I fyra dagar har jag åkt kors och tvärs över delar av mellersta England. Tågen har kommit och gått på minuten varje gång utom en då tåget avgick tre minuter efter utsatt tid.​ 
Då bad konduktören om ursäkt så många gånger att jag trodde han skulle begå harakiri. Det är oerhört lätt att åka tåg här, det finns människor att tala med om man vill köpa biljetter, det finns personal ute på perrongen att fråga och frågar man inte så frågar dom om man behöver hjälp vid minsta tvekan. Dessutom pedagogiskt mycket bra uppbyggda informationstavlor. Jag har rest rätt mycket genom åren men väldigt lite i England. Blev mycket överraskad över de korta avstånden mellan städerna och som en genmanipulerad engelskinspirerad fotbollskille så vattnades det i munnen vid varje stopp. Liverpool, Manchester, Leeds, Huddersfield, Bradford, Sheffield, Hull, Grimsby. Det var lite overkligt faktiskt. Lite som att färdas genom Tipsextras digra SVT-arkiv. Från svartvit industrialism till shejk-sponsrad färg.

När jag klev av på perrongen i Leeds kom jag att tänka på den gamle NA-journalisten Håkan Bågenvik. En gång för många år sedan hjälpte han mig att skriva till Leeds United. Jag sökte medlemskap och när brevet med bekräftelsen kom var jag så stolt. Det här är ifrån en tid då brev av papper var det enda alternativet barn. Jag har det fortfarande kvar hemma. Trots mitt yrke så är jag inte så fanatisk när det kommer till att följa speciella lag men med Leeds är det någonting djupare. Eftersom jag följt laget på avstånd i 39 år så har det byggts upp någon sorts platonisk kärlek. En mystik som förvandlats till någonting så mäktigt att jag alltid varit rädd att det platt ska falla till marken om jag kom dit på riktigt. Lite som en nätdejt där den man ska träffa lagt in en bild på en vacker Lexus cab och så står det en Trabant där när man kommer fram.

Nu har förvisso laget varit som en Trabant i många år och staden blev ingen direkt kärlek vid första ögonkastet, hemmaarenan Elland Road stod sliten ute bland parkeringsplatserna men väl inne då sången Marching on Together började sjungas då kände jag att jag hittat hem. Anonym ibland knappt 20.000 åskådare stod jag och smålog som den där pojken med brevet. När Bamba skickade in 1-0 i krysset då skrek jag högt tillsammans med bänkgrannarna…

Texten var publicerad i NA-Nerikes Allehanda 2016-04-23

Det går en månad, livet rusar fram. Plötsligt åker man in med ett tåg på Lime station i Liverpool utan boende och helt utan förväntningar på en den stad jag läst och hört så mycket om. Det var en strålande vårdag, solen lös på den klassiska blåa himlen och temperaturen hade säkert krypit upp till 15 grader. Jag var hungrig, jag var törstig och hade ingestans att bo. Med jackan i handen, rullväskan bakom mig och svetten rinnande nedför ryggen tog jag mig nedför en trapphylla och vidare in i city på ren instinkt. Hade ingen aning om stadens karta, ingen koll var dockside var, jag bara gick för att hitta en bra plats att fika på. 

Liverpool kändes direkt en aning storslagen trots det skamfilade ryktet. Kulturhuvudstadsupprustningen antog jag. Någon hade nämnt det för mig. Jag gillade staden direkt trots att jag ännu inget sett. Satte mig på Starbucks och surfade efter hotell på min lilla dator där batteriet började sina. Fullt, fullt, för dyrt. Men så dök det upp en lite lägenhet nere vid hamnen och boom...
Med lite hjälp kryssade jag mig fram med bagage och svett, ner till Kings dock där lägenheten skulle ligga. Längst bort förstås men lägenheten var fin och jag satte mig i soffan i bara kalsongerna och hängde t-shirt och skjorta på tork. 

Sen kom en fotbollsmatch emellan, Liverpool vs Everton, och en lugn sista men sen öl på en pub som flaggade för stängning. Sen gick jag genom stan ensam, det var tyst som i småstan hemma, jag la mig och sov fantatsiskt gott. Vaknade tidigt morgonen därpå i en lägenhet utan mat och dryck. Så duschade jag, packade och tog kameran och gav mig ut i ett par timmar innan utcheckning. Äntligen såg jag staden ordentligt. Från hamnen och inloppet in mot de gamla dockarna. Upprustat och snyggt gammalt tillvarataget tegel som andades andra tider tillsammans med hypermodernt arkitektritat glas show off. Ett centrum med en känsla av flera plan med liv och rörelse. Sedan en skabbigare yttre sköld dit utvecklingspengarna inte räckte. Checkade ut och tog mig tillbaka till Lime station, lämnade in väskan och jackan på förvaring och gav staden ytterligare några timmar. Det var lite som en speeddejt med lyckat resultat. Jag hade fastnat, jag visste att jag skulle komma tillbaka, men nu var jag tvungen att lämna. När tåget lämnade stationen, nästan exakt ett dygn efter att jag rullade in, så kom jag att tänka på låten The Leaving of Liverpool. Med dessa inledande rader:

​"Farewell to Princes' landing stage River Mersey fare thee well
I am bound for California, a place I know right well
So fare thee well my own true love
When I return united we will be
It's not the leaving of Liverpool that grieves me
But my darling when I think of thee"

1984 var jag med det svenska ungdomslandslaget i dåvarande Jugoslavien för att spela en turnering där vi mötte Sovjetunionen, Österrike, England och Ungern. Vi vann turneringen efter straffläggning mot Ungern. Matcherna spelades i Pula, Rovinj och i Rijeka. Vi var 17 år och drömmar om en framgångsrik framtid låg och glittrade som de havsstänkta stenarna på stranden ut mot Adriatiska havet. Nu var jag tillbaka på samma plats i landskapet Istrien som numer ligger i Kroatien. Sveriges U17-landslag var på plats för att spela en turnering med matcher i Pula och Rovinj med spelare som sprang med samma drömmar som vi hade för 32 år sedan. Det kändes i hjärtat. Ett halvt liv senare en sorts repris framför mina ögon. Den största skillnaden är uppmärksamheten. 1984 fanns inga scouter, agenter eller klubbar på plats för att in i minsta molekyl dissekera varje spelares kvalitet inför framtiden. Då var det inte ens en tanke att vi i laget skulle ha agent vid den åldern. Det var till och med sällsynt att allsvenska spelare hade agenter. Nu satt och stod det långa rader med uteslutande män runt planen och följde varje rörelse hos spelarna. Med sina varma jackor av samma sort med dunjackematerial, luvorna uppfällda mot vinden, sina små axelväskor och skrivblock och pennor. Alla känner mer eller mindre varandra. Bilkaravaner mellan arenorna mellan städerna. Nästan ingen annan publik förutom några medföljande föräldrar till spelarna. Förutom Sverige spelade Portugal, Wales och hemmalaget Kroatien i gruppen. 32 år. Det är samma sport, fotboll, men en helt annan värld som jag numer är en del och och jag var på plats med Robert från Slovakien som är chef-scout för min arbetsgivare Stars & Friends. Sista dagen var det platsbyte då Roman, en av företagets ägare, kom ner och Robert åkte till Sarajevo för att kolla andra matcher.

Vi hade Novigrad som bas, en mysig lite stad med stark italienska influenser och med tvåspråkiga gator och torg. Kroatiska och italienska då Italien under långa perioder kontrollerat området. En dag var matchfri då smög jag runt i den sömninga försäsongsstaden och fotograferade som vanligt. Jag fikade i solen vid det tomma torget Piazza Grande och käkade en underbar lite lunch vid hamnen på en halvöppen restaurang tillsammans med Robert. Tre bord ute på gatan var öppna, resten stängt. Sen gick vi utmed strandpromenaden tillbaka till hotellet en bit utanför centrum. Sista natten tillbringades i Zagreb efter en nästan tre timmars resa över bergen vid Rijeka och en middag på en öde vägkrog någonstans längst upp med utsikt över havet. Jag minns en bussresa genom de här bergen då 84´där en hel bergvägg hade dekorerats med den dåvarande kommunistledaren Titos bokstäver i en enorm storlek. Nu gick färden genom många tunnlar men jag antar att de där bokstäverna är borta sedan många, många år tillbaka. Vi kom sent till Zagreb, avslutade med en öl och gick och la oss. Resan hem från Zagreb via München gick enligt tidtabell och den alltid så segan bilresan från Stockholm likaså. Något mosad, förkyld och med munsår och en jättefinne på kinden sitter jag här och samlar ihop tankar från dagarna. Jag är jäkligt glad över att få vara med om de här resorna. Nybörjare som jag är. Jag går snart in i min fjärde månad i mitt nya jobb och när mars går över till april då börjar det på allvar för mig.
   

Årets första månad har passerat och i morgon fyller jag 49 år. Livet rasar således vidare i oförminskad styrka. Jag är inne i en ny fas som ni säkert vet om ni läser de få rader som då och då smyger sig ut på blohm.se. Ny fas som har inneburit fullt fokus för att komma in i mitt nya jobb. Det innebär att det kreativa arbetet med skrivande och fotograferande och filosoferande har placerats i kö. Det har även blivit en hel del resande och fortsätter så misstänker jag. Först och främst till Spanien och La Manga nu på torsdag. Annars har jag redan lyckats se Trondheim i vinterskrud två gånger och för någon vecka sedan Antalya, Belek i Turkiet i ett par dagar. Mycket handlar om att träffa folk i branschen, kollegor, scouter, agenter, representanter för fotbollsklubbar och självklart även se matcher i långa rader. Jäkligt kul som i Belek där lag från de forna öststaterna var representerade och som jag i några fall stött på under min egen karriärs Tipscup men som det var länge sedan som jag hade någon koll på. Sigma Olomouc, Slovan Bratislava, Universitatea Craiova, Trencin, Pogon Szczecin och Rabotnicki var lagen. Fortsättning följer...

Det lovande kinaprojektet har däremot för mig personligen fått sig en repa i lacken. Meningen var att jag redan skulle ha varit på besök i Shenyang minst en gång men saker har hänt som är långt ovanför mitt huvud och jag har ingen aning om vad som kommer att ske framöver. En fotbollsturnering kommer det bli det kan man vara säker på frågan är i vilken form jag själv kommer figurera i den. Lite trist är det eftersom jag såg fram emot den kontakten som jag hoppats på i många år. Men, men, saker händer säkert av en anledning och ingen kan påstå att jag sitter sysslolös just nu.

För det bubblar även i den kreativa lådan. Det blir lite av en cliffhanger men det har sipprat fram några spännande förfrågningar som om de slår in blir väldigt kul. Visst är det märkligt. När jag får ett par år sedan satt i tystnad och tomhet då hände inte ett drit. Nu när vissa saker rullar då jäklar dyker det upp saker lite här och där. Det är väl så folk säger att det är. Bäst att skörda när man är i zonen. Att göra en "Plura" liksom...  

Visst är min mammas årliga strumppaket värda sin vikt i bomull men idag kom årets julklapp genom en telefonlur i Norge. Det är nu klart att jag från den första januari 2016 byter spår i arbetslivet. Det kommer fortfarande handla om fotboll men på sätt och vis från andra sida. Jag kommer att börja jobba för agentfirman Stars & Friends Scandinavia med säte i Trondheim, Norge. Vilken i sin tur är en del av Stars & Friends International med kontor och avdelningar i hela Europa. Det är med andra ord en solid och seriös organisation med bred erfarenhet och med ett stort antal spelare i sitt stall som funnits sedan 2005.

Efter långa samtal med både den skandinaviska och den internationella avdelningen är jag övertygad om att företaget har en filosofi som jag kommer känna mig mycket bekväm med. Mitt uppdrag är att hjälpa Stars & Friends Scandinavia in i Sverige där man inte arbetat tidigare. Jag kommer att arbeta tätt tillsammans med mina norska kollegor för att från grunden lära mig detta yrke. Det är en stenhård konkurrens i denna bransch och jag ska försöka göra det på mitt sätt. Det lär inte gå över en natt, avtalet är långsiktigt av just den anledningen. Jag ska långsamt få växa in i kostymen och det känns på alla sätt mycket bra. Går det snabbare är det naturligtvis bättre... 

​God Jul!

Jag fick ett samtal från min vän Thomas Liu Rentie i Dalian. Han sa att Shi Xueqing, fotbollslaget Dalian Yifangs general manager, var på väg till Stockholm och han hade ringt Thomas för att fråga om jag ville träffa honom under en middag. Huvuduppdraget var förstås inte att träffa mig utan att göra klart med AIK:s Mohammed Bangura och före detta Djurgårdenspelaren Nyasha Mushekwi vilket också blev bekräftat idag. Men igår satt jag på en restaurang i Stockholm tillsammans med de två spelarna, agenten Patrick Mörk, tränare Mikael Stahre, en kinesisk agent, en representant för Yifang Group förutom jag och mr Shi. Det var inte riktigt meningen från början att jag skulle vara med i detta sällskap då ingenting var klart då och min roll som outsider säkert skapade oro för läckor. Men tiden var knapp så Shi Xueqing tyckte att vi alla kunde äta ihop. Eftersom jag inte har någon journalistisk nyhetsagenda så kändes det ändå bra i slutändan. En trevlig middag med trevliga människor.

Det är nu det är läge att kasta in den gamla klyschan om att världen är liten. General manager Shi Xueqing jobbade som sportreporter i Dalian när jag spelade i Wanda 1996. Det har nu gått tjugo år sedan jag besökte Dalian första gången på senhösten 1995. Livet rullar på precis som fotbollen vare sig det handlar om Sverige på denna sida jordklotet eller i Kina. På en återresa 2006 träffade jag Shi tillsammans med den forna ägaren till Wanda Fotboll, Wang Jianling, numer kinas rikaste person, under någon dryg timma. Kommer inte ihåg vad Shis titel var då?  Så igår satt vi alltså i Stockholm och käkade middag tjugo år från vårt första möte och tio år efter vårt andra. Här under ser ni 1996 versionen av Shi Xueqing i svensk landslagskeps. Kanske en föraning om framtida erövningar på svensk mark.
Fortsättning följer säkert...

Även en dålig nyhet är en nyhet:
​Idag fick jag meddelande om att C More inte kommer att erbjuda mig ett kontrakt nästa år. Min profil passar inte in i den nya organisationen. Jag kan inte säga att jag är överraskad. Min känsla har ganska länge varit att mitt öde är på väg åt det hållet. När sedan den nya organisationen presenterades där C More, TV4 och Expressen ska knytas ihop tätare då visste jag att det var över. Omorganisationer har aldrig varit bra för mig. För ett par år sedan hände samma sak i Kanal 5.  Jag är inte bedrövad, inte ledsen. Men jag måste erkänna att mitt ego har fått sig en liten törn. Det är aldrig roligt att bli bortvald. Jag har alltid sett mig som en av få fotbollsexperter som jobbar heltid som fotbollsjournalist. Skrivandet har alltid gått hand i hand med TV-jobben. Jag är stolt över det jag gjort och tycker att jag gör ett bra jobb. 

Eftersom jag inte har några andra TV-uppdrag så går en fjorton år lång TV-karriär in i viloläge. Det har varit fantastiska år och jag har fått jobba med alla stora ligor, ett gäng landskamper,  flera mästerskap och förstås den magiska allsvenskan. Jag hade en svacka och hoppade av under 2013. Den pausen var nyttig och jag kom tillbaka med en stor glädje till jobbet och de senaste två åren har jag haft riktigt roligt trots att jag inte fått de finaste och mest prestigefulla uppdragen.
Det jag kommer sakna mest är alla sköna vänliga kollegor. Kommentatorer, experter, reportrar, redaktörer, kameramän, tevebussfolket, tekniker, grafiklirare och sminkörer. Har jag missat någon? Förlåt... 

Vad jag ska göra nu?
Ja förutom Nerikes Allehanda, Gothia Cup China och diverse bokprojekt så hoppas jag få klart med en ny uppdragsgivare inom kort.
Livet går vidare men visst känns det i själen. 

Stormen Helga drog in över Närke och jag tog bilen och åkte ut till landet, till fritidshuset, i skogen. Det var mörkt, kolsvart, endast mina två ljusstrålar från bilen lös upp de små vägarna fram till stugan. Trädgrenar, löv och annan bråte följde mig under resan och när jag precis konstaterat att jag klarat mig så låg den stora granen där över gruset tjugo meter från huset. Vinden tjöt och slet våldsamt i träden och en viss olustkänsla nådde mig när jag stod där och försökte släpa bort granen som turligt nog brutits av på två ställen och därför var hanterlig. Jag kröp sedan förbi och in på min parkeringsplats. Klockan var runt fyra och mörkret blev allt mer kompakt. Öppnade dörren, klev in och sträckte mig efter lysknappen. Inget hände, stendött. Första tanken propparna, sedan stormen. Självklart strömlöst. Träd som fallit över elledningar. Över 400 anmälningar om strömavbrott i området på EON:s hemsida. Suck.  
Så jag satt där i mörkret och väntade på ljuset. Såg ut genom fönstret trots att jag ingenting såg. Vinden fortsatte riva och slita i de anorektiska träden som omger huset. Det var en tidsfråga, tänkte jag. Innan någon stam faller över mig. Jag kunde inte bestämma mig för om det var en aning skrämmande eller bara mysigt. Men jag fortsatte titta ut genom fönstret och det kunde ha varit ett hav och jag kunde ha varit ett barn som stått framför vågorna och sett ut över oändligheten och letat livsvägar att färdas på. 

Nu sitter jag här igen, strömmen är tillbaka men utanför ligger mörkret lika svart som senast. Jag har teven på men det finns ingenting att se trots över femtio kanaler. Visst är det ett livslångt mysterium att ju fler kanaler man har desto fler skitprogram och mindre anledning att ha den på. Bredvid mig har det i nästan fyra år stått en hundsäng där min älskade Molly Malone alltid låg och snarkade och frustade och släppte sig efter att ha tryckt i sig ett grisöra. Jag rensar och går igenom gamla pappersutskrifter. Texter som jag printat ut från min blogg innan den gjordes om. En handlar om en hundpromenad i den villaidyll jag bodde i under en tioårsperiod. Den handlar om mörkret och livet inne i en luva medan regnet attackerar än från ovan. Den handlar om livsvilja och kamp. Den är kort och jag älskar den. Dessutom saknar jag Molly Malone mer än jag kunde tro. Våra promenader. Våra kvällar i stugan i Karintorp. Det är tyst här nu när stormen är borta sedan någon vecka. För tyst...

"Stod i mörkret under doggrundan och såg på en vattendroppe som hängde på en gren, den slet och jobbade för att släppa taget, men vågade inte, såg det ut som. Jag bestämde mig för att inte gå vidare förren droppen lämnat sin plats på grenen, doggen stod bredvid med sin nos begravd i ett buskage och verkade inte vilja sluta med det. Jag stod där, och väntade, men droppen hängde bara där fast den blev tyngre och tyngre och enligt alla logiska naturlagar borde släppa sitt grepp om livet och dala ner mot moder jord. Till sist gick jag vidare, imponerad av droppens livsvilja, regnet tilltog och det smattrade på huvan av min regnjacka. Några bilar kom åkande genom villaidyllen, ljusstrålar som skar genom mörkret och som för någon kort sekund eller hundradel lös upp mitt ansikte. Doggpromenad i höstmörker med regnet som faller, jag i varma kläder och huvudet långt inne i luvan och massor av tankar. Jag vet vart vi är på väg nu och jag vet inte om jag gillar det även om jag gillar det precis nu. Doggen gillar dock inte min okoncentration inne i luvan, vill ha uppmärksamhet och uppmuntran, vem vill inte det, för sin stiliga gång annars skiter hon i det och stannar för att lukta på varenda buskage för där hänger dofter av snygga hanar kvar och min tik ska nog till att löpa snart. Själv lunkar jag långsamt vidare i livet..."

En molnig dag där vi insåg att timmar vid poolen skulle kännas bortkastade drog vi istället iväg med hyrbilen på lite upptäcktsfärd i närområdet från det Sanibel Island vi bodde inpå. Fort Myers Beach låg cirka 15-20 minuter bort från vårt hotell. Vi körde över ytterligare några broar, genom ytterligare några skitiga förortshandelsområden och ner på strandens raggarrunda för att leta efter en parkering. 
Fort Myers Beach visade sig vara ett sorts Kanarieöarnastråk fast med en mjölvit mjuk sandstrand. Stranden synkade inte riktigt med bargatan bakom blandningen av sunkhotell och lite finare varianter som låg närmast stranden. Det kändes som att man hamnat på en plats där bohemiska surfers och hardcore bikers normalt dominerar gatubilden. Men jag kan ha fel, det var mulet och blåsigt och rätt folktomt denna dag. Samtidigt gled det förbi några bikers, restaurangen Hooters var välfylld med fans till det amerikanska fotbollslaget Green Bay Packers och flera hus var målade i flower power färger, andra impregnerade i graffiti. Ett avslappnat ställe med avslappnade människor men jag hade nog inte velat bo där. 

Det känns lite jobbigt att säga det men jag har blivit så gammal att jag vill ha det mer städat och finare när jag reser numer. De där dagarna på ruffiga partyplatser är sedan länge borta, om de någonsin har funnits. Visst har jag ramlat in på irländska sunkpubar långt ner i källare på Playa Ingles eller barer med drinkar att bli blind av i den grekiska övärlden eller skumma nattklubbar i asien men i grunden har jag alltid varit så bortskämd att jag hamnat på mer stylish ställen. Själen har alltid varit någon sorts svartrockartyp som borde vingla omkring på skitiga gator och trånga rockbarer i gränder medan verkligheten och fotbollen tog mig rakt in i de finare salongerna och när den komforten uppnås är det svårt att styra tillbaka till något annat. Mitt livs eviga jakt på en slutlig synkronisering av själ och intellekt.
Just den jakten lär inte avslutas i Fort Myers Beach, inte denna gång, inte någon annan gång för jag lär inte hamna där igen. Det var absolut inte ett dåligt ställe det är bara så att det finns så många andra bättre jag hellre åker till. Tiden är utmätt och jag har inte längre utrymme för att slösa med den...  
​

Vi kopplade i GPS:en och körde ut från de trånga gatorna nere i South Beach och ut över broarna och in i kaoset på den femfiliga motorvägen upp mot Fort Lauderdale. Det kändes lugnt och kontrollerat att guidas av kvinnan i GPS:en så jag lutade mig tillbaka och intalade mig om en viss coolness trots att jag satt i en svennig svart Toyota Camry. Plötsligt kopplades vägvisaren ifrån under några få sekunder och kvinnan där i började peka finger åt oss och ge oss gamla inprogramerade vägval gjorda av andra. Bilar susade förbi på båda sidor, skyltar överallt och avfarter, avfarter, avfarter. Stressen ökade, svetten på ryggen tilltog.
Är vi på rätt väg eller va fan? Ja mot norr skulle vi, väg 75. Florida Turnpike? Sa någon tidigare. Nä vi måste av och omgruppera. Blink höger genom tre filer och så av vid första bästa ställe. In på en sunkig mack med ett lika sunkigt kafé med män i keps och personal bakom glas och galler. Kort fråga där inne till en person jag inte förstod mycket av och ut genom dörren igen och fixa till vägvisaren ännu en gång. Sedan ut i kaoset via första bästa påfart och följa order och hoppas på att guds signal skulle nå jorden resten av resan. Och det gjorde den. Vi körde och körde och körde tills vi nådde Interstate 75 genom Everglades på en enda lång raksträcka som aldrig verkade vilja ta slut. Alligatorer i vattnet bakom viltstängsel och polisbilar på gräset mellan körbanorna precis som på film. Till sist nådde vi brofästet till Sanibel och Captiva Island där vi svängde av och checkade in på Sanibel Marriott Harbour Resort & Spa.

Vi åkte hit för att få en kontrast till livet i Miami South Beach och njuta av det totala lugnet under några dagar. Västkusten är verkligen soft hade folk sagt som varit här och det stämde. Vi satt på balkongen Åsa och jag, på nionde våningen, drack Corona och såg ut över Mexikanska Golfen där en och annan lyxbåt passerade. Hotellet stort men halvtomt. Fantastiskt fint poolområde med två stora fina pooler på två sidor av hotellet. Tre restauranger av skiftande kvalitet och service och en Starbucks. Sen tog vi bilen över bron Sanibel Causeway och in på de välbärgades boulevard. En smal väg över ön med små pittoreska hus och en hel del lyxkåkar bakom vegetationen och murar. Sedan in över en mindre bro och över en sund till Captiva Island med ännu fler små hus och hotell tills vi parkerade vid en stor fin sandstrand längst ut på ön. Det blåste hårt och var lite molnigt så vi packade ihop igen och körde långsamt tillbaka med stopp vid varje allmän strand vi kunde hitta. Det var vackert, långa vita sandstränder överallt, nästan folktomma. Vi badade och solade och jag fotograferade. Men inga restauranger, inga barer, ingen musik. Fint men inte översvallande vackert. Man är bortskämd efter alla resor genom åren.

Så vi åkte långsamt tillbaka mot vårt hotell på andra sidan bron men stannade till och köpte lite öl och rom och frukost på The Grog Shop vid ett deprimerande köpcenter. Konstaterade att de två öarna är vackra men allt för lugna. En plats för total stillhet för de som vill ha det. Vi ville ha lugn men ändå folk att vila ögorna på när man inte orkar läsa, sola och bada längre. Nöjd styrde jag bilen över den långa bron igen och in till vårt hotell där vi tog hissen upp till nionde våningen igen, satte oss på balkongen och njöt av solnedgången. Varken Åsa eller jag ångrade valet att åka hit men tre nätter var nog trots det mycket trevliga hotellet. Hade gärna flyttat det till South Beach om det varit möjligt.