header
header
header
header
header
31 Oktober 18:02

Någon borde också sjunga Västerbarnens sånger

Det är torsdagkväll på East West och Nikola Sarcevic står och sjunger om sin uppväxt på Tybble torg. För inte så länge sedan skrevs artiklar om författaren PeKå Englund som skriver skönlitteratur om sin uppväxti Tybble. Dessutom härstammar diktaren Levi Rickson härifrån. Vad är det med Tybble? Den enda sida av stan som jag inte har någon relation till. Min korta historia sträcker sig över hela Örebro. Förutom öster om järnvägsspåren.Istället stod jag och tänkte: Vem sjunger Västers berättelser? Vem skriver Västerbarnens igenkännande dikter och romaner?
 

Tidigare på dagen hade den där branden på fritidsgården i Varberga fått minnen att bubbla upp. Precis som de senaste årens oroligheter i Oxhagen och Vivalla. Utmaningarna i dessa områden är mer komplexa i dag och våldet med vapen och råhet tuffare än på 1970-80-talet men annars kan man känna igen en del. Utanförkänslan av att komma från”Knarkbacken” när man var liten. Misstänksamheten om att allt var farligt där. Tjejer som vände redan vid Hertig Karls allé. Men jag tror nog att i alla de här områdena, då som nu, lever människor i parallella världar. Det är liksom bra och dåligt.
 

Vill jag måla uppväxten i svart kan jag berätta om”styckmordet” där mördaren bar omkring huvudet i Markbackens centrum. Jag kan berättaom den stora branden som tog två huslängor. Eller om sniffare och andra missbrukare som låg i högar utanför fritidsgården när man skulle gå hem. Eller polisjakter inne på gårdarna, krim-span ifrån den lägenhet jag bodde i, knarkarkvartarna i de billiga lägenheterna i centrum, slagsmål, misshandel, familjebråk, inbrott, förstörelse och den packade mannen med svärdet utanför kiosken vid skolan när vi hade klassfest.
 

I ljusa färger var tiden på fritidsgården med ledarna, diskot, bion och idrotten fantastisk. Sammanhållningen i området där ”alla”kände varandra och hade koll på varandra. Fotbollsmatcherna där folk från alla gårdar va med. Skogaholmslimpa och choklad hos Bosse, den första kyssen ,lekarna i parken, tjuvläsning av herrtidningar i cykelförråd och allmänhetensåkning på Trängens IP. 
”Himlen gråter för Elmore James” sjöng Mats Ronander en gång i tiden. Han växte delvis upp på Väster. Det gjorde inte Elmore James. ”The king of slide guitar” Men en dyster blues passar nog ändå mitt Väster bra…

 


 

Kommentarer
Stäng


21 Oktober 00:12

Jury: "Årets mest företagsamma" människa


För fjärde året i rad var jag med i juryn för Svenskt Näringsliv i Örebro Län där vi plockar ut finalister till "Årets mest företagsamma" människa.
Ett mycket roligt och stimulerande uppdrag att få vara med och uppmärksamma duktiga företagare.
Från en tjock lunta nominerade företagare plockade vi alltså ut fem som allmänheten därefter kan gå in och rösta på.
Den 10/11 kör röstningen igång på denna adress och håller på i en månad cirka. Prisutdelning är den 14/12.
I juryn sitter förutom jag Karl Hulterström, regionchef Svenskt Näringsliv, Maria Larsson, Landshövding i Örebro Län och Elisabeth Sverresson, styrelseordförande i Styrelseakademien i Örebro plus en rad andra uppdrag inom näringslivet.



19 Oktober 23:36

Bejaka allvaret och den inåtvända tanken


Jag har alltid gillat mörkret, trots att det samtidigt varit lite skrämmande. Ända sedan jag var liten har jag sökt trygghet i mörkret även om samma mörker ibland byggt upp fantasier om spöken, gastar och vålnader vars ansikten trängt sig fram genom den hotande svarta väggen. Skräckfilmer kunde ibland få mig att ta avstånd men när jag var ledsen eller orolig gömde jag mig gärna där ingen såg. På en toalett, i en garderob eller under ett täcke där inget ljus kunde sippra in. Så även om jag likt många svenskar dyrkar ljuset och värmen under våra korta sommarmånader välkomnar jag ändå alltid höstens kyliga vindar, de ruttnande löven som virvlar runt gathörnen och mörkret som kommer allt tidigare för varje dag som går. Sedan ljuslyktorna och de små ljuskällorna i våra hem som vi kurar ihop oss runt när kölden tränger sig på.

 
Det var däremot inte förren i vuxen ålder som jag började koppla ihop döden med mörkret. Plötsligt började människor i min närhet att dö och man fick gå på begravningar. Besöka kyrkogårdar och lägga blommor vid gravstenar. Men fortfarande var det långt till att hedra de bortgångna under allhelgonadagen. Sen dog en nära anhörig och jag satt i bilen på väg hem från ett jobb i Gefle. Det var just allhelgonadagen och jag stannade i Sala för att tända ett ljus i den minneslund S är begravd i. Som jag lovat. Det var en kolsvart kväll och jag såg skuggor röra sig på kyrkogården i skenet av alla de tusentals ljuslyktor som tänds under dagen. Runt minneslunden stod människor tysta i det lätta regnet och höll om varandra. Jag satte mig på huk och tände lyktan. Sedan stod jag länge där i skydd under ett träd i mina egna tankar och stirrade rakt in i ljuset. Tänkte inte bara på S utan alla de som under mitt liv betytt något för mig men som inte längre finns kvar. Det var en fin stund.
 
Under de tio åren som jag bodde i villaidyllen Bettorp kunde jag varje höst se karavaner med bilar som styrde in mot Norra kyrkogården. En stor och väldigt vacker kyrkogård som jag ibland promenerade runt i med min hund. Alltid fridfullt och värdigt. Men aldrig följde jag med ljuset från bilarna, de svarta skuggorna av mörka jackor och rockar som vandrade in bakom muren, in i den blandning av grönska och nedfallna rödmurriga höstlöv som  jag vet mötte dom. Men man kunde se hur de otaliga lyktorna lös upp himlen ovanför trädtopparna. Som ett ljussken upp till de döda själar vi hoppas ska ha det bra där de vilar.
 
Jag har lärt mig att gilla den tystnad, det allvar, den vördnad och den inåtvända tanken som speglar denna helg. Av den anledningen har jag väldigt svårt för den importerade kommersens Halloween som vuxit sig starkare och starkare de senaste tjugo åren. Även om detta firande är sprunget ur samma allvar som allhelgonadagen så har den urvattnats till lek och bus i vår ytliga dödsfrånvända samtid. En barnhögtid som förvisso sprider skratt och glädje samt fyller handelns välbehövliga fickor men som knappast längre får oss att minnas eller hedra våra döda...

Texten är även publicerad i magasinet Utmärkt Örebro nr 3 2016.
 
 
 



16 Oktober 23:26

Läs-och förstå världen!

Det är torsdag kväll och jag vandrar genom ett något bistert och mörkt Örebro. I medierna rasar en debatt om Bob Dylans nobelpris. Kulturpolokragar härjar om akademiens förfall medan andra jublar. Enligt unga kvinnor, mest medelålders vita män. Debatten är i sin linda och positioner intas. Om några dagar lägger sig säkert röken och vi kan gå vidare mot andra frågor. Själv drog jag upp kragen, satte ner händerna i byxfickorna och tänkte på Shane MacGowan. I mitt huvud rullade ”A Rainy Night In Soho” på min väg över de stenbelagda broarna utanför Slottet.


Jag var på väg hem från två föreläsningar om läsning. Fyra av tio elever förstår inte en vanlig tidningsartikel, hade en av föreläsarna sagt. Lärare under fyrtio år läser en bok per år. Han berättade om språklärare i engelska som tyckte att läsning var tråkigt. På sociala medier paketerar algoritmer in oss i fyrkanter av enfaldstankar och vi utsätts till slut inte för någonting som gör lite ont. Vår egen värld blir bekräftad och allt blir så enkelt. Att problematisera innebär att behöva tänka några rundor till och det orkar man ju inte i sin klickjakt på ännu en snärtig tom meningslös likebomb som lyser upp som ett tomtebloss och försvinner till tonerna av nästa i slaskens pipeline.


Plötsligt en dag pratar vi om nazister i vardagen som om de bara var några busar som behöver en värstingseglats till Västindien och komma hem som goa skolpojkar. Plötsligt har vi en fullblodsgalning och sexist som kan bli USA:s nästa president och visst förfasas vi men att han ens står där är sjukt. Då har jag inte ens nämnt alla övriga demagoger som växer upp som populistiska svampar och tar kommandot som diktatorer. Allt för att livet är jobbigt och vi vill ha enkla svar på svåra problem och starka MÄN som pekar ut riktningen åt oss.


Den andra föreläsningen om ett fotbollslag där spelarna utsätts för just sina rädslor. Utanför säkerhetszonen. Allt utom enkelt. Teater, dans, konst, litteratur. ”Dumma enkla fotbollspelare” Som det brukar heta. Dom växer av att prövas i det annorlunda. ”Jag blev mer och mer intresserad, det klickade i hjärnan och nu är jag en helt annan människa. Jag ser och tänker på saker annorlunda” Sa en av spelarna efter konstprojektet. Läsningen gjorde det med mig. Att läsa är viktig för att förstå världen!

Texten är publicerad i NA-Nerikes Allehanda 2016-10-15


 



16 Oktober 23:07

Höstturné i talarstolen...


Under september och oktober har jag fått möjlighet att ge mig ut på vägarna och föreläsa. Eller kanske kallas det talare i dessa sammanhang. Först var jag nere i Tranemo, cirka fyra mil söder om Ulricehamn, och pratade om vikten av läsning och vad den har gjort för mig i mitt liv. Detta inför föräldrarna till eleverna i årskurs sju till nio.

Därefter har jag fått två fotbollsrelaterade uppdrag av Swedbank Linköping genom Johan Lindahl från Framgångsrik försäljning som återfinns i Norrköping. Inför IFK Norrköping vs Djurgården hade jag ett litet snack på Elit Grand Hotel vid Tyska Torget. Lite om mig själv och sedan snack om matchen förstås. Proceduren var snarlik några veckor senare då jag åkte till Linköping och tog bussen upp till Stockholm tillsammans med personal och kunder till Swedbank. Vi åkte till Elite Palace Hotel i Stockholm där jag snackade om fotboll generellt och landskampen Sverige vs Bulgarien i synnerhet i runt 40 minuter. Sedan buss tillbaka i natten och jag sov över i Linköping innan jag masade mig tillbaka till Örebro igen via skogarna vid Borensberg, Hjortkvarn och vidare mot hemstaden. 

Jag har aldrig haft någon genomtänkt strategi för att utöka uppdragen. De har oftast kommit lite random från olika håll utan någon kontinuitet. Men det är kul. Jag gör det gärna oftare då det påminner om adrenalinkickarna från fotbollsplanen och jobben i TV. Känns lite som att man är på turné och jag gillar den känslan. Faktum är att jag ska nog ta mig en rejäl funderare om att bygga upp en eller ett par rejäla föreläsningsföreställningar som jag på lite mer allvar kan gå ut och marknadsföra. Det har varit på tapeten förut ett par gånger men jag har inte kommit till skott då andra uppdrag tagit en stor del av dygnets timmar. Men jag tror att tiden är mogen nu. Fortsättning följer...



12 Oktober 17:32

Gammal nog för att se bakåt...



Jag tror det var Martina Haag som sa det i det där småputtrande teveprogrammet som handlar om släktforskning för kändisar. ”Nu har jag kommit upp i åldern då man börjar titta tillbaka” Nästan alla gör det fast man inte tror det när man är ung och viril och ska ut i världen och förverkliga sig själv. Livet ska köras i högsta fart på en värsting Ducati: Skriker man från en klipphylla utanför Ulan Bator eller under ett raveparty på en gudomlig sandstrand strax utanför Venezuela. Allt kul ligger framför än och horisonten är som en regnbåge med skatten vid vattenfallet.

Innan man vet ordet av står man utanför Snavlunda kyrka i Närke och pratar med kor och funderar över släktens historia. En sån där mäktig höstdag med sol och en svag vind som obönhörligen tvingar de första gula löven ned på backen. Min mamma brukar prata om området mellan Vretstorp, Askersund och bort mot Laxå. Det är hennes bakgård. Hemliga kantarellgömmor, minnen, släkten på Åsen och fallfärdiga ruckel.

En gång när vi var ute och åkte pekade hon på en grusväg inte långt från E20. -Kör in där! Sa hon. Så jag åkte in och där bakom två stora granar stod en stuga. Röd med vita knutar, taket hade ramlat in på ena sidan. Det var länge sedan någon bott där. Men det hade mamma gjort. Som liten. Jag som tyckte att rivningen av min uppväxtgård i Marbacken var sorglig. Tänk att som 80-plussare se sin barndoms gamla stuga knäa så hårt av tiden.

Men denna gång körde jag omkring själv med min kamera på sätet bredvid. Stannade i Vretstorp och knäppte några snabba skott. En skugga i ett fönster som såg mig. Fick jag besked om senare. Världen är som alltid lika liten. Skuggans familj också ifrån trakten. Vi är kanske släkt? Skrattade jag. Nja, inte va? Men jag slängde över namnen på min mormor och morfar. Dom hade bott i Svinnersta. Där hette dom Jansson, skrev jag till skuggan. Morfar hade en smedja där. Smack, plötsligt dök det upp en bild på morfar i smedjan. Nästan hundra år sedan. Internet! En kloak ibland. Fantastiskt andra gånger.

Jag som aldrig varit speciellt intresserad av släkten har alltså kommit dit nu. Inte så mycket Ducati längre. Mer söndagskörning med kaffe och ostsmörgås och Ulan Bator-juniorer tutande bakom mig. Flytta´re gubbe! Ja, ja, tänker jag. Ni kommer hit ni också va det lider…

(Texten har tidigare varit publicerad i Nerikes Allehanda!)




3 Oktober 23:57

Inferno...



Samma dag som mitt senaste inlägg drog jag ut en tand i överkäken. Efter tre års problem tog jag beslutet att få bort tanden som kostat onödigt mycket pengar men som aldrig blev bättre. Nu trodde jag att att allt skulle bli bättre. Vilket blev en grov felkalkylering. Det tog inte många dagar innan jag åkte på en rejäl infektion i bihålan, det rann var ut ur både näsan och hålet där tanden tidigare satt. Jag fick Kåvepenin som skulle ta bort infektionen och värktabletter för att bota den dunkande värken. Inget blev bättre, smärtan var konstant. "Det kan bli så här sa tandläkaren"  Men sen blev det bättre i några dagar. Jag åt ut kuren och det kändes förhoppningsfullt trots att jag tyckte att det fortfarande inte stod rätt till där tanden satt. Det gurglade och blåste styvkuling mellan munnen och näsan. Två dagar efter sista penicillintabletten körde det igång igen. Jag var på väg hem från en föreläsning i Tranemo fyra mil från Ulricehamn då huvudvärken började. Jag tänkte att jag bara var trött. Stannade i min sommastuga för att mysa lite men värken ökade och dundrade på. Fyra på morgonen packade jag ihop, kunde inte sova, och drog in till stan. På morgonen ringde jag sjukhuset. Klartecken! In till Capio Läkargruppen för att kolla infektionen, det var fredag, alla läkare på öron, näsa, hals hade visst tagit första bästa cykel till en skön AW(?) Klockan var tre på eftermiddagen i landet Sverige. En allmänläkare skickade mig till Folktandvårdens akutmottagning, infektion i bihålan och vid tandhålet konstaterades, inget att göra just nu. Så jag fick ytterligare en Kåvepeninkur att knapra i mig och ännu lite starkare tabletter skrev ut ifall att. En röntgen beställdes för att kolla käken. Dagar gick, det lugnade ned sig lite, men jag mådde fortfarande piss. Sen fick jag kallelse till röntgen, dryga två tusen spänn senare åkte jag hem och väntade på svar och en eventuell remiss till käkkirurgen på Universitetssjukhuset. Nu hade det gått tre veckor och jag började bli aningen trött på skiten. Men så blev det lite bättre igen, med hjälp av tabletter förstås som käkades tre gånger om dagen, men så blev det sämre igen och då ringde jag min tandläkare och sa att nu får du fixa det här. Jag kan inte gå så här. Det går inte att koncentrera sig på någonting. Dåligt humör när man är vaken men som tur är sover man mest. Så jag fick en operationstid. Då hade det gått fyra veckor. In och rensa rent i bihålan, massor av skit, benrester som skrapades bort, sedan försöka sy igen dränaget som man kallade vägen mellan tandhålet och näsan. En rejält omild men ändå proffsig behandling senare gick jag fullproppad med bedövning, spottande blod, hem till lägenheten. Det kan göra lite ont sa dom, men det behöver inte vara så farligt. Jag handlade lite mat och tog bilen till landet, skulle jobba. På vägen ut i bilen gick bedövningen ur och värken som attackerade var av en art jag aldrig tidigare haft. Jag såg stjärnor och planeter utmed motorvägen. Men kunde inte stanna där utan fortsatte åka. När jag kom fram la jag mig helt utslagen och hoppades på att skiten skulle försvinna om jag blev lugn. Under filten, mörker, tystnad. But no. Huvudet var på väg att sprängas, värktabletterna hjälpte inte, de starkaste hade jag glömt hemma och det var på väg att gå åt helvete, jag ville mosa huvudet under ett traktordäck eller skjuta bort klumpen. Men så hittade jag några Citodon som legat där ute i ett år, sambons tabletter. Halleluja!! Men så tänkte jag, kan jag kasta i mig dom tillsammans med de andra, ja för fan, nej för fan, ja för fan. Eller? Ett samtal till sambo med kunskap om sånt. Jag kan inte prata, säg bara ja eller nej på min fråga. Ja!! Slängde i mig piller och tjugo minuter senare började det bli lite bättre. Sen gick jag på Citodon i fyra dagar. Jag var en spillra, helt slut och less. Dessutom. En tredje kur med antibiotika hade påbörjas, Flagyl denna gång. Suck. Därefter började det bli lite lungnare igen och jag kunde jobba lite grann, men fortfarande med värktabletter som kost vilket förstås nu efter en månad hade förstör magen. Inte så farligt som jag befarat men ändå. Ändå kände jag mig inte lugn, det dunkade lite fortfarande, jag kände dränage fortfarande, så jag vågade inte vänta igen då en helg närmade sig och min sista Flagyltablett tagits. Tänk om det börjar igen under helgen och man måste jaga vård. Ny tid hos Folktandvårdens specialenhet, en koll, det såg bra ut, sa dom, kanske ett litet dränage, men det ska läka. Men för säkerhets skull, en förlängning på penicillinkuren var lika bra, sa dom. Fjärde kuren... Idag var jag och plockade bort stygnen efter operationen. Allt såg bra ut, som det skulle, återbesök och slutbesiktning om sex veckor. Jag har fem dagar kvar på penicillinet, jag liter inte på detta, inte förrens en dryg vecka efter sista tabletten. Men jag äter inga värktabletter längre. Livet har återvänt en smula även om jag är så trött att jag funderar över om jag åkt på narkolepsi. Det finns förstås dom som har det mycket värre, det finns dödssjuka, eller andra som lider. Men fan, detta är nog den värsta pärs jag gått igenom. Sju veckors akut krishantering.
Va är det dom säger: Som frisk har man tusen önskningar, som sjuk har man bara en... 



24 Augusti 18:05

Sista kvällen med Fred och hans son Kevin...


Fred jobbar ibland som guide för Örebrobaserade resebyrån Contour Air och är samtidigt ett stort fotbollsfans. Hans favoritlag är Beijing Guoan som spelar på Workers stadium i huvudstaden. Han var kanske som mest aktiv i sitt intresse vid tiden då jag spelade i Dalian Wanda. Vi har vid några tillfällen, både i Kina och i Örebro försökt mötas men det har inte fungerat. Men den här gången fick vi ihop det men det var med minsta marginal. Fred hade precis kommit tillbaka från ett långt biläventyr där han styrt sin Volvo till och genom Mongoliet och tillbaka igen. Själv hade jag bara en kväll att spela på. 

Men vi löste det. Fred tog med sin basketspelande son Kevin och bjöd på middag i en hot pot-restaurang. Det blir ofta så när jag är i Kina att man blir bjuden på mat. Hot pot är kanske inte min största favoritmåltid men det klart att det beror lite på vad man stoppar i det kokande vattnet. Här är det olika sorters kött i en sprakande och vild chiligryta. Kontrollerat gick det bra men vid ett tillfälle fick jag i mig lite för mycket och höll på att brinna upp. Annars är hot pot-middagar mysiga då samhörigheten som den gemensamma grytan ger skapar en väldigt familjär stämning. 

Fred var öppenhjärtig och hans son verbal och nyfiken så vi hade några mycket mysiga timmar där vi hann avhandla fotbollens utveckling i Kina och Europa, kulturskillnader, Sverige vs Kina och mycket mer. Fred pratade väldigt bra engelska och har bra erfarenhet av Europa och Sverige så det var intressant att höra hans åsikter och tankar vilka jag inte tänker skriva ner här. Det stannar i Beijing i den restaurang jag inte kommer ihåg namnet på men som låg på en trång gata några minuters bilväg från hotellet. Vi hade så trevligt att personalen började släcka ner ljuset i lokalen för att på sitt subtila sätt tala om att det var dags att gå. Jag behöver inte tala om att det vart tomt i övrigt i restaurangen. När hans son skjutsade mig tillbaka till hotellet hade regnet börja falla över Beijing. Och det skulle fortsätta falla med ökad kraft.



23 Augusti 19:33

En dag i Beijings tunnelbanesystem...



En vän som bor i Beijing sa till mig att det bara finns två sköna perioder i staden och det är sen vår och tidig höst. Korta underbara perioder. Däremellan handlar det bara om att härda ut. Då är det den fuktiga värmeböljan med avgaserna och den gråa disiga himlen eller den obarmhärtiga iskalla kylan som dundrar rakt igenom kläderna som har kontrollen över invånarna. Min sista förmiddag under den här resan hann jag även med att få uppleva skyfall och dimma. Jag satt på hotellrummet sista morgonen och såg ut över den lilla svans på ytterkanten av söderns virvelstormar som nått upp till Beijing i norr. Jag var orolig att flyget inte skulle kunna avgå i tid.  

Men dagen innan var vädret fint. Varmt och fuktigt. Jag hade runt tio timmar på mig att göra Beijing så jag var tvungen att välja ett par platser att besöka. Jag valde stadsdelen med gamla hutonger, låga bostadshus med innergårdar, samt en nostalgitripp till Himmelska Fridens Torg.
Det tog cirka tio minuter att gå från hotellet till närmaste tunnelbanestation vid Liufang North Street som tillhörde linje 13. De gånger jag varit i Beijing så har inte tunnelbanesystemet varit så utbyggt utan jag har alltid varit tvingad att ge mig ut i den sjuka trafiken i taxi. Nu fick jag tipset att åka under jord med uppmaningen att det är enkelt. Vilket det verkligen var. Allt uppbyggt inför OS 2008. Biljettmaskinerna var på engelska om man ville och fick man problem stod det personer där och hjälpte än om man behövde. Allt var pedagogiskt uppbyggt med färger, tydliga markeringar vid byten, utrop på kinesiska och engelska, pilar och skyltar hur man skulle gå mellan två linjer. Hett som i en ugn i tunnlarna mellan tågen men skön aircondition i vagnarna och inte allt för trångt ens på stationerna i närheten av massiva turistmål som Himmelska Fridens Torg och Förbjudna staden. Det var faktiskt en fröjd att dra runt i Bejing på detta sätt vilket jag verkligen inte hade väntat mig. Fördomsfull som jag måste varit. Beijing är ju en modern storstad numer.

Jag åkte först till Nan Luogu Xiang via linje 2 och 6. Där steg jag av i det jag kallar för Hutong City, ett till stora delar turistanpassat område med klassiska gamla kinsesiska enplanshus som i övrigt blivit rivna runt om i staden. Allt i modernitetens tecken. Här var det upprustade eller möjligtvis nybyggda varianter av det gamla och en rad kvarter av de riktigt gamla kvar. Jag gick runt lite på chans, det är en hobby jag har, och hittade några väldigt mysiga bostadsområden bakom fasadernas väggar ut mot oljudet på de stora gatorna. På håll såg jag sedan en gata full med folk och drog mig långsamt däråt. Det visade sig vara en sorts Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm. Allt anpassat för flodvågen av turister som forsar fram varje dag. Med Starbucks inhyst i en vacker gammal byggnad och ett intryckt backpackers-ställe inte långt därifrån som kronjuveler i denna anpassade stadsdel. Det var ändå kul och levande, mest asiatiska turister, en del västerlänningar, och jag fick med mig en del bra foton härifrån.

Efter några timmar åkte jag vidare via linje 6 till linje 4 och ner till linje 1 och stationen Xidan som ligger vid Chang´an Avenue som går utanför Himmelska Friden Torg och det stora porträttet på Mao. Det var "summer holiday" i Kina och det var fullpackat med folk nedanför Mao och på hela torget som är gigantiskt. Jag gick från stationen och det visade sig bli en rätt lång promenad. Med svetten rinnande på ryggen och pärlor i pannan köade jag mig igenom säkerhetskontrollerna som täpper till flödet strax innan porten till Förbjudna staden. Jag hängde kvar här en stund för att coola ner lite grann men det var svårt med trängseln inpå kroppen så jag gick därifrån igen efter cirka fyrtio minuter. Jag hade ju ändå varit där många gånger förut även om det var tio år sedan sist. Jag gick ner i närmaste tunnelbaneingång och började en något slingrig och mödosam väg tillbaka till hotellet. Fem byten blev det och när jag kom tillbaka var jag helt slut med dyngsura kläder av svett men med kameran fulladdad av fina bilder.



15 Augusti 00:25

Solen går upp över Shenyangs skyskrapor

Klockan är strax efter halv sex på morgonen och jag sitter och ser ut över kinesiska Shenyangs skyline som sträcker sig lika högt upp i skyn som Manhattan, New York. Solen har redan tagit position för att ytterligare en dag mosa på med sin galna värme. Det är så varmt här, och fuktigt, att det nästan inte går att gå ut. Efter två minuter är kläderna blöta och man har skickat en efterlysning efter andan. Igår fick jag någon sorts reaktion på grund av värmen och troligtvis för lite vatten. Somnade tidigt med alla lamporna på i rummet. Som en käftsmäll försvann jag iväg. Hur denna dag blir får vi se...

Jag är här för att hålla koll på starten och invigningen av Gothia Cup China. Stackars ungdomar som ska spela bra fotboll i denna hetta. Nja, det är nog en rätt cool erfarenhet att vara här. Projektet som inleddes för cirka ett år sedan genomfördes och det är riktigt imponerande. Då stod jag ute på en åker där grävmaskiner precis börja tugga jord och funderade över hur i helvete det skulle kunna gå att bygga drygt fyrtio fotbollsplaner här under ett knappt år. Well, det gick. Nu ligger det drygt fyrtio fotbollsplaner utmed den breda floden som flyter genom staden. En lummig grön oas med stadens nybyggda skyskrapor som vaktpatruller runt om området. Om bara stadens taxiförare och Gothia Cups egna bilar lär sig hitta till platsen så kommer det bli riktigt bra.

Igår hamnande vi i en liten fattig by utanför stan med guppiga grusvägar, där vildhundar sprang i gränderna, bakom rostiga järngrindar låg människor och sov medan uteköken stod tomma. Taxin hoppade och studsade och gatorna blev bara trängre och trängre. Det var tomt och spöklikt. Tills en ung man i bar överkropp och med några dumplings i handen dök upp från en sidogata och visade oss ut från labyrinten. Sen åkte vi tillbaka till hotellet igen utan att ha fått sett fotbollsplanerna.
Denna dag blev det lite extra pinsamt med irrvägarna då jag och min chef körde runt med Gabriella Augustsson, svenska ambassadens "Head of Public Diplomacy, Press & Communication", och hennes kinesiske sidekick samt ytterligare en från staden. Tjugo minuter försenade hann vi ändå fram för att se BK Häckens 17-åringar bli rejält överkörda mot Tokyo Verdy i deras öppningsmatch. Överlägsenheten gällde allt, speed, teknik, passningspel och aggressivitet. Då ska visst det här Häcken-laget vara ett bra lag i Sverige enligt klubbens representanter.

Annars är det som vanligt på de här resorna. Möten, middagar, möten och någon pilsner på kvällarna. Det är rätt trivsamt. Jag låter de lokala styra, eller de som lärt känna staden, så hamnar man plötsligt på bra restauranger i ett område där man inga bra restauranger skulle kunna tro sig hitta, eller på en bar där man trivs. Lite skönt ibland att låta andra köra. Jag vet inte, men emellanåt har jag en förmåga att bara flyta med och då hamnar man på så märkliga platser, udda event, där man möter spännande människor. Ibland kan det vara grejen. Att inte ha den där kontrollen som jag normalt vill ha. För här i Kina har inte mycket ändrats sedan 90-talet när det kommer till missförstånd och totalhaveri i kommunikationen. Så många som inte förstår, så annorlunda hierarki, så många som inte vågar ta beslut, så många inblandade i varje beslut men ingen som vågar eller kan bestämma. Det är nog det enda som hänger kvar och som skapar en galen frustration och ilska ibland i ett land som har sprungit förbi oss på så många områden och som kommer fortsätta springa och när vi insett att dom är förbi då är dom så långt före att vi lika gärna kan sätta oss ner på en sten och drömma om gamla tider.  

Den här texten kan mycket väl bli dena enda från den här resan medan jag är här. Det är svårt med uppkoppling där jag bor. Hotellet och rummet är bra men inte anpassat för västerlänningar. Sedan det här med de förbjudna sociala medierna i Kina. Facebook, Twitter och Instagram som är de kanaler jag dagligen använder är strypta här. Så jag är helt utestängd vilket kanske är bra träning. Så jäkla mycket händer det ju ändå inte hemma. Det finns knep att komma runt problemet men jag är här så kort tid nu att jag struntar i det. Next time kanske. Tisdag idag, snart frukost, ny dag. I morgon åker jag troligen till Beijing och sedan hem till moderskeppet på torsdag igen. Ses!


Pelle Blohm


Pelle Blohm

Frilansskribent om fotboll, kultur och allt däremellan. Nuvarande uppdragsgivare är Nerikes Allehanda och HKM Media. Bloggar som synes, fotograferar rätt mycket och föreläser ibland. Fotbollsagent för Stars & Friends Scandinavia och har konsultuppdrag för Gothia Cup China. I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg