header
header
header
header
header
13 Juli 19:29

Uppgivenhetens långa utandning


Piero satt fast i sina egna tankemönster. Det fanns så mycket där ute som han längtade efter men det gick ju inte. 
Inte än, kanske senare? Längre fram när allt ordnat sig. 
Han var 29 år och hade i princip aldrig varit utanför sin hemstad. Visst, alla de där små byarna runt staden hade han förstås besökt av olika anledningar. 
Någon tjej den ena gången, handla ostar och grönsaker åt sin mor en andra gång, under en tredje vild resa köpte han en vespa tio mil bort in i landet från kusten. 
Dessutom hade väl Piero nästan varit vid varenda strand från Pizzo i norr till Palmi i söder. Under högsäsong drog han ett tag runt och sålde en massa skit som ingen egentligen behövde. 
Kassa solglasögon made in China, solhattar, klockor, badbollar och t-shirts insmugglade från asien någonstans. 
Ett tag sålde han vattenmeloner, timma ut och timma in vandrandes på den lösa sanden på stranden i 30 graders värme och le mot söndersolade och i hettan blasé turister. 
Piero hade förstås större planer. Han ville ut och se världen. Han hade stoppat undan en del pengar, inte jättemycket, men tillräckligt till en flygbiljett ut i det Europa som låg ovanför honom och det Italien han bodde i. Men så var det ju det här med familjen. Han var det näst äldsta barnet, äldsta killen, en man, han hade ett ansvar att ta hand om familjen. 
Faktum är att familjen även väntade på att han skulle skaffa en egen familj, skapa lite stadga i tillvaron. Men det var inte Piero intresserad av. 
Hans äldre syster Nadia hade redan gift sig och flyttat till Messina. I sista stund, hon började ju bli gammal. En nucka. Skulle fylla 34 år nästa gång. Någon gång i september funderade Piero och askade av cigaretten. Nu låg allt på honom. Familjens väl och ve låg i hans händer. 
Piero plockade fram sin vältummade karta över Europa och la den på bordet. Sprickorna i väcken efter alla öppningar och ihopvikningar hade skapat långa revor i kartan men det gjorde ingenting.
Han lutade sig över kartan och drog samtidigt in ett djupt bloss från sin cigarett. I röken från utandningen kunde man se uppgivenheten och drömmarna långsamt stiga mot himlen.    

Kommentarer
Stäng
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


5 Juli 19:40

En ny chans i livet...


Här går jag mitt ibland alla människor, det är fredag eftermiddag, gatumusikanternas envetna spelande följer mig i spåren. I varje gathörn en ny genre, folkmusik med dans, pop-pojkar, hårdrock med en elgitarr, sliten lugg och två satans förstärkare samt sköra vackra a capella röster som flyger lågt över våra huvuden. Pubar överallt, turister som väller in i gränderna denna tid på året, det är bara så det är.

Egentligen borde jag inte vara här. För tre veckor sedan for jag genom landskapet djupt inne i County Clare på de smala vägarna med sina stenmurar på bägge sidor av vägen. I en kurva där trädens grenar med sina ilsket gröna blad hängde ner som ett änglaregn mötte jag den där bussen som kom i hög fart bakom vegetationen. Det fanns inte mycket yta att styra undan på, jag drog ratten åt vänster, slog fronten i stenmuren och slog runt och landade på taket på andra sidan vägen. Det berättade de som kom efter mig, själv har jag inga minnen från och med den hundradelen då bilen slog i muren och till det ögonblicket då jag öppnade mina ögon i ambulansen och såg två dimmiga figuer hålla koll på alla slangar som de petat ner i min hud. 

Dom sa att jag hade haft en extrem tur, bilen hade flygit upp i luften i en vild volt och landat precis så att ingen av alla de intryckta plåt och plastdelarna kommit åt mig. Sen bilbältet förstås, det räddade mig, det var mindre tur då jag alltid har det på mig. Nu går jag här i princip helt utan en skråma och det är naturligtvis ett mindre mirakel. En ny chans och den ska jag ta vara på. Tänk, att det alltid är så, att man inte förstår hur mycket livet är värt innan man är på väg att förlora det. Bara att få sätta sig ner i solen, på ett café, och beställa in en dubbel espresso...  

OBS: Har förstått att texten signalerar att jaget i texten är just jag.
Det är det inte. Det är fiktion!!
Jag har inte krockat! Sorry!
 



4 Juli 15:21

Den stora dagen vid Rocktown Beach...


Han var nöjd med sitt liv och vad han åstadkommit. Visst hade det funnits svackor, en skilsmässa, ett företag som han var tvungen att lägga ner, en längre sjukdomsperiod. Men det var rätt många år sedan, de senaste 25 åren hade rullat hans väg helt och hållet. Han hade sin eleganta villa strax bakom sanddynorna vid Rocktown Beach, från den stora terassen uppe på taket kunde han se ut över havet, ibland kunde han se de gigantiska containerfartygen som kom från norr för vidare färd ut i världen. Själv var han nöjd över den plats han befann sig på. Det var hans hem, sedan han var barn, hans lilla stad med tre pubar och en stor mataffär, ett litet centrum med en rondell och lite klädbutiker bredvid bensinstationen. De runda gröna kullarna bakom stranden som bytte skepnad i takt med månens och solens gravitation. Storslaget i hans ögon, något han aldrig kunde titta sig trött på. Idag var det en stor dag, i två år hade han arbetat dag och natt för att få till det och nu var klockan slagen för invigningen. Vattnet hade dragit sig tillbaka, publiken hade hittat till Rocktown i tusentals, för en dag blev hans lilla stad centrum för uppmärksamheten, tidningar, ja till och med TV va där. Det här var hans dag och ingen, eller inget, skulle få ta den ifrån honom...  



3 Juli 23:26

Den varma kaffekoppen i händerna...


Släpp mig fri, låt mig gå ut i världen mot äventyret det klyschiga. Låt mig stå på randen av Atlanten och drömma om livet over there.
Galway Bay i grå förmiddagsskrud och vinden och dofterna och klipporna och oändligheten. Att stå där och se ut och tänka tänk om.
Eller det där huset på sluttningen ner mot havet, den öppna spisen, regnet som slår mot taket, de tjocka sockorna över de knöliga fötterna.
På väg och så ett stopp, för att försöka komma igång igen, som livet självt. De där eviga omstarterna och sen när man nästan är där.
Den varma kaffekoppen i händerna när kylan drar in... 

 



13 Juni 18:34

Tre dygn i Dalian, Kina



I torsdags förra veckan drog jag iväg från Sverige mot Kina och min gamla fotbollsstad Dalian i nordöstra delen av landet inte långt från Nordkorea. Inbjuden för att delta i fem stycken evenemang i anslutning till fem olika shopping malls ute i den så kallade development zone som precis som namnet antyder utvecklats något helt otroligt mycket sedan jag var där första gången 1996. Då fanns det knappt någonting mer än skitiga industrier därute men nu... Galet.

Tre dygn av uppträdanden på scen tillsammans med ett par gamla lagkamrater, min gamla tränare och en känd fotbollskommentator. Seriösa diskussioner om VM-fotbollen, kinesisk fotboll i stort men  ungdomsfotbollen i synnerhet. Mitt blygsamma budskap till Dalianfotbollen är att sluta kasta bort pengar på halvtaskiga europeer och sydamerikaner, satsa pengar på fotbollsutbildning till de unga och lägg några tunga pengapåsar på ett par stjärnor som pga marknadsföring behövs. Men det ska va lirare som ger något tillbaka, inte de som enbart är där för att hämta pengarna.
På kvällarna var det middagar och lite dricka tillsammans med folk som kom och gick och det var trevligt även om jag är lite "Lost in Translation" vid bordet då väldigt få fortfarande kan prata engelska. Tur då att jag har min fina vän och gamla tolk, Liu Rentie, som översätter hela tiden både på kvällarna och från scenen på dagarna där det inte enbartt var allvar utan en hel del flamsande, där jag fick skämma ut mig genom att lära mig kinesiska på scenen med den följden att alla garvade läpparna av sig, med avslutande lotterier där priserna var fotbollar och matchtröjor.


