header
header
header
header
header
7 Februari 22:45

En dröm om någonting annat



Häromdagen såg jag mig själv sittandes i någon sorts dimma.
Jag hade hatt på mig, nedtryckt över skallen.
Jag satt med en cigarett i mungipan och rökte sådär fräckt som dom gör på filmer från innan det hälsosamma 2000-talet. Lite som Harry Schein.
Jag satt vid ett skrivbord belamrat med böcker och högar av pappersbuntar, tidningsurklipp och andra dokument. En enda röra.


Det kunde även ha stått en glas whisky någonstans, till hälften uppdrucket med flaskan intill. En lampa skulle hänga lågt med ett omysigt iskallt vitt sken.
Jag skulle vara en grym skjutjärnsreporter med eld i texten, en till ytan osympatisk fan som enbart tänkte på sig själv och sitt yrke. En vagabond som drog runt i världen och speglade den ur sitt urmörker. En textkrigare med ett varmt hjärta under det osympatiska yttre. En nyfiken själ, en orolig själ som vill vidare.

Jag såg mig själv så här inne i den där dimman och insåg att det inte bara var någon sorts rusdröm utan även en stor big fucking lie.
Där satt en rätt löjligt stereotyp som aldrig skulle kunna vara jag.
En riddare från the past där idealen såg annorlunda ut.

Men kanske är det även en sorts dröm. En dröm om att vara någonting annat. En dröm om att kunna få leva livet där ute med texten som smattrar fram där jag sitter med mina fingrar ovanför och på bokstävernas knappar på datorn.
Hur skulle jag inte älska att få resa ut och sända hem.
Rapportera och informera.
Sitta på hotellrum, i barer och kaféer.
Studera och skriva.
Prata med människor, höra deras livshistorier och gripas av dom...

Kommentarer
Stäng
Det började bra men slutade i misär Harry Schein?

Schein var jättemager, klädd i shorts och smutsig skjorta och hade blodiga märken över hela kroppen. Han hade långt grått hår och skägg. En misär i världs klass, söp som ett svin och rökte ett par paket Kent på en dag. Vilken stjärnglans.


Skrivet av:Mr: Dirty Harry - Do you feel lucky? | 2011-02-09 22:51:11 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


4 Februari 12:16

Den oundvikliga döden närmar sig

Inte för att jag har någon åldersnåja på allvar men att läsa om Lena Nymans död gör mig ändå en smula störd. Först för att det förstås är sorgligt, framförallt för hennes släkt och vänner eller kollegor.
Men det påminner även mig själv om att man definitivt blir äldre.

Att man inte är odödlig och rent statistiskt redan passerat halvtid.

För länge sedan försvann kända ansikten som Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Martin Ljung och Sten-Åke Cederhök. Namn som man minns, men inte alltid ifrån vad exakt, när man var riktigt liten. Dom har liksom bara funnits där.

Nu har Per Oscarsson, Monika Zetterlund, Ingemar Bergman och Lena Nyman gått ifrån oss. Ett par av dom förolyckade förvisso, namn man känner igen, men som inte alltid betytt så mycket för just mig.
Kändisar ifrån 1 och 2 TV-kanals-tiden, kändisar ifrån barndom, ungdom och ung vuxendom.
Personer som varit någon sorts gamla tideras TV-nannys.
Nu borta...

Namnlistan på folkkära artister, skådespelare och underhållare som ovan kan förstås göras väldigt mycket längre och bredare.
Här skriver jag bara på uppstuds.
Men generation för generation försvinner dom bort ifrån denna värld och kvar står man med insikten att när ens egna föräldrar och deras generationskamrater inte längre finns kvar då står man själv längst fram i ledet och ser stupet komma allt närmare. 
Man ser sig bakåt och hoppas på räddning men nej...



30 Januari 23:17

Vintage Pierre Cardin After Shave



Utav ingen anledning alls kom jag att tänka på den här parfymen idag. Pierre Cardin, en gammal 80-tals favorit.
Numer lite snyggare kallad "Vintage Pierre Cardin After Shave"
Vintage...


Innebär det att det fortfarande kan vara lite coolt att bära den?
Som jag kommer ihåg den var doften väldigt söt och väldigt speciellt stark.
Jag använde absolut ingenting annat under en period, kunde tänka mig att bada i parfymen. Då hade jag ändå inte råd att köpa den, mamma tillät inte det.
Det var andra tider då varumärken inte riktigt hade slagit igenom som i dagens samhälle.

Men jag löste det på annat sätt.
Varje dag, i princip, tog jag svängen in i Åhlenshuset vid Våghustorget i Örebro. Ofta ensam men även många gånger med kompisar.
Vi cirkulerade runt i parfymavdelningen, kollade, doftade och dränkte kroppen med Pierre Cardin ifrån testflaskan.
Åhlens måste ha gått råback på det där märket, byte av flaska varje vecka.
Satan va populär den där är, måste personalen ha tänkt.
Hur många har vi sålt?

Hur bra koll hade dom på sånt vid den tidpunkten, innan datorerna?
För jag vet också att det slank ner en och annan flaska i fickan, en flaska flera av oss delade på när vi skulle ut och busa på helgerna.
Svinn för butiken men glädje för oss.
Hade varit kul att ha en gammal nostalgiflaska här hemma att lukta på.
Finns den att köpa?
Vintage... Hmm. Probably.



27 Januari 22:37

Debattinflation?

Sociala medier blir vad man gör de till.
Det är alltså upp till dig hur mycket och på vilket sätt du vill delta.
Många säger att det är viktigt för demokratin att alla får möjlighet att delta i debatten och göra sin röst hörd. Att man kan förändra.
Jag respekterar detta. Troligtvis är det på något sätt även sant.

Men, detta trista men...
Jag har nu använt twitter under en period.
Snabbt valde jag att följa olika tidningars debattsidor, kultursidornas starkaste krönikörer, kända bloggare inom politik, kultur och media.
Tänkte att det måste ju vara bra att hänga med, att få det gottaste levererat vid dörren så att säga. Att slippa bläddra igenom hundra sidor av meningslöst skit för att nå fram till de få sidor som ska vara intressanta att läsa.

Det som nu slår mig är hur många relativt meningslösa debatter som skjuts ut ifrån diverse mediafabriker. Ofta ifrån Stockholm men inte alltid.
Till exempel Solsidandebatten, om ni hängt med där?

Ser man det till bekräftelsen via twitter så är det relativt internt.
Kollegor som hejar på varandra eller hånflinar åt motståndarnas "dåliga" åsikter. Popvänster mot höger, vänsterfeminister mot högerfeminister, unga feminister mot äldre feminister, de känsliga skribenterna mot näthat mot de som visserligen ogillar näthatet men som tycker att man får stå ut om man skriver i offentligheten. Kränkta kulturarbetare mot kulturskribenter, kritiker eller kulturkollegor och kanske några skvättar med Let´s Dance dramatik.
För och emot.

Frågan är vad som kommer ut av alla dessa, i mitt tycke, ofta tröttsamma ordflöden. Utvecklas våra tankar och vårt samhälle?
Eller sitter bara de olika sidorna och bevakar sina intressen ifrån sina egna skyttegravar. Känns det inte som att vi gör det väldigt svårt för varandra, skapar debatter för att få synas och höras.
Ibland känns det som att det är en väldigt liten krets mediepersonligheter som enbart bekräftar varandra i det vi kallar sociala medier.

Hur många utanför mediavärlden bryr sig om huvuddelen av de här debattexterna som levereras varje dag. Alltså de som vi ibland lite slappt kallar för vanligt folk. Å nej, jag är inte KD:are och detta har inget med verklighetens folk att göra.
Men, hur många läser debatterna i papperstidningarna?
På twitter följs de flesta inte av fler en ett par, kanske tre tusen personer varav en stor del alltså på något sätt är kollegor eller sammanlänkade på annat sätt. Medlöpare och motståndare. Som sagt, lägren måste bevaka sina intressen.

Det bästa hittills med twitter är nyhetsflödena, fotbollsinformation, amnesty och liknande, musik och boktips samt krönikor om dessa två ämnen.
Å så självklart de bekanta och vännerna som man byter strunt med då och då.



25 Januari 12:02

Susanne Ljung-En förebild



Läste en text av Susanne Ljung i Di Weekend från helgen vi nyligen lämnat bakom oss. Den handlade om mode, ett ämne Susanne ägnat mycket tid åt de senaste åren. Hon är en rutinerad journalist och skribent som har skrivit om bland annat musik, film och resor förutom den modejournalistik hon nu pysslar med.


Susanne är en sådan där journalist som jag så gärna skulle vilja nå upp till. Jag tycker att hon är briljant på det hon gör. Själva grundjobbet alltså. Men lika mycket gillar jag henne för hennes förhållande till yrket. Hon är inne i det för att göra jobbet och inte alls för att synas i divese sammanhang bara för att få vara med att synas. Hon agerar nästan bara i yrkesmässiga sammanhang när hon hörs eller syns i media. In i hetluften för största möjliga uppmärksamhet och sedan ut.

Vill man skulle man kunna säga att hon tillhör den gamla tidens journalister, tiden innan skribenternas bildbyline var viktare än själva texten. Eller kanske kan man motsägelsefullt säga att hon va en av de första moderna kvinnliga skribenterna inom det populärkulturella området. Hon anses nämligen vara lite av en kvinnlig pionjär där hon va en av de första kvinnorna som till exempel skrev om musik på ett personligt sätt. Jag kan inte bedöma det men kommer ihåg hennes texter ifrån det 80-tal som jag växte upp i. Hennes och Kristina Adolfssons.

Jag känner förstås inte Susanne men uppfattar henne som tuff och fylld av självförtroende. En genomprofessionell journalist som har förmågan att väva ihop särintressen som musik eller mode i ett historiskt samhällsperspektiv. Hon ser inte ämnena som egna små öar utan sammanflätar dom till ett större sammanhang.

Precis som hon gjort i det hyllade radioprogrammet "Stil" i P1.
Programmet möttes till en början av starkt motstånd.
Va fan, ytligt mode i P1, aldrig! Sa kritikerna.
Men hon mötte kritiken genom att göra ett av de bästa programmen om mode någonsin i svensk etermedia.
Djupdykning, bakgrund och framställande. Briljant som sagt.




24 Januari 23:15

Två bokrecensioner för Kulturdelen.com

Skriver numer bokrecensioner för en nätsajt som heter Kulturdelen.com.
Länk till kulturdelen finns alltid här på starsidan en bit ner till höger.
Just nu kan ni även finna den HÄR.
Här under kan ni också klicka er in och läsa mina senaste texter om ni vill.




Alex Schulman





Yoko Ogawa



18 Januari 22:14

Level 42-En tonårsmardröm


Helst vill jag lyfta fram saker jag gillar på den här sajten.
Musik, böcker, fotografer, bilar, människor å så vidare...
Men en diskussion under lunchen idag gjorde mig stel av fasa.


Level 42. Detta hemska 80-tals band.
Ämnet kom av någon anledning upp och utan att jag hann parera var jag mitt i en hemsk verbal tala i tungor-ramsa med fler svordomar än man kan räkna.
Detta pop-jazz-funk band var det absolut värsta hatband som jag hade under hela min uppväxt. Basisten och sångaren Mark King var den töntigaste antihjälten som jag kunde komma på. Det sas att han va grym på basen men för mig spelade det ingen roll alls. Han hade detta underbara instrument precis under halsen och slog på strängarna med sin ena tumme. En fjant. Att han dessutom redan då såg ut som en gammal gubbe med så tunt hår att det såg ut som flint gjorde inte saken bättre.
Jag retade mig lika mycket på den tunna räkan som spelade keyboard och sjöng  refrängen i Lessons in Love. Åtminstone är det mitt minne från den video som snurrade på MTV.  Bandet hade två monsterhits, "Lessons in Love" och "Running in the family." Jag avskydde båda.

Trodde nog att mina negativa känslor kring detta band i allmänhet, men basisten Mark King i synnerhet, hade svalnat. Icke. Jag blev högröd i ansiktet och kunde knappt äta. Dystert. Fånigt.
Men vissa trauman från ungdomen kommer man bara inte ifrån.
Sedan är det ju lite olyckligt att mina två största basisthjältar ifrån 80-talet, John Taylor i Duran Duran och Peter Bergstrand i Lustans Lakejer, båda hade sina basar strax under hakan. Men dom slog fan i mig inte på strängarna med sina tummar.





13 Januari 21:26

Möt aldrig dina idoler?

Möt aldrig dina idoler för du blir alltid besviken.
Det har jag alltid sagt.
Å besvikelsen är ju en sak att hantera men det finns ju några andra tankar om idoler och stjärnor av olika slag. Hur mycket vill man egentligen veta om dom?


Niklas Wahllöf skriver om detta i en TV-krönika i DN från i tisdags.
Trenden de senaste åren är ju att alla stjärnor ska avmystifieras som han uttrycker det. Det vimlar av biografier i bokform där kändisar vräker ut sina liv och berättar allt. Även 20-åringar med all sin erfarenhet.
Vi har alla TV-program med Stjärnor på slott, Så mycket bättre, Berg flyttar in och Sommarpratarna som förstås även finns i radion vilket naturligtvis är originalet.
Här går alla in i sig själva, bjuder på trauman och dåliga upplevelser precis som bra och lyckliga ur sina liv. Jag har märkt att jag själv gärna lyssnar, tittar och läser.
Har tyckt att det är lite spännande och intressant att från källan höra hur det varit.
På riktigt och inte filtrerat via en skvallertidning eller liknande.

Men Wahllöf har en stor poäng i sin text.
Om dessa stjärnor och kändisar klär av sig så naket så blir dom till sist som vem som helst. Man avstjärniserar stjärnorna. Å vem vill ha vem som helst som idol?
Är det inte det ouppnåeliga, det mystiska, de stängda dörrarna till hem och hjärta som skapar intresset. Samt begäret att se upp till någon som man tror är lite bättre, lite finare och lever ett mycket coolare och flashigare liv.

Jag ställer en retorisk fråga här ovan. Svaret är uppenbarligen Nej.
Kändisprogrammen drar storpublik, böckerna säljer som smör, intresset för stjärnorna verkar vara outtömligt.
Själv är jag med i delar av det flödet. Men jag måste erkänna. Visst beundrar jag mer de artister av olika slag som håller hårt på sin integritet och inte släpper in öppna-ditt-hjärta-journalistiken till sig. Mystiken känns mer tilldragande.
Tror jag. Eller kanske inte. Jo, så är det.





12 Januari 21:12

Svarta, mörka, trista å snygga ibland


Jag steg ut genom skjutdörren från mataffären och möttes av en svärm svarta korpar. Mot mig kom en stor och bred vägg av kvinnor på väg mot kollektivtrafiken.
And they where all dressed in black.






Svart är vår nationalfärg. Om svart är en färg.
En vinter i Sverige, eller åtminstone i Småstan, bjuder sällan på några färgglada klädval under den mörka perioden.
Vi är rätt trista och jag är inget undantag.

Vi hade fest hemma på nyårsafton, vi var åtta personer och alla var klädda i svart. Vackra och stilfulla kläder men svarta. Det var bara jag som hade ett par färgglada strumpor från Happy Socks. En riktig rebell va?

Varje morgon skjutsar jag in sambon till stan, vi passerar centralstationen med busstationen på samma plats. Horder av folk som ankommer regionens nav för att arbeta. Som en myrarmé sprider de sig in på gator och över torg, de är alla klädda i svart. Det blir lite ondskan i Sagan om Ringen-filmerna. Orker som ska ta över via våld som en stor mörk massa.
Eller kanske mer som mörka vålnader som lobotomerade marscherar i långa rader med huvudena hängande och blicken i backen. 
Rätt hotfulla. Men mest trista.



12 Januari 15:44

2011-Ett trendbrott?

Mörkret sänker sig. Onsdag eftermiddag i småstan, slasket dras runt av hukade och trötta invånare. Det är en hård vinter och slutet siktas inte ens längst där framme i förarhytten.

Småstadens stolta slott
står stadigt i kylan och snön, kommunalarbetare bygger optimistiskt ett soldäck ute i Svartån som om dom visste nått som vi andra inte vet.
Anrika Stora Hotellet lyser mörkt gult i det ankommande mörkret och på Järntorget är isbanan på plats utan deltagare då ännu fler kommunalarbetare med reflexkläder bygger, förändrar och kör med sina lastbilar.
En färdig stad dröjer.

Kommer på mig själv med att jag aldrig lär mig. Denna tid, strax efter alla helger då Sverige vaknar upp en smula och åter svarar på mail och telefonsamtal, då går jag alltid ner i humör. Varför? Jag borde njuta av lugnet fast lugnet gör mig rastlös men ändå passiv. Allt oftare funderar jag på att fly och flytta utomlands under den mörka tiden av året. För mig finns ingenting här att göra. Men det finns förstås annat att ta hänsyn till än bara sig själv. Så man krigar vidare...

Förra året drog jag till Dublin vid den här tiden, allt för att få inspiration och ett avstamp mot våren. Det var en fullträff. Kanske blir det en resa utomrikes även detta år? Europa troligtvis även om jag allt oftare drömmer mig bort till Seattle och Portland av någon anledning. Har fått för mig att det är städer, en region, där mycket händer, coola människor och ett PB-klimat. Nordvästra USA.
Jag kan ha fel. Men det vet man ju inte innan man får se det själv.

Målet inför förra året var att få en frilansverksamhet som rullade över årets alla 12 månader. Det har jag misslyckats med. För varje år som gått har det visat sig att jag kommer allt mer bort ifrån jobben på den internationella fotbollen. Denna vinter-vår står uppdragen på noll och jag inväntar allsvenskan som jag hoppas ska bli lika intensiv som förra säsongen. I övrigt har jag jobbat, men allt för sporadiskt, med andra uppdrag av skild art. Det dyker upp nått här och där men inget så omfattande att jag kan bygga nått av det.
Återigen står man där och funderar på vägval.

Det löser sig alltid för dig brukar folk säga och hittils har det varit så.
Men ärligt. Jag har jobbat som frilans inom fotbollen i TV, radio och tidningar sedan 2001. Fram till 2009 gick det hela tiden uppåt, framåt och det var inspirerande. Sedan 2009 har konjunkturkurvan vänt nedåt och fortsatt nedåt när det kommer till bredd i uppdragen. Å andra sidan har det blivit mer i det uppdrag jag har kvar.
Men precis som en underleverantör inom bilindustrin är det farligt att enbart stå på ett ben. Inom TV-branschen vet man liksom aldrig.

2011 måste innebära ett trendbrott.
Visst blogga, twittra, fotografera till blogg och lägga ut är kul men ger inte mycket i inkomster. När det kommer till skrivande är allt på nätet som jag är inblandad i jobb utan ersättning. Men det tar tid och många menar att jag behöver vara där för att synas. Fast det emellanåt innebär energidrenage.
2011 måste innebära mer jobb med lön och mindre utan. 2011 måste innebära jobb under hela året. Jag kan inte fortsätta så här i all oändlighet.

En kvinna sparkar i gruset så att det yr in i rutan där jag sitter, en annan håller på att halka omkull på isfläck, mörkret har nu tagit över helt och invånarna är på väg hem efter arbetets slut. Bussar brummar och slirar, bilar far beslutsamt förbi mig där jag sitter. Ytterligare en januaridag håller på att fly undan ljuset för att välkomna det molokna och långsamma vintermörkret.
Jag vet att det kommer en ny i morgon med nya krafter, nya tankar och en förhoppning om mer ljus i tillvaron



Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg