aldrig jada, jada, jada..."
Sedan ringer tidningen upp Brolin för ett svar och han blir förbannad och ger igen med en verbal känga.
Klassisk uppviglarjournalistik.

Men frågan som ställdes i programmet "Supersöndag" i Canal Plus kvarstår.
Blir fotbollspelare bättre för att dom läser böcker?
De klart att dom inte blir!
Däremot är jag övertygad om att dom blir fattigare människor om dom inte upptäcker litteraturen.
Att läsa öppnar dörren till nya världar, att läsa ger dig ett bättre språk som i sin tur ger dig bättre förutsättningar i livet.
Språket är nyckeln till utveckling, språket ger dig en större chans att lyckas med dina drömmar.
Språket ger dig makten över dig själv så att ingen kan trycka ner dig genom bättre argumentation.
Att läsa ger dig gratis kunskap utan skolbänk.

Jag hade knappt läst en enda bok fram tills 21 års ålder.
Då fick jag "Gudfadern" i min hand av en gammal lagkamrat som senare blev lärare.
Pocketbok, liten jävla text som man knappt såg, groteskt tjock.
Trodde aldrig att jag skulle ta mig igenom den.
Men svisch sa det och inte långt senare satt jag med en ny tjock bok i min hand.
Så har det fortsatt och numer är jag galen i litteratur och i de fysiska böckerna som står hemma i min bokhylla.

Jag är övertygad om att jag inte hade jobbat med det jag gör om jag inte kommit igång med läsningen när jag gjorde det.
Skrivandet har jag utvecklat genom min egen fantasi och lust till att uttrycka mig men också genom att jag läst en massa genom åren. Morgon och kvällstidningar, krönikörer och intervjuer, magasin, böcker jag allt som jag kommit över.
Läsandet har också hjälpt mig med språket i jobbet som fotbollsanalytiker.
Ordförådet är bredare, det finns mycket mer att gräva i om man vill ha ett mer varierat språk trots att fotbollsspråket i sig självt är ganska begränsat och fyrkantigt.
Allt det jag gör i mitt yrke grundar sig i läsningen och njutningen i litteraturen.

Skulle jag jobba i en fotbollsklubb, med ungdomar, ja även med seniorer, så skulle jag definitivt uppmuntra till bokläsning istället för till exempel det där meningslösa pokerspelandet som Ranelid nämnde i sin monolog om litteratur och fotbollspelare. Man kommer aldrig att nå alla i ett lag men för varje individ som ögonen öppnas på är det en seger för livets goda, språket och makten, konsten och närheten till de stora känslorna. 
Fotboll är kultur brukar man ju säga, litteraturen är kultur, varför går dom inte oftare hand i hand.

 

Satt och såg på Höstlegender igår.
Filmen där Brad Pitt är den store hjärtekrossaren.
Kvinnornas hjärtan fullständigt exploderade över den råa och tuffa jägaren som samtidigt var sårbar och vek.
En man som alla kvinnor säger att dom inte vill ha egentligen för att han var vild, fri och icke ansvarstagande.
En instabil rebell som gjorde vad han kände för men som ändå fick all kärlek.
Hans bror som gjorde allt efter regelboken, som var den trygga mannen, var den som inte fick nån kärlek alls.
Det är väl så det är i livet, människor säger en sak men menar och agerar på ett annat.

Brad Pitt "followed his inner bear" och drog iväg på årslånga resor över jordklotet.
"The inner bear"...
Den där känslan kommer även över mig då och då.
En bubblande rastlöshet, en inre kraft, ett kraftigt vildsint djur som stampar och vrider sig.
Förändringens kraft, kreativitetens kraft, flykten från tryggheten, jakten på livskickar.

Jag är där nu.
Våren, solen, värmen väcker allt det där hos mig.
Jag vill bara dra iväg och kanske aldrig komma tillbaka igen.
Ut på det stora äventyret.
Eller bara det fria livet.
Finns det?

Vissa dagar är så där.
Man vaknar med huvudvärk och ont i nacken. 
Man undrar vem som spelat fotboll med sin skalle under natten.
Sedan tappar man ut mjölken på bordet, får skeden i knät och slår tån i bordsbenet.
Självklart signalerar min Jura Impressa Z5 filterbyte och det tar en massa jävla minuter innan jag får mitt kaffe.
Funderar som man brukar på att gå och lägga sig igen för att starta om på något sätt men fortsätter dagen i alla fall för att man tänker att det kan inte bli så mycket värre nu.
En sorgligt naiv man.

Å solen lyser i alla fall på förmiddagen och jag säger till mig själv att jag tar nog ljusa byxor idag eftersom vädret är så fint.
Det är inte ofta som de ljusa byxorna åker på men som en liten välkomsthälsning till våren tänkte jag.
Två timmar senare öser förstås regnet ner och skiten stänker upp på vaderna när jag går genom vattenpölar och bölar.
Då hade jag ändå varit så företagsam att jag lagt en servett i knät under lunchen för att inte få fläckar av stänkande sås till Biff Stroganoffen. Men otack är världens lön så jag går iväg till bolaget och inhandlar vin och bubbel till helgen.
Jag tar dubbla påsar för att inte handtaget ska gå sönder så att jag tappar alla flaskor i asfalten ute på torget.
Men regnet fortsätter ösa ner och jag blir sjöblöt på min väg mot garaget, gatorna är nästan tomma nu, och jag lämnar påsarna i bilen och tar trapporna en våning upp och går in i Digital Inn och stirrar stenhårt på en MacBook Pro.
Jag har snart varit inne där ett tjugotal gånger men kan inte bestämma mig om jag ska byta PC mot Mac.
Det är fel dag att ta ett sånt beslut men får klart för mig att den ultrasvaga kronkursen än så länge inte har påverkat priset på de bärbara och det är i alla fall ett positivt tecken. Jag tror att jag har en Mac innan maj månads ände.

Hämtar doggen som löper och vänder upp baken till alla som vill och inte vill lukta och jag försöker prata med henne om det där att inte vara för billig eftersom det kan bygga upp ett dåligt rykte i stan. Hon är ju faktiskt en Irländsk Varghund så det gäller att tänka sig för, hon smälter liksom inte in i den övriga stadsbilden som en anonym Golden Retriver.
Men så tänker jag att Pelle: 
Hon är ju hund och då ska man ju göra så.
Å så tänker jag en gång till och inser att en lördagkväll på krogen inte är allt för olik en löpande tiks vardag.

Men en sån här dag ska man inte tänka allt för mycket utan bara åka hem till sig och sin soffa och lägga sig där och helst inte göra någonting. Det handlar om att vänta ut en sån här dag, få det onda att se åt ett annat håll, lura djävulen eller bara tala om för honom att det inte var jag som stod där "at the crossroad" och sålde min själ.

Vårsolen är verkligen fantastisk.
Människor blir så obotligt glada när fru sol bestämmer sig för att komma tillbaka från sin vinterkurort.
Jag blir också glad.
Trippade därför nöjt över Vasagatan igår morse på min väg mot Stockholms Central.
SJ skulle ta mig ner till Helsingborg och matchen mellan HIF och IFK GBG.

Märkte direkt att jag allra mest saknat känslan av att vara på väg.
Turnékänslan som jag älskat sedan alla de där milen i buss under fotbollsåren.
Sånt som de flesta andra hatar, men som jag finner lugn och ro i.
Att bara sitta och höra det tysta suset från X 2000-tåget i sina öron och ta in känslan i själen.

Det är vackert att rulla söderut från huvudstaden via räls.
Framförallt i solsken och glittrande vattenyta och höjderna på söder framför sig och alla gamla byggnader och skepp i hamn vid Söder Mälarstrand.
Att åka tidig vår från norr till söder innebär att färdas ifrån grådaskig och grusig kuliss rakt in i ett färginferno.
Det var väldigt mycket grönare på åkrarna i Skåne än i både Östergötland och Smålands djupa skogar.

Sverige är verkligen otroligt vackert om man bortser från de där slitna och sönderslagna tegelstensfabrikerna utmed rälsen i Eslöv eller de fruktansvärt nedslitna och skrämmande höghusen på höger sida vid Ramlösa tågstation.
Annars mest åkrar, vatten och skog mellan de olika stoppen.
Människor i solbrillor och nyväckta sommarkläder.
Korta kjolar och uppknäppta skjortor.
Färgglatt påskris i famnen.

Efter C+ sändningen på Olympia blev det  nattfärd i hyrbil förbi hundratals lastbilar på E4:an upp mot Jönköping där jag stannade en bra bit efter midnatt och sov på Scandic Elmia. Ett svårt sunkigt hotell som nu faktiskt börjat en upprustning.
Mitt rum var nytt och fräscht utan att vara topp klass på något sätt.
Det var ju trots allt Scandic...

Idag avslutades kortturnén med en stilla resa från Jönköping mot Småstaden.
Lika vacker dag idag med solen i ögonen och utsikten över Vättern och lika många lastbilar i högerfilen.
Sedan skräckfärden över Motala och Askersund med vägar smala som cykeldäck.
Därefter motorvägen in mot Småstaden för att luncha med Gänget och efter ett par dagars frånvaro får man normalt fightas för att återta sin plats vid det stora bordet. 
Men jag hade tur.
Poeten borta idag så jag tog hans stol så i morgon blir det han som får fightas.
Vi är inte ett dugg barnsligt Darwinistiska.

Det har börjat nu.
Allsvensk fotbollspremiär med drömmål, tveksamma straffar å så Malmö FF, som enligt de få bilder jag sett, plockar en viktig men tursam vinst på Rambergsvallen i Göteborg.
I morgon drar min säsong igång med en Supersöndagstudio i Stockholm med ÖIS mot Gais, Manchester U mot Aston Villa, och sedan Helsingborg mot IFK Göteborg på måndag kväll.
Full spruta med andra ord.


Men först måste jag säga farväl till en god vän.
Läste precis ut Ulf Lundells roman "Vädermannen" och det var bland det värsta skit jag läst på länge.
Det smärtar att skriva det om en gammal favorit. Jag har verkligen älskat de flesta av Lundells romaner
"Jack" förstås, "Vinter i Paradiset", "Hjärtats Ljus", "En varg söker sin flock" som jag gillar lite extra precis som "Saknaden".
Därefter började de dubbla tegelstenarna dyka upp med ett evigt rapande om det gamla folkhemmet och hur kasst Sverige har blivit å hur svårt det är att leva med kvinnor fast han inget annat vill. Men jag uppskattade det ändå på något sätt eftersom han fortfarande var rätt pricksäker i sina betraktelser.

Det var rätt länge sedan som jag slutade att köpa Lundells musik, jag har gått vidare och har aldrig uppskattat hans skrammel eller boogie woogie-gubb-rock. Tråkigt för honom kanske, eller troligtvis inte, för han föraktar troligen en sån som mig eftersom jag inte gillar hans desperata sätt att försöka slå hål på den framgångsrika musikkarriär han haft.
Han hatar alla som älskar honom för det han gjort bakåt i tiden.
Alla som inte älskar hans provocerande förändring.
Så han hatar mig.

Men även om jag lämnat hans musikkarriär bakom mig så har jag hela tiden fortsatt att läsa hans romaner.
Jag har varit lojal och uppskattat stämningen i hans skrivande trots att kvaliteten har gått ner för varje bok som han släppt de senaste åren. Eller kvalité? Det är mest hans eviga tjat om samma saker som till sist kväljer mig.
"Vädermannen" är på något sätt det slutgiltiga dokumentet på att Lundell fastnat i sitt liv, han klarar inte att gå vidare.
Han vill vara evigt ung, är livrädd för döden, vill att allt ska vara som det var när han växte upp.
Kvinnorna i romanerna ska vara så unga att det luktar otäck gubbsjuka på gränsen till något annat sjukt. 

Georg, som huvudpersonen heter i just den här boken, får inte upp sin kuk och käkar viagra, han omger sig med tre kvinnor, två unga och en i sin egen ålder som förstås är oförlöst på något sätt och kräver bestraffningssex där det ska slås med bälten och grävas runt i anus å sedan förnedras på alla möjliga sätt. 
De unga är lycksökerskor som inte vill ta ansvar utan bara glida runt och ta del att männens rikedomar.
I övrigt är det som vanligt, som sagt, allt var bättre förr, nutiden är full av rufflare utan heder, relationer är komplicerade och oftast skit, det ska flyttas utomlands eller vara isolerat i ataljé på Österlen där ångesten över konsten och kreativitetn flödar.
När Lundell i denna bok även orerar över vädrets ständiga svängningar i en sån förbannad mängd att det inte går att läsa då vet jag att det är dags för mig att släppa den gamle idolen och lämna över honom till de som fortfarande klarar av honom. Han skriver åt teatern nu, det är kanske rätt väg att gå för ärligt talat så hade inte Ulf Lundell varit just Ulf Lundell så hade inte "Vädermannen" blivit publicerad. Den är direkt dålig och om jag inte hade min princip att läsa igenom böcker även om dom är dåliga så hade jag lagt ifrån mig denna redan efter hundra sidor.
Farväl gamle vän. Ha det så bra. Det var skoj så länge det varade.

 

Vi kommer väl alla ihåg den första gången.
Å då snackar jag inte om sexdebuten för den är det inte alls säkert att alla kommer ihåg.
Nä, jag tänker på första gången som man ser ett band som sedan kanske blir ett favoritband och världsberömda.
Gärna när dom är unga och okända och uppträder på obskyra små hak i småstäder.

Satt och småsnackade med en kille igår som hade läst mina rader om Simple Minds som jag skrev för några veckor sedan. Han berättade att han hade sett Simple Minds spela på Högskolan i Örebro, det måste ha varit i skiftet 1979-80.
Han visade sitt vinylex som bandet släppte 1979 och som var starten på något som både han och jag ansåg vara några gyllene år för bandet. Jag hade ingen aning om att Simple Minds varit i Örebro.










Det roliga är att en hel del gamla klassiker passerat Örebro genom åren.
I deras inledningsfas innan de slagit igenom.
Det sägs att Rolling Stones var på plats innan deras karriär exploderade. 
Kan det ha varit i Idrottshuset?
Thåström sjunger ju på sin senaste skiva att han såg The Clash på Stora Hotellet just här i småstan.
The Pogues spelade på Rockmagasinet innan jag visste att bandet fanns och det grämer mig som fan, tänk att få ha sett galningarna med Shane i spetsen på hemmaplan och sedan följt deras erövring  över världen.
Själv såg jag Iggy Pop i Parkteatern i Brunnsparken strax utanför stan och det känns inte på riktigt när jag tänker tillbaka.
Men coolt va det, å ja, han dansade i bar överkropp och med sladdmicken hängande över axeln.
Iggy var till skillnad mot de andra redan stor då, skulle tro att det var runt 1986 då plattan Blah, Blah, Blah kom ut.

Misstänker att det finns många fler exempel å visst känner man sig lite speciell om man varit med från början och sett de första trevande stegen mot fame and glory. 
Sen hör det till att se ner på de där som dyker upp tillsammans med den stora hiten.
Kommer ihåg den första konserten med U2 som jag var på. 
På Hovet i Stockholm, måste ha varit 1985, trodde det var tidigare, men Hovetkonserten var den tredje i Sverige för bandet.
De hade tidigare spelat på Konserthuset 1982 och innan det, 1981, på någon liten klubb inne i stan.
Vad jag kommer ihåg var när Bono i slutet av kvällen, innan extranumret "40", berättade om den första konserten i Sverige där det visst bara varit runt tio åskådare inne på klubben som dom lirade på. 
Han sa att han hoppades att just dom personerna fanns i publiken den här kvällen i januari 1985, de var speciellt välkomna och sången var till dom. 
Det var precis så man ville att det skulle vara. Man ville vara först, vara speciell, och kunna säga just det.
Fan, jag såg ju grabbarna redan 1980 nere på den där skittrånga och svettiga klubben i hamnen i Dublin.
Då var dom bra...

Möten, möten, möten.
Å förberedelser...
Vad är det som händer med mitt liv?
Mina lunchkamrater Räven, Sparrisen, Billabong och Poeten börjar bli oroliga för mig.
Likaså ägarna på Lilla Örebro, Il Bello i köket och Snygg-Robban i baren.
Jag kan inte längre sitta och ljuga i flera timmar som under de mörkaste dagarna denna vinter.
När Snygg-Robban ringer och frågar vad jag ska äta (en fantastiskt service för övrigt) så får jag allt oftare tacka nej eller bara svänga förbi på en snabb kaffe. Gänget är chockat och jag är ledsen över att göra dom besvikna.

But a man´s gotta do what a man´s gotto do...
Även jag måste sätta på mig det mentala blåstället och gå ut på gatorna och jobba som en vanlig man.
Allt verkar kulminera just nu, samtidigt, precis som det alltid gör när saker väl börjar röra på sig.
Förberedelser inför allsvenskan.
Å möten.

Den allsvenska branschträffen i tisdags var sig lik.
I Stockholm detta år. På Berns.
Hela mediaeliten och fotbollsadeln var förstås där och jag gick runt och hälsade och nickade och vinkade.
Det är trevligt att strosa runt och lyssna på alla spekulationer och tankar runt vad som komma skall även om det på samma gång är en väldigt ytlig tillställning där inte mycket blir sagt. Det är i och för sig lite upp till dig själv vad man gör av det, men de flesta, som nån jag snackade med sa, är där för att få den stora påsen godis som är fullproppad med exklusivt informationsmaterial ifrån Svenska Fotbollsförbundet. 
Men en hel del goda vänner fanns på plats och vänner är ju alltid kul att träffa.

Även om Bajenbossen som vanligt hånade mig för att jag bränt sönder hans mobiltelefon under vintern efter mina stalkerfasoner. Ironi förstås då jag inte hört av mig på länge. Då skyller jag alltid på min vinterdepression.
Det blir bättre nu när solen vaknat säger jag...

Ett möte i garderoben på Berns vid ett ståbord gjorde mig extra glad.
Det litterära bordet som en av dom sa.
Två personer som läst mitt romanmanus och som båda verkar ha kommit fram till att det här kan verkligen bli något.
Lite puts bara, plocka bort en hel del skit, lägga till, sammanfoga, hyvla, kila in och bygga klart.
Det är ju så det är när man skriver böcker.
Man kan vara naiv som jag var och tro att första, eller åtminstone andra eller tredje utkastet är det som ges ut om det ges ut överhuvudtaget. Men ofta filas det extremt mycket på inlämnade manus. Till och med på de stora författarnas manus.
En före detta kulturchef berättade för mig att den prisbelönta boken, "Svinalängorna" med Susanna Alakoski, var väldigt mycket längre i sitt ursprungsmanus. Men det ströks och plockades bort tills kärnan i helheten vann Augustpriset.
Så det finns hopp för det flera gånger dödade manuset till det som går under arbetsnamnet "En jakt på livet."
Personerna ifråga som läst och bedömt är dessutom auktoriteter på området litteratur.
Dessutom brutalt ärliga.

Solen lös upp de två hotfulla byggnaderna på höjden vid norra kyrkogården när tåget rullade in mot småstaden.
Som livsfarliga monster beredda att käka upp mig stod dom där.
Krematoriet...
Stora mörka spegelglas som reflekterade solljuset och jag vet vad som finns där inne och det kan ge en ångest.
Döden i krematoriet...

Jag satt i SJ-vagnen och lutade det tunga huvudet mot sätet och lyssnade på Flogging Molly.
Två timmar upp till Stockholm, två timmar möte, två timmar hem igen.
Trött som en urvriden disktrasa.
Nästan död.
Efter sen natt i lördags.
Nu i tåget söndag kväll.

Eldkvarn på Club 700 i lördags kväll å jag skulle ta det lugnt men så blev inte fallet.
Vitt vin för stämningen och känslan av att stå framme vid scenen och vara fans.
Club 700.
Här sprang man mycket i ungdomen då jag under en period lekte synthare.
Stod alltid vid en av de stora vita pelarna och dansade hårt till Lustans Lakejers Diamanter.
Vi var ett gäng som tyckte att vi var rätt hippa, som dansade grymt coolt.
Självbedrägeri.
Förutom för en av killarna som senare i livet dykt upp i shower i huvudstaden och på TV.
Här inne ibland tungt rött tegel på väggarna såg jag Ubangi med Cia Berg och Orup innan några egentligen visste vilka dom var. Nu har varvet gått runt och Cia är bortglömd igen medan Orup hänger kvar som scenkompis till Lena Philipsson.
Jag säger det inte som en merit utan enbart som minne.
Ungdomen var sällan roligare än Ubangi...
Det var oftast drogfritt här inne men vi lyckades alltid värma oss med några stänkare och ändå smyga förbi gestapo i dörren. Tjejer å drömmar. Vinster och förluster. Mest förluster.

Nu stod jag vid scenen och klappade händer å sjöng med i Pluras texter.
Å hade hälsat på Carla tidigare på dagen och han så förstås förvånad ut.
-Vem var det, typ?
Nu stod vi där precis framför honom, och vid ett kort ögonblick då han för en gång skull öppnade ögonen, stirrade han ner och sa menande mot Å:
-Där ä ju du!
Sen såg han på mig.
-Å du!
Sa han sen.
Därefter blundade Carla igen och började veva på sin gitarr.

Jag var inte helt nöjd med konserten efteråt.
Första tredjedelen var en enda lång transportsträcka med låtar som bara flög iväg utan att fastna nånstans.
Tappade koncentrationen och såg ut över en rätt öde lokal.
Folk på stolar eller vid borden vid baren.
Väldigt blandad publik och det är kanske inte så konstigt med en grupp som hållt på sedan 1971.
Gamla och unga och det är intressant med grupper som Eldkvarn som bara tuffar på genom det ljuva livet även om det stundtals inte varit så ljuvt för dom. Ups and downs. De senaste åren en grym nytändning som gett tre raka kanonalbum.

Konserten blev bättre och bättre och på slutet var det bra drag i lokalen trots allt.
Plura såg glad ut och bjöd till, Carla likaså, fortsatte ge korta kommentarer till mig och Å, Tony på basen såg ut som vanligt, har han bara en uppsättning kläder? Werner på trummor var framme och peppade vid scenkanten och Claes bakom pianot/synthen såg man inte mycket av förrens efter konserten då det inte gick många minuter innan han pös iväg.
Rutinjobb på Club 700 i Örebro.
Men ett okej sådant, två timmars show en lördag i mars känns ändå inspirerande.
Nerikes Allehanda gav showen en 4.
Av mig får den en 3.

Men då jämför jag förstås med konserterna på Warfsholm på Gotland i gulröd solnedgång ute på holmen med Östersjöns glittrande vågskvalp omkring än. Sommarhatt, tunn skjorta och en ljummen öl i hand.
Sånt går liksom inte att jämföra med.
Orättvist.