På fotbollsplanen var det många som kallade mig för en fotbollsarbetare.
Det livet gjorde så att mina fötter för evigt är vanskapta med broskknölar överallt och två enorma hallux valgus vid stortåna.
Har dessutom väldigt lite känsel och blodcirkulationen är en uttorkad flod.
Fryser därför alltid om fötterna, även mitt i sommaren.

Så jag svor att aldrig bli en arbetare igen.
Arbetare blir alltid utnyttjade, utslitna och nedmonterade som bombmat i krig.
Jag beslöt mig för att åtminstone skydda mina händer ifrån utsugarnas fängelsehålor.
Har vårdat dom ömt och aktat mig för kroppsarbetsaktiviteter som kunnat ge skador på mina lena barnhänder.
En del kallar mig glidare, andra kallar mig enbart för slö och själv påtalar jag för allt och alla hur oduglig jag är när det kommer till allt som luktar och känns som hantverksarbete.
Det finns dom som kan sånt där och som dessutom gillar att få sina händer förvandlade till de grövsta av sandpapper med blåsor å valkar å skit under naglarna.
Låt dom hålla på, deras fötter är kanske fina.

Själv sitter jag hellre på mitt kära kafé å böjer verb ihop med likasinnade.
Köper ett par nya Rarejeans och grym skjorta.
Går till Å och får en ansiktbehandling, klippa ner naglarna så att inte dammet ifrån bussarna fastnar under dom.
En lunch på Lilla Örebro för att sedan åka hem och zappa igenom informationsflödet på datorn.
Kolla en fotbollsmatch på kvällen.
Gäspa bort ett inkast på mittplanen.
Hälla upp ett glas vitt å vänta på kabeldragarna i blåställ som ska komma morgonen därpå.

Men tiderna förändras.
Jag är förfärad ner till ruinens brant.
Idag blev jag tvingad att gräva upp delar av uteplatsens grönska.
I morgon fortsätter eländet.
Men redan nu svider det i händerna, två valkar har höjt sig som en vulkan nedanför mina båda ringfingrar.
En blåsa bygger bo i handflatan som jag brukar hålla mitt vita vin i.
Förfärligt.

Det ska bli en rokad i trädgården.
Blommor å grönt som den före detta ägaren (som var mycket intresserad av växter å sånt där) planterade ska äntligen väck.
Det växer ju så förbannat å jag har fan inte tänkt att plocka ogräs å fixa å trixa.  
Å mördarsniglarna dansar å sjunger nätterna igenom i det fuktiga gröna.
Går inte an i den lugna villaidyllen.
Bort, bort.
Bort med den där blåa Krokusen, bort med både den asiatiska och den vanliga Edelweissen, bort med Taklök, Ulleternell, Daggkåpa och ormbunkarna runt den lilla dammen.
Eller dammen ska vara kvar, sparar kanske några Ormbunkar då.
Annars trätrall, gasolgrillar, solstolar, drinkbord å en sån där soffa som man kan gunga fram och tillbaka i medan man läser morgontidningen.

Men det ska jag inte göra själv.
No fucking way.
Jag tänker gräva för att jag har en pistol mot mitt huvud.
Händerna kommer få men för livet och jag gråter.
Mina lena, mjuka å vackra små kungahänder kan vara ett minne blott.
I morgon bitti tar jag på mig kostymen och fin skorna å går ut i jordhögen.
Sätter hatten lite lätt på svaj, virar sidensjalen runt halsen och ställer ner min gin och tonic på det smutsiga bordet.
Ska jag gå under så ska jag gå under med stil.

Ibland när man sitter i bilen på väg hem genom natten efter ett TV-jobb så kan man känna att yes: 
Idag gick det förjäkla bra.
Analyserna satt, jag hittade de rätta orden, språket var varierat och distinkt och allt hade substans.
Nu sitter jag på ett hotellrum å känner att jag var inget annat än skräp idag under eftermiddagen.
Den känslan är lite tung för man kan inte med största säkerhet veta att det var så eftersom jag själv inte sett programmet.
Det är därför det är bra att kolla igenom programmen i efterhand för att kunna skingra de negativa tankarna eller också konstatera att jag var skräp, lära av det och göra bra nästa gång som innebär i morgon på Råsunda.

Zappar runt på väggteven och tycker att det är lite lustigt att det alltid är reklam på alla kommersiella kanaler som jag hoppar mellan. Är jag mossig för att tycka att det då känns meningslöst att följa vad det nu än må vara för program?
Vill lägga mig i sängen och börja bläddra i min första Ranelidroman, eller läsa igenom morgonens och gårdagens DN-kultur, eller några av de magasin jag burit med mig men jag är inne i en period då jag bara inte orkar.
Orkar inte läsa, köpte ny musik häromdagen men har ingen lust att spela den, behöver skriva fakturor men har inte kraft att krafsa runt ibland alla kvitton som samlats på hög i hyllan hemma. 
Jag är inte deppig, är inte inne i någon hopplös vårsvacka utan det har helt enkelt varit så enormt mycket fotboll den senaste tiden att det inte finns så mycket energi till så mycket annat. 
Föranalyser, under-match-analyser och efteranalyser.
Resor å deadlines på texter.

Det har varit väldigt roligt och jag har varit extremt motiverad sedan allsvenskan började.
Men nu är ju jag som jag är och livet är inte fulländat förrens jag känner att skrivlusten och läslusten cirkulerar i omloppet.
Jag behöver musiken och alla de känslosvängningar som den plockar fram.
Å då snackar jag inte om något satans spektakel ifrån Moskva som människor verkar tro är på riktigt.

Jag mår inte bra om livet snurrar allt för fort.
Behöver långsamma periodpauser där jag kan sitta och vänta in själen.
Just nu är själen en försenad flygavgång.

Hamburgaren utan pommes och bröd är uppäten, grönsalladen med tomater var allt för lite, ramlösan står halvt urdrucken på skrivbordet i hotellrummet. Det är dags att gå till sängs. Det är en dag i morgon också...
Kan man hoppas.

Kom att tänka på det när jag var i London i mitten av mars.
Jag promenerade i Sohos utkanter och letade efter ett hak att käka på.
Trottoarerna var fulla av människor på väg, restaurangerna och kaféerna var overcrowded så jag fortsatte att gå.
Jag brukar göra samma sak när jag är i Stockholm, jag bara fortsätter att gå.
I Göteborg för en vecka sedan gick jag runt hela city för att jag inte hittade en lugn plats att slå mig ner på.
Visserligen började  morgonen med en bjudfrukost med intervjuutbyte på Brogyllens konditori på Västra Hamngatan ihop med journalist Balogh, lite andra fikagäster och en väldigt trött Harald Treutiger vid fönstret nedanför balkongen.

Sedan hade jag en dag att slå ihjäl eftersom Mentorn satt på möten hela dagen och Mr Rare hade kvällen innan sett till att jag kört hål i kassavalvet efter ett besök på klädbutiken W19. 
Hade således inte råd till annat än fönstershopping, nostalgivandring, bokspotting och framför allt kaffedrickande. 
Men kaféerna i Göteborg är alltid fulla av folk, ångesten över överkonsumtion gnagde i själen och jag ville bara hitta en plats att slå mig ner och fundera igenom livets nycker. 
Drömde om att inte tvättmaskinen där hemma skulle krasha just denna månad av ouppklarade räkningshögar.

Så jag gick och jag gick.
Bort ifrån folket vid Kungsportsplatsen, Kungsgatan i riktning mot färjeterminalerna.
Passerade Esperantoplatsen och tog mig mot och förbi Järntorget, kollade in genom dörren till kaféerna i Haga men nej.
Gick ner på Vasagatan och smög in på ett relativt tomt Espresso House.
Slog mig ner med en stor Kaffe Latte, gled ner i skinnfåtöljen, slog upp några tidningar och skulle precis gå in i det mentala rummet när en ocharmig hög av studenter studsade in i lokalen och tog över utrymmet.
Svepte kaffet, snabbläste sportsidorna och började gå.

Till Mingeling i backen vid biblioteket, ett lunchstamställe under mina Gbg-år. 
Helt tomt och tyst, nya ägare, sämre mat.
Jakten fortsatte och ironiskt nog slutade dagen på brattiga NK.
Massor av folk i rörelse men halvfullt på fiket med de stora fönstren ut mot gatan.
Fann en skinnstol precis vid fönstret, sedan gjorde jag som "The Dogwhisper." 
"Claimed the space around me" Ägde ytan, bubblan, stängde ute the fuzz och började skriva.
Skrev och lutade mig tillbaka för att följa skådespelet ute på gatan.
Storstad, personliga kreationer, människor vågar sticka ut.
En gatans teater som så många tycker om att beskåda.
Liksom jag.
Jag blev lugn, jag blev nöjd,
Här satt jag tills Mentorn slutligen gick förbi ute på Östra Hamngatan med en sjal runt halsen som fladdrande i vinden.
Vi skulle dra vidare.
Middag på Caleo.





 

Dödens väg brukar man kalla den.
E20 från Örebro mot Stockholm.
Men det tog en stund innan jag upptäckte den sanningen för den tidiga morgonen var ju så vacker.
Helt ensam på vägen gasade jag iväg med miljöboven strax innan sex, det rök lite ifrån muggen med min kaffe americana som stadigt satt i mugghållaren bredvid ratten.
Solen hade varit uppe en stund och spred ett mjukt gult sken över Närke medan landskapet ilsket lös vårgrönt rätt in i ögonen, men det var okej för jag njöt trots en viss trötthet.
Hade skruvat av ljudet på stereon och den relativa tystnaden i bilens cockpit inbjöd till en avslappnad kontemplativ känsla som tog mig långt bort och långt in i den innersta viljans tankerum.

Reflekterade över de senaste månaderna och hur livet svänger ifrån årstid till årstid.
I vintras satt jag fast i småstaden med mycket vilja till nya projekt som inleddes och sakta rullar vidare i någon sorts sengångarfas, men det går trots allt framåt. Våren har däremot varit en väldigt aktiv period där resorna har duggat tätt å jag inser hur lyckligt lottad jag är med alla dessa svängningar som sätter livet i brand lite grann.
Jag tvingas att ruska på mig, vrida och bända, oroas och glädjas över saker jag vill ska hända och händer och sånt som inte händer. Det är något livgivande i att veta att man ena stunden står på gränsen till mörker för att i nästa dansa lyckliga danser runt nattliga och blöta lägereldsfester. 
Om det sedan är hälsosamt att färdas upp och ner i sinnesstämningar är en annan sak som nån annan får svara på. 
Men jag vet att jag lever och jag färdas både här på jorden och i Di Levas magiska kosmos.

Plötsligt fick jag veja undan för ett lik och väcktes bryskt ifrån min sköna avkopplande pose.
Verkligheten var tillbaka igen med ett blodigt rådjurskadaver mitt på vägbanan.
Det är en brutal värld våra djur lever i, en värld av människors tekniska utveckling som gör deras värld till en ständig lek med rysk roulette. Räknade till tre krossade råddjur, fyra mosade harar, ett par uppsvällda grävlingar och ett gäng platta fåglar innan jag svängde av mot Arlanda vid Rotebro. Trafiken kräver sina offer även ibland djurens värld och där existerar ingen nollvision. Kaffet smakade inte lika bra efter detta, solens ljus kändes mattare och vårgrönskan la sig i en skugga.
Ett British airways plan stod lojt och väntade på att ta mig till ett annat land.

Väckning 05.20.
Avresa Örebro 06.00.
Flyg 09.20 ifrån Arlanda.
Tåg till Paddington Station efter landningen på Heathrow.
Taxi till Emirates Stadium efter fika på Starbucks vid Hilton hotell på Paddington Station.
17.00, svensk tid, match Arsenal mot Chelsea i en rätt kall duell om man tänker på placeringar.
Direkt efter matchen avresa genom London mot Heathrow igen.
21.05 lyfter SAS mot Stockholm, Arlanda igen.
Vi landar 00.30.
01.15 ligger jag förhoppningsvis i sängen på hotell Arlandia.
Frukost och sedan avresa mot Örebro morgonen efter runt 10.00.
Fri tid.
18.00, samling inför allsvensk match på Behrn arena.
20.00 startar matchen mellan ÖSK och Hammarby.
23.30 lägger jag mig i sängen i huset i villaidyllen i småstaden.
Sover länge och väl.

Se där...
Två dygn i en fotbollsarbetares vardag.
Glamour och lyx hela vägen.
Frottera sig med både den brittiska och svenska mediaeliten.
Life is Rare...

Två stora buskiga saker mötte mina ögon i spegelbilden när jag kravlade mig upp från sängen runt halv tio idag.
Va fan är det där hann jag tänka genom min grusiga blick.
Aha, det är bara polisongerna, såg jag sen.
Under ögonen låg en mörk skrynklig avslappnad halvmåne.
Död fladdrande hud i ansiktet och ett hår stort som på "a brother."

Det blir så här när man jobbar med fotboll.
Sena nätter och sena mornar.
Under vinterns arbetsnedgång lyckades jag för första gången i mitt liv vandra på samma gator under samma tider som de som i vårt samhälle kallas för vanliga människor. 
Det vill säga de som går upp runt sex-sju på morgonen och sedan drar iväg till sina arbetsplatser. 
Jag gjorde likadant och hittade en rytm med rimligt tidiga morgonstunder och sänggång innan the fat lady began to sing. 
Det var en annorlunda upplevelse, jag såg människor jag aldrig tidigare sätt.
Jag har alltid tidigare åkt in till city när andra redan suttit vid sina skrivbord, eller vad dom gör, och har aldrig fattat när småstadstidningen skriver om trafikkaos. Mina sena luncher har påbörjats när lokelerna nästan är tomma och personalen helst vill gå hem. Det blir en livsstil och till slut tänker man inte på det. 
Men under min lugna period fick jag se en helt ny värld, jag fick se allt det där som människor pratar om och det var trivsamt att få vara med i gemenskapen. Tänk va folk cyklar i småstaden, å bussarna är överfulla, å va bråttom dom har haft genom vinterns snöyra och kyla med halsdukar virade flera varv och tjocka jackor som promenerar själva med gråstenarna inuti. Jag var på väg att bli en av dom och jag tror inte att jag hade gnytt om så blivit.

Men nu sitter jag här i kortbyxor och overallsjacka vid köksbordet.
Det är lunch för de normala å jag håller precis på att vakna upp från koma.
Kom hem ifrån en miniturné vid två i natt, satt sedan en timma vid datorn, och rann sedan ner under lakanen strax efter tre.
Är seg som en röd gatukorsning.
Nu är jag inne i lunken igen och det betyder att samhörigheten blir med de själar som delar mina egna arbetstider.
Jag vandrar där nästan inga andra vandrar i småstaden, jag är ensam med egna tankar, träffar nästan inga andra.
Livet på "the dark side of the moon" är återigen ett faktum.

Det fanns en tid för nästan tio år sedan då det brann en låga inom mig.
Jag var engagerad och ville fightas för det som för mig var viktigt.
Det blev medlemskap i ett antal olika organisationer men det som låg mig allra närmast var Amnesty International.
Frågor som demokrati, frihet att tala och skriva vad man vill utan att vara rädd för represalier, avskaffandet av dödsstraff, få bort tortyr och kampen av frigivandet av politiska fångar var av största vikt för mig.
Jag hade ett stort samhällsengagemang och en vilja att kunna vara med och påverka vår framtid på ett sätt som jag tror på.

Men åren har gått, världsproblemen bara växer, extremism, fattigdom, politiskt och ekonomiskt moras.
Alla de frågor som jag kämpade för har förlorat i värde beroende på USA:s nedmontering av de värden de själva alltid slagits och krigat för att få ha kvar. Frihet och demokrati. 
Sedan världens fjäsk och kryperi inför Kina inför och efter OS där så mycket sades men så lite har efterlevts.
De ekonomiska intressena går alltid före de medborgerliga rättigheterna.
Allt det här har gjort att jag tappat tron på de goda krafterna, jag har tappat kraften att bry mig om allt satans elände som bara tornar upp sig framför ögonen varje dag.
Jag kan inte ta in utan måste stänga av annars skulle jag gå sönder av alla de negativa känslor som slår än i ansiktet varje dag. Jag har blivit ett passivt fegt as som betraktar, skakar på huvudet och ser bort.
Cynismen i mig hade i princip vunnit matchen och jag var redo att ge upp mig själv.

Men det finns en fråga som jag märker att jag går igång på fortfarande.
Den är inte så stor att jag får lust att rädda världen.
Men den är ändå jäkligt stor, alltför stor, dessutom är den en skam för det manliga släktet.
Det handlar om våldet mot kvinnor, mördade kvinnor, nedtryckta kvinnor, våldtagna kvinnor, utnyttjade kvinnor.
Ofta har jag slagit ifrån mig och sagt att jag har ingenting med det där att göra för jag slår inte och jag våldtar inte.
Ännu värre har det blivit när rabiata kvinnor som Gudrun Schyman och hennes följare varit de som stått och skrikig slagord mot männen. Då har jag blivit ultraanti, jag vill inte stå på hennes sida, jag föraktar sättet hon för fram frågorna på för det skapar bara ännu grövre motsättningar mellan könen.

Men själva frågan är brännhet och brinner i mig.
Vi män och våra värderingar är väldigt ofta en rest från någon sorts stenålder.
Vår rädsla för att tappa makt, och vår brist på verbala lösningar leder fram till extrema handlingar mot kvinnor.
Kommunikationen är slagen istället för orden.
Så fega å rädda.

Jag ser idag att Aftonbladet har dragit igång nån sorts kampanj mot kvinnovåldet.
Andra har gjort det tidigare.
Att uppmärksamma alla de som råkat illa ut, som dött till följd av våldet.
Det är någonting jag gärna stödjer.
Ogillar normalt populistiska och kommersiella kampanjer från mediabolag som vill sälja och använder tragiska ämnen i jakten på nettovinsterna men denna gång känns allt bra.
Alla män som läser den här bloggen borde på ett eller annat sätt visa stöd till kvinnorna och visa er avsky mot alla de män som är så fega och rädda att de måste slå, våldta, hota och döda sina kvinnor för att själva kunna leva.
Gör det på ert sätt men gör det!
Stöd kampen.

Det har varit en långsam dag.
Sov länge, åt frukost länge, drack kaffe och läste tidningar.
Länge...
Jag älskar söndagmorgnar.
Sånna då man vet att hela dagen ligger framför än helt utan plikter.

Långsamma mornar med långsamt läsande.
För jag läser verkligen långsamt och det har jag många gånger haft vissa mindre komplex för.
Det kan ibland ta en hel evighet för mig att komma igenom en tjock roman.
Önskar ofta att jag läste lite snabbare för att hinna med fler böcker.
Men det funkar inte, vill suga i mig och njuta av varje ord och mening.
Som vanligt trodde jag att jag var rätt ensam med detta.
Andra verkar ju alltid springa igenom boksidorna och sluka alster efter alster.
Och skryter lite lätt om det som om det är en tävling som jag alltid förlorar.
Men du är aldrig ensam.
Man är aldrig det.

Tog mig igenom en artikel i tidskriften "Vi Läser" och blev faktiskt lite glad.
En Lena Andersson, författare och journalist, skriver om sitt långsamma läsande.
"Att läsa är inte att samla troféer", skriver hon.
"Att läsa är att känna och tänka och ett sätt att inte vara ensam", skriver hon också.
Både denna Lena och jag själv vill och behöver sjunka in i texten för att ha behållning av den.
Att bara springa över bokstäverna och meningarna i nån sorts kapplöpning är fullständigt meningslöst, då kan man göra annat istället.
Det är som att se en actionfilm med tjugo minuters biljakter och explosioner i slowmotion och en dialog från helvetet.
Även de filmer som jag gillar bäst är långsamma med ett tempo som sakta sjunker in i kroppen och uppkallar en känsla.
Det får inte vara för direkt och rakt på, då blir det ytligt, intetsägande och ointressant.
Då väljer jag bort och gör annat precis som jag gör med flufflitteratur.

Ingenting av detta handlar om snobbighet på något sätt.
För det är som Lena Andersson skriver:
Det handlar om att hitta sin egen läsrytm, å min rytm är långsam.

Marscherande människor, röda fanor som vajar i vinden, slagord och knutna nävar.
Arbetarnas dag?
Ideologiernas dödsdans?
Så många tomma ord, så mycket hyckleri.
Popularitetstävling hellre än djup och insikter.
Å vilken dag.


Nu dagen efter och jag är helt slut.
Sent igår, middag och vin hos Jouma och The Gun.
Ikväll 50-årsfest med åttiotalstema.
Bestämde mig för att köra Miami Vice-stuk på min outfit.
Tänkte mig vit kostym a la Don Johnson med hittade ingen.
Så det fick bli dubbelknäppt.

Har även arbetat hemma hela helgen.
Dammsugit huset, skurat golv, torkat av bord och soffor, kastat en massa bråte ifrån hemmakontoret.
Tidskrifter till förbannelse som jag aldrig läser i.
Bay, bay.

Putsade upp min Yamaha Bulldog 1100 och fotade den.
Den ska säljas å det känns tungt men tid finns sällan att åka så det är att kasta bort pengar att han den i garaget.
Om någon är intresserad att köpa så vet ni var jag finns.
Snart ligger den på blocket.

Idag vårstädning i bilen som var grymt skitig.
Solen värmde och jag njöt med en mild bakfylla i systemet.
Stenar å hundhår, flaskor å burkar.
Så vacker nu efteråt, nästan som ny.

Trött, trött, trött...
I morgon troligtvis ännu tröttare.
Vilodag.

Sedan turné till Götelaborg i några dagar för att umgås med Mentorn, misstänker att även Mr Rare dyker upp när vi smyger ut på stan. Först Elfsborg mot IFK Gbg på måndag å så stormatchen ÖIS-BP på onsdag. 
Det sistnämnda lär bli ett blixtrande möte inför storpublik på den nya arenan i Eventstaden.
 

Ett skrivuppdrag fick mig att börja reflektera över den tid som flytt.
Plockade fram gamla pärmar med tidningsurklipp från fotbollskarriären och började bläddra.
Det var länge sedan jag tittade i dom så det blev en rätt trevlig stund.
Så man sett ut...

En sak som slog mig var hur media har utvecklas genom åren.
Då menar jag inte kvalitativt i första hand utan kvantitativt.
Jag spelade allsvensk fotboll mellan 1989 och 1995 innan jag drog utomlands i tre år.
När jag kom tillbaka 1999 var det en helt ny värld. 
Alla år(utom 1995) innan utlandsflytten spelade jag i lag som slogs i toppen av allsvenskan.
Två silver och tre brons tror jag ligger i en väska ute i garaget.
Med dagens mediabevakning skulle jag tro att mina pärmar vore tre gånger så många, dessutom skulle det naturligtvis gå att hitta massor av prylar på You Tube och andra platser på nätet. Å det utan att ha varit den absolut största stjärnan i laget.

Dagens elitspelare är så satans bortskämda utan att dom förstår det själva.
Hur ska dom kunna göra det.
Dom vet ju inget annat och tar för givet att det ska finnas en tevekamera och ett gäng skarpa pennor så fort dom slagit en bredsida till kompisen i backlinjen. Medvetenheten är hundraprocentig hos de flesta och utbildning i hur man ska bete sig är inget ovanligt hos fotbollsklubbarna. Med teveutvecklingen och nätets alla kanaler missas inte enda händelse i den svenska fotbollen. Mål, fula sparkar, räddningar, passningar och sköna dribblingar, allt registreras och skickas ut till alla som vill ha.

Själv sköt jag en handfull rökare i kryss och nättak under karriären och det enda som går att söka på nätet är två fula tacklingar, en av mig och en mot mig. Faktum är att tidningarna inte alltid sände ut egna reportrar utan använde lokaltidningarnas texter i sina egna tidningar, rakt av. 
Expressens Mats Olsson har någon gång sagt att hans tidninga på allvar diskuterade att helt sluta att rapportera om den allsvenska fotbollen under 80, eller om det var 90-talet. 
Ingen var ju ändå intresserad.

Man lever i den tid man gör och det finns ingen anledning till bittra tankar för då visste ju inte jag någonting annat än det vi hade. Man blev glad när det någon enstaka gång stod nått på sportsidan i en kvällstidning, vid några få tillfällen var jag med i teveintervjuer och det var otroligt stort. Å radion? Jorå, där dök det upp gubbar med mick och muff då och då.

När jag 1999 kom tillbaka till svensk fotboll så inleddes den enorma hype som den svenska fotbollen haft sedan dess.
Kan man kalla det hype då?
Nåväl, vid den tidpunkten började svenska spelare att skriva på egna hemsidor, det som senare skulle utvecklas till den bloggexplosion vi ser idag. 
2001 började varenda match i allsvenskan sändas på Com Hem.
2000 kom det första numret av Aftonbladets sportsatsning med det rosa Sportbladet, Expressen hade försökt med en egen bilaga flera år tidigare men i krisens spår lades den ner.
Internetsajter i massor, webb-tv satsningar, podradio, mobiltelefonsatsningar och hur mycket mer som helst bevakar varje steg fotbollspelarna tar idag. 
Det är sjukt i förhållande till kvaliteten på produkten men så länge det är kommersiellt befogat så att alla tjänar pengar på det då kommer hysterin fortsätta. 
Jag är förvånad, har ofta funderat på när bubblan ska spricka men hela cirkusen verkar bara bli intensivare för varje år som går. Satsningarna på allsvenskan är hysteriska och införmagasinen är idag snart uppe på tegelstensnivåer.

Det är en underlig värld, jag lever i den fortfarande.
Fick inte med mig mycket av mediauppmärksamheten under min egna fotbollskarriär men har fått ut desto mer efteråt.
Men jag klipper inte längre ut de artiklar jag eventuellt dyker upp i.
Det behövs inte.
Man kan ju alltid egosurfa på google...