Men kanske kan dom underhålla er i några minuter mellan OS-sändningar och Melodifestivaler.

Enjoy...

Dublin 2010-Resan hem...

Jag vaknade upp i morse och trodde att jag hamnat i Kiruna.
Ahhhhh!!
Esteban Pavliychenko stod utanför fönstret och kikade in.
Snabbt sträckte jag mig efter hagelgeväret som jag trodde stod bredvid sängen i hörnet bakom nattduksbordet.
Men jag har ju inget vapen, och Esteban finns bara som fantasifoster.
Eller finns han kanske? Hmm...

Jag tittade ut och såg(som det kändes) tre meter snö utanför huset.
Klass 2 varning i länet...vad nu som menas med det.
Snart kommer plogbilen och trycker upp en stor jävla vall av is och snö vid uppfarten.
Den jäveln.
Å så ska postbilen ha fri lejd in till postlådan för att han ska kunna dela ut en sorglig hög räkningar och en bunt meningslös reklam som jag aldrig tittar på.
Parabolen kommer sluta fungera för att snön lägger sig som en vägg framför huvudena som fixar å trixar fram signaler till TV:n.

Experterna har i över tio år sagt att vi är å väg mot ett medelhavsklimat här uppe norden.
Det är ju för fan därför som jag har stannat kvar.
Annars hade jag flyttat från det här landet för länge sedan.
Snö och is och minusgrader som i fucking alla satans arktis som finns.

Men nu har alla gulliga barnen snart sportlov.
Så kul för dom då.
Åk skidor ni.
Rulla runt i era bävernylondräkter och skratta och var glada i konungariket Svedala.

Har för mig att det finns ett rejält rep någonstans där inne i garaget vid vedklabbarna.
Tror takbjälkarna är rätt stabila dom med.
Om det inte vore så förnedrande och elakt mot dom som bryr sig om mig skulle jag gå ut sätta spin på en snara och gunga mjukt fram och tillbaka i takt med snöflingorna och ljudet av vinden som attackerar i stötar från nordöst.

Ärligt talat vet jag inte vad det är för fel på mig.
Men jag trivs som allra mest när det ser ut så här.
Öde gator, en skymning som sänker sig över staden och ett lätt strilande regn.

Det kan vara trauman från uppväxten.
Vem vet.
Jag orkar inte med stora folksamlingar mer än i arbetet då det är en fördel att det samlas en del människor på arenorna. Annars hade jag nog inget jobb.
I övrigt sitter jag helst på folktomma fik, smyger runt i tysta bokaffärer, går gärna på bakgator under rusningstid, dricker öl på en öde bar eller gömmer mig hemma i huset.

Tystnaden är kontemplation.
Det folktomma innebär tid åt egna tankar.
Ensamheten ger energi.

Jag tror att jag blir en bättre människa när jag får tid för mig själv mellan allt det sociala i jobbet. Jag umgås gärna med folk jag gillar och även att möta nya människor som utvecklar än. Men utan de tomma öde gatorna, det lätta regnandet och den njutbara känslan av att något blöt ta sig in på ett café, sätta sig vid ett stort fönster och se ut över ett stadstorg där enstaka själar snabbt försöker ta sig igenom vädrets nyckfulla svängningar, då skulle jag gå under.

Min sambo tycker jag är underlig, en del av mina vänner tycker att jag är knäpp, föräldrarna undrar var det gick snett.

Själv har jag har inga svar.

"Historien skrivs alltid av vinnaren. Vill man ha den riktiga sanningen ska man gå till folksångerna". Det är den legendariske irländske folksångaren Liam Clancy som säger de orden i den vackra och fantastiskt stämningsfulla dokumentären "The Yellow Bittern". En dokumentär som handlar om honom själv, hans liv men även om gruppen "The Clancy Brothers and Tommy Makem" som var superstjärnor över hela världen under 60-talet.

Å jag antar att Liam har rätt angående historiebeskrivningen. Folksången har talat sanning från amerikas slavar via ryssland och resten av de gamla öststaterna till resten av världen. Folksånger, poesi och tunga romaner har talat förlorarnas språk. En chans att få ut det som makten inte säger och inte tillåter andra att säga i politiska sammanhang. Då återstår konstens språk.

Liam Clancys historia är intressant, en längtan bort som för så många andra irländare, till USA och friheten att leva som man vill.
Genombrottet tillsammans med sina bröder och ett rockstar liv med tjejer, alkohol och droger. Ett teveinslag på fjorton minuter i The Ed Sullivan Show öppnade världen för de fyra irländska folk och vissångarna i sina stickade vita fiskartröjor.
Se "The Yellow Bittern" och möt irländarna som gjorde de irländska folkmusiken kommersiell, möt Liam Clancy, "The best ballad singer I ever heard" som Bob Dylan en gång sa.


Se också dessa två filmer som jag köpte i Dublin, på HMW-butiken på Grafton Street. Det finns hur mycket som helst av bra irländsk film.
"The Wind That Shakes The Barley"(Frihetens Pris) och "The Borstal Boy".
Den första handlar om frihetskampen mot Engelsmännen och de hatade och hänsynslösa Black and Ten runt 1920 och senare de motsättningar mellan irländarna själva efter freden med England.
Den andra filmen är en sanningsberättelse från författaren Brendan Behan och hans fyra år på anstalt efter att ha smugglat sprängämnen in till England för att utföra ett attentat i IRA:s namn men åkt dit. Det var under de åren han upptäckte ordets makt och lockelse istället för våldet.

Andra bra irländska filmer:
-Michael Collins
-Song for a Ragga Boy
-I Faderns Namn
-Min Vänstra Fot
-The Commitments
-The Snapper
-Once

Missa inte heller Dylan Moran:
-Sjukt rolig komiker som åker världen runt med sin show(kommer till Sverige i april). TV-serien "Black Books" som gick på SVT tidigare var stundtals riktigt skön. En bokhandlare som hatar kunder och helst vill kasta ut dom från butiken.

Så där:
Mitt irländska tunnelseende de senaste veckorna är på väg att öppna upp sig mot resten av världen igen. Det här blir en sorts avslutning för den här gången men jag kan garantera att jag kommer tillbaka i ämnet. Om det råder inga tvivel.
Musiken framförallat brukar med jämna mellanrum få utrymme på blohm.se.
But at the moment. Enough is enough!

"It´s lovely at Howth. You must go there"
Det var den gamla bastanta damen på vårt Bed and Breakfast vid Gardiner Street som sa orden när jag och sambon stod och plockade tallriken full i frukostmatsalen.
Vi bodde på Marple Hotell som va ett B&B av rätt bra klass på gränsen till Dublins fattigaste och mest skumma kvarter. Det var 1992 och Janne Eriksson hade nickat in 1-0 mot Frankrike i EM på hemmaplan dagen innan. Vi såg målet på puben O´Shea´s i hörnet Gardiner och Talbot Street.
Solen lös när vi lyckliga gick hand i hand bort mot pendeltågsstationen för att följa hotellföreståndarens råd att hoppa på The Dart och åka ut till Howth.

Den här fredagen hämtade Phil mig vid hotellet och körde norrut genom stan, förbi allt mer skitiga gator och slitna miljöer mot den rika men sömniga lilla fiskebyförorten Howth, sjutton år senare. Jag var rätt bakis efter att ha lullat hem 05.30 några timmar tidigare,, behövde desperat få i mig frukost, satt mest och kisade mot solens starka sken och hörde Phils två döttrar snacka sin egenhändigt ihopsnickrade engelsksvenska i baksätet. Slafsade i mig en halvtaskig variant av brittisk frukost på Mauds Café medan Phil och barnen stojade omkring på lekplatsen utanför. Förra gången jag var här vandrade jag runt ute på stupkanten av den starkt gröna och vackra klippan ovanför byn.

Nu drog vi bara vidare i bilen tillbaka in mot stan men från ett helt annat håll. Genom områden med lyxvillor, höga murar och havsutsikt. Här syntes inte alls den brutala finanskris som Irland gått igenom sedan den globala kraschen exploderade i USA. Men när vi började närma oss city igen dök den nakna sanningen upp framför mina ögon. Irland som varit ett klondyke, en plats för stekare och finanshajar som vädrat blod. Dublin som blev den hippaste platsen i Europa där välstånd och arrogant nyrikedom tog över gatorna. Befolkningen fick sånt ekonomiskt självförtroende att dom lånade mångmiljonbelopp, inte bara till ett hus eller en lägenhet utan de slog till med två för att kunna tjäna pengar genom att hyra ut det andra. Sedan kom alltså den ekonomiska härdsmältan.

Utmed vägen breder stora bostadsområden med nybyggda hus ut sig, de flesta klara men flera enbart byggda till hälften, helt tomma. Spökområden med dyra hus som ingen har råd att flytta in i, hus som inom en snar framtid kommer att vara värdelösa när väder och vind förstört dom. Lite längre fram ett stort satans köpcenter helt byggt i glas där man ser rakt igenom det. Nytt, modernt men i princip helt tomt. Det var surrealistiskt. Som ett samhälle där ett virus slagit ut allt levande. Mitt emot detta nya lyx som ingen har råd med ligger de gamla nedslitna radhusområdena i sten och skrattar brallorna av sig ren skadeglädje.

Det är när jag ser allt det här och när min bakfulla hjärna börjar arbeta igen som jag kommer att tänka på vad jag såg dagen innan nere i hamnen i city.
Lyxiga kontorskomplex, shoppinggallerior och lägenheter med utsikt mot Liffey som står tomma gråter finanskrisens bittra tårar. Befolkningen sitter fast i enorma lån på bostäder som sjunkigt långt under köpepriset. Dom är bakbundna, kan inte ta sig ur och det mesta målas i svarta färger.
Det ser inte alls bra ut för Irland men känner jag detta folk rätt så lär ingenting vara över innan "The fat lady sings".
Irland har gått igenom värre saker än det här.

Det här är George Murphy.
2004 slog han igenom i den Idol-liknande tävlingen "You´re a star" i den irländska televisionen. Med en stark röst som påminde om den legendariska sångaren Ronnie Drew i The Dubliners blev George superstjärna över en natt. Hans debutskiva med klassiska folksånger nådde första plats på försäljningslistan och sålde trippel platina. Samtidigt for han landet runt och spelade på de större scenerna och drog stjärnglans över otaliga TV och radioshower. George Murphy var så stor som man bara kan vara och allt hände under ett och samma år.
En nations hjälte. Från ingenstans till superstar...

Därefter ville producenterna och skivbolaget göra popstjärna av killen.
Det gick inte riktigt lika bra.
Karriären försökte snabbt räddas av ytterligare en skiva med folksånger med gästartister, duetter ihop med kända gamla folkmusiker.
När vi nu skriver 2010 är George Murphy den slagne hjälten som brutalt föll från tronen i den klassiska sagan "upp som en sol, ned som en pannkaka."
Han spelar då och då i hemlighet på turistpubarna i Temple Bar-området i Dublin för ett par tusen spänn och ett gäng ciderflaskor för att gå runt.
Karriären är i kras, irländarna har vänt honom ryggen. I sann svensk, som verkar vara lika mycket irländsk, missunsamhet och skadeglädje står de som vet vem han är och hånar honom öppet med ett glas Carlsberg i handen.
I finanskrisens Dublin finns inget vanligt kneg till George, han får inga jobb längre på de stora arenorna som ger pengar och inget skivbolag intresserar sig längre för honom. Samtidigt får inte den lilla glänsande kant av varumärket som eventuellt finns kvar solkas ned av pinsamma low class spelningar på allsångshak i Temple Bar. Därför gör han dom utan annonsering och i lönndom för att överleva. Killen är bara 22 år och berättade att dagen efter uppträdandet på bilden skulle han jaga vidare i drömmen.
New York väntade, USA skulle försöka intas. Har lite på gång som han sa...
En livlina hade kastats åt hans håll men ingen tror egentligen att något kommer att hända. Killen har ingen disciplin, verkar vara allt för lat och har fått den magiska rösten som gåva men vet inte hur han ska använda den. Det var ingen av alla de karriärplanerare runt honom som kom på tanken att det kanske skulle ingå i utbildningen av en stjärna.
Han lämnades istället åt vargarna när kylan drog in från norr.

George Murphy verkar vara ytterligare en av alla de där artisterna som TV-mediet kastar fram "into the spotlight" helt utan förberedelse. Över en natt blir de superstjärnor och får så vara tills en ny omgång av talangprogrammet börjar då nya färska artister tar över. Bakom finns ingen som tar emot och tillslut står dom där och uppträder på pizzerior i Åmål eller köpcenter i Jönköping för att försöka hålla kvar vid drömmen om en karriär som producenter, TV-makare, agenter och andra köttätande växter lovade dig under några fantastiska månader mitt i händelsernas centrum.

Dublin visade sig från sin allra bästa sida idag.
Låga mörka moln, tillfälliga öppningar mellan molnen, som tecken från gud.
Strilande regnstänk och en mild vind som kom infarande ifrån Irländska sjön.
Människor som hukande sprang genom gatorna med uppfällda luvor och stora paraplyer. Dagen gick liksom aldrig över till dag. Eftermiddagsskymning all the way.

Jag älskar det.
Det finns något outtalat poetiskt med regn,vind och mörker.
De små stänken i ansiktet när man går utmed George´s Quay och ser ut över en hamn som bytt skepnad sedan jag senast var här.
Hamnkranarna längst ut vid horisonten står fortfarande kvar men de rätt ruffa hamnkvarteren med magasinsförråd och små lokala sjömanspubar är borta till förmån för exklusiva kontorskomplex och lyxlägenheter.
Finanskvarter som tillfälligt kraschat, tomma butiksgallerior och öde kaféer och restauranger. Allt är vackert och modernt precis som i alla andra hamnstäder i Europa som uppstått ifrån det döda.

Kan inte komma ifrån att jag tycker det är lite sorgligt.
En smula trist.
Allt ska vara så rent och snyggt och minimalistiskt.
Som i en amerikansk romantisk komedi.
Visst förstår jag att moderna städer vill ha hamnar för människor.
Hamnar som är tillgängliga för alla.
Fast det är dom ju inte.
Man har bara bytt ut de slitna låginkomsttagarna som arbetar med kroppen mot rika finanshajar som jobbar med...ja vad jobbar dom med?

Människor är rädda för det slitna, det lite skavda och inte så vackra.
Men där pengar kommer in går likriktningen ut.
Alla storstäder vid vatten ser snart likadana ut.
Göteborg, Barcelona, New York, Manchester som Dublin.
Glasfasader och tjusiga nöjesinrättningar i bottenplan.

Jag avslutade eftermiddagspasset med en Smithwicks Ale på puben Davy Byrnes på Duke Street, en sidogata till Grafton Street.
Väl där kom jag att tänka på ett citat av Amir Chamdin( sångare i Infinite Mass och regissör av reklamfilm och musikvideos).
Jag kan ha nämnt det tidigare men whar the fuck, det är ju bra.
Det relaterar till ämnet ovan, vurmen för det stilrena, perfekta:

"Vi håller på att renovera ihjäl oss. Det är påtagligt lite som får vara fult i Sverige. Alla rostfläckar ska bort, ytorna ska vara rena och vi river allt som är ruffigt i staden. Men jag tror att folk blir deprimerade av att aldrig se något trash.
Vi gråter knappt på begravningar längre!"

Temple Bar i Dublin såg ut som vanligt.
Två snubbar i gråa skägg som sjöng irländska visor.
Turister som leende stod och stampade takten och drack Guiness.
Jag hann höra ryska, japanska, italienska och spanska.
Tempel Bar, ett mångkulturellt center med kullerstenar...

Jag slank in för att se de sista femton minuterna av matchen mellan Leeds och Tottenham. Hängde precis som de andra turisterna med en Guiness och insåg plötsligt varför jag en gång i tiden började gilla det hatade laget ifrån Yorkshire.

Planen var ju nästan som en 70-tals plan.
Lerig, dyngsur och sedan Leeds vita dräkter mot den mörka leran.
Ett lag som kämpar, springer och sliter.
Precis som förr, som då jag första gången såg dom.
Ett föraktat sätt att spela fotboll på i dessa Barcelonatider.
Beckfords eftersläng, kapning på Corluka var fantastisk för att den inte var elakt menad utan bara en frukt av het vilja men inte med det rätta tempot.
Likadant med de flesta andra kapningar som jag hann se.
Trötthet och besvikelse i slutskedet av matchen men vilken brinnande vilja.
Det var så satans mycket Leeds United i agerandet.

Nu kommer jag ihåg de där långa åren i den gamla andra divisionen då det var så kul att varje år hoppas och sedan slita sitt hår i besvikelse när allt blev skit igen.
Det handlade om att kämpa och stå för någonting äkta och kantstött men lika älskat ändå. Jag älskade de där åren, De formade mig  och mitt sätt att se på supporterskap. Visst ville även jag vinna. Men inte hela tiden.
Ville inte att Leeds skulle bli som Liverpool då var och Man U varit de senaste tjugo åren. Perfekta helt utan skrubbsår och blåsor under fötterna.
Vi vann 1992 sedan vann vi inget mer.
Jag packade ner mitt supporterskap i en kartong och ställde den i en garderob.
Jag hade gjort mitt, det har jags skrivit förut.
Men nu är det kul igen.

Bara inte laget bränt ut sig och i ren besvikelse och mental trötthet spelar bort sig från uppflyttning till eliten igen.
Tendensen har funnits.
Men jag hoppas att jag har fel.

Sitter på arlanda och stirrar på en TV-bild med flygavgångar.
Läser i Aftonbladet om utökade flyglinjer som i princip inte kostar någonting.
Från 211 kronor...
Jag tänker att går det här verkligen ihop?

Fortfarande är jag en sådan där gammal bakåtsträvare att jag hellre väljer att flyga med SAS trots att bolaget går uselt, trots att man ofta möter sura kärringar i flygplansdörren, trots att man får betala för all mat och dryck trots att man redan betalar mer för flygbiljetten än hos övriga bolag och trots att planen är gamla och trånga.
Det finns alltså ingen anledning i världen att välja just SAS om det inte vore för den gamla vanan. Den antika känslan att vara i tryggheten eftersom vi en gång i tiden var ett samhälle som på många sätt var bättre och mer tryggt än större delen av världen.
Men är det verkligen så nu?

Apropå trygghet:
Jag kan inte det här med att bolla med miljarder som dom gör i flygindustrin.
Men visst borde man utarma stora delar av företagens grundfundament när det blir allt glesare med personal inom olika områden.
Jag tänker på säkerheten i fenomenet flygning.
Hur ska man kunna upprätthålla säkerheten när flygbiljetter bara kostar en handfull hundra kronor när man flyger inom Europa.
Hur får bolagen in pengar för att sköta om och vårda sin flotta?
Kör man planen i botten utan att vi vet om det?
Slarvas det med kontroller och reparationer?
Eller har dom tidigare lurat skjortan av oss när vi betalat flera tusen för en biljett till Stavanger?

Jag vill gärna veta.
Eller också vill jag inte veta.
Vill kanske resa i ovisshet och hoppas på Fru Fortuna.

Jag går igenom snödrivor som Moses genom Röda havet.
Äntligen på väg mot some kind of lucky street.
Över molnen, genom isande vindar västerut.

Det fanns en tid då jag for över världen som en  osalig ande.
Nyfiken som de flesta unga ville jag se varenda land, varje världsdel, varje storstad.
Höst och sommar packade jag alltid väskan och drog iväg på semestrar.
Långa på hösten och korta på sommaren.

Det var en fantastisk tid och jag älskade att vara på väg, bo på hotell, utforska nya platser och möta nya människor.
Jag flyttade runt med fotbollen och bodde på nya platser och i nya länder.
Det var lika fantastiskt det och jag kände mig så privilegierad.

Så en dag var jag plötsligt trött på allt, rotlös.
Behövde fast mark, trygghet, rötter.
Flyttade hem till småstaden och det kändes helt rätt.
Ville bara vara på samma plats och skaffa mig någon sorts grund att börja om på.
Den tiden är över nu.
Jag är redo att börja röra på mig igen.
Inte flytta och sånt där onödigt utan korta och långa avstickare ut på okänd mark igen, kanske besöka gamla brottsplatser och möta nya människor igen.

I morgon drar jag till Dublin efter sjutton års uppehåll och jag är så exalterad.
Om inte snöstormar och flygkaos sätter stop för mina planer..
På söndag far jag till London för att jobba.
Fotboll, rugby, musikklubbar och fotograferande.
Långa promenader invid river Liffey och stanna på någon pub eller kanske ett fik för att läsa i en bok eller bara följa alla Dubliners vardagssteg.

Jag hoppas att den här veckan är början på en återskapad Pelle.
En man som en gång älskade världen men blev trött på dess kärlek och gjorde slut.
Mystiken är tillbaka.
Jag har börjat dejta Europa.
Världen får vänta en stund till innan jag börjar flörta med henne.
Men det är bäst att hon förbereder sig.