header
header
header
header
header
13 September 13:38

Döden och ett kinesiskt sunkhak...



Man vet att åren går då alla de där bröllopen som man bevittnat genom åren gått över till att bli begravningar. I veckan var det dags för en till och det är lika jobbigt varje gång. Jag sitter där i bänkraden och lyssnar på psalmer som vackert fyller rummet. Jag ser tårar på de närmaste, snyftningar och harklanden. Prästens ord som berättar om livet som gått och nu går vidare fast i annan form. Själv biter jag mig i läppen, tittar upp i taket för att hålla mina tårar borta. Inte för att jag skäms över dom utan mer det märkliga i att de rullar fram när det inte är en person som varit mig speciellt nära eller som betytt så mycket för mig. En vänlig man i släkten förvisso som gick bort efter en tids sjukdom. Jag sitter där i kyrkan och stämningen som uppstår får mig att tänka allt det mörka som hänt i mitt eget liv, jag tänker på att jag en dag kommer ligga där själv och funderar på vad människor kommer säga om mig. Jag tänker på hur långt tid det kommer ta innan de flesta inte ens tänker på mig längre. Som om man aldrig funnits. En i raden av miljarder människor som kommit och gått på den här jorden. Jag hör låten Danny Boy i mitt inre. Den låt jag sagt till mina närmaste ska spelas på min egen begravning. Varje gång jag hör den hulkar jag men sväljer och sväljer för att hålla fokus. Så melankolisk och fin. Som den inbillade irländare jag är har jag alltid sagt att det inte ska vara någon svart dag utan en fest där allt det roliga man varit med om ska luftas. Jag hoppas att det ska finnas många sådana stunder för de som bevittnar den dagen som jag innerligt önskar ligga långt borta i tiden än. Gravöl i långa banor, en kväll på stan om folk fortfarande orkar. Annars skratt och minnen i sofforna och runt borden.

Sitter och ser ut över Öresund. Ett grått Öresund där Danmark svagt syns som en siluett i dimman på andra sidan. Söndagspromenerande kustbor kämpar sig framåt i lätt bris och ett och annat regnstänk. Mörkret kommer fortare nu. Jag märkte det igår på vägen ner till Helsingborg från Falkenberg. Kolsvart över Hallandsåsen, lite ljusare på andra sidan. Åkte in i Ängelholm för första gången i mitt liv bara för att, sen åkte jag därifrån. Käkade sen middag på ett sånt där sunkigt kineshak jag ofta hamnar på då jag är för trött och inte orkar böja verb på finkrogar. Ni vet sådana där krogar då man för en stund kan få för sig att man hänger i ett Chinatown någonstans i en skitig storstad ute i världen. Lite så där Olle Ljungströmskt på nått sätt. Alltid slitna söndersuttna soffor och märkliga individer med glödande cigaretter i mun och mörka glasögon som kommer och går. Samma tavlor av bambuskog, ibland med pandor och samma lampor med horhusrött sken och kinesiska tecken på. Ja, samma inredning world wide  som om de vore en enda gigantisk franschisefirma. Maten smakade lika surt som vanligt, ja likadant som på de flesta andra low budget kineser jag besökt genom åren, lite så där jämndåligt. Man vet vad man får, men gillar det inte, fast stämningen av internationell bakgårdsestetik och doften av sichuansås väger liksom upp allting.
Innan jag gick tillbaka till hotellet tog jag en sväng runt staden med min kamera. Några fina bilder fick jag med mig innan jag kröp in i rummet under täcket med lite mineralvatten, en påse Ahlgrens bilar och italiensk tevekväll med Gomorra och Kommisarie Montalbano.
En skillnad lika stor som mellan heaven and hell. Allvar och komik. Skit och rost mot idyll och lättja.
Nu allsvensk fotboll på Olympia.  



 

Kommentarer
Stäng
It appears to me tha

It appears to me that this website doesnt load up in a Motorola Droid. Are other folks getting the same issue? I like this blog and dont want to have to miss it any time Im away from my cotemupr.
Skrivet av: | 2016-06-30 22:56:57 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


10 September 00:13

Att gå i ett minerat orosfält...



Jag sitter och lyssnar på Karl Ove Knausgård och det får mig alltid att vilja börja skriva romaner eller någon sorts självbiografi. Skrivandet som lever i mig men som just nu har så svårt att ta plats i mitt liv precis som läsandet. Han sa precis det Karl Ove. Att det finns ingenting mer patetiskt än personer som hela tiden pratar om att dom skriver romaner fast det aldrig kommer några romaner från dom. Så jag har slutat att prata om det.
Fortfarande när jag en inre dröm om det. Det är bra så.
Men så kommer det då och då något mail, eller en fråga på stan:
Har du aldrig tänkt på att skriva en bok Pelle? Svaret blir hängande i luften. Som en önskeballong som fastnat i en stupränna.
Sanningen är att jag inte har någon disciplin, ingen koncentrationsförmåga, inget lugn. Bristen på ett inre lugn är nog den största boven i detta personliga drama. Och tröttheten. Denna ständiga trötthet som blockerar kreativiteten. Att ständigt gå omkring i ett minerat orosfält är påfrestande i längden. Jag går där varje dag.

Så bläddrar jag i min skrivbok jag inte använt på länge. 
Jag läser:
"Det är sommar. Där står jag och ser upp på den gamla skolklockan. 
Tiden har gått men klockan som suttit där på väggen sedan jag gick i första klass kämpar sig kvar."
En romaninledning kanske...? Eller troligtvis inte.

Så en paus ut i mörkret med min irländska varghund för en sista kiss och sen ner i tevesoffan igen.

En dokumentär om rockfotografen Henry Diltz. Tydligen en legend inom yrket. Har fotograferat varenda amerikansk stjärna inom musiken från 1966 och framåt.
Otroligt positiv och livshungrig. Som till och med ser döden som en lyckad resa till den andra sidan.
Skratt och energi. En kille alla verkar gilla. En fluga på väggen som har koll på alla detaljer. 
I wanna be Henry Diltz. Fast i den ålder jag är nu. 
Han fick mig åtminstone att gå till sängs med ljuset denna vanliga trista onsdagsnatt...



8 September 13:12

Meeting new friends...

-Äter ni alltid så här mycket i Sverige? Jag kommer inte orka gå efter de här dagarna.
Chris som jag mötte på en resa på Irland förra året satt nu i Örebro i Sverige och förundrades över de mäktiga frukostborden, de tunga luncherna och middagarna på kvällarna. Jasmine satt bredvid och skrockade lyckligt. Hon höll med och orkade aldrig äta upp en enda hel portion. Efter ett tag började de två dela på en laddning mat.
Jag trodde nog aldrig på allvar att Chris skulle ta vägen förbi Sverige och Örebro på sina resor runt om i världen. Vi har haft mailkontakt sedan vi skiljdes på ett hotell i södra Dublin för nästan exakt ett år sedan. Vi har skrivit ned planer om att ses någonstans i Europa för att göra nått jobb ihop. Skriva och fotografera. Prata med folk. Prata med varandra. Förutsättningslöst och sedan se vad det blir. Så skickade jag över en länk om konstprojektet Open Art i Örebro. En trigger så spännande att han bestämde sig för att åka hit och kombinera ett möte med mig och ett par uppdrag kring utställningen. Att sedan musikfestivalen Live at Heart pågick samtidigt var en vältajmad tillfällighet. Vi hade drygt två dagar ihop och det var fantastiska dagar där jag på allvar för första gången fick vara guide och ambassadör för min egen hemstad. Vilket blev som det brukar bli. En resa mellan peptalk och svartsynt ärlighet om de sämre sidorna. På något annat sätt kan jag inte vara.

Chris är från Nya Zeeland med släktband i Nederländerna. En hårt arbetande man som förvandlat dåliga förutsättningar till att bygga ett liv han just nu njuter av. Som han sa i en diskussion en av kvällarna: 
-Pelle, you don´t get jobs. You create them yourself. There is no other way. 
Från en familj med sex-sju barn. Fick aldrig grepp på vilket. En stenhård pappa som visade lite känslor och en dålig skolgång gav honom inga val. Han var tvungen att göra det själv. Nu äger han fastigheter. Har jobbat som arkitekt men är numer skrivande journalist och en otroligt bra fotograf. När man pratar med honom har han varit nästan överallt på vår jord. En mycket spännande man som menar att han pejlade in på min frekvens under en middag strax söder om Drogheda. En lyssnande och lågmäld man med många djup som långsamt sipprade ut under samtalen. 

Jasmin har jobbat med Chris i många år. En skönt levnadsglad kvinna som ser det vackra och positiva i allt eftersom motsatsen är helt meningslös som hon sa. Jasmin har en spännande historia. Hon är uppväxt i Indien och levde länge ett helt vanligt traditionellt familjeliv med man och barn utan tankar på någonting annat. Så bestämde mannen att dom skulle flytta till Nya Zeeland och där förändrades allt. Hon skiljde sig och fick långt senare en digitalkamera i sin hand. Det förändrade hela hennes liv sa hon den sista kvällen medan vi satt och drack öl och vin på Bishop Arms. Nu reser hon ofta ihop med Chris och är även hon en grym fotograf. De små detaljernas fotograf. Så imponerande hur hon kunde hitta vinklar och små, små detlajer där jag hela tiden såg den stora bilden. Där har jag mycket att lära. Hennes nyfikenhet och kunskap i en briljant symbios. 

Det är det här jag älskar. Att möta människor och ta del av livshistorier. Sitta timmar på caféer eller barer och dela med sig av erfarenheter som är väsenskilda på vissa sätt men så lika på andra. Jag har alltid levt med en dröm att få åka runt världen och göra det som Chris och Jasmin gör men det lär aldrig bli av rent professionellt. Just nu är jag på väg in i en ny fas som känns spännande men annorlunda. Texter kommer i och för sig skrivas här, människor kommer jag möta och resor lär det bli en och annan ändå. Men jag är mycket glad över att ha fått möta dessa två personer som under dryga 48 timmar gav mig fullt av energi inför hösten men även en smula melankoli och tomhet när vi skiljdes på Köpmangatan efter en avslutande romdrink på Lilla Örebro.   

This is Jasmin Sheikh!

« Föregående » Nästa



6 September 20:46

Live at Heart

Jag gick gatorna fram och tillbaka i det allt mer höstliknande stadslandskapet där mörkret kommer tidigare än förut och där Ai Wei Wei:s arbetaroveraller mot kommersialismen vajade i den tilltagande vinden. Från södercity till norrcity, in på klubbar och restauranger, i jakten på musik under Live at Heart. Det är så enkelt att bli likriktad trots en musikfestival fullt med olika gangers. Själva charmen ligger ju egentligen i att bli överraskad och hitta nytt. Men jag tittade i programmet och såg allt det irländska och andra underrubriker med folk som jag gillar. Jag jagade americana och någon enstaka rockrubrik som även det spelas hemma. Till exempel David Södergren Hot Fives som är grymma, eller Shamrock med sina covers på Flogging Molly och Dropkick Murphys samt de mer traditionella Tullamore Brothers. Dessutom Rickard Lindgren och Six String Yada. Och det var okej men väldigt samma hela tiden. Tillsammans med mig hade jag gäster från utlandet med andra musikreferenser och de tröttnade och ville ha nått annat. Vi hamnade fel på Teatercaféet och Akosia, på Kulturhuset och Billy Momo som förvisso var charmiga på scen men parodiska i sina hipsterskägg och Brooklynoutfits. Lite som ett svenskt sjuttiotalsdansband i sin enhetlighet men med en basist i svennekläder.

När min nyvunna vän Chris utropade att det var dags för en sista drink innan natt då de skulle vidare mot Köpenhamn dagen därpå så ramlade vi lite på chans in på East West där pop-punkbandet Ladida från Göteborg körde hårt. På scen stod en reinkarnerad Debbie Harry och rockade stenhårt med en grym karisma. Varje rörelse blev en pose men det kändes ändå aldrig konstlat. Gitarristen hoppade omkring som om han lirade i The Jam men såg en aning för glad ut. Kanske är det bara jag men han borde sett argare ut med den energin bandet gav oss. Basisten satt på golvet och gömde sig och trummisen någonstans bredvid. Säkert fanns det en tanke med det då sångerskan och gitarristen tog allt utrymme på scenen. De var showen och jag är mycket glad att jag avslutade hela mitt deltagande på Live at Heart med att americanatrött släntra in på East West och mötas av en chockvåg med energi. Lyckligare gick jag iväg och drog i mig en spritig romdrink på Lilla Örebro som avslutning på denna intensiva helg.     
« Föregående » Nästa



25 Augusti 16:32

Allt kommer att bli bra...

Jag har suttit här nu i två dagar och sett den blåa himlen och den starka solen långsamt försvinna för att förvandlas till de svarta ångestladdade moln som precis just nu drar in över Karintorp och min sommarstuga. Molly Malone ligger som vanligt framför mig och snarkar i gröngräset. Bob Dylans variant av House of the Risin´Sun spelas tyst på min dator och det känns verkligen som att det börjar dra ihop sig. Sommaren är på väg att ta slut. Kanske tar den slut precis just nu när regnstänk börjar färga bordet på uteplatsen. Hösten i antågande och det är som vanligt inte bara naturens eviga kretslopp som går in i sin vilopaus, det är även min frilanstillvaro som går mot sin vila. Allsvenskan har sin slutspurt. Nio omgångar kvar tills en vinnare utses och det är även mållinjen för mina uppdrag som hänger ihop med den svenska fotbollen. 

Men allt kommer att bli bra. Det måste man intala sig. Även om nyheterna skriker ut löpsedlar om en ny ekonomisk kris. Och att en TV-dokumentär meddelar att i oktober, eller var det november, så inträffar en ny ekonomitsunami i världen där allt på nytt ska gå åt helvete. Det säger en man, en guru, som heter Martin Armstrong. Han har med stor precision prickat in varje kollaps tidigare och nu menar han att nästa står och knackar på dörren. Kanske börjar den i Kina? Dessa dagar.

Jag hör åska långt borta, det har nu blivit ännu mörkare över mig och regnet är på väg att tvinga mig in i stugan. Hösten, mörkret, den motvilliga vilan. Det har varit en underbar sensommar där det hänt massor av roliga saker. Där jag har mött massor av intressanta personer. Jag lagrar det och går vidare. In i hösten där allt kommer att bli bra. Det måste det. De där skitåren jag haft var jag kanske värd. Men nu kommer det bli bra. Allt kommer att bli bra. Trots det tunga regnet som just nu faller över taket på stugan i skogen...  



22 Augusti 21:26

Wadköpings matmarknad i Örebro

Jag skulle tro att 2015 kommer bli det år då Örebro ramlade in i toppen av Sveriges eventstäder. Till stora delar beroende på stans 750-års festande som färgat innerstan under hela året. Men inte bara därför. Det finns en rad entreprenörer och idémakare som ser till att vi andra får ha skoj. Och det är inte slut än. Hösten står för dörren och där fortsätter stan att vibrera av aktivitet. Pridefestival, filmfestival och musikfestival. Tre sköningar som står på tur. 
Idag var jag på ett av de mindre eventen i trästaden Wadköping. En matmarknad som kommit till mycket beroende på mannen med keps på en av bilderna nedan. Davide Lindqvist. Lokalt fokus på mat och dryck men med en krydda av "kändisjippo." Hedersgäster var stjärnbagaren Sebastien Boudet och Daniel Müllern som vann Köksmästarna på Kanal 5 och var finalist i årets kock. Det snackades om 10.000 besökare under lördagen och det är förstås en megasuccé. 
Liveband, öl och vin, foodtruck och mycket mycket mer på den kullerstensbelagda och trånga gatan och gränderna invid Stadsparken. Grymt jobbat Davide och resten av gänget bakom Gamla Örebro Restaurang och Café. Jag är säker på att ni återvänder i höst eller vinter!
Tog några bilder från besöket. Ni ser väl hur mysigt det var...!  
« Föregående » Nästa



10 Augusti 15:12

Västra hamnen i Malmö del 2: The sunset version

Det här är alltså bara en förlängning på mitt förra inlägg eftersom jag ville ha in några fler fotogafier. Lite mer solnedgångsporr för de som gång igång på sånt. Det är ju så fint men samtidigt extremt konventionellt. Men har jag brytt mig om sånt förut? Ja visst! Men inte idag...
« Föregående » Nästa



10 Augusti 14:37

Västra hamnen i Malmö del 1

Västra hamnen i Malmö är den där gamla konstruerade delen av staden som Kockum och varvsindustrin byggt ut från den ursprungliga strandlinjen. Under många år och under sin storthetstid på 1950- och 1960-talet var varvet ett av världens största. Sen kom nedgången och till sist nedlägningen. Nästan alla hamnstäder har haft de här slitna områdena som inte klarat konkurrens och förslummats. För att när 2000-talet närmade sig börja vakna och rustats upp. Vill man vara elak kan man säga att det är inget unikt med Västra hamnen i Malmö. Det finns hur många hamnstäder som helst som gått igenom samma makeover från rostig och skitig industri till glasfasader och uppseendeväckande arkitektur. 
Jag har en hatkärklek till de här områdena. Ibland känns de konstgjorda och plastiga, för perfekta och tillrättalagda i sin nya paketering. Men samtidigt gillar jag det rena och stilfulla där kontor, restauranger, kaféer, småbåtshamnar, skolor, lägenheter och fina promenadstråk, parker och sociala platser blandas i ett minisamhälle. Visst saknas dynamik. Det är en plats mestadels för de med rätt tjocka plånböcker även om den vackra kustlinjen håller dörren öppen för alla som vill. 
Samtidigt märkte jag när jag i lördags kväll vandrade runt hela området att det fortfarande finns en hel del outnyttjad mark som ännu inte lyxrenoverats. En del av Kockums varvslokaler står kvar med trasiga fönster och en fasad som ramlat ihop. Längst ut bakom bostadshusen och kontoren låg grushögar och byggnadsbråte och fiskmåsarna skrek och nästan attackerar mig där jag gick förbi invånare med långa fiskespön utmed kajen. På den stora asfalterade parkeringsplatsen körde en bil runt, runt, runt med övningskörningsskylten i bakfönstret samtidigt som en färja från Finnlines var på väg in i hamnen. 
Jag gick vidare mot parken och baden framför Turning Torso där turister samlats för att fotografera sig själva i den vackra solnedgången som blev allt mer intensivt orange ju längre solen dalade för att precis när jag återigen nått mitt hotell vid centrastationen slockna ner i ett mörker. Två timmar gick jag runt och fotograferade och kollade på folk. En underbar uppladning inför den stormatch jag sedan jobbade på under söndagen mellan Malmö FF och IFK Göteborg. 
Jag älskar mitt nya fotograferande, ja inte bara för själva kameran och bilderna, utan för att det får mig att göra saker, se saker, uppleva saker. Det är den största belöningen även om ni självklart får ta er en titt på fotografierna.
Vilket naturligtvis skulle göra mig glad...      
« Föregående » Nästa



8 Augusti 22:58

Den relativa tiden...

Tiden. Är relativ. Framför allt när man reser. 
Idag en udda väg ner till Malmö med tåg. Genom småorter i Västergötland och Småland.
Drygt fem timmar och två byten. Sverige är fantastiskt.
Falköping, Sandhem, Mullsjö, Habo, Bankeryd, Tenhult, Forserum till Nässjö. 
Sen söderut. Mot Skåne. Och det känns som att jag inte hunnit med någonting.
 
 



5 Augusti 22:19

Kort historia om ett fotografi...

Laytown är en sömnig liten kustby  i County Meath mellan Dublin och Drogheda på Irlands östkust som en gång om året lever upp. När tidvattnet är som allra längst ut i irländska sjön då förvandlas en del av den gigantiska sandstranden till galoppbana. Klassiska Laytown Strand Races har anor bak till 1800-talet och är unik med sitt strandlopp. Uppe på gräskullarna och sandbanken umgås uppklädda kvinnor i färgglada klänningar och fantasifullt designade hattar med äldre män i gubbkeps, ett par tänder i munnen och rövhängande byxor. Bookmakers i långa rader står och skriker ut sina odds från små pulpetrar medan folket viftar med sedlar, dricker öl, käkar hamburgare, studerar hästarna och leker med barnen nere vid sandstranden. En familjefest som reser sig upp under en dag som myten om en färglad vacker trollslända för att innan tidvattnet återerövrat stranden vara borta som om ingenting har hänt. Kvar står Laytown medan vinden viner in från havet med blicken mot hösten och regnen i horisonten…


Pelle Blohm


Pelle Blohm

Frilansskribent om fotboll, kultur och allt däremellan. Nuvarande uppdragsgivare är Nerikes Allehanda och HKM Media. Bloggar som synes, fotograferar rätt mycket och föreläser ibland. Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017 och har under året även haft en del uppdrag som copywriter. I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg