header
header
header
header
header
26 Februari 12:49

Den gröna vägen...


Alltid lika härligt när man springer in i en roman som direkt efter några sidor sätter sig stenhårt i bröstet. På ett personligt plan i detta fall inte så överraskande eftersom de irländska miljöerna är välbekanta och igenkänningen stor. Ett familjedrama som styr ut från västra Irland och ut i världen för att komma tillbaka till familjens uppväxthus för en slutlig uppgörelse. En fantastisk översättning med ett sprudlande språk som får mig att inte vilja lägga ifrån mig boken ens när ögonen sakta sänker sig ner över pupillen.

Rosaleen Madigan har inte varit en omtyckt mamma. Hennes fyra barn har alla gett sig ut i livet med olika sår i själen och ingen större vilja att komma tiillbaka. Förutom Constance som hållit sig på hemmaplan med allt vad det inneburit. Vi får följa barnen i deras utveckling till vuxna individer via nedslag i dertas liv. Dan, Emmet, Hanna och Constance. New York, Mali, Dublin och västra Irland.

När mamma Rosaleen plötsligt annonserar att hon tänker sälja barndomshemmet och önskar att alla barnen kommer hem för att fira en sista jul i huset reser de alla motvilligt tillbaka. De har inte setts på många år och i huset väcks minnen till liv, minnet som rör om deras inre och får konflikter att spinna igång. Det är jobbigt, tragiskt och roligt. Mamma Rosaleen vill inget annat än att bli älskad av sina barn som hon i sin tur älskar men har så svårt att visa det. Barnen som jagat sina egna identiteter i en spegelbild av sin mor har så svårt att se någonting gott hos henne. Men kanske, kanske kan de närma sig varandra under den eventuellt sista julen i huset.  

Kommentarer
Stäng


23 Februari 12:06

Välkomna över till dö-sidan!


Så var det över till sist. 50-års firandet som blev en aning vildare än jag hade räknat med. En torsdag med vänner i Stockholm, en vilodag på fredagen den 10:e som var dagen jag fyllde, och sedan en middag och fest i Örebro med lokala förmågor. Massor av presenter, mat, drycker, allsång och dans på bordet... Ja, ni läste rätt, dans på bordet! Av mig. Nu kan jag vila upp mig till 60. Så länge vill jag tacka alla som på olika sätt firat min dag. Ni blev till sist väldigt många.  

Vi är just nu många som klättrar över det där sifferstaketet som 50 år står för. På bilden ovan är det min gamla lagkamrat i IFK Norrköping, Niclas Kindvall som firas i en lokal i Stockholm precis en vecka efter mig. Så säger man väl kanske alltid men det är surrealistiskt att läsa siffran när kroppen och hjärnan inte alls synkroniserar med siffran. Men det är ju just också bara en siffra säger folk. Och visst är det det, men betyder också att man gått över till det som några vänner lite skämtsamt kallar för dö-sidan. Rått men sant, folk runtomkring än kommer rent statistiskt börja att dö om man inte själv är först ut i skaran. Det har redan börjat och kommer enbart eskalera. Det är då man får kasta fram de så sanna men lika gamla och utslitna flosklerna: "Lev idag, i morgon kan det vara för sent." "Carpe Diem" "Man bör leva varje dag som att det är den sista" De är alla sanna men inte lika lätta att genomföra.

Nu när det gått två veckor sedan mitt eget firande känns det skönt att släppa det för visst har dagen hängt lite ovanför mig och stressat psyket en aning. Nu kan jag börja fokusera på mitt nybygge till arbetsvardag. En nog så tuff, snårig, svårighet. Jag har ett litet gäng trådar ner i hatten som jag drar i, i bästa fall hoppar det upp lite skoj ur den framöver. Tidigare har jag alltid haft en frilanstillvaro med en relativt stabil grund att stå på. Nu är frilanstillvaron verkligen fri och aningen rotlös. 

Några grejer kommer dyka upp här inom kort. Jag återkommer med det. Det ska bli kul att se reaktionerna på det. Fram till dess nöjer jag mig med detta. Två vuxna män på ett svartvitt fotografi som precis tagit steget över till dö-sidan... 



24 Januari 22:04

Att riva ner och bygga upp igen...


Januari närmar sig sitt slut och jag står ute i stormen och knackar på dörren. Väntar på att komma in i värmen.
Det låter en aning dramatiskt men det är lite så det känns när man valt att riva ner den plattform man stått på för att börja bygga på någonting nytt igen. För det är inte första gången. Självvalt eller inte. Det har hänt mig tidigare.
Det är bara att kavla upp ärmarna och visa att man finns. Och dessutom jaga bort min jante och största kritiker på axeln.


I femton år har jag jobbat med kommunikation i olika varianter. Det är något som jag är bra på. TV, radio, tidningar, böcker, talare, samtalare, mentor och på senare år fotografi. Jag vill påstå att jag är kreativ och analytisk. Får jag ett uppdrag som känns rätt så genomför jag det. Är det någonting jag inte kan så vill jag lära mig det. Det är lätt att ha med mig att göra. Är social och kan navigera ihop med de flesta människor som är ärliga och i sammanhang som ger rätt förutsättningar för ett bra samarbete. Det ni ser och hör är den jag är. Även om jag har en stark integritet är jag inte rädd för att öppna mig och delge det jag har utan att spela spel i möten med andra.

Bredden är min styrka, erfarenhet är min styrka, nyfikenheten är min styrka, prestigelösheten är min styrka, mod är min styrka, lojalitet är min styrka och tro det eller ej men ödmjukhet och självförtroende är även det min styrka. Att jobba med mig innebär att man får en person som aldrig vill lämna ifrån sig ett hafsverk eller någonting jag inte kan stå för. Känner jag att jag inte mäktar med uppdraget så tackar jag hellre nej. Även om målet är att säga ja så ofta som möjligt så kan ett nej ibland vara det bästa för båda parter.

Som sagt, kommunikation i alla dess former kan jag och det fortsätter jag gärna med. Men jag stänger inga dörrar för andra uppdrag som jag just nu kanske inte har en aning om. Ni får gärna överraska mig. Det finns säkert dom som tror annat men jag är inte rädd för att ta i och jobba med kroppen även om knoppen är den jag använt mest genom åren. Åtminstone efter fotbollskarriären.
​Livet är för kort för att begränsa sig och även om tydlighet oftast är en styrka så måste det finnas lite rum för överraskningar och bus. 



15 Januari 13:28

När de andra faller...


Wow. Time flies. Nyår har passerats, precis som trettondagsafton, och nu är det business as usual i landet Sverige. Där besvikelsen över den svaga utdelningen av röda dagar fortfarande sänker arbetskraftens tunga axlar. Men tyvärr, det är dags att spotta i de klassiska gamla händerna och börja röra på dököttet och hjärnans mat och alkoholmarinerade hölje. 

Själv tillbringade jag stora delar av ledigheten, den del som inte gick till släktmiddagar och restauranghäng, med att försöka bringa ordning i och skriva om mitt självbiografiska bokprojekt. Ytterligare en gång men nu med mer koncentration och mål att få en enhet av allting. Det som tidigare varit väldigt spretigt är nu något mindre spretigt, ja vissa delar till och med en stabil enhet med röd tråd. 
Jag har fortsatt gräva i gamla minnen och försökt förstå mig på mig själv utifrån dessa minnen av en pojke som sedemera blev man. Är det samma person? Rent fysiskt obevekligen ja. Men mentalt? Skrivit har jag i alla fall, dag och natt.

Jag har många gånger ropat nu är den här, boken som jag skrivit på. Sen har det inte blivit något, av olika anledningar. Därför bör jag vara försiktig med att skriva något innan det är klart. Vad som är sant nu är att jag återigen skickat ut texten till några förlag, jag har skickat den till några testläsare och till min textmentor. Nu avvaktar jag synpunkter.
Vad som däremot är klart är att det faktiskt är en sammanhängande självbiografisk text där jag i vissa hänseenden är brutalt ärlig och utlämnande. Skulle jag återigen få nekande svar av förlagen och kreativa utvecklingsbara synpunkter av testläsarna så finns en redan klar plan på självutgivning med crowdfounding som inslag. Om det får jag återkomma. Just nu är vi här.  



1 Januari 15:36

Basisten i laget


Foto: Pelle Blohm

Solen var på väg ner bakom Visbys ringmur. Det var en sådan där magisk gotländsk sommarkväll som man bara kan uppleva just där. En klyscha kanske men för en inlandskille som jag har alltid närheten till havet och himlen talat lite extra starkt. Något exotiskt med en utsikt som inlandets skogar alltid satt stopp för. Jag stod vid Östergravar och lyssnade på Lasse Winnerbäck och hans kompband. Plattan Daugava hade släppts ett halvår tidigare och jag älskade den. Den irländska flirten i soundet gjorde att Winnerbäcks låtar flög ännu högre i mitt medvetande. Winnerbäck sjöng om en tätort på en slätt som lika gärna skulle ha kunnat vara min egen uppväxtstad på randen till Närkeslätten. Kulten kring Winnerbäck var som vanligt. Så fort han visade sig tjöt fansen längst fram vid staketet men mina ögon drogs mot den där anonyma basisten lite längre bak på scenen. Kanske är det en vuxen mans tanke men så länge jag kan minnas har jag alltid velat bli basist. Planscherna med Lustans Lakejer och Duran Duran på väggarna i pojkrummet satt där allra mest eftersom jag villa vara och se ut som basisterna Peter Bergstrandh och John Taylor.
 
Men där på Gotland var det basisten Jerker Odelholm som var i min blick och jag följde varje rörelse. Så cool och avslappnad med en stil som trollband mig. Jerker och jag som en gång på 80-talet hamnade på samma fest. Han spelade i bandet Athletic Arabs och jag hade precis blivit den stora fotbollstalangen. Mina vänner och jag hade höga uppfönade hockeyfrillor med massor av spray i medan Jerker och bandet var hårda och svarta. Jag minns att vi hånade de där konstiga alternativa Rockmagasinet-grabbarna men jag vet att jag samtidigt var lite avundsjuk på dom. Inte bara för att festens värdinna och gudinna och den alla trånade efter hängde med de svarta och hårda. Utan också för att drömmen sedan länge var att få stå i spotlighten på en scen och lira.
 
Just basistrollen passade mig väldigt bra eftersom det är den rollen som liknar fotbollens defensiva mittfältsroll allra mest. Man syns och hörs inte allra mest men utan den så faller hela lagbygget. Den defensiva mittfältaren är den ansvarstagande vuxne komponenten som håller ordning på de vilda offensiva egoistiska familjemedlemmarna som fiskar efter egna trippar. Sångaren är målskytten som lever i sin egna stjärnbubbla, gitarristen den kreativa yttern eller offensiva mittfältaren som gillar att göra extra saker enbart för publiken. En show off-junkie. Förr var ytterbackar lite som roadies men deras stjärnglans har höjts i och med det som en gång för många år sedan gick över till att kallas moderna offensiva ytterbackar. Målvakten är förstår den perfekta trummisen som sitter ensam längst bak och njuter av ett och annat trumsolo under konserterna. Mittbackarna är egentligen för långa för att överhuvudtaget passa in i ett rockband men de kan väl få peta lite på synthen ute vid scenkanten. Men den defensiva liraren står kvar och håller takten precis som basisten som brukar hånas för att vara för ordningsam och lite av ett bands glädjedödare och tråkfascist. Men vi som har den rollen njuter av kontrollen och den softa coolness som rollen utstrålar.
Det är möjligt att jag överanalyser min livsdröm om att bli den där basisten som Jerker är och som Peter Bergstrandh och John Taylor en gång var. För samtidigt hängde och hänger det ihop med stilen på kläderna och rörelserna på scenen. Aldrig någonsin skulle jag vilja vara Mark King i Level 42 hur skicklig basist han än är. En defensiv mittfältare in disguise. En defensiv kraft med idel alibilöpningar eftersom han hellre vill vara skyttekung. Stillös är han dessutom.
 
Eleganta defensiva mittfältare ger mig samma tillfredställelse som basister. Dom utstrålar intelligens och mognad på planen. Tyvärr har den svenska fotbollsutbildningen under många år inriktat sig på att nedmontera dessa lagbyggare eftersom teknik och offensiv varit fokus med resultat att det råder brist på spelförståelsegeneraler med periskopblick. Även om musiken är mer mångfacetterad så speglar väl Idol- och talangprogrammen samma utveckling mot att alla vill vara sångare och själva stå i fokus. Men pendeln har åtminstone inom fotbollen långsamt börjat slå åt andra hållet på senare år då allt fler insett att utan en stabil grund byggd av ansvartagande basister så tappar även sångaren rösten och yttern sin kreativitet. Deras prestationer ligger i defensivens vagga, basistens rytmiska basgång och de uppoffrande stilikonerna bakom de brinnande tomteblossen i strålkastarljusets sken.
 



27 December 16:17

Vägen är lång...


Foto: Pelle Blohm

"Vägen är lång och jag bara åker med
Det går så fort hit och dit och jag försöker hinna med
Att förstå vad jag gör men det är inte alltid så lätt
På samma gång är jag glad, ledsen, hungrig och mätt
Vägen är lång genom allt och ingenting
Men jag har alltid gillat vägen och att bara åka omkring
Allt ser likadant ut samtidigt som allt är nytt
Fjäll, skog och vatten, en fågel på flykt"

Ellen Sundberg

Det har varit ett märkligt år. Ett år där alla frågetecken äntligen skulle dras ut till ett enda stolt utropstecken.
Hela våren präglades av resor. Genom Europa. Ut i världen.
Jag stortrivdes av att vara på väg. 
Kina, Spanien, Turkiet, Kroatien och flera gånger till Norge.
Med bil, flyg och tåg.
Dessutom resor runt om i Sverige för att se på fotbollsmatcher.
Nya bekantskaper, en annan sida av samma värld jag levt i under många långa år.
Länge gick jag på vatten, trygghet och långsiktighet. Till sist.


Sen kom sommaren. Jag fortsatte åka omkring på vägarna för att då och då mönstra av i någon hamn. Fortfarande med en skön känsla i kroppen. Avslappnad och lugn. 
Men kanske var det någonting som började skava. Ett än så länge ospecifierat skav.
Den 23 augusti drog jag ut en tand. En liten jävel som spökat i flera år. 
Nu bort med det onda. En tand som jobbats med i flera omgångar utan resultat.
Nu blir det åka av. Tänkte jag.

Drygt tre månader senare och fem antibiotikakurer efter varandra kröp jag ur sängen.
Tre månader med infektion i bihålor på grund av dränage mellan mun och bihålor.
Bakterier. Var. Smärta. Värktabletter.
En kropp som långsamt föll mot avgrunden. Trött och orkeslös. 
Energin som pös ut genom porerna. Lusten och viljan som försvann i en drogdimma.
Omprövande av de val jag gjorde ett halvår tidigare. Känslan av svikare.

"Vägen är lång och jag bara åker med
Det går så fort hit och dit och jag försöker hinna med"

Några dagar innan nyårsafton sitter jag nu här igen på den långa vägen.
Jag har avsagt mig uppdrag och försatt mig i otrygghet igen.
Öppen horisont på gott och ont. Vilja och passion för nya projekt.
Fortfarande märkt av infektionen och medicineringen. 
Jag kämpar på för att återfå styrka och kondition.
Kom igen kroppen. 

"Men jag har alltid gillat vägen och att bara åka omkring"

På lördag smäller nyårsraketerna över Örebro Slott igen.
Då står jag där och ser upp i skyn tillsammans med tusentals andra örebroare.
The sky is the limit. Brukar man ju säga. 
Jag kommer stå där med nya mål. Nya tankar. Samma oro. Samma otrygghet.
Nuet. Nästa år. Framtiden.
Vi lever i oroliga tider.
Vägen är lång. Min väg har varit lång. 

Det har varit ett märkligt år. Ett år där alla frågetecken äntligen skulle dras ut till ett enda stolt utropstecken. Nu blev det inte så. Men det kommer alltid nya år så länge man får äran att leva kvar på denna jord.
Jag hoppas att vi ses och hörs ofta under 2017. I vilken skepnad får vi se. 
Livet är stort och oförutsägbart...



20 December 19:06

För er information...

Foto: Pelle Blohm

Från och med den första januari 2017 jobbar jag inte längre som spelaragent för Stars & Friends Scandinavia. Mitt uppdrag var primärt att öppna upp den svenska marknaden. Efter ett års arbete känner jag att jag inte är rätt person för uppdraget och har därför beslutat mig för att hoppa av. 
Valet att sluta är också helt och hållet mitt. 


Vi snackade en period om att jag skulle arbeta vidare inom företaget med rena scouting-uppdrag vilket jag kände passar mig bättre men i slutändan fanns det inget behov för det vilket jag självklart respekterar. Jag vill vara tydlig med att det inte finns några hard feelings eller någon sorts schism mellan mig och Stars & Friends Scandinavia eller den internationella avdelningen. Tvärtom skulle jag rekommendera vilken spelare, scout eller agent som helst att samarbeta med företaget som jag anser jobba väldigt professionellt och omhändertagande. Mina kollegor Andreas Nyhaug, Andreas Ekker, Kevin Ingebrigtsen och Daniel Steinfeldt är alla bra killar som jag gillar och respekterar. Det känns trist att inte få ha kvar den arbetsrelationen men så är livet ibland.  


 

Så från och med den första januari är jag helt öppen för andra uppdrag. Ingenting är i utgångspunkt helt ointressant så om någon går omkring med en tanke att inte vill Pelle det här så tänk om. Om jag vore ni skulle jag inte tveka att ställa frågan åtminstone. Vem vet vad som sker?
Jag har genom åren arbetat mest med kommunikation av olika slag. Skriva och tala och fotografera. Jag är bra på det.  Jag är analytisk och reflekterande, jag levererar i tid och jag kommer i tid, är lojal, arbetar hårt och är en mycket social kompetent medarbetare. Och fotboll kan jag förstås, det vet ni ju. Bortsett från det så är jag alltid nyfiken på att lära mig nya saker och utmana mig själv. 

 

 

 




13 December 21:17

Döden och dimman med tomma ögon


Foto: Pelle Blohm

Jag parkerade bilen vid hyrbilsfirman fem minuter innan midnatt. Hann med minsta marginal lämna in nycklarna i den där lilla nattluckan på bensinstationen vägg i vägg med hyrbilsfirman.
Tjejen innanför luckan skrattade och sa att där hade du tur. Å vad kunde jag göra mer än att hålla med.

 
     Det regnade svagt och luften var rätt varm men fuktig, vinden slog i vägskyltar och löv och skräp virvlade omkring på gatorna. Några cyklister kom stånkande i motvind på väg mot sydväst men annars låg staden tyst och ensam. Jag gick Drottninggatan fram i en öde mellansvensk småstad och började plötsligt tänka på "the american frontier." Jag tänkte på John Dunbar i filmen "Dansar med vargar." När han anländer till det sista fortet, den sista posteringen innan vildmarken. Dunbar möter befälhavaren som är på väg att bryta ihop och beter sig allmänt lustigt. Han säger ungefär: Medan urinen rinner genom byxorna och ner på golvet i en liten pöl. "Jag har pissat på mig och det finns absolut ingenting som jag kan göra åt det." Därefter tar han upp pistolen och skjuter huvudet av sig...
 
     I mitt huvud finns det en sorts njutning i till synes övergivna stadskärnor där det ser ut som människorna nyss flytt och lämnat allt precis som det va när hotet kom. Den där njutningen av tystnaden har förföljt mig genom livet och det finns nått poetiskt och skrämmande över det. Lite som själva tanken på döden. Men även förtröstansfullt och lockande för att man kan börja bygga på nått nytt. Jag stängde ofta in mig på toaletten när jag var liten, den lilla där jag satt och läste serietidningar. Eller också släckte jag ljuset och satt där i mörkret och funderade på... ...ja jag vet inte men jag satt där ensam i mörkret och tystnaden.
 
     I Göran Tunströms bok "Under Tiden" citerar han den kinesiske poeten Gu Cheng.
"Jag såg en vit vägg och ur väggen kom en dimma med tomma ögon och jag såg döden och kunde efteråt inte, som de andra barnen omkring mig, leka och ha roligt, jag blev iakttagen av döden och tiden, dessa två samarbetande brottslingar."
 
     Jag var tvungen att bli vuxen fort. Den där dimman med tomma ögon fanns i mitt hem. Jag kunde inte heller leka och ha roligt. Sedan kom fotbollen och jag blev a-lagsspelare som 16-åring och mina vänner blev två till fem år äldre än mig. Livet blev allvarligt fort och jag vet fortfarande inte riktigt vad det gjorde med mig. Tog ett tidigt farväl av min uppväxt och lämnade den åt sitt öde. Kanske är det anledningen till att
jag nu som dryga 45 år blivit så nostalgisk och nyfiken på det som hände då. Jag var ju aldrig med hela vägen. När jag var äldre tonåring gick jag ofta av flera busshållplatser innan den jag skulle gå av på när jag skulle hem från någonting jag varit på. Eller också cyklade jag långa omvägar. Freestylen var alltid på och jag älskade att gå på västers gångbanor i höstmörker och lyssna på låtar om olycklig kärlek. Vilket var ett tillstånd jag lätt kunde känna in av egen erfarenhet.

Men jag var ingen övergiven tonåring, jag var inte fysiskt ensam utan hade många vänner. Däremot har jag alltid varit ensam med mina tankar och är det fortfarande. Det är något outsagt som lever sitt liv därinne. Jag antar att man kan kalla det för fantasi eller kreativitet, kanske dårskap. Men jag vet inte. Det surrar och skaver ibland. Men jag älskar verkligen att komma hem från jobb mitt i natten då Örebro sover. Att stå och se ut över Rudbecksgatan i ljussken och regn. Att se Krämarens höghus med sina mörkblå fasader stå och vaka över oss i city. Där jag numer bor efter tio år i villaidyllen. Jag tänkte på en vän när jag gick upp för trapporna hemma. Han har tipsat mig om två dystopiförfattare som jag borde läsa. Thomas Bernard och Pessoa. För att jag går igång på dystopier och svärta. Men jag vet inte. Kanske borde man läsa något lite gladare...
 
 



7 December 12:29

Sånger ifrån depressionens bottenvåning


Foto: Pelle Blohm

Det var i slutet av en av de där perioderna då jag uppgiven suttit och funderat över framtiden. Den före detta fotbollspelaren som försöker forma sitt nya liv men som trött och besviken vandrat in i ständiga dead ends. Det var inte synd om mig men jag var ledsen och besviken på mig själv för att jag inte lyckades ta tag i mig själv. Hade så lätt för att leta upp den sorgsnaste musiken och de svartaste existentiella grubblerierna i litteraturen bara för att möta upp stämningen inom mig. Det var en sorts taktik. Att möta upp svärtan med svärta. Ibland gick det snabbt över.


Nu var jag också på gång igen. Satt med lite glögg i handen och läste DN när hon jag bor med kom förbi och satte sig bredvid mig i soffan. Plötsligt hörde jag en orolig suck och jag kände två ögon som gick rätt igenom tidningen och brände mig. Jag såg upp och mötte hennes blick som scannade av mina ansiktsuttryck.
-Vadå? Sa jag.
-Va är det här?
Hon tittade på en utskriven artikel som låg på bordet vid sidan av mitt klassiska italienska anteckningsblock.
-”Sånger från depressionens bottenvåning” läste hon högt med skeptiskt höjda ögonbryn.
Tidigare under kvällen hade hon kommenterat hur mörk jag var under mina ögon, hur trött och sliten jag låtit hela dagen, ja hela jag verkade utstråla någon sorts parkbänkslook. Samma omdömen fick jag av mina lunchbuddys på stamhaket.
-Direkt från sängen? Sa han som driver stället. Då var klockan två på eftermiddagen.
-Fy fan va sliten du ser ut! Sa grabbarna.
 
 
Jag antar att min person inte var till sin fulla fördel denna måndag i slutet av november. Men jag lugnade min sambo med att det inte lurade en mental kollaps bakom hörnet. Visserligen brukar jag trampa i de där små fula hålen då och då men den här gången behövde hon inte vara bekymrad. Jag hade bara printat ut en gammal artikel om Townes Van Zandt från Svenska Dagbladet. Rubriken var just: ”Sånger från depressionens bottenvåning.” Såg den starka dokumentären ”Be here to love me” för ett par dagar sedan och blev intresserad av denne Townes. Har aldrig lyssnat på hans musik men litar på Steve Earle när han säger att Van Zandt är ”The best songwriter in the whole world” med tilläget ”And I´ll stand on Bob Dylans coffee table in my cowboy boots and say that.”
 
Townes musik är skapad genom att leva livet i djup nedstämdhet, som grov alkoholist och missbrukare av annat stoff och nedbrytande preparat. Han påstås själv ha sagt så här om sitt liv: ”Jag föreställer mig att det finns himmel, helvete, skärselden och bluesen. Jag har alltid varit i bluesen och sträckt mig upp efter helvetet.” Hans självdestruktivitet var stark, så påstås även hans låtar vara. Van Zandt huserade inom den amerikanska folk- och countrymusikens tradition och fick kultstatus men nådde aldrig de stora framgångar som andra artister som spelat in hans låtar, som Emmylou Harris och Willie Nelson. Steve Earle älskade denne man som dog 1997, endast 52 år gammal. Å älskar Steve Townes musiken då kommer även jag göra det. 

En kort text om livet och döden!

Numer lyssnar jag ständigt på Townes Van Zandt. En klar favorit i höstmörkret. Steve Earle hade rätt.
Texten här ovan är en i en samling texter som jag funderar på att ge ut i bokform. Korta filosoferande texter av en före detting som fortfarande söker sin plats i tillvaron.
Skriv gärna något om vad ni tycker om texten. Det kan nog komma fler här snart.
Om nu någon fortfarande läser denna blogg...

 



28 November 23:34

Ett slag för den kreativa stadspromenaden


Foto: Pelle Blohm

I veckan såg jag en sådan där igen. I trikåer och ryggsäck komma joggande utmed Kungsgatan i lunchtid.
 Jag kom att tänka på en gammal lagkamrat som lägger ut bilder på sig själv när han sprungit femton mil på femtio minuter mellan två möten på sin arbetsresa till Landskrona. Det är ambitiöst och vill man det och mår bra av det så vem är jag att ha synpunkter på det. Men i och med att jag själv numer har ryggsäck runt midjan, och på grund av sjukdom inte kunnat träna sedan trettioåriga kriget, så har jag börjat fundera mycket på stillsamma promenader. 
Jag tror att väldigt många försöker springa ifrån sina liv istället för att promenera i takt med de samma. Så låt mig slå ett slag för promenaden. Framför allt promenader i stadsmiljöer.
 

Av en händelse råkade jag fiska upp en gammal DN-artikel från 2013 som jag haft sparad hemma och som förstås handlar om ”promenaden” ur ett historiskt perspektiv. Och hur man kan använda den idag tillsammans med tekniken. Artikeln menar att promenaden har sitt ursprung runt romantiken vid sekelskiftet 1800-tal. 
 

Då handlade det om att uppleva naturen. Vattenfall, vildmark och bergsvyer. Den franske filosofen Rousseau tog promenaden in i staden. Och det är denna promenad som är min promenad. 
 

”Den melankoliska långsamma ensamma flanören mitt ibland människomyllret som månar om sin outsiderposition i sin nyttobefriade karaktär. En iakttagare som går för att skriva och färdas i drömmarnas värld.” 
 

Under 1950-talet växte en vänsterradikal vandringsrörelse fram som protesterade mot: ”Den modernistiska stadsplaneringens utslätade miljöer” Här börjar konsten och litteraturen kopplas ihop med promenaden. Ett begrepp kallat psykogeografi myntades. Enligt artikeln. Ett flanörliknande kringdrivande men med målet att samla upplevelser, stämningar och berättelser kopplade till platsen.
 

Så istället för att jaga meningslösa pokemonmonster kan man i vår tid istället göra historiska resor via appar med ljud och bild. Vilket funnits på flera håll i många år. Stå på Järntorget och lyssna på bergsmännen när dom gör upp affärer, hör på livet runt Hamnplan under 1800-talet. 
 

Berättelser som dokumenterar och kommunicerar platsens historia. Med interaktiva moment som ökar närvaron och engagemanget. Det är dags att byta ut löpningen mot kreativa promenader.


Publicerad i NA!



Pelle Blohm


Pelle Blohm

Frilansskribent om fotboll, kultur och allt däremellan. Nuvarande uppdragsgivare är Nerikes Allehanda och HKM Media. Bloggar som synes, fotograferar rätt mycket och föreläser ibland. Fotbollsagent för Stars & Friends Scandinavia och har konsultuppdrag för Gothia Cup China. I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg