Ett tekniskt litet missöde har försinkat detta inlägg.
Men eftersom det är tradition enligt denna blogg så önskar jag er ändå en synnerligen God Jul med världens bästa julberättelse.

Auggie Wren´s Christmas Story by Paul Auster

Liu Xiaobo kunde inte komma för att ta emot Nobels fredspris förra veckan. Hans stol stod tom medan fredsprisgalan rullade loss med fina tal och uppträdanden av diverse artister. Vad man än tycker om dessa galor är det viktigt att komma ihåg alla modiga och viktiga individer som offrar sina liv för demokrati, yttrandefrihet och sin egen frihet att få leva sina liv precis så som dom själva vill. Jag är inte alls säker på att jag själv skulle ha den styrkan och det modet Troligen inte.






















Xiaobo är en av alla modiga. Förra året var jag på ett litet möte med två andra. Mötet var arrangerat av tidningen Independent World Report och tidningens chefredaktör Tasneem Khalil, själv en politisk flykting från Bangladesh.
En av dom var den syriske författaren Faraj Bayrakdar som satt 14 år i syriska säkerhetstjänstens fängelse mitt ute i öknen. 14 år av förnedring och försök till mänsklig nedbrytning. I Örebro, framför mina ögon, såg han så oerhört blyg och tillbakadragen ut. Hur har denna man kunnat klara livet i den miljön han berättar om. Fångar som får döda råttor nedkörda i halsen bland annat. Faraj säger att han varit halvvägs till dödsriket. Han berättar hemskhet efter hemskhet som om det var den självklaraste saken i världen. Och det var det väl för honom. Men han pratar om hopp också. Vore jag i hans kläder skulle jag vilja döda, misstänker jag, även om det förstås skulle vara emot mina grundvärderingar.

I sin fängelsecell skrev Faraj en bok på cigarettpapper som smugglades ut och sattes ihop till en helhet. Jag har inte läst den än, den finns på svenska. Där får vi veta vad som sker bakom höga murar och stängda dörrar i landet Syrien. Å det är en lång resa genom helvetet enligt recensioner jag läst.
Han ville att vi skulle få veta och full av mänsklig urvilja såg han till att vi fick det.
Det är personer som Faraj Bayrakdar och Liu Xiaobo som gör att inte totalitära stater, icke humanister, diktatorer och antidemokrater vinner i slutändan.
Så länge dessa kämpar uthärdar finns det hopp för en allt mer mörk och skrämmande värld.

Faraj Bayrakdar blev fri år 2000 tack vare en internationell kampanj som inleddes efter att hans försvarstal i Syriens högsta domstol blev publicerad utomlands.
Det går att sätta tryck även på diktaturer, ibland tar det enorm lång tid att få resultat men det går. Vi måste alla stödja organisationer som jobbar för att få fria samvetsfångar, dissidenter och demokratiförespråkare. Vi måste göra det för att dom ger sina liv för oss, dom gör det efter sin egen övertygelse att det är det enda rätta. En värld utan frihet, såväl fysisk som mental vill inte dom leva i.
Inte jag heller.

Ni som vill stödja detta kan börja med ett musklick på datorn under:
Veckans Vädjande.
Svårare behöver det inte vara.
Vill man sedan göra mer så finns det tusen vägar att gå.

Det var ju ett tag sedan jag petade ihop några listor med sköna låtar att ta med sig ut i livet. Jag är periodare och den här hobbyverksamheten går upp och ner.
Nu finns det tid igen och jag har lust. Därför mina damer och herrar, tjejer och killar.
Varsågoda. Enjoy.

Söndagslåtar

As time pass by

Nytt magasin om Örebro som jag skriver i.
Har tre längre texter i detta nummer.
Läs dom på underliggande länkar om ni vill.

Örebro bygger en idrottsstad

Örebro-stad i världen

Kvarteret Hökerberg

Plura säger i direktsändning i det bejublade programmet "Så mycket bättre" att han plötsligt bestämde sig för att tacka ja och vara med överallt där han fick möjlighet att vara det.
För gammal för att tacka nej. Utforska det liv man har kvar.

Intressant. Kanske känner han sig så gammal att han inte längre behöver sträva efter att vara kreddig. Om han nu gjort det tidigare.
Sant är hur som helst att Eldkvarn var i en djup formsvacka och i kris under större delen av 90-talet. Som vanligt turnerade bandet som galningar men publiken var inte stor. 1999 släppte bandet albumet Limbo vilken blev kritikerrosad, däremot har jag inte koll på om den sålde. Det var ett mörkt album och inte vidare lyckat att köra live med.