Jag lever lite i en bubbla dessa dagar när jag är tillbaka, detta var tredje gången, åker runt som en mindre superstjärna med privatchaffis eller i en mindre buss tillsammans med de andra. Säkerhetsvakter när man kommer fram, folk som visar vart jag ska runt benen hela tiden där vi slussas igenom folket till väntande "loge" med frukt, dricka, godsaker, mat, kaffe. Sedan ut på scenen och showa och sen skriva autografer för att bli knuffad in i bussen igen och åka till nästa ställe. Lite som en schlagersångare på köpcentrumturné. Där börjar det om igen och visst är det en egoboost att så många fortfarande har en så stark bild av än efter 22 år. Äldre, de i min ålder, något yngre och ungdomar som säkert fått höra av de äldre. Som när jag satt och fikade en dag, en våning upp på det femstjärniga japanska hotellet Furama där jag bodde, och två grabbar i 11-12-årsåldern smög fram med utprintade foton på mig från mitt första besök 2006 och ville ha autografer. Så ödmjuka, med en trevande men full förståelig engelska, frågade de om jag ville skriva signaturen på korten. Det var fint och gjorde mig glad. 

Det är upplevelser som den här som tar än genom den mörka vintern när vi väl når fram dit igen. Ljusa bilder av gammal vänskap som står sig stark genom åren. Ni som följer mig, som läser det jag skriver, ni vet att jag har ett kluvet förhållande till min fotbollskarriär. Men efter en sådan här resa så inser jag fotbollens kraft och betydelse för många människor över hela världen. Det är ju lite av en klyscha men visst är det så att fotbollen oftare förbrödrar än splittrar även om både delarna sker. 22 år och vi, fotbollsfansen i Dalian, mina gamla lagkamrater och tränare Chi Chanbing, vi blir ett under några timmar under några dagar och det är så spännande och intressant att höra hur dom har det, hur dom tänker om livet, om fotbollen och om Kina.

Idag fick jag däremot släpa hem tre matkassar och en bunt toapapper genom stan i Örebro.
Inte fan kom någon och hjälpte mig med det...


Första eventet under lördagen.


Mottagandet på flygplatsen i Dalian.


Från vänster lagkamraterna Wang Pung och Wei Yi Ming samt vännen och tolken Liu Ren Tie.


Pelle Blohm och den gamle tränaren Chi Changbin


 
 



7 Juni 15:16

Jeremiasfondens Stipendie på nationaldagen!


Gunnela Björk, Agneta Blom, Pelle Blohm i Stadsparken.

Jag har vetat om det ett tag men nu är det officiellt. Jeremiasfonden delade ut två stipendier 2018 varav jag fick den ena. Stipendiet delades ut i Stadsparken under nationaldagsfirandet igår onsdag och jag är grymt glad och stolt över det stipendiumet som förutom blommor och diplom ger mig 25.000 kronor som jag ska använda till inspirationsresor, skrivande och fotograferande. Jag har aldrig tidigare varit i närheten av en litterärt utnämning överhuvudtaget men så plötsligt dyker detta upp. Motivering? Den är fin! Läs pressmeddelandet här under.


2018 års stipendiater är författaren och historikern Gunnela Björk och författaren Pelle Blohm. Stiftelsen Jeremiasfonden har seden 1960 delat ut Jeremiasstipendiet som är ett arbetsstipendium. Stipendiet ska gå till en eller flera personer som på något sätt ägnar sig åt litterär verksamhet och som är född och/eller verksam inom Örebro län. I år har fondens styrelse beslutat att dela ut priset till två författare, då det inte delades ut något pris under 2017.


Under nationaldagsfirandet i Stadsparken onsdag 6 juni, delar Kommunfullmäktiges ordförande och Stiftelsen Jeremiasfondens ordförande Agneta Blom ut Jeremiasstipendiet till författarna. Programmet i Stadsparken startar kl. 15 med stipendieutdelning cirka kl. 15.40.


Gunnela Björk


Gunnela Björk har med stor kunskap och välunderbyggt faktamaterial levandegjort en egensinnig person och lyft fram en viktig period i Sveriges historia med sin biografi om Kata Dalström, Kata Dalström - agitatorn som gick sin egen väg. Gunnela Björks nära berättelse om Kata Dahlström får oss även att förstå det som händer i politiken vår egen tid.


Pelle Blohm


Pelle Blohm tilldelas 2018 års Jeremias stipendium för sin självbiografi och sin gärning att lyfta litteraturens kraft att förändra livet. Pelle berättar personligt och fängslande om sin livsberättelse i både framgångar och motgångar, och har inspirerat unga läsare till att upptäcka litteratur.


Motiveringar


Gunnela Björk tilldelas 2018 års Jeremiasstipendie för sitt mycket gedigna författarskap där hon senast lyft fram och levandegjort klasskämpen Kata Dalströms liv och gärning i biografin Kata Dalström, agitatorn som gick sin egen väg. Gunnela Björk har med stor kunskap och ett väl underbyggt historiskt faktamaterial berättat Kata Dalströms liv med ett fängslande språk. Gunnela kommer nära en känd, driftig och säregen person och lyfter fram hennes livsverk i ljuset, och samtidigt skildrar författaren en omvälvande tid i den svenska historien. 


Pelle Blohm tilldelas 2018 års Jeremiasstipendie för sin självbiografi och sin gärning att lyfta litteraturens kraft att förändra livet. Pelle Blohm skildrar sitt liv som, uttryckt av Dixie Ericsson: ”en slags litterär roadmovie i världens populäraste sport”, och han berättar personligt och fängslande om sin livsberättelse i både framgångar och motgångar. Sport, litteratur och musik och har blivit oskiljaktiga delar, och med sin starka berättelse har Pelle Blohm blivit en viktig förebild för unga människor, både med att stå upp mot de som förtrycker och i att se litteraturens förmåga att visa nya vägar i livet. 

Vem är Jeremias i Tröstlösa alias Levi Rickson alias Levi Ericson? 

Läs vad den tidigare stipendiemotttageran Dixie Ericson skriver om Jeremias. Han är något av en expert i ämnet tillsammans med Staffan Ernestam, gitarrist i Sven-Ingvars, som tolkat Jeremias i Tröstlösa via musiken. Den historien är mycket intressant bara den.
Här har ni en länk: Jeremias i Tröstlösa 


 




20 Maj 14:31

Nazisten i dunklet på en pub i Dublin


Ni vet en sådan där magisk kväll när man sitter på puben och två män med sina söner spontant stämmer upp i sång, dom liksom växeldrar, när den ena slutar inleder den andra, sång efter sång med svenska klassiska visor från Taube till Eldkvarn i över en timma. Sedan vi andra som sjunger med. Nä, det vet ni nog inte, för hade det hänt i Sverige så skulle vakterna troligtvis komma springande och försöka tysta ner det störande sällskapet som troligtvis fått för många stänkare innanför västen och därför måste tystas och skickas hem. I Dublin är det tydligen ingen ovanlighet och jag satt där och njöt med en Guiness på den klassiska puben O´Donoughue´s där den kultförklarade gruppen The Dubliners gjorde sig ett namn på 1970-talet. 

 

Det var en härlig och välbehövlig avslutning på kvällen efter att tidigare för första gången i livet sprungit in i en fullblodsrasist och nazist. Det började med ett mycket trevligt samtal om The Smiths och den legendariske gitarristen Johnny Marr som tydligen skulle lira i Dublin. Vi gled över i ett samtal om ABBA då den här killens kompis avgudade gruppen. Vi skrattade och skålade och det kändes så där gemytligt som det nästan bara kan göra på Irland. På en fråga om var jag kom ifrån och svaret blev Sverige så gick hans ögon från ljusa till kolsvarta. 

 

”Stockholm, världens våldtäktshuvudstad!” Sa han. Därefter rapade han upp den där bilden av ett land som håller på och rasa samman fullständigt med gigantiska gäng som drar runt och våldtar varenda kvinna de möter. Mannen bodde märkligt nog i Saudiarabien, sa han. Vad han jobbade med, sa han aldrig, men han hatade de där jävla araberna. De där åsikterna är verkligen inga ovanliga åsikter ens i dagens Sverige och jag försökte föra ett vettigt samtal i god ton. Det var då han på allvar drog igång en galen teori om hur SS-män i Sverige på 1940-talet i en hemlig sekt planerat att betäcka svenska kvinnor och bevara och utöka den ariska rasen. Ett av de ariska barnen var Agneta Fältskog. Han fortsatte hylla nazismen och talade om det depraverade landet Sverige i norr. Men då var jag redan på väg därifrån, in till det där rummet med allsång och Guiness. Det finns rätt många av hans typ som springer omkring i vår värld just nu. Det är ingen jag vill möta igen…

Texten är tidigare publicerad i NA-Nerikes Allehanda




19 Maj 19:48

En främling är enbart någon man ännu inte mött

 


Det ösregnade och blåste halv storm när bussen for över berget på de smala vägarna där ingen kan mötas men där man ändå gör det för att man måste. Kanske lite irländskt på något sätt där en främling enbart är någon man ännu inte mött. Åtminstone i folkmusikens texter och på pubarna och barerna på de ibland ödsliga västra delarna av landet.

Diset skymde det mesta av den utsikt som man anande skulle vara enastående långt där nere, långt där ute. Atlanten som röt och slog in mot de kommersiella musselodlingarna, turbåtarna som guppade i väntan på turister som vill se delfiner, någonstans bakom diset låg Galway och Aranöarna. 
En halvtimma senare står man nere i en dalgång och dricker en caffe latte i mugg som man samvetsinhandlat som betalning för ett toalettbesök. Vinden har lugnat ned sig och regnet droppar enbart ned ifrån skyn i några förvirrade attacker från en armé som trasats sönder i krig. Ett väder som förändras var femte minut och det är svårt att vara cool i tjabbiga skor och skinnjacka. Man tar alltid med sig en regnjacka en soldränkt förmiddag i fall att, sa en förbipasserande man. Men jag tror ju fortfarande att jag är någon sorts rebell och trotsar det sunda förnuftet och avstår. Det ger en sorts ruff turnékänsla och det är på sätt och vis det jag är ute på. En turné genom det skiftande irländska landskapet. 


Att resa är att fly verkligheten för en liten stund. En chans till att dra djupa andetag och sjunka ner i sin egen själsliga mysfåtölj. En sorts stressbearbetning för de som har möjligheten att ge sig iväg och glömma det som händer hemma. Det är en av de bästa delarna med att resa. Att kunna släppa taget av hemlandets ytliga tjafsande och individers envetna egotripperi där man jagar punchlines för att trycka sig igenom den enorma matta av tyckande vi lever i. Eller försvinna från de banaliteter och meningslösa strider som vardagen onekligen består av. Här kan man möta sig själv och de stora frågorna om livet och döden, musiken och litteraturen, maten och dryckerna, havet och bergen och vädrets vilda vändningar. Men jag vet att jag snart måste tillbaka in i hjulet igen. Tillbaka till småstadens vardagligheter och livets plikter. Så jag gömmer mig i mörkret med en ”pint of plain” och drömmer om det där huset på sluttningen vid Galway Bay…   


Texten är tidigare publicerad i NA-Nerikes Allehanda




26 Mars 19:46

Balladen om Sean och jakten på kreativiteten

 

”Vet inte hur du är sa han och tittade på mig. Men jag har ett behov av att sätta mig ner då och då för att hitta mig själv. Att i tystnad vända blicken inåt för att försöka se var jag sitter och gömmer mig”. Killen som hette Sean skakade på huvudet.
 

–De senaste månaderna tror jag inte ens att jag varit med mig själv under dagarna. Varje morgon går jag ut genom dörren och där sitter jag kvar i fåtöljen i biblioteket. När jag sedan kommer hem på eftermiddagarna så sitter jag fortfarande kvar där men jag når aldrig riktigt fram för att bli hel igen. Det har ingenting med måendet att göra utan det är enbart tempot det handlar om. Tidigare har det alltid funnits utrymme att då och då gå in i tystnaden och invänta själens ankomst.

Sean sökte någonting, sa han.
 

–Det är lite tråkigt och jag känner inte igen mig själv. Kreativiteten är halvdöd och gamarna sitter på telefonstolparna och väntar på att få börja sätta näbbarna i mig. De där skrivprojekten ligger i hörnen och samlar damm, kameran står oftast och väntar på sällskap och när jag läser i sängen så somnar jag efter fem sidor. Men Pelle, jag vet att du lyssnar på irländsk musik, sa han.
 

Jag nickade jakande för det låg inga konstigheter i det påståendet.
 

–Plötsligt fick jag några timmar för mig själv för någon dag sedan, nästan viskade Sean. Jag lirade stillsamma irländska ballader och se där… lugnet kom direkt, inte långt efteråt började det röra sig inne i huvudet, drömmar och idéer. Jag började rota i papper, kollade igenom högar av böcker, broschyrer, informationsblad. Lite senare samma dag cyklade jag iväg för att ta del av en föreläsning med en fotograf som berättade hur han jobbar och tänker och hur han bygger sina projekt och hur möten leder till möten som leder till öppningar och vänskap. Det blev en boost Pelle, jag ville ut i verkligheten och dokumentera vad jag ser och hör. Som en vårsång från en flyttfågel som varit ute och rest vaknade jag upp ur min koma och någonstans där såg jag mig själv igen och vi möttes och vi började gå hand i hand tillsammans i takt under en lång, lång eftermiddag och kväll.
 

Sean såg ner i sin kaffekopp, eftertänksam, sen såg han på mig igen med ett leende.
 

–Musik, film, konst, litteratur. Det väcker döda själar Pelle. Det tar dig ut ur vardagens vardagliga vardagligheter…

 




25 December 23:02

Att vara människa är inte så lätt-En julkrönika



Det smäller en bomb i Pakistan, nazister kastar sten och demonstrerar i Göteborg, fem män våldtar en ung tjej och går fria, folkmord av rohingyafolket i Burma, hotande kärnvapenkrig mellan Kim Jong-Un och Donald Trump, religionsmotsättningar, homofobi, fattigdom, girighet och själsligt desillusionerade människor över hela världen. Och ikväll åker Karl-Bertil Johnsson åter igen på sin Eriksgata genom 1940-talets storstad med ett flaggspel innehållande nazistflaggor som fladdrar i vinden där bilen far fram. Vi människor är inte lätta att förstå sig på och man kan fråga sig varför vi gör det så jäkla svårt för oss själva hela tiden när vi alla egentligen bär på samma drömmar och funderingar över livet. Det är i grunden ingen skillnad på oss. Vi är alla samma innerst inne. Enbart yttre omständigheter och miljön vi lever i skiljer oss åt.

I tisdags sände SVT Dox återigen filmen Human, den har tidigare visats i svensk TV. En hyllning till mänskligheten och vår planet enligt informationstexten. Förutom de magiska naturbilderna och den meditativa musiken så består filmen av en lång, lång rad av vittnesmål från människor över hela vår jord som öppet och modigt delar med sig av sina tankar kring kärlek, hat, lycka, rädsla och sitt vardagsliv på den plats de bor. Det som slår mig är att det spelar ingen roll var du bor, vilken religion du har, om du är rik eller fattig, vilken hudfärg du bär eller om du är man eller kvinna. Vi bär alla på samma inre liv när det kommer till tankarna om vad det innebär att vara människa.


Så varför skapar vi så mycket ondska? Säg det. Makt? Ägande? Gränser? Pengar? Narcissism? Rädsla? Egoism? Eller att vi väljer ledare med alla eller några av ovanstående egenskaper och önskemål? De som vill vara ledare är kanske de som inte borde vara ledare eftersom de drivs av att bibehålla och utöka makt, ägande, gränser, pengar på grund av narcissism, egoism och kanske rädsla? Ofta i ideologins eller religionens namn.

Idag är det julafton. I stora delar av världen. En tid då vi ska bry oss om varandra. Vilket är en chimär. Men. Ni som har möjlighet, tid och SVT-Play. Sätt er ner tillsammans och titta på filmen Human när röken från mat, dryck och paketöppning lagt sig. Att vara människa är inte så lätt. Inte någonstans i världen. Human öppnar ögon.

Texten var publicerad i NA på Julafton.

 


Pelle Blohm


Pelle Blohm

Frilansskribent om fotboll, kultur och allt däremellan. Nuvarande uppdragsgivare är Nerikes Allehanda och HKM Media. Bloggar som synes, fotograferar rätt mycket och föreläser ibland. Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017 och har under året även haft en del uppdrag som copywriter. I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg