header
header
header
header
header
6 December 23:51

Fyra timmar i Fort Myers Beach


En molnig dag där vi insåg att timmar vid poolen skulle kännas bortkastade drog vi istället iväg med hyrbilen på lite upptäcktsfärd i närområdet från det Sanibel Island vi bodde inpå. Fort Myers Beach låg cirka 15-20 minuter bort från vårt hotell. Vi körde över ytterligare några broar, genom ytterligare några skitiga förortshandelsområden och ner på strandens raggarrunda för att leta efter en parkering. 
Fort Myers Beach visade sig vara ett sorts Kanarieöarnastråk fast med en mjölvit mjuk sandstrand. Stranden synkade inte riktigt med bargatan bakom blandningen av sunkhotell och lite finare varianter som låg närmast stranden. Det kändes som att man hamnat på en plats där bohemiska surfers och hardcore bikers normalt dominerar gatubilden. Men jag kan ha fel, det var mulet och blåsigt och rätt folktomt denna dag. Samtidigt gled det förbi några bikers, restaurangen Hooters var välfylld med fans till det amerikanska fotbollslaget Green Bay Packers och flera hus var målade i flower power färger, andra impregnerade i graffiti. Ett avslappnat ställe med avslappnade människor men jag hade nog inte velat bo där. 

Det känns lite jobbigt att säga det men jag har blivit så gammal att jag vill ha det mer städat och finare när jag reser numer. De där dagarna på ruffiga partyplatser är sedan länge borta, om de någonsin har funnits. Visst har jag ramlat in på irländska sunkpubar långt ner i källare på Playa Ingles eller barer med drinkar att bli blind av i den grekiska övärlden eller skumma nattklubbar i asien men i grunden har jag alltid varit så bortskämd att jag hamnat på mer stylish ställen. Själen har alltid varit någon sorts svartrockartyp som borde vingla omkring på skitiga gator och trånga rockbarer i gränder medan verkligheten och fotbollen tog mig rakt in i de finare salongerna och när den komforten uppnås är det svårt att styra tillbaka till något annat. Mitt livs eviga jakt på en slutlig synkronisering av själ och intellekt.
Just den jakten lär inte avslutas i Fort Myers Beach, inte denna gång, inte någon annan gång för jag lär inte hamna där igen. Det var absolut inte ett dåligt ställe det är bara så att det finns så många andra bättre jag hellre åker till. Tiden är utmätt och jag har inte längre utrymme för att slösa med den...  

Kommentarer
Stäng
This is so pretty!

This is so pretty! I love the soft blues and I'm a huge bird lover. Thanks for playing this week at Sugar Creek Hollow. See you again sone.Reone
Skrivet av: | 2016-06-30 12:03:34 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


27 November 23:32

Drömmen om Sanibel och Captiva Island...


Vi kopplade i GPS:en och körde ut från de trånga gatorna nere i South Beach och ut över broarna och in i kaoset på den femfiliga motorvägen upp mot Fort Lauderdale. Det kändes lugnt och kontrollerat att guidas av kvinnan i GPS:en så jag lutade mig tillbaka och intalade mig om en viss coolness trots att jag satt i en svennig svart Toyota Camry. Plötsligt kopplades vägvisaren ifrån under några få sekunder och kvinnan där i började peka finger åt oss och ge oss gamla inprogramerade vägval gjorda av andra. Bilar susade förbi på båda sidor, skyltar överallt och avfarter, avfarter, avfarter. Stressen ökade, svetten på ryggen tilltog.
Är vi på rätt väg eller va fan? Ja mot norr skulle vi, väg 75. Florida Turnpike? Sa någon tidigare. Nä vi måste av och omgruppera. Blink höger genom tre filer och så av vid första bästa ställe. In på en sunkig mack med ett lika sunkigt kafé med män i keps och personal bakom glas och galler. Kort fråga där inne till en person jag inte förstod mycket av och ut genom dörren igen och fixa till vägvisaren ännu en gång. Sedan ut i kaoset via första bästa påfart och följa order och hoppas på att guds signal skulle nå jorden resten av resan. Och det gjorde den. Vi körde och körde och körde tills vi nådde Interstate 75 genom Everglades på en enda lång raksträcka som aldrig verkade vilja ta slut. Alligatorer i vattnet bakom viltstängsel och polisbilar på gräset mellan körbanorna precis som på film. Till sist nådde vi brofästet till Sanibel och Captiva Island där vi svängde av och checkade in på Sanibel Marriott Harbour Resort & Spa.

Vi åkte hit för att få en kontrast till livet i Miami South Beach och njuta av det totala lugnet under några dagar. Västkusten är verkligen soft hade folk sagt som varit här och det stämde. Vi satt på balkongen Åsa och jag, på nionde våningen, drack Corona och såg ut över Mexikanska Golfen där en och annan lyxbåt passerade. Hotellet stort men halvtomt. Fantastiskt fint poolområde med två stora fina pooler på två sidor av hotellet. Tre restauranger av skiftande kvalitet och service och en Starbucks. Sen tog vi bilen över bron Sanibel Causeway och in på de välbärgades boulevard. En smal väg över ön med små pittoreska hus och en hel del lyxkåkar bakom vegetationen och murar. Sedan in över en mindre bro och över en sund till Captiva Island med ännu fler små hus och hotell tills vi parkerade vid en stor fin sandstrand längst ut på ön. Det blåste hårt och var lite molnigt så vi packade ihop igen och körde långsamt tillbaka med stopp vid varje allmän strand vi kunde hitta. Det var vackert, långa vita sandstränder överallt, nästan folktomma. Vi badade och solade och jag fotograferade. Men inga restauranger, inga barer, ingen musik. Fint men inte översvallande vackert. Man är bortskämd efter alla resor genom åren.

Så vi åkte långsamt tillbaka mot vårt hotell på andra sidan bron men stannade till och köpte lite öl och rom och frukost på The Grog Shop vid ett deprimerande köpcenter. Konstaterade att de två öarna är vackra men allt för lugna. En plats för total stillhet för de som vill ha det. Vi ville ha lugn men ändå folk att vila ögorna på när man inte orkar läsa, sola och bada längre. Nöjd styrde jag bilen över den långa bron igen och in till vårt hotell där vi tog hissen upp till nionde våningen igen, satte oss på balkongen och njöt av solnedgången. Varken Åsa eller jag ångrade valet att åka hit men tre nätter var nog trots det mycket trevliga hotellet. Hade gärna flyttat det till South Beach om det varit möjligt.
   
  



26 November 12:06

11th Street Diner South Beach Miami


Den klassiska amerikanska dinern är på något sätt en av de största sinnebilderna av det stora landet i väst som vi alltid varit och fortfarande är så influerade av. I otaliga filmer och andra populärkulturella sammanhang har dinern haft en central roll. Allt började i Providence Rhode Island då en man som hette Walter Scott kom på att det fanns ett stort behov från nattarbetare som till exempel tidningsarbetare, tryckare och journalister att köpa mat och dryck under tider då de normala restaurangerna var stängda. 1872 rullade den första matvagnen in framför tidningen The Journals kontorslokaler. En hästdragen liten trävagn fylld med Sandwiches, kokta ägg, pajer och kaffe förstås. Från den dagen utvecklades en amerikansk kultur av streetfood som vi idag kan se på gatorna i Stockholm. Foodtruck efter foodtruck i gathörnen och det har börjat sprida sig över landet. Antar att även de svenska gatuköken är avkommor från dessa diners precis som McDonalds och Burger King och liknande.

Ändå är det dinern som jag själv alltid gått igång på. Vilket är en vidareutveckling från de där matvagnarna som de senaste åren blivit hippa i Sverige. De långa bardiskarna med golvfasta pallar framför där kunder sitter och äter eller dricker kaffe medan de läser tidningen, snackar eller ser på någon TV-skärm. Eller de ofta färgglada skinnsofforna utefter fönstren ut mot gatan. Visst har ett besök förr alltid varit förknippat med oljeindränkt friterad halvkass mat och blaskigt kaffe men precis som allt annat har det utvecklats. Kanske inte överallt men som med vanliga restauranger finns det bra och dåliga diners. För mig är den amerikanska dinern lika mycket kult-kultur som de brittiska och irländska pubarna, de svenska pilsnerhallarna eller gamla inrökta konditorier. De kan se väldigt olika ut men jag älskar framför allt de kromade stålinslagna varianterna med skinnklädda pallar och soffor.


Ända sedan mina första besök i USA i slutet av 80-talet då varje frukost käkades på olika diners har jag haft en förkärlek för dessa coola matställen men efter mitt besök i New York 2007 så förstärktes det. Jag sprang in i Empire Diner i området Chelsea på Manhattan. En diner som funnits med i en rad olika filmer och som hade en skön art deco-stil och en härligt urban personal. Några år senare läste jag att dinern tvingades slå igen, den dök enligt lästa artiklar sedan upp som en sämre variant med namnet The Highliner innan dinern förra året återuppstod som Empire Diner med tevekocken Amanda Freitag som chef. Det glädjer mig även om det verkar som att den ursprungliga själen har försvunnit.


När jag drog förbi denna diner i en gatukorsning med min hyrbil på väg västerut och uppåt i Florida blev jag förstås väldigt glad. En diner i South Beach Miami, inte vad jag hade förväntat mig. När jag några dagar senare kom tillbaka till South Beach var jag förstås tvungen att besöka denna vackra diner i någon sorts stålskrud. Två gånger hamnade jag där under de sista fyra dagarna i Miami. Både den mexikanska hamburgaren och chiliburgaren höll hög klass precis som mikrobryggeriölen från Key West som smakade fantastiskt. Troligtvis en förstärkt känsla efter en dryg vecka med blaskig amerikansk strandbira. Min Åsa käkade en klassisk pasta alfredo och den höll väl inte samma klass men som lunch ändå godkänd. Personalen var riktigt bra, trevliga, avslappnade och serviceminded. Gathörnet intressant om man vill sitta och titta ut. Liv och rörelse. Turister, streetfolk och de som inte mår så bra i en enda mix. Lite ruffigt alltså men långt ifrån otäckt. Snarare tvärom. En vänlig atmossfär iklädd allt ifrån kostym till bikini och badbyxor. Amerika i ett nötskal alltså.

 



2 November 13:28

Vi drog till Karlstad i söndags...


Drog till Karlstad igår söndag på pensionärsytflykt för att besöka konstnären Lars Lerins utställningar i det gamla danspalatset Sandgrund där väggarna om de kunde prata skulle stå där med rosiga kinder och blicken i golvet. Jag var aldrig där när det begav sig men har hört så många pimpade historier att jag inser att stället är klassiskt. Där myter byggs har det med största säkerhet varit lattjo på ett lätt skandalomsusat sätt. Nu är det konstutställning och jag skulle i lugn och ro släpa mig fram för att njuta av några riktigt häftiga tavlor. Men i bilen dit fick jag meddelande från sportchefen på DN att han ville ha in en text och årets DN-elva strax efter lunch. Eftersom jag hade kalkylerat med lämning under måndagen så spreds det en viss stress i kroppen. Men det var bara att sätta sig i fiket och börja trixa ihop årets sista DN-krönika med tillhörande omdömen om årets spelare i elvan. Sambo med bror, far och fru fick klara sig själva under någon timma medan jag skrev. Jag tror att det gick hyfsat.
Läs texterna här: Goitom var för ensam för att göra AIK till mästare  Och årets lag här: Årets DN-elva 

På vägen hem drog vi in till Kristinehamn där sambons far har sina rötter. Vi åkte ut till den stora Picassostatyn som står och har stått sedan 1965 vid vattenbrynet vid Strandudden ut mot Vänern. Det var första gången jag besökte platsen och måste säga att det var väldigt fint även nu på hösten under en grå lite blåsig söndagseftermiddag. Kan bara tänka mig hur det är under sommaren med alla båtar och sommargäster som rör sig här. Kristinehamn har aldrig klingat speciellt positivt i mina öron men jag får ta tillbaka mina elaka utrop om skitiga "lusasken" och tråkiga håla. Eller lite av en håla är det ju fast en håla med en känsla av havskust. Vänern är Sveriges största insjö så att stå där och blicka ut känns som att stå vid ett hav.

Sen åkte vi hem och tände ljus i minneslunden på Norra Kyrkogården i Örebro. Det var kolsvart förutom alla små lyktor som glödde vid gravarna och i minneslunden på kyrkogården. Alla helgona helgen är fin på många sätt om man bara kunde skala bort det där andra som kallas Halloween. Vi tänker på de döda och samlar kraft för att leva. Ännu en dag, en vecka, en månad, ett år.  



28 Oktober 16:31

Nycklar till framtiden...



På lördag spelas den sista allsvenska omgången och jag får åka ner till Göteborg och följa dramat på Gamla Ullevi mellan IFK Göteborg och Kalmar FF för C Mores räkning. Det sista uppdraget säsongen 2015. Hur det blir nästa år är som vanligt skrivet i stjärnorna. Det brukar vara den vanliga höstångesten som sipprar fram när man går in i november och blickar ut över en öde öken. Uppdragen försvinner samtidigt som mailen och mobilen tystnar. Just de raderna har jag nog skrivit varje år de senaste tio åren. Jag brukar tycka att det är skönt med lite lugnare tempo och få tid för eftertänksamheten och att hitta tillbaka in i mig själv. Men i år känns det annorlunda. 

Sedan i somras har jag fått en rad nycklar i min hand som jag måste hitta dörrarna till. Att väntan kan vara så påfrestande har jag aldrig reflekterat över tidigare men jäklar va jobbigt det är. Genom åren har jag alltid velat basunera ut saker som är på gång, som nästan är klara, men som ofta inte blir klara utan rinner ut i sanden. Ett dåligt omen att snacka innan allt är klart. Därför har jag hållt tyst om så mycket detta halvår. Jag kommer fortsätta hålla tyst till det eventuelt blir klart.
Inte ens Gothia Cup China-uppdraget är klart på pappret men muntligt har vi förhandlat fram ett avtal och det är därför jag gått ut med det i olika forum. Men helt klart blir det inte förren namnteckningen sitter där. Men det är officiellt och då kan jag inte hålla det inne. 

I övrigt kan jag ändå konstatera att jag aldrig under alla yrkesverksamma år efter fotbollskarriären fått så många intressanta förfrågningar. Det känns som ett mindre genombrott på något sätt. Jag har en hand full med nycklar som jag bara måste hitta rätt dörr till. Som sagt. Det känns verkligen kul även om inget är klart än. Samtidigt är det som vanligt att allting ramlar på en samtidigt och inte portioneras ut i mer jämn takt. Antar att det är tidens kvarn som fått mala och nu är det dags för belöningen?
De närmaste veckorna har jag några riktigt intressanta och viktiga möten. Därefter åker jag till Miami och Florida på semester i tio dagar för att när jag kommer hem i slutet av november förhoppningsvis ta stora beslut om framtiden. Bara att skriva så gör mig nervös. Tänk om allt brakar ihop...

 



16 Oktober 10:45

En bortglömd kulturskatt!


"År 2014 hittades en svart anteckningsbok med handskrivna noteringar av Levi Rickson, alias Jeremias, en av landets främsta poeter i början av 1900-talet.  Anteckningsboken inleds med raderna-Otryckta dikter och fragment av Gustaf Fröding. Fyndet ledde djupare ner i arkiven och en mängd okända och opublicerade dikter hittades."

Det här hade kunnat vara inledningen på en spänningsroman men är istället några rader tagna från en pressrelease om musikern och konstnären Staffan Ernestam från Örebro. Han lirar gitarr med Sven-Ingvars och har i många år drivit ett projekt som heter Jeremias Session Band där gamla dikter av just Jeremias i Tröstlösa blivit låtar. Precis när han tyckte att det projektet var på väg att sjunka och tröttheten infann sig träffade han den forne kulturredaktören på NA och litterturvetaren Dixie Eriksson. Dixie håller på med en bok om Levi Ricksons alias Jeremias och hade nu hittat nya spännande texter av både Jeremias men även Gustaf Fröding. När de två fortsatte gräva tillsammans uppenbarande det sig en sensationell samling opublicerade texter och fragment av texter av 1800- och 1900-talets svenska kulturelit såsom just Gustaf Fröding samt August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg för att nämna några av dom.

Det visar sig att den forne greven, diplomaten, författaren och resenären Birger Mörner, på sin tid känd som en person kultureliten samlades kring, under hela sitt liv samlat litteratur, manuskript, tidningsartiklar och korrespondenser från en rad idag geniförklarade författare. Hans bibliotek motsvarade 190 hyllmeter.
Birger blir sjuk i malaria och får pengaproblem runt 1927 och tvingas sälja alltihop för att rädda sig själv. 1928 skickas allt till Örebro Slott där Mörnes vän Jeremias får i uppdrag att sammanställa originalmanuskripten och ordna samlingen. 

Staffan Ernestam och Dixie Eriksson återfann samlingen i ett rum längst bort i en lång kulverttunnel under Örebro Universitet. Sorgligt bortglömd. En eventuell historisk sensation full med texter och en del målningar som aldrig publicerats tidigare. Staffan har tonsatt flera nya Jeremias- och Frödingdikter som han ska uppträda med för första gången på Örebro Slott den 8:e januari 2016.

Men det var inte därför han ringde mig för en fika under onsdagsmorgonen. Staffan vill så gärna att den här fantastiska historien ska få komma ut men har mött väldigt lite entusiasm lokalt. Men idag har P4 Örebro gått ut med nyheten och ska om jag förstått det rätt följa upp den med en djupintervju med Staffan nästa vecka. Jag själv har inga stora kanaler men lovade att rota djupt i mitt nätverk. När Staffan berättade sin historia runt detta blev jag helt uppslukad. Var finns ni chefredaktörer, redaktörer, filmare, radioberättare, journalister, reportrar, kulturintressade litteraturvetare eller andra intresserade? 

Om någon med intresse och kontaker läser dessa rader så tipsa gärna vidare. Den här historien måste bara ut!




15 Oktober 17:27

Platsen där allt börjar och slutar...



Så var det snart fredag igen och veckan har tagit slut. Jag skulle ut och ha kul och nångång måste man ju ut...

Årets troligtvis sista långresa står för dörren. Jag ska ut på vägarna och slåss med älgar, jägare och dryga Audi-bilister som tagit över BMW-rollen på europavägarna. Mot Malmö i morgon och vidare till Falkenberg och hem igen på måndag.
Bilden är tagen från min andra resa till Sundsvall i våras. Det var vår och grått, naturen hade inte kommit igång på de breddgraderna. Sedan dess har jag åkte genom södra delarna av landet fram och tillbaka och sett årstidernas skiftningar, färgskalornas långsamma förändringar och böndernas ständiga kamp året runt. Jag har tre favoritplatser under framförallt sommaren som sticker ut. De är alla platta landskap precis som min hemtrakt i Närke som jag också gillar men det är hemma och jag ser det hela tiden. Men Östergörland i trakterna runt Mjölby, Vadstena och Motala är fantastiska precis som ett litet område någonstans runt Lund i Skåne. Är lite osäker på om det är innan eller efter om man kommer norrifrån. Ljuset där är makalöst vackert. Att åka E20 söderut mot Göteborg är sällan någon lek men jag tröstas under några minuter då bilen skär genom landskapet utanför Skara bort mot Vara. Grönskan och åkrarna som bländar och de fula vindkraftverken som på något vis skapar en sorts science fiction känsla. 

Nu är det alltså dags för den sista långresan. Jag har förvisso en inbokad match i Norrköping nästa helg men den är som att svänga över till grannen och hälsa på över en kopp kaffe. Jag har nästan använt bil under hela säsongen och det har fungerat fint ihop med det uppdrag jag gav mig själv inför allsvenskan 2015. Att ta med mig kameran och föreviga valda platser jag inte sett tidigare samt spontana stopp utmed vägarna då något vackert, fult eller bara intressant dykt upp. Det blev tyvärr inte så mycket rörlig bild eftersom jag gick "all in" på fotograferandet. Det har varit vansinnigt roligt. Att pimpa den redan roliga arbetsvardagen med lite extra blingbling har gett en ny kick till allt.
Det som återstår är alltså en natt på Savoy i Malmö och två nätter på Ocean Hotell vid Skrea Strand i Falkenberg. Jag fullkomligt älskar Skrea Strand off season.
Tystnad, tomhet och melankoli. Det är på något vis där allt börjar och allt slutar.
I vågorna, i sanden, i horisonten



11 Oktober 21:25

Friends forever...



Det var en lång mörk hösteftermiddag på ett slitet sjukhus någonstans i Kina 1996. Laget var på bortamatchturné och jag satt i ett tyst väntrum med Xue Xiadong och min tolk Lie Rentie. Jag skulle ta några blodprov som jag kommer ihåg det medan Xiadong hade problem med ett knä. Han väntade på ytterligare en kortisonspruta och Xiadong suckade och såg oerhört dyster ut. Han hade tvingats att spela med värk under en längre period men nu gick det inte längre. Xiadong var en krigare på planen, en tyst hårt arbetande mittfältare, jag gillade honom väldigt mycket. Jag tror att vi fick ett speciellt band de där timmarna även om samtalet filtrerades via tolk.

När jag återvände till Dalian för första gången på tio år 2006 så mötte nästan hela det gamla mästarlaget upp för några dagars fotbollsspel och festande. Xue Xiadong var självklart där och han var lika tyst och tillbakadragen då som tio år tidigare. Samtidigt utstrålade han samma lugna ödmjukhet och en kanske felbedömd sorgsenhet under de där dagarna. Jag märkte att han ville att jag skulle ha det bra. En kväll bjöd han på middag i den restaurang han då ägde eller var delägare i. Men framför allt minns jag sista kvällen. Laget hade festat hårt och jag var rejält berusad när vi ramlade ut från en nattklubb, som en annan lagkamrat ägde, för att försöka ta mig till mitt hotell. Det var sista kvällen och morgonen efter skulle jag åka till Beijing. Xiadong hämtade sin bil och körde mig till hotellet. Vi kunde inte prata med varandra men försökte med gester. Innan jag gick ut ur bilen tog han tag i min hand och log. Sen gav han mig en buddistisk vänskapssymbol. Jag gick ur bilen, stängde dörren, och såg Xiadong köra iväg. Just då var det inte självklart att vi skulle ses igen.

När vi nu ändå möttes igen för två veckor sedan blev jag inte helt överraskad över att Xu Xiadong faktiskt gått och blivit buddist. Inte hardcore utan mer som en avslappnad livsstil. Den hårde liraren, krigaren, som alltid var mjuk och vänlig vid sidan av planen. Nu åt han inte kött längre. Han drack men inte alls i mängder som vi andra. Han verkade mycket gladare nu. Även om han till en början var lite avvaktande och lät de andra killarna snacka under våra måltider så log han oftare. Som vanligt fick vi prata via tolk och det är fortfarande inte optimalt. När jag denna gång lämnade Dalian via bil och sedan tåg var det återigen Xiadong som var sist att ta farväl. Utanför Furama hotel i centrala Dalian. En kram och några klappar på axeln. Sedan det stora leendet ni ser på fotografiet här ovan. Ett snabbt handslag. Vi ses snart igen.
Friends forever!

  



6 Oktober 16:28

Gothia Cup China 2016 nu ett faktum


Gåvert Wååg och Pelle Blohm framför en före detta driving range för golf som grävs upp för att istället inhysa sex fullstora konstgräsplaner för fotboll mitt i Shenyang.

Det har varit en väldigt lång process det här. Redan för tre år sedan var det meningen att projektet skulle köra igång men av olika anledningar så tog det stopp och lades på is. Nu är det äntligen officiellt och jag kan gå ut och tala om det. Mellan den 13:e och 20:e augusti nästa år så ska den första turneringen  genomföras i staden Shenyang i Liaoning-provinsen i nordöstra Kina. Det är enormt spännande att få vara en del av detta gigantiska projekt. Jag kommer att ha en ambassadörsroll men även jobba med en rad andra saker där mina kunskaper inom fotboll och media kommer till användning. Men även marknadsföring och ett mer långsiktigt arbete för att utveckla den kinesiska ungdomsfotbollen. Men fotbollscupen är det viktigste och självklart basen för allt.

Gåvert Wååg som ni ser på bilden med mig här ovan har arbetat med sportevent i Kina i över 15 år. Det började med orientering och har sedan fortsatt med svenska koncept som Vasaloppet, Vätterrundan och Lidingöloppet. Mycket skidor, löpning och mountainbiketävlingar överallt i nordöstra hörnet av Kina. Allt detta har gått via företaget Nordic Ways som Gåvert drivit ihop med andra partners. Gothia Cup kommer drivas i ett nytt bolag med både svenska och kinsesiska partners. Djupare än så går jag inte in på det utan kan konstatera att jag kommit överrens om ett tidsbestämt kontrakt inledningsvis så tar vi det vidare från det. Jag kommer att börja jobba med det här i november och därefter blir det full fart fram till i första hand augusti 2016. Mest jobbar jag hemifrån men det lär bli en hel del resor till Kina under vägen. Under cupen kommer jag självklart att vara på plats i Shenyang.

Här kommer ett par länkar till artiklar där jag är inblandad som gått ut om Gothia Cup China:

Först Nerikes Allehanda:
Länsprofiler startar Gothia cup i Kina. 

Sedan en internationell artikel via Reuters och Eurosport:
With one eye on footballing future, China switches focus to youth



2 Oktober 10:51

Hemma igen efter fem underbara dagar i Kina...


Det här är Liu Rentie och han var min tolk under proffsåret i Kina 1996. Hans engelska namn är Thomas och numer är han så mycket mer än min tolk. Vi är bästa vänner, bröder, vilket är en mycket hedersam relation i Kina. Utan Thomas hade inte min relation varit så stark med Dalian. Det är han som under alla år varit länken som satt klubben, staden och mig tillsammans till den kärleksrelation som numer är ett faktum. Här är vi på Zhongshan Square mitt i den gamla delen av centrala Dalian. Det är jag som tagit bilden dessutom.

Så är jag hemma igen sedan några dagar tillbaka efter en helt underbar resa till Kina. Fortfarande lite trött efter tidsomställning och ett dygnet runt leverne under en veckan. När jag kom hem hade jag deadline på en DN-text och på min NA-krönika. Dagens Nyheters text skrev jag till stora delar på Pekings flygplats i väntan på boarding. Alla texter borde skrivas från flygplatser då miljön är så oerhört fantasirik och kreativ. Orden flöt fram i en strid ström tills boardingskylten började blinka. Då var jag i princip klar. Bara detaljfixandet återstod när jag kom hem. Intrycken har varit många och de fina orden om mig som person och fotbollspelare så varma att jag nästan började gråta. Det är en skön känsla för egot att vara omtyckt. I Dalian visar vänner, supportrar och företagare det mer än övertydligt och för mig som en relativt anonym svensk fotbollspelare får stjärnstatusen mig att stolt pumpa upp blod till de allt mer röda kinderna. Det är andra gången jag besöker Dalian efter mitt proffsår och det är bara att konstatera att jag gjort djupt intryck på flera olika plan och det gör mig så glad och ödmjukt fylld av tillfredsställelse. Banden till Dalian kommer aldrig att klippas av efter denna resa. Vi är för evigt sammanlänkade via de personliga möten som uppstått.

De sista två dagarna tillbringade jag i Shenyang några timmar norrut från Dalian. Jag tog tåget upp för att förhandla om ett nytt jobb. Ett fotbollsprojektjobb. Gothia Cup Kina som ska spelas där nästa år i augusti. Jag kommer vara inblandad i detta men återkommer med mer detaljer om några dagar. Tänkte försöka låta de mediala spelarna skriva om det ifall de är intresserade innan jag gör det. Att Gothia Cup ska spelas där är officiellt sedan nästan två veckor efter en presskonferens i Göteborg men min medverkan har inte varit offentlig. Nu är vi muntligt överens och kontraktet ska landa hos mig vilken dag som helst. I Shenyang åkte vi runt och kollade på de områden som ska ingå i fotbollscupen. Planområden, finalarenan, olympiska parken, paradgator och evenemangsområden. Sen flög jag hem i tisdags morse runt åtta kinesisk tid och landade på Rudbecksgatan i Örebro samma dag men runt tio på kvällen. 

Nu sitter jag och förbereder mig inför kvällens allsvenska match mellan Åtvidaberg och Hammarby. En ödesmatch för Åtvid som kan gå en snabb mörk framtid tillmötes vid en förlust. Vid en vinst finns fortfarande chansen till kvalspel. Dramatik med andra ord. Hammarby har under mina dagar i Kina lyckats spela sig ut ur den bottestrid de var på väg in i med full styrka. Om tre timmar sätter jag mig i bilen och drar iväg mot Östergötland. Alltid lika trevligt att "åka hem" till mitt hjärtas andra landskap.


Pelle Blohm


Pelle Blohm

Frilansskribent om fotboll, kultur och allt däremellan. Nuvarande uppdragsgivare är Nerikes Allehanda och HKM Media. Bloggar som synes, fotograferar rätt mycket och föreläser ibland. Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017 och har under året även haft en del uppdrag som copywriter. I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg