Vi kommer väl alla ihåg den första gången.
Å då snackar jag inte om sexdebuten för den är det inte alls säkert att alla kommer ihåg.
Nä, jag tänker på första gången som man ser ett band som sedan kanske blir ett favoritband och världsberömda.
Gärna när dom är unga och okända och uppträder på obskyra små hak i småstäder.

Satt och småsnackade med en kille igår som hade läst mina rader om Simple Minds som jag skrev för några veckor sedan. Han berättade att han hade sett Simple Minds spela på Högskolan i Örebro, det måste ha varit i skiftet 1979-80.
Han visade sitt vinylex som bandet släppte 1979 och som var starten på något som både han och jag ansåg vara några gyllene år för bandet. Jag hade ingen aning om att Simple Minds varit i Örebro.










Det roliga är att en hel del gamla klassiker passerat Örebro genom åren.
I deras inledningsfas innan de slagit igenom.
Det sägs att Rolling Stones var på plats innan deras karriär exploderade. 
Kan det ha varit i Idrottshuset?
Thåström sjunger ju på sin senaste skiva att han såg The Clash på Stora Hotellet just här i småstan.
The Pogues spelade på Rockmagasinet innan jag visste att bandet fanns och det grämer mig som fan, tänk att få ha sett galningarna med Shane i spetsen på hemmaplan och sedan följt deras erövring  över världen.
Själv såg jag Iggy Pop i Parkteatern i Brunnsparken strax utanför stan och det känns inte på riktigt när jag tänker tillbaka.
Men coolt va det, å ja, han dansade i bar överkropp och med sladdmicken hängande över axeln.
Iggy var till skillnad mot de andra redan stor då, skulle tro att det var runt 1986 då plattan Blah, Blah, Blah kom ut.

Misstänker att det finns många fler exempel å visst känner man sig lite speciell om man varit med från början och sett de första trevande stegen mot fame and glory. 
Sen hör det till att se ner på de där som dyker upp tillsammans med den stora hiten.
Kommer ihåg den första konserten med U2 som jag var på. 
På Hovet i Stockholm, måste ha varit 1985, trodde det var tidigare, men Hovetkonserten var den tredje i Sverige för bandet.
De hade tidigare spelat på Konserthuset 1982 och innan det, 1981, på någon liten klubb inne i stan.
Vad jag kommer ihåg var när Bono i slutet av kvällen, innan extranumret "40", berättade om den första konserten i Sverige där det visst bara varit runt tio åskådare inne på klubben som dom lirade på. 
Han sa att han hoppades att just dom personerna fanns i publiken den här kvällen i januari 1985, de var speciellt välkomna och sången var till dom. 
Det var precis så man ville att det skulle vara. Man ville vara först, vara speciell, och kunna säga just det.
Fan, jag såg ju grabbarna redan 1980 nere på den där skittrånga och svettiga klubben i hamnen i Dublin.
Då var dom bra...

Möten, möten, möten.
Å förberedelser...
Vad är det som händer med mitt liv?
Mina lunchkamrater Räven, Sparrisen, Billabong och Poeten börjar bli oroliga för mig.
Likaså ägarna på Lilla Örebro, Il Bello i köket och Snygg-Robban i baren.
Jag kan inte längre sitta och ljuga i flera timmar som under de mörkaste dagarna denna vinter.
När Snygg-Robban ringer och frågar vad jag ska äta (en fantastiskt service för övrigt) så får jag allt oftare tacka nej eller bara svänga förbi på en snabb kaffe. Gänget är chockat och jag är ledsen över att göra dom besvikna.

But a man´s gotta do what a man´s gotto do...
Även jag måste sätta på mig det mentala blåstället och gå ut på gatorna och jobba som en vanlig man.
Allt verkar kulminera just nu, samtidigt, precis som det alltid gör när saker väl börjar röra på sig.
Förberedelser inför allsvenskan.
Å möten.

Den allsvenska branschträffen i tisdags var sig lik.
I Stockholm detta år. På Berns.
Hela mediaeliten och fotbollsadeln var förstås där och jag gick runt och hälsade och nickade och vinkade.
Det är trevligt att strosa runt och lyssna på alla spekulationer och tankar runt vad som komma skall även om det på samma gång är en väldigt ytlig tillställning där inte mycket blir sagt. Det är i och för sig lite upp till dig själv vad man gör av det, men de flesta, som nån jag snackade med sa, är där för att få den stora påsen godis som är fullproppad med exklusivt informationsmaterial ifrån Svenska Fotbollsförbundet. 
Men en hel del goda vänner fanns på plats och vänner är ju alltid kul att träffa.

Även om Bajenbossen som vanligt hånade mig för att jag bränt sönder hans mobiltelefon under vintern efter mina stalkerfasoner. Ironi förstås då jag inte hört av mig på länge. Då skyller jag alltid på min vinterdepression.
Det blir bättre nu när solen vaknat säger jag...

Ett möte i garderoben på Berns vid ett ståbord gjorde mig extra glad.
Det litterära bordet som en av dom sa.
Två personer som läst mitt romanmanus och som båda verkar ha kommit fram till att det här kan verkligen bli något.
Lite puts bara, plocka bort en hel del skit, lägga till, sammanfoga, hyvla, kila in och bygga klart.
Det är ju så det är när man skriver böcker.
Man kan vara naiv som jag var och tro att första, eller åtminstone andra eller tredje utkastet är det som ges ut om det ges ut överhuvudtaget. Men ofta filas det extremt mycket på inlämnade manus. Till och med på de stora författarnas manus.
En före detta kulturchef berättade för mig att den prisbelönta boken, "Svinalängorna" med Susanna Alakoski, var väldigt mycket längre i sitt ursprungsmanus. Men det ströks och plockades bort tills kärnan i helheten vann Augustpriset.
Så det finns hopp för det flera gånger dödade manuset till det som går under arbetsnamnet "En jakt på livet."
Personerna ifråga som läst och bedömt är dessutom auktoriteter på området litteratur.
Dessutom brutalt ärliga.

Solen lös upp de två hotfulla byggnaderna på höjden vid norra kyrkogården när tåget rullade in mot småstaden.
Som livsfarliga monster beredda att käka upp mig stod dom där.
Krematoriet...
Stora mörka spegelglas som reflekterade solljuset och jag vet vad som finns där inne och det kan ge en ångest.
Döden i krematoriet...

Jag satt i SJ-vagnen och lutade det tunga huvudet mot sätet och lyssnade på Flogging Molly.
Två timmar upp till Stockholm, två timmar möte, två timmar hem igen.
Trött som en urvriden disktrasa.
Nästan död.
Efter sen natt i lördags.
Nu i tåget söndag kväll.

Eldkvarn på Club 700 i lördags kväll å jag skulle ta det lugnt men så blev inte fallet.
Vitt vin för stämningen och känslan av att stå framme vid scenen och vara fans.
Club 700.
Här sprang man mycket i ungdomen då jag under en period lekte synthare.
Stod alltid vid en av de stora vita pelarna och dansade hårt till Lustans Lakejers Diamanter.
Vi var ett gäng som tyckte att vi var rätt hippa, som dansade grymt coolt.
Självbedrägeri.
Förutom för en av killarna som senare i livet dykt upp i shower i huvudstaden och på TV.
Här inne ibland tungt rött tegel på väggarna såg jag Ubangi med Cia Berg och Orup innan några egentligen visste vilka dom var. Nu har varvet gått runt och Cia är bortglömd igen medan Orup hänger kvar som scenkompis till Lena Philipsson.
Jag säger det inte som en merit utan enbart som minne.
Ungdomen var sällan roligare än Ubangi...
Det var oftast drogfritt här inne men vi lyckades alltid värma oss med några stänkare och ändå smyga förbi gestapo i dörren. Tjejer å drömmar. Vinster och förluster. Mest förluster.

Nu stod jag vid scenen och klappade händer å sjöng med i Pluras texter.
Å hade hälsat på Carla tidigare på dagen och han så förstås förvånad ut.
-Vem var det, typ?
Nu stod vi där precis framför honom, och vid ett kort ögonblick då han för en gång skull öppnade ögonen, stirrade han ner och sa menande mot Å:
-Där ä ju du!
Sen såg han på mig.
-Å du!
Sa han sen.
Därefter blundade Carla igen och började veva på sin gitarr.

Jag var inte helt nöjd med konserten efteråt.
Första tredjedelen var en enda lång transportsträcka med låtar som bara flög iväg utan att fastna nånstans.
Tappade koncentrationen och såg ut över en rätt öde lokal.
Folk på stolar eller vid borden vid baren.
Väldigt blandad publik och det är kanske inte så konstigt med en grupp som hållt på sedan 1971.
Gamla och unga och det är intressant med grupper som Eldkvarn som bara tuffar på genom det ljuva livet även om det stundtals inte varit så ljuvt för dom. Ups and downs. De senaste åren en grym nytändning som gett tre raka kanonalbum.

Konserten blev bättre och bättre och på slutet var det bra drag i lokalen trots allt.
Plura såg glad ut och bjöd till, Carla likaså, fortsatte ge korta kommentarer till mig och Å, Tony på basen såg ut som vanligt, har han bara en uppsättning kläder? Werner på trummor var framme och peppade vid scenkanten och Claes bakom pianot/synthen såg man inte mycket av förrens efter konserten då det inte gick många minuter innan han pös iväg.
Rutinjobb på Club 700 i Örebro.
Men ett okej sådant, två timmars show en lördag i mars känns ändå inspirerande.
Nerikes Allehanda gav showen en 4.
Av mig får den en 3.

Men då jämför jag förstås med konserterna på Warfsholm på Gotland i gulröd solnedgång ute på holmen med Östersjöns glittrande vågskvalp omkring än. Sommarhatt, tunn skjorta och en ljummen öl i hand.
Sånt går liksom inte att jämföra med.
Orättvist.

Det är fredag och skymningen är här och släcker ner villaidyllen.
Det har öst ner snö hela dagen, lastbilar sitter fast på europavägar, bilar på tak i diken och allmänt kaos i stan där folk svär och gnyr över den osedvanligt sega vintern. 
För en gång skull så bryr jag mig inte, jag sitter här i värmen vid mitt köksbord och dricker en liten Havana Club.
Jag mår bra.

Så mycket av det jag jobbat för att uppnå under vintern bubblar som en isländsk .....
När som helst släpper korken, den kreativa orgasmen har bara börjat kittla, nu händer snart allt på en gång för så är det alltid. Allt samtidigt eller ingenting alls. Så är livets gåta.

Nu ska maten lagas och jag sitter verkligen här och känner in stämningen.
Det är varmt här, ruggigt där ute, människor går förbi med luvor uppfällda och halsdukar åtdragna.
Men det är mysigt här, den lilla lampan på hyllan lyser dovt.
Det blir inget exklusivt på bordet idag, fredag betyder enkelhet och soffan och TV.

I bakgrunden slingrar sig en fantastisk ljudmatta, hela eftermiddagen har jag lirat på min stereo bara för att jag har en och vill jävlas med alla modernister som kör låtarna i datorn och har lämnat det där "gamla" bakom sig.
Jag skiter uppriktigt i alla dom, kör mitt eget race och går på stan och in i butik och köper cd.
Vet att vi fortfarande är rätt många som gör det, dock inte tillräckligt många.

Köpte "Fever Ray" häromdagen och det är en satans skön skiva med Karin Dreijer från The Knife. 
Med synthar som pumpar långsamt, mörkt och stämningsfullt bygger hon upp en drömsk ljudbild som smörjer själen.
Röster som viskar och ibland trycker på lite hårdare, Karins röst så säregen.
En skiva att ha som avslappning i floatingrummet eller bara på väldigt hög volum på förfesten innan dans.


Har även snurrat ett nästan lokalt band om och om igen de senaste dagarna.
"The Winchester Widowmakers" från Kumla har kommit ut med sitt först riktiga album och jag har gått igång rejält på det.
Bandet spelar en blandning av country och folkmusik som i vissa kanter ekar irländskt.
Visst är det lite ojämnt och ibland naivt men oftast är det väldigt bra och underhållande.
Man blir glad som Å brukar säga.
Vilket brukar vara ett krav för henne men knappast för mig.


Övrigt nytt för helgen är Anna Järvinens "Man var bland molnen". 
Hon är en ny bekantskap som jag inte lyssnat på tidigare men det jag hittils hört verkar lovande.
Lyssnade på det gamla på Spotify och insåg att jag missat nått, allt är inte bra, en hel del upp och ned men jag gillar rösten och sättet att sjunga. Clem Snide är en gammal favorit och jag tror numer att jag har alla deras plattor.
Har enbart lyssnat en gång på detta nya album och jag blev grymt besviken. Men det kanske växer, får anstränga mig lite så kanske Eef Barzelays röst och musik erövra mig igen.

 

Läste en intervju med Lasse Lagerbäck i DN i morse.
Bland annat handlade det om en Expressen artikel med en rubrik som hade skrikit ut "attack från hotfulla huliganer".
I det riktiga livet hade visst, vad som beskrivs som, ett par pojkar satt upp en banderoll med "Avgå Lars" på förbundskaptenens tomt. Rätt harmlöst med andra ord.
Sånt händer aldrig mig och det ska jag vara väldigt glad för naturligtvis.
Men jag skulle kanske behöva en riktig kvällstidningslöpsedel för att på allvar kunna få plats i det stora fotbollshovet.

För ett par veckor sedan råkade jag ut för något som hade kunnat ge mig plats på löpet.
Eller åtminstone en helsida inne på sportsidorna.
Jag gick intet ont anande över Våghustorget i småstaden, gick in i handelspalatset Krämaren på väg mot Akademibokhandeln som ligger en våning upp i byggnaden. 
Det var mycket folk i rörelse, sen eftermiddag och då väntar många unga på sina bussar där inne.
På väg mot hemmet efter skolorna. 
När jag precis nått rulltrappan och påbörjat resan en trappa upp så hör jag en stark röst som skär genom folkmassan.
Jag vänder mig om och ser två kepsjuniorer som sitter ner och viftar med sina amerikanska långfingrar mot mig.
Fuck off!
Den ene skriker:
-Du ska fan sluta och skriva så mycket jävla skit om ÖSK din jävel!
Sluta skriv för fan...annars...!
Den andra killen satt och nickade instämmande men sa inte mycket.

Allt var över på några sekunder och jag blev rätt paff för det har aldrig hänt förut.
Dessutom känns det som minst tre år försent.
Hade det varit under "Pelle hatar ÖSK-åren" då hade jag kanske förstått reaktionen men det senaste året har jag varit så snäll så snäll mot klubben. 
För snäll och borde egentligen bli tuffare igen. 
Det är nästan käka chips mys i hemmasoffan just nu och det är ju inte riktigt bra för en fotbollsjournalist.

Men när jag nu läste den där intervjuen med Lagerbäck så kom jag på den där händelsen och vad den hade kunnat skapa i rubrikform om jag varit någon lite hetare på mediahimlen, bott i storstaden eller helt enkelt kännt någon som jag tipsat om händelsen som sedan tipsat någon av drakarna.

"Fotbollsexpert utsatt för huliganattack på varuhus"

Typ.

Fick ett samtal på mobilen igår.
En mycket tveksam röst stakade ut frågan om jag fortfarande var fotbollsexpert.
Tja, sa jag.
Det beror på vad man menar med expert.
Men jag sa att jag kommer att jobba med allsvenskan i år och det nöjde han sig med.
Så då fick jag svara på enkäten han hade i sin hand.

Antar att min expertdöd som jag drog över mig själv någon gång under djupaste vintermörker varit effektiv.
Jag var nästan död men långt ifrån begraven.
På ett bananskal halkade jag in igen och nu får man vara "någon" och svara på enkäter.
Äntligen finns jag igen. Jag är så lycklig...

Men jag är även väldigt trött och matt. Dom säger att det beror på min GI-diet.
Fjärde veckan nu med viljestyrka och tro på ett mindre arsle och en spänstigare buk.
Frågan är bara varför de partier man vill ska försvinna först sitter kvar längst?
Men om blodgivarcentralens digitala våg stämde i fredags och att operationdagsvågen stämde tidigare då har jag på en månad gått från 103 kilo fetröv till 94 mellanstations kilon. Men jag är inte säker på det korrekta 103-talet framförallt.

Jag står naken och ser på mig själv och funderar lite var på kroppen som de där kilona försvunnit.
Det är svårt att säga.
Kanske har kinderna sjunkit in, ser jag inte lite sjuk ut?
Äh, what the fuck.
Det blir i alla fall inget wienerbröd i morgon heller...

Att GI:a är att öppna dörren till en helt ny matsfär.
Det monotona schemat av cirka åtta olika rätter som tidigare gick runt hemma finns det nästan ingenting kvar av.
Jag står med näsan i kokboken som värsta morgonteve-svenne och smackar och hummar över smaker och ingredienser.
Så jäkla töntig, inte som machokocken Il Bello på stamhaket som gör biffar för sailors och gamla tiders rallare.
Robust husmanskost med modern kabeldragartouch på finishen.
Själv gör jag Ungnsbakad aubergine med kycklingröra.
Fisk i folie.
Kokt lax med spenatsås.
Kycklingwok med blomkålspuré.
Grillad halloumi med aubergine och parmaskinka.
Ni förstår...

Snart kommer Tilde de Paula och glittrar med ögonen och frågar om barn och om det finns anpassad mat för just barn och om inte barnen blir sjuka av att äta detta och far dom inte illa helt enkelt. Måste ta ansvar och skydda barnen å Pelle har du barn förresten å varför inte eftersom jag inte har det och det sägs med en blick som andas avsky mot ett barnlöst släkte som mig. Så hela morgonsoffan kollapsar eftersom det inte får plats en enda unge under min GI-matstund å Tilde gråter och bannar för att jag faktiskt lovat att åtminstone göra vaniljglass och choklad till de små som efterrätt men väljer att käka två rutor av den 70 procentiga kakao-Lindh-kakan eftersom det ändå inte finns några små där...

Kylan håller på att göra mig vansinnig.
Jag är ingen kräsen man.
Önskar bara att farbror Frost som fastnat med en "whisky on the rocks i baren" kan gå hem och kasta sig i den öppna spisen. Dropp dropp å så får hans hangarounds klara sig själva och det gör inte de små snökristallerna å så kommer father Sun och kramar om mig, allt blir grönt, och jag kan gå med mina GI-rutor och glassa inne på Claes Ohlsson, böja lite på en såg å sedan åka hem.

Det sägs ju att den grova brottsligheten ökat och att buset i våra förorter är värre än någonsin. 
Det ser man ju på TV och läser i tidningen
Kanske är det så oxå.
Två samtal de senaste dagarna får mig ändå att tvivla lite grann.
Är det inte bara rapporteringen som eskalerat till ett okontrollerat chockmonster?

Jag växte upp på 70-talet i ett typiskt miljonprogramområde.
Har tidigare skrivit om att det inte var en vacker uppväxt.
Mina minnen är svarta och rätt ångestfyllda. Mycket skit cirkulerade runt omkring.
Fyllde tretton när 80-talet ringde i klockan så jag var rätt liten under de värsta dekadenta drogåren.
Det mesta verkar ha varit ännu värre än hur jag kommer ihåg det.
De två samtalen idag handlade om just det.

Markbackens Centrum där jag bodde var på den tiden ett enda droghål.
I stadsdelen cirkulerade mellan 30 och 40 stycken missbrukare som ständigt förpestade vardagen.
Det var allt ifrån den klassiska mellanölen till hasch, thinner, lim och heroin.
Gängen hängde överallt, ockuperade trappuppgångar, låg på skoltaket, drog runt inne på Trängens Idrottsplats, satt i lägenheter och utanför det lokala postkontoret och drog i sig sina bedövningsmedel.
Ute på ängarna var det gängslagsmål typ dagens huliganbråk där diverse tillhyggen användes.
Olika bostadsområden ute på västers yttersta rand hade alla sina gäng som gjorde upp om territorier och då fick gärna blodet flyta ur stora hål i skallar av tegelstenar, cykelkedjor och träplankor. 
Det var styckmord och stora bränder, snutjakt och viftande med knivar, förstörelse och galenskap.
Det var samma vardag som Nationalteatern sjöng om och låtarna hördes vida omkring.
Idag är låtarna någon sorts nostalgipartyblandning för medelklassyngel men då var det på riktigt.

Så frågan är om någonting egentligen är nytt under solen?
Visst är det annorlunda, problemen i förorten ser annorlunda ut för att det är en annan värld där nu.
Då var vi bara svenskar med svenska föräldrar i området. 
De första invandrarna i min omgivning dök upp när jag gick i fyran eller femman, i mitten av 70-talet. 
Nu är den biten mycket mer komplicerad med segregation mellan människor med rötterna ifrån platser runt hela vår jord.

Men frågan är om våldet blivit så mycket annorlunda
Jo, visst är det väl så att det finns skjutvapen och ännu mer knivar numer, så är det nog.
Drogerna ser inte heller ut som förr, man ser inte vilka som är höga då skiten flyttat in i villor och på de hippa klubbarna.
Förr kunda man peka och säga där...där går en pundare. Nu kan arbetskamraten vara pundare.

Så vare verkligen bättre förr?
Väldigt lite annat brukar ju vara det. 
Inte ens Ulf Lundell kan ändra på det med sin folkhemsvurm.

Som värsta Jamie Oliver svingade jag min kniv över skärbrädorna i köket.
En nätt liten wokrätt på femton minuter, kyckling, paprika, lök, champinjoner och lite gröna sockerärtor.
Bulgur till det, inte klockrent men oki ändå.
GI.

Men sånt fuskar jag med under helgerna.
Lite smågodis framför den svenska Supercupen idag, nån minut bandy och några fler på träningsmatchen i Karlstad.
Ishockey...

Skämde bort doggen oxå.
Ett grisöra, en knorr och tonfisk i torrfodret idag.
Me and my little girl ensamma i huset.
Vad är det man säger...råttorna dansar på bortet?

DVD-afton at Flowers.
Å ute på vägarna och jag passar på att se sånt hon inte vill se.
Förresten, inget är illegalt nedladdat, en vän var på mig hela tiden under förmiddagen in the woods.
Det är väl inte nedladdat va, Pelle?
Med de nya lagarna sitter han snart själv bakom galler, eller hur man gör.
För varför säger man galler? Visst är det väl tuffa breda dörrar som står där mellan bovarna och friheten?
Eller också sitter jag där och skakar eftersom...som han säger...jag kapar din dator och lägger allt där.
Å så garvar han, för han vet att han kan sånt om han vill och jag kan ingenting.

Jag är ingen som springer på barrikaderna för att bli först med någonting.
Sätter mina pengar på långsam tillväxt och förlorar ändå.
Ser filmer och läser böcker senare än dom som anses helt ute och fullständigt fel.
Är med när det kommer till musiken, ibland.
Men filmer ser jag sist av alla och idag såg jag äntligen den då den kom ut extremhyllade "I`m not there"
Ni vet den där med sex olika skådespelare som gestaltar Bob Dylan under hans olika faser av karriären och där Cate Blanchett vann pris på Venedigs filmfestival som bästa skådespelerska.

Eftersom ni alla säkert redan sett filmen bryr jag mig inte om att gå så mycket djupare i storyn som även är uppenbar för alla som gillar och har följt den trubbige och motvals artisten genom åren. 
Kanske har ni även läst hans självbiografi som var förbaskat intressant. Hette den inte bara "Memoarer på svenska?
Men filmen var verkligen fantastisk som de flesta sagt.
Jag hade lite svårt att få ihop det i inledningen och det började lukta svår, obegriplig men hyllad Canneskransvinnare som aldrig går att förstå om man inte är av dom där som fattar. Som även fattar modern konst som ingen annan fattar.

Jag börjar mer och mer förstå vad som triggar mig i filmer.
Långsamhet, drömska partier där musiken och de svartvita och målade bilderna är så perfekt ihopmejslade att känslorna blir hela havet stormar å så gråter man när Richard Gere, eller Bob D, står på järnvägsvagnen och vinkar farväl till sin hund. Filmen är så jäkla bra filmad, hoppig men de små klippen är harmoni i kubik och dialogen där Bobs visdomsord, smädningar och arrogans smattrar fram är så skön och briljant. Samma känsla som efter dokumentären med Patti Smith.
Det kanske bor en liten konstnärsjäl här inne i mig ändå även om inte skalet är en konstnär.
Jag är bara tvungen att svälja en till Calvados i min ensamhet framför väggteven.
Skål tamejfan du store Bob!
Å nu rullar låt på låt genom Spotify och jag påminns om hur otroligt många bra låtar den gamle mannen gjort genom åren och jag undrar varför jag inte oftare lyssnar på honom. Ja visst ja, mycket är så sönderspelat men här på "Spotten", som vi säger här i huset, finns även udda material, eller åtminstone inte så varmlirade.

Natten står i sin mest majestätiska timme och dom säger att det ska bli snö i morrn.
Villaidyllen sover och doggen snarkar strax bakom mig.
Rent humörmässigt skulle jag kunna tänka mig att sänka en halvflaska rött men vill inte göra er oroliga.
Det är ju en dag i morgon också, som man säger när man passerat de trettio.
Jag tror jag plockar med mig Uffes roman "Vädermannen" in i sovrummet och läser mig trött och likgiltig.
För den är då inte bra...än.
Drygt hundra sidor in.

Jag har inte varit på många konferenser i mitt liv.
De jag besökt har överraskande nog handlat om fotboll och oftast enbart varit över en dag.
Så att åka utomlands i tre dagar för att konferera om hur ÖSK ihop med Örebroregionen ska kunna stärka sin position nationellt, ur ett massmedialt perspektiv i första hand, ungefär så, var något nytt för mig.

De allra flesta deltagarna satt med på alla föredrag och informationsmöten under förmiddagarna, och åt och drog några öl och några glas vin på kvällarna för att åter på morgonen sitta pigga och glada på stolarna i källaren på hotell Cumberland.
Några andra drog i sig lite mer på kvällarna men la sig i hyfsad tid för att orka upp, ytterligare några kom hem sex varje morgon och släpade sig ner och låg i stolarna med plågsamma ansiktsuttryck under sessionerna.
Sen fanns det några få som gjorde allt hela vägen ut och som jag inte såg förrens sista dagen, jag antar att dom hade nätverkat på annat håll under den ljuvliga vår-weekenden.
Vi väljer alla hur man vill profilera sig själv och sina företag.

Något som jag tyckte var glädjande under denna weekend var det budskap som trummades fram ifrån föredragshållare efter föredragshållare. ÖSK Fotbolls vd Jan Karlsson, Landshövding Rose Marie Frebran, Kommundirektör Lena Källström pratade alla om hur viktigt det är att stärka vår region, att bli tuffare, våga säga att vi är bra och har väldigt mycket att erbjuda här i småstaden Örebro. Örebro har länge varit en stad som ingen som inte varit här bryr sig om. Det ska visst bli ändring på det. På tiden säger jag...

Jag tänker naturligtvis inte påstå att någon av de här personerna har lyssnat på mig. 
Trots min enorma ödmjukhet så vill jag ändå bara påtala att jag skrivit ett antal krönikor i Nerikes Allehanda de senaste åren där jag ivrigt menat att vi är på tok för mesiga i Örebro. Att vi måste stå upp och skrika ut att vi är skitbra här och att det finns massor av områden där vi kan slå oss för bröstet. Vi måste bli kaxigare och mer utmanande!
Annars kommer aldrig någon att vända blicken åt vårt håll.

För cirka ett år sedan pratade jag även inför ÖSK:s medlemsmöte där jag rätt bryskt basunerade ut att ingen i Sverige bryr sig om ÖSK, dom varken gillar eller ogillar klubben, they just don´t care.
Jag hade gjort en ickevetenskaplig undersökning i ämnet där jag intevjuat runt tjugo personer, mediafolk, tränare, spelare, agenter mm...
Trodde då att jag skulle bli rullad i tjära och sedan utslängd naken på Rudbecksgatan, men ingen blev arg, många höll med. 

Konferensen gav svaret att från och med nu så är det en annan attityd som gäller ifrån folket i Örebro stad, från Närkeslätten och från alla som håller på med fotboll här i regionen. Återstår att se om vi kan leva upp till det.
Järnladyn Frebran har ju i alla fall tagit plats i fotbollsmaktens boning i SEF.
Hon kan ju gå i frontlinjen.

Jag var mycket i London när jag var yngre, staden var på något sätt drömmen för de värderingar jag då hade.
Den engelska huvudstaden bjöd på allt det som jag var intresserad av, musik, fotboll, mode, pubar och allsång långt innan vi i svennesverige började fåna oss på Skansen. 
Ändå har London aldrig nått in i mitt hjärta av någon anledning.
Har allt för många minnen av skitiga och trånga gator, äckligt undermåliga hotell, allt för tidigt stängda pubar och nattklubbar med tvåmetersvakter med extrem muskelmassa som med en mörk och kraftfull röst alltid sa: 
Only members, sorry!

Inte ens när jag blivit lite äldre och lekt turist på riktigt med Å har jag på allvar gått igång på London.
Å jag vet verkligen inte varför. London och jag borde liksom vara ett.
Eller är det irländaren i mig som undermedvetet talar om för mig att dom där britterna ska du inte bry dig om.
Den kicken jag fick första gången jag vandrade runt på Dublins gator går inte att jämföra med mina Londonresor.
Å då var Dublin fortfarande inne i sin långa Törnrosasömn, den keltiska tigern hade inte vaknat.
Samma upprymdhet har jag upplevt under besöken i New York och Rom.

Men jag tänkte att jag nu under några dagar skulle se om känslan har förändrats, det är ju ändå ett antal år sedan jag senast haft tid att reka runt i city of London. Under mina jobb med Canal Plus finns sällan tid till annat än resa dit, sova, jobba och sedan resa hem. Ser närstan aldrig något annat än Paddington Station och fotbollsarenorna och sedan staden rusande förbi genom ett taxifönster.

Vi bodde perfekt på hotell Cumberland vid Marble Arch i ena ändan av Oxford Street, precis intill Hyde Park.
Under lördagseftermiddagen tog jag mig ut från hotellet och började gå Oxford Street fram in mot det som enligt min karta kallas West End. Det skulle finnas intressanta butiker här var det någon som sagt, men jag upptäckte snart att det var samma tradiga kedjenamn som i varenda storstad i Europa, några billighetsvaruhus och Starbucks Caféer var tusende meter, vilket i och för sig anses en smula positivt. 
Jag fortsatte bort mot Tottenham Court Road, svängde ner höger på Charing Cross Road där jag hoppade in på ett äkta Scottish steak house en bit ner på gatan. Ett sunkigt hak med röda sammetssoffor, som på amerikanska vägkrogar i filmer, fast sammet här. Restaurangen var så genuint skottskt att hela personalen och ägaren såg ut som kineser och pratade märkligt nog enbart bara kinesiska med varandra. Satt där rätt länge och såg Londoners och turister stega förbi utanför fönstret, skrev lite, slutslipade på föredraget, ritade lite i min karta, gammal kartfetischist som jag är, och tog en öl.
Mådde rätt bra därinne i detta sunkiga hak, brukar hamna på sånna ställen ställen istället för supertrendiga minimalistiska italienska pastabarer, säger väl en del om min störda hjärna, eller inte.

Nöjd fortsatte jag efter en dryg timma ner på gatan, svängde återigen höger in på Shaftesbury Avenue bort mot Piccadilly Cirkus, sprang snabbt förbi folkhavet och kaoset och alla kameror med objektiv större än alla ryggsäckar som hela tiden slår än i skallen vart man än vänder sig. Gick fort uppför Regent Street, vände lika snabbt in på Great Marlborough Street, in i gyttret av smågator med mer karaktär men ändå numer välpolerade och fina utan skvanker.
Mr Rare hade tipsat om lite småbutiker som kunde vara intressanta här även om hans egen favvobutik visst stänkt igen.
Sohos alla barer och restauranger låg lite längre in och här är det mysigt även om konferensdeltagare ifrån småstaden var smått chockade över att varenda pub och bar var gaybarer. Malplace var ordet och förvirrade ögon sökte igenkänning.
Själv var jag inte ute och busade allt för mycket, jag var där för att jobba.

Butiker var det ja.
Hade hoppats på att möta något annorlunda.
Men jag märker att ju mer jag reser, ju fler städer jag besöker så ser de mer och mer likadana ut när det kommer till shopping. I det fallet är globalisering så satans trist. Alla storstäder har sina gator med de svindyra lyxmärkena, de har svennegatorna med varuhus som saluför likriktade varor över hela jorden. Sedan finns det segment som jag själv alltid sökt efter, de små butikerna som tidigare hade lite egen touch med intressanta plagg eller skor som kunde hjälpa till att odla sin personliga stil. Men här längs med Carnaby Street, som haft storhetsperioder och nedgångar, ligger samma butiker som finns i Stockholm med likadana varor som i Stockholm, eller Göteborg, Malmö och Köpenhamn.
På gatorna runtomkring ser det nästan likadant ut. Eller också var jag bara blind.
Självklart finns det kläder och skor som jag gillar och kan tänka mig att köpa, men inget mer spännande än att jag kan vänta tills jag kommer hem. Inget unikt, eller åtminstone lite mindre vanligt.

Besviken gick jag tillbaka upp till Oxford Street och vände åter mot hotellet.
Stannade och tog en kaffe på Stabucks för att sedan segla fram i den enorma massan folk som gick här denna underbart vackra och soliga, och våriga lördag i mars 2009. Jag hade det bra, insåg vilken förmån det är att få möjligheten att åka med på dessa resor, ett bra jobb. Så visst njöt jag ändå trots det faktum som denna dag stärktes. 
London är inte min favoritstorstad i Europa.
Men om alternativet är att alltid stanna i småstaden och gnälla så åker jag mer än gärna till London då och då.
Det är definitivt ingen skitstad på något sätt.
Det är bara inte min stad.
Den talar inte till mig.