Så dök dom då upp till sist. Det har varit en lång väntan eftersom planen var att släppa "Blohm står när dom andra faller" redan i slutet av maj. Men av olika anledningar blev det inte så utan nu står jag här nästan mitt i juli där semestrarna tagit över landet och gläds över de 2000 böcker som trycktes in i mitt kontor i lägenheten hemma i Örebro. Jag får erkänna att jag är stolt och glad över att ha genomfört det här projektet som på allvar drogs igång någonstans mellan jul- och nyårsafton 2016. Flera personer har varit involverade på olika sätt annars hade det inte gått förstås. Men den mest drivande har av förklarliga skäl varit jag själv. Så nu klappar jag mig själv på axeln, tar ett glas vin, och kör igång nästa steg i processen.

För man ska komma ihåg att ge ut sin bok på eget förlag är ingen lek. Först ska man skriva boken vilket kräver massor av omskrivningar och förändringar innan den slutgiltiga versionen ligger där. Sen skulle jag välja fotografier och jaga fram tillstånd från fotografer och tidningar för att få använda dessa. Precis som med vissa textcitat som jag använder i boken. Formgivning och tryck-pdf:er fick jag ta hjälp av musikern och formgivaren Olle Unenge och Henrik Johansson på Molnfabriken. Sen har förstås Jonas Jernberg på Creaprint varit spindeln i allt som handlat om tryck, papper och transport. Från och med i morgon måste jag ta mig an distributionen, säljavdelningen och marknadsföringen. Vilket även det kommer att bli ett hårt jobb för att nå ut till läsare som förhoppningsvis vill inhandla ett eller ett par exemplar av boken. Det är upp till mig nu att vara kreativ och hitta vägarna ut i landet. Virituella eller mer handfasta grepp spelar ingen roll. Om någon skulle läsa detta så skulle jag bli mycket glad om ni kan kan vara mina megafoner ut i landet.  


Ett enormt stort tack även till alla Bokänglar som gjorde projektet möjligt! Ni finns alla med inne i boken med ett speciellt tack från mig om vi andra som varit inne i bokprojektet.
 

Nu är i alla fall "Blohm står när dom andra faller" hemma hos mig. Ett stort tack till Jonas Jernberg och Göran Sköldfelt för bärhjälp i förmiddags! 
Uppskattas verkligen! Vill ni som läser det här beställa boken så gör ni det på denna sida så länge. Längre fram kommer ni hitta den på Adlibris, Bokus och hos de bokhandlare väljer att köpa in boken. Om ni efterfrågar den tar dom kanske in den? Jag måste bara registrera mig på lite olika ställen för att bokhandlare ska hitta och acceptera mig som en seriös försäljare. Kolla även med biblioteken. Fråga efter boken så köper dom kanske in den. Jag vet att Örebro Stadsbibliotek har beställt några ex i alla fall.  

För någon vecka sedan var jag gäst i den nystartade "Skicka vidare podden" som de två ÖSK-spelarna Patrik Haginge och Michael Almebäck har startat.
Så här skrev duon själva om programmet när det släpptes:

"Avsnitt två med Pelle Blohm finns nu ute! Vi pratar mental ohälsa, karriärbyten och mycket mer! 
Grymt avsnitt!"

Lyssna gärna!
"Skicka vidare podden"

Det mesta har handlat om min kommande bok sedan det senaste inlägget som deklarerade att finansieringen var i hamn. Det var den också men det har varit lite arbete med att få alla bokänglar att betala vilket till stora delar får läggas på mig. Jag har inte varit helt pedagogisk och var inte förbered på det tryck som skulle uppstå under några få dagar. Fortfarande är det några bokänglar som jag inte nått men projektet är ändå igång i alla fall. Men nu över till någonting annat.

Igår var jag med i Örebropratarna. En idé tagen rakt av ifrån Sommarpratarna i P1. Fast med lokal förankring förstås. En dryg timma där jag läser/pratar mig igenom åtta radioanpassade kapitel ur den kommande boken. Det var kul och gick bättre än jag trodde att läsa igenom alla kapitel. Dessutom åtta egenvalda låtar som jag noggrannt pekat ut för att passa in i snacket. Ett grymt program om jag får säga det själv. Det är okej att jag säger så va.
Mitt nya jag. Att ta mer plats.

Här under lägger jag länken till programmet som ni kan gå in och lyssna på när ni vill. När ni lagar mat, tränar, promenerar, åker bil eller något annat. Har ni några synpunkter eller funderingar efter att ni har lyssnat så skriv till mig. Vore intressant med era reaktioner.
Enjoy!


ÖREBROPRATARNA: 
"Om sökande, identitet och tillhörighet. Om Markbacken. Kompisarna och fotbollen. Och en buss som på väg från en hållplats till en annan passerar ett helt liv.
Pelle Blohm berättar om drömmarna, frågorna och vardagen, från då till nu.
Musiken som spelas är: 
Vägen är lång-Ellen Sundberg 
Sent en lördagkväll-The Hellacopters 
The Dreamer-The Tallest Man On Earth 
80:s-Henric De La Cour 
This Road-Ane Brun/Lars Bygden 
Pancho & Lefty-Emmylou Harris 
Nothing Last Forever-Echo And The Bunnymen 
Long way home-Tom Waits

Det är en fantastisk fredag idag. Min bok med arbetsnamnet "Blohm står när de andra faller" är nu tack vare er alla som förbokat ett eller flera exemplar nu finansierad. Tack så oerhört mycket! På tre dagar fick jag ihop de 217 beställningarna som behövdes och jag räknar fortfarande. Känns lite overkligt faktiskt. Jag kommer nu utöka boksupporter-projektet till 230 stycken exklusiva exemplar med personlig dedikering, numrering och inbjudan till boksläpp eftersom jag märker att det trillar in beställningar fortfarande. Tipsa gärna era vänner och bekanta om det. För sen stänger den butiken. 

Därefter kan förstås alla köpa från den totala upplagan som finansierats via crowdfunding-projektet. Den upplagan blir 2000 böcker. Där finns ni alla boksupportrar med namn som ett bevis på att det var ni som gjorde det. Alltså förutom era egna exemplar med signatur och numrering. Kärlek big time!

Boken är skriven men nu börjar processen att göra boken. Papper ska beställas, boken ska formgivas och redigeras ytterligare en gång och jag ska leta ut bilder som ska in i boken. Jag vet inte exakt hur lång tid detta tar eftersom inte allt är mina egna händer. Men jag kommer ge regelbunden information på mina sociala medier.

Som sagt. Det är en fantastisk fredag!
Sìochaìn Agus Gra
Pelle

Jag kommer dessutom börja ta kontakt med alla om var och hur man betalar boken. Förutom den informationen som ni får här. Om det ska gå på företag så kan jag fakturera.
Annars kan ni betala via mitt bankgiro:
Shane Media & Kommunikation AB
Pelle Blohm
Bankgiro: 5588-4530
Pris: 259:- plus frakt 60:-
Ni som kommer på boksläppet kan ju hämta boken där om ni vill. Tyvärr inget datum spikat än.
OBS: Va noga med att skriva namn och adress på betalningarna!
Lite annan fakta går att läsa här. 


 



 

Det har varit en lång, lång väg innan det slutligen blev ett faktum. Min bok, min typ av självbiografi, är klar och redo. Nu ska jag bara få till finansieringen också. Efter många om och men så kommer jag ge mig på ett "crowdfunding" projekt som kallas för Bokängel. Ett bra test för ett se hur intresset är där ute i stugorna.
Under veckan som kommer är det meningen att allt ska vara klart för er som skulle vilja förhandsboka ett eller flera exemplar och samtidigt hjälpa mig att få min berättelse utgiven. Håll ögonen öppna så kommer mer information inom kort!

Så länge kan ni läsa två texter om boken från ett par av mina testläsare. Två journalister med olika ingångar till berättelsen.

" Pelle Blohms skildring utvecklas till ett slags litterär roadmovie från bluesblå till noir, en karriärodyssé  i världens populäraste sport med många reflekterande och kronologibrytande avstickare in i det egna jaget, litteraturen, musiken och geografin. Vid ratten en rotlös och rastlös sökare. En känslig, lite skygg ung man mån om sin integritet under den bollvinnande mittfältskrigarens ruffa och tuffa yta. Med en alldeles egen berättarröst som han skrivit sig till.

Ibland med lite bitter beska och otrygg när allt har gått i stå, ömsint mot kompisar och familj, sårad, rädd och rasande inombords vid konflikter med auktoritära tränare – ibland lyrisk under karriärens konjunkturuppgångar då fotbollen flyter på.
Det går inte att komma förbi en jämförelse med storsäljaren Jag är Zlatan Ibrahimovic : min historia.  Den känns inte helt  autentisk och alltigenom trovärdig. David Lagercrantz har gjort ett bra jobb, men Zlatans röst hörs inte riktigt.

Blohms skildring däremot har det självupplevdas omisskännliga autenticitet. Han tar oss på ett självklart sätt in i karriärens alla omklädningsrum och ut på plan, genom framgångar och motgångar, klubbyten, perioder av sviktande självkänsla, karriärgrubbel och identitetssökande både på och utanför planen. Fotbollslivet pendlar mellan himmel och helvete:  kamratskapet, konkurrensen, antipatierna och uppgörelser med auktoritära ledare och tränare, utslagningen och utmobbningar, flyt, oflyt och skador…
Han skonar vare sig själv eller de människor han möter inom fotbollen. Hårda ord och tuffa omdömen ibland men väl underbyggda.

Blohm har arbetat hårt med formen. Lite åbäkig ibland men å andra sidan är den ju ett uttryck för hans förkärlek för att filosofera och reflektera. Det krävs frihet i formen när en fotbollens stäppvarg söker sin sanna identitet i en värld av fotbollar och gräsrektanglar där konkurrensen är mördande och flockarna växlar med silly seasons brunstperioder.
 

”Det finns ingen verklighet utom den som ryms inom oss. Det är därför som många människor lever ett så overkligt liv. De tar de yttre bilderna för verklighet och tillåter aldrig den inre världen att göra sig gällande.”
 

Så lyder en nyckelpassage i Hermann Hesses kultroman Stäppvargen. Den finns som en klangbotten i Pelle Blohms bok. Han har verkligen tagit fasta på Hesses existentiella utsaga. Det visar han i Blohm står när de andra faller… där vi möter både den unge forwarditen och den mogne författaren som har släppt fram sin begåvning och livserfarenhet. Det känns som han hittat hem. Jag har aldrig läst en så övertygande fotbollsskildring."

Dixie Ericson, frilansjournalist och tidigare kulturchef på NA-Nerikes Allehanda.

"Pelle Blohms nya självbiografi är en av de starkaste och mest insiktsfulla böcker jag någonsin har läst. Oavsett om han skriver om sin uppväxt, sitt fotbollsspelande eller sin egen person så är han brutalt ärlig rakt igenom. Han lyfter locket på ett arbetsliv många hade önskat sig men som är inte alls lika vacker när man får komma det nära. Bara de absolut starkaste kan blotta sina rädslor och brister på det här sättet.

Pelles berättelse är på många sätt unik men det ger också en inblick i de svenska fotbolls- och mediakulturerna då och nu. Han belyser problematiken med hur vi handskas med begåvade människor som inte passar in i normen men som likaväl har väldigt mycket att erbjuda, på och utanför planen. I en tid där alla pratar om pengar, kändisskap och Kina så borde den här boken vara obligatorisk läsning för alla.
Och inte bara inom fotbollen.

Philip O’Connor, Stockholm. Frilansjournalist på Reuters och sitt egna företag Eblana Communication

 

Alltid lika härligt när man springer in i en roman som direkt efter några sidor sätter sig stenhårt i bröstet. På ett personligt plan i detta fall inte så överraskande eftersom de irländska miljöerna är välbekanta och igenkänningen stor. Ett familjedrama som styr ut från västra Irland och ut i världen för att komma tillbaka till familjens uppväxthus för en slutlig uppgörelse. En fantastisk översättning med ett sprudlande språk som får mig att inte vilja lägga ifrån mig boken ens när ögonen sakta sänker sig ner över pupillen.

Rosaleen Madigan har inte varit en omtyckt mamma. Hennes fyra barn har alla gett sig ut i livet med olika sår i själen och ingen större vilja att komma tiillbaka. Förutom Constance som hållit sig på hemmaplan med allt vad det inneburit. Vi får följa barnen i deras utveckling till vuxna individer via nedslag i dertas liv. Dan, Emmet, Hanna och Constance. New York, Mali, Dublin och västra Irland.

När mamma Rosaleen plötsligt annonserar att hon tänker sälja barndomshemmet och önskar att alla barnen kommer hem för att fira en sista jul i huset reser de alla motvilligt tillbaka. De har inte setts på många år och i huset väcks minnen till liv, minnet som rör om deras inre och får konflikter att spinna igång. Det är jobbigt, tragiskt och roligt. Mamma Rosaleen vill inget annat än att bli älskad av sina barn som hon i sin tur älskar men har så svårt att visa det. Barnen som jagat sina egna identiteter i en spegelbild av sin mor har så svårt att se någonting gott hos henne. Men kanske, kanske kan de närma sig varandra under den eventuellt sista julen i huset.  

Så var det över till sist. 50-års firandet som blev en aning vildare än jag hade räknat med. En torsdag med vänner i Stockholm, en vilodag på fredagen den 10:e som var dagen jag fyllde, och sedan en middag och fest i Örebro med lokala förmågor. Massor av presenter, mat, drycker, allsång och dans på bordet... Ja, ni läste rätt, dans på bordet! Av mig. Nu kan jag vila upp mig till 60. Så länge vill jag tacka alla som på olika sätt firat min dag. Ni blev till sist väldigt många.  

Vi är just nu många som klättrar över det där sifferstaketet som 50 år står för. På bilden ovan är det min gamla lagkamrat i IFK Norrköping, Niclas Kindvall som firas i en lokal i Stockholm precis en vecka efter mig. Så säger man väl kanske alltid men det är surrealistiskt att läsa siffran när kroppen och hjärnan inte alls synkroniserar med siffran. Men det är ju just också bara en siffra säger folk. Och visst är det det, men betyder också att man gått över till det som några vänner lite skämtsamt kallar för dö-sidan. Rått men sant, folk runtomkring än kommer rent statistiskt börja att dö om man inte själv är först ut i skaran. Det har redan börjat och kommer enbart eskalera. Det är då man får kasta fram de så sanna men lika gamla och utslitna flosklerna: "Lev idag, i morgon kan det vara för sent." "Carpe Diem" "Man bör leva varje dag som att det är den sista" De är alla sanna men inte lika lätta att genomföra.

Nu när det gått två veckor sedan mitt eget firande känns det skönt att släppa det för visst har dagen hängt lite ovanför mig och stressat psyket en aning. Nu kan jag börja fokusera på mitt nybygge till arbetsvardag. En nog så tuff, snårig, svårighet. Jag har ett litet gäng trådar ner i hatten som jag drar i, i bästa fall hoppar det upp lite skoj ur den framöver. Tidigare har jag alltid haft en frilanstillvaro med en relativt stabil grund att stå på. Nu är frilanstillvaron verkligen fri och aningen rotlös. 

Några grejer kommer dyka upp här inom kort. Jag återkommer med det. Det ska bli kul att se reaktionerna på det. Fram till dess nöjer jag mig med detta. Två vuxna män på ett svartvitt fotografi som precis tagit steget över till dö-sidan... 

Januari närmar sig sitt slut och jag står ute i stormen och knackar på dörren. Väntar på att komma in i värmen.
Det låter en aning dramatiskt men det är lite så det känns när man valt att riva ner den plattform man stått på för att börja bygga på någonting nytt igen. För det är inte första gången. Självvalt eller inte. Det har hänt mig tidigare.
Det är bara att kavla upp ärmarna och visa att man finns. Och dessutom jaga bort min jante och största kritiker på axeln.

I femton år har jag jobbat med kommunikation i olika varianter. Det är något som jag är bra på. TV, radio, tidningar, böcker, talare, samtalare, mentor och på senare år fotografi. Jag vill påstå att jag är kreativ och analytisk. Får jag ett uppdrag som känns rätt så genomför jag det. Är det någonting jag inte kan så vill jag lära mig det. Det är lätt att ha med mig att göra. Är social och kan navigera ihop med de flesta människor som är ärliga och i sammanhang som ger rätt förutsättningar för ett bra samarbete. Det ni ser och hör är den jag är. Även om jag har en stark integritet är jag inte rädd för att öppna mig och delge det jag har utan att spela spel i möten med andra.

Bredden är min styrka, erfarenhet är min styrka, nyfikenheten är min styrka, prestigelösheten är min styrka, mod är min styrka, lojalitet är min styrka och tro det eller ej men ödmjukhet och självförtroende är även det min styrka. Att jobba med mig innebär att man får en person som aldrig vill lämna ifrån sig ett hafsverk eller någonting jag inte kan stå för. Känner jag att jag inte mäktar med uppdraget så tackar jag hellre nej. Även om målet är att säga ja så ofta som möjligt så kan ett nej ibland vara det bästa för båda parter.

Som sagt, kommunikation i alla dess former kan jag och det fortsätter jag gärna med. Men jag stänger inga dörrar för andra uppdrag som jag just nu kanske inte har en aning om. Ni får gärna överraska mig. Det finns säkert dom som tror annat men jag är inte rädd för att ta i och jobba med kroppen även om knoppen är den jag använt mest genom åren. Åtminstone efter fotbollskarriären.
​Livet är för kort för att begränsa sig och även om tydlighet oftast är en styrka så måste det finnas lite rum för överraskningar och bus. 

Wow. Time flies. Nyår har passerats, precis som trettondagsafton, och nu är det business as usual i landet Sverige. Där besvikelsen över den svaga utdelningen av röda dagar fortfarande sänker arbetskraftens tunga axlar. Men tyvärr, det är dags att spotta i de klassiska gamla händerna och börja röra på dököttet och hjärnans mat och alkoholmarinerade hölje. 

Själv tillbringade jag stora delar av ledigheten, den del som inte gick till släktmiddagar och restauranghäng, med att försöka bringa ordning i och skriva om mitt självbiografiska bokprojekt. Ytterligare en gång men nu med mer koncentration och mål att få en enhet av allting. Det som tidigare varit väldigt spretigt är nu något mindre spretigt, ja vissa delar till och med en stabil enhet med röd tråd. 
Jag har fortsatt gräva i gamla minnen och försökt förstå mig på mig själv utifrån dessa minnen av en pojke som sedemera blev man. Är det samma person? Rent fysiskt obevekligen ja. Men mentalt? Skrivit har jag i alla fall, dag och natt.

Jag har många gånger ropat nu är den här, boken som jag skrivit på. Sen har det inte blivit något, av olika anledningar. Därför bör jag vara försiktig med att skriva något innan det är klart. Vad som är sant nu är att jag återigen skickat ut texten till några förlag, jag har skickat den till några testläsare och till min textmentor. Nu avvaktar jag synpunkter.
Vad som däremot är klart är att det faktiskt är en sammanhängande självbiografisk text där jag i vissa hänseenden är brutalt ärlig och utlämnande. Skulle jag återigen få nekande svar av förlagen och kreativa utvecklingsbara synpunkter av testläsarna så finns en redan klar plan på självutgivning med crowdfounding som inslag. Om det får jag återkomma. Just nu är vi här.  

Foto: Pelle Blohm

Solen var på väg ner bakom Visbys ringmur. Det var en sådan där magisk gotländsk sommarkväll som man bara kan uppleva just där. En klyscha kanske men för en inlandskille som jag har alltid närheten till havet och himlen talat lite extra starkt. Något exotiskt med en utsikt som inlandets skogar alltid satt stopp för. Jag stod vid Östergravar och lyssnade på Lasse Winnerbäck och hans kompband. Plattan Daugava hade släppts ett halvår tidigare och jag älskade den. Den irländska flirten i soundet gjorde att Winnerbäcks låtar flög ännu högre i mitt medvetande. Winnerbäck sjöng om en tätort på en slätt som lika gärna skulle ha kunnat vara min egen uppväxtstad på randen till Närkeslätten. Kulten kring Winnerbäck var som vanligt. Så fort han visade sig tjöt fansen längst fram vid staketet men mina ögon drogs mot den där anonyma basisten lite längre bak på scenen. Kanske är det en vuxen mans tanke men så länge jag kan minnas har jag alltid velat bli basist. Planscherna med Lustans Lakejer och Duran Duran på väggarna i pojkrummet satt där allra mest eftersom jag villa vara och se ut som basisterna Peter Bergstrandh och John Taylor.
 
Men där på Gotland var det basisten Jerker Odelholm som var i min blick och jag följde varje rörelse. Så cool och avslappnad med en stil som trollband mig. Jerker och jag som en gång på 80-talet hamnade på samma fest. Han spelade i bandet Athletic Arabs och jag hade precis blivit den stora fotbollstalangen. Mina vänner och jag hade höga uppfönade hockeyfrillor med massor av spray i medan Jerker och bandet var hårda och svarta. Jag minns att vi hånade de där konstiga alternativa Rockmagasinet-grabbarna men jag vet att jag samtidigt var lite avundsjuk på dom. Inte bara för att festens värdinna och gudinna och den alla trånade efter hängde med de svarta och hårda. Utan också för att drömmen sedan länge var att få stå i spotlighten på en scen och lira.
 
Just basistrollen passade mig väldigt bra eftersom det är den rollen som liknar fotbollens defensiva mittfältsroll allra mest. Man syns och hörs inte allra mest men utan den så faller hela lagbygget. Den defensiva mittfältaren är den ansvarstagande vuxne komponenten som håller ordning på de vilda offensiva egoistiska familjemedlemmarna som fiskar efter egna trippar. Sångaren är målskytten som lever i sin egna stjärnbubbla, gitarristen den kreativa yttern eller offensiva mittfältaren som gillar att göra extra saker enbart för publiken. En show off-junkie. Förr var ytterbackar lite som roadies men deras stjärnglans har höjts i och med det som en gång för många år sedan gick över till att kallas moderna offensiva ytterbackar. Målvakten är förstår den perfekta trummisen som sitter ensam längst bak och njuter av ett och annat trumsolo under konserterna. Mittbackarna är egentligen för långa för att överhuvudtaget passa in i ett rockband men de kan väl få peta lite på synthen ute vid scenkanten. Men den defensiva liraren står kvar och håller takten precis som basisten som brukar hånas för att vara för ordningsam och lite av ett bands glädjedödare och tråkfascist. Men vi som har den rollen njuter av kontrollen och den softa coolness som rollen utstrålar.
Det är möjligt att jag överanalyser min livsdröm om att bli den där basisten som Jerker är och som Peter Bergstrandh och John Taylor en gång var. För samtidigt hängde och hänger det ihop med stilen på kläderna och rörelserna på scenen. Aldrig någonsin skulle jag vilja vara Mark King i Level 42 hur skicklig basist han än är. En defensiv mittfältare in disguise. En defensiv kraft med idel alibilöpningar eftersom han hellre vill vara skyttekung. Stillös är han dessutom.
 
Eleganta defensiva mittfältare ger mig samma tillfredställelse som basister. Dom utstrålar intelligens och mognad på planen. Tyvärr har den svenska fotbollsutbildningen under många år inriktat sig på att nedmontera dessa lagbyggare eftersom teknik och offensiv varit fokus med resultat att det råder brist på spelförståelsegeneraler med periskopblick. Även om musiken är mer mångfacetterad så speglar väl Idol- och talangprogrammen samma utveckling mot att alla vill vara sångare och själva stå i fokus. Men pendeln har åtminstone inom fotbollen långsamt börjat slå åt andra hållet på senare år då allt fler insett att utan en stabil grund byggd av ansvartagande basister så tappar även sångaren rösten och yttern sin kreativitet. Deras prestationer ligger i defensivens vagga, basistens rytmiska basgång och de uppoffrande stilikonerna bakom de brinnande tomteblossen i strålkastarljusets sken.