header
header
header
header
header
21 Augusti 22:26

Mord och inga visor...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gick förbi en Pressbyrån kiosk för ett tag sedan. På en hylla såg jag Leif GW Persson pryda en tidning, vilket inte är så hemskt överraskande.
Men tidningen va Se & Hör-Brott. En relativt ny tidning.

Man vet att crime nått folkhemmet när det börjar göras skvallertidningar om skiten. Vi människor är en lite märklig paradox.
Samtidigt som vi förfasas över samhällets allt brutalare våld och skriker efter hårdare straff så konsumerar vi mer våldsunderhållning än någonsin.
Det säger en hel del när en person som Leif GW Persson blivit folkhemshjälte, ja folkkär rent utav.

Det är en sjuk fashination, vi frossar i brott och jag tycker inte om det längre. Deckare i både bok och filmform öses ut via löpande band principen. Böcker om maffian i Sverige, i Europa och romaner om den samma är storsäljare. Biografier om massmördare, knarksmugglare, styckmördare är storsäljare. Å så Leif GW igen som åker runt i Sverige och gräver i gamla infekterade dödssår som inte fått läka igen.
Morden och brotten blir bara mer och mer sjuka och fantasieggande medan vi säger fy fan när det händer in real life framför våra ögon.

Se & Hör-Brott är verkligen den sista pusselbiten in till själva hjärtat av familjelivet. Finns det inte sällskapsspel än där man på lördagarna kan ta livet av folk på olika bestialiska sätt?
Den perfekta familjeunderhållningen.
Föräldrar, barn och kanske far och morföräldrar efter maten innan de små ska gå och lägga sig.

På 70 och 80-talet fanns det en tidning som hette Kriminaljournalen.
Om jag inte minns fel var det en blandning av brott och lättklädda halvnakna tjejer. Lite skitigt med andra ord. Samma intresse för galna brott men färgat av "skitig porr".
Det nådde liksom aldrig folkhemmet. Det är skillnaden.

Idag är kriminalgenren en fluffigt inpackad dödsdans som om det vore Bingolotto eller På Spåret. De senaste fabriserade deckargenrersarna är till exempel elegant crime, wine crime och cozy crime.
Allt för att bryta sig ur massan och påhittat av förlag och författare som tidigare skrivit böcker inom det som kallas chic-lit.

Ärligt talat. Jag tycker att människorna i det här fallet har någon sorts personlighetsstörning. Så jäkla kul och underhållande får mord och brutalitet bara inte vara. Det handlar inte om någon sorts gubbig moralpanik. Det handlar bara om att vi inte får hylla och krama det som är vårt samhälles allra värsta störning. Nämligen brottsligheten.

Kommentarer
StÀng
This is exactly what

This is exactly what I was looking for. Thanks for writgni!
Skrivet av: | 2015-10-15 06:15:22 |  Svara
 
Re: Brott

Loa: Jag har inte lÀst den sjÀlv men kan bara tÀnka mig...
Anderz: Tack för din spya:-)
Skrivet av:Blohm | 2011-08-30 16:22:55 |  Svara
 
Brott

KÀnde att jag var tvungen att köpa den efter att ha lÀst om tidningen hÀr. Vilken j-kl- sk-t!
Skrivet av:-loa | 2011-08-30 15:23:59 |  Svara
 
Spyr pÄ det

Usch ja. Alla dessa CSI-varianter pÄ tv dÀr mördaren i slutet alltid erkÀnner sig skyldig med ett flin pÄ lÀpparna. Aldrig att nÄgon visar Änger. Jag spyr pÄ det.
Skrivet av:Anderz | 2011-08-30 11:29:24 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


20 Augusti 22:01

Just another Burger Joint

Jag är uppväxt i ett gatukök. Mina föräldrar drev flera olika rörelser under min uppväxt där den sista blev "Fyrkanten" med både en grilldel och en med godis och tidningar. Dom slet hårt och livet lockade mig knappast. Självklart gjorde jag uppror.

Farsan ville förstås att jag skulle gå i fotspår och leva hans liv men de planerna var inte ens nära att infrias.
Jag hade andra planer och så har det blivit och sett ut alla dessa år.

När jag sedan besökte New York för några år sedan besökte jag ett litet hak kallat Burger Joint som låg gömt bakom ett draperi inne vid receptionen på Hotell Le Parker Meridien.
Ett smått kaotiskt ställe, coolt och enkelt. Det väckte mig lite grann.

Under veckan i New York spanade jag in vartenda grillhak jag gick förbi även om jag inte käkade på alla.
Speciellt ett ställe blev jag förälskad i. Empire Diner.

När jag nu på hotellrummet hittade resetidningen Vagabonds specialtidning om mat fick jag syn på en tio i topp lista med tidningens bästa och häftigaste Burgerrestauranger gick jag igång igen.

Om jag hade pengarna. Eller investerare som kunde bjuda in till delägarskap så har jag en grym idé med temat hamburgare och grill.
Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att jobba med detta nu när jag fyllt 44 och inte behöver göra föräldraruppror längre.
Nu vill jag inte stå och steka burgarna själv men att driva en rörelse vore intressant på många sätt. Jag vet precis hur jag skulle vilja att det ser ut.

 




15 Augusti 14:57

Ett sökande efter den perfekta staden

Sitter på ett hotellrum i Borås och väntar på en match, ett jobb, i kväll. Utanför fönstret är det höstgrått, Rya åsar ståtar vått gröna långt därborta där himlen möter tallar och granar. Körde in i staden sent i går kväll efter en lång färd ifrån Trelleborg långt ner i söder.

Fotbollsturnén fortsätter genom landet och jag har lagt in en liten extra rutin i mitt resande. Där det fungerar försöker jag alltid att ta lite extra tid på mig så att jag får känna städerna jag besöker på pulsen.
Åtminstone lite grann.

På så sätt har jag i år lärt mig att Malmö är en väldigt cool men även mjukt mysig stad. Västra Hamnen, Möllevången och city. Jag har gått runt och känt på stämningen, fikat, ätit och tagit någon öl efter jobbet. Invånarna är modemedvetna om det så kommer till Möllevångens pop och kulturknuttar till Lilla torgs...ja vad kallar vi dom?

Helsingborg började jag tycka om redan förra året då jag bodde ett par nätter på Marina Plaza och utforskade staden som är lite stelt posh men ändå älskvärd. Tycker city är överskattat men gillar vattenlinjen.

Det är ju så där för mig att det är en känsla som griper tag. Nått direkt som sedan utvecklas eller dör ju mer man skrapar på fernissan.
Stockholm är Sveriges vackraste stad men lite för stor för att jag ska gå igång till hundra procent. Göteborg har jag bott i och hade svårt för då men har ändrat mig sedan jag flyttade tillbaka till inlandet och småstaden Örebro. Gillar verkligen Göteborg numer och känner mig oförtjänt välkommen och hemma när jag åker dit. Norrköping är mitt andra hem efter fyra år i staden. Det räcker så. Hemma är tryggt, avslappnat och skönt.

Halmstad är fint men jag har aldrig riktigt förstått hypen. Staden känns alltid lite halvsovande, som en dag efter stranden. Borås säger mig ingenting. Jag har inte fått någon känsla alls av själva staden. Däremot är alltid de som bor där väldigt trevliga och glada. Känner mig alltdi välkommen på hotell, fotbollsarenan, på fik, i butiker och så vidare.

Trelleborg va häromdagen precis som jag kom ihåg det ifrån 90-talet. Det luktade tång och den lilla huvudgatan var mest deprimerande.
Men det sägs att omgivningarna ska vara vackra.
På Vångavallen var det och andra sidan som att ta sig tillbaka till min egen karriär. Hemtrevligt, avslappnat, nostalgiskt med eldsjälar och avslappnade tränare med kaffekoppar i vit plast.
Rätt skönt avbrott i den annars så superkommersialliserade allsvenskan med vakter, stängda dörrar och säkerhetskontroller.

Nu är klockan snart tre och jag har förflyttat mig till kafé Viskan i Borås. Här är det rätt mysigt även om det luktar gympasalsmatta över hela området. Det är dags att förbereda sig för Elfsborg-IFK Göteborg senare i kväll. Batteriet i datorn tar snart slut och i morgon bitti vaknar jag, om allt går som det ska, i min säng hemma i Villaidyllen i Örebro.



10 Augusti 23:27

Svenska trygghetsnarkomaner?

Far genom det hårda regnet i småstaden. Fixar ärenden som måste fixas fast deadlines står som stoppskyltar utefter vägkanten.
Jag borde vara hemma och skriva. Satt hela dagen igår och ända in i natten för att få någonting att hända. Och det hände, till sist.

Lyssnar lite löst på Johanna Koljonen i Sveriges Radio där hennes program har tema förändring, förflyttning, eller nått liknande.
Hon verkade ha kommit fram till att svenskar inte är så förändringsbenägna, att vi väljer tryggheten främst och stannar.
Vi stannar där vi hör hemma. Låter det som.

I studion finns andra individer varav en engelsktalande men jag får inget grepp på vad han och de andra tycker.
En berättar åtminstone att vi svenskar faktiskt inte är så otroliga trygghetsnarkomaner. Hon la fram vår emigranthistoria där många svenskar genom tiderna flyttat ut i världen.
Johanna Koljonen hummade, jo, ja, sånna där Andersons ja...
Som om hela programmets tema höll på att gå förlorat.

Funderade över om vi är så otroligt rädda för förändring, i jämförelse med andra nationaliteter alltså.
Är inte alla mer eller mindre rädda för förändringar?
I det lilla åtminstone.
När det kommer till rörelse är min uppfattning att vi svenskar är extremt rörliga. Vi är ett resande folk, vi flyttar ofta ut i världen för studier, för jobb, för att vi inte gillar det kalla klimatet eller tycker Sverige är för trångt rent mentalt alltså.
Visst är vi väl jäkligt internationella på många sätt?

Vi är snabba på att fånga upp trender och nya idéer, vi är ju så otroligt internationaliserade att osvensk är det finaste och hippaste man kan vara. Osvensk är öppen å social, osvensk är starkt självförtroende och lagom kaxig. Ja lite crazy så som man inte får vara här hemma.
Så tror jag att många menar, det låter så.

Jag tror inte vi är mer annorlunda än många andra.
Det finns de konservativa som aldrig vill att saker ska förändras, det finns andra som inte står ut med det statiska utan vill förändra hela tiden.

Hmm, jag vet inte jag. Det kanske är så eller så är det inte så.
Vet åtminstone att jag själv som vanligt är en mix av de tu.
Nog behöver jag en trygghet här hemma, en bas.
Men om jag var tvungen att enbart befinna mig i denna trygga oas då skulle jag förmodligen dö.
Jag lever som mest när jag reser.
Just den meningen har varit ett tema här på bloggen i många år.
Jag lever som mest när jag reser...



31 Juli 10:43

Citat: SÀsongen kÀnns död nu!

"Säsongen känns död nu."
Det var visst vad jag sa igår under sändningen på den avbrutna matchen mellan Malmö FF och Djurgårdens IF.

Jag undrade retoriskt om den svenska fotbollen verkligen skulle överleva denna knallskottsattack som ledde fram till den tredje avbrutna matchen i år.

Det var verkligen precis så jag kände där jag stod med mina hörlurar högst upp på ena långsidan precis under taket och talade rakt ur hjärtat. Efter att ha sett detta scenario på plats alla de tre avbrutna matcherna i år plus ytterligare ett antal avbrutna matcher tidigare säsonger och även flera som stoppats för att sedan köra igång igen så är jag rätt trött på det. Det är inte konstigt att känna uppgivenhet och hopplöshet med de erfarenheterna.
Det finns säkert andra som känner på annat sätt.

Och självklart är det så att allsvenskan kommer rulla vidare, det har den gjort i drygt hundra år och det kommer den fortsätta göra i hundra år till om inte något riktigt katastrofalt händer vår värld.

Men:

Vi kan inte ta den så given att vi tror att den kommer bjuda på den läktarfest som vi bjudits på de senaste tio åren. Svensk fotboll är på planen en svag liga men vi bryr oss inte om det för det finns så många andra värden i den svensk fotbollen som är värda att vårda. Historien, traditionerna, antagonismen mellan städer och regioner och ofta rätt trevlig fotboll trots allt. Vi har ett vackert skådespel framför våra ögon och vissa individer fattar inte hur lyckligt lottade vi är.

Detta kan krossas lika fort som jag tar mig från Malmö till Stockholm för ytterligare en match i allsvenskan. När jag igår ser föräldrar med små barn(morgondagens klacksupportrar?) fly från knallskott och slagsmål på läktaren då är det inte roligt längre. När jag pratar med en supporter som åkt 67 mil bara för att få se 10 minuters fotboll och sedan stå där med ett splittersår på halsen och beredd att åka 67 mil tillbaka igen då är det inte kul längre. Ja visst, det är klackarna och alla hardcore supportrar som i sina bästa stunder gör allsvenskan till fest men utan familjepubliken, de unga, de gamla, så kommer inte festen fortsätta länge till. Den kommer självdö som en vemodig liten utflyttningsbygd i Norrlands inland. Då kan de som förstör stå där och sjunga för sig själva och kasta knallskott på varandra.
Lycka till.

Sedan en annan sak:

Jag läser och hör individer som varje gång sånt här händer tycker att reaktionen att avbryta matcher för enbart några få knallskotts skull, som inte är farliga, som dom menar, enbart är löjligt. Att det inte va så för några år sedan och att allt är storm i det berömda vattenglaset.
Men för mig är det glasklart. Har alltid varit. På en fotbollsarena ska det vara nolltolerans när det kommer till saker som kastas in på planen mot de som faktiskt har sin arbetsplats där.
Jag har tidigare hört åsikter om att det var bara ett knallskott, det var bara ett plastglas med lite öl i, det var bara en golfboll, det vara bara en mobiltelefon, vespa eller grishuvud...
Jag skiter i vad det är som kastas in om det så är små bomullstussar.
Nolltolerans! Inget ska kastas in mot yrkesutövare på planen vare sig de är spelare, domare, bollpojkar och flickor, funktionärer eller om de jobbar med TV-sändningar. Och de på läktaren ska kunna känna sig helt trygga där dom sitter och tittar på matcherna. Något annat är inte förhandlingsbart, inga gråzoner, inga jamen det var ju bara...Nolltolerans.

Det märkliga är de som verkligen tycker att det är okej. Tycker dom också att det är okej på deras egna arbetsplatser? När man som säljare kommer till ett företagsbesök och få knallskott på sig. Eller när man står i butik få finna sig i att det flyger in halvdruckna plastglas med öl samtidigt som ett gäng står och pucklar på varandra.
Jamen, det var ju bara...
Vilka korkade exempel säger ni säkert nu men för mig är det ingen större skillnad. Varför ska fotbollspelare, domare och övriga som sliter som djur för att skapa fest jobba under sådana villkor? Är det för att dom på något sett anses extra privilegierade. De är så att säga kanonmat åt missnöjda åskådare som inte tycker att de sköter sitt jobb. Jo, jag vet att publiken betalar för att få underhållning och har rätt att sätta krav och sedan bedöma det dom sett. Men inte via inkastade föremål som allvarligt kan skada. Det är ingen människa värd.

Jag är alltså på väg mot Stockholm. Ikväll sitter jag på Råsunda och bisitter Tommy Åström vid kommentatorsmicken. Allsvenskan rullar vidare mot höst och segerpokaler. Den kommer naturligtvis inte att dö, allsvenskan kommer inte läggas ner, men den är skadeskjuten, allvarligt skadeskjuten och väldigt många börjar faktiskt tröttna.



27 Juli 23:47

Deadman at Clarion hotel Örebro

Ibland är det när man har som lägst förväntningar som himlen plötsligt öppnar sig framför sin häpna överraskande min.
Det var precis det som hände mig i går, tisdag kväll, på Clarion Hotel i Örebro.

Den snart före detta skivbutiksägaren Anders Damberg är mannen bakom bokningar av en hel rad artister mestadels inom americana, blues, folk music, gospel och rock. Han håller på och gör något riktigt bra för Örebro.
Denna kväll var bandet Deadman på besök. Ett band jag inte visste någonting om, inte mer än jag läst och det var att dom var ett band med bland annat stora The Band-influenser. 

Min gode vän och rockstjärna Preston Frame förvarnade mig efter att han sett bandet i Stockholm. Skickade länk och tipsade så jag lyssnade på Deadman:s myspacesida men tyckte det var rätt dåligt. Långsamt, segt och relativt intetsägande. Men jag gick dit ändå. Nyfiken.

Å vilken konsert det blev i den lilla trånga restaurangen på Clarion Hotell med kanske runt tvåhundra i publiken. Ljudet var nästintill perfekt, sångaren Stephen Collins hade en glasklar röst och de såg alla grymt coola ut i den svåra och jävligt osexiga miljön i en hotellfoajé.
Vidunderlig stämsång på gränsen till Fleet Foxes emellanåt och förstås The Band-covers där alla i bandet sjöng med egna karaktäristiska röster som var för sig skulle kunna bära bandet. Och en skön orgel som ven av mannen i cowboyhattens händer. Jag läser att delar av bandet ibland lirar med legendariska Roki Ericson vilket bör vara betyg nog.

Det började stabilt och bra för sedan bara öka i kvalitet. De avslutande fyra fem låtarna var fantastiskt bra och de visste hur de skulle fånga publiken.
Kvällen avslutades med stående ovationer från publiken som bestod av lokala musiknördar och turister boendes på hotellet.
Jag är mycket glad över att jag tog beslutet att närvara denna kväll.
Det kan mycket väl vara en sån där konsert man säger om fem år då bandet står på större scener att jag var där.

Lyssna på livelåtar ifrån en annan konsert men samma låtar på Spotify:
Deadman på Saxon Pub.

Deadman Hemsida



21 Juli 15:52

John Tovey alias Fad Gadget 1956-2002

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fad Gadget läste jag i en av rutorna under related artist på Spotify när jag en kväll satt och petade ihop en Pure 80:ties-lista.
Jag klickade rent slumpmässigt och började lyssna utan att någonsin höret namnet tidigare.

Det är inte så ofta längre som man får de där aha-upplevelserna när det kommer till musik. Ny musik hittar jag knappt alls eftersom nyfikenheten försvunnit när man inte har någon som guidar än, till exempel en seriös skivhandlare. Spotify har mest dragit ner mig i nostalgiträsket. Det mesta jag finner där går bakåt i tiden och det känns lite mossigt även om mycket är oupptäckt för mig som inte har musikhistorien inlärd från A till B.

I detta fall får man ändå säga att just den nostalgiska tråden ledde mig rätt. Jag blev fullständigt rufsig i håret av den kick som drog genom ryggraden när jag började lyssna på denna Fad Gadget.
I bakvattnet av punkeran i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet lirade denne Fad Gedget. Jag läser att han aldrig fick de där hitlåtarna som andra grupper i samma tid vilket förklarar min okunskap om honom.

Men jag föll fullständigt för den mörka suggestiva elektronican som lockade fram drömska goosebumbs. Många av låtarna påminner i mina öron en hel del om Joy Division. Fast med mer synthar och elektroniska effekter.
En underbart släpande röst som ligger och stöter fram ljud framför den elektroniska mattan. Helt suveränt.

Spotifyfrälsta kan lyssna på mina favoriter på länken här under:
Fad Gadget

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag läste vidare visade det sig att denne Fad Gadget egentligen hette John Tovey. Hette beroende på att han dog redan 2002 av en hjärtattack endast 45 år gammal.
What a waste!

Från början kunde han knappt lira ett enda instrument. Elektroniska maskiner verkar ha varit hans pryl. Med åren lärde han sig det mesta och i mina högst lekmannaöron verkar han framstå som ett "universalmusiker." Han började flirta med en hel drös andra gangrer och gav ut skivor under sitt riktiga namn.
Han gav ut en skiva som heter Tyranny & The Hired Hand där han tolkar gamla traditionella protestsånger.
Å det är lika jävla bra som det elektroniska.
Precis som skivorna Grand Union och Worried Men In Second Hand Suits där han samarbetar med den traditionella irländska folkmusikgruppen The Pyros. Också det väldigt bra.
Allt detta och lite till finns om ni söker på Spotify.

Visst, för ärlighetens skull, allt är förstås inte bra. En del låtar är rejält daterade och andra rätt å slätt dåliga men totalt utslaget över åtminstone sju skivor är det sensationellt bra och jag är så otroligt glad över att helt slumpmässigt sprungit in i denna artist.

Här några länkar för att läsa om honom:

John Tovey Hemsida

Wikipedia Engelska

 




20 Juli 13:17

AvfartsvÀg genom SmÄlands skogar

Det bästa man kan göra i livet är att svänga av från de långa monotona motorvägarna och ge sig ut på de krokiga avfartvägarna.
Det gäller alla aspekter av livet. Det blir mer spännande då.

Igår tog jag 34:an från Kalmar hem till villaidyllen. En resa rakt igenom Smålands vidsträckta skogslandskap där allting under tio mil hette någonting på "Mål". Långemåla, Målilla och Blomstermåla som för en kort stund fick mig att tänka på filuren Benno Magnusson och hans bror Roger vars fotbollskarriärer började just där i obygden Blomstermåla.
Sånna där små samhällen som man alltid åkte igenom när man var barn på semester med föräldrarna. Rak gata rätt igenom med affärer, folkets hus, en kyrka och villor.  Som en gammal stad i vilda västern. Det såg så rofyllt ut i solskenet, ett liv folklivsexperter påstår nästan är utrotat. Och det är det väl kanske också för många mil längre norrut men lika mycket avkrok stod mäklarskyltar på rad om att husen var till salu.

Jag kom på mig själv med att få filmen Utvandrarna på bild framför mig. Var det ifrån dessa bygder de sökte sig ifrån för att finna lyckan over there? Vilka resor, vilka strapatser, vilka hjältedåd.
Hela vägen såg jag ut över skog, skog och skog.
Vilket underbefolkat land vi är egentligen. Det finns hur mycket plats som helst. Inte konstigt att tyskar och holländare söker sig hit ifrån det överbefolkade centraleuropa.
Problemet är väl att alla i övrigt mer och mer vill bo i städerna.

Vädret var fint och jag märkte hur avslappnad jag var att köra på de här småvägarna stället för de breda motorvägarna längs kusterna.
Efter att ha kört förbi det otäckt öde samhället Ruda och dess idrottsplats Tallåsvallen började plötsligt alla platser heta "by" istället för "Må." Som Staby eller Högsby där ett Systembolag ståtade mitt i en sväng och då blev jag lugn för här måste finnas människor. Systembolaget är som en bihona ditt alla tokiga män vallfärdar. Om dom inte bränner själva i dessa trakter eller är jag fördomsfull då?
Men jag trivdes verkligen på de raka smala vägarna i Småland. Landskapet var oerhört vackert, Sverige är oerhört vackert och jag körde över Emån för tredje gången, åkte förbi massor av majsfält. Children of the corn låg nära till hands eller är det mina fördomar som återigen visar sitt fula tryne angående folk på landsbygden?

När jag närmade mig Vimmerby tjocknade trafiken, husvagnar och husbilar på väg mot Astrid Lindgrens värld och plötsligt blev det mycket tråkigare att köra. Körde förbi Vimmerby mot Linköping och förvisso är det fantastiskt fint runt Kisa med utsikt mot Kisasjön men fort ville jag därifrån. Bensinen började sina och jag missade Linköpings tätort och hamnade på andra sidan E4:an och stressen dunkade.

I Borensberg hade allt kunnat ta slut om det inte vore för den där lilla oansenliga Preemtappen som accepterade mastercard. Jag tackade mannen i bar överkropp och oranga arbetarbyxor för guidningen. Köpte vatten, bananer och glass i en liten livsmedelsaffär, byn levde, och den fina stenbron invid Göta Kanal och Motala Ström där även Borensbergs Gästgivaregård anno sent 1600-tal ligger låg stilfull och stolt.
Jag har bott där en natt på Gästgiveriet och käkat frukost på den sköna uteterassen invid kanalen och åkt raggarbil till idrottsplatsen där jag spelat uppvisningsfotboll. Resten lämnar vi till de hemliga arkiven.

Åkte efter en paus ut ifrån Borensberg, stannade i en krök och pinkade, åkte sedan så snabbt jag kunde tillbaka till hemstaden och villaidyllen. Det var välkända vägar där jag snart smet in på Finspångsvägen och vidare hem till Truck Driver City där lunchgänget väntade på den förlorade sonen som varit borta allt för länge.

Några dagars vila nu innan resorna genom sommarsverige fortsätter. Jag är inne i en jobbig men lycklig period. Fånga den, smaka på den och försök att spara känslan till sämre och mörkare tider.



13 Juli 16:03

En helt vanlig onsdag i den lilla sommarstaden...

På det stora torget i småstaden flockas människor runt en kille i allt för högt uppdragna jeans och en svart keps, han är en enmansorkester och folket viskar om musikaliskt geni och pm hur rolig han är. Barnen skrattar, vuxna stampar takten och ler. Det verkar vara en högtidsstund.

Jag blir avundsjuk på glädjen och tänker...va skönt det vore att låta sig underhållas av något sådant fjanteri.
-Du ska alltid va så svår, säger vissa vänner ibland.
Jamen, jag gör mig ju inte till. Jag kräver faktiskt lite mer för att må bra.
Det här med folklighet. Vad är det egentligen?
Är det att våga släppa loss på barnsligheter, att släppa fram det inre barnet? Att förskjuta allvaret och spela på Kronérmaner.

Jag sitter vid fönsterbord på Espresso House och hör engelska, tyska, franska och norska. Ser ut över samma stora torg där turistgrupper i guidade grupper går från konstverk till konstverk i den öppna utställningen Open art och jag kommer på mig själv att vara lite stolt. Att turister ifrån stora delar av Europa hittar till min lilla småstad i inlandet långt ifrån hav och de öppna vidderna. Fler och fler turister kommer hit.
Man undrar lite hur dom hittar hit.
Örebro: En sommarstad. Smaka på den. Otänkbart för 25 år sedan.

Jag åker landet runt och jobbar med fotboll. Besöker många städer. Kommer med bil eller tåg och man slås av hur olika städerna lever under sommaren. Vandrade runt i Borås och fick nästan ångest av torgskräck. Va jag den sista överlevande människan på jorden. Tomt, öde.
Fick reda på att alla åker till Varberg på somrarna. Borås är alltså inte en sommarstad och det märktes mer än väl.
Så korsar man Marks kommun genom vackra landskap via väg 41 mot Halland och vidare ner till Helsingborg på E20. Plötsligt en annan värld där allt händer. Människor överallt. Båtar och hav, turister, stadsbor och fotbollsfans i ett myller. Man sitter och äter räkmacka och dricker en öl när mörkret sänker sig och ljuset från båtarna syns långt därute.
Allt lever och det känns bra.

Nu sitter jag här inne bakom glas. De flesta sitter ute under parasoll eller i solen. Sommarlätta klänningar, bara överkroppar och solglasögon. Örebro lever en helt vanlig solig onsdag i juli och det känns så bra.
Att den där enmansorkestern fortfarande står där och jönsar med en mindre folksamling runt sig är något jag inte kan påverka..
Å det man inte kan påverka ska man inte bry sig om.
Livet går vidare och snart är jag i Halmstad, därefter Kalmar och så kommer det fortsätta fram till slutet av oktober.




4 Juli 12:42

Filosofen Rikard Norling

Satt på ett stilla Elite Savoy hotell och käkade frukost i morse. Läste Sydsvenskan och krönikören Max Wimans tankar efter matchen Malmö FF-IFK Norrköping.
Där kallades ett av tränare Rikard Norlings uttalanden återigen för filosofiskt.
Det börjar bli ett mantra hos journalistkåren.

Jag tycker det där är spännade eftersom det sätter fingret på hur inrutat och förutsägbart det svenska fotbollspråket är. Nästan alla säger och skriver samma saker med samma ord år ut och år in.
I ett par pärmar hemma i en hylla har jag gamla urklipp ifrån min egen karriär där samma saker formuleras på samma sätt som idag.
Byt ut mitt namn mot Zlatans och ni ser ingen skillnad...
Skojade bara.
Men byt ut det mot vilken mitt-mittfältare som helst i dagens allsvenska och ni skulle inte märka någon skillnad.

Rikard Norling uttrycker sig hela tiden med helt andra ord och formuleringar, han drar på orden, funderar, tvekar och börjar om.
Ibland talar han nästan i tungor och många krafsar sig i håret för att få rätsida på dessa ord. Han sabbar de trygga cirklarna och få verkar förstå vad han menar när han drar iväg med till exempel det senaste: " Luftfuktigheten gör att jag har svårt att sätta ord på honom idag, men det är kärlek." Eller: "Själen slår en frivolt inne i kroppen."

En filosof eftersom han uttrycker sig annorlunda?
Nja, jag vet inte det. Han väljer bara andra verbala vägar som inte är så märkliga egentligen men vi i branschen blir imponerade eller förfasade.
Det är samma sak när Radiosportens kommentator Christian Olsson får språkpriser av kulturfolket. Hans språk står ut, överraskar, är målande på ett för fotbollen avigt sätt och jag ogillade det till en början men älskar det nu efter att ha fått jobba nära honom under fotbolls-EM i Österrike/Schweiz.
Christian är oerhört rolig och underhållande utan att för den skull bli tramsig, konstlad eller oseriös.

Jag försöker hela tiden utveckla mitt eget fotbollspråk men märker att jag ofta faller in i den gemensamma retoriken och ordsvängningarna. Speciellt i TV där allt går fort och orden snabbt måste formuleras till ett begripligt budskap. När jag skriver försöker jag skicka ut slängkappan och fånga andra ord och uttryck för att få texten att svänga och beröra. Om jag lyckas är inte min sak att avgöra men jag hoppas förstås på det.

Och till Rikard Norling säger jag bara: Fortsätt vara "filosofisk", få oss som lyssnar att behöva tänka ett varv till. Överraska oss, överrumpla oss, gör allt annorlunda. Det är som ett gympass för våra hjärnor.
Min själ älskar nämligen också att slå frivolter inne i kroppen.




Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg