header
header
header
header
header
5 September 00:17

This is your town now!

I morgon går jag in på fjärde dagen av mitt Dublinbesök anno 2011. Underbart avslappnat rent mentalt men extremt jobbigt kroppsligt eftersom jag inte gjort mycket annat än att gått och gått. Så lär man sig en stad bäst, till fots.

Dublin har blivit hemma. Min vän Philip O´Connor sms:ade efter att vi skilts på Grafton Street efter en heldag med Hurlingfinalen mellan Kilkenny och fjolårsvinnarna Tipperary som huvudnummer, juniorfinalen mellan Dublin och Galway som förband, middag på asiatiska krogen Mao och ett par Guinness på uråldriga Kehoe´s pub på South Anne Street som avslutning.
Han skrev:"Fy fan va roligt-när vi skildes där såg du ut som du var hemma. This is your town now!"

Lite så känns det. Jag kan gatorna nu.
Vet var restauranger, fik, barer och pubar finns.
Jag har hyfsad koll på centrums ytterområden men inte förorterna, gillar Liffeys hela stadssträckning, kan mina vägar på smågatorna nere mot hamnen och de stål och glasförsedda docklandsbyggnaderna men även de stenbeklädda gatorna i gamla arbetarområden i utkanterna av turist och shoppingstråken.
Men framförallt har jag funnit själen i staden.
Jag känner pulsen...

Däremot har jag inte riktig koll på butikerna, modearkaderna därför att det känns som att Dublin inte är någon riktig modestad.
Jag kan ha fel men så här långt har jag bara hittat en riktigt intressant butik som säljer coola herrkläder och skor.
Men jag fortsätter leta, jag lovar.

Det enda jag i övrigt kan säga nu är att Dublin inte känns så spännande längre. Däremot känns det som ett andra eller tredje hem.
Känner mig lugn och avslappnad.
Precis som hemma, eller i Norrköping eller Göteborg.
Det är en väldigt bra känsla.

I morgon tar jag en kort paus och drar till Belfast över dagen.
Ska bli spännande. Har aldrig varit där.
Före detta våldets stad där våldet fortfarande slår hårt ibland men som i centrum numer ska vara en trevlig plats att vara på och en schysst shoppingstad. Kanske hittar jag nått där.
I Belfast Northern Ireland.


Kommentarer
StÀng
Thanks guys I just

Thanks guys I just about lost it loinokg for this.
Skrivet av: | 2016-06-30 17:55:21 |  Svara
 
Re: Ok med

Mr Rare: Har sparat alla shoppingpengar till...ja du vet vad. Inte ens en hatt i Belfast. Ska försöka komma ner dagen före sextonde dagen efter mĂ„ste jag vara hemma pĂ„ 40 -Ă„rs party. Å du jag njuter Ă€lskar detta resande precis som du:-)
Skrivet av:Blohm | 2011-09-06 01:23:54 |  Svara
 
Ok med

... t.ex. ett köp av hatt eller liknande. Resten lovar jag dig finns pÄ... Ja du vet var! Har aldrig haft bÀttre grejer Àn nu. Tar vi den 16e eller 17e. LÄter som du njuter skitkul lÀsning. Du vet hur det Àr resor Àr bra Àven för en Kung!
Skrivet av:MrRare | 2011-09-05 23:22:20 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


30 Augusti 11:37

Casa Nostra-Italien pĂ„ riktigt mitt i Örebro



Nu har den nya italienska restaurangen Cosa Nostra i Örebro snart varit öppen i en månad och helt utan marknadsföring är den redan en succé.
Varför? Kan man fråga sig.

Därför att det verkligen är en "äkta" italiensk restaurang.
Med det menar jag att det inte är en italieninspirerad restaurang med endast en touch av stövellandet. Ingen matplats där man enbart har grappan som ett alibi i hyllan eller lite parmesanost i pastarätten bara för att få känna sig italiensk. Här är det "vero" italienskt.

Kocken Giovanni Carmelo Chessari kommer ifrån Sicilien men har jobbat över hela världen och pratar både engelska, spanska och kinesiska. Köket är hans familj, kyrka och hem, som han säger själv. Ingen kommer in dit utan hans vetskap.
Som hans assistent finns Luigi Ficca från Neapel, en mycket trevlig och vaken ung kille som bidrar till helheten. Båda bor mer eller mindre i köket.
Maträtterna är inte som på de senaste årens prestigekök, konstverk mer än maträtter. Portionerna är stora, på gränsen till för stora, man får varje rätt för sig och det är vackert upplagt utan de konstnärliga ambitionerna. Visst är det viktigt med presentationen men den får inte bli viktigare än själva maten. På Casa Nostra står verkligen maten i centrum och inte kockens eventuella konstnärliga ego.
Giovanni gör i princip all matlagning från grunden varje kväll med färska produkter vilket sliter hårt på honom men det är så han vill ha det. Förgjorda rätter göre sig icke besvär. Så med en sjukt stor meny får de två kockarna verkligen jobba för sin lön.
Inga halvmesyrer alltså.
Så här långt älskar jag det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men det allra bästa med Casa Nostra är att det verkligen redan blivit den kvarterskrog som ägarna Ali Dehnadfar och Rose-Marie Russo ville skapa. Det är en mycket avslappnad stämning där det känns fullt naturligt att börja snacka med bordsgrannar utan att anses påflugen. Alla snackar med alla vare sig man sitter vid matborden, i sofforna eller vid bardisken njutande av en diger meny av antipasti. Restaurangen har redan skaffat sig många nöjda stamkunder som inte bara kommer för maten utan även för stämningen.
Så även om det finns en del små barnsjukdomar som det jobbas med är detta ändå Örebros bästa restaurang just nu.

 




21 Augusti 22:26

Mord och inga visor...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gick förbi en Pressbyrån kiosk för ett tag sedan. På en hylla såg jag Leif GW Persson pryda en tidning, vilket inte är så hemskt överraskande.
Men tidningen va Se & Hör-Brott. En relativt ny tidning.

Man vet att crime nått folkhemmet när det börjar göras skvallertidningar om skiten. Vi människor är en lite märklig paradox.
Samtidigt som vi förfasas över samhällets allt brutalare våld och skriker efter hårdare straff så konsumerar vi mer våldsunderhållning än någonsin.
Det säger en hel del när en person som Leif GW Persson blivit folkhemshjälte, ja folkkär rent utav.

Det är en sjuk fashination, vi frossar i brott och jag tycker inte om det längre. Deckare i både bok och filmform öses ut via löpande band principen. Böcker om maffian i Sverige, i Europa och romaner om den samma är storsäljare. Biografier om massmördare, knarksmugglare, styckmördare är storsäljare. Å så Leif GW igen som åker runt i Sverige och gräver i gamla infekterade dödssår som inte fått läka igen.
Morden och brotten blir bara mer och mer sjuka och fantasieggande medan vi säger fy fan när det händer in real life framför våra ögon.

Se & Hör-Brott är verkligen den sista pusselbiten in till själva hjärtat av familjelivet. Finns det inte sällskapsspel än där man på lördagarna kan ta livet av folk på olika bestialiska sätt?
Den perfekta familjeunderhållningen.
Föräldrar, barn och kanske far och morföräldrar efter maten innan de små ska gå och lägga sig.

På 70 och 80-talet fanns det en tidning som hette Kriminaljournalen.
Om jag inte minns fel var det en blandning av brott och lättklädda halvnakna tjejer. Lite skitigt med andra ord. Samma intresse för galna brott men färgat av "skitig porr".
Det nådde liksom aldrig folkhemmet. Det är skillnaden.

Idag är kriminalgenren en fluffigt inpackad dödsdans som om det vore Bingolotto eller På Spåret. De senaste fabriserade deckargenrersarna är till exempel elegant crime, wine crime och cozy crime.
Allt för att bryta sig ur massan och påhittat av förlag och författare som tidigare skrivit böcker inom det som kallas chic-lit.

Ärligt talat. Jag tycker att människorna i det här fallet har någon sorts personlighetsstörning. Så jäkla kul och underhållande får mord och brutalitet bara inte vara. Det handlar inte om någon sorts gubbig moralpanik. Det handlar bara om att vi inte får hylla och krama det som är vårt samhälles allra värsta störning. Nämligen brottsligheten.



20 Augusti 22:01

Just another Burger Joint

Jag är uppväxt i ett gatukök. Mina föräldrar drev flera olika rörelser under min uppväxt där den sista blev "Fyrkanten" med både en grilldel och en med godis och tidningar. Dom slet hårt och livet lockade mig knappast. Självklart gjorde jag uppror.

Farsan ville förstås att jag skulle gå i fotspår