Ett år går så oerhört snabbt, det är lite skrämmande faktiskt.
Men minnena försvinner inte.
Tjugo över nio på morgonen förra året var starten på en av de värsta dagarna i mitt liv.
Jag har aldrig varit särskilt duktig på att hantera mina känslor, blir väldigt lätt sorgsen om något negativt händer i mitt liv.
Idag för ett år sedan fick vi avliva vår katt Alf som hade funnits i mitt och sambons liv i nitton år.
Det var hemskt att ta den tunna kroppen som gett upp och bestämt sig för att sluta äta och dricka, men jag tog den och lyfte upp Alf på ett sterilt bord hos veterinären men la först en mjuk filt under honom.
Jag tittade rätt in i hans ögon när sprutan stacks in i pälsen och Alf såg tacksam ut, han led och var trött på livet.
Tårarna forsade nedför mina kinder när livet rann ur den lilla krabaten, huvudet åkte långsamt ner mot filten där min hand vilade. Det var första gången som jag varit med om något liknande och jag vill helst inte vara med om det igen.
Nitton år var han med oss, halva mitt liv, hela sambons och mitt tillsammans.
Alf betydde mer än jag själv kunde förstå.
Jag hyllar Alf med ett glas vitt vin idag, ett ljus brinner på bordet, hans fotografi förgyller rummet.

Av denna anledning har jag tillåtit mig själv att vara lite nedstämd idag.
Har gått omkring uppe på stan i det strålande solskenet, har synat bokhandlar, läppjat på lite svart kaffe och köpt ett par skivor. Inköpet speglade sinnesstämningen, Townes Van Zandts vemodiga texter från ett slitsamt liv i Texas, USA. 
En minibox med tre cd:s och ytterligare en cd med låt efter låt som får mig härligt melankolisk.
Knappast några partyhöjare.

Åkte hem och satte mig på uteplatsen, skrev klart ett kapitel i min roman, ett kapitel fullt av existensiella vedermödor, passande för dagen återigen. Lyssnade på Lasse Winnerbäcks sommarpratarprogram i efterhand och blev så glad över vad han sa. Han hyllade det svenska vemodet, han hyllade melankolin och tog avstånd från fjanteriet som dominerar vår mediala värld. Allt ska ha en knorr och skojas bort, inget får vara seriöst längre för då anses det tråkigt.
Winnerbäck är en allvarlig man, han vädjade till sig själv att "losen up" men jag tycker att han ska fortsätta vara den han är.
Integritet är ett ord som knappast existerar längre. Utifrån sommarprogramet och sättet Winnerbäck lever och tar sina beslut så är han en hyvens man. Hur det nu än är med det så var det i alla fall ett väldigt bra program. 

Jodå, det regnade även denna gång när jag kom till Göteborg.
Det är Juli men det verkar liksom inte spela någon roll, regnet ska bara ner över denna stad.
Checkade in på hotell Rubinen och blev tilldelad ett enkelrum kallat Röda Rummet efter August Strindberg och hans roman med samma namn. Inte för att jag med en enda liten por kan jämföras med eller värka fram klassisk litteratur som denna man, ändå blev jag lite smickrad av att tjejerna i receptionen gav just mig, en läs och skrivarman, detta rum.
Ser jag ändå inte lite litterär ut tänkte jag när jag stod i badrummet och rättade till slipsen inför jobbet, tänk bara hur dom reagerat om jag haft mina intellektuella kulturbrillor på mig...

Nja, faktiskt så är det så att Röda Rummet är den enda bok jag läst med herr August, har Inferno och någonting som heter Vänligen August Strindberg-Ett år, ett liv i brev i min hylla hemma men har bara läst lite grann i Vänligen... 
Har liksom inte fått loss dom för att presentera dom för min inre läsare. Men jag gillade Röda Rummet på samma sätt som jag gillade Hjalmar Söderbergs Förvillelser och Den allvarsamma leken även om man kanske inte kan järmföra dom i övrigt, eller kanske kan man det, vad vet jag. Men likaväl är det Stockholmsskildringar från ungefär samma tidsperiod och dom verkar ha en förmåga att fånga min uppmärksamhet.

Var i Göteborg för att jobba på fotboll förstås, vad annars? Fotbollen tar ju liksom aldrig paus.
Blåvitt mot Helsingborg på ett stampat jordgolv på Ullevi under måndagskvällen i spöregn och blåst och sommarkyla.
Monstertruckar och Bruce The Boss hade pajat alla förutsättningar till fin fotboll.
Å regnet gjorde allt ännu värre.

Evenemangsstaden...

Avslutade kvällen med lite mat och en öl på Caleo som vanligt, börjar bli en fin tradition, andra gången nu, ha, ha.
Stoffe, Antonelius, Mr Sporttrot var där och Mentorn förstås, som var lite trött denna gång, men kände ansvaret att ta hand om oss icke Göteborgare. Måste visa en annan sida än den där ni vet av stan.

Mr Sporttrot och jag käkade frukost morgonen därpå och insåg när vi gick att vi för andra gången i år stängt Rubinens nyombyggda frukostvåning. Konstaterade att man förr såg en ära i att stänga nattklubbar och barer. 
Man satt där och kände sig viktig i sin lilla ankdam i Örebro medan personalen tände upp lokalen.
Numer får man nöja sig med att stänga frukostavdelningar på familjehotell.

I am the wild one, som Iggy brukar sjunga.
Wild my ass...

I går var det den fjärde juli.
För ett år sedan stod jag under ett träd vid påfarten till Brooklyn Bridge i New York och stirrade upp mot himlen i jakt på nationaldagsfyrverkeriet som det talats så mycket om. Smällarna från fyrverkeribomberna ekade mellan skyskraporna.
Regnet hängde i luften, mörka moln skymde det mesta av showen från min dåliga position, men det var varmt och poliserna i sina uniformer såg avslappnade ut där de stod och pratade. Miljontals människor sökte sig ner mot kajen vid Battery Park på Manhattans södra udde men jag och min sambo vände när vi nästan nått fram.

Vi tog tunnelbanan till Grand Central Station, vandrade hemåt mot hotellet men mötte en tjock rörlig vägg av människor på väg någonstans i mörkret efter firandet på andra sidan Manhattan där andra bomber och ljuskonstellationer underhållit firande amerikaner med flaggor i händerna och nyfikna turister med New York t-shirts på sig.
Vi smet in och gömde oss på baren Barking dog, satt och hängde med varsin ljus amerikansk öl, snackade baseball med en militär på permis och såg folkmassan dra förbi utanför fönstret. 

Det blir ingen långresa i år.
Sitter i hemmet och tänker mig bort men det går inget vidare.
Det är varma dagar, passiva dagar som dödar hjärnceller. 
Jag orkar ingenting.
Lider kanske av ett post-EM-trauma.
Hamnar ofta i ett litet tomt och klaustrofobiskt fyrkantigt rum efter intensiva arbetsperioder.
EM.
Sedan rullade allsvenskan igång direkt och snart ska jag ha en kortare semester inom landet lagom.
I väntans tider med andra ord, en period som kan klassas som en tom period fast där man måste samla kraft för att utföra de åtaganden som man har nedskrivet i sin kalender.
Men däremellan ett stirrande i tak, upp mot blåa himlar och vita molntussar eller hotande regnrusk.

Finns så mycket som jag skulle behöva göra.
Frisera trädgården, fakturera uppdragsgivare, skriva klart romanen, läsa böcker, analysera matcher, träna...
Men jag orkar inte, är död i hjärnan.
Jag vill bara sova.
Kanske tar jag mig en kopp kaffe och tittar på rubrikerna i DN.
Helt säkert tar jag mig en promenad med dogen.
Fan, är det så här det är att vara pensionär?
Då vill inte jag bli pensionär...

De har kallat mig en romantisk och naiv fotbollsdrömmare.
De har sagt att det enda som betyder någonting är att enbart vinna.
Hur man vinner spelar ingen roll för ingen bryr sig om fotbollen är vacker eller ful och rå. 
Det är vinnarna alla kommer ihåg, hur dom vinner är inte viktigt påstås det.

På en sportkrog i Seefeldt i Österrike ibland radiosportmedarbetare utryckte jag min beundran för lag som Holland, Portugal och Spanien. Det är den fotbollen jag älskar som jag sa mellan två pizzabitar och en klunk öl.
Petter Johansson sa då:
-Men Pelle, det är ju de där lagen som aldrig vinner. Det är nationer som Italien och Tyskland som alltid vinner...
Samtidigt blev Lasse Granqvist så där engagerad som bara han kan bli efter ett avgörande mål för Sverige och dömde ut mig fullständigt. 
-Ingen bryr sig Pelle, INGEN! Vinner du så skiter fans, sponsorer, media hur du vinner bara du vinner...
Samma åsikter har kantat min väg genom min egen fotbollsromantik under åren. Jag har stridit för min underhållande fotboll så som jag vill ha den men har blivit hånad, sparkad på, förlöjligad och utdömd som en person som inte lever i verkligheten. Man kan inte spela som Spanien och Portugal med passningar i sidled hela tiden. 
Kontringar och deflir är receptet till framgång har folk sagt.
Bullshit har jag ropat fast jag har haft alla odds emot mig då historiens resultat hela tiden sätter sitt långfinger i fejset.
Ni har fel har jag sagt fast jag innerst inne vetat att all fakta talat emot mig.
Spanien hade inte vunnit en titel sedan 1964.
Portugal har aldrig vunnit en titel.
Holland har ett EM men har förlorat två VM-finaler trots eller tack vare sin totalfotboll.

Men jag har aldrig slutat tro.
Jag har en mission att få människor att förstå att de allra flesta innerst inne alltid vill att sina lag spelar som Spanien gjort under EM-slutspelet.
Visst finns det sparka-och-spring nostalgiker som vill se sina spelare kämpa och förstöra.
Visst finns det defensivromantiker som älskar att se sina lag döda motståndare strax utanför eget straffområde.
Visst finns det de som tycker att ju mindre boll det egna laget har desto bättre.
Men de allra flesta vill se den fotboll jag propagerat för i många många år.
För det har jag alltså blivit kallad fånromantisk dåre.

Plötsligt är hela världen Spanienkramare! 
För bara för någon månad sedan var dom samma sorgliga förlorare som de varit genom hela den moderna spanska fotbollshistorien. Ett lag som visserligen spelat vackert men fullständigt och otidsenligt ineffektivt.  
Nu älskar alla detta Spanien som spelar så förföriskt och vackert.
Fotbollen har segrat läser jag överallt.
Fotbollen har segrat hör jag runtomkring mig.
Ja, det är ju det jag sagt hela tiden...

De som sagt någonting annat tidigare, de som inte trott på den underhållande och passningssköna klapp-klapp fotbollen är förlorare som vet att de inte kan få det dom vill ha men när dom väl ser det dom innerst inne vill ha då förstår dom också vad dom saknat. Att vinna är förstår den innersta kärnan i fotbollen, även jag förstår det, men jag är helt övertygad om att de allra flesta vill att sitt lag ska vinna som Spanien och inte som Grekland eller Sverige om de nu skulle få för sig att vinna någonting. 

Visst inser jag att det bara är några få nationer i hela världen som kan spela som Spanien. Men min poäng är och har hela tiden varit att ambitionen hos alla som håller på med denna sport borde vara att närma sig de bästa så mycket som möjligt. Att utveckla sitt passningspel, sin teknik och fart. Att tro på att man kan spela något annat än deflir med kontringar.
Det behöver inte betyda karbonkopia på Spanien utan gör det på eget sätt men gör det på ett kreativt och offensivt sätt.

För som sagt, jag är helt säker på att om man får välja så vill de allra flesta se sitt lag vinna med stil och elegans istället för att störa och förstöra. Människor dricker hellre amarone viner istället för dåliga bag-in-box alternativ, de kör hellre Lexus än Honda och åker hellre på semester till Seychellerna än Kanarieöarna.

Det är när man inte har möjlighet att välja som man börjar säga saker som att det inte spelar någon roll hur vi vinner bara vi vinner. Det är de trolösas sätt att få mening i sitt liv. 
Vi andra som tror på utveckling fortsätter att även tro på det vackra spelet. 
Spanien dödade ett spöke i detta mästerskap.
Nu hoppas jag att deras framgång även dödar de grå och trista idéerna hos alla Drillosar, Rehaglar, Lagerbäckar, Mourinhos och resten av gänget som alltid utgår från defensiven för att nå offensiven och inte tvärtom.

Det är paus i EM-semifinalen mellan Spanien och Ryssland, sitter och kollar på TV men sviker förstås inte mina kompisar på radion så den står på och Lasse Granqvist och Nick Raffe vräker sig ut i rummet. Det är ingen bra match så här långt men det betyder så mycket så det är kanske inte så konstigt. Att regnet öser ner över Wien gör knappast situationen bättre. 

Själv har jag gått omkring i ett litet lyckorus sedan jag hittade och köpte den där The Pogues-boxen för ett par dagar sedan.
Alla går igenom starka upplevelser av olika slag i livet och musiken är ett sådant där område som ibland känns som att det kan förändra hela ens liv. Jag kommer ihåg första gången jag fick Rum Sodomy & the Lash i handen och åkte hem och skickade in cd:n i stereon och satte på. 
Vilket jävla drag!
Det var helt omöjligt att stå stilla, hela jag ville bara ställa mig upp och dansa. Eller hoppa upp och ner snarare.
Visst var det en del lugna låtar men det räckte att få klassikern Sally Mac Lennane i öronen för att gå helt crazy.
Dagen efter gick jag och köpte Red Roses For Me som kom ut året innan, alltså 1984.
Den var om möjligt ännu bättre och röjet var helt enkelt massivt, låtar som Dark streets of London, Streams Of Whiskey, Greenland Whale Fisheries, Down in the ground where the dead men go och Boys from the county hell var helt enkelt helt galna. Det var allt jag älskade på en och samma gång.
Det var punk, rock, folkmusik och sköna ballader som Kitty, The Band Play Waltzing Matilda och förstås Dirty Old Town från Rum Sodomy...

Bandmedlemmarna var dessutom helt osannolika. Det räcker väl att nämna geniet Shane Mac Gowan så förstår ni.
Sedan de fantastiskt fula blågrå långrockarna de har på sig på baksidan av debutplattan. 
Längre fram ändå på ett sätt rätt skön stil med sina ruffiga kostymer och gubbkepsar.

Under en lång tid lyssnade jag sedan inte på någonting annat än The Pogues. I och med att dom radade upp kanonplattta efter kanonplatta så behövde jag inget annat. För er som läser mina enkla rader här på bloggen så vet ni att jag via The Pogues gick vidare till andra grupper med folkmusiktouch som Waterboys till exempel. Jag började leva irländskt, drack Stout och anordnade irländska fester där man stod och guppade till musiken. Total lycka.

När jag nu hittade den här boxen och köpte den så hade jag inte lyssnat på The Pogues på väldigt länge, var trött på allt det gamla och det lilla nya som kom ut från gruppen efter att Shane försvann var mest skräp. Har de senaste åren tröstat mig med  amerikanska grupper som Dropkick Murphys och Flogging Molly men det går liksom inte att jämföra.

Men jag hade inte väntat mig denna kick av att slänga på den här så överfulla och suveräna boxen där det även bjuds på en del Kirsty McCall, Joe Strummer och förvisso mycket märkliga demolåtar som låter som ingenting.
Men The Pogues förändrade mitt liv, många berättar sådana här historier från sin ungdom där dom faller pladask för någonting som bara står där en dag och översköljer en med starka känslor.

Som Olle J skriver på min kommentarfunktion under förra inlägget så turnerar visst The Pogues fortfarande, nu med Shane igen efter att han varit borta i många år. Men detta har förstås ingenting alls med det som hände under åttiotalet och delar av nittio. 

Spanien mot Ryssland är slut. Spanien vann med 3-0 och spelade en underbar andra halvlek. Mina favoriter är äntligen i final, Spanien är alltid mina favoriter tillsammans med Irland och Italien.
Det är en fin kväll i Örebro, Shanes boys är under en period med mig igen, Spanien är i final och min dog ligger här bredvid med kärlek i ögonen. Eller kanske är hon bara kissnödig...

Så var man hemma igen, utslagen i kvartsfinal men glad ändå.
Ungefär som ett svenskt fotbollslandslag.
Tågresan från Basel till Zürich flyglats gick perfekt och flygplatsen var som Schweiz i stort.
Rent och stillsamt med en liten touch av oskuldens mystik.
Det är visst ett väldigt religiöst  och konservativt land Schweiz, de två sakerna brukar väl hänga ihop.

Gjorde nybörjarmisstag på flughafen och tog med mig två champagneflaskor som jag köpt på mitt hotell genom säkerhetskontrollen. 
Stopp, stopp, stanna väste kontrollanten.
Kasta eller checka om var beskedet så jag sprang genom långa korridorer, förbi bagageband, genom tullen och tillbaka till Swiss airs incheckningsdisk. En underbart hjälpsam kvinna stängde ner allt hon höll på med för att hjälpa mig packa in flaskorna i ett lite frigolitpaket. Sedan genom passkontrollen igen och tillbaka till säkerhetskontrollen med en påse mindre vilket var väldigt behagligt. Däremot blev det svettigt i den rätt dåligt airkonditionerade hangaren.

Men hem kom jag med ett förstamästerskap som blev en fotbollsmässig orgasm. 
Vilka matcher jag fick jobba på!
Här är de bästa:
Holland-Italien 3-0, uppvisning.
Spanien-Ryssland 4-1, uppvisning.
Tjeckien-Portugal 1-3, fantastisk.
Kroatien-Tyskland 2-1, vild Kroatglädje.
Italien-Rumänien 1-1, jo den var bra, Buffon straffräddare.
Frankrike-Italien 0-2, återupprättad italiensk heder och fransk skam.
Portugal-Tyskland 2-3, dramatik och tysk taktikseger.
Holland-Ryssland 1-3, ord överflödiga, härliga rysk offensiv.

Tar även med mig alpernas mäktiga storslagenhet hem i minnet. Visst var det kallt i Seefeldt, visst regnade det för det mesta i Tyrolen men Radiosportens camp var mysig med full av gemenskap och sköna lirare med sändningserfarenhet som knappt får plats i cyberrymden. Bilresorna var inte så kul men det positiva var att man via långa samtal lärde känna kollegor jag tidigare bara mött under ett par timmar på arenor eller i radiohuset i Stockholm. 
Jobbade med alla kommentatorer på plats. 
Lasse Granqvist
Christian Olsson
Petter Johansson
Dagge Malmqvist
Alla proffs och jävligt bra men med helt egna stilar.
Stort
Sedan Raffe Edström som bistod med omtänksamhet och stor värme under dagar och kvällar i Tyrolen.

Sedan fantastiska Basel:

"Jag är verkligen ett äkta stadsbarn. Asfalt, sten och betong ger mig trygghet och värme.
Lite vatten är det enda krav utöver stadens byggnadsgrund som är önskvärt i min värld.
Medan Sverige firade midsommar med fylla, blommor i håret, ko ack ack ka, ko ack ack ka runt den stora fallossymbolen irrade jag planlöst runt på Basels underbart mysiga gatunät.

In i gränder, upp för backar och gågator, över broar, rakt igenom torg och tvärs över lummiga parker. Mina "walking shoes" styrde mina steg, ödet planlade vandringen tills jag sen eftermiddag hamnade vid floden Rhens strandkant.
Där hade kollega Malmqvist med sin Åsa dukat fram knäckebröd och lax, ost, öl och nubbe. Själv hade jag hittat lite schweiziska jordgubbar i ett gathörn som jag svepte ner på trappsteget två meter från det vilt rinnande flodvattnet. Solen var på nedåtgående, ungdomar hoppade i vattnet och sveptes med av strömmarna för att kravla sig upp på land längre bort emot Mittlere Rheinbrücke där två enorma storbildskärmar var uppsatta. Strandkanten var full av fotbollssupportrar och efter några timmar började matchen mellan Kroatien och Turkiet. Jag saknade mina kära där hemma men annars var det en sagolikt wunderschön midsommarafton."
(texten är en del av en krönika i Nerikes Allehanda)

Dagen efter invaderades Basel av en makalös holländsk supporterarmé.
Innan kvartsfinalen mot Ryssland talades det om att 100.000 fans skulle åka ner till Basel för att följa matchen.
Efteråt finns det uppgifter som säger att 180.000 holländare fanns på plats.
I Basel bor det runt 188.000 invånare.
Det var ett kaos i stan, men ett fredligt och på många sätt ett underbart kaos.
Men jag har aldrig varit med om något så galet förut.
Arenan St Jakob var proppad av oranga människor, centrumkärnan var en enda stor apelsin.
På vägen tillbaka mot hotellet mitt i city efter matchen mötte jag alla dessa besvikna men lika oranga fans som i fantastiska kreationer fulla av humor och påhittighet vandrade hemåt i natten.
Andra åkte spårvagn så fulla och trånga att läppar trycktes emot fönster och näsor böjdes sneda emot glaset medan folk utanför log, pekade och gapskrattade.
Att möta en så stor människomassa helt färgad i orange är ingen upplevelse som direkt går att förklara.
Rädsla och glädje samsas om utrymmet.
Men det kan vara något av det största jag någonsin varit med om.
Storartat och vackert till en början men med fyllan grisigt, skitigt och ovärdigt.
Un-fucking-believable.

Nu hemma på kontoret igen med minnen och fotografier.
EM är inte över men det är över för mig.
Hittade nämligen en The Pogues-box idag och det gjorde mig så oerhört lycklig.
Fem cd:s blandat med demos, outgivet material, live inspelningar, TV-spelningar och annat skoj.
Det bästa av allt är ett det verkligen är lyssningsbart och vissa versioner även bättre än de färdiga produkterna på orginalskivorna. Fan så jag har längtat efter något nytt med Pogues.
Bandet är nedlagt och massor av kopior har försökt axla manteln men misslyckats.
Så får man det här i handen.
Det är då man inser att det finns annat än fotboll i livet...

Det var på många sätt en underbar dag igår.
Jag gled omkring i en stad jag aldrig tidigare besökt och hänfördes av dess prakt.
Det var varmt i Basel, solen hade äntligen bestämt sig för börja jobba igen på sin gråblåa himmel och det var bara att luta sitt ansikte mot denna himmel och njuta. 

Trots att jag bor i djävulens gård(Der Teufelhof) i landet Helvetia med minst två fan-zoner runt knuten så stortrivs jag här. 
Trånga gränder, långa gågator, innergårdar med kaféer och fönsterluckor av trä, spårvagnar och stora torg, vackra kyrkor och gamla broar över den mäktiga floden Rhen som ettrigt flyter genom centrum.
Jag hade kunnat vara i Spanien, Italien eller kanske Prag eller Wien, men jag är i Schweiz på gränsen till både Frankrike och Tyskland och det känns verkligen som att jag just nu inte skulle vilja vara någon annanstans.
Endast mina två älsklingar hemma fattas mig.

Inte lika skoj i går kväll dock.
Hade bänkat mig inne på Tapas, vino y mas ett halvt kvarter ner i en backe och runt ett hörn ifrån mitt hotell.
Det var kollega Dagge Malmqvist, jag själv och två tyska fotbollsfans som var vända emot altaret.
Alltså storbildsteven på väggen i en i övrigt rätt öde och tom lokal.
Förväntan och förhoppningar.
Räkor i vitlök, Grillad paprika, oliver och spansk potatisomelett på bordet.
Rött vin.
Paus och glädje över att Ryssland "bara" hade 1-0.
Kanske kan det ändå ordna sig till andra halvlek?
Sverige, taktik, kyla och extrem överlevnadsinstinkt.
Tidigare var det så.
Klockorna mot undergången ringde dock i den sena timmen.
Sverige avklätt in till huden, avslöjade.
Espresso och en amarone-grappa.
Tyskarna gillade Stockholm i alla fall, Café Opera.
Vandrade hundra meter tillbaka till Det Teufelhof som till namnet nu passade mycket bättre. 
Slog på datorn, kollade tidningarna och nu ska alla avgå!
Fiasko och det sämsta som skådats.
För några dagar sedan var Zlatan de stora matchernas man efter 1-0 i första spelomgången mot Grekland.
Det var verkligen en stor match...
Sedan spelade Sverige den bästa fotbollen i modern tid emot Spanien, enligt krönikör.
Nu hånade, odugliga, trötta, gamla och inte värda smutsen under skorna.
Det är vindstilla i Basel, vet inte hur det var i Innsbruck igår men vindflöjeln och kapporna fladdrar i mediastormen som aldrig kan vara sansad och analytisk utan alltid måste innehålla övertoner åt något håll.
Avgå alla!

Pelle kommenterar EM ifrån sovrummet.

Nerikes Allehanda kom på besök till basen i Seefeldt för att göra ett litet Webb TV inslag.
När det nu sänds har jag flyttat in i hotell Teufelhof i Basel men det gör väl inget.

Vaknade idag av att en liten bäver satt och gnagde på mina halsmandlar.
Har känt mig onormalt trött ett par dagar och anade att någonting var på gång.
Känner mig frusen men är varm och orkeslös, sov obefogat två timmar under eftermiddagen.
Kanske inte så konstigt när man de senaste fyra dagarna umgåtts med åtta till tio graders värme, blåst och regn på hög höjd utan riktigt varma kläder. Resväskan var packad för beachfeeling och inte sommarskidåkning, det är humor att se alla fotbollsturister gå omkring i kortbyxor, t-shirts och klänningar på dessa breddgrader. Alla fryser och ser ut att lida.
Jag vet inte vad andra skyller på men jag kan bara konstatera att betong och asfaltsbarnet i mig aldrig går ur.

Tänkte lite på det när jag igår under en förmiddag med lite fri himmel och sol tog mig upp halvvägs i backen mot den högsta toppen här runtomkring. Åkte spårvagn upp för den branta backen till en mellanstation kallad Rosshütte på nästan 1800 meters höjd. Mötte stavmänniskor med de rätta vandrarkängorna, mötte människor med regn och vindjackor av dyra märken, coola alppar med fleece och grymma solbrillor, andra med ryggsäckar fulla av högoktanig mellanmålsmat och kikare runt halsen och skyddande zinkpasta på läpparna. Moderna naturmänniskor som vet hur det går till i alperna.

Å så jag och några andra fotbollsturister då. Med röda fräcka modedojjor utan halksula och passande fotinlägg. Med tunn blå Rare-jacka och någon långärmad v-ringad Tigertröja under och en afghansk handgjord sjal runt halsen. 
Kort sagt en man mer gjord för ett stiligt fik nere i Innsbruck.

Men jag måste erkänna att stå där på nästan tvåtusenmeters höjd och blicka ut rakt in i det Tyrolska hjärtat av snöbeklädda och vilda alptoppar är häftigt, som att vara placerad i ett vykort. Satte mig på en bänk vid en stupkant och sög in landskapet.
Total avslappning.
Högt där uppe bergets topp, en linbana som följde bergets vägg och en annan som hängde och slängde över dalen.
Små prickar av människor som vandrade mot himlen.

Sedan började de där elaka regnmolnen hotfullt dra in ifrån väster igen.
Jag gick ner för de branta backarna, hälsade på och fotade de kor som låg och idisslade i en miljö man önskar alla kor.
Benmusklerna började vibrera  efter ett tag, det är tungt även att gå utför, klagade lite inne i mitt huvud när jag mötte en mycket, mycket gammal gumma som helt obekymrat med händerna på ryggen promenerade förbi mig som om hon gled omkring på en strandpromenad. Då slutade jag klaga inne i mitt huvud.

Annars har jag två rätt trista och långtråkiga dagar bakom mig. Jag är ju här för att jobba men blev av med matchen Schweiz mot Portugal igår för att den var helt betydelselös och ointressant att sända. Och idag var jag inte bokat på något även om det var aktuellt att sitta off tube på Polen mot Kroatien med det föll på att ingen kanal här nere sänder den matchen. Inte konstigt då matchen Österrike Tyskland är en extremt het drabbning för österrikarna.
Hemmalaget var helt utdömt innan turneringen, det samlades till och med in listor av fansen som sändes in till fotbollsförbundet där de vädjade om att laget skulle dra sig ur för att inte förnedra sig självt och hela nationen.
Slår Österrike Tyskland i kväll så skrivs det historia här i alperna och det otroliga har i så fall inträffat. Det skulle vara enormt stort och jag tror att tyskarna darrar en smula även om jag tror att de löser situationen till slut.

Men som sagt, det har varit rätt segt de senaste två dagarna.
Frukost runt nio på hotell Olympia då hela staben samlas och snackar både oväsentligheter och väsentligheter i någon timma.
Sedan umgås jag med datorn i några timmar, läser nyheter, skriver blogg, mejlar och förbereder mig för jobbet.
Lunch i byn.
Kanske jogging eller annat tidsfördriv typ alpvandring lex ovan.
Kvällarna ser vi på fotboll, äter och tar någon öl om vi inte arbetar.

I morgon drar Dagge Malmqvist och jag till Basel.
Härligt.
Ny plats, nya matcher, varmare klimat.
Italien mot Frankrike.

Med lite tur även Sverige i en kvartsfinal nästa lördag.

Långt, långt där nere i dalen har uppladdningen redan börjat. Svenska och spanska fans har intagit Innsbrucks statskärna och gjort det till ett skönt skådespel. Så säger rapporterna för här uppe i alpbyn är det tyst, kallt och öde.
Jag sitter vid min dator, det är inte över tio grader ute, och jag undrar lite stilla vad jag gör här. 

Allt har gått så rasande fort fram tills idag då den svenska festen äntligen nått Tyrolen, ändå är den så onåbar för mig. 
Nästan hela Radiosportgänget ska slingra sig ner till Tivoli Neu arena senare i eftermiddag medan jag får sitta här och förbereda mig inför Grekland Ryssland som spelas senare på kvällen. Jag gör den från hotellet i det som kallas "off tube" vilket menar att jag tittar på en TV medan jag kommenterar. Kan vara kul ibland om man är två men Petter Johansson sätter sig snart i en bil och drar till Salzburg för att kommentera på plats. En hopplös arbetssituation för mig då fördröjningen mellan ljud och bild är nästan fem sekunder ibland. Jag hör målet långt innan jag ser det till exempel.

Trots tystnaden här uppe i Seefeldt kan jag ändå ana att mediacirkusen nått trakten. Svenska Dagbladets Jan Majlard och Göteborg Postens Mats Härd flöt förbi här på hotellet för att delta i Sportsnack i radion medan jag hörde att Östgötarna Mats Willner från Norrköpings Tidningar och Peter Mildeus från Östgöta Corren var i byn och åt häromkvällen.
Annars lär väl knappast de mäktiga tidningspennornas armé nå upp hit innan mästerskapet drar vidare mot kvartsfinalerna långt härifrån.

Jag har haft det väldigt bra så här långt men det finns en liten nackdel att bo på ett berg en bra bit ifrån händelsernas centrum, man får inte riktigt grepp om hysterin som pågår inne i städerna. Det är kanske både på gott och ont förstås då det kan bli rätt dräggit när fyllan och galenskapen når klimax. Min mästerskapskänsla får avnjutas via korta instick i grytan under matchdagarna på arenorna. För de ensamma rop från de få fansen i Seefeld angående Baajjjen å AIK, AIK vet jag inte om de räknas.

Skulle ha flyttat till Basel i morgon efter att först ha jobbat på Schweiz mot Portugal men matchen dog då hemmanationen åkte ur turneringen och Portugal redan är klara för avancemang. Sändning inställd med andra ord. Trist! 
Det innebär ytterligare två dygn på hög höjd innan jag och Dagge Malmqvist drar mot Zürich och matchen Frankrike Italien på tisdag. Direkt efter slaget mellan de två giganterna far vi vidare till Basel för två kvartsfinaler.

Mitt mästerskap har börjat sin nedräkning då jag far hem på söndagen efter midsommarafton. Hade gärna stannat på semifinalerna och finalen men se den positionen har jag inte på Radiosporten. Och vem är jag att misströsta, jag är ju på mitt första stora mästerskap någonsin. Här är jag en rokie som fått se en rad underbara fotbollsmatcher.
Jag hoppas att matchen på Tivoli Neu mellan Sverige och Spanien kan bjuda upp till någonting liknande.
Antar att det är upp till spanjorerna för svenskarna lär väl spela på motståndarnas misstag som vanligt.
Hur det än blir sitter jag långt upp ovanför molnen och tittar ner på partyt nere i Innsbruck.