header
header
header
header
header
3 Maj 11:22

Alla Själars Aveny

Våren är en speciell tid för många människor.
Stora känslor yr omkring som aprilvädrets förvirrade kast från sol till snö. Människor är lyckliga, människor är ledsna.

Tror inte alltid att vi förstår oss på oss själva när känslorna slirar in i systemet och rör runt in mixed emotions.
Vissa exploderar i kärlek och vill gifta sig och skaffa barn medan andra går i tungsinne över den ljusa tidens krav på lycka.
Mörkrets möjligheter att gömma sig och sina känslor exponeras i ljuset. Skiten sopas undan från gator och torg, trasiga själar skakar av sig vintersmutsen och avslöjas på bänkar i parker.

Våren är en tid då allting startas om igen.
Om vintern är som en dator som tvångsavslutas är våren när det börjar blinka i burken och man inser att hårddisken inte är död.
Lycka och lättnad att istiden inte är här än.
Den här låtlistan på spotify handlar just om allt detta.
Den handlar om livet, kärlek och sorgsna ögon på alla själars aveny...

Love,life and sadness

Kommentarer
Stäng
Fell out of bed feel

Fell out of bed feeling down. This has brehgtined my day!
Skrivet av: | 2015-10-15 07:33:52 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


29 April 15:20

Lever inte alltid som jag lärt mig...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inte alltid att jag lever som jag lär.
Någonstans inne i mitt huvud älskar jag personliga utslitna inrökta små kaféer och restauranger med stampublik som nästan spikats fast på sina favoritplatser. Det finns någon romantisk aura av genuinitet i dessa platser.
Vet inte hur många städer i världen jag har suttit där och tyckt mig vara så där otroligt världsvan, nästan som en av dom, de som bor i staden.

Att kaffet oftast är halvkasst, att stolarna är rangliga och osköna å servicen snäll men seg och långsam undviker man att tänka på.
Det är ju genuint. Det är ju på riktigt. Jag bor ju praktiskt taget här.
Visst gör jag? Snälla, säg att det ser så ut!

Egentligen älskar jag numer det som många hatar.
Fast allt färre faktiskt.

Det är en njutning att stiga in i de stora kedjornas kaffepalats.
Starbucks var man än är på denna jord.
Waynes Coffe och Espresso House.
Kaffet är alltid av allra bästa kvalitet och smak och smakar i princip exakt likadant vart man än kommer, vilket är själva affärsidén.

Jag medger att det är svårt med klassiska köttbulle eller äggmackor men det är okej. Espresso House har ju sin ost och skinkmacka med dijonsenap.
Grymt god å en klassiker för mig. Även om dom trixat lite med brödet.
Starbucks är annars THE coffehouse.
Ryktena säger att företaget även äger Espresso House och bara väntar på att byta skyltar i Sverige.
En amerikansk invasion över en natt månne.

Den här typen av kedjor frälser mig när jag är ute och reser.
Söker alltid blicken mot dess sköna avslappnade och rena miljö.
Man vet vad man får och behöver aldrig tänka på om det är ett bra eller dåligt ställe man står och stirrar på när benen är trötta, huvudet tungt och kaffetarmen skriker efter sin koffein.

Men jag erkänner.
Det dåliga samvetet vrider sig oroat i magen.
Jag vill ju hellre gilla det lilla, det genuina å personliga.

 




29 April 12:15

Vad är det för fel på mig?

Det finns saker jag aldrig blir riktigt klok på.
Som nu.

Framför mig på tåget sitter en kille och småskrattar hela tiden.
Han har hörlurar på och datorn uppackad så jag antar att han ser på film eller möjligtvis lyssnar på nått pratprogram.
Hans kropp kastas fram och tillbaka då och då samtidigt som hans lilla flinande hulkningar irriterar sig ut i kupén.

Va fan.
Jag blir provocerad.
Va sitter han där och flinar åt?
För sig själv.

När de tankarna landat hos mig kommer nästa fundering.

Vad är det för fel på mig som sitter här och irriterar mig på denna rätt fåniga och harmlösa kille? Finns ingen riktig anledning till det.
Förstås.

Men nu nös han också, snorar å har sig.
Å skrattar...

 




23 April 22:30

Mina nya Gienchi Sneakers från W19



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det svartvita folket kan vi kalla svenskarna för.
Vi är rädda för färger.

Själv älskar jag svart, klär mig gärna i svart och tycker att det är tufft.
Men gillar även färg, ibland. Speciellt orange.

Det här är mina nyinköpta Gienchi Sneakers. Jag tror dom är italienska.
Dom är inköpta på W19 i Göteborg. Sveriges bästa modebutik.
Två dagar har jag haft dom på mig, en gång när jag jobbat med livefotboll i TV på arena.
Tror aldrig att jag fått så många kommentarer på så kort tid angående ett par dojjer. Självklart är det färgen dom reagerar på för modellen är knappast unik. Färg. Många vill ha men få vågar.
Köper hellre vitt, kanske svart, men oftast vitt i dessa modeller.

Jag är inte våghalsig men har blivit mer vågad.
Hade dock inte väntat mig denna masshysteri av slängda kommentarer, fotograferande och inzoomande i TV-kameran.
Jag borde bli betald för denna gigantiska pr-kampanj från herr Blohm.
Alla har varit positiva och det förvånar mig lite grann.
Färg syns men brukar avskräcka folk som inte vill synas.
Jag vill synas, ibland, andra gånger inte.
Älskar dock dessa nyinköpta Gienchi Sneakers som ni andra troligtvis också är väldigt avundsjuka på...




18 April 13:11

De breda boulevardernas Göteborg i vårsol

Det är dags att skilja agnarna från vetet.
Så är det varje år då våren slår till och andas sommar.
Göteborgs uteserveringar fylls av avslappnade invånare och turister som med stora solbrillor sitter och stirrar ut mot de breda trottoarena.

Men inte jag.
Jag sitter längst inne i ett lite mörkare hörn av fiket och ler nöjt över att den gamla Svartrockaren i mig lever.

Det är inte så att jag ogillar solen och värmen.
Inte alls faktiskt.
Men jag ogillar att äta och fika i direkt sol och för mycket värme.
I solen äter jag glass eller dricker iskall ljus öl.

Det är så faschinerande att vandra de breda boulevardernas Göteborg på våren och möta de stora underläpparnas nakna tjocka överkroppar på bänkarna nere vid vallgravarna.
De sitter i oranga arbetarbyxor och bränner fettet på den ljusröda bringan.
Mot husväggarna bredvid sitter unga sommarsköna tonåringar och njuter av solen med insektsrunda solglasögon.
Jag tror dom blundar där bakom de mörka glasen.

Man förstår att det är vår då människorna jag passerar på gatorna inte riktigt vet hur dom ska klä sig.
T-shirts killar med Conversedojjor blandas med skinnjackor och tunna scarfs, tjejer i korta kjolar eller tunna klänningar med öppet dekoltage trippar omkring tillsammans med dom som skyddar sig med tjockare koftor och kappor med pälskrage.
Sen har vi de svenska turisterna med vandrarskor, skaljacka och ryggsäck som alltid med mycket bestämda steg går runt och pekar med hela handen. Och samtidigt de mindre grupperna av turister från södra Europa som står och snackar och gestikulerar i ring med en stor utvecklad karta i mitten.

Det är en schizofrenisk tid där allt är tillåtet och rätt eller fel.
Själv klär jag mig alltid för varmt och tillhör scarf och skinnjackekillarna.
Det är också därför jag sitter längst inne i det mörka hörnet på fiket där luften är lite svalare, lite skönare.




13 April 16:55

Omval Örebro 2011

Någon gång i vintras hade jag en facebookdialog med fritidspolitikern Marie Brodin angående Örebros utveckling av city, som blivit lite av en kärleksfråga för mig.
Hennes arrogans angående människors åsikter om trafiksituationen och anklagan om typiska gnälliga Örebroare väckte mitt vrede.
Sedan dess hugger jag på allt, läser allt jag ser och lyssnar.

Jag bor i en stadsdel som ingår i det omval som Örebros politiker kampanjar för just nu. Är glad över att få en chans till.
Att ändra mig, stå kvar eller helt enkelt avstå helt.
Det är inte helt enkelt.

Tänker inte ge mig in i breda politiska funderingar här, såsom de klassiska poängplockarna skola, vård och omsorg.
Till exempel.
Jag ger mig in i politikernas utveckling av stans centrum och hur vi i framtiden ska framstå gentemot övriga Sverige.

När jag ser och hör de som styr eller marknadsför vår stad så är det en sak som jag noterat och det är att nästan ingenting är nytänkande eller unikt just för oss. Med något undantag.
Har varit inne på det flera gånger förut och det handlar om att det mesta vi satsar på och vill visa oss duktiga med har andra redan gjort.
Kongresshallar och konferenser satsar varenda stad i Sverige på, Örebro var långt ifrån först men heller inte sist.
Det slogs frivolter över melodifestivalens "Andra chans" fast till och med lilla Sandviken haft besök av C Björkman och schlagergänget.
Det ska tävlas om finaste parkpriser för att få diplom att hänga upp, diplom som andra fått innan oss.
Och en Kungafest som även Helsingborg fixade till samma jubileumsår. Körslag och Stadsfester. Inget unikt, ingen eget.
Till hösten kanske vi även kan få Fotbollsgalan hit om allt går som vissa vill. Dessutom ska vi visst slå oss på bröstet och vinna tävlingen "Sveriges finaste stadskärna" jubileumsåret 2015.
Detta istället för att se till så att folk tar sig in i centrumkärnan.
Fabulous!

Jag påstår inte att allt det här är dåligt eller att man ska avstå helt. Klart det är bra med en och annan fest. Å nån festival.
Det jag menar är att ingenting gör så att Örebro sticker ut.
Vi bara går i fotsteg som andra redan gått och hur kul är det?
För mig är det här politikerna kommer in.
Vi behöver inte ytliga politiker som söker kreddpoäng med urvattnade evenemang.
Vi behöver politiker som grovjobbar och ligger steget före och skapar egna, eller allra helst stödjer andra till att få möjligheten skapa, evenemang eller projekt som ekar ut över landet.

"O Helga natt" är kanske det bästa exemplet på det. Det kom ifrån fotfolket(Richard Kennett). Å man ska veta att han fick slita för ekonomin, för sponsringen där kommunen länge var passiv och allt var på väg att vippa när det till sist vände och nu är det prime time-TV.

Det är också musiken som kan bli det unika som gör så att Örebro sticker ut och lockar hit folk. Vi har bredden och spetsen.

Så bygger man unika event, genom att lyssna på fotfolkets idéer, ta till vara på deras kompetens och låta dom flyga i stadens namn.
De allra bästa ledarna(politikerna) står bakom som ett tryggt stöd och låter entreprenörer och idésprutor leva ut sin kreativitet.
I Örebro kommer det mesta ovanifrån, som en gåva ifrån överhögheten. -Titta här kära medborgare, här ger jag er en Kungafest.
Have fun.
Å gå sedan hem och jobba vidare i gruvan...

Vi behöver även politiker som förstår människor och dess behov. Miljöpartiets Fredrik Persson förstår inte människor eller deras behov. Han och hans kamrater lever i en ideologisk drömvärld där politiska beslut håller på att döda centrala Örebro och dess folkliv och handel. Han och hans medlöpare har gjort det omöjligt för invånarna att ta sig in i stan och utföra det dom behöver göra på ett sätt som fungerar med ett normalt familjeliv. Krångligt, svårt och tidsödande.

Då åker man en halvmil utanför stan istället och gör det man behöver.

Fredrik Persson är mannen som hatar bilar och parkeringsplatser. Han håller på och utraderar bilars viloplatser över hela stan.
Centrum, Markbacken och nu senast Adolfsberg.
Vi ska alla cykla, gå, eller åka med en kollektivtrafik som havererat.
Säg det till en pappa eller mamma med ett eller två barn som måste hinna med ärenden mellan, före eller efter jobb, barnhämtning eller fotbollsträning.
I Fredriks värld ska man parkera, om man nu verkligen i allra värsta fall måste det, två mil utanför stan på p-platser som byggts ute på åkrarna. Därifrån ska bussar å spårvagnar gå in till city.
Först ut från sina bostadsområden å sedan in igen till stan och ut igen för att hämta bilen och åka hem igen till stan.
Miljövänligt dessutom.

Då åker man hellre en halvmil utanför stan istället och gör det man behöver.
Enkelt, smidigt och snabbt.

Hur svårt kan det vara att fatta detta.
Alternativet(det troliga) är att han och hans parti vet men bryr sig inte eftersom dom ser miljömål som ska infrias någonstans 2093.
Vad vet vi om framtiden då?
Det kanske finns bilar då med? Men dom svävar helt miljövänligt.
Men lik förbannat behöver dom parkeras någonstans.
Nä, ideologisk miljöfundamentalism är vad det är!

Öppna upp vår stad och släpp in männsikor och deras bilar.
Cyklar, bussar och gångare är också välkomna.
Men man behöver inte låta bilarna äga staden för det.
Bygg stora härliga rymliga parkeringsplatser
under jord eller i källare på nybyggnationer. Inte de där små och trånga som väldigt många drar sig ifrån att åka in i som det är idag.
Se till att inte parkeringsbolagsgamarna får plats i stan utan ha humana priser och teknik som underlättar för sen ankomst till p-plats.
Låt kommunen ta hand om ruljansen med en välkommnande och tillåtande attityd.

Se till att man via hissar, rulltrappor och vanliga trappor kan ta sig upp i och ut mitt i smeten av affärer, restauranger och kaféer. Och tillbaka.
Närhet och enkelhet.
Människor är bekväma och vill ha allt så nära dom kan få det.
Man kan inte tvinga dom att ändra attityder.
Lite går det säkert att styra folket men krånglar politikerna för mycket då blir man bara förbannad.

Och.
Åker en halvmil utanför stan och gör det man behöver.

Miljömål måste gå hand i hand med människornas vardag annars förlorar man dom. Jag tror alla vet att vi måste jobba med miljön men går man inte i takt med folket då förlorar man dom.
Det finns en gräns för allt sådant.

Den tomma stadskärnan är ett bevis på att man förlorat invånarna i denna frågan.

Mig tappade miljöivrarna redan för ett par år sedan då jag jätteambitiös åkte till en sån där miljöstation i Mellringe och fick skäll.
Jag blev uppläxad av två tjurkärringar med armarna i kors.
Här gjorde jag allt jobb själv, slet isär och sorterade i små partiklar för att allt skulle bli rätt och hamna på rätt plats. Ändå var allt fel.
Efter det slänger jag all skit i samma bytta och betalar för det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är själv inget kreativt monster som öser ut stadsplansidéer, inga revolutionerade förändringar som välter världar eller får hakor att slå i backen. Då skulle jag jobba med det.
Erkänner ändå att jag blev frälst på just nu hypade arkitekten och forskaren Jerker Söderlind och hans tankar om städer.
Då tänker jag inte i första han på hans förslag på ändring av Norrcity utan hans generella tankar om stadskärnor där tillgänglighet och närhet var honörsord.
Hans sågning av politikernas nästan beväpnade gränsstationer in till Örebro centrum och outsourcing-handel i små enklaver runt stan gjorde mig nästan galen av lycka.
Tänkte göra vågen i föreläsningssalen.
Hans argument var till stora delar mina argument i diskussioner under ett par års tid och det höjde mitt självförtroende.
Om han från KTH och flera stora städer i Europa och USA kan tänka så då kan det ju inte vara helt fel.

In med människorna i stan, in med bilarna, öppna upp och välkomna stadens invånare.
Ut med parkeringsbolagspacket och bygg nya stora satans parkeringsutrymmen där det går att manövrera bilen utan att få repor.
Bygg ut kollektivtrafiken också förstås. Å cykla om ni vill.

Men kom nära, kom tillsammans å bygg upp vårt centrum igen.
Inte förrän då kan vi börja vara riktigt stolta över vår stad!



7 April 16:37

Välkommen våren. Jag har saknat dig.

Sitter och ser ut från ett stort caféfönster vid Stortorget i Lilla Bronx. Brukar säga att stadens invånare kräver att jag sitter här ett par timmar per dag. Nu går ju inte det, måste ju få in pengar emellanåt. Man är ju ingen dandy liksom.
Även om jag säkert skulle passa som sådan.
..

Det är en sån där dag då meterologerna flaggade för full storm, klass ett varning och håll er inne för det kan vara farligt. Istället sitter jag här och ser ut över ett soldränkt småstadstorg där unga tjejer med i stort sätt identiska svarta midjejackor sitter med kaffedrinkar och halsdukar virade runt sina halsar. En och annan kille spränger sig in mellan tjejerna, ett par lokala baskettess och en modeinspiratör från den coolaste butiken.

Nyss stod en röd sportbil och brände feta däck mitt på torget, en händelse som andas ungdomsår. Då var torget en del av småstadens raggarrunda. Här hängde mestadels Volvoraggarna på helgerna även om ett och annat amerikansk tunggung brukade vråla förbi. Här söps det, knullades och slogs. Allt i ett och samma inferno av spritångor. Roligast hade dom när de få modsen och punkarna smög förbi. Då jävlar blev det fart på stan. Roligast hade vi när dom slogs med varandra. Volvoraggarna mot Sydstatarna. Vi kunde sitta och dingla med benen nere vid fontänen "Likkistan" och garva åt freakshowen. Raggarrundan var faktiskt rätt rolig att beskåda och höll på ända fram tills politikerna började stänga av gatorna så att rundorna snabbt blev one way street to nowhere.

Sommaren närmar sig. Hatten är på och allt känns så mycket lättare nu. Vårjackorna har bytt plats med alla vinterjackor utom en som används som nödlägesjacka. Som skydd mot överraskande bakslag i vårutvecklingen. Gator och torg fylls på och den öde staden jag bevittnade bara för några dagar sedan, då jag gick de fem kilomerterna från city hem till villaidyllen i duggregn efter en sen kväll på restaurang Taste, är redan ett minne blott.

Livet återkommer till det som ute i landet kommit att kallas Lilla Bronx.
Våldet och tragedierna har avlöst varandra. Nu tror jag att vi nått kulmen. Det är dags att återerövra staden från galningarna som klistrat våldsmärken över Örebro. Vi gör det nu med solen och värmen i antågande. Välkommen våren. Jag har saknat dig.



5 April 12:23

Bengalinferno på Råsunda i premiären



Direktiven från fotbollsförbundet var att om en enda bengal tänds inne på Råsunda så ska matchen avbrytas.
Det sades också innan match att säkerhetskontrollen skulle vara rigorös, det flaggades för sen matchstart på grund av den kontrollen.

Men vad händer?

Inmarsch med en grym stämning inne på arenan, sång och ramsor som kastades fram och tillbaka. Alla var redo för säsongens första match, Stockholmsderby, premiär, knappt 29000 åskådare.
Då fick alla vända tillbaka in i spelartunneln igen för att vänta på att bengalerna skulle slockna och att röken från de samma och ifrån Djurgårdssidans mer Djurgårdsfärgade rökpatroner skulle skingras.

Antiklimax.

Det är naturligtvis bra att förbundet tar tag i ett problem, bengaler är farliga med sin hetta och kan skapa tragedier i värsta fall. Att dom samtidigt är underbart vackra en kväll som igår hjälper liksom inte.
En allvarligt brännskadad eller rökskadad individ kan inte förlåtas av att det är visuellt vackert. Tyvärr.

Vetenskapen borde kunna tillverka ofarliga bengaler, då vore det bara något positivt eftersom en bra underhållningsupplevelse innehåller både syn och hörselintryck. Sången var som sagt imponerande och tung igår, bengalerna var vackra men förbjudna. Nu rycktes matchen sönder av avbrott varje gång domare Jonas Eriksson såg eldflammor stiga ifrån AIK:s klack på norra stå.

Det var också ett antiklimax.

Förbundet får nog sätta sig ner igen och fundera ytterligare en gång hur man löser detta för här finns massor av öppningar för supportrar att kunna använda detta spelförstörelsevapen i känsliga lägen under säsongen. Man kan vara säker på att det kommer att missbrukas.

-Egna laget i knipa. Tänd en bengal och få spelstopp, time out och tid att omgruppera sina trupper.

-Motståndarna skapar tryck i slutet av en match. Tänd en bengal, få dom att tappa flytet, trycket mot det egna laget.

Förslaget är i grunden bra eftersom det vill skydda publiken från att skada sig men som det utformades här i premiären på Råsunda känns det högst tvivelaktigt.



4 April 12:45

En resa tillbaka i tiden

Allsvensk premiär för mig igår och det kändes skönt att återse min gamla farled mellan Örebro och Norrköping via Finspång.
En väg som är som en god gammal vän man blir förbannad på då och då men som man ändå älskar innerst inne.


Staden Norrköping som var en grå, trist och trött gammal industristad när jag flyttade dit 1992. Fyra år senare hade staden vaknat upp ur sin slummer och är numer en av de piggaste småstora städerna i Sverige.
En vacker stad som tagit vara på de gamla fabriksområdena inne i city och gjort dom till sköna promenadstråk, butiksområden och café och restaurangstråk. Norrköping har blivit en ung stad med universitetssorl mitt inne i city till skillnad mot Örebro där alla studenter huserar i utkanten av staden vilket är så synd då de skulle behövas i ett centrum som är tyst och dött.

Hade inte längtan tillbaka till rötterna i Örebro varit så stark som den var när fotbollskarriären tog slut hade jag mycket väl kunnat ha bosatt mig i Norrköping. Jag är en småstadskille. Gillar lugnet och närheten.
Vill jag ha nått annat finns alltid bilen, tåget eller flyget som kan ta mig till en annan värld. Norrköping är fortfarande hemma, jag kände det igår.

Regin var nästan för perfekt. Jag kom in i stan via Norra Promenaden, svängde in på Kungsgatan och precis då, vid första trafikljuset, började Plura sjunga på radion. Jag hann knappt vrida upp ljudet innan Tracksikonen Kaj Kindvall stod och väntade för att ta sig över övergångsstället. Jag satt mitt i ett soundtrack om Norrköping och solen svepte in Kungsgatan i ett varmt sken. Jag passerade Bergsbron med "Strykjärnet" till vänster och de fantastiska vattenfallen till höger. Rullade långsamt upp för den lilla backen i slutet av Kungsgatan, förbi Pluras barndomshem i hörnet Sankt Persgatan(som han skriver om i sin bok "Resa Genom Ensamheten") och upp till rondellen vid Södra Promenaden.

Nya Parken tornar upp sig till höger och den gamla träningsplanen bakom Östra läktaren, där jag gjort otänkbart många träningar, ligger än så länge lite gråtrist. IFK Norrköping är återigen tillbaka i allsvenskan och det glädjer mig. Kan bara hoppas att resultatet blir bättre än förra gången så att klubben kan etablera sig i den serien de hör hemma. Men visst syns flagorna av den ekonomiska kris klubben hukat sig egenom de senaste åren, det kan inte en snygg modern arena måla över. Lite sorgligt att se det gamla klubbhuset tillhöra en privat företag men kanske är det det enda rätta att ha kontorshögkvarteret i den arena man spelar på.

Längtan var stor efter den här dagen, nervositeten gick att ta på. Ingen ville se samma kaos och nederlag som efter säsongen 2008 då matchen fick avbrytas för publikproblematik och sedan en tung förlust mot Djurgården som satte spår resten av den säsongen som utan sentimentalitet skickade ner klubben i Superettan igen.
Det gick bra för Norrköping denna gång. Vinst mot Gais på planen, över tiotusen på läktarna med god stämning inte bara ifrån hemmasupportrar utan även ifrån de cirka åttahundra-tusen grönsvarta supportrar som trotsade spöregnet som överföll stan en bit in i matchen. Trots att ett lag förlorade gladde det mig ändå att se de två allsvenska klubbar där mitt hjärta bultar som hårdast tävla mot varandra på allra högsta svenska nivå.

Fyra säsonger i IFK, varav tre mycket framgångsrika, stärkte banden till Snoka medan de två avslutningssäsongerna i Gais aldrig kan raderas ut. Upplevelserna 1999 och vid några stunder 2000 är bland de lyckligaste fotbollskickarna jag haft. Jag är nog allra mest förknippad med de grönsvarta idag det märker jag när jag reser runt men i Norrköping känner jag mig alltid uppskattad när jag är där.

När jag åkte hem efter matchen var jag tvungen att ta en nostalgisväng genom stan. Förbi min gamla adress på Södra Promenaden, ner till strömmen där dimman låg som en utandning från fem paket kubanska cigarrer över vattenytan. Inte många människor var ute, tre polisbilar cirkulerade runt, det var lite Sagan om Ringen över stämningen. Regnet slog lätt mot rutan när jag rullade förbi Grand Hotell, in på Gamla Rådstugegatan, höger utanför konserthuset, upp för backen och in på Kungsgatan igen. Strax lämnade jag Eneby Centrum bakom mig, det var helt tyst i bilen, radion var avstängd, en het kopp kaffe rök invid ratten i kopphållaren. Klockan var strax innan fem och det var fortfarande ljust ute.   



27 Mars 23:51

Längtar till att få möta mig själv igen

"Du är ledsen. Du bär på en stor sorg."
Det var vad terapeuten hade sagt till Shane ett halvår tidigare.
Nu satt han på 23:e våningen och stirrade ut genom fönsterrutan på hotellrummet.
Regnet piskade mot rutan, långt därborta såg han hamnens alla containrar, kranar och fartyg.

Har under en tid haft känslan av att det är dags att göra ett nytt försök att börja skriva lite längre texter igen. De få raderna ovan är en liten tanke på en inledning. Det är ju så ibland att man bara behöver ett litet embryo att börja leka med.
Jag funderar på de få raderna här ovanför som sagt, samtidigt som jag har en fortsättning inne i huvudet.

Annars har jag haft svårt att få ur mig någonting som ni förstås märker på bloggen. Har tagit en mental paus från det regelbundna och ibland påtvingade skrivandet. Tillåter mig ett längre uppehåll som kanske gör att ni flyr fältet men jag behöver det. Lite rädd är jag att det är de snabba sociala medierna som tagit överhanden under en period. Man blir ju nästan nedknarkad i Facebook och Twitter-träsket.
Jag sitter numer med en hel frukträdgård på bordet framför mig. Macbooken förstås, iPhonen och nu också den nya iPad2. Det finns fan inte tid till nått annat än att pillra på de här fina frukterna. På ett sätt älskar jag det verkligen, på ett annat sätt hatar jag det eftersom det tar över ens liv, åtminstone mitt inre liv.

Jag hinner helt enkelt inte med att reflektera, känna in och möta mig själv. Istället blir det snabba fix på 140 tecken eller nån halvmesig kommentar på fb. Ytligt men samtidigt skoj, just nu. Bekräftelsebehov, roliga tillrop och längtan efter det perfekta kortcitatet som retweetas runt i landet.
Men jag behöver lite långsamhet. Ser fram emot att det allsvenska arbetet kör igång, och med det även långa tågresor där jag tänker som allra bäst.
I kupen öppnas mina sinnen och jag når fram till mig själv igen.
Längtar till det.


Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg