header
header
header
header
header
18 Januari 22:14

Level 42-En tonårsmardröm


Helst vill jag lyfta fram saker jag gillar på den här sajten.
Musik, böcker, fotografer, bilar, människor å så vidare...
Men en diskussion under lunchen idag gjorde mig stel av fasa.


Level 42. Detta hemska 80-tals band.
Ämnet kom av någon anledning upp och utan att jag hann parera var jag mitt i en hemsk verbal tala i tungor-ramsa med fler svordomar än man kan räkna.
Detta pop-jazz-funk band var det absolut värsta hatband som jag hade under hela min uppväxt. Basisten och sångaren Mark King var den töntigaste antihjälten som jag kunde komma på. Det sas att han va grym på basen men för mig spelade det ingen roll alls. Han hade detta underbara instrument precis under halsen och slog på strängarna med sin ena tumme. En fjant. Att han dessutom redan då såg ut som en gammal gubbe med så tunt hår att det såg ut som flint gjorde inte saken bättre.
Jag retade mig lika mycket på den tunna räkan som spelade keyboard och sjöng  refrängen i Lessons in Love. Åtminstone är det mitt minne från den video som snurrade på MTV.  Bandet hade två monsterhits, "Lessons in Love" och "Running in the family." Jag avskydde båda.

Trodde nog att mina negativa känslor kring detta band i allmänhet, men basisten Mark King i synnerhet, hade svalnat. Icke. Jag blev högröd i ansiktet och kunde knappt äta. Dystert. Fånigt.
Men vissa trauman från ungdomen kommer man bara inte ifrån.
Sedan är det ju lite olyckligt att mina två största basisthjältar ifrån 80-talet, John Taylor i Duran Duran och Peter Bergstrand i Lustans Lakejer, båda hade sina basar strax under hakan. Men dom slog fan i mig inte på strängarna med sina tummar.



Kommentarer
Stäng
Prairie // February

Prairie // February 24 2010 at 3:14 pmKim and Venice: This is dumb! I thought we were all adults here who can think for ourselves share info and give our opinions freely.We are all from different walks of life and because we are we bring different views aspects and insights to the di0.susioncAndR3s;we all have one thing in commonR30;We love our Country Constitution and our Freedom.Peace to all of youR30;LindaPS I miss her too! *brushes back tear*
Skrivet av: | 2017-04-28 10:47:20 |  Svara
 
That's 2 clever by h

That's 2 clever by half and 2x2 clever 4 me. Thskan!
Skrivet av: | 2015-10-15 07:41:46 |  Svara
 
Kungen


Ja ja, du vet ju att det bor en liten Mark King i oss alla.....

Skrivet av:Dala | 2011-01-22 21:42:33 |  Svara
 
Re: Förvånad!

Mr RaRe: Det är för att nästan ingen läser denna blogg längre! Men jag kämpar på.

Roffe Z: Skärp dig!
Skrivet av:Blohm | 2011-01-22 21:16:50 |  Svara
 
Förvånad!

Att du inte fått fler kommentarer på denna...!
Skrivet av:MrRaRe  | 2011-01-22 20:40:57 |  Svara
 
Mark King är kung!


Ha ha ha!

Level 42 på Hovet, headbanga med synthluggen, spela luftbas med tummen, det var tider det!!

Skrivet av:Roffe Z | 2011-01-19 14:01:30 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


13 Januari 21:26

Möt aldrig dina idoler?

Möt aldrig dina idoler för du blir alltid besviken.
Det har jag alltid sagt.
Å besvikelsen är ju en sak att hantera men det finns ju några andra tankar om idoler och stjärnor av olika slag. Hur mycket vill man egentligen veta om dom?


Niklas Wahllöf skriver om detta i en TV-krönika i DN från i tisdags.
Trenden de senaste åren är ju att alla stjärnor ska avmystifieras som han uttrycker det. Det vimlar av biografier i bokform där kändisar vräker ut sina liv och berättar allt. Även 20-åringar med all sin erfarenhet.
Vi har alla TV-program med Stjärnor på slott, Så mycket bättre, Berg flyttar in och Sommarpratarna som förstås även finns i radion vilket naturligtvis är originalet.
Här går alla in i sig själva, bjuder på trauman och dåliga upplevelser precis som bra och lyckliga ur sina liv. Jag har märkt att jag själv gärna lyssnar, tittar och läser.
Har tyckt att det är lite spännande och intressant att från källan höra hur det varit.
På riktigt och inte filtrerat via en skvallertidning eller liknande.

Men Wahllöf har en stor poäng i sin text.
Om dessa stjärnor och kändisar klär av sig så naket så blir dom till sist som vem som helst. Man avstjärniserar stjärnorna. Å vem vill ha vem som helst som idol?
Är det inte det ouppnåeliga, det mystiska, de stängda dörrarna till hem och hjärta som skapar intresset. Samt begäret att se upp till någon som man tror är lite bättre, lite finare och lever ett mycket coolare och flashigare liv.

Jag ställer en retorisk fråga här ovan. Svaret är uppenbarligen Nej.
Kändisprogrammen drar storpublik, böckerna säljer som smör, intresset för stjärnorna verkar vara outtömligt.
Själv är jag med i delar av det flödet. Men jag måste erkänna. Visst beundrar jag mer de artister av olika slag som håller hårt på sin integritet och inte släpper in öppna-ditt-hjärta-journalistiken till sig. Mystiken känns mer tilldragande.
Tror jag. Eller kanske inte. Jo, så är det.





12 Januari 21:12

Svarta, mörka, trista å snygga ibland


Jag steg ut genom skjutdörren från mataffären och möttes av en svärm svarta korpar. Mot mig kom en stor och bred vägg av kvinnor på väg mot kollektivtrafiken.
And they where all dressed in black.






Svart är vår nationalfärg. Om svart är en färg.
En vinter i Sverige, eller åtminstone i Småstan, bjuder sällan på några färgglada klädval under den mörka perioden.
Vi är rätt trista och jag är inget undantag.

Vi hade fest hemma på nyårsafton, vi var åtta personer och alla var klädda i svart. Vackra och stilfulla kläder men svarta. Det var bara jag som hade ett par färgglada strumpor från Happy Socks. En riktig rebell va?

Varje morgon skjutsar jag in sambon till stan, vi passerar centralstationen med busstationen på samma plats. Horder av folk som ankommer regionens nav för att arbeta. Som en myrarmé sprider de sig in på gator och över torg, de är alla klädda i svart. Det blir lite ondskan i Sagan om Ringen-filmerna. Orker som ska ta över via våld som en stor mörk massa.
Eller kanske mer som mörka vålnader som lobotomerade marscherar i långa rader med huvudena hängande och blicken i backen. 
Rätt hotfulla. Men mest trista.



12 Januari 15:44

2011-Ett trendbrott?

Mörkret sänker sig. Onsdag eftermiddag i småstan, slasket dras runt av hukade och trötta invånare. Det är en hård vinter och slutet siktas inte ens längst där framme i förarhytten.

Småstadens stolta slott
står stadigt i kylan och snön, kommunalarbetare bygger optimistiskt ett soldäck ute i Svartån som om dom visste nått som vi andra inte vet.
Anrika Stora Hotellet lyser mörkt gult i det ankommande mörkret och på Järntorget är isbanan på plats utan deltagare då ännu fler kommunalarbetare med reflexkläder bygger, förändrar och kör med sina lastbilar.
En färdig stad dröjer.

Kommer på mig själv med att jag aldrig lär mig. Denna tid, strax efter alla helger då Sverige vaknar upp en smula och åter svarar på mail och telefonsamtal, då går jag alltid ner i humör. Varför? Jag borde njuta av lugnet fast lugnet gör mig rastlös men ändå passiv. Allt oftare funderar jag på att fly och flytta utomlands under den mörka tiden av året. För mig finns ingenting här att göra. Men det finns förstås annat att ta hänsyn till än bara sig själv. Så man krigar vidare...

Förra året drog jag till Dublin vid den här tiden, allt för att få inspiration och ett avstamp mot våren. Det var en fullträff. Kanske blir det en resa utomrikes även detta år? Europa troligtvis även om jag allt oftare drömmer mig bort till Seattle och Portland av någon anledning. Har fått för mig att det är städer, en region, där mycket händer, coola människor och ett PB-klimat. Nordvästra USA.
Jag kan ha fel. Men det vet man ju inte innan man får se det själv.

Målet inför förra året var att få en frilansverksamhet som rullade över årets alla 12 månader. Det har jag misslyckats med. För varje år som gått har det visat sig att jag kommer allt mer bort ifrån jobben på den internationella fotbollen. Denna vinter-vår står uppdragen på noll och jag inväntar allsvenskan som jag hoppas ska bli lika intensiv som förra säsongen. I övrigt har jag jobbat, men allt för sporadiskt, med andra uppdrag av skild art. Det dyker upp nått här och där men inget så omfattande att jag kan bygga nått av det.
Återigen står man där och funderar på vägval.

Det löser sig alltid för dig brukar folk säga och hittils har det varit så.
Men ärligt. Jag har jobbat som frilans inom fotbollen i TV, radio och tidningar sedan 2001. Fram till 2009 gick det hela tiden uppåt, framåt och det var inspirerande. Sedan 2009 har konjunkturkurvan vänt nedåt och fortsatt nedåt när det kommer till bredd i uppdragen. Å andra sidan har det blivit mer i det uppdrag jag har kvar.
Men precis som en underleverantör inom bilindustrin är det farligt att enbart stå på ett ben. Inom TV-branschen vet man liksom aldrig.

2011 måste innebära ett trendbrott.
Visst blogga, twittra, fotografera till blogg och lägga ut är kul men ger inte mycket i inkomster. När det kommer till skrivande är allt på nätet som jag är inblandad i jobb utan ersättning. Men det tar tid och många menar att jag behöver vara där för att synas. Fast det emellanåt innebär energidrenage.
2011 måste innebära mer jobb med lön och mindre utan. 2011 måste innebära jobb under hela året. Jag kan inte fortsätta så här i all oändlighet.

En kvinna sparkar i gruset så att det yr in i rutan där jag sitter, en annan håller på att halka omkull på isfläck, mörkret har nu tagit över helt och invånarna är på väg hem efter arbetets slut. Bussar brummar och slirar, bilar far beslutsamt förbi mig där jag sitter. Ytterligare en januaridag håller på att fly undan ljuset för att välkomna det molokna och långsamma vintermörkret.
Jag vet att det kommer en ny i morgon med nya krafter, nya tankar och en förhoppning om mer ljus i tillvaron




9 Januari 20:39

Addicted-Kampen mot sockersuget. Del 1


































T
ryckte i mig denna underbara GI-burgare i går kväll. En grymt god liten middag.
Tjugo minuter senare var jag hungrig igen. Grrrrr...
Jag är inne i en omställningsprocess.
Tänker ständigt på mat.

En vecka in i sockersugsrensningen är jag i min egna lilla variant av rehab.
Huvudet är tungt och värker ständigt, jag är otålig och otrevlig och arg. Det är som om någonting rör sig inne i min kropp, den kan inte slå sig till ro utan allt är hela havet stormar. Jag vankar omkring som en isbjörn på zoo och vill bara skrika aghhh.
Jag ser fladdermöss, skriker akta då de där fåglarna som kommer flygande ur väggarna inte smäller in i huvudet, hukar mig, darrar och skäller på stackars doggen då glas far i golvet, krasar sönder och yr små bitar i hela köket. Hon ville ju bara ha en liten snacks av det där goda på diskbänken. Heaven and hell, upp och ner, galet å så biter jag mig i tungan och försöker bli lugn och snäll. Det är som en disig hösteftermiddag med spöregn. Man ser inte klart, det snurrar, är galet och mörkt.

Jag tänker inte på annat än mat, när jag tryckt i mig frukosten börjar jag fundera på lunchen å va fan ska jag trycka i mig som mellanmål? När lunchen är klar bläddrar jag i mina GI böcker för ett förslag till middag. Dricker kaffe före mellan och efter, det ska ju hjälpa till med förbränningen av fettet som är syftet med detta. Mmm, det har börjat brinna där inne bakom fettbomben till livboj som när jag inte var uppmärksam satte sig där för något halvår sedan. Bastard. Vilken skojare va?
Igår, efter några timmar inne i city, där vännerna satt på kafé framför mig med varsin gigantisk ost å skinkmacka, ni vet, den där smaskens mumma som finna på Espresso House. Min favorit som jag alltid käkat innan mitt nu nya liv som GI-Jay.
Det dräglade och droppade från min mun ner på bordet där min stackars kaffe stod och skakade. De båda vännerna tuggade och sög, drog och svalde bakom nöjda grin. Ville helst bara ge dom varsin dansk skalle när jag kom på att det var jag som tipsat om de där dijonsenapspenslade mackorna. AAAhhhhhh...

Men jag stod emot, inledde jakten på lite frukt. Sprang in i kiosk efter kiosk men ingen frukt bara långa rader av godis, läsk, glass och annat mojs. VILL HA!!
Va fan, idioter ville jag skrika och ge dom jävlarna som sabbar hela samhället med deras sockerbombsataljéer. Hjärnan pös och rök sipprade ut ut porerna, upplösningstillstånd, galenskap å mord i blick.
Fram till kassan å fråga:
Frukt?
Tyvärr!
FAAAAAAN!! HELVETE!! IDIOT!

Ut ur lokalen in i nästa, dunka, dunka i huvudet och snart någon att slå på käften. Måste få.
Ingen frukt.
Vänner och flickvän som fångar upp mig, lugnar mig, tröstar mig.
Vi löser det här Pelle, vi ska finna lite frukt till dig.
In i en bil, köra, köra, köra, hitta affär, skicka iväg springare eftersom dom var oroliga för mig, mitt humör...
Tillbaka med genomskinlig påse, två bananer, två äpplen. Prisa gud! Härlig äro jorden, härlig äro himlen eller nått liknande. Swoop, en banan på ett nafts, smack, en stor tugga på det röda fina äpplet å så åååååååååå, mum, mum, muuums. Nirvana.
Mitt fix, mitt härliga underbara kvickfix, så såg jag världen runt omkring  mig igen. Ett leende, jag var tillbaka.

Naturligtvis lägger man även in ett träningsläger samtidigt.
Jogga, jogga, jogga, snöpulsa, styrketräning.
Fettet ditt fetto: Burn, burn motherfucker. Go away, stick och brinn å man kollar ungefär varje halvtimma om det syns. Har jag inte blivit lite smalare? Snabbt resultat? Ha,ha,ha. Hålla in magen, sträcka på bröstet, ut med röven.
Men nä: Lika jävla osmaklig som tidigare. Men du, kanske, vikten ner?
94 kilo för några dagar sedan. Ett par måste man väl ändå gått ner.
En vecka för satan. Jo, så måste det va, det brinner innifrån.
Å så upp på vågen sex dagar efter starten. HJÄLP. NEJ. SHIT; SHIT; SHIT.
95 kilo!
Hur är det möjligt? Skiter i det här. Surar. Underläppen i golvet. Näe. Meningslöst.
Trycker i mig ett par morotsstavar, några paprikastänger inrullade i ost för det skriver dom att man får å så går jag vidare. Snart läggdags, ny dag, ytterligare en dag mot målet. Januari ut utan annat än my boring friend GI-Johnny.
Sockersuget på väg ut ur kroppen, en seglivad kamp, men det ska gå.
I morgon är en annan dag.
En annan vecka.
Vecka 2.




3 Januari 16:36

Så har jag börjat Twittra också...


Så har jag börjat Twittra också. Många säger att om man jobbar inom mediabranschen bör man finnas med där.
Det innebär att jag numer bloggar här på blohm.se, jag har min rätt nystartade fotoblogg som ni finner länken till i högermenyn på denna sida. Jag har registrerat mig för Flickr och lagt in några få foton för att kolla hur det fungerar och så finns jag förstås på Facebook som större delen av vår västvärld.


Det innebär en rätt bred placering inom de sociala nätverken, de sociala medierna, som många tycker att man måste delta i om man lever i en modern värld. Jag vet att det finns fler platser att synas på och höras i, t ex Gowalla eller Linkedin, Picasa och varför inte Youtube och Wikipedia.
Det tar aldrig slut.

Väldigt många tycker alltså att det är mycket viktigt för min karriär att slunga ut mina tankar, texter och bilder på nätet för att "kanske" få fler jobb. Att synas i det extrema bruset, att sticka ut och ta plats.
Vissa gör det säkert enbart för sitt privata bruk, sitt behov av bekräftelse eller kanske ren rädsla för att hamna utanför.
Jag gör det mest yrkesmässigt. Att få visa upp mina texter, att kanske väcka någon tidningschef och få fler skrivjobb, till exempel.
Väldigt naivt, jag vet.

För faktum är att jag inte fått en enda(bortsett för ett Dj-gigg på SR-Örebro) förfrågan eller nyfiken kontakt genom allt det slit som det faktiskt innebär att fylla upp alla ytor i cybervärlden med någon sorts kvalitet, som faktiskt är min ambition.
Men jag är väl naiv. Eller hur?

Sen säger ni säkert att man gör det för sin egen skull. För att få ur sig tankar man bär på, vara lite lustig ibland, hålla kontakten med gamla vänner andra gånger. Om någon läser det är inte så viktigt...
Ja visst sörru!
De allra flesta som skriver och deltar i denna verksamhet gör det för någon typ av bekräftelsebegär, eller kanske med en baktanke att finna affärskontakter, jobb, kärlek eller om möjligt någonting annat.
Åtminstone gör jag det.
Åttio procent är en direkt yrkesmässig tanke bakom, resten är för att hålla kontakten med vänner där skoj och rätt meningslösa kommentarer flyger fram och tillbaka. Visst, det är kul emellanåt men det triggar inte mig.

Nu finns det då två varianter(eller säkert fler)på slutsatser varav det ena är en fråga. Är det så att jag inte fattar och vet hur man navigerar inom denna relativt moderna kommunikationsvärld? Därav det dåliga kommersiella resultatet?
Eller vad säger ni läsare om det?

Det andra är att hela denna verksamhet är en bluff där viktigheten och värdet upprättshålls av individer som har ett intresse av att hålla det som viktigt av rent affärsmässiga orsaker.
Alltså sånna som sitter på rättigheter och äger bolagen bakom alla ord, länkar och Facebookgrupper.

Själv känner jag mig lite tom och vilsen. Vet inte riktigt vad jag ska göra med allt det här. Så mycket kommunikation till väldigt lite kommersiellt värde, jag lever ju faktiskt på detta, jag är ju en frilansande skribent, bland annat.
I slutändan handlar det ju ändå om att få in pengar till mat och hyra samt gärna lite bus och konsumerande emellanåt.

I den riktiga världen alltså, där man går på marken och möts ansikte mot ansikte. Kalla mig gärna gammalmodig men det är rätt trevligt det också.
Geniala tankar föds bäst ur långsamhetens malande.
Eftertanke, mognad, beslut.





2 Januari 20:14

Dorothea Lange 1895-1965

Dorothea Lange var en amerikansk dokumentärfotograf. Hon föddes i Hoboken, New Jersey 1895 och dog i San Francisco 1965.
Jag upptäckte hennes bilder på en utställning för några år sedan och blev väldigt glad att hitta en bok med några av hennes mest berömda fotografier på Fotografiska i Stockholm förra måndagen.






Migrant Mother, Nipoma, Kalifornien från 1936 är kanske hennes mest berömda foto.
Hennes egna ord om bilden enligt en intervju, om man får tro wikipedia, lyder...
"In 1960, Lange spoke about her experience taking the photograph:
I saw and approached the hungry and desperate mother, as if drawn by a magnet. I do not remember how I explained my presence or my camera to her, but I do remember she asked me no questions. I made five exposures, working closer and closer from the same direction. I did not ask her name or her history. She told me her age, that she was thirty-two. She said that they had been living on frozen vegetables from the surrounding fields, and birds that the children killed. She had just sold the tires from her car to buy food. There she sat in that lean-to tent with her children huddled around her, and seemed to know that my pictures might help her, and so she helped me. There was a sort of equality about it."


Dorothea Lange började som porträttfotograf men gick över till dokumentärfotograferande under den stora amerikanska depressionen under 1930-talet. Det är också dessa foton som hon är mest känd för.
Jag blir extremt tagen av hennes bilder på hemlösa och arbetslösa som for USA runt på jakt efter arbete i nödens år under och i efterdyningarna av depressionen. Bilderna är så starka, så gripande, så avslöjande men samtidigt så poetiskt vackra.
Jag sugs rakt in i de svartvita desperata men ändå älskvärt dokumenterade fotona. Familjer på väg, arbetare i väntan på jobb, den döde vid träkyrkans port, de hemlösa liggandes på trottoaren, långa raka vägar genom prärielandskap.
Det är så amerikanskt på nått sätt. The land of hopes and dreams.
Skulle vara intressant att se ett motsvarande dokumentärt fotojobb genom USA i nutid i denna moderna depression. Kanske finns den redan.


Så här ser boken ut och går att beställa på Phaidon Säkert också på Fotografiska när deras nätshop kör igång.
Vill ni spana på fotografierna på nätet finns en hel del under Dorothea Lange.
Alla är inte hennes under länken men jag tror ni ser vilka svartvita foton som jag menar.



29 December 22:03

Fantastiska Fotografiska

Andra besöket på Fotografiska i Stockholm blev lika bra som det första.
Det är en enastående plats att flyta runt på.
Trivsamt, varmt, luftigt och hittils mycket bra utställningar.
Numer också med ett café högst upp med stora fönster ut mot vattnet med vansinnigt vacker utsikt. Å då är det vinter. Vad månde bliva...


Lady Warhol och Fashion hette två av utställningarna.








25 December 12:49

Försenad julhälsning...

Ett tekniskt litet missöde har försinkat detta inlägg.
Men eftersom det är tradition enligt denna blogg så önskar jag er ändå en synnerligen God Jul med världens bästa julberättelse.


Auggie Wren´s Christmas Story by Paul Auster




20 December 21:26

De här hjältarna kämpar även för dig och mig...

Liu Xiaobo kunde inte komma för att ta emot Nobels fredspris förra veckan. Hans stol stod tom medan fredsprisgalan rullade loss med fina tal och uppträdanden av diverse artister. Vad man än tycker om dessa galor är det viktigt att komma ihåg alla modiga och viktiga individer som offrar sina liv för demokrati, yttrandefrihet och sin egen frihet att få leva sina liv precis så som dom själva vill. Jag är inte alls säker på att jag själv skulle ha den styrkan och det modet Troligen inte.






















Xiaobo är en av alla modiga. Förra året var jag på ett litet möte med två andra. Mötet var arrangerat av tidningen Independent World Report och tidningens chefredaktör Tasneem Khalil, själv en politisk flykting från Bangladesh.
En av dom var den syriske författaren Faraj Bayrakdar som satt 14 år i syriska säkerhetstjänstens fängelse mitt ute i öknen. 14 år av förnedring och försök till mänsklig nedbrytning. I Örebro, framför mina ögon, såg han så oerhört blyg och tillbakadragen ut. Hur har denna man kunnat klara livet i den miljön han berättar om. Fångar som får döda råttor nedkörda i halsen bland annat. Faraj säger att han varit halvvägs till dödsriket. Han berättar hemskhet efter hemskhet som om det var den självklaraste saken i världen. Och det var det väl för honom. Men han pratar om hopp också. Vore jag i hans kläder skulle jag vilja döda, misstänker jag, även om det förstås skulle vara emot mina grundvärderingar.

I sin fängelsecell skrev Faraj en bok på cigarettpapper som smugglades ut och sattes ihop till en helhet. Jag har inte läst den än, den finns på svenska. Där får vi veta vad som sker bakom höga murar och stängda dörrar i landet Syrien. Å det är en lång resa genom helvetet enligt recensioner jag läst.
Han ville att vi skulle få veta och full av mänsklig urvilja såg han till att vi fick det.
Det är personer som Faraj Bayrakdar och Liu Xiaobo som gör att inte totalitära stater, icke humanister, diktatorer och antidemokrater vinner i slutändan.
Så länge dessa kämpar uthärdar finns det hopp för en allt mer mörk och skrämmande värld.

Faraj Bayrakdar blev fri år 2000 tack vare en internationell kampanj som inleddes efter att hans försvarstal i Syriens högsta domstol blev publicerad utomlands.
Det går att sätta tryck även på diktaturer, ibland tar det enorm lång tid att få resultat men det går. Vi måste alla stödja organisationer som jobbar för att få fria samvetsfångar, dissidenter och demokratiförespråkare. Vi måste göra det för att dom ger sina liv för oss, dom gör det efter sin egen övertygelse att det är det enda rätta. En värld utan frihet, såväl fysisk som mental vill inte dom leva i.
Inte jag heller.

Ni som vill stödja detta kan börja med ett musklick på datorn under:
Veckans Vädjande.
Svårare behöver det inte vara.
Vill man sedan göra mer så finns det tusen vägar att gå.



Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg