Samma dag som mitt senaste inlägg drog jag ut en tand i överkäken. Efter tre års problem tog jag beslutet att få bort tanden som kostat onödigt mycket pengar men som aldrig blev bättre. Nu trodde jag att att allt skulle bli bättre. Vilket blev en grov felkalkylering. Det tog inte många dagar innan jag åkte på en rejäl infektion i bihålan, det rann var ut ur både näsan och hålet där tanden tidigare satt. Jag fick Kåvepenin som skulle ta bort infektionen och värktabletter för att bota den dunkande värken. Inget blev bättre, smärtan var konstant. "Det kan bli så här sa tandläkaren"  Men sen blev det bättre i några dagar. Jag åt ut kuren och det kändes förhoppningsfullt trots att jag tyckte att det fortfarande inte stod rätt till där tanden satt. Det gurglade och blåste styvkuling mellan munnen och näsan. Två dagar efter sista penicillintabletten körde det igång igen. Jag var på väg hem från en föreläsning i Tranemo fyra mil från Ulricehamn då huvudvärken började. Jag tänkte att jag bara var trött. Stannade i min sommastuga för att mysa lite men värken ökade och dundrade på. Fyra på morgonen packade jag ihop, kunde inte sova, och drog in till stan. På morgonen ringde jag sjukhuset. Klartecken! In till Capio Läkargruppen för att kolla infektionen, det var fredag, alla läkare på öron, näsa, hals hade visst tagit första bästa cykel till en skön AW(?) Klockan var tre på eftermiddagen i landet Sverige. En allmänläkare skickade mig till Folktandvårdens akutmottagning, infektion i bihålan och vid tandhålet konstaterades, inget att göra just nu. Så jag fick ytterligare en Kåvepeninkur att knapra i mig och ännu lite starkare tabletter skrev ut ifall att. En röntgen beställdes för att kolla käken. Dagar gick, det lugnade ned sig lite, men jag mådde fortfarande piss. Sen fick jag kallelse till röntgen, dryga två tusen spänn senare åkte jag hem och väntade på svar och en eventuell remiss till käkkirurgen på Universitetssjukhuset. Nu hade det gått tre veckor och jag började bli aningen trött på skiten. Men så blev det lite bättre igen, med hjälp av tabletter förstås som käkades tre gånger om dagen, men så blev det sämre igen och då ringde jag min tandläkare och sa att nu får du fixa det här. Jag kan inte gå så här. Det går inte att koncentrera sig på någonting. Dåligt humör när man är vaken men som tur är sover man mest. Så jag fick en operationstid. Då hade det gått fyra veckor. In och rensa rent i bihålan, massor av skit, benrester som skrapades bort, sedan försöka sy igen dränaget som man kallade vägen mellan tandhålet och näsan. En rejält omild men ändå proffsig behandling senare gick jag fullproppad med bedövning, spottande blod, hem till lägenheten. Det kan göra lite ont sa dom, men det behöver inte vara så farligt. Jag handlade lite mat och tog bilen till landet, skulle jobba. På vägen ut i bilen gick bedövningen ur och värken som attackerade var av en art jag aldrig tidigare haft. Jag såg stjärnor och planeter utmed motorvägen. Men kunde inte stanna där utan fortsatte åka. När jag kom fram la jag mig helt utslagen och hoppades på att skiten skulle försvinna om jag blev lugn. Under filten, mörker, tystnad. But no. Huvudet var på väg att sprängas, värktabletterna hjälpte inte, de starkaste hade jag glömt hemma och det var på väg att gå åt helvete, jag ville mosa huvudet under ett traktordäck eller skjuta bort klumpen. Men så hittade jag några Citodon som legat där ute i ett år, sambons tabletter. Halleluja!! Men så tänkte jag, kan jag kasta i mig dom tillsammans med de andra, ja för fan, nej för fan, ja för fan. Eller? Ett samtal till sambo med kunskap om sånt. Jag kan inte prata, säg bara ja eller nej på min fråga. Ja!! Slängde i mig piller och tjugo minuter senare började det bli lite bättre. Sen gick jag på Citodon i fyra dagar. Jag var en spillra, helt slut och less. Dessutom. En tredje kur med antibiotika hade påbörjas, Flagyl denna gång. Suck. Därefter började det bli lite lungnare igen och jag kunde jobba lite grann, men fortfarande med värktabletter som kost vilket förstås nu efter en månad hade förstör magen. Inte så farligt som jag befarat men ändå. Ändå kände jag mig inte lugn, det dunkade lite fortfarande, jag kände dränage fortfarande, så jag vågade inte vänta igen då en helg närmade sig och min sista Flagyltablett tagits. Tänk om det börjar igen under helgen och man måste jaga vård. Ny tid hos Folktandvårdens specialenhet, en koll, det såg bra ut, sa dom, kanske ett litet dränage, men det ska läka. Men för säkerhets skull, en förlängning på penicillinkuren var lika bra, sa dom. Fjärde kuren... Idag var jag och plockade bort stygnen efter operationen. Allt såg bra ut, som det skulle, återbesök och slutbesiktning om sex veckor. Jag har fem dagar kvar på penicillinet, jag liter inte på detta, inte förrens en dryg vecka efter sista tabletten. Men jag äter inga värktabletter längre. Livet har återvänt en smula även om jag är så trött att jag funderar över om jag åkt på narkolepsi. Det finns förstås dom som har det mycket värre, det finns dödssjuka, eller andra som lider. Men fan, detta är nog den värsta pärs jag gått igenom. Sju veckors akut krishantering.
Va är det dom säger: Som frisk har man tusen önskningar, som sjuk har man bara en... 

Fred jobbar ibland som guide för Örebrobaserade resebyrån Contour Air och är samtidigt ett stort fotbollsfans. Hans favoritlag är Beijing Guoan som spelar på Workers stadium i huvudstaden. Han var kanske som mest aktiv i sitt intresse vid tiden då jag spelade i Dalian Wanda. Vi har vid några tillfällen, både i Kina och i Örebro försökt mötas men det har inte fungerat. Men den här gången fick vi ihop det men det var med minsta marginal. Fred hade precis kommit tillbaka från ett långt biläventyr där han styrt sin Volvo till och genom Mongoliet och tillbaka igen. Själv hade jag bara en kväll att spela på. 

Men vi löste det. Fred tog med sin basketspelande son Kevin och bjöd på middag i en hot pot-restaurang. Det blir ofta så när jag är i Kina att man blir bjuden på mat. Hot pot är kanske inte min största favoritmåltid men det klart att det beror lite på vad man stoppar i det kokande vattnet. Här är det olika sorters kött i en sprakande och vild chiligryta. Kontrollerat gick det bra men vid ett tillfälle fick jag i mig lite för mycket och höll på att brinna upp. Annars är hot pot-middagar mysiga då samhörigheten som den gemensamma grytan ger skapar en väldigt familjär stämning. 

Fred var öppenhjärtig och hans son verbal och nyfiken så vi hade några mycket mysiga timmar där vi hann avhandla fotbollens utveckling i Kina och Europa, kulturskillnader, Sverige vs Kina och mycket mer. Fred pratade väldigt bra engelska och har bra erfarenhet av Europa och Sverige så det var intressant att höra hans åsikter och tankar vilka jag inte tänker skriva ner här. Det stannar i Beijing i den restaurang jag inte kommer ihåg namnet på men som låg på en trång gata några minuters bilväg från hotellet. Vi hade så trevligt att personalen började släcka ner ljuset i lokalen för att på sitt subtila sätt tala om att det var dags att gå. Jag behöver inte tala om att det vart tomt i övrigt i restaurangen. När hans son skjutsade mig tillbaka till hotellet hade regnet börja falla över Beijing. Och det skulle fortsätta falla med ökad kraft.

En vän som bor i Beijing sa till mig att det bara finns två sköna perioder i staden och det är sen vår och tidig höst. Korta underbara perioder. Däremellan handlar det bara om att härda ut. Då är det den fuktiga värmeböljan med avgaserna och den gråa disiga himlen eller den obarmhärtiga iskalla kylan som dundrar rakt igenom kläderna som har kontrollen över invånarna. Min sista förmiddag under den här resan hann jag även med att få uppleva skyfall och dimma. Jag satt på hotellrummet sista morgonen och såg ut över den lilla svans på ytterkanten av söderns virvelstormar som nått upp till Beijing i norr. Jag var orolig att flyget inte skulle kunna avgå i tid.  

Men dagen innan var vädret fint. Varmt och fuktigt. Jag hade runt tio timmar på mig att göra Beijing så jag var tvungen att välja ett par platser att besöka. Jag valde stadsdelen med gamla hutonger, låga bostadshus med innergårdar, samt en nostalgitripp till Himmelska Fridens Torg.
Det tog cirka tio minuter att gå från hotellet till närmaste tunnelbanestation vid Liufang North Street som tillhörde linje 13. De gånger jag varit i Beijing så har inte tunnelbanesystemet varit så utbyggt utan jag har alltid varit tvingad att ge mig ut i den sjuka trafiken i taxi. Nu fick jag tipset att åka under jord med uppmaningen att det är enkelt. Vilket det verkligen var. Allt uppbyggt inför OS 2008. Biljettmaskinerna var på engelska om man ville och fick man problem stod det personer där och hjälpte än om man behövde. Allt var pedagogiskt uppbyggt med färger, tydliga markeringar vid byten, utrop på kinesiska och engelska, pilar och skyltar hur man skulle gå mellan två linjer. Hett som i en ugn i tunnlarna mellan tågen men skön aircondition i vagnarna och inte allt för trångt ens på stationerna i närheten av massiva turistmål som Himmelska Fridens Torg och Förbjudna staden. Det var faktiskt en fröjd att dra runt i Bejing på detta sätt vilket jag verkligen inte hade väntat mig. Fördomsfull som jag måste varit. Beijing är ju en modern storstad numer.

Jag åkte först till Nan Luogu Xiang via linje 2 och 6. Där steg jag av i det jag kallar för Hutong City, ett till stora delar turistanpassat område med klassiska gamla kinsesiska enplanshus som i övrigt blivit rivna runt om i staden. Allt i modernitetens tecken. Här var det upprustade eller möjligtvis nybyggda varianter av det gamla och en rad kvarter av de riktigt gamla kvar. Jag gick runt lite på chans, det är en hobby jag har, och hittade några väldigt mysiga bostadsområden bakom fasadernas väggar ut mot oljudet på de stora gatorna. På håll såg jag sedan en gata full med folk och drog mig långsamt däråt. Det visade sig vara en sorts Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm. Allt anpassat för flodvågen av turister som forsar fram varje dag. Med Starbucks inhyst i en vacker gammal byggnad och ett intryckt backpackers-ställe inte långt därifrån som kronjuveler i denna anpassade stadsdel. Det var ändå kul och levande, mest asiatiska turister, en del västerlänningar, och jag fick med mig en del bra foton härifrån.

Efter några timmar åkte jag vidare via linje 6 till linje 4 och ner till linje 1 och stationen Xidan som ligger vid Chang´an Avenue som går utanför Himmelska Friden Torg och det stora porträttet på Mao. Det var "summer holiday" i Kina och det var fullpackat med folk nedanför Mao och på hela torget som är gigantiskt. Jag gick från stationen och det visade sig bli en rätt lång promenad. Med svetten rinnande på ryggen och pärlor i pannan köade jag mig igenom säkerhetskontrollerna som täpper till flödet strax innan porten till Förbjudna staden. Jag hängde kvar här en stund för att coola ner lite grann men det var svårt med trängseln inpå kroppen så jag gick därifrån igen efter cirka fyrtio minuter. Jag hade ju ändå varit där många gånger förut även om det var tio år sedan sist. Jag gick ner i närmaste tunnelbaneingång och började en något slingrig och mödosam väg tillbaka till hotellet. Fem byten blev det och när jag kom tillbaka var jag helt slut med dyngsura kläder av svett men med kameran fulladdad av fina bilder.

Klockan är strax efter halv sex på morgonen och jag sitter och ser ut över kinesiska Shenyangs skyline som sträcker sig lika högt upp i skyn som Manhattan, New York. Solen har redan tagit position för att ytterligare en dag mosa på med sin galna värme. Det är så varmt här, och fuktigt, att det nästan inte går att gå ut. Efter två minuter är kläderna blöta och man har skickat en efterlysning efter andan. Igår fick jag någon sorts reaktion på grund av värmen och troligtvis för lite vatten. Somnade tidigt med alla lamporna på i rummet. Som en käftsmäll försvann jag iväg. Hur denna dag blir får vi se...

Jag är här för att hålla koll på starten och invigningen av Gothia Cup China. Stackars ungdomar som ska spela bra fotboll i denna hetta. Nja, det är nog en rätt cool erfarenhet att vara här. Projektet som inleddes för cirka ett år sedan genomfördes och det är riktigt imponerande. Då stod jag ute på en åker där grävmaskiner precis börja tugga jord och funderade över hur i helvete det skulle kunna gå att bygga drygt fyrtio fotbollsplaner här under ett knappt år. Well, det gick. Nu ligger det drygt fyrtio fotbollsplaner utmed den breda floden som flyter genom staden. En lummig grön oas med stadens nybyggda skyskrapor som vaktpatruller runt om området. Om bara stadens taxiförare och Gothia Cups egna bilar lär sig hitta till platsen så kommer det bli riktigt bra.

Igår hamnande vi i en liten fattig by utanför stan med guppiga grusvägar, där vildhundar sprang i gränderna, bakom rostiga järngrindar låg människor och sov medan uteköken stod tomma. Taxin hoppade och studsade och gatorna blev bara trängre och trängre. Det var tomt och spöklikt. Tills en ung man i bar överkropp och med några dumplings i handen dök upp från en sidogata och visade oss ut från labyrinten. Sen åkte vi tillbaka till hotellet igen utan att ha fått sett fotbollsplanerna.
Denna dag blev det lite extra pinsamt med irrvägarna då jag och min chef körde runt med Gabriella Augustsson, svenska ambassadens "Head of Public Diplomacy, Press & Communication", och hennes kinesiske sidekick samt ytterligare en från staden. Tjugo minuter försenade hann vi ändå fram för att se BK Häckens 17-åringar bli rejält överkörda mot Tokyo Verdy i deras öppningsmatch. Överlägsenheten gällde allt, speed, teknik, passningspel och aggressivitet. Då ska visst det här Häcken-laget vara ett bra lag i Sverige enligt klubbens representanter.

Annars är det som vanligt på de här resorna. Möten, middagar, möten och någon pilsner på kvällarna. Det är rätt trivsamt. Jag låter de lokala styra, eller de som lärt känna staden, så hamnar man plötsligt på bra restauranger i ett område där man inga bra restauranger skulle kunna tro sig hitta, eller på en bar där man trivs. Lite skönt ibland att låta andra köra. Jag vet inte, men emellanåt har jag en förmåga att bara flyta med och då hamnar man på så märkliga platser, udda event, där man möter spännande människor. Ibland kan det vara grejen. Att inte ha den där kontrollen som jag normalt vill ha. För här i Kina har inte mycket ändrats sedan 90-talet när det kommer till missförstånd och totalhaveri i kommunikationen. Så många som inte förstår, så annorlunda hierarki, så många som inte vågar ta beslut, så många inblandade i varje beslut men ingen som vågar eller kan bestämma. Det är nog det enda som hänger kvar och som skapar en galen frustration och ilska ibland i ett land som har sprungit förbi oss på så många områden och som kommer fortsätta springa och när vi insett att dom är förbi då är dom så långt före att vi lika gärna kan sätta oss ner på en sten och drömma om gamla tider.  

Den här texten kan mycket väl bli dena enda från den här resan medan jag är här. Det är svårt med uppkoppling där jag bor. Hotellet och rummet är bra men inte anpassat för västerlänningar. Sedan det här med de förbjudna sociala medierna i Kina. Facebook, Twitter och Instagram som är de kanaler jag dagligen använder är strypta här. Så jag är helt utestängd vilket kanske är bra träning. Så jäkla mycket händer det ju ändå inte hemma. Det finns knep att komma runt problemet men jag är här så kort tid nu att jag struntar i det. Next time kanske. Tisdag idag, snart frukost, ny dag. I morgon åker jag troligen till Beijing och sedan hem till moderskeppet på torsdag igen. Ses!

Nere på grusvägen på andra sidan åkern hörs ljudet av en moped med sliten ljuddämpare som passerar förbi. Annars total tystnad över Karintorps sommarstugeområde. Klockan är drygt elva och jag sitter på uteplatsen samtidigt som mörkret kämpar livet ur sig för att lyckas dominera igen efter dessa långa ljusa sommarnätter. Midsommarstången står grön och fräsch bortanför grannhuset. Det har varit några riktigt fina dagar och jag mår bra. Det känns märkligt att skriva de orden eftersom jag nästan alltid vid denna tiden av året gå omkring med en liten olustig vemodsådra innanför skalet. Stillheten och tystnaden brukar väcka den sidan av mig. Folk drar iväg på semestrar, stadens tempo sänks drastigt medan folket vevar upp partyådran på uteserveringarna på torgen. Fotbolls-EM puttrar på nu när Sverige åkt ur turneringen. Andra lag att följa, andra favoriter. På bordet bredvid ligger böcker och tidningar jag inte orkat läsa, en kaffekopp intill med streck av javadroppar som runnit längs med sidan. Det finns saker jag tänker på. En längtan efter besked. En längtan. Efter besked. Men tiden går. Snart är det juli, augusti och sedan höst igen.

Jag skriver inte lika mycket längre. Det är något jag saknar. Skrivandet, filosoferandet och jakten på det där längre in i köttet och blodet. Det har varit ett fint halvår men jag erkänner. Jag kan sakna lugnet och rotandet i mig själv. Läsandet går trögt och då blir tankarna tröga. Så mycket att göra med det nya arbetet. Stressen inombords att prestera inom det nya som gör att det mesta utanför sitter på en hållplats och väntar på sin tur. Har alltid haft lite svårt med att stycka upp, planera, och göra det steg för steg. Gör liksom allt hela tiden i en rörig sörja med linjer och logik någonstans mitt i. Men hinner inte tänka. Jag hinner inte reflektera. Inte bringa ordning. Jag hänger liksom i luften och känner mig ständigt ofärdig...  

För någon vecka sedan skrev jag på facebook att jag aldrig varit tjockare, aldrig sämre tränad och förstås aldrig äldre än nu. Jag är helt enkelt en spillra rent fysiskt efter cirka tre månader av sjukdom i olika faser. Det märkliga är att jag psykiskt inte mått bättrre på väldigt länge. De senaste fem månaderna har varit väldigt händelserika med en rad resor, nya kontakter och ett helt nytt sätt att jobba där pressen att behöva ligga bra till hos chefer och hoppas på jobb runnit av mina axlar. Den nya frihet jag funnit i mitt nya jobb är fantastiskt. Visst, någonstans där framme ska det leda till business. Så det kommer en press även här. Men just nu lever jag livet. Det livet ska bli ännu bättre då jag denna vecka satte igång, igen, med det personliga jobbet att ta ner min kroppshydda cirka 10kg. En rivstart med fyra träningar denna vecka plus koll på maten. Jag lär väl inte nå den kropp jag hade här ovan då jag var i mitt i fotbollskarriären. Men på semester i Malaysia i början av 90-talet. Om jag fixar detta? Well, time will tell.

Vad har hänt efter min grymma Englandsresa då? Jag har gjort min första lilla affär i allsvenskan då målvakten Kenneth Udjus fick ett korttidskontrakt med IFK Norrköping. Jag har haft besök av kollegor från Stars & Friends. Två dygn i Stockholm med matcher och möten och lite sightseeing. Kollegor från Slovakien, Ungern, Holland, Serbien och Norge som jag skulle styra upp ett program för. Djurgården-Kalmar, Hammarby-Malmö FF. Boende på Quality Globe Hotel och lite mat och dryck på kvällarna. Efter det har allt rullat på med fler allsvenska matcher, division 1 matcher, division 2 matcher, division 4 matcher och en rad ungdomsmatcher. I fredags en heldag i Solna med gruppspel i Lennart Johansson Academy Trophy. Sedan lördag söndag på landet i stugan i Karintorp, Åsbro. Sköna kontraster som jag älskar. Storstad, mindre stad, landet...

Sen var jag ju och spelade in en podd på söder i Stockholm i början av veckan. En ÖSK-podd.
Namn: "Gamla Trä" Ett låååångt samtal som ni kan lyssna på här om ni vill!?

 
 

I fyra dagar har jag åkt kors och tvärs över delar av mellersta England. Tågen har kommit och gått på minuten varje gång utom en då tåget avgick tre minuter efter utsatt tid.​ 
Då bad konduktören om ursäkt så många gånger att jag trodde han skulle begå harakiri. Det är oerhört lätt att åka tåg här, det finns människor att tala med om man vill köpa biljetter, det finns personal ute på perrongen att fråga och frågar man inte så frågar dom om man behöver hjälp vid minsta tvekan. Dessutom pedagogiskt mycket bra uppbyggda informationstavlor. Jag har rest rätt mycket genom åren men väldigt lite i England. Blev mycket överraskad över de korta avstånden mellan städerna och som en genmanipulerad engelskinspirerad fotbollskille så vattnades det i munnen vid varje stopp. Liverpool, Manchester, Leeds, Huddersfield, Bradford, Sheffield, Hull, Grimsby. Det var lite overkligt faktiskt. Lite som att färdas genom Tipsextras digra SVT-arkiv. Från svartvit industrialism till shejk-sponsrad färg.

När jag klev av på perrongen i Leeds kom jag att tänka på den gamle NA-journalisten Håkan Bågenvik. En gång för många år sedan hjälpte han mig att skriva till Leeds United. Jag sökte medlemskap och när brevet med bekräftelsen kom var jag så stolt. Det här är ifrån en tid då brev av papper var det enda alternativet barn. Jag har det fortfarande kvar hemma. Trots mitt yrke så är jag inte så fanatisk när det kommer till att följa speciella lag men med Leeds är det någonting djupare. Eftersom jag följt laget på avstånd i 39 år så har det byggts upp någon sorts platonisk kärlek. En mystik som förvandlats till någonting så mäktigt att jag alltid varit rädd att det platt ska falla till marken om jag kom dit på riktigt. Lite som en nätdejt där den man ska träffa lagt in en bild på en vacker Lexus cab och så står det en Trabant där när man kommer fram.

Nu har förvisso laget varit som en Trabant i många år och staden blev ingen direkt kärlek vid första ögonkastet, hemmaarenan Elland Road stod sliten ute bland parkeringsplatserna men väl inne då sången Marching on Together började sjungas då kände jag att jag hittat hem. Anonym ibland knappt 20.000 åskådare stod jag och smålog som den där pojken med brevet. När Bamba skickade in 1-0 i krysset då skrek jag högt tillsammans med bänkgrannarna…

Texten var publicerad i NA-Nerikes Allehanda 2016-04-23

Det går en månad, livet rusar fram. Plötsligt åker man in med ett tåg på Lime station i Liverpool utan boende och helt utan förväntningar på en den stad jag läst och hört så mycket om. Det var en strålande vårdag, solen lös på den klassiska blåa himlen och temperaturen hade säkert krypit upp till 15 grader. Jag var hungrig, jag var törstig och hade ingestans att bo. Med jackan i handen, rullväskan bakom mig och svetten rinnande nedför ryggen tog jag mig nedför en trapphylla och vidare in i city på ren instinkt. Hade ingen aning om stadens karta, ingen koll var dockside var, jag bara gick för att hitta en bra plats att fika på. 

Liverpool kändes direkt en aning storslagen trots det skamfilade ryktet. Kulturhuvudstadsupprustningen antog jag. Någon hade nämnt det för mig. Jag gillade staden direkt trots att jag ännu inget sett. Satte mig på Starbucks och surfade efter hotell på min lilla dator där batteriet började sina. Fullt, fullt, för dyrt. Men så dök det upp en lite lägenhet nere vid hamnen och boom...
Med lite hjälp kryssade jag mig fram med bagage och svett, ner till Kings dock där lägenheten skulle ligga. Längst bort förstås men lägenheten var fin och jag satte mig i soffan i bara kalsongerna och hängde t-shirt och skjorta på tork. 

Sen kom en fotbollsmatch emellan, Liverpool vs Everton, och en lugn sista men sen öl på en pub som flaggade för stängning. Sen gick jag genom stan ensam, det var tyst som i småstan hemma, jag la mig och sov fantatsiskt gott. Vaknade tidigt morgonen därpå i en lägenhet utan mat och dryck. Så duschade jag, packade och tog kameran och gav mig ut i ett par timmar innan utcheckning. Äntligen såg jag staden ordentligt. Från hamnen och inloppet in mot de gamla dockarna. Upprustat och snyggt gammalt tillvarataget tegel som andades andra tider tillsammans med hypermodernt arkitektritat glas show off. Ett centrum med en känsla av flera plan med liv och rörelse. Sedan en skabbigare yttre sköld dit utvecklingspengarna inte räckte. Checkade ut och tog mig tillbaka till Lime station, lämnade in väskan och jackan på förvaring och gav staden ytterligare några timmar. Det var lite som en speeddejt med lyckat resultat. Jag hade fastnat, jag visste att jag skulle komma tillbaka, men nu var jag tvungen att lämna. När tåget lämnade stationen, nästan exakt ett dygn efter att jag rullade in, så kom jag att tänka på låten The Leaving of Liverpool. Med dessa inledande rader:

​"Farewell to Princes' landing stage River Mersey fare thee well
I am bound for California, a place I know right well
So fare thee well my own true love
When I return united we will be
It's not the leaving of Liverpool that grieves me
But my darling when I think of thee"

1984 var jag med det svenska ungdomslandslaget i dåvarande Jugoslavien för att spela en turnering där vi mötte Sovjetunionen, Österrike, England och Ungern. Vi vann turneringen efter straffläggning mot Ungern. Matcherna spelades i Pula, Rovinj och i Rijeka. Vi var 17 år och drömmar om en framgångsrik framtid låg och glittrade som de havsstänkta stenarna på stranden ut mot Adriatiska havet. Nu var jag tillbaka på samma plats i landskapet Istrien som numer ligger i Kroatien. Sveriges U17-landslag var på plats för att spela en turnering med matcher i Pula och Rovinj med spelare som sprang med samma drömmar som vi hade för 32 år sedan. Det kändes i hjärtat. Ett halvt liv senare en sorts repris framför mina ögon. Den största skillnaden är uppmärksamheten. 1984 fanns inga scouter, agenter eller klubbar på plats för att in i minsta molekyl dissekera varje spelares kvalitet inför framtiden. Då var det inte ens en tanke att vi i laget skulle ha agent vid den åldern. Det var till och med sällsynt att allsvenska spelare hade agenter. Nu satt och stod det långa rader med uteslutande män runt planen och följde varje rörelse hos spelarna. Med sina varma jackor av samma sort med dunjackematerial, luvorna uppfällda mot vinden, sina små axelväskor och skrivblock och pennor. Alla känner mer eller mindre varandra. Bilkaravaner mellan arenorna mellan städerna. Nästan ingen annan publik förutom några medföljande föräldrar till spelarna. Förutom Sverige spelade Portugal, Wales och hemmalaget Kroatien i gruppen. 32 år. Det är samma sport, fotboll, men en helt annan värld som jag numer är en del och och jag var på plats med Robert från Slovakien som är chef-scout för min arbetsgivare Stars & Friends. Sista dagen var det platsbyte då Roman, en av företagets ägare, kom ner och Robert åkte till Sarajevo för att kolla andra matcher.

Vi hade Novigrad som bas, en mysig lite stad med stark italienska influenser och med tvåspråkiga gator och torg. Kroatiska och italienska då Italien under långa perioder kontrollerat området. En dag var matchfri då smög jag runt i den sömninga försäsongsstaden och fotograferade som vanligt. Jag fikade i solen vid det tomma torget Piazza Grande och käkade en underbar lite lunch vid hamnen på en halvöppen restaurang tillsammans med Robert. Tre bord ute på gatan var öppna, resten stängt. Sen gick vi utmed strandpromenaden tillbaka till hotellet en bit utanför centrum. Sista natten tillbringades i Zagreb efter en nästan tre timmars resa över bergen vid Rijeka och en middag på en öde vägkrog någonstans längst upp med utsikt över havet. Jag minns en bussresa genom de här bergen då 84´där en hel bergvägg hade dekorerats med den dåvarande kommunistledaren Titos bokstäver i en enorm storlek. Nu gick färden genom många tunnlar men jag antar att de där bokstäverna är borta sedan många, många år tillbaka. Vi kom sent till Zagreb, avslutade med en öl och gick och la oss. Resan hem från Zagreb via München gick enligt tidtabell och den alltid så segan bilresan från Stockholm likaså. Något mosad, förkyld och med munsår och en jättefinne på kinden sitter jag här och samlar ihop tankar från dagarna. Jag är jäkligt glad över att få vara med om de här resorna. Nybörjare som jag är. Jag går snart in i min fjärde månad i mitt nya jobb och när mars går över till april då börjar det på allvar för mig.
   

Årets första månad har passerat och i morgon fyller jag 49 år. Livet rasar således vidare i oförminskad styrka. Jag är inne i en ny fas som ni säkert vet om ni läser de få rader som då och då smyger sig ut på blohm.se. Ny fas som har inneburit fullt fokus för att komma in i mitt nya jobb. Det innebär att det kreativa arbetet med skrivande och fotograferande och filosoferande har placerats i kö. Det har även blivit en hel del resande och fortsätter så misstänker jag. Först och främst till Spanien och La Manga nu på torsdag. Annars har jag redan lyckats se Trondheim i vinterskrud två gånger och för någon vecka sedan Antalya, Belek i Turkiet i ett par dagar. Mycket handlar om att träffa folk i branschen, kollegor, scouter, agenter, representanter för fotbollsklubbar och självklart även se matcher i långa rader. Jäkligt kul som i Belek där lag från de forna öststaterna var representerade och som jag i några fall stött på under min egen karriärs Tipscup men som det var länge sedan som jag hade någon koll på. Sigma Olomouc, Slovan Bratislava, Universitatea Craiova, Trencin, Pogon Szczecin och Rabotnicki var lagen. Fortsättning följer...

Det lovande kinaprojektet har däremot för mig personligen fått sig en repa i lacken. Meningen var att jag redan skulle ha varit på besök i Shenyang minst en gång men saker har hänt som är långt ovanför mitt huvud och jag har ingen aning om vad som kommer att ske framöver. En fotbollsturnering kommer det bli det kan man vara säker på frågan är i vilken form jag själv kommer figurera i den. Lite trist är det eftersom jag såg fram emot den kontakten som jag hoppats på i många år. Men, men, saker händer säkert av en anledning och ingen kan påstå att jag sitter sysslolös just nu.

För det bubblar även i den kreativa lådan. Det blir lite av en cliffhanger men det har sipprat fram några spännande förfrågningar som om de slår in blir väldigt kul. Visst är det märkligt. När jag får ett par år sedan satt i tystnad och tomhet då hände inte ett drit. Nu när vissa saker rullar då jäklar dyker det upp saker lite här och där. Det är väl så folk säger att det är. Bäst att skörda när man är i zonen. Att göra en "Plura" liksom...