header
header
header
header
header
29 Juli 18:27

The Låt of The Day

Fick en förfrågan om att vara med om ett facebook-projekt som heter "Låt Of The Day" där man delar med sig av sitt musikintresse och berättelserna bakom låtar och musikstilsperioder. Under en dag lägger man ut låtar och berättar något om dom. Alla gör säkert på sitt sätt så här gjorde jag om ni nu orkar läsa och lyssna på mig i detta långa inlägg. 
Projektet har också ett gott syfte där det handlar om att samla in pengar till Barncancerfonden. Vill ni bidra så kan ni sätta in pengar här: Barncancerfonden 

Då va det visst min dag att dela med sig av lite tankar om musik. Vet inte när och hur jag ska börja så jag kör bara igång. Om det är fel dag eller om det blir fel på något annat sätt skriker väl nån. Rock on!
Jag är extremt bred i min smak vilket ni kommer att märka. Hoppas jag. Men det är lika bra att börja från cash(inte Johnny då) som en gammal fotbollstränare en gång sa. Och om man ska berätta sin väg in i musiken så ska man göra det från början hur jobbigt det än kan kännas. Mina föräldrar var inga stora musik och kulturmänniskor. Mamma lyssnade på dansband och pappa på Elvis medan våra högtider fylldes med farmors andliga sånger. Pappa brukade fylla i med ett par stänkare innanför västen, samma väst som farmor bar för övrigt... Så kom det sig att mitt första favoritband blev Flamingokvintetten. Gillade speciellt den här nummer 5 på grund av de mäktigt stiliga rosa kostymerna. It´s not much but it´s a start. Som Jimmy Rabbitte skulle ha kunnat sagt.
Okej. Då var vi igång. Men fortfarande kvar i 70-talet. Jag var runt 10 år och sprang mest på fritidsgården i det miljonprogramsområde jag växte upp i. Markbacken heter området och på "gården" spelades Dancing Queen med ABBA och Daddy Cool med Boney M, M A Numminen spelade live i aulan och jag hade inte hittat in i någon musikstil än. Utanför fritidsgården låg de äldre missbrukarna som påverkade inte fick komma in. Runt om i Markbacken fanns dom, thinner och limsniffarna, haschrökarna och mellanölsgrabbarna. Vid gården, i centrum, i trappuppgångar och i gröngräset i Örnsköldsparken eller på Trängens IP. Nationalteaterns låtar var på något sätt en sorts nationalsånger för oss som bodde här. Identifikation. Varje gång jag hör "Barn Av Vår Tid" hugger det till i magen och rycker i tårkanalen. Det är vackert och sorgligt på samma gång. Tänker på vänner som gick bort sig. När denna textrad av Ulf Dageby dyker upp slår vemodet och en trasig nostalgi till med full kraft...
"Thinnertrasan vandrar mellan husen.
Thinnertrasan tänder alla ljusen.
Thinnertrasan tar mig. 
Till ett annat land.
Där jag kan vara en höghus baby.
Säga till tjejen att, maybe.
Sen kan vi segla på månen tillsammans.
Come on my darling.
Vi glömmer allt annat"
Då klättrar vi över till 80-tal och jag börjar till sist utforska musiken på allvar. Och här blir det komplicerat. Vänner började välja sida även om grupperingarna inte riktigt satt sig. Man skulle vara hårdrockare, rasta, synthare eller mods. Mitt problem var att jag umgicks med och ingick i flera olika gäng. Det skulle avspegla sig på min musiksmak och mitt sätt att klä mig. Jag vandrade genom tonåren med kluven personlighet och så har det fortsatt.
Så från och med detta inlägg kommer låtvalen svänga från högt till lågt och lågt till högt.  
Vilket som är vilket får ni själva välja. Men någon röd tråd kan ni glömma.
Många av de jag umgicks med lyssnade på klassisk hårdrock så jag har en sådan ådra i mig även om jag sällan lyssnar på det numer. Mest när jag springer på löpbandet hemma. Heaven and Hell älskar jag fortfarande. Black Sabbath var bäst med Ronnie James Dio. När jag nämner det för de invigda vill de tjära mig, rulla mig i fjädrar och skicka ut mig ur landet. För Black Sabbath är OZZY för hardcorefolket. Eller har jag några vänner här kanske? Dios korta gästspel i Black Sabbath följdes av hans egna band och plattan Holy Diver som jag köpte och avgudade. Även om alla djävulsreferenser gjorde mig en aning illa till mods. Hey, jag var ju bara 15 år då ju. Och fortfarande mörkrädd ibland...

Kampen stod, som alla i min ålder vet, mellan Noice och Gyllene Tider där under 1980 och ett par år framåt. Jag var en klar Noice-kille men köpte och lyssnade faktiskt även på GT. Kanske på grund av mina dansbandsrötter. Hehe. På Åhlens köpte jag mina GT-skivor men la dom emellan de David Bowie-vinylerna från reabackarna vid utgången som också inhandlades. Jag ska inte göra någon lång utläggning här. Men ödet skiljde verkligen de två banden åt. Heroinmissbruk, död och Livets Ord-frälsning hos Noice och ett fullsatt Ullevi för Gyllene Tider i modern tid. Det trodde jag inte då. Som om jag ens funderade över sånt vid den tidpunkten. 
Men: Tylösand vs Tunnelbana 10-0. Åtminstone i överlevnad.
Ni får ha tålamod. Jag måste uppehålla mig en stund i nostalgiträsket för så mycket hände där mellan 1980 och 1985. En explosion av nya intryck och upptäckter. Punken och synthen kom samtidigt till mig. Med ena benet i varje ytterlighet. Då var det jobbigt. Idag är jag bara jäkligt glad över bredden i mitt lyssnande. Ena dagen i då smutsiga förortskällare på väster andra dagen i på ytan vackrare men ibland  på insidan lika smutsiga i källare i höginkomsttagarnas villor i Adolfsberg och Rynninge. 
Den största ungdomssorgen när det kommer till missade konserter var när Ebba Grön och Dag Vag var på gemensam turné 1982(?). Jag hade precis kommit igång med fotbollskarriären. Eller de första stegen togs den viktiga sommaren 1982 då jag gick från pojklagsspelare, via pojklandslaget och till BK Forwards a-lag på ett halvår. Polarna festade hela sommaren och gick på konserten. Min bästa vän dök upp med en fet Thåström-autograf på underarmen och jag bara typ dog ju... Så avis att det var sjukt störande. Men det var bara att tugga i sig. Men fortfarande sitter taggen i hjärtat. 
Jag lyssnade även mycket på KSMB och var däremot på en av mina första riktiga konserter med bandet, utanför matinéfönstret, på Hagagården i Örebro. Första gången längst fram hoppandes lite blygt men ändå entusiastiskt. Även Sham 69 spelades en hel del hemma även om jag inte har en aning var jag fann dom i den stora villervallan. Well, det var punken lite snabbt. Den har kommit tillbaka lite då och då i livet. Nästa inlägg går jag över till synthen.
Vi var tre vänner som under en sommar ägde världen. Vi kallade oss "Män Av Skugga" där vi satt och drack dåligt rödvin i villorna uppe på Adolfsbergs höjder innan vi tog cyklarna ner till stan och det drogfria diskoteket Club 700. I våra drömmar erövrade vi de vackra tjejerna vid vår entré vilket kanske hände någon gång när vi kom in annars hamnade vi oftast ute på Våghustorget där vi cirkulerade i väntan på en fest någonstans. Jag hade Peter Pan kängor på mig, pappas pösiga skidbrallor från 50-60-talet, skitvarma, snygg skjorta, scarf och ibland kajal samt långt hår uppfönat med slingor som skimrade i neonljuset. God damn I was cool.
Lustans Lakejer var våra gudar och jag ville vara basisten Peter Bergstrandh för han var coolast, ville ha hans frisyr och lira bas som han. Jag har alltid velat vara basist av någon underlig anledning. Kanske för att dom ofta va lite mystiska eftersom dom aldrig fick full uppmärksamhet bakom sångare och gitarrister. Än idag kollar jag alltid in basisterna i de band jag går och ser. Lustans Lakejer, Human League, Simple Minds första två mer industriella synthplattor, Duran Durans första och Depeche Mode, Reeperbahn samt faktiskt Spandau Ballets första skiva innan dom blev mjukisballadband var alla grupper vi spelade på våra förfester.
Fan, en dag går ju så fort. Jag står ju bara och stampar i det gamla. Kommer inte hinna igenom det jag vill. Hade velat berätta så mycket mer om min mörka period som kanske är det som personifierar mig på djupet allra mest. Vänner brukar jävlas med mig om mitt bråddjupa mörker, vemod, depp och negativism. Men det är ju bara en sida av min kluvna personlighet jag redan berättat om. Det får bli några snabba djupledslöpningar här. Lite name dropping from the darkness. 
The Cure och Robert Smith de deppigas deppigaste husgud som jag började lyssna på i och med ett teveframträdande med låten Jumping someone else´s train från 1979. Favoritskivor är Faith, Pornography och The Top som kom mellan 1981 och 1984. Men jag skulle ju också vilja lägga ut låtar från Sisters of Mercys skiva First Last and Always, kanske någon låt av Siouxsie and The Banshees, massor av Echo and The Bunnyman, The Smiths och ett par av The Mission för att nämna några favoriter från den tiden. Men jag har inte tid. 
Nästa inlägg efter lite jogging och mat kommer handla om min viktigaste musikperiod i livet. Mitt favoritband alla kategorier som även lett mig in till en kärlek till ett land och hela dess kultur och historia. Ni som känner mig vet ni andra får vänta ett tag. En klassisk cliffhanger alltså...
Allting började när jag stod i en skivbutik vid Våghustorget i Örebro och bläddrade i skivbackarna. I en av dom fanns U2:s andra album October. Tyckte dom såg häftiga ut där dom poserade med en sliten hamn anandes i bakgrunden. Köpte den. Dagen efter gick jag och köpte den första skivan Boy och en singel med tre låtar bland annat Out of Control. Från den dagen började jag leva med U2. Tog reda på allting om gruppen. Under flera år var mitt smeknamn bland de närmaste vännerna Bono eftersom dom tyckte att jag liknade honom. Samma frisyr, samma stora näsa och korta ben, men bra mycket sämre röst tyvärr. U2 var min första stora kärlek och jag stod vid deras sida fram till Live Aid då de slog igenom och blev allmän egendom. Fram till dess hade bandet varit rätt anonymt. Jag reagerade så där barnsligt som man kan göra med något man tycker sig ha ensamrätt på. Jag lämnade dom, inte helt, men det blev aldrig som förut.
Men där bakom dök istället folkrockpunkarna The Pogues upp och jag slogs till backen av den energin och det sound bandet vräkte ut. Om jag bara skulle få ta med en enda skiva av allt jag lyssnar på så skulle det bli Rum Sodomy & The Lash. Den knockade mig totalt liksom Red Roses For Me som kom året innan. Vi är framme vid 1985 nu, det går långsamt framåt, men det här med folkmusik blandat i rocken var liksom det jag letat efter i hela mitt liv utan att veta om det.
Via The Pogues och den galne suputen och frontmannen Shane MacGowan fick jag ingång till landet Irland och dess historia. Jag är galen i Irland och musiken, stämningen, vemodet, regnet, det gröna och ibland karga, människorna. Historien är våldsam men spännande och intressant. Mycket av folkmusiken handlar om också om historiska händelser av smärta, avsked, längtan och splittrade familjer. Jag skulle kunna skriva en lång bok i ämnet men vet inte ens om ni orkar läsa hit. Så jag lämnar er med den mest populistiska låten av dom alla. Nästan. 
Inte många timmar kvar nu...
Vet inte om ni funderat över det men inte en enda kvinna har jag lagt ut eller skrivit om hittills. Märkligt att inte en enda har betytt något på djupet under uppväxten. Eller visst lyssnade jag på Tant Strul, Siouxsie and The Banshees, Joan Jett kanske någon låt men ingen betydde nått viktigt. Patti Smith kom långt senare och numer lyssnar jag på massor av kvinnor. 
Låt mig lista ett gäng favoriter: 
Anna von Hausswolf, First Aid Kit, Lisa Miskovsky, Patti Griffin, Emmylou Harris, Dolly Parton, Faith Hill, Anna Ternheim, Sophie Zelmani, Sharon Shannon, Mary Black, Sinead O´Connor, Courtney Love, Ane Brun, Regina Spector, Frida Hyyvönen, Hello Saferide eller Säkert, PJ Harvey, Lykke Li, Veronica Maggio, Amanda Jensen, Lisa Ekdahl, Anna Stadling, Lisa Loeb, Elin Ruth, Ellen Sundberg, Nina Persson och ett gäng band med kvinnliga sångare och frontfigurer. Har säkert dessutom glömt en rad kvinnliga artister som jag lyssnar på ibland. För er som nu funderar på om jag skriver det här för att få någon sorts klapp på axeln så glöm det. Tyckte bara ett inlägg i frågan var mer än värd sin plats här på The låt of the day. Okej?
Vänner. Det har varit en rolig dag och tack för visad respons. Det finns förstås så mycket mer att skriva om. Som cajun music, som all country och en massa hård musik. De senaste åren är det just country och allt det som gränsar till det, va kallas det, americana, bluegrass och så vidare, som jag lyssnat mest på ihop med irländsk folkmusikbaserad musik. Pop, rock, punk, traditionellt och allt in i en mix. Men jag återvänder alltid till det jag delat med mig av under dagen. Med något undantag. Allting finns inom mig och mycket mer. Hörs. Rock on!
 

Kommentarer
Stäng
That's more than sei

That's more than seiblsne! That's a great post!
Skrivet av: | 2015-10-15 06:32:06 |  Svara
 


29 Juli 13:04

Storytalk-Podden om berättandets hantverk



"Pelle Blohm om strävan att vara sig själv i rollen som expertkommentator och skribent."

Storytalk ringer hem till Pelle Blohm mitt i midsommarbestyren. Pelle är ju mest känd som TV-expert i fotboll, men han skriver också böcker och krönikor. I Storytalk nummer 18 berättar han om att han alltid varit ganska blyg, och att ensamhet ofta lett till att han dragits till skrivandet. Pelle kommer också in på vad som förväntas av en expert under en fotbollsmatch, samt avslöjar en talang han skulle vilja ha.




29 Juli 12:44

Holmgren Möter-Pelle Blohm

Han är en stor Örebroprofil. Moderklubben heter BK Forward. Han spelade allsvensk fotboll i Örebro SK, IFK Norrköping och GAIS. 1996 blev han proffs i Kina. Om kinaäventyret skrev han boken; "Pionjär i Mittens Rike-1,2 miljarder kineser och ett svenskt fotbollsproffs"

Han har arbetat som expertkommentator på flera olika kanaler. Den tuffe mittfältaren Pelle Blohm berättar om sin resa i veckans Holmgren Möter.

God lyssning! Mvh Niklas Holmgren 

Lyssna här: Holmgren Möter 




29 Juli 00:52

Det är dags att börja ljuga igen...




29 Juli 00:11

The Pioneers Return

Just det. Den här lilla kortfilmen på dryga tolv minuter klippte jag ihop på iMovie i förra veckan. Jag har inte filmat(förståeligt eftersom jag är på bilderna) utan bara klippt ihop det ifrån en dvd jag fick 2006 men som var långrandig med eviga tomma sekvenser som behövde tightas till. Inledningen med berättarröst och filmade pressklipp och fotografier har jag fixat. Det märks säkert! Enjoy.



12 Februari 11:21

48 and life to follow… Or not.

Well, den där tårtan har redan hunnit börja lukta. Illa. Jag har redan sprungit förbi min 48:e födelsedag och nu har livets kompass pekat ut riktningen mot the big 50. Det är inte deppigt. Jag är inte deppig. Av den anledningen...
Jag skrev en text på facebook:
"Säger som en gammal idrottsledare en gång sa i ett tacktal under en utlandsresa. I wanna thank you everybodys for your very kind of a hallibality. Det fanns en tid då min födelsedag passerade lika obemärkt som en myra i Kalahariöknen. Många fyller dessa dagar, jag orkade aldrig ta strid om partajerna, dessutom låg man alltid i värsta försäsongsträningen med en kropp som en förlamad selleri. Lägg till sjuka matcher på betonggolv och nålfiltsmattor i inomhushallar i Småland och Södermanland. Nu sitter m,an här med facebook där ni alla valt att lägga in en liten hälsning till lilla mig. Stort tack! Jag har noterat er alla. 
Firade dagen genom att faktiskt "arbeta" en hel dag på skola med tre talarsessions a en timma om samma ämne. Beundrar lärare. Blev helt tom i skallen av det. Lax, vin och dajmglass på kvällen. I morgon semmeltårta med familjen då min syrra fyller år. En fin dag och fortfarande har jag två år kvar till 50. Peace and Love!" 

Det är sånt man skriver och dagen efter är det glömt och alla drar vidare till nästa födelsedag. Livet far lite upp och ner med Jobb, begravningar och födelsedagar. En vecka försvinner snabbt, en helg under ett täcke ensam hemma och en telefon som är tyst. Endast min irländska älskling som andades tungt bredvid. Jag vet inte jag. Är lite skeptisk. Men det är skönt att ljuset faktiskt är på väg tillbaka även om jag gärna omfamnar mitt eget mörker ibland. Men nu. Ljuset. Behöver. Klockan är snart halv tolv, Stortorget är tomt, likaså kaféet jag sitter på. Thåström i lurarna och jag kan inte få bort känslan av att han ständigt överskattas tack vare sin kultstatus. Bra men inte fantastiskt. Nog så. Lunch. 



1 Februari 15:04

Snapshots från vecka 5

Återigen en vecka med snötema och det gör ingenting även om jag innerst inne föraktar denna årstid. Sambon djupt förskyld och långa promenader med doggen har präglat helgen. Det sistnämnda är alltid kul. I snö. Hon älskar det jag hatar och då får man ställa upp. That´s life som tysken säger.

 
-Annars från veckan:
Möte med Eyra Media angående den kommande dokumentären om ÖSK som vi ska spela in. Jobbar på det finansiella och innehållet. Formen börjar sätta sig. Detaljerna ska vi gå djupare in i kommande vecka. Allt har dragit ut på tiden av olika anledningar men nu börjar det bli på allvar. Jag tror det kan bli bra.
-Jag har också tackat ja till att ingå i ett forskningsprojekt om maskulinitet och idrott, ett jämställdhetsprojekt. Det heter "Unga satsar jämt" och är finansierat av Almänna arvsfonden och drivs genom Örebro Läns Idrottsförbund. 
I veckan hade gruppen sitt första möte i Idrottens Hus i Örebro. Många hade fått förhinder men vi var väl runt fjorton femton personer på plats. Jag hade ett litet föredrag i en knapp halvtimma om mina erfarenheter inom elitfotbollen. Det var en sorts utgångspunkt för de diskussioner som sedan följde. Första mötet blev spretigt och ämnena for åt alla håll. Mer fokus är målet nästa gång. Lite splittrad var jag innan träffen då ämnet är svårt, brett och många gånger polariserat och ibland extremt. Jag var rädd för allt för mycket mjukisåskådning där tävlingsförståelsen skulle försvinna i en dimma av kravlöshet. Men oron var obefogad. Vi landade bra och jag tänker fortsätta delta i detta om jag bara kan göra någon nytta.
-Roligast har nog ändå varit att för första gången i livet ha skrivit en text till en poplåt. Göran Wiberg heter en kille som sjunger i ett band som heter Åstadens Poporkester. Han har gillat mina krönikor genom åren och frågade om jag ville sätta text till en av deras låtar. I torsdags satt vi med gitarr, dator, papper, penna lite vin och öl och jobbade ihop en låt. Det gick rätt bra, smidigare än jag trodde, och vi vi fick ihop en refräng som han tände på hårt och en i övrigt bra låt som bandet vill prova. Vi får se hur det utvecklas men kul var det.
-Till sist:
Veckans NA-Krönika läser nu under Trettio år senare.          



22 Januari 13:31

The Pioneers Return

Just det. Den här lilla kortfilmen på dryga tolv minuter klippte jag ihop på iMovie i förra veckan. Jag har inte filmat(förståeligt eftersom jag är på bilderna) utan bara klippt ihop det ifrån en dvd jag fick 2006 men som var långrandig med eviga tomma sekvenser som behövde tightas till. Inledningen med berättarröst och filmade pressklipp och fotografier har jag fixat. Det märks säkert! Enjoy.



22 Januari 13:26

Kort återkomstdagbok i vinterlandskapet...

Snön har rasat ner från himlen i två dygn nu och förvandlat den kolsvarta vintern till någonting ljust och blött. Åtminstone ett tag till. Den här hemsidan har inte använts sedan i mars förra året så jag misstänker starkt att ingen längre går in hit för att se vad som INTE händer. Ett mörker även här som kanske blir något ljusare framöver. Jag tänker inte lova någonting, eller tala om vad som kommer att ske eller inte ske här framöver. Antar att det kommer puttra lite grann angående vad som sker i mitt liv och saker runtomkring.
 
Vintern har varit lugn och utan några större uppdrag. Har varit mycket hemma och försökt lära mig lite nya saker om fotografering och enklare filmning. Köpte en ny kamera innan jul som jag lekt med. Foto och rörliga bilder. EN Panasonic FZ-1000. Har använt den mycket så här långt och det kommer bli mycket mer när värmen kommer. Har aldrig riktigt gillat att fotografera i kyla och snö. Min kreativitet försvinner i takt med att jag fryser om fingrarna. Och det gör jag hela tiden. Fryser. Kylan gör även min hjärna långsammare. Samma visa varje vinter. Har provat lite redigering i Lightroom men har fått rådet att gå över till photoshop även om det är svårare och nästan omöjligt att få grepp om helheten. Men jag är ute efter att mixtra med lite effekter och det verkar saknas i Lightroom. Det rörliga handlar om iMovie så här långt men även där säger folk till mig att byta upp mig för att kunna göra bättre och roligare saker.
Nerikes Allehanda rullar på med krönikorna. Utmärkt Örebro likaså men med enbart några få nummer per år. I februari ska jag in på Engelska skolan och kanske Karl Johans skola för att prata om hur man skriver krönikor. Hur jag jobbar med idéer och rena skrivandet. Ska bli intressant. Har också en bokad talarsession hos aktiva seniorer där dom vill att jag ska prata om mig själv och mitt liv med betoning på fotbollen. Sen ska jag bara igenom mars också för att komma igång med den allsvenska fotbollen på C More. Premiären är den 4:e april och sedan rullar det på fram till juni och U21-EM. Muntligt har jag gjort klart med C More och förutom det hoppas jag att skrivjobbet på DN fortsätter. Vi har pratat om det och jag väntar på ett förslag från sportchefen Martin Fransson. 
Det var väl allt i denna lilla återkomstdagbok. Jag hoppas att vi ses och hörs snart igen.
Peace and Love.
Pelle.



18 Mars 22:41

Debut idag på DN Sport


Idag var det debut för mig i mitt nya uppdrag att skriva för Dagens Nyheter. Det är en smygstart med bloggen först och till helgen kommer min första text i papperstidningen. En ny resa har inletts och jag hoppas att den ska bli stabil och bra utan för mycket negativ turbulens. Ser åtminstone fram emot detta rätt mycket. En chans att nå en bredare publik. Även en liten egotripp får jag väl säga.

DN hade en presentationstext i dagens pappersupplaga som förstås även finns på nätet.


Ni kan läsa presentationen på denna sida. Vill ni dessutom titta in och läsa min debuttext på bloggen så finner ni den under Blohm´s blogg. 



Pelle Blohm


Pelle Blohm

Frilansskribent om fotboll, kultur och allt däremellan. Nuvarande uppdragsgivare är Nerikes Allehanda och HKM Media. Bloggar som synes, fotograferar rätt mycket och föreläser ibland. Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017 och har under året även haft en del uppdrag som copywriter. I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg