Sociala medier blir vad man gör de till.
Det är alltså upp till dig hur mycket och på vilket sätt du vill delta.
Många säger att det är viktigt för demokratin att alla får möjlighet att delta i debatten och göra sin röst hörd. Att man kan förändra.
Jag respekterar detta. Troligtvis är det på något sätt även sant.

Men, detta trista men...
Jag har nu använt twitter under en period.
Snabbt valde jag att följa olika tidningars debattsidor, kultursidornas starkaste krönikörer, kända bloggare inom politik, kultur och media.
Tänkte att det måste ju vara bra att hänga med, att få det gottaste levererat vid dörren så att säga. Att slippa bläddra igenom hundra sidor av meningslöst skit för att nå fram till de få sidor som ska vara intressanta att läsa.

Det som nu slår mig är hur många relativt meningslösa debatter som skjuts ut ifrån diverse mediafabriker. Ofta ifrån Stockholm men inte alltid.
Till exempel Solsidandebatten, om ni hängt med där?

Ser man det till bekräftelsen via twitter så är det relativt internt.
Kollegor som hejar på varandra eller hånflinar åt motståndarnas "dåliga" åsikter. Popvänster mot höger, vänsterfeminister mot högerfeminister, unga feminister mot äldre feminister, de känsliga skribenterna mot näthat mot de som visserligen ogillar näthatet men som tycker att man får stå ut om man skriver i offentligheten. Kränkta kulturarbetare mot kulturskribenter, kritiker eller kulturkollegor och kanske några skvättar med Let´s Dance dramatik.
För och emot.

Frågan är vad som kommer ut av alla dessa, i mitt tycke, ofta tröttsamma ordflöden. Utvecklas våra tankar och vårt samhälle?
Eller sitter bara de olika sidorna och bevakar sina intressen ifrån sina egna skyttegravar. Känns det inte som att vi gör det väldigt svårt för varandra, skapar debatter för att få synas och höras.
Ibland känns det som att det är en väldigt liten krets mediepersonligheter som enbart bekräftar varandra i det vi kallar sociala medier.

Hur många utanför mediavärlden bryr sig om huvuddelen av de här debattexterna som levereras varje dag. Alltså de som vi ibland lite slappt kallar för vanligt folk. Å nej, jag är inte KD:are och detta har inget med verklighetens folk att göra.
Men, hur många läser debatterna i papperstidningarna?
På twitter följs de flesta inte av fler en ett par, kanske tre tusen personer varav en stor del alltså på något sätt är kollegor eller sammanlänkade på annat sätt. Medlöpare och motståndare. Som sagt, lägren måste bevaka sina intressen.

Det bästa hittills med twitter är nyhetsflödena, fotbollsinformation, amnesty och liknande, musik och boktips samt krönikor om dessa två ämnen.
Å så självklart de bekanta och vännerna som man byter strunt med då och då.

Läste en text av Susanne Ljung i Di Weekend från helgen vi nyligen lämnat bakom oss. Den handlade om mode, ett ämne Susanne ägnat mycket tid åt de senaste åren. Hon är en rutinerad journalist och skribent som har skrivit om bland annat musik, film och resor förutom den modejournalistik hon nu pysslar med.

Susanne är en sådan där journalist som jag så gärna skulle vilja nå upp till. Jag tycker att hon är briljant på det hon gör. Själva grundjobbet alltså. Men lika mycket gillar jag henne för hennes förhållande till yrket. Hon är inne i det för att göra jobbet och inte alls för att synas i divese sammanhang bara för att få vara med att synas. Hon agerar nästan bara i yrkesmässiga sammanhang när hon hörs eller syns i media. In i hetluften för största möjliga uppmärksamhet och sedan ut.

Vill man skulle man kunna säga att hon tillhör den gamla tidens journalister, tiden innan skribenternas bildbyline var viktare än själva texten. Eller kanske kan man motsägelsefullt säga att hon va en av de första moderna kvinnliga skribenterna inom det populärkulturella området. Hon anses nämligen vara lite av en kvinnlig pionjär där hon va en av de första kvinnorna som till exempel skrev om musik på ett personligt sätt. Jag kan inte bedöma det men kommer ihåg hennes texter ifrån det 80-tal som jag växte upp i. Hennes och Kristina Adolfssons.

Jag känner förstås inte Susanne men uppfattar henne som tuff och fylld av självförtroende. En genomprofessionell journalist som har förmågan att väva ihop särintressen som musik eller mode i ett historiskt samhällsperspektiv. Hon ser inte ämnena som egna små öar utan sammanflätar dom till ett större sammanhang.

Precis som hon gjort i det hyllade radioprogrammet "Stil" i P1.
Programmet möttes till en början av starkt motstånd.
Va fan, ytligt mode i P1, aldrig! Sa kritikerna.
Men hon mötte kritiken genom att göra ett av de bästa programmen om mode någonsin i svensk etermedia.
Djupdykning, bakgrund och framställande. Briljant som sagt.

Skriver numer bokrecensioner för en nätsajt som heter Kulturdelen.com.
Länk till kulturdelen finns alltid här på starsidan en bit ner till höger.
Just nu kan ni även finna den HÄR.
Här under kan ni också klicka er in och läsa mina senaste texter om ni vill.



Alex Schulman





Yoko Ogawa

Helst vill jag lyfta fram saker jag gillar på den här sajten.
Musik, böcker, fotografer, bilar, människor å så vidare...
Men en diskussion under lunchen idag gjorde mig stel av fasa.

Level 42. Detta hemska 80-tals band.
Ämnet kom av någon anledning upp och utan att jag hann parera var jag mitt i en hemsk verbal tala i tungor-ramsa med fler svordomar än man kan räkna.
Detta pop-jazz-funk band var det absolut värsta hatband som jag hade under hela min uppväxt. Basisten och sångaren Mark King var den töntigaste antihjälten som jag kunde komma på. Det sas att han va grym på basen men för mig spelade det ingen roll alls. Han hade detta underbara instrument precis under halsen och slog på strängarna med sin ena tumme. En fjant. Att han dessutom redan då såg ut som en gammal gubbe med så tunt hår att det såg ut som flint gjorde inte saken bättre.
Jag retade mig lika mycket på den tunna räkan som spelade keyboard och sjöng  refrängen i Lessons in Love. Åtminstone är det mitt minne från den video som snurrade på MTV.  Bandet hade två monsterhits, "Lessons in Love" och "Running in the family." Jag avskydde båda.

Trodde nog att mina negativa känslor kring detta band i allmänhet, men basisten Mark King i synnerhet, hade svalnat. Icke. Jag blev högröd i ansiktet och kunde knappt äta. Dystert. Fånigt.
Men vissa trauman från ungdomen kommer man bara inte ifrån.
Sedan är det ju lite olyckligt att mina två största basisthjältar ifrån 80-talet, John Taylor i Duran Duran och Peter Bergstrand i Lustans Lakejer, båda hade sina basar strax under hakan. Men dom slog fan i mig inte på strängarna med sina tummar.

Möt aldrig dina idoler för du blir alltid besviken.
Det har jag alltid sagt.
Å besvikelsen är ju en sak att hantera men det finns ju några andra tankar om idoler och stjärnor av olika slag. Hur mycket vill man egentligen veta om dom?

Niklas Wahllöf skriver om detta i en TV-krönika i DN från i tisdags.
Trenden de senaste åren är ju att alla stjärnor ska avmystifieras som han uttrycker det. Det vimlar av biografier i bokform där kändisar vräker ut sina liv och berättar allt. Även 20-åringar med all sin erfarenhet.
Vi har alla TV-program med Stjärnor på slott, Så mycket bättre, Berg flyttar in och Sommarpratarna som förstås även finns i radion vilket naturligtvis är originalet.
Här går alla in i sig själva, bjuder på trauman och dåliga upplevelser precis som bra och lyckliga ur sina liv. Jag har märkt att jag själv gärna lyssnar, tittar och läser.
Har tyckt att det är lite spännande och intressant att från källan höra hur det varit.
På riktigt och inte filtrerat via en skvallertidning eller liknande.

Men Wahllöf har en stor poäng i sin text.
Om dessa stjärnor och kändisar klär av sig så naket så blir dom till sist som vem som helst. Man avstjärniserar stjärnorna. Å vem vill ha vem som helst som idol?
Är det inte det ouppnåeliga, det mystiska, de stängda dörrarna till hem och hjärta som skapar intresset. Samt begäret att se upp till någon som man tror är lite bättre, lite finare och lever ett mycket coolare och flashigare liv.

Jag ställer en retorisk fråga här ovan. Svaret är uppenbarligen Nej.
Kändisprogrammen drar storpublik, böckerna säljer som smör, intresset för stjärnorna verkar vara outtömligt.
Själv är jag med i delar av det flödet. Men jag måste erkänna. Visst beundrar jag mer de artister av olika slag som håller hårt på sin integritet och inte släpper in öppna-ditt-hjärta-journalistiken till sig. Mystiken känns mer tilldragande.
Tror jag. Eller kanske inte. Jo, så är det.

Jag steg ut genom skjutdörren från mataffären och möttes av en svärm svarta korpar. Mot mig kom en stor och bred vägg av kvinnor på väg mot kollektivtrafiken.
And they where all dressed in black.





Svart är vår nationalfärg. Om svart är en färg.
En vinter i Sverige, eller åtminstone i Småstan, bjuder sällan på några färgglada klädval under den mörka perioden.
Vi är rätt trista och jag är inget undantag.

Vi hade fest hemma på nyårsafton, vi var åtta personer och alla var klädda i svart. Vackra och stilfulla kläder men svarta. Det var bara jag som hade ett par färgglada strumpor från Happy Socks. En riktig rebell va?

Varje morgon skjutsar jag in sambon till stan, vi passerar centralstationen med busstationen på samma plats. Horder av folk som ankommer regionens nav för att arbeta. Som en myrarmé sprider de sig in på gator och över torg, de är alla klädda i svart. Det blir lite ondskan i Sagan om Ringen-filmerna. Orker som ska ta över via våld som en stor mörk massa.
Eller kanske mer som mörka vålnader som lobotomerade marscherar i långa rader med huvudena hängande och blicken i backen. 
Rätt hotfulla. Men mest trista.

Mörkret sänker sig. Onsdag eftermiddag i småstan, slasket dras runt av hukade och trötta invånare. Det är en hård vinter och slutet siktas inte ens längst där framme i förarhytten.

Småstadens stolta slott står stadigt i kylan och snön, kommunalarbetare bygger optimistiskt ett soldäck ute i Svartån som om dom visste nått som vi andra inte vet.
Anrika Stora Hotellet lyser mörkt gult i det ankommande mörkret och på Järntorget är isbanan på plats utan deltagare då ännu fler kommunalarbetare med reflexkläder bygger, förändrar och kör med sina lastbilar.
En färdig stad dröjer.

Kommer på mig själv med att jag aldrig lär mig. Denna tid, strax efter alla helger då Sverige vaknar upp en smula och åter svarar på mail och telefonsamtal, då går jag alltid ner i humör. Varför? Jag borde njuta av lugnet fast lugnet gör mig rastlös men ändå passiv. Allt oftare funderar jag på att fly och flytta utomlands under den mörka tiden av året. För mig finns ingenting här att göra. Men det finns förstås annat att ta hänsyn till än bara sig själv. Så man krigar vidare...

Förra året drog jag till Dublin vid den här tiden, allt för att få inspiration och ett avstamp mot våren. Det var en fullträff. Kanske blir det en resa utomrikes även detta år? Europa troligtvis även om jag allt oftare drömmer mig bort till Seattle och Portland av någon anledning. Har fått för mig att det är städer, en region, där mycket händer, coola människor och ett PB-klimat. Nordvästra USA.
Jag kan ha fel. Men det vet man ju inte innan man får se det själv.

Målet inför förra året var att få en frilansverksamhet som rullade över årets alla 12 månader. Det har jag misslyckats med. För varje år som gått har det visat sig att jag kommer allt mer bort ifrån jobben på den internationella fotbollen. Denna vinter-vår står uppdragen på noll och jag inväntar allsvenskan som jag hoppas ska bli lika intensiv som förra säsongen. I övrigt har jag jobbat, men allt för sporadiskt, med andra uppdrag av skild art. Det dyker upp nått här och där men inget så omfattande att jag kan bygga nått av det.
Återigen står man där och funderar på vägval.

Det löser sig alltid för dig brukar folk säga och hittils har det varit så.
Men ärligt. Jag har jobbat som frilans inom fotbollen i TV, radio och tidningar sedan 2001. Fram till 2009 gick det hela tiden uppåt, framåt och det var inspirerande. Sedan 2009 har konjunkturkurvan vänt nedåt och fortsatt nedåt när det kommer till bredd i uppdragen. Å andra sidan har det blivit mer i det uppdrag jag har kvar.
Men precis som en underleverantör inom bilindustrin är det farligt att enbart stå på ett ben. Inom TV-branschen vet man liksom aldrig.

2011 måste innebära ett trendbrott.
Visst blogga, twittra, fotografera till blogg och lägga ut är kul men ger inte mycket i inkomster. När det kommer till skrivande är allt på nätet som jag är inblandad i jobb utan ersättning. Men det tar tid och många menar att jag behöver vara där för att synas. Fast det emellanåt innebär energidrenage.
2011 måste innebära mer jobb med lön och mindre utan. 2011 måste innebära jobb under hela året. Jag kan inte fortsätta så här i all oändlighet.

En kvinna sparkar i gruset så att det yr in i rutan där jag sitter, en annan håller på att halka omkull på isfläck, mörkret har nu tagit över helt och invånarna är på väg hem efter arbetets slut. Bussar brummar och slirar, bilar far beslutsamt förbi mig där jag sitter. Ytterligare en januaridag håller på att fly undan ljuset för att välkomna det molokna och långsamma vintermörkret.
Jag vet att det kommer en ny i morgon med nya krafter, nya tankar och en förhoppning om mer ljus i tillvaron

Tryckte i mig denna underbara GI-burgare i går kväll. En grymt god liten middag.
Tjugo minuter senare var jag hungrig igen. Grrrrr...
Jag är inne i en omställningsprocess.
Tänker ständigt på mat.

En vecka in i sockersugsrensningen är jag i min egna lilla variant av rehab.
Huvudet är tungt och värker ständigt, jag är otålig och otrevlig och arg. Det är som om någonting rör sig inne i min kropp, den kan inte slå sig till ro utan allt är hela havet stormar. Jag vankar omkring som en isbjörn på zoo och vill bara skrika aghhh.
Jag ser fladdermöss, skriker akta då de där fåglarna som kommer flygande ur väggarna inte smäller in i huvudet, hukar mig, darrar och skäller på stackars doggen då glas far i golvet, krasar sönder och yr små bitar i hela köket. Hon ville ju bara ha en liten snacks av det där goda på diskbänken. Heaven and hell, upp och ner, galet å så biter jag mig i tungan och försöker bli lugn och snäll. Det är som en disig hösteftermiddag med spöregn. Man ser inte klart, det snurrar, är galet och mörkt.

Jag tänker inte på annat än mat, när jag tryckt i mig frukosten börjar jag fundera på lunchen å va fan ska jag trycka i mig som mellanmål? När lunchen är klar bläddrar jag i mina GI böcker för ett förslag till middag. Dricker kaffe före mellan och efter, det ska ju hjälpa till med förbränningen av fettet som är syftet med detta. Mmm, det har börjat brinna där inne bakom fettbomben till livboj som när jag inte var uppmärksam satte sig där för något halvår sedan. Bastard. Vilken skojare va?
Igår, efter några timmar inne i city, där vännerna satt på kafé framför mig med varsin gigantisk ost å skinkmacka, ni vet, den där smaskens mumma som finna på Espresso House. Min favorit som jag alltid käkat innan mitt nu nya liv som GI-Jay.
Det dräglade och droppade från min mun ner på bordet där min stackars kaffe stod och skakade. De båda vännerna tuggade och sög, drog och svalde bakom nöjda grin. Ville helst bara ge dom varsin dansk skalle när jag kom på att det var jag som tipsat om de där dijonsenapspenslade mackorna. AAAhhhhhh...

Men jag stod emot, inledde jakten på lite frukt. Sprang in i kiosk efter kiosk men ingen frukt bara långa rader av godis, läsk, glass och annat mojs. VILL HA!!
Va fan, idioter ville jag skrika och ge dom jävlarna som sabbar hela samhället med deras sockerbombsataljéer. Hjärnan pös och rök sipprade ut ut porerna, upplösningstillstånd, galenskap å mord i blick.
Fram till kassan å fråga:
Frukt?
Tyvärr!
FAAAAAAN!! HELVETE!! IDIOT!

Ut ur lokalen in i nästa, dunka, dunka i huvudet och snart någon att slå på käften. Måste få.
Ingen frukt.
Vänner och flickvän som fångar upp mig, lugnar mig, tröstar mig.
Vi löser det här Pelle, vi ska finna lite frukt till dig.
In i en bil, köra, köra, köra, hitta affär, skicka iväg springare eftersom dom var oroliga för mig, mitt humör...
Tillbaka med genomskinlig påse, två bananer, två äpplen. Prisa gud! Härlig äro jorden, härlig äro himlen eller nått liknande. Swoop, en banan på ett nafts, smack, en stor tugga på det röda fina äpplet å så åååååååååå, mum, mum, muuums. Nirvana.
Mitt fix, mitt härliga underbara kvickfix, så såg jag världen runt omkring  mig igen. Ett leende, jag var tillbaka.

Naturligtvis lägger man även in ett träningsläger samtidigt.
Jogga, jogga, jogga, snöpulsa, styrketräning.
Fettet ditt fetto: Burn, burn motherfucker. Go away, stick och brinn å man kollar ungefär varje halvtimma om det syns. Har jag inte blivit lite smalare? Snabbt resultat? Ha,ha,ha. Hålla in magen, sträcka på bröstet, ut med röven.
Men nä: Lika jävla osmaklig som tidigare. Men du, kanske, vikten ner?
94 kilo för några dagar sedan. Ett par måste man väl ändå gått ner.
En vecka för satan. Jo, så måste det va, det brinner innifrån.
Å så upp på vågen sex dagar efter starten. HJÄLP. NEJ. SHIT; SHIT; SHIT.
95 kilo!
Hur är det möjligt? Skiter i det här. Surar. Underläppen i golvet. Näe. Meningslöst.
Trycker i mig ett par morotsstavar, några paprikastänger inrullade i ost för det skriver dom att man får å så går jag vidare. Snart läggdags, ny dag, ytterligare en dag mot målet. Januari ut utan annat än my boring friend GI-Johnny.
Sockersuget på väg ut ur kroppen, en seglivad kamp, men det ska gå.
I morgon är en annan dag.
En annan vecka.
Vecka 2.

Så har jag börjat Twittra också. Många säger att om man jobbar inom mediabranschen bör man finnas med där.
Det innebär att jag numer bloggar här på blohm.se, jag har min rätt nystartade fotoblogg som ni finner länken till i högermenyn på denna sida. Jag har registrerat mig för Flickr och lagt in några få foton för att kolla hur det fungerar och så finns jag förstås på Facebook som större delen av vår västvärld.

Det innebär en rätt bred placering inom de sociala nätverken, de sociala medierna, som många tycker att man måste delta i om man lever i en modern värld. Jag vet att det finns fler platser att synas på och höras i, t ex Gowalla eller Linkedin, Picasa och varför inte Youtube och Wikipedia.
Det tar aldrig slut.

Väldigt många tycker alltså att det är mycket viktigt för min karriär att slunga ut mina tankar, texter och bilder på nätet för att "kanske" få fler jobb. Att synas i det extrema bruset, att sticka ut och ta plats.
Vissa gör det säkert enbart för sitt privata bruk, sitt behov av bekräftelse eller kanske ren rädsla för att hamna utanför.
Jag gör det mest yrkesmässigt. Att få visa upp mina texter, att kanske väcka någon tidningschef och få fler skrivjobb, till exempel.
Väldigt naivt, jag vet.

För faktum är att jag inte fått en enda(bortsett för ett Dj-gigg på SR-Örebro) förfrågan eller nyfiken kontakt genom allt det slit som det faktiskt innebär att fylla upp alla ytor i cybervärlden med någon sorts kvalitet, som faktiskt är min ambition.
Men jag är väl naiv. Eller hur?

Sen säger ni säkert att man gör det för sin egen skull. För att få ur sig tankar man bär på, vara lite lustig ibland, hålla kontakten med gamla vänner andra gånger. Om någon läser det är inte så viktigt...
Ja visst sörru!
De allra flesta som skriver och deltar i denna verksamhet gör det för någon typ av bekräftelsebegär, eller kanske med en baktanke att finna affärskontakter, jobb, kärlek eller om möjligt någonting annat.
Åtminstone gör jag det.
Åttio procent är en direkt yrkesmässig tanke bakom, resten är för att hålla kontakten med vänner där skoj och rätt meningslösa kommentarer flyger fram och tillbaka. Visst, det är kul emellanåt men det triggar inte mig.

Nu finns det då två varianter(eller säkert fler)på slutsatser varav det ena är en fråga. Är det så att jag inte fattar och vet hur man navigerar inom denna relativt moderna kommunikationsvärld? Därav det dåliga kommersiella resultatet?
Eller vad säger ni läsare om det?

Det andra är att hela denna verksamhet är en bluff där viktigheten och värdet upprättshålls av individer som har ett intresse av att hålla det som viktigt av rent affärsmässiga orsaker.
Alltså sånna som sitter på rättigheter och äger bolagen bakom alla ord, länkar och Facebookgrupper.

Själv känner jag mig lite tom och vilsen. Vet inte riktigt vad jag ska göra med allt det här. Så mycket kommunikation till väldigt lite kommersiellt värde, jag lever ju faktiskt på detta, jag är ju en frilansande skribent, bland annat.
I slutändan handlar det ju ändå om att få in pengar till mat och hyra samt gärna lite bus och konsumerande emellanåt.

I den riktiga världen alltså, där man går på marken och möts ansikte mot ansikte. Kalla mig gärna gammalmodig men det är rätt trevligt det också.
Geniala tankar föds bäst ur långsamhetens malande.
Eftertanke, mognad, beslut.

Dorothea Lange var en amerikansk dokumentärfotograf. Hon föddes i Hoboken, New Jersey 1895 och dog i San Francisco 1965.
Jag upptäckte hennes bilder på en utställning för några år sedan och blev väldigt glad att hitta en bok med några av hennes mest berömda fotografier på Fotografiska i Stockholm förra måndagen.





Migrant Mother, Nipoma, Kalifornien från 1936 är kanske hennes mest berömda foto.
Hennes egna ord om bilden enligt en intervju, om man får tro wikipedia, lyder...
"In 1960, Lange spoke about her experience taking the photograph:
I saw and approached the hungry and desperate mother, as if drawn by a magnet. I do not remember how I explained my presence or my camera to her, but I do remember she asked me no questions. I made five exposures, working closer and closer from the same direction. I did not ask her name or her history. She told me her age, that she was thirty-two. She said that they had been living on frozen vegetables from the surrounding fields, and birds that the children killed. She had just sold the tires from her car to buy food. There she sat in that lean-to tent with her children huddled around her, and seemed to know that my pictures might help her, and so she helped me. There was a sort of equality about it."

Dorothea Lange började som porträttfotograf men gick över till dokumentärfotograferande under den stora amerikanska depressionen under 1930-talet. Det är också dessa foton som hon är mest känd för.
Jag blir extremt tagen av hennes bilder på hemlösa och arbetslösa som for USA runt på jakt efter arbete i nödens år under och i efterdyningarna av depressionen. Bilderna är så starka, så gripande, så avslöjande men samtidigt så poetiskt vackra.
Jag sugs rakt in i de svartvita desperata men ändå älskvärt dokumenterade fotona. Familjer på väg, arbetare i väntan på jobb, den döde vid träkyrkans port, de hemlösa liggandes på trottoaren, långa raka vägar genom prärielandskap.
Det är så amerikanskt på nått sätt. The land of hopes and dreams.
Skulle vara intressant att se ett motsvarande dokumentärt fotojobb genom USA i nutid i denna moderna depression. Kanske finns den redan.


Så här ser boken ut och går att beställa på Phaidon Säkert också på Fotografiska när deras nätshop kör igång.
Vill ni spana på fotografierna på nätet finns en hel del under Dorothea Lange.
Alla är inte hennes under länken men jag tror ni ser vilka svartvita foton som jag menar.