Någonstan här åkte jag till Gotland för första gången i mitt liv. Några år senare åkte jag dit för andra gången. Ungefär samtidigt mötte Plura Håkan Hellström som kom ut som ett Eldkvarn-fan. Det mötet har Plura i efterhand sagt att det var oerhört viktigt för bandets framtid, vilken fortfarande inte var vidare kommersiellt het. Håkans energi, glädje och kreativitet satte fart på gamle och trötta Plura som plötsligt fick en kick till en nystart i sitt låtskrivande.
Senare skulle bandet även få hjälp med en ny och annorlunda produktion.

Detta scenario är något som jag själv kan skriva under på. Man kan säga att jag är ett personligt vittne till den hysteriska vändning i karriären som Eldkvarn lyckats med. Det är så kul att ifrån fansvinkeln ha fått se den lika överraskande som häpnadsväckande vändningen via den kopplingen till Gotland som jag påtalat. 2001 blev jag nämligen en del i en stor Gotländsk vänskapskrets som några år tidigare skapat en tradition med stor fest, Eldkvarnskonsert och grym efterfest några mil utanför Visby, vid Warfsholms pensionat.
Den första konserten jag besökte var ett sparsamt befolkat event. Pösmunkar i Brassestolar som satt och softade i gräset med en öl och ett band som spelade låtar ifrån Limbo som var så mörka, långa och enformiga att man höll på att dö.
Allt var en väntan på de där sista fem låtarna av gamla hits som pliktskyldigast brändes av för att blidga oss som var där.

Så här höll det på i några år innan Eldkvarn 2005 släppte albumet Atlantis där allting vände. En skiva producerad av hypade och duktiga Jari Haapalainen. Skivan innehöll populära och musikaliskt lyckligare låtar som till exempel Konfettiregn. Två år senare kom så Svart blogg som brakade loss en mindre Eldkvarn hysteri. I samma veva hade Plura haft sin blogg med samma namn som en marknadsföring inför skivsläppet. Den bloggen blev senare bok och där någonstans började Plura dyka upp precis överallt. Matprogram, matlagningsbok och så det nu avslutade "Så mycket bättre."

Det här har förstås också märkts rejält på de här konserterna på Gotland. För varje år som gått, vilket innebär nästan tio år nu, har det blivit mer och mer publik. Bandet med Plura som den självklara frontfiguren har sett gladare och gladare ut. Det är numer ett satans drag på konserterna där folk står upp och dansar under större delen av tiden. Endast med avbrott under den åtta minuter långa Blues för Bodil Malmsten då man kan gå och köpa öl.

Det oerhört kul att få ha varit med på denna resan med ett band som stod för dörren till sin egen begravning för att nu vara något av det hetaste i landet. Jag tror jag har tolv eller tretton konserter sedan 2001. Det lär oss också att inte ge upp även om det ser trögt ut. Dessutom ska man kanske även följa Pluras råd om att kasta kreddigheten och bara prova på nya saker för de leder ofta vidare till andra saker. Jag är nog inte där än, men jag är å andra sidan bara 43 vårar.

Men. Avslutningsvis.
Va var det Lasse Berghagen sa?
Plura är en modern Vreeswijk!
Ja kanske det.

Visst kan det kännas onödigt, det kanske inte ens är intressant för er.
Men.
Jag gillar ju att fotografera, ibland händer det dessutom en och annan sak i mitt liv.
Ibland gillar jag även människor, saker och affärer eller restauranger.
Därför har jag fixat ihop en fotoblogg där jag får utlopp för detta.
En ytlighetens kammare. Ni väljer själva om ni vill titta in och hälsa på.
Blohm´s world through a camera lens.

Åtminstone tre gånger om året tar jag fram min absoluta favoritfilm och sätter mig i den stora loveseat stolen och njuter.
Jag är ingen stor filmentusiast men då och då springer jag in i filmer som fastnar lite mer än andra. Jag har inga konstnärliga ambitioner med mitt tittande men har insett att jag som många andra uppskattar en väl genomarbetad dialog med lite mer än fuck you, fuck them, fuck everybody.

Smoke är en film uppdelad i olika kapitel, inte konstigt med tanke på att den är baserad på en roman av Paul Auster som också varit med i filmgörandet. Tror jag.
Wayne Wang har regisserat denna fina historia om livet runt en cigarett och cigarrshop i Brooklyn New York. Auggie Wren är huvudpersonen och ägare av shopen. Älskar dialogen, älskar modet till ett pauserande av dialog där tystnaden får tala. Smoke vågar det. Vid ett tillfälle går säkert flera minuter innan någon säger något, ändå säger den scenen massor. Jag bara älskar den här filmen.

För er som läst min blogg under en längre period känner förstås igen den här texten som i en lite annan form skrivits förut och som kommer skrivas igen när andan faller på. Saker man gillar ska man skriva om ofta. Filmen är från 1995 som om det skulle betyda någonting. Köp filmen, ladda ner den, låna den men framförallt se den om ni inte redan gjort det.

Tom Malmquist från Huddinge var superhet i media när han 2007 släppte en diktsamling som heter "Sudden death". Den handlar om ishockey och manlighet. Tom var själv en mycket lovande ishockeyspelare som ung med framträdanden i TV-pucken bland annat. Men tillslut började han ifrågasätta manlighetskulturen i sin sport och slutade spela. Jag har bara läst ett par tre dikter av honom så jag kan inte uttala mig så mycket om hans skrivande även om jag följde honom i debatter efter att hans debutbok blivit släppt. Debatterna var heta och han blev anklagad som softis på vissa håll. Själv tycker jag att debatten var bra. Å nu när jag skriver det här känner jag att jag definitivt måste försöka få tag på diktsamlingen "Sudden Death"

Denna korta lilla blogg handlar i och för sig om hans musikkarriär.
Tom har samlat på sig en relativt lång rad sköna låtar som säkert kan läggas in i någon sorts Swedish Americana-fack. Rutiga skjortor, truckdriverkeps och vildvuxet skägg och sköna vemodiga låtar. Lite klyschig outfit men underbara låtar. 2009 släppte han skivan "Smoke and Dial" med den mindre hitlåten "I Left You a Letter"(tror den har spelats på radion en del men är ej helt säker). Den är lite matigare och svänger mer än albumet "Fish In a Tear" som kom ut 2007.
Känns som att det lagts ner lite mer pengar och resurser på den men själv är jag totalt mer förtjust i den mer avskalade och enklare "Fish In a Tear".
Tom har även släppt ett par singlar plus en variant med fyra låtar på.
Allt detta mellan 2007 till 2009.  Kanske finns det mer som jag inte hittar.

Tom Malmquist, vars pappa Thomas Malmquist är före detta sportchef på Expressen, finns att lyssna på på hans Myspace-sida eller också om ni har Spotify så finner ni min egna lista med alla hans låtar på platsen Tom Malmquist-Spotify.

De två albumen jag skriver om ser ut så här:

Satt och lekte med Spotify tidigare idag, la ihop en liten The Clash-lista där låten "Know Your Rights" ingick.
Tycker att jag kan stämma in i de tre "Rights" som läggs fram.
The right not to kill, the right to food money and the right to free speach.

La sedan ut låten på min Facebook via denna Youtube länk.

Började därefter fundera lite på polisens arbete i vårt land. Antar att de allra flesta är poliser som vill göra rätt och hjälpa samhället till trygghet och lugn.
Men jag erkänner att jag blir allt mer tveksam. Klarar dom verkligen sin uppgift?
Utför dom den på ett respektfullt sätt utan förutfattade meningar?

Tre händelser på slutet visar att dom inte klarar de två ovanstående frågorna.

En var den stora mediahändelsen där polisen i Göteborg använde övervåld och överreagerade under det uppmärksammade terroristhotet för ett par veckor sedan.
Ett mosat hem med chockade och oskyldiga familjemedlemmar blev resultatet.
Fiasko.

Nummer två fick även det uppmärksamhet i pressen eftersom ett grönsvart fotbollslag från Göteborg påstods ha vandaliserat halva Helsingborg med cirka 800 huliganer i släptåg.
Det är sånt jag brukar sucka över, svära en del och till sist fördöma.
Jävla idioter, typ.
Många av oss gör det, känns naturligt, om det var sant, varje gång.

För en gång skull fanns det några huvudvittnen som jag litar hundra procent på, som följde händelserna hela dagen i Helsingborg. Och den bild dessa personer målade upp var något helt annat. Det mesta av saboterandet och våldet och stenkastningen stod Helsingborgsupportrar för. Polisen var adrenalinstinn med galna ögon och hade ingen kontroll över händelserna. Dessutom var det flera poliser som hade tejpat över sina personliga nummer som dom måste bära på sina hjälmar, allt för att se vilka som eventuellt spårar ur och tar till övervåld.

Det gick inte att snacka med befälen, eller överordnanden eller vad man kallar dom för, då riskerade man batongsmällar av rang.
Allt var ett enda kaos där fansen till de grönsvarta, som gick i samlad tropp, ständigt blev anfallna av små motståndargrupper vid varje gathörn på vägen upp till Olympia. Ett supportertåg som innehöll allt från medelålders kommunpolitiker, huliganer och små barn. Polisen var ett skämt och hade ingen kontroll på händelserna under hela dagen ändå var dom otroligt nöjda med sin arbetsdag när allt var över.
Efteråt uttalade sig den högste politikern om hur hemskt det varit att se sin stad bli sönderslagen av Göteborgare när hon uppenbarligen inte hade någon koll på läget.
Två saker är värda att tilläga här:
1, Helsingborgspolisen är ökända för sitt våldsamma och dåliga arbete mot fotbollsfans på besök i staden.
2, Båda lagen i ovanstående exempel har destruktiva supportrar som mest vill slåss och förstöra, tanken här är bara att visa hur fel den officiella bilden kan bli och hur dåligt arbete de som är satta att skydda medborgarna gör.

Ytterligare en berättelse handlar om en till mig närstående person som var på väg hem från en musikfestival en kväll. Han satt nykter som passagerare i en bil där ena ljuset fram var trasigt. En polisbil stoppade denna bil för kontroll. Så långt var väl allt okej.
Två mycket kaxiga poliser steg ut och ställde sig på varsin sida av bilen och lyste in med ficklampor. Första frågan av polisen till föraren(som är mörkhyad vilket jag är säker på spelade in) var: Finns du med i straffregistret?
Killen svarade lite skämtsamt att han kanske snattat nått när han va liten.
Passageraren fnissade till.
Svoop sa det bara å så stod han utanför bilen med en ficklampa i ögonen och ett smatterband av ifrågasättanden om att han tagit droger.
-Du är lite röd i ögonen. Du flackar med blicken. Du har väl tagit nått va?
Plötsligt stod det fler polisbilar där som om dom rånat en bank, passerande bilar från festivalen körde förbi och såg allting förstås. Poliserna fortsatte vara otrevliga och försökte provocera fram en reaktion hos dessa två grabbar som varit på en musikfestival och körde hem i en bil med ett trasigt framljus.
Är inte det en överreaktion eller vad?

Det är så att jag börjar tro på alla dessa ungdomar i trasiga förorter som ständigt provoceras av poliser som hur lätt som helst kan plocka in dom och anklaga dom för nått skit. Tidigare har jag känt att va fan, det klart dom gjort nått skit annars skulle väl inte polisen ingripa. Ni kommer väl ihåg Malmöpolisernas nedsättande samtal i en pikébuss för nått eller ett par år sedan. Tillfällighet? Knappast.

Det här är tre exempel. Är säker på att man kan hitta rätt många liknande fall.
Faktum är att jag börjar tappa förtroendet för vår poliskår i en tid då dom behövs som allra mest med tanke på den organiserade kriminaliteten.

Blir lite otålig ibland. Vill att saker ska ske pronto.
Just nu har jag en handfull olika projekt som ligger och väntar på besked om det går att ta dom vidare.
Oerhört spännande, intressant men lite frustrerande.

Jag håller på och bygger en framtid.
Känner mig som en ungdom som precis har gett sig ut i arbetslivet för att lära sig nytt. Det blir lite patetiskt ibland, men låt mig förklara.
Min fotbollskarriär höll mig sysselsatt fram tills jag var 33 år gammal, under den tiden gjorde jag inget annat än att spela fotboll.

Nästa gång jag fyller blir jag 44 år.
Det innebär att mitt yrkesverksamma liv post fotboll endast pågått i snart elva år.
Jag är nybörjare, lärling. En som söker min framtid fortfarande.
Likt en gymnasist letar jag efter min framtid och den ser mer spännade ut än någonsin. Det börjar sätta sig, jag börjar hitta mitt entourage av stadiga stöttepelare som jag behöver för att själv växa och bli bra på det jag är bra på.

Min yrkeskarriär är alltså bara tio år lång. Glömmer det ibland.
Beslut tar tid, processer tar tid, nya idér tar tid innan dom landar i matjorden och gror. Själv känner jag det som att jag inte har den tiden.
De omkring säger att jag har all tid i världen.

En knapp handfull projekt har jag liggandes i min famn.
Målet är att ro alla i hamn men lyckas jag med hälften kan jag ändå inte gråta.
Har ändå åtminstone tjugofem yrkesverksamma år kvar om hälsan står mig bi.
Det är inte fy skam. Kan kanske bli nått av mig ändå.