header
header
header
header
header
23 December 22:24

Nytt jobb!


Visst är min mammas årliga strumppaket värda sin vikt i bomull men idag kom årets julklapp genom en telefonlur i Norge. Det är nu klart att jag från den första januari 2016 byter spår i arbetslivet. Det kommer fortfarande handla om fotboll men på sätt och vis från andra sida. Jag kommer att börja jobba för agentfirman Stars & Friends Scandinavia med säte i Trondheim, Norge. Vilken i sin tur är en del av Stars & Friends International med kontor och avdelningar i hela Europa. Det är med andra ord en solid och seriös organisation med bred erfarenhet och med ett stort antal spelare i sitt stall som funnits sedan 2005.

Efter långa samtal med både den skandinaviska och den internationella avdelningen är jag övertygad om att företaget har en filosofi som jag kommer känna mig mycket bekväm med. Mitt uppdrag är att hjälpa Stars & Friends Scandinavia in i Sverige där man inte arbetat tidigare. Jag kommer att arbeta tätt tillsammans med mina norska kollegor för att från grunden lära mig detta yrke. Det är en stenhård konkurrens i denna bransch och jag ska försöka göra det på mitt sätt. Det lär inte gå över en natt, avtalet är långsiktigt av just den anledningen. Jag ska långsamt få växa in i kostymen och det känns på alla sätt mycket bra. Går det snabbare är det naturligtvis bättre... 

​God Jul!

Kommentarer
Stäng
Kanonjobb

Kommer man liksom du från "talangfabriken" BK Forward så kan du inte misslyckas med ditt nya jobb.
Skrivet av:Anders Fredriksson | 2015-12-24 17:30:41 |  Svara
 
Nytt

Det låter intressant så lycka till och god jul!
Skrivet av:Peter | 2015-12-23 23:44:56 |  Svara
 


21 December 17:52

Jag och Shi Xueqing: 1996-2015


Jag fick ett samtal från min vän Thomas Liu Rentie i Dalian. Han sa att Shi Xueqing, fotbollslaget Dalian Yifangs general manager, var på väg till Stockholm och han hade ringt Thomas för att fråga om jag ville träffa honom under en middag. Huvuduppdraget var förstås inte att träffa mig utan att göra klart med AIK:s Mohammed Bangura och före detta Djurgårdenspelaren Nyasha Mushekwi vilket också blev bekräftat idag. Men igår satt jag på en restaurang i Stockholm tillsammans med de två spelarna, agenten Patrick Mörk, tränare Mikael Stahre, en kinesisk agent, en representant för Yifang Group förutom jag och mr Shi. Det var inte riktigt meningen från början att jag skulle vara med i detta sällskap då ingenting var klart då och min roll som outsider säkert skapade oro för läckor. Men tiden var knapp så Shi Xueqing tyckte att vi alla kunde äta ihop. Eftersom jag inte har någon journalistisk nyhetsagenda så kändes det ändå bra i slutändan. En trevlig middag med trevliga människor.

Det är nu det är läge att kasta in den gamla klyschan om att världen är liten. General manager Shi Xueqing jobbade som sportreporter i Dalian när jag spelade i Wanda 1996. Det har nu gått tjugo år sedan jag besökte Dalian första gången på senhösten 1995. Livet rullar på precis som fotbollen vare sig det handlar om Sverige på denna sida jordklotet eller i Kina. På en återresa 2006 träffade jag Shi tillsammans med den forna ägaren till Wanda Fotboll, Wang Jianling, numer kinas rikaste person, under någon dryg timma. Kommer inte ihåg vad Shis titel var då?  Så igår satt vi alltså i Stockholm och käkade middag tjugo år från vårt första möte och tio år efter vårt andra. Här under ser ni 1996 versionen av Shi Xueqing i svensk landslagskeps. Kanske en föraning om framtida erövningar på svensk mark.
Fortsättning följer säkert...



15 December 20:26

Inget nytt kontrakt med C More 2016


Även en dålig nyhet är en nyhet:
​Idag fick jag meddelande om att C More inte kommer att erbjuda mig ett kontrakt nästa år. Min profil passar inte in i den nya organisationen. Jag kan inte säga att jag är överraskad. Min känsla har ganska länge varit att mitt öde är på väg åt det hållet. När sedan den nya organisationen presenterades där C More, TV4 och Expressen ska knytas ihop tätare då visste jag att det var över. Omorganisationer har aldrig varit bra för mig. För ett par år sedan hände samma sak i Kanal 5.  Jag är inte bedrövad, inte ledsen. Men jag måste erkänna att mitt ego har fått sig en liten törn. Det är aldrig roligt att bli bortvald. Jag har alltid sett mig som en av få fotbollsexperter som jobbar heltid som fotbollsjournalist. Skrivandet har alltid gått hand i hand med TV-jobben. Jag är stolt över det jag gjort och tycker att jag gör ett bra jobb. 

Eftersom jag inte har några andra TV-uppdrag så går en fjorton år lång TV-karriär in i viloläge. Det har varit fantastiska år och jag har fått jobba med alla stora ligor, ett gäng landskamper,  flera mästerskap och förstås den magiska allsvenskan. Jag hade en svacka och hoppade av under 2013. Den pausen var nyttig och jag kom tillbaka med en stor glädje till jobbet och de senaste två åren har jag haft riktigt roligt trots att jag inte fått de finaste och mest prestigefulla uppdragen.
Det jag kommer sakna mest är alla sköna vänliga kollegor. Kommentatorer, experter, reportrar, redaktörer, kameramän, tevebussfolket, tekniker, grafiklirare och sminkörer. Har jag missat någon? Förlåt... 

Vad jag ska göra nu?
Ja förutom Nerikes Allehanda, Gothia Cup China och diverse bokprojekt så hoppas jag få klart med en ny uppdragsgivare inom kort.
Livet går vidare men visst känns det i själen. 



12 December 21:43

Helga, mörkret och den kämpande vattendroppen...


Stormen Helga drog in över Närke och jag tog bilen och åkte ut till landet, till fritidshuset, i skogen. Det var mörkt, kolsvart, endast mina två ljusstrålar från bilen lös upp de små vägarna fram till stugan. Trädgrenar, löv och annan bråte följde mig under resan och när jag precis konstaterat att jag klarat mig så låg den stora granen där över gruset tjugo meter från huset. Vinden tjöt och slet våldsamt i träden och en viss olustkänsla nådde mig när jag stod där och försökte släpa bort granen som turligt nog brutits av på två ställen och därför var hanterlig. Jag kröp sedan förbi och in på min parkeringsplats. Klockan var runt fyra och mörkret blev allt mer kompakt. Öppnade dörren, klev in och sträckte mig efter lysknappen. Inget hände, stendött. Första tanken propparna, sedan stormen. Självklart strömlöst. Träd som fallit över elledningar. Över 400 anmälningar om strömavbrott i området på EON:s hemsida. Suck.  
Så jag satt där i mörkret och väntade på ljuset. Såg ut genom fönstret trots att jag ingenting såg. Vinden fortsatte riva och slita i de anorektiska träden som omger huset. Det var en tidsfråga, tänkte jag. Innan någon stam faller över mig. Jag kunde inte bestämma mig för om det var en aning skrämmande eller bara mysigt. Men jag fortsatte titta ut genom fönstret och det kunde ha varit ett hav och jag kunde ha varit ett barn som stått framför vågorna och sett ut över oändligheten och letat livsvägar att färdas på. 

Nu sitter jag här igen, strömmen är tillbaka men utanför ligger mörkret lika svart som senast. Jag har teven på men det finns ingenting att se trots över femtio kanaler. Visst är det ett livslångt mysterium att ju fler kanaler man har desto fler skitprogram och mindre anledning att ha den på. Bredvid mig har det i nästan fyra år stått en hundsäng där min älskade Molly Malone alltid låg och snarkade och frustade och släppte sig efter att ha tryckt i sig ett grisöra. Jag rensar och går igenom gamla pappersutskrifter. Texter som jag printat ut från min blogg innan den gjordes om. En handlar om en hundpromenad i den villaidyll jag bodde i under en tioårsperiod. Den handlar om mörkret och livet inne i en luva medan regnet attackerar än från ovan. Den handlar om livsvilja och kamp. Den är kort och jag älskar den. Dessutom saknar jag Molly Malone mer än jag kunde tro. Våra promenader. Våra kvällar i stugan i Karintorp. Det är tyst här nu när stormen är borta sedan någon vecka. För tyst...

"Stod i mörkret under doggrundan och såg på en vattendroppe som hängde på en gren, den slet och jobbade för att släppa taget, men vågade inte, såg det ut som. Jag bestämde mig för att inte gå vidare förren droppen lämnat sin plats på grenen, doggen stod bredvid med sin nos begravd i ett buskage och verkade inte vilja sluta med det. Jag stod där, och väntade, men droppen hängde bara där fast den blev tyngre och tyngre och enligt alla logiska naturlagar borde släppa sitt grepp om livet och dala ner mot moder jord. Till sist gick jag vidare, imponerad av droppens livsvilja, regnet tilltog och det smattrade på huvan av min regnjacka. Några bilar kom åkande genom villaidyllen, ljusstrålar som skar genom mörkret och som för någon kort sekund eller hundradel lös upp mitt ansikte. Doggpromenad i höstmörker med regnet som faller, jag i varma kläder och huvudet långt inne i luvan och massor av tankar. Jag vet vart vi är på väg nu och jag vet inte om jag gillar det även om jag gillar det precis nu. Doggen gillar dock inte min okoncentration inne i luvan, vill ha uppmärksamhet och uppmuntran, vem vill inte det, för sin stiliga gång annars skiter hon i det och stannar för att lukta på varenda buskage för där hänger dofter av snygga hanar kvar och min tik ska nog till att löpa snart. Själv lunkar jag långsamt vidare i livet..."



6 December 23:51

Fyra timmar i Fort Myers Beach


En molnig dag där vi insåg att timmar vid poolen skulle kännas bortkastade drog vi istället iväg med hyrbilen på lite upptäcktsfärd i närområdet från det Sanibel Island vi bodde inpå. Fort Myers Beach låg cirka 15-20 minuter bort från vårt hotell. Vi körde över ytterligare några broar, genom ytterligare några skitiga förortshandelsområden och ner på strandens raggarrunda för att leta efter en parkering. 
Fort Myers Beach visade sig vara ett sorts Kanarieöarnastråk fast med en mjölvit mjuk sandstrand. Stranden synkade inte riktigt med bargatan bakom blandningen av sunkhotell och lite finare varianter som låg närmast stranden. Det kändes som att man hamnat på en plats där bohemiska surfers och hardcore bikers normalt dominerar gatubilden. Men jag kan ha fel, det var mulet och blåsigt och rätt folktomt denna dag. Samtidigt gled det förbi några bikers, restaurangen Hooters var välfylld med fans till det amerikanska fotbollslaget Green Bay Packers och flera hus var målade i flower power färger, andra impregnerade i graffiti. Ett avslappnat ställe med avslappnade människor men jag hade nog inte velat bo där. 

Det känns lite jobbigt att säga det men jag har blivit så gammal att jag vill ha det mer städat och finare när jag reser numer. De där dagarna på ruffiga partyplatser är sedan länge borta, om de någonsin har funnits. Visst har jag ramlat in på irländska sunkpubar långt ner i källare på Playa Ingles eller barer med drinkar att bli blind av i den grekiska övärlden eller skumma nattklubbar i asien men i grunden har jag alltid varit så bortskämd att jag hamnat på mer stylish ställen. Själen har alltid varit någon sorts svartrockartyp som borde vingla omkring på skitiga gator och trånga rockbarer i gränder medan verkligheten och fotbollen tog mig rakt in i de finare salongerna och när den komforten uppnås är det svårt att styra tillbaka till något annat. Mitt livs eviga jakt på en slutlig synkronisering av själ och intellekt.
Just den jakten lär inte avslutas i Fort Myers Beach, inte denna gång, inte någon annan gång för jag lär inte hamna där igen. Det var absolut inte ett dåligt ställe det är bara så att det finns så många andra bättre jag hellre åker till. Tiden är utmätt och jag har inte längre utrymme för att slösa med den...  



27 November 23:32

Drömmen om Sanibel och Captiva Island...


Vi kopplade i GPS:en och körde ut från de trånga gatorna nere i South Beach och ut över broarna och in i kaoset på den femfiliga motorvägen upp mot Fort Lauderdale. Det kändes lugnt och kontrollerat att guidas av kvinnan i GPS:en så jag lutade mig tillbaka och intalade mig om en viss coolness trots att jag satt i en svennig svart Toyota Camry. Plötsligt kopplades vägvisaren ifrån under några få sekunder och kvinnan där i började peka finger åt oss och ge oss gamla inprogramerade vägval gjorda av andra. Bilar susade förbi på båda sidor, skyltar överallt och avfarter, avfarter, avfarter. Stressen ökade, svetten på ryggen tilltog.
Är vi på rätt väg eller va fan? Ja mot norr skulle vi, väg 75. Florida Turnpike? Sa någon tidigare. Nä vi måste av och omgruppera. Blink höger genom tre filer och så av vid första bästa ställe. In på en sunkig mack med ett lika sunkigt kafé med män i keps och personal bakom glas och galler. Kort fråga där inne till en person jag inte förstod mycket av och ut genom dörren igen och fixa till vägvisaren ännu en gång. Sedan ut i kaoset via första bästa påfart och följa order och hoppas på att guds signal skulle nå jorden resten av resan. Och det gjorde den. Vi körde och körde och körde tills vi nådde Interstate 75 genom Everglades på en enda lång raksträcka som aldrig verkade vilja ta slut. Alligatorer i vattnet bakom viltstängsel och polisbilar på gräset mellan körbanorna precis som på film. Till sist nådde vi brofästet till Sanibel och Captiva Island där vi svängde av och checkade in på Sanibel Marriott Harbour Resort & Spa.

Vi åkte hit för att få en kontrast till livet i Miami South Beach och njuta av det totala lugnet under några dagar. Västkusten är verkligen soft hade folk sagt som varit här och det stämde. Vi satt på balkongen Åsa och jag, på nionde våningen, drack Corona och såg ut över Mexikanska Golfen där en och annan lyxbåt passerade. Hotellet stort men halvtomt. Fantastiskt fint poolområde med två stora fina pooler på två sidor av hotellet. Tre restauranger av skiftande kvalitet och service och en Starbucks. Sen tog vi bilen över bron Sanibel Causeway och in på de välbärgades boulevard. En smal väg över ön med små pittoreska hus och en hel del lyxkåkar bakom vegetationen och murar. Sedan in över en mindre bro och över en sund till Captiva Island med ännu fler små hus och hotell tills vi parkerade vid en stor fin sandstrand längst ut på ön. Det blåste hårt och var lite molnigt så vi packade ihop igen och körde långsamt tillbaka med stopp vid varje allmän strand vi kunde hitta. Det var vackert, långa vita sandstränder överallt, nästan folktomma. Vi badade och solade och jag fotograferade. Men inga restauranger, inga barer, ingen musik. Fint men inte översvallande vackert. Man är bortskämd efter alla resor genom åren.

Så vi åkte långsamt tillbaka mot vårt hotell på andra sidan bron men stannade till och köpte lite öl och rom och frukost på The Grog Shop vid ett deprimerande köpcenter. Konstaterade att de två öarna är vackra men allt för lugna. En plats för total stillhet för de som vill ha det. Vi ville ha lugn men ändå folk att vila ögorna på när man inte orkar läsa, sola och bada längre. Nöjd styrde jag bilen över den långa bron igen och in till vårt hotell där vi tog hissen upp till nionde våningen igen, satte oss på balkongen och njöt av solnedgången. Varken Åsa eller jag ångrade valet att åka hit men tre nätter var nog trots det mycket trevliga hotellet. Hade gärna flyttat det till South Beach om det varit möjligt.
   
  



26 November 12:06

11th Street Diner South Beach Miami


Den klassiska amerikanska dinern är på något sätt en av de största sinnebilderna av det stora landet i väst som vi alltid varit och fortfarande är så influerade av. I otaliga filmer och andra populärkulturella sammanhang har dinern haft en central roll. Allt började i Providence Rhode Island då en man som hette Walter Scott kom på att det fanns ett stort behov från nattarbetare som till exempel tidningsarbetare, tryckare och journalister att köpa mat och dryck under tider då de normala restaurangerna var stängda. 1872 rullade den första matvagnen in framför tidningen The Journals kontorslokaler. En hästdragen liten trävagn fylld med Sandwiches, kokta ägg, pajer och kaffe förstås. Från den dagen utvecklades en amerikansk kultur av streetfood som vi idag kan se på gatorna i Stockholm. Foodtruck efter foodtruck i gathörnen och det har börjat sprida sig över landet. Antar att även de svenska gatuköken är avkommor från dessa diners precis som McDonalds och Burger King och liknande.

Ändå är det dinern som jag själv alltid gått igång på. Vilket är en vidareutveckling från de där matvagnarna som de senaste åren blivit hippa i Sverige. De långa bardiskarna med golvfasta pallar framför där kunder sitter och äter eller dricker kaffe medan de läser tidningen, snackar eller ser på någon TV-skärm. Eller de ofta färgglada skinnsofforna utefter fönstren ut mot gatan. Visst har ett besök förr alltid varit förknippat med oljeindränkt friterad halvkass mat och blaskigt kaffe men precis som allt annat har det utvecklats. Kanske inte överallt men som med vanliga restauranger finns det bra och dåliga diners. För mig är den amerikanska dinern lika mycket kult-kultur som de brittiska och irländska pubarna, de svenska pilsnerhallarna eller gamla inrökta konditorier. De kan se väldigt olika ut men jag älskar framför allt de kromade stålinslagna varianterna med skinnklädda pallar och soffor.


Ända sedan mina första besök i USA i slutet av 80-talet då varje frukost käkades på olika diners har jag haft en förkärlek för dessa coola matställen men efter mitt besök i New York 2007 så förstärktes det. Jag sprang in i Empire Diner i området Chelsea på Manhattan. En diner som funnits med i en rad olika filmer och som hade en skön art deco-stil och en härligt urban personal. Några år senare läste jag att dinern tvingades slå igen, den dök enligt lästa artiklar sedan upp som en sämre variant med namnet The Highliner innan dinern förra året återuppstod som Empire Diner med tevekocken Amanda Freitag som chef. Det glädjer mig även om det verkar som att den ursprungliga själen har försvunnit.


När jag drog förbi denna diner i en gatukorsning med min hyrbil på väg västerut och uppåt i Florida blev jag förstås väldigt glad. En diner i South Beach Miami, inte vad jag hade förväntat mig. När jag några dagar senare kom tillbaka till South Beach var jag förstås tvungen att besöka denna vackra diner i någon sorts stålskrud. Två gånger hamnade jag där under de sista fyra dagarna i Miami. Både den mexikanska hamburgaren och chiliburgaren höll hög klass precis som mikrobryggeriölen från Key West som smakade fantastiskt. Troligtvis en förstärkt känsla efter en dryg vecka med blaskig amerikansk strandbira. Min Åsa käkade en klassisk pasta alfredo och den höll väl inte samma klass men som lunch ändå godkänd. Personalen var riktigt bra, trevliga, avslappnade och serviceminded. Gathörnet intressant om man vill sitta och titta ut. Liv och rörelse. Turister, streetfolk och de som inte mår så bra i en enda mix. Lite ruffigt alltså men långt ifrån otäckt. Snarare tvärom. En vänlig atmossfär iklädd allt ifrån kostym till bikini och badbyxor. Amerika i ett nötskal alltså.

 



2 November 13:28

Vi drog till Karlstad i söndags...


Drog till Karlstad igår söndag på pensionärsytflykt för att besöka konstnären Lars Lerins utställningar i det gamla danspalatset Sandgrund där väggarna om de kunde prata skulle stå där med rosiga kinder och blicken i golvet. Jag var aldrig där när det begav sig men har hört så många pimpade historier att jag inser att stället är klassiskt. Där myter byggs har det med största säkerhet varit lattjo på ett lätt skandalomsusat sätt. Nu är det konstutställning och jag skulle i lugn och ro släpa mig fram för att njuta av några riktigt häftiga tavlor. Men i bilen dit fick jag meddelande från sportchefen på DN att han ville ha in en text och årets DN-elva strax efter lunch. Eftersom jag hade kalkylerat med lämning under måndagen så spreds det en viss stress i kroppen. Men det var bara att sätta sig i fiket och börja trixa ihop årets sista DN-krönika med tillhörande omdömen om årets spelare i elvan. Sambo med bror, far och fru fick klara sig själva under någon timma medan jag skrev. Jag tror att det gick hyfsat.
Läs texterna här: Goitom var för ensam för att göra AIK till mästare  Och årets lag här: Årets DN-elva 

På vägen hem drog vi in till Kristinehamn där sambons far har sina rötter. Vi åkte ut till den stora Picassostatyn som står och har stått sedan 1965 vid vattenbrynet vid Strandudden ut mot Vänern. Det var första gången jag besökte platsen och måste säga att det var väldigt fint även nu på hösten under en grå lite blåsig söndagseftermiddag. Kan bara tänka mig hur det är under sommaren med alla båtar och sommargäster som rör sig här. Kristinehamn har aldrig klingat speciellt positivt i mina öron men jag får ta tillbaka mina elaka utrop om skitiga "lusasken" och tråkiga håla. Eller lite av en håla är det ju fast en håla med en känsla av havskust. Vänern är Sveriges största insjö så att stå där och blicka ut känns som att stå vid ett hav.

Sen åkte vi hem och tände ljus i minneslunden på Norra Kyrkogården i Örebro. Det var kolsvart förutom alla små lyktor som glödde vid gravarna och i minneslunden på kyrkogården. Alla helgona helgen är fin på många sätt om man bara kunde skala bort det där andra som kallas Halloween. Vi tänker på de döda och samlar kraft för att leva. Ännu en dag, en vecka, en månad, ett år.  



28 Oktober 16:31

Nycklar till framtiden...



På lördag spelas den sista allsvenska omgången och jag får åka ner till Göteborg och följa dramat på Gamla Ullevi mellan IFK Göteborg och Kalmar FF för C Mores räkning. Det sista uppdraget säsongen 2015. Hur det blir nästa år är som vanligt skrivet i stjärnorna. Det brukar vara den vanliga höstångesten som sipprar fram när man går in i november och blickar ut över en öde öken. Uppdragen försvinner samtidigt som mailen och mobilen tystnar. Just de raderna har jag nog skrivit varje år de senaste tio åren. Jag brukar tycka att det är skönt med lite lugnare tempo och få tid för eftertänksamheten och att hitta tillbaka in i mig själv. Men i år känns det annorlunda. 

Sedan i somras har jag fått en rad nycklar i min hand som jag måste hitta dörrarna till. Att väntan kan vara så påfrestande har jag aldrig reflekterat över tidigare men jäklar va jobbigt det är. Genom åren har jag alltid velat basunera ut saker som är på gång, som nästan är klara, men som ofta inte blir klara utan rinner ut i sanden. Ett dåligt omen att snacka innan allt är klart. Därför har jag hållt tyst om så mycket detta halvår. Jag kommer fortsätta hålla tyst till det eventuelt blir klart.
Inte ens Gothia Cup China-uppdraget är klart på pappret men muntligt har vi förhandlat fram ett avtal och det är därför jag gått ut med det i olika forum. Men helt klart blir det inte förren namnteckningen sitter där. Men det är officiellt och då kan jag inte hålla det inne. 

I övrigt kan jag ändå konstatera att jag aldrig under alla yrkesverksamma år efter fotbollskarriären fått så många intressanta förfrågningar. Det känns som ett mindre genombrott på något sätt. Jag har en hand full med nycklar som jag bara måste hitta rätt dörr till. Som sagt. Det känns verkligen kul även om inget är klart än. Samtidigt är det som vanligt att allting ramlar på en samtidigt och inte portioneras ut i mer jämn takt. Antar att det är tidens kvarn som fått mala och nu är det dags för belöningen?
De närmaste veckorna har jag några riktigt intressanta och viktiga möten. Därefter åker jag till Miami och Florida på semester i tio dagar för att när jag kommer hem i slutet av november förhoppningsvis ta stora beslut om framtiden. Bara att skriva så gör mig nervös. Tänk om allt brakar ihop...

 



16 Oktober 10:45

En bortglömd kulturskatt!


"År 2014 hittades en svart anteckningsbok med handskrivna noteringar av Levi Rickson, alias Jeremias, en av landets främsta poeter i början av 1900-talet.  Anteckningsboken inleds med raderna-Otryckta dikter och fragment av Gustaf Fröding. Fyndet ledde djupare ner i arkiven och en mängd okända och opublicerade dikter hittades."

Det här hade kunnat vara inledningen på en spänningsroman men är istället några rader tagna från en pressrelease om musikern och konstnären Staffan Ernestam från Örebro. Han lirar gitarr med Sven-Ingvars och har i många år drivit ett projekt som heter Jeremias Session Band där gamla dikter av just Jeremias i Tröstlösa blivit låtar. Precis när han tyckte att det projektet var på väg att sjunka och tröttheten infann sig träffade han den forne kulturredaktören på NA och litterturvetaren Dixie Eriksson. Dixie håller på med en bok om Levi Ricksons alias Jeremias och hade nu hittat nya spännande texter av både Jeremias men även Gustaf Fröding. När de två fortsatte gräva tillsammans uppenbarande det sig en sensationell samling opublicerade texter och fragment av texter av 1800- och 1900-talets svenska kulturelit såsom just Gustaf Fröding samt August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg för att nämna några av dom.

Det visar sig att den forne greven, diplomaten, författaren och resenären Birger Mörner, på sin tid känd som en person kultureliten samlades kring, under hela sitt liv samlat litteratur, manuskript, tidningsartiklar och korrespondenser från en rad idag geniförklarade författare. Hans bibliotek motsvarade 190 hyllmeter.
Birger blir sjuk i malaria och får pengaproblem runt 1927 och tvingas sälja alltihop för att rädda sig själv. 1928 skickas allt till Örebro Slott där Mörnes vän Jeremias får i uppdrag att sammanställa originalmanuskripten och ordna samlingen. 

Staffan Ernestam och Dixie Eriksson återfann samlingen i ett rum längst bort i en lång kulverttunnel under Örebro Universitet. Sorgligt bortglömd. En eventuell historisk sensation full med texter och en del målningar som aldrig publicerats tidigare. Staffan har tonsatt flera nya Jeremias- och Frödingdikter som han ska uppträda med för första gången på Örebro Slott den 8:e januari 2016.

Men det var inte därför han ringde mig för en fika under onsdagsmorgonen. Staffan vill så gärna att den här fantastiska historien ska få komma ut men har mött väldigt lite entusiasm lokalt. Men idag har P4 Örebro gått ut med nyheten och ska om jag förstått det rätt följa upp den med en djupintervju med Staffan nästa vecka. Jag själv har inga stora kanaler men lovade att rota djupt i mitt nätverk. När Staffan berättade sin historia runt detta blev jag helt uppslukad. Var finns ni chefredaktörer, redaktörer, filmare, radioberättare, journalister, reportrar, kulturintressade litteraturvetare eller andra intresserade? 

Om någon med intresse och kontaker läser dessa rader så tipsa gärna vidare. Den här historien måste bara ut!



Pelle Blohm


Pelle Blohm

Frilansskribent om fotboll, kultur och allt däremellan. Nuvarande uppdragsgivare är Nerikes Allehanda och HKM Media. Bloggar som synes, fotograferar rätt mycket och föreläser ibland. Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017 och har under året även haft en del uppdrag som copywriter. I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg