header
header
header
header
header
11 Oktober 21:25

Friends forever...



Det var en lång mörk hösteftermiddag på ett slitet sjukhus någonstans i Kina 1996. Laget var på bortamatchturné och jag satt i ett tyst väntrum med Xue Xiadong och min tolk Lie Rentie. Jag skulle ta några blodprov som jag kommer ihåg det medan Xiadong hade problem med ett knä. Han väntade på ytterligare en kortisonspruta och Xiadong suckade och såg oerhört dyster ut. Han hade tvingats att spela med värk under en längre period men nu gick det inte längre. Xiadong var en krigare på planen, en tyst hårt arbetande mittfältare, jag gillade honom väldigt mycket. Jag tror att vi fick ett speciellt band de där timmarna även om samtalet filtrerades via tolk.

När jag återvände till Dalian för första gången på tio år 2006 så mötte nästan hela det gamla mästarlaget upp för några dagars fotbollsspel och festande. Xue Xiadong var självklart där och han var lika tyst och tillbakadragen då som tio år tidigare. Samtidigt utstrålade han samma lugna ödmjukhet och en kanske felbedömd sorgsenhet under de där dagarna. Jag märkte att han ville att jag skulle ha det bra. En kväll bjöd han på middag i den restaurang han då ägde eller var delägare i. Men framför allt minns jag sista kvällen. Laget hade festat hårt och jag var rejält berusad när vi ramlade ut från en nattklubb, som en annan lagkamrat ägde, för att försöka ta mig till mitt hotell. Det var sista kvällen och morgonen efter skulle jag åka till Beijing. Xiadong hämtade sin bil och körde mig till hotellet. Vi kunde inte prata med varandra men försökte med gester. Innan jag gick ut ur bilen tog han tag i min hand och log. Sen gav han mig en buddistisk vänskapssymbol. Jag gick ur bilen, stängde dörren, och såg Xiadong köra iväg. Just då var det inte självklart att vi skulle ses igen.

När vi nu ändå möttes igen för två veckor sedan blev jag inte helt överraskad över att Xu Xiadong faktiskt gått och blivit buddist. Inte hardcore utan mer som en avslappnad livsstil. Den hårde liraren, krigaren, som alltid var mjuk och vänlig vid sidan av planen. Nu åt han inte kött längre. Han drack men inte alls i mängder som vi andra. Han verkade mycket gladare nu. Även om han till en början var lite avvaktande och lät de andra killarna snacka under våra måltider så log han oftare. Som vanligt fick vi prata via tolk och det är fortfarande inte optimalt. När jag denna gång lämnade Dalian via bil och sedan tåg var det återigen Xiadong som var sist att ta farväl. Utanför Furama hotel i centrala Dalian. En kram och några klappar på axeln. Sedan det stora leendet ni ser på fotografiet här ovan. Ett snabbt handslag. Vi ses snart igen.
Friends forever!

  

Kommentarer
Stäng
It's posts like this

It's posts like this that make surfing so much pluaesre
Skrivet av: | 2015-11-11 23:23:18 |  Svara
 
Va kul!

att du gillade den lilla berättelsen Ronald:-)
Skrivet av:Blohm | 2015-10-16 22:25:28 |  Svara
 
Underbar historia !


Skrivet av:Ronald | 2015-10-16 16:37:41 |  Svara
 


6 Oktober 16:28

Gothia Cup China 2016 nu ett faktum


Gåvert Wååg och Pelle Blohm framför en före detta driving range för golf som grävs upp för att istället inhysa sex fullstora konstgräsplaner för fotboll mitt i Shenyang.

Det har varit en väldigt lång process det här. Redan för tre år sedan var det meningen att projektet skulle köra igång men av olika anledningar så tog det stopp och lades på is. Nu är det äntligen officiellt och jag kan gå ut och tala om det. Mellan den 13:e och 20:e augusti nästa år så ska den första turneringen  genomföras i staden Shenyang i Liaoning-provinsen i nordöstra Kina. Det är enormt spännande att få vara en del av detta gigantiska projekt. Jag kommer att ha en ambassadörsroll men även jobba med en rad andra saker där mina kunskaper inom fotboll och media kommer till användning. Men även marknadsföring och ett mer långsiktigt arbete för att utveckla den kinesiska ungdomsfotbollen. Men fotbollscupen är det viktigste och självklart basen för allt.

Gåvert Wååg som ni ser på bilden med mig här ovan har arbetat med sportevent i Kina i över 15 år. Det började med orientering och har sedan fortsatt med svenska koncept som Vasaloppet, Vätterrundan och Lidingöloppet. Mycket skidor, löpning och mountainbiketävlingar överallt i nordöstra hörnet av Kina. Allt detta har gått via företaget Nordic Ways som Gåvert drivit ihop med andra partners. Gothia Cup kommer drivas i ett nytt bolag med både svenska och kinsesiska partners. Djupare än så går jag inte in på det utan kan konstatera att jag kommit överrens om ett tidsbestämt kontrakt inledningsvis så tar vi det vidare från det. Jag kommer att börja jobba med det här i november och därefter blir det full fart fram till i första hand augusti 2016. Mest jobbar jag hemifrån men det lär bli en hel del resor till Kina under vägen. Under cupen kommer jag självklart att vara på plats i Shenyang.

Här kommer ett par länkar till artiklar där jag är inblandad som gått ut om Gothia Cup China:

Först Nerikes Allehanda:
Länsprofiler startar Gothia cup i Kina. 

Sedan en internationell artikel via Reuters och Eurosport:
With one eye on footballing future, China switches focus to youth



2 Oktober 10:51

Hemma igen efter fem underbara dagar i Kina...


Det här är Liu Rentie och han var min tolk under proffsåret i Kina 1996. Hans engelska namn är Thomas och numer är han så mycket mer än min tolk. Vi är bästa vänner, bröder, vilket är en mycket hedersam relation i Kina. Utan Thomas hade inte min relation varit så stark med Dalian. Det är han som under alla år varit länken som satt klubben, staden och mig tillsammans till den kärleksrelation som numer är ett faktum. Här är vi på Zhongshan Square mitt i den gamla delen av centrala Dalian. Det är jag som tagit bilden dessutom.

Så är jag hemma igen sedan några dagar tillbaka efter en helt underbar resa till Kina. Fortfarande lite trött efter tidsomställning och ett dygnet runt leverne under en veckan. När jag kom hem hade jag deadline på en DN-text och på min NA-krönika. Dagens Nyheters text skrev jag till stora delar på Pekings flygplats i väntan på boarding. Alla texter borde skrivas från flygplatser då miljön är så oerhört fantasirik och kreativ. Orden flöt fram i en strid ström tills boardingskylten började blinka. Då var jag i princip klar. Bara detaljfixandet återstod när jag kom hem. Intrycken har varit många och de fina orden om mig som person och fotbollspelare så varma att jag nästan började gråta. Det är en skön känsla för egot att vara omtyckt. I Dalian visar vänner, supportrar och företagare det mer än övertydligt och för mig som en relativt anonym svensk fotbollspelare får stjärnstatusen mig att stolt pumpa upp blod till de allt mer röda kinderna. Det är andra gången jag besöker Dalian efter mitt proffsår och det är bara att konstatera att jag gjort djupt intryck på flera olika plan och det gör mig så glad och ödmjukt fylld av tillfredsställelse. Banden till Dalian kommer aldrig att klippas av efter denna resa. Vi är för evigt sammanlänkade via de personliga möten som uppstått.

De sista två dagarna tillbringade jag i Shenyang några timmar norrut från Dalian. Jag tog tåget upp för att förhandla om ett nytt jobb. Ett fotbollsprojektjobb. Gothia Cup Kina som ska spelas där nästa år i augusti. Jag kommer vara inblandad i detta men återkommer med mer detaljer om några dagar. Tänkte försöka låta de mediala spelarna skriva om det ifall de är intresserade innan jag gör det. Att Gothia Cup ska spelas där är officiellt sedan nästan två veckor efter en presskonferens i Göteborg men min medverkan har inte varit offentlig. Nu är vi muntligt överens och kontraktet ska landa hos mig vilken dag som helst. I Shenyang åkte vi runt och kollade på de områden som ska ingå i fotbollscupen. Planområden, finalarenan, olympiska parken, paradgator och evenemangsområden. Sen flög jag hem i tisdags morse runt åtta kinesisk tid och landade på Rudbecksgatan i Örebro samma dag men runt tio på kvällen. 

Nu sitter jag och förbereder mig inför kvällens allsvenska match mellan Åtvidaberg och Hammarby. En ödesmatch för Åtvid som kan gå en snabb mörk framtid tillmötes vid en förlust. Vid en vinst finns fortfarande chansen till kvalspel. Dramatik med andra ord. Hammarby har under mina dagar i Kina lyckats spela sig ut ur den bottestrid de var på väg in i med full styrka. Om tre timmar sätter jag mig i bilen och drar iväg mot Östergötland. Alltid lika trevligt att "åka hem" till mitt hjärtas andra landskap.



25 September 11:06

Från och med nu kan ni kalla mig för Tom Cruise...


Det är fortfarande sommar i Dalian och det hade jag glömt bort när jag packade för resan. Mina höstkläder passar dåligt till den 26 gradiga värmen över halvön som denna stad ligger på. Jag fick börja resan med att reparera mina slarviga misstag av fakta inför min inbjudan hit. Man är väldigt noga med formaliteterna här. Det får inte bli minsta fel i rapporteringen om vem som gör vad. Själv tänkte jag att det kanske inte var så noga eftersom ingen ändå läser min blogg men det visade sig att det finns journalister från Kina som följer mig för att se om jag skriver nått om Dalian, Kina eller fotbollen här. Så rätt ska vara rätt.

Fotbollsklubben Dalian Yifang har ingenting med min inbjudan till Kina! 

Det är två företag som tagit mig hit. Dalian Bank och Sanhuan Group äger rättigheterna till en nystartad amatörliga så för att promota den så gjorde dom ett samarbete med Dalian TV där man skulle bjuda in gamla Dalian Wanda spelare. Dom ville ha en utländsk spelare som betytt något djupt för klubben och då föll valet på mig. Nu var detta meningen att vara en hemlighet fram tills idag men det sabbade jag då jag la ut min förra text på twitter. Det plockades upp och spreds till fotbollsfans i Dalian. Så nu har jag bett om ursäkt till de berörda och allting är helt lugnt men det hade stormat rejält mellan olika parter fram till min ankomst.

De första dagarna har varit fullspeckade. Jag checkade in i det japanska femstjärniga hotellet Furama hotel i centrala Dalian. Ett hotell som 1996 var ett av kanske två tre högklassiska hotell och en dröm för oss att vilja bo på då. Numer finns det en lång rad stjärnstarka hotell i stan. Ett fantastiskt rum med cool utsikt från 25 våningen. Bara toaletten är värd en egen historia. När man öppnar dörren så går locket till toaletten upp automatiskt, i sittringen finns värme och fläkten kör igång så fort man sätter sig ner. Remoten till toaletten är lika avancerad som motorn till en Formel 1 bil. Som tur är så finns flush-knappen tydligt markerad högst upp på den.

Nog om det. Vad jag inte visste när jag kom hit var att Dalian TV skulle ha mig som huvudperson i en liten dokumentärfilm som de spelare in om det här fotbollsprojektet med amatörligan. Jag och övriga Wandaspelare ska agera inspiratörer och förebilder med mig som huvudperson. Den ska sedan visas i TV över området som Dalian TV når vilket borde några miljoner potentiella tittare. Måste säga att det är rätt surrealistiskt hur jag verkar ha påverkat Dalianfotbollen under mitt år 1996. Men jag var den första västerlänningen med mitt långa hår och hårda arbetsmoral och defensiva ansvar och det har satt outplånliga intryck och det är jag verkligen hedrad och stolt över. 
Så Tevebolaget har följt mig med flera filmkameror under delar av de två dagar jag varit här och kommer fortsätta med det. Bland annat på en nostalgipromenad i stan och på en middag där jag även blev intervjuad. Idag har vi varit på ett BBQ-ställe i bergen någon timma utanför centrum och filmat mötet mellan mig, några gamla lagkamrater och några av de amatörlirare som ska spela i ligan. Agerade skådespelare som på mountainbike kom cyklande nedför de gröna kullarna och in på området där alla väntade på mig. Jag skulle inte veta någonting om de andras närvaro. Det blev en aning krystat men kul. Efteråt fick jag namnet Tom Cruise... 
Blir med skräckblandad förtjusning som jag kommer ta del av den där filmen. Det är högt och lågt, fånigt och allvarligt. Men väldigt kul. Egot får sig en boost.

Jag har också hunnit med en lära-känna-varandra-middag på en fin italiensk restaurang. Där vevades det med ölsejdlarna precis som på gamla dagar. Låt oss svepa en öl ihop och bli vänner. Jag fick många nya vänner igår. Stöp sedan i säng utmattad av tidsomställningen och effekten den rätt tunga fyllan. 
Om någon timma ska jag ut och äta med några gamla lagkamrater. Vi känner ju varandra så kanske blir det lugnare ikväll. Vilket säkert inte är fallet i morgon då nästan alla spelare ska samlas på en avslutningsmiddag. Då är det lördag så då finns risken att det börjar brinna igen. På söndag åker jag vidare till den där andra staden. Kanske hinner jag skriva någonting mer annar hörs vi hemma. Jag har vissa uppkopplingsproblem trots det femstjärniga hotellet.



22 September 17:35

Tillbaka till Dalian, Kina 2015...


Bilden är från 2006 då jag senast gjorde en återresa i gamla fotspår. Till vänster en gammal lagkamrat som heter Shi Lei, till höger en klubbledare jag glömt namnet på. Och i mitten jag själv med 1996-års mästerskapsbevis.

Jag borde ha lärt mig med tanke på erfarenheterna från mitt proffsår i Kina 1996. Ni som har läst min bok vet att ingenting gick lätt, allt var man tvungen att kämpa för och samhällets starka hierarkiska system gjorde minsta lilla beslut så tungjobbat. Det har gått nästan tjugo år och man kan tycka att det borde ha förändrats. Men det verkar inte så. Man vet aldrig riktigt hur det ska gå när man har med kineser att göra. Inte för att dom är ohederliga på något sätt. Inte heller kan man bunta ihop långt över en miljard människor. Det handlar mer om hur samhället fungerar, hur affärer fungerar, hur relationer fungerar. It´s pretty fucking far from home kan man lugnt säga.

Så när jag för precis en månad sedan fick ett samtal från min gamla tolk och numer goda vän Thomas om att jag var bjuden till min gamla stad i någon sorts nystart för fotbollen som skulle firas blev jag väldigt glad. Allt betalt. Resa, hotell och mat. Det var Dalian TV som organiserat ett program med gamla Wanda-spelare tillsammans med sponsorerna Dalian Bank och Sanhuan som ville ha en utländsk spelare från de första professionella åren i mitten av 90-talet så föll valet på mig. Hedrande förstås och jag har sett fram emot detta sedan dess. Igår dök flygbiljetten upp i min mail, två dagar innan avresa. För tre dagar sedan hade jag skickat iväg ett mail om att vi skiter i det här va? I en månad har jag försökt få klart i hur resan ska gå till, vem som ska betala och var jag ska bo. I en månad har Thomas bankat sitt huvud blodigt mot den kinesiska hierarkin och byråkratin för att få fram en biljett till mig. I söndags var jag säker på att det inte skulle bli av.
I morgon kväll åker jag.

Fyra dagar i ovisshet, i Thomas händer, i Dalian. Den stad jag bodde i under proffsåret, den stad där numer tränare Mikael Stahre, före detta AIK-mittbacken Niklas Backman och Mathias Ranegie bor och spelar för den klubb som i och med nystarten heter Dalian Yifang. För närvarnade ligger klubben och fightas i toppen av andra divisionen. Målet är självklart uppflyttning till Superligan för klubben och staden som en gång i tiden kunde titulera sig Kinas fotbollsstad nummer ett.   

De sista två dagarna åker jag vidare till en annan stad, än så länge hemlig, för att förhandla om ett nytt jobb. Det är ett mycket spännande projekt som inte kommer betyda någon flytt dit. Däremot en hel del resande. Om pusselbitarna faller på plats vet jag inte än. Jag har lärt mig att inte ta ut någonting i förskott. Men det kittlar och jag ser fram emot mötet. 

I morgon kväll 19.00 bär det av. Om inte något oförutsätt händer fram till dess. 
Som sagt. Allt kan hända...



21 September 13:02

Ensamma själars suckar på Göstas Konditori...



Här samlas långtradarchaffisarna, vägens okuvliga riddare, här samlas Ullaredsturisterna och slickar såren efter att de tömt sina plånböcker, här samlas de som lever livet lite långsammare än Europavägarnas stressade förare som snabbt ska fram dit dom ska. Här på Nissastigen, riksväg 26 genom bland annat Smålandsstenar rullar livet mycket långsammare. Man kan inte göra annat även om man vill på den smala trånga vägen ner mot Halmstad och västkusten.

Göstas Konditori har stått där sedan 1936 och alltid varit ett populärt stopp på väg genom Smålands skogar. Här serveras enbart svart bryggkaffe, alternativt med lite mjölk och socker i, däremot tronar oändligt med bakverk på hyllorna vid kassan. En äldre del med gamla insuttna stolar och avskalad miljö ut mot vägen och rondellen utanför fönstrena där man kan sitta och se ut på den långa raden av bilar, motorcyklar, lastbilar, bussar och filosofera över var i livet de befinner sig, vart de är på väg. Sen en modernare del in mot gården på baksidan. Inglasat uterum, svarta lädersoffor utmed väggen. Tristare men säkert mer behändigt. Jag stannade här för första gången och drack en kopp svart kaffe och njöt av ett klassiskt wienerbröd med lika klassisk mormors hosta som fyllning.

I en halvtimma satt jag där. Det var tyst, ingen musik, bara de ensamma själarnas suckar vid borden bredvid mig och glada röster som beställde vid kassan. Så rogivande att jag höll på att somna vid bordet. Höll mig vaken med kameran och försökte tränga in i hjärnan på mannen på bilden nedan. Han var långt borta i sina tankar. Smuttade på sitt kaffe, åt en bulle, rotade med ena fingret i örat, kliade sig på hakan och suckade. En allvarlig man. Hade jag haft tid borde jag satt mig ner för att samtala med honom. Kändes som hans historia kunde vara spännande.
Men kanske hade magin brutits då? Många gånger är fantasin värd att spara då verklighetens krassa kyla riskerar att bli en besvikelse. 
  



13 September 13:38

Döden och ett kinesiskt sunkhak...



Man vet att åren går då alla de där bröllopen som man bevittnat genom åren gått över till att bli begravningar. I veckan var det dags för en till och det är lika jobbigt varje gång. Jag sitter där i bänkraden och lyssnar på psalmer som vackert fyller rummet. Jag ser tårar på de närmaste, snyftningar och harklanden. Prästens ord som berättar om livet som gått och nu går vidare fast i annan form. Själv biter jag mig i läppen, tittar upp i taket för att hålla mina tårar borta. Inte för att jag skäms över dom utan mer det märkliga i att de rullar fram när det inte är en person som varit mig speciellt nära eller som betytt så mycket för mig. En vänlig man i släkten förvisso som gick bort efter en tids sjukdom. Jag sitter där i kyrkan och stämningen som uppstår får mig att tänka allt det mörka som hänt i mitt eget liv, jag tänker på att jag en dag kommer ligga där själv och funderar på vad människor kommer säga om mig. Jag tänker på hur långt tid det kommer ta innan de flesta inte ens tänker på mig längre. Som om man aldrig funnits. En i raden av miljarder människor som kommit och gått på den här jorden. Jag hör låten Danny Boy i mitt inre. Den låt jag sagt till mina närmaste ska spelas på min egen begravning. Varje gång jag hör den hulkar jag men sväljer och sväljer för att hålla fokus. Så melankolisk och fin. Som den inbillade irländare jag är har jag alltid sagt att det inte ska vara någon svart dag utan en fest där allt det roliga man varit med om ska luftas. Jag hoppas att det ska finnas många sådana stunder för de som bevittnar den dagen som jag innerligt önskar ligga långt borta i tiden än. Gravöl i långa banor, en kväll på stan om folk fortfarande orkar. Annars skratt och minnen i sofforna och runt borden.

Sitter och ser ut över Öresund. Ett grått Öresund där Danmark svagt syns som en siluett i dimman på andra sidan. Söndagspromenerande kustbor kämpar sig framåt i lätt bris och ett och annat regnstänk. Mörkret kommer fortare nu. Jag märkte det igår på vägen ner till Helsingborg från Falkenberg. Kolsvart över Hallandsåsen, lite ljusare på andra sidan. Åkte in i Ängelholm för första gången i mitt liv bara för att, sen åkte jag därifrån. Käkade sen middag på ett sånt där sunkigt kineshak jag ofta hamnar på då jag är för trött och inte orkar böja verb på finkrogar. Ni vet sådana där krogar då man för en stund kan få för sig att man hänger i ett Chinatown någonstans i en skitig storstad ute i världen. Lite så där Olle Ljungströmskt på nått sätt. Alltid slitna söndersuttna soffor och märkliga individer med glödande cigaretter i mun och mörka glasögon som kommer och går. Samma tavlor av bambuskog, ibland med pandor och samma lampor med horhusrött sken och kinesiska tecken på. Ja, samma inredning world wide  som om de vore en enda gigantisk franschisefirma. Maten smakade lika surt som vanligt, ja likadant som på de flesta andra low budget kineser jag besökt genom åren, lite så där jämndåligt. Man vet vad man får, men gillar det inte, fast stämningen av internationell bakgårdsestetik och doften av sichuansås väger liksom upp allting.
Innan jag gick tillbaka till hotellet tog jag en sväng runt staden med min kamera. Några fina bilder fick jag med mig innan jag kröp in i rummet under täcket med lite mineralvatten, en påse Ahlgrens bilar och italiensk tevekväll med Gomorra och Kommisarie Montalbano.
En skillnad lika stor som mellan heaven and hell. Allvar och komik. Skit och rost mot idyll och lättja.
Nu allsvensk fotboll på Olympia.  



 



10 September 00:13

Att gå i ett minerat orosfält...



Jag sitter och lyssnar på Karl Ove Knausgård och det får mig alltid att vilja börja skriva romaner eller någon sorts självbiografi. Skrivandet som lever i mig men som just nu har så svårt att ta plats i mitt liv precis som läsandet. Han sa precis det Karl Ove. Att det finns ingenting mer patetiskt än personer som hela tiden pratar om att dom skriver romaner fast det aldrig kommer några romaner från dom. Så jag har slutat att prata om det.
Fortfarande när jag en inre dröm om det. Det är bra så.
Men så kommer det då och då något mail, eller en fråga på stan:
Har du aldrig tänkt på att skriva en bok Pelle? Svaret blir hängande i luften. Som en önskeballong som fastnat i en stupränna.
Sanningen är att jag inte har någon disciplin, ingen koncentrationsförmåga, inget lugn. Bristen på ett inre lugn är nog den största boven i detta personliga drama. Och tröttheten. Denna ständiga trötthet som blockerar kreativiteten. Att ständigt gå omkring i ett minerat orosfält är påfrestande i längden. Jag går där varje dag.

Så bläddrar jag i min skrivbok jag inte använt på länge. 
Jag läser:
"Det är sommar. Där står jag och ser upp på den gamla skolklockan. 
Tiden har gått men klockan som suttit där på väggen sedan jag gick i första klass kämpar sig kvar."
En romaninledning kanske...? Eller troligtvis inte.

Så en paus ut i mörkret med min irländska varghund för en sista kiss och sen ner i tevesoffan igen.

En dokumentär om rockfotografen Henry Diltz. Tydligen en legend inom yrket. Har fotograferat varenda amerikansk stjärna inom musiken från 1966 och framåt.
Otroligt positiv och livshungrig. Som till och med ser döden som en lyckad resa till den andra sidan.
Skratt och energi. En kille alla verkar gilla. En fluga på väggen som har koll på alla detaljer. 
I wanna be Henry Diltz. Fast i den ålder jag är nu. 
Han fick mig åtminstone att gå till sängs med ljuset denna vanliga trista onsdagsnatt...



8 September 13:12

Meeting new friends...

-Äter ni alltid så här mycket i Sverige? Jag kommer inte orka gå efter de här dagarna.
Chris som jag mötte på en resa på Irland förra året satt nu i Örebro i Sverige och förundrades över de mäktiga frukostborden, de tunga luncherna och middagarna på kvällarna. Jasmine satt bredvid och skrockade lyckligt. Hon höll med och orkade aldrig äta upp en enda hel portion. Efter ett tag började de två dela på en laddning mat.
Jag trodde nog aldrig på allvar att Chris skulle ta vägen förbi Sverige och Örebro på sina resor runt om i världen. Vi har haft mailkontakt sedan vi skiljdes på ett hotell i södra Dublin för nästan exakt ett år sedan. Vi har skrivit ned planer om att ses någonstans i Europa för att göra nått jobb ihop. Skriva och fotografera. Prata med folk. Prata med varandra. Förutsättningslöst och sedan se vad det blir. Så skickade jag över en länk om konstprojektet Open Art i Örebro. En trigger så spännande att han bestämde sig för att åka hit och kombinera ett möte med mig och ett par uppdrag kring utställningen. Att sedan musikfestivalen Live at Heart pågick samtidigt var en vältajmad tillfällighet. Vi hade drygt två dagar ihop och det var fantastiska dagar där jag på allvar för första gången fick vara guide och ambassadör för min egen hemstad. Vilket blev som det brukar bli. En resa mellan peptalk och svartsynt ärlighet om de sämre sidorna. På något annat sätt kan jag inte vara.

Chris är från Nya Zeeland med släktband i Nederländerna. En hårt arbetande man som förvandlat dåliga förutsättningar till att bygga ett liv han just nu njuter av. Som han sa i en diskussion en av kvällarna: 
-Pelle, you don´t get jobs. You create them yourself. There is no other way. 
Från en familj med sex-sju barn. Fick aldrig grepp på vilket. En stenhård pappa som visade lite känslor och en dålig skolgång gav honom inga val. Han var tvungen att göra det själv. Nu äger han fastigheter. Har jobbat som arkitekt men är numer skrivande journalist och en otroligt bra fotograf. När man pratar med honom har han varit nästan överallt på vår jord. En mycket spännande man som menar att han pejlade in på min frekvens under en middag strax söder om Drogheda. En lyssnande och lågmäld man med många djup som långsamt sipprade ut under samtalen. 

Jasmin har jobbat med Chris i många år. En skönt levnadsglad kvinna som ser det vackra och positiva i allt eftersom motsatsen är helt meningslös som hon sa. Jasmin har en spännande historia. Hon är uppväxt i Indien och levde länge ett helt vanligt traditionellt familjeliv med man och barn utan tankar på någonting annat. Så bestämde mannen att dom skulle flytta till Nya Zeeland och där förändrades allt. Hon skiljde sig och fick långt senare en digitalkamera i sin hand. Det förändrade hela hennes liv sa hon den sista kvällen medan vi satt och drack öl och vin på Bishop Arms. Nu reser hon ofta ihop med Chris och är även hon en grym fotograf. De små detaljernas fotograf. Så imponerande hur hon kunde hitta vinklar och små, små detlajer där jag hela tiden såg den stora bilden. Där har jag mycket att lära. Hennes nyfikenhet och kunskap i en briljant symbios. 

Det är det här jag älskar. Att möta människor och ta del av livshistorier. Sitta timmar på caféer eller barer och dela med sig av erfarenheter som är väsenskilda på vissa sätt men så lika på andra. Jag har alltid levt med en dröm att få åka runt världen och göra det som Chris och Jasmin gör men det lär aldrig bli av rent professionellt. Just nu är jag på väg in i en ny fas som känns spännande men annorlunda. Texter kommer i och för sig skrivas här, människor kommer jag möta och resor lär det bli en och annan ändå. Men jag är mycket glad över att ha fått möta dessa två personer som under dryga 48 timmar gav mig fullt av energi inför hösten men även en smula melankoli och tomhet när vi skiljdes på Köpmangatan efter en avslutande romdrink på Lilla Örebro.   

This is Jasmin Sheikh!

« Föregående » Nästa



6 September 20:46

Live at Heart

Jag gick gatorna fram och tillbaka i det allt mer höstliknande stadslandskapet där mörkret kommer tidigare än förut och där Ai Wei Wei:s arbetaroveraller mot kommersialismen vajade i den tilltagande vinden. Från södercity till norrcity, in på klubbar och restauranger, i jakten på musik under Live at Heart. Det är så enkelt att bli likriktad trots en musikfestival fullt med olika gangers. Själva charmen ligger ju egentligen i att bli överraskad och hitta nytt. Men jag tittade i programmet och såg allt det irländska och andra underrubriker med folk som jag gillar. Jag jagade americana och någon enstaka rockrubrik som även det spelas hemma. Till exempel David Södergren Hot Fives som är grymma, eller Shamrock med sina covers på Flogging Molly och Dropkick Murphys samt de mer traditionella Tullamore Brothers. Dessutom Rickard Lindgren och Six String Yada. Och det var okej men väldigt samma hela tiden. Tillsammans med mig hade jag gäster från utlandet med andra musikreferenser och de tröttnade och ville ha nått annat. Vi hamnade fel på Teatercaféet och Akosia, på Kulturhuset och Billy Momo som förvisso var charmiga på scen men parodiska i sina hipsterskägg och Brooklynoutfits. Lite som ett svenskt sjuttiotalsdansband i sin enhetlighet men med en basist i svennekläder.

När min nyvunna vän Chris utropade att det var dags för en sista drink innan natt då de skulle vidare mot Köpenhamn dagen därpå så ramlade vi lite på chans in på East West där pop-punkbandet Ladida från Göteborg körde hårt. På scen stod en reinkarnerad Debbie Harry och rockade stenhårt med en grym karisma. Varje rörelse blev en pose men det kändes ändå aldrig konstlat. Gitarristen hoppade omkring som om han lirade i The Jam men såg en aning för glad ut. Kanske är det bara jag men han borde sett argare ut med den energin bandet gav oss. Basisten satt på golvet och gömde sig och trummisen någonstans bredvid. Säkert fanns det en tanke med det då sångerskan och gitarristen tog allt utrymme på scenen. De var showen och jag är mycket glad att jag avslutade hela mitt deltagande på Live at Heart med att americanatrött släntra in på East West och mötas av en chockvåg med energi. Lyckligare gick jag iväg och drog i mig en spritig romdrink på Lilla Örebro som avslutning på denna intensiva helg.     
« Föregående » Nästa


Pelle Blohm


Pelle Blohm

Frilansskribent om fotboll, kultur och allt däremellan. Nuvarande uppdragsgivare är Nerikes Allehanda och HKM Media. Bloggar som synes, fotograferar rätt mycket och föreläser ibland. Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017 och har under året även haft en del uppdrag som copywriter. I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg