header
header
header
header
header
4 Mars 11:52

My irish soul on Spotify...


Det var musiken som tog mig till Irland.
Allt började när jag i slutet av 1981, 14 år gammal, steg in i den lokala skivhandeln i jakt på något nytt att lyssna på.
Jag fastnade snabbt för ett omslag med fyra unga allvarliga killar poserandes på stilfulla bilder i en sliten industrihamn.
Det var U2 och deras andra platta ”October” som följde med mig hem tillsammmans med en specialimporterad EP med låten ”Out of Control” och två låtar till.
Snabbt återvände jag någon dag senare för att köpa debutalbumet ”Boy.”


Från den dagen blev jag ett fanatiskt U2 fan och följde bandet slaviskt ända fram till Live Aid-galan 1985.
Jag fastnade som så många andra för Bonos energi och även det annorlunda soundet som bandet hade i jämförelse med den musikscen som regerade då.
Men framförallt så fastnade jag för bandets fredsbudskap, de vita flaggorna som alltid vajade på scenen och Bonos brandtal om world peace som på den tiden kändes äkta och direkt från hjärtat.
Det var också låten Sunday Bloody Sunday som fick mig att börja intressera mig för Irland som land.

Ungefär samtidigt som Live Aid då U2 började ta över världen fick jag The Pogues ”Rum Sodomy & The Lash” i min hand och det förändrade allt.
Det var bay, bay U2 och Hallo love till The Pogues.
Jag blev helt sänkt av deras blandning av punk, folkrock och irländsk folkmusik.
Kärlek var kanske ett allt för stark ord men det var så jävla bra!
De irländska influenserna väckte något hos mig och jag ville ha mer.
Snabbt fann jag The Dubliners och via dom nyckeln till den traditionella folkmusiken.

I texterna märkte jag direkt den fantastiska melankolin, all längtan, all kamp, livets umbäranden och den upproriska ådran hos befolkningen.
En nation där hela befolkningen är födda som underdogs måste man bara älska.
Av någon anledning kände jag stark dragning till allt detta och därför, kära läsare, kan jag bara inte släppa den gröna ön här på bloggen.
Därför, kära läsare, kommer här tre nya Spotifylistor med idel irish music...

My irish soul

Shane MacGowan

The Pogues


Kommentarer
StÀng
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


3 Mars 18:06

Identitet Melodifestivalen:


Plötsligt står dom där utanför lunchstället.
Grabbarna med americanaskägg och pälsrockar, tjejerna med glasögon stora som två dasslock och trendiga små accessoarer dinglande på kroppen.
För en kort sekund regerar man då småstad och en outfit som sticker ut en smula mer än Brothers och MQ inte ofta går hand i hand.


När jag sedan tar mig över Stortorget och upp på Drottninggatan märker jag hur mycket plats det helt plötsligt finns.
Hur rent och rymligt det är inne i citykärnan
Något stämmer inte...

Så kommer jag på och kopplar ihop.
Det är ju melodifestival i TDC och då måste man själjklart flina upp sig i ett töntigt och insmickrande smajl inför artister, journalister och hela den svans av wannabees som följer vår "kära" melodifestival.
Det är intressant hur hårt en svensk mellanstor stad kämpat för att få statusen att vara värd för något så glamouröst som "Andra chansen". Förlorarna.
Hela stadens pr-maskineri har pumpat igång och politikerhöjdarna ståtar i glansigt fina broschyrer som stolt säger att äntligen...
Äntligen är vi en stad med äkta identitet och tyngd.
Äntligen är vi en stad att räkna med.
Har man inte arrangerat melodifestivalen är man inte en riktig stad.

Bitter gnälltönt?
Nejdå.

Det är helt okej om man gillar detta spektakel.
Det är helt okej om staden vill annordna detta spektakel.
Tycker de styrande att detta engångsjippo är av högsta vikt för vår stad så ok.

Det enda jag önskar är att stadens styrande tar hand om vårt city och våra medborgare på samma goda sätt som de kramar tillfälliga besökare som förstås lägger en massa pengar på hotell, krogar och restauranger när dom är här.
Men vi som bor här behöver också snöfria gator för att få allt och fungera i vardagen. Kanske vill vi också ha möjlighet att lägga pengar hos stadens olika affärsinnehavare och nöjesplatser.
Men för oss som bor här gör man allt för att skicka ut oss på vischan och könslösa köpcenter som dödar stadens city.

Bilar ska inte få närma sig city.
Det har plockats bort parkeringsplatser med rimliga priser på gatorna och tvingat in kunder i P-hus med sjukt dyra p-avgifter.
Få tycker att det är värt att stå där när det finns gratis utanför staden.
De plockar bort möjligheten för affärsinnehavare att kunna göra reklam för sina verksamheter via trottoarpratare men erbjuder inga alternativa lösningar för att kunna synas på annat sätt.

Men torgen och gator byggs om.
Varenda ett samtidigt så att ingen kan ta sig fram någonstans.
Affärerna blöder.
Men torgen blir fina.
Frågan är vem som ska njuta av dom när alla är utanför stan och handlar.

Örebro city håller på att dö.
Men vi har ju fått melodifestivalen åtminstone...
Å snart kommer kungen...




28 Februari 22:01

Ett viktigt journalistiskt tidningsprojekt!


Tänk vad vi slösar med orden i det här landet.
Vi är så lyckligt lottade att vi nästan får skriva precis vad vi vill utan att råka illa ut.
Så vad gör vi?

Vi satsar alla våra pengar på skvaller, skvaller och åter skvaller.
Meningslösheter, ytlighet, psuedodebatter, och Let´s Dance.

I veckan var jag och lyssnade på två män, en från Kina och en från Syrien, de lever båda i påtvingad exil beroende på att de använt ordet på fel sätt enligt deras hemlands regimer.
En av dom har suttit fjorton år i fängelse och blivit torterad för att han beskrivit sin dröm om frihet och demokrati.
Allt medan svenska medier skriver spaltmil om om människor som kallas kändisar och som aldrig gjort mer i sitt liv än att synas i TV och vara djävliga mot varandra.
Man blir matt, besviken och önskar att de fått byta plats med de båda männen under en period av sitt liv.
Kanske skulle de då uppskatta sin rätt till det fria ordet på ett bättre sätt.
I Örebro satt männen i en liten lokal kallad Hjalmar Bergman Salen och berättade sina levnadshistorier inför cirka tjugo personer.
Man blir så ödmjuk av att höra hur stor deras längtan efter frihet är, hur långt dom är beredda att gå för att få det och vad dom är beredda att offra.

Mötet var arrangerat av en annan person som lever i påtvingad exil ifrån Bangladesh.
Han heter Tasneem Khalil och har påbörjat ett intenationellt journalistiskt projekt ifrån sin bas i Örebro. Han har startat en tidning som skriver om ämnen som nästan inga andra skriver om. Nyheter och reportage ifrån platser som nästan ingen bryr sig om. Det är en tidning som alla bör prenumerera på för att inse att världen inte slutat där näsan tar slut. Tidningen begränsar sig inte vid den så kallade västvärlden med USA i spetsen som våra svenska nyhetsprogram i TV.

Independant World Report heter tidningen, eller magasinet.
Den är helt och hållet fri från partipolitiska eller nationsbindningar, inte heller byggs den av kommersiella intressen via annonser.
Please Subscribe!!




26 Februari 00:07

Efter en lÄng hÄrd vinter: Nya Spotifylistor

Varsågoda och ta för er.
Mina två nya Spotifylistor som snart kommer följas av en tredje.
Jag vet att ni har väntat...


Obvious David Bowie

I´m a lonesome cowboy...



23 Februari 21:37

Efterlyser ett kulturmagasin skrÀddarsytt för mig


Jag har de senaste månaderna haft tre morgontidningar.
Nerikes Allehanda, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Å jag har inte haft en möjlighet att hinna med att läsa dom alla från start till mål. Snarare har det varit ett stressmoment utan dess like...


NA plöjer jag av ren lokalpatriotism, ur DN ryker sportdelen direkt då man bor på landet så ligger sporten ett dygn efter alla de stora händelserna så den bilagan är meningslös. Tidig pressläggninga alltså. I SvD är sporten meningslös av andra skäl så den läser jag sällan och bara i nödfall. Återstår två huvudtidningar och två kulturbilagor och en Näringslivsdel i SvD. DN läser jag debatt, början och de sista  sidorna medan SvD snabbt bläddras igenom i jakt på eventuella intressanta intervjuer. Näringslivsbilagan läser jag då och då medan jag alltid plockar ut de båda tidningarnas kulturdelar för att läsa mer noggrant.
I grunden är det egentligen utav den anledningen jag har tidningarna kvar(eller SvD slutar komma i morgon), kulturen alltså.

Hinner jag inte läsa så lägger jag dom på hög för att läsa senare.
Kulturen är viktig för mig och jag gillar båda tidningarnas kulturdelar, DN lite light, på en nivå jag hänger med i varje sväng, säkert lättsmält för de tunga kulturmänniskorna.
Inbillar mig att dom hellre väljer SvD som i mina ögon är tyngre och mer svårtillgängligt.
Men som sagt, jag gillar båda två.

Det leder mig fram till en slutsatstanke över mina textrader.
Jag skulle kunna kasta bort både DN och SvD om det inte vore för kulturen.
Det i sin tur betyder att jag som individ gärna skulle se ett magasin som skrev om kultur på en nivå som pendlar mellan DN och SvD.
Jag skulle bli prenumerant pronto på en sådan magasinsatsning.
För inte finns det väl redan?
För om det skulle göra det så meddela mig lika pronto igen.
Musik, litteratur, film, teater och en massa långa sköna intervjuer med intressanta kulturpersonlighter.

Beställt och klaart!!



23 Februari 00:53

Sextionio bilder som inte rÀddar vÀrlden...

Men kanske kan dom underhålla er i några minuter mellan OS-sändningar och Melodifestivaler.

Enjoy...

Dublin 2010-Resan hem...




19 Februari 08:57

En sorgesÄng om livet som det ser ut just idag...


Jag vaknade upp i morse och trodde att jag hamnat i Kiruna.
Ahhhhh!!
Esteban Pavliychenko stod utanför fönstret och kikade in.
Snabbt sträckte jag mig efter hagelgeväret som jag trodde stod bredvid sängen i hörnet bakom nattduksbordet.
Men jag har ju inget vapen, och Esteban finns bara som fantasifoster.
Eller finns han kanske? Hmm...

Jag tittade ut och såg(som det kändes) tre meter snö utanför huset.
Klass 2 varning i länet...vad nu som menas med det.
Snart kommer plogbilen och trycker upp en stor jävla vall av is och snö vid uppfarten.
Den jäveln.
Å så ska postbilen ha fri lejd in till postlådan för att han ska kunna dela ut en sorglig hög räkningar och en bunt meningslös reklam som jag aldrig tittar på.
Parabolen kommer sluta fungera för att snön lägger sig som en vägg framför huvudena som fixar å trixar fram signaler till TV:n.

Experterna har i över tio år sagt att vi är å väg mot ett medelhavsklimat här uppe norden.
Det är ju för fan därför som jag har stannat kvar.
Annars hade jag flyttat från det här landet för länge sedan.
Snö och is och minusgrader som i fucking alla satans arktis som finns.

Men nu har alla gulliga barnen snart sportlov.
Så kul för dom då.
Åk skidor ni.
Rulla runt i era bävernylondräkter och skratta och var glada i konungariket Svedala.

Har för mig att det finns ett rejält rep någonstans där inne i garaget vid vedklabbarna.
Tror takbjälkarna är rätt stabila dom med.
Om det inte vore så förnedrande och elakt mot dom som bryr sig om mig skulle jag gå ut sätta spin på en snara och gunga mjukt fram och tillbaka i takt med snöflingorna och ljudet av vinden som attackerar i stötar från nordöst.









17 Februari 22:28

Tystnaden Àr kontemplation


Ärligt talat vet jag inte vad det är för fel på mig.
Men jag trivs som allra mest när det ser ut så här.
Öde gator, en skymning som sänker sig över staden och ett lätt strilande regn.


Det kan vara trauman från uppväxten.
Vem vet.
Jag orkar inte med stora folksamlingar mer än i arbetet då det är en fördel att det samlas en del människor på arenorna. Annars hade jag nog inget jobb.
I övrigt sitter jag helst på folktomma fik, smyger runt i tysta bokaffärer, går gärna på bakgator under rusningstid, dricker öl på en öde bar eller gömmer mig hemma i huset.

Tystnaden är kontemplation.
Det folktomma innebär tid åt egna tankar.
Ensamheten ger energi.

Jag tror att jag blir en bättre människa när jag får tid för mig själv mellan allt det sociala i jobbet. Jag umgås gärna med folk jag gillar och även att möta nya människor som utvecklar än. Men utan de tomma öde gatorna, det lätta regnandet och den njutbara känslan av att något blöt ta sig in på ett café, sätta sig vid ett stort fönster och se ut över ett stadstorg där enstaka själar snabbt försöker ta sig igenom vädrets nyckfulla svängningar, då skulle jag gå under.

Min sambo tycker jag är underlig, en del av mina vänner tycker att jag är knäpp, föräldrarna undrar var det gick snett.

Själv har jag har inga svar.






15 Februari 16:38

The Yellow Bittern och andra irlÀndska filmtips


"Historien skrivs alltid av vinnaren. Vill man ha den riktiga sanningen ska man gå till folksångerna".
Det är den legendariske irländske folksångaren Liam Clancy som säger de orden i den vackra och fantastiskt stämningsfulla dokumentären "The Yellow Bittern". En dokumentär som handlar om honom själv, hans liv men även om gruppen "The Clancy Brothers and Tommy Makem" som var superstjärnor över hela världen under 60-talet.

Å jag antar att Liam har rätt angående historiebeskrivningen. Folksången har talat sanning från amerikas slavar via ryssland och resten av de gamla öststaterna till resten av världen. Folksånger, poesi och tunga romaner har talat förlorarnas språk. En chans att få ut det som makten inte säger och inte tillåter andra att säga i politiska sammanhang. Då återstår konstens språk.

Liam Clancys historia är intressant, en längtan bort som för så många andra irländare, till USA och friheten att leva som man vill.
Genombrottet tillsammans med sina bröder och ett rockstar liv med tjejer, alkohol och droger. Ett teveinslag på fjorton minuter i The Ed Sullivan Show öppnade världen för de fyra irländska folk och vissångarna i sina stickade vita fiskartröjor.
Se "The Yellow Bittern" och möt irländarna som gjorde de irländska folkmusiken kommersiell, möt Liam Clancy, "The best ballad singer I ever heard" som Bob Dylan en gång sa.


Se också dessa två filmer som jag köpte i Dublin, på HMW-butiken på Grafton Street. Det finns hur mycket som helst av bra irländsk film.
"The Wind That Shakes The Barley"(Frihetens Pris) och "The Borstal Boy".
Den första handlar om frihetskampen mot Engelsmännen och de hatade och hänsynslösa Black and Ten runt 1920 och senare de motsättningar mellan irländarna själva efter freden med England.
Den andra filmen är en sanningsberättelse från författaren Brendan Behan och hans fyra år på anstalt efter att ha smugglat sprängämnen in till England för att utföra ett attentat i IRA:s namn men åkt dit. Det var under de åren han upptäckte ordets makt och lockelse istället för våldet.

Andra bra irländska filmer:
-Michael Collins
-Song for a Ragga Boy
-I Faderns Namn
-Min Vänstra Fot
-The Commitments
-The Snapper
-Once

Missa inte heller Dylan Moran:
-Sjukt rolig komiker som åker världen runt med sin show(kommer till Sverige i april). TV-serien "Black Books" som gick på SVT tidigare var stundtals riktigt skön. En bokhandlare som hatar kunder och helst vill kasta ut dom från butiken.

Så där:
Mitt irländska tunnelseende de senaste veckorna är på väg att öppna upp sig mot resten av världen igen. Det här blir en sorts avslutning för den här gången men jag kan garantera att jag kommer tillbaka i ämnet. Om det råder inga tvivel.
Musiken framförallat brukar med jämna mellanrum få utrymme på blohm.se.
But at the moment. Enough is enough!





10 Februari 21:06

It ainÂŽt over until the fat lady sings


"It´s lovely at Howth. You must go there"
Det var den gamla bastanta damen på vårt Bed and Breakfast vid Gardiner Street som sa orden när jag och sambon stod och plockade tallriken full i frukostmatsalen.
Vi bodde på Marple Hotell som va ett B&B av rätt bra klass på gränsen till Dublins fattigaste och mest skumma kvarter. Det var 1992 och Janne Eriksson hade nickat in 1-0 mot Frankrike i EM på hemmaplan dagen innan. Vi såg målet på puben O´Shea´s i hörnet Gardiner och Talbot Street.
Solen lös när vi lyckliga gick hand i hand bort mot pendeltågsstationen för att följa hotellföreståndarens råd att hoppa på The Dart och åka ut till Howth.

Den här fredagen hämtade Phil mig vid hotellet och körde norrut genom stan, förbi allt mer skitiga gator och slitna miljöer mot den rika men sömniga lilla fiskebyförorten Howth, sjutton år senare. Jag var rätt bakis efter att ha lullat hem 05.30 några timmar tidigare,, behövde desperat få i mig frukost, satt mest och kisade mot solens starka sken och hörde Phils två döttrar snacka sin egenhändigt ihopsnickrade engelsksvenska i baksätet. Slafsade i mig en halvtaskig variant av brittisk frukost på Mauds Café medan Phil och barnen stojade omkring på lekplatsen utanför. Förra gången jag var här vandrade jag runt ute på stupkanten av den starkt gröna och vackra klippan ovanför byn.

Nu drog vi bara vidare i bilen tillbaka in mot stan men från ett helt annat håll. Genom områden med lyxvillor, höga murar och havsutsikt. Här syntes inte alls den brutala finanskris som Irland gått igenom sedan den globala kraschen exploderade i USA. Men när vi började närma oss city igen dök den nakna sanningen upp framför mina ögon. Irland som varit ett klondyke, en plats för stekare och finanshajar som vädrat blod. Dublin som blev den hippaste platsen i Europa där välstånd och arrogant nyrikedom tog över gatorna. Befolkningen fick sånt ekonomiskt självförtroende att dom lånade mångmiljonbelopp, inte bara till ett hus eller en lägenhet utan de slog till med två för att kunna tjäna pengar genom att hyra ut det andra. Sedan kom alltså den ekonomiska härdsmältan.

Utmed vägen breder stora bostadsområden med nybyggda hus ut sig, de flesta klara men flera enbart byggda till hälften, helt tomma. Spökområden med dyra hus som ingen har råd att flytta in i, hus som inom en snar framtid kommer att vara värdelösa när väder och vind förstört dom. Lite längre fram ett stort satans köpcenter helt byggt i glas där man ser rakt igenom det. Nytt, modernt men i princip helt tomt. Det var surrealistiskt. Som ett samhälle där ett virus slagit ut allt levande. Mitt emot detta nya lyx som ingen har råd med ligger de gamla nedslitna radhusområdena i sten och skrattar brallorna av sig ren skadeglädje.

Det är när jag ser allt det här och när min bakfulla hjärna börjar arbeta igen som jag kommer att tänka på vad jag såg dagen innan nere i hamnen i city.
Lyxiga kontorskomplex, shoppinggallerior och lägenheter med utsikt mot Liffey som står tomma gråter finanskrisens bittra tårar. Befolkningen sitter fast i enorma lån på bostäder som sjunkigt långt under köpepriset. Dom är bakbundna, kan inte ta sig ur och det mesta målas i svarta färger.
Det ser inte alls bra ut för Irland men känner jag detta folk rätt så lär ingenting vara över innan "The fat lady sings".
Irland har gått igenom värre saker än det här.










Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg