header
header
header
header
header
13 Juni 18:34

Tre dygn i Dalian, Kina



I torsdags förra veckan drog jag iväg från Sverige mot Kina och min gamla fotbollsstad Dalian i nordöstra delen av landet inte långt från Nordkorea. Inbjuden för att delta i fem stycken evenemang i anslutning till fem olika shopping malls ute i den så kallade development zone som precis som namnet antyder utvecklats något helt otroligt mycket sedan jag var där första gången 1996. Då fanns det knappt någonting mer än skitiga industrier därute men nu... Galet.

Tre dygn av uppträdanden på scen tillsammans med ett par gamla lagkamrater, min gamla tränare och en känd fotbollskommentator. Seriösa diskussioner om VM-fotbollen, kinesisk fotboll i stort men  ungdomsfotbollen i synnerhet. Mitt blygsamma budskap till Dalianfotbollen är att sluta kasta bort pengar på halvtaskiga europeer och sydamerikaner, satsa pengar på fotbollsutbildning till de unga och lägg några tunga pengapåsar på ett par stjärnor som pga marknadsföring behövs. Men det ska va lirare som ger något tillbaka, inte de som enbart är där för att hämta pengarna.
På kvällarna var det middagar och lite dricka tillsammans med folk som kom och gick och det var trevligt även om jag är lite "Lost in Translation" vid bordet då väldigt få fortfarande kan prata engelska. Tur då att jag har min fina vän och gamla tolk, Liu Rentie, som översätter hela tiden både på kvällarna och från scenen på dagarna där det inte enbartt var allvar utan en hel del flamsande, där jag fick skämma ut mig genom att lära mig kinesiska på scenen med den följden att alla garvade läpparna av sig, med avslutande lotterier där priserna var fotbollar och matchtröjor.


Jag lever lite i en bubbla dessa dagar när jag är tillbaka, detta var tredje gången, åker runt som en mindre superstjärna med privatchaffis eller i en mindre buss tillsammans med de andra. Säkerhetsvakter när man kommer fram, folk som visar vart jag ska runt benen hela tiden där vi slussas igenom folket till väntande "loge" med frukt, dricka, godsaker, mat, kaffe. Sedan ut på scenen och showa och sen skriva autografer för att bli knuffad in i bussen igen och åka till nästa ställe. Lite som en schlagersångare på köpcentrumturné. Där börjar det om igen och visst är det en egoboost att så många fortfarande har en så stark bild av än efter 22 år. Äldre, de i min ålder, något yngre och ungdomar som säkert fått höra av de äldre. Som när jag satt och fikade en dag, en våning upp på det femstjärniga japanska hotellet Furama där jag bodde, och två grabbar i 11-12-årsåldern smög fram med utprintade foton på mig från mitt första besök 2006 och ville ha autografer. Så ödmjuka, med en trevande men full förståelig engelska, frågade de om jag ville skriva signaturen på korten. Det var fint och gjorde mig glad. 

Det är upplevelser som den här som tar än genom den mörka vintern när vi väl når fram dit igen. Ljusa bilder av gammal vänskap som står sig stark genom åren. Ni som följer mig, som läser det jag skriver, ni vet att jag har ett kluvet förhållande till min fotbollskarriär. Men efter en sådan här resa så inser jag fotbollens kraft och betydelse för många människor över hela världen. Det är ju lite av en klyscha men visst är det så att fotbollen oftare förbrödrar än splittrar även om både delarna sker. 22 år och vi, fotbollsfansen i Dalian, mina gamla lagkamrater och tränare Chi Chanbing, vi blir ett under några timmar under några dagar och det är så spännande och intressant att höra hur dom har det, hur dom tänker om livet, om fotbollen och om Kina.

Idag fick jag däremot släpa hem tre matkassar och en bunt toapapper genom stan i Örebro.
Inte fan kom någon och hjälpte mig med det...


Första eventet under lördagen.


Mottagandet på flygplatsen i Dalian.


Från vänster lagkamraterna Wang Pung och Wei Yi Ming samt vännen och tolken Liu Ren Tie.


Pelle Blohm och den gamle tränaren Chi Changbin


 
 

Kommentarer
StÀng
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


7 Juni 15:16

Jeremiasfondens Stipendie pÄ nationaldagen!


Gunnela Björk, Agneta Blom, Pelle Blohm i Stadsparken.

Jag har vetat om det ett tag men nu är det officiellt. Jeremiasfonden delade ut två stipendier 2018 varav jag fick den ena. Stipendiet delades ut i Stadsparken under nationaldagsfirandet igår onsdag och jag är grymt glad och stolt över det stipendiumet som förutom blommor och diplom ger mig 25.000 kronor som jag ska använda till inspirationsresor, skrivande och fotograferande. Jag har aldrig tidigare varit i närheten av en litterärt utnämning överhuvudtaget men så plötsligt dyker detta upp. Motivering? Den är fin! Läs pressmeddelandet här under.


2018 års stipendiater är författaren och historikern Gunnela Björk och författaren Pelle Blohm. Stiftelsen Jeremiasfonden har seden 1960 delat ut Jeremiasstipendiet som är ett arbetsstipendium. Stipendiet ska gå till en eller flera personer som på något sätt ägnar sig åt litterär verksamhet och som är född och/eller verksam inom Örebro län. I år har fondens styrelse beslutat att dela ut priset till två författare, då det inte delades ut något pris under 2017.


Under nationaldagsfirandet i Stadsparken onsdag 6 juni, delar Kommunfullmäktiges ordförande och Stiftelsen Jeremiasfondens ordförande Agneta Blom ut Jeremiasstipendiet till författarna. Programmet i Stadsparken startar kl. 15 med stipendieutdelning cirka kl. 15.40.


Gunnela Björk


Gunnela Björk har med stor kunskap och välunderbyggt faktamaterial levandegjort en egensinnig person och lyft fram en viktig period i Sveriges historia med sin biografi om Kata Dalström, Kata Dalström - agitatorn som gick sin egen väg. Gunnela Björks nära berättelse om Kata Dahlström får oss även att förstå det som händer i politiken vår egen tid.


Pelle Blohm


Pelle Blohm tilldelas 2018 års Jeremias stipendium för sin självbiografi och sin gärning att lyfta litteraturens kraft att förändra livet. Pelle berättar personligt och fängslande om sin livsberättelse i både framgångar och motgångar, och har inspirerat unga läsare till att upptäcka litteratur.


Motiveringar


Gunnela Björk tilldelas 2018 års Jeremiasstipendie för sitt mycket gedigna författarskap där hon senast lyft fram och levandegjort klasskämpen Kata Dalströms liv och gärning i biografin Kata Dalström, agitatorn som gick sin egen väg. Gunnela Björk har med stor kunskap och ett väl underbyggt historiskt faktamaterial berättat Kata Dalströms liv med ett fängslande språk. Gunnela kommer nära en känd, driftig och säregen person och lyfter fram hennes livsverk i ljuset, och samtidigt skildrar författaren en omvälvande tid i den svenska historien. 


Pelle Blohm tilldelas 2018 års Jeremiasstipendie för sin självbiografi och sin gärning att lyfta litteraturens kraft att förändra livet. Pelle Blohm skildrar sitt liv som, uttryckt av Dixie Ericsson: ”en slags litterär roadmovie i världens populäraste sport”, och han berättar personligt och fängslande om sin livsberättelse i både framgångar och motgångar. Sport, litteratur och musik och har blivit oskiljaktiga delar, och med sin starka berättelse har Pelle Blohm blivit en viktig förebild för unga människor, både med att stå upp mot de som förtrycker och i att se litteraturens förmåga att visa nya vägar i livet. 

Vem är Jeremias i Tröstlösa alias Levi Rickson alias Levi Ericson? 

Läs vad den tidigare stipendiemotttageran Dixie Ericson skriver om Jeremias. Han är något av en expert i ämnet tillsammans med Staffan Ernestam, gitarrist i Sven-Ingvars, som tolkat Jeremias i Tröstlösa via musiken. Den historien är mycket intressant bara den.
Här har ni en länk: Jeremias i Tröstlösa 


 




20 Maj 14:31

Nazisten i dunklet pÄ en pub i Dublin


Ni vet en sådan där magisk kväll när man sitter på puben och två män med sina söner spontant stämmer upp i sång, dom liksom växeldrar, när den ena slutar inleder den andra, sång efter sång med svenska klassiska visor från Taube till Eldkvarn i över en timma. Sedan vi andra som sjunger med. Nä, det vet ni nog inte, för hade det hänt i Sverige så skulle vakterna troligtvis komma springande och försöka tysta ner det störande sällskapet som troligtvis fått för många stänkare innanför västen och därför måste tystas och skickas hem. I Dublin är det tydligen ingen ovanlighet och jag satt där och njöt med en Guiness på den klassiska puben O´Donoughue´s där den kultförklarade gruppen The Dubliners gjorde sig ett namn på 1970-talet. 

 

Det var en härlig och välbehövlig avslutning på kvällen efter att tidigare för första gången i livet sprungit in i en fullblodsrasist och nazist. Det började med ett mycket trevligt samtal om The Smiths och den legendariske gitarristen Johnny Marr som tydligen skulle lira i Dublin. Vi gled över i ett samtal om ABBA då den här killens kompis avgudade gruppen. Vi skrattade och skålade och det kändes så där gemytligt som det nästan bara kan göra på Irland. På en fråga om var jag kom ifrån och svaret blev Sverige så gick hans ögon från ljusa till kolsvarta. 

 

”Stockholm, världens våldtäktshuvudstad!” Sa han. Därefter rapade han upp den där bilden av ett land som håller på och rasa samman fullständigt med gigantiska gäng som drar runt och våldtar varenda kvinna de möter. Mannen bodde märkligt nog i Saudiarabien, sa han. Vad han jobbade med, sa han aldrig, men han hatade de där jävla araberna. De där åsikterna är verkligen inga ovanliga åsikter ens i dagens Sverige och jag försökte föra ett vettigt samtal i god ton. Det var då han på allvar drog igång en galen teori om hur SS-män i Sverige på 1940-talet i en hemlig sekt planerat att betäcka svenska kvinnor och bevara och utöka den ariska rasen. Ett av de ariska barnen var Agneta Fältskog. Han fortsatte hylla nazismen och talade om det depraverade landet Sverige i norr. Men då var jag redan på väg därifrån, in till det där rummet med allsång och Guiness. Det finns rätt många av hans typ som springer omkring i vår värld just nu. Det är ingen jag vill möta igen…

Texten är tidigare publicerad i NA-Nerikes Allehanda




19 Maj 19:48

En frÀmling Àr enbart nÄgon man Ànnu inte mött

 


Det ösregnade och blåste halv storm när bussen for över berget på de smala vägarna där ingen kan mötas men där man ändå gör det för att man måste. Kanske lite irländskt på något sätt där en främling enbart är någon man ännu inte mött. Åtminstone i folkmusikens texter och på pubarna och barerna på de ibland ödsliga västra delarna av landet.

Diset skymde det mesta av den utsikt som man anande skulle vara enastående långt där nere, långt där ute. Atlanten som röt och slog in mot de kommersiella musselodlingarna, turbåtarna som guppade i väntan på turister som vill se delfiner, någonstans bakom diset låg Galway och Aranöarna. 
En halvtimma senare står man nere i en dalgång och dricker en caffe latte i mugg som man samvetsinhandlat som betalning för ett toalettbesök. Vinden har lugnat ned sig och regnet droppar enbart ned ifrån skyn i några förvirrade attacker från en armé som trasats sönder i krig. Ett väder som förändras var femte minut och det är svårt att vara cool i tjabbiga skor och skinnjacka. Man tar alltid med sig en regnjacka en soldränkt förmiddag i fall att, sa en förbipasserande man. Men jag tror ju fortfarande att jag är någon sorts rebell och trotsar det sunda förnuftet och avstår. Det ger en sorts ruff turnékänsla och det är på sätt och vis det jag är ute på. En turné genom det skiftande irländska landskapet. 


Att resa är att fly verkligheten för en liten stund. En chans till att dra djupa andetag och sjunka ner i sin egen själsliga mysfåtölj. En sorts stressbearbetning för de som har möjligheten att ge sig iväg och glömma det som händer hemma. Det är en av de bästa delarna med att resa. Att kunna släppa taget av hemlandets ytliga tjafsande och individers envetna egotripperi där man jagar punchlines för att trycka sig igenom den enorma matta av tyckande vi lever i. Eller försvinna från de banaliteter och meningslösa strider som vardagen onekligen består av. Här kan man möta sig själv och de stora frågorna om livet och döden, musiken och litteraturen, maten och dryckerna, havet och bergen och vädrets vilda vändningar. Men jag vet att jag snart måste tillbaka in i hjulet igen. Tillbaka till småstadens vardagligheter och livets plikter. Så jag gömmer mig i mörkret med en ”pint of plain” och drömmer om det där huset på sluttningen vid Galway Bay…   


Texten är tidigare publicerad i NA-Nerikes Allehanda




26 Mars 19:46

Balladen om Sean och jakten pÄ kreativiteten

 

”Vet inte hur du är sa han och tittade på mig. Men jag har ett behov av att sätta mig ner då och då för att hitta mig själv. Att i tystnad vända blicken inåt för att försöka se var jag sitter och gömmer mig”. Killen som hette Sean skakade på huvudet.
 

–De senaste månaderna tror jag inte ens att jag varit med mig själv under dagarna. Varje morgon går jag ut genom dörren och där sitter jag kvar i fåtöljen i biblioteket. När jag sedan kommer hem på eftermiddagarna så sitter jag fortfarande kvar där men jag når aldrig riktigt fram för att bli hel igen. Det har ingenting med måendet att göra utan det är enbart tempot det handlar om. Tidigare har det alltid funnits utrymme att då och då gå in i tystnaden och invänta själens ankomst.

Sean sökte någonting, sa han.
 

–Det är lite tråkigt och jag känner inte igen mig själv. Kreativiteten är halvdöd och gamarna sitter på telefonstolparna och väntar på att få börja sätta näbbarna i mig. De där skrivprojekten ligger i hörnen och samlar damm, kameran står oftast och väntar på sällskap och när jag läser i sängen så somnar jag efter fem sidor. Men Pelle, jag vet att du lyssnar på irländsk musik, sa han.
 

Jag nickade jakande för det låg inga konstigheter i det påståendet.
 

–Plötsligt fick jag några timmar för mig själv för någon dag sedan, nästan viskade Sean. Jag lirade stillsamma irländska ballader och se där… lugnet kom direkt, inte långt efteråt började det röra sig inne i huvudet, drömmar och idéer. Jag började rota i papper, kollade igenom högar av böcker, broschyrer, informationsblad. Lite senare samma dag cyklade jag iväg för att ta del av en föreläsning med en fotograf som berättade hur han jobbar och tänker och hur han bygger sina projekt och hur möten leder till möten som leder till öppningar och vänskap. Det blev en boost Pelle, jag ville ut i verkligheten och dokumentera vad jag ser och hör. Som en vårsång från en flyttfågel som varit ute och rest vaknade jag upp ur min koma och någonstans där såg jag mig själv igen och vi möttes och vi började gå hand i hand tillsammans i takt under en lång, lång eftermiddag och kväll.
 

Sean såg ner i sin kaffekopp, eftertänksam, sen såg han på mig igen med ett leende.
 

–Musik, film, konst, litteratur. Det väcker döda själar Pelle. Det tar dig ut ur vardagens vardagliga vardagligheter…

 




25 December 23:02

Att vara mÀnniska Àr inte sÄ lÀtt-En julkrönika



Det smäller en bomb i Pakistan, nazister kastar sten och demonstrerar i Göteborg, fem män våldtar en ung tjej och går fria, folkmord av rohingyafolket i Burma, hotande kärnvapenkrig mellan Kim Jong-Un och Donald Trump, religionsmotsättningar, homofobi, fattigdom, girighet och själsligt desillusionerade människor över hela världen. Och ikväll åker Karl-Bertil Johnsson åter igen på sin Eriksgata genom 1940-talets storstad med ett flaggspel innehållande nazistflaggor som fladdrar i vinden där bilen far fram. Vi människor är inte lätta att förstå sig på och man kan fråga sig varför vi gör det så jäkla svårt för oss själva hela tiden när vi alla egentligen bär på samma drömmar och funderingar över livet. Det är i grunden ingen skillnad på oss. Vi är alla samma innerst inne. Enbart yttre omständigheter och miljön vi lever i skiljer oss åt.

I tisdags sände SVT Dox återigen filmen Human, den har tidigare visats i svensk TV. En hyllning till mänskligheten och vår planet enligt informationstexten. Förutom de magiska naturbilderna och den meditativa musiken så består filmen av en lång, lång rad av vittnesmål från människor över hela vår jord som öppet och modigt delar med sig av sina tankar kring kärlek, hat, lycka, rädsla och sitt vardagsliv på den plats de bor. Det som slår mig är att det spelar ingen roll var du bor, vilken religion du har, om du är rik eller fattig, vilken hudfärg du bär eller om du är man eller kvinna. Vi bär alla på samma inre liv när det kommer till tankarna om vad det innebär att vara människa.


Så varför skapar vi så mycket ondska? Säg det. Makt? Ägande? Gränser? Pengar? Narcissism? Rädsla? Egoism? Eller att vi väljer ledare med alla eller några av ovanstående egenskaper och önskemål? De som vill vara ledare är kanske de som inte borde vara ledare eftersom de drivs av att bibehålla och utöka makt, ägande, gränser, pengar på grund av narcissism, egoism och kanske rädsla? Ofta i ideologins eller religionens namn.

Idag är det julafton. I stora delar av världen. En tid då vi ska bry oss om varandra. Vilket är en chimär. Men. Ni som har möjlighet, tid och SVT-Play. Sätt er ner tillsammans och titta på filmen Human när röken från mat, dryck och paketöppning lagt sig. Att vara människa är inte så lätt. Inte någonstans i världen. Human öppnar ögon.

Texten var publicerad i NA på Julafton.

 



11 December 19:00

1 Är med Blohm stÄr... SÄ stolt över mig sjÀlv!


Det har varit ett roligt år, det har varit ett väldigt tufft år. Fokus har legat på den bok jag bestämde mig för att ge ut och som också släpptes i juli 2017. "Blohm står när dom andra faller" Jag är väldigt stolt över att ha orkat genomföra hela projektet. Att skriva boken, ge ut den, marknadsföra den, sälja den och distribuera den. Det har tagit tid och jag har lagt ner en enorm kraft i projektet. Mycket annat har hamnat i skymundan. Nu är det knappt två veckor till julafton och jag gör en sista kraftansträngning för att sälja min bok innan nyårsklockorna strax därefter klämtar. Därefter måste jag gå vidare, klippa mig, och skaffa mig en stabilare grund att stå på.   


För nästan exakt tolv månader sedan bestämde jag mig för att alla de texter jag hade i min dator skulle bli en bok. Ett förlag jag trodde mig ha häng på tackade nej då jag inte var tillräckligt kommersiellt gångbar och då texten enligt några inte höll måttet. Min kontakt på förlaget peppade mig ändå och i ren ilska så satte jag mig ner för att skriva ihop alla de texter som lagrats i min bokmapp. En och en halv månad senare hade jag något som senare skulle bli "Blohm står när dom andra faller". 

Via Facebook-kontakter fick jag nys om Jonas Jernberg på Creaprint som tidigare hjälpt egenutgivare att finansiera sina bokprojekt via crowdfunding. Han kallar det Bokänglar. Vi bokade möte på kafé Hälls i Örebro och bestämde oss ganska snabbt för att gå vidare. Först bestämde vi vilken storlek och form boken skulle ha, sedan vilket papper som passade bäst. Därefter räknade Jonas(som är gammal tryckare) ut ett pris för vad hela projektet skulle kosta. Han kom fram till cirka 56-57.000 kronor plus moms för en upplaga på 2000 böcker. Priset på boken bestämdes till 259:- och jag behövde 217 förhandsköpare för att kunna starta projektet. Någon gång i mars gick jag ut med en förfrågan på alla mina sociala medier:
-Jag har skrivit en bok, en självbiografi, skulle ni vara intresserade och förhandsköpa ett exemplar av boken?  
Jag var i bästa fall beredd på en långsam process där det skulle ta sin tid att få in de pengar som krävdes. Tre dagar senare hade jag nästan nått upp till 200 förbeställda böcker från personer över hela landet. Efter fem dagar var finasieringen i hamn och till slut så hade en bit över 300 böcker förbokats. Det var fantastiskt och en galen egoboost. Lilla jag liksom...

Därefter följde en lång väg fram tills böckerna levererades framför min port i Örebro. Olle Unenge formgav boken medan Henrik Johansson på Molnfabriken lade in bilder och text så att det blev en tryckfärdig pdf att skicka till tryckeriet i Turin, Italien. Under tiden hade jag läst igenom min text cirka tusen gånger och tagit en del hjälp där andra läste, samtidigt hade fullt upp med att jaga fotografer och tidningar för att få tummen upp att använda de bilder jag plockat ut till boken. Även citerade låttexter som jag använder i boken var tvunget att få ett okej från upphovsinnehavaren. Man lär sig ett och annat under vägen kan man kallt konstatera. Det var meningen att boken skulle komma ut i maj, i lagom tid innan sommaren men tryckeriet i Italien blev förstås försenade och det slutade med runt sex veckors försening tills sommaren och juli månad inletts. Sedan dök böckerna upp. Det var så jäkla frusterande att gå och vänta och inte få en exakt tid för leverans. Ett tag funderade jag på om böckerna överhuvudtaget skulle dyka upp. 


Den 10 juli stod dom utanför min dörr. En aning overkligt. 1,2 ton böcker som skulle upp till mitt hemmakontor. Jonas Jernberg och min släkting Göran Sköldfeldt hjälpte mig bära och det tackar jag dom mångfalt för. Därefter vara det bara att börja skicka ut böckerna till alla bokänglar och de nya beställningarna som kom in. Sedan den dagen har stora delar av mina dagar gått åt till att marknadsföra, sälja och distribuera böcker över landet. Till en början gick det enkelt då jag fick rätt mycket utrymme i media trots att jag är en egenutgivare. Sedan har det varit tuffare och jag har fått göra lite våld på mig själv genom att skamlöst sälja boken i varje sammanhang jag hamnat i. Jag har stått i matbutiker, på matmarknader, i modebutiker, pratat hos Rotary, Odd Fellow och föreläst på skolor förutom det självklara att signera böcker i bokhandeln och då Akademibokhandeln. Jag har hela tiden burit med mig ett par böcker i väskan som sålts på gator och torg, i restauranger och kaféer, på idrottsarenor och via mina sociala medier. Min sambo har sålt på sitt jobb och min syster har sålt på sitt medan vänner hjälpt till så mycket dom kan.

"In your face" har varit lite av min paroll och en del är säkert aptrötta på mina ständiga inlägg angående boken. Faktum är att jag är rätt trött på mig själv också. Men nu är det knappt två veckor till julafton så nu kör jag hela vägen in i det berömda kaklet. Ni blir inte av med mig riktigt än. Det finns fortfarande böcker kvar att sälja och så länge det gör det så är det bara att kavla upp ärmarna å påt igen. Jag är fan så stolt över mig själv och vad jag gjort med denna bok! 

Till sist: Stort tack till alla läsare som till stora delar översköljt mig med sin kärlek och positiva omdömen angående boken. Läsare som delat med sig av sina egna liv speglat genom mitt. Läsare som skickat mail, skrivit på de sociala medierna, stoppat mig på gatan för att prata och kommit fram till mig eller ropat uppmuntrande ord när jag suttit vid något kafébord eller vid en bardisk. Jag är ödmjukt tacksam och även lättad med tanke på hur öppen jag varit med mina känslor och tankar i denna bok.
Peace & Love!  

 



18 Oktober 17:33

Succé för vÄr första gruppresa till Irland


Söndagen den 1 Oktober avgick den första resan i något som förhoppningsvis kan bli många fler framöver. En mindre grupp drog iväg från Arlanda strax efter nio på morgonen med destination Dublin och sedan vidare västerut på det som är favoritön för både mig och den andre reseledaren Olle Unenge. Resan gick i musikens- de irländska gaeliska sporternas och naturupplevernas tecken och med tanke på reaktionerna från våra resenärer så blev det en mindre succé. Den 7:e maj 2018 avgår nästa resa.

Det blev mycket buss det ska erkännas men med den fantastiska busschauffören vid ratten så fick resandet ytterligare en dimension mot vad vi hade planerat. Paul, som han heter, hade Irland i sin bakficka och de dramatiska naturscenerierna vi fick uppleva gjorde nästan varje mil intressant då Irlands natur är så extremt skiftande. Från Dublin genom landet och vidare borrande på små vägar i county Clare där grönskan regerade, över The Burren med sina månlika klippformationer och karga landskap, ut till kusten och Cliffs of Moher med de välkända mäktiga klipporna som stolt står där varje dag och tar emot Atlantens tunga vågor som slår in i urberget långt, långt där nere under oss.

Vi reste vidare med havet som sällskap, vinden, solen, regnet och de mörka molnen höll oss sällskap på vägen. Den irländska klyschan om väderskifte varje timma visade stämma väl även om vi hade tur med stoppen alla dagar utom en. Efter att vi hade passerat Galway tog vi oss in i landet, in i Connemaras vidunderliga och högst otroliga landskapsbilder. Ständiga stopp för fotografering krävde gruppen och vi lyssnade. Hisnande natur, slott, ruiner och lunchbreak på en pub i någon av de små byar vi klöv på vår väg mot Sligo innan vi vände tillbaka igen mot Galway och dagen efter tillbaka till Dublin igen. Då hade vi varit ute i fem händelserika dagar.

 

-Våra stopp och besök på resan var Tullamore Whiskeys besökscenter där vi fick en lätt stressad guide som lite för snabbt drog igenom alla procedurer inom whiskeytillverkningen generellt och Tullamores specifikt. Sen drog vi vidare till den lilla byn Doolin där vi käkade mat, drack Guinness och lyssnade på traditionell irländsk musik. På vägen dit stannande vi till vid Kilmacduagh Monastery och fotograferade lite grann.
-Dagen efter åkte vi till Torpey Hurleys för att få ta del av den irländska sporten hurlings historia men framförallt hur man tillverkar en hurl. Klubborna ni ser på bilden högst upp. Därifrån åkte vi till Cliffs of Moher där det blåste hårt men det fungerade ändå att vandra omkring på berget och spana ut över Atlanten. Därefter blev det buss upp till småstaden Clifden där den musikaliska resan fortsatte på pubarna. 
-Dag tre besökte vi byn Gurteen där, Junior Davey, Irlands bästa Bodhranspelare, finns på Colemans Heritage Center. Där fick vi lära oss spela den speciella trumman som nästan alltid dyker upp i den traditionella musiken. Det blev mycket lyckat. Vi övernattade sedan i Sligo med lite musik på kvällen förstås.
-Fjärde dagen var målet Galway, det ösregnade större delen av dagen, vi mellanlandade i Yeats-county och William Butler Yeats gravsten på kyrkogården i Drumcliff, sedan lite historia vid Standing Stones i Carrowmore innan vi åkte till Galway. Ösreg och halv storm gjorde att man fick hålla sig inne på pubarna igen och lyssna på mer musik och testa lite whiskey.
-Sista dagen spenderades i Dublin med lite fri tid, lite guidning på kvällen och en gemensam avslutande middag på Porterhouse i utkanten av Temple Bar.  
Som sagt, det blev väldigt lyckat mycket på grund av en fin grupp som var positiva, glada och vänliga mot varandra. Alla bidrog till att resan blev trivsam och jag tackar dom alla för detta. Nu kör vi raka spåret mot maj. 

​ 



16 Oktober 16:38

Nyfikenheten hoppas jag aldrig försvinner


 

Det finns saker som man tycker om utan att man vet om det eftersom man aldrig blivit konfronterad med det. Jag antar att det är det skolan till viss del är till för. Att uppmuntra till att testa olika saker, bli intresserad och lära sig. Ibland tänker jag på hur många det måste gå omkring på våra gator som ännu inte fått reda på det som dom eventuellt kommer att älska. 
 

För en vecka sedan avslutade jag min krönika med några ord om Nobelpristagaren och bland annat poeten William Butler Yeats. Jag hade precis besökt hans grav, stoppat ner ett litet pengabidrag i en urna och tagit med mig ett litet häfte om honom ifrån Drumcliff Church vars kyrkogård han ligger på. Av en händelse hade jag någon månad innan köpt en bok om just Yeats som poet skriven av författaren Carl-Johan Malmberg men inte hunnit börja läsa i den. För övrigt den första på svenska om den irländske poeten. Det där lilla häftet med information, dikter och korta analyser triggade mig att öppna boken jag köpt tidigare. Poesi vet jag väldigt lite om, läser förvisso då och då, men har aldrig riktigt sjunkit in i det. Dessutom har jag bara läst Yeats på engelska och det har känts lite tungt. Så kom då den här boken ”Var hemlig och gläds” med delar av poesin på svenska samt en analys av hans liv, tankar och gärningar. 
 

Plötsligt öppnades den där dörren igen och igenkänningens vindar svepte över mig. Yeats levde mellan 1865 och 1939 men brottades delvis med samma tankar som jag själv och i hans ord kan jag spegla mig och jag märker hur mitt fokus långsamt sluter sig i en tunnel där allt utanför försvinner bort och endast texten blir kvar framför mina ögon. Precis som när jag en gång i tiden upptäckte att läsa romaner kunde vara lika fängslande som filmer.
 

Tyvärr går samhället tvärtemot detta att bli presenterad för nya insikter, nya intressen, nya saker man inte vet att man tycker om eftersom algoritmer och till viss del TV-kanaler enbart ger än det man redan visste att man tyckte om. Detta gäller ju även politik och samhällsfrågor. Personligen hoppas jag på många nya upptäckter de närmaste åren. Ständigt nyfiken på att lära mig nya saker. Att utsättas för nya saker. Den drivkraften hoppas jag aldrig försvinner. Det gäller även ett samhälle. Blir vi för nöjda med det vi redan vet så är det stopp.

Texten är tidigare publicerad som NA-krönika.


 



8 Oktober 18:02

Vi ses i Connemara!


 

Gräv där du står brukar rådet vara då det diskuteras skrivande och författande. Så jag stod där och grävde uppe på ett berg i den irländska regionen Connemara. Tänkte på Ulf Lundell och hans rader: ”Vi ses på Connemara. Vi ses i blåsten där ölen är svart. Vi ses, vi ses i Connemara. Där bergen är gröna och vattnet är klart.
 

Någon sa att Lundell inte att hade varit i Connemara närt han skrev låten men jag vet inte. Förvisso var ölen svart och vattnet klart men några gröna berg såg jag inte mycket av och visst var det vindstilla när bussen klöv landskapet färgat i svart rött och rödbrun jord med gröna stänk. En drömvärld och något av det vackraste jag sett. Det är höst och turistströmmarna har avtagit betydligt. Det är tyst och ödsligt. Fåren betar vid vägkanten och patrullerar på de smala asfalterade transportvägarna. Här uppe äger fåren vissa rutter och tiden, tiden, rullar relativ och avslappnad långsamt fram. 
 

Många timmar senare, the howling wind viner in från Atlanten och regnet slår in under paraplyer och genom regnkläderna. Jag går längs med gatorna i Galway, hukar men njuter av ett ruskväder man sällan ser hemma numer. Jag saknar den svenska ruskhösten som verkar ha avdunstat i klimatförändringens tid. Bakom tonade glas och slitna dörrar lurar värmen och musiken sipprar dovt ut från pubarna man passerar. Till sist kan man inte motstå och tränger sig in genom dörren och sätter sig vid ett bord och nästan alltid på Irland hamnar man i en diskussion med några lokala kufar. En gammal pensionerad fiskare som pratade om hur regeringen sålt ut hela sin fiskeindustri. Spanjorer, portugiser och till och med japaner som tömmer vattnen utanför Irlands kust. Sedan hans vän mc- och blueskillen som hellre pratade om laglig och olaglig poteen, moonshine, hembränd sprit han tyckte att vi skulle testa. Med vissa risker sa han medan ena ögat blinkade till inne i den skumma belysningen.
 

Jag är ingen stor William Butler Yeats kännare men på vägen hem tänkte jag tillbaka på besöket vid hans grav på Drumcliff kyrkogård utanför Sligo. En enkel grav med några enkla rader från dikten ”Under Ben Bulden” 
”Cast a cold eye, on life, on death. Horseman pass by!”
”Se med ett kyligt öga, på livet, på döden. Ryttare, rid förbi!
 

På min sten ska det någon gång stå:
Vi ses i Connemara!

Publicerad i NA söndag 8/10 2017



Pelle Blohm


Pelle Blohm

Frilansskribent om fotboll, kultur och allt däremellan. Nuvarande uppdragsgivare är Nerikes Allehanda och HKM Media. Bloggar som synes, fotograferar rätt mycket och föreläser ibland. Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017 och har under året även haft en del uppdrag som copywriter. I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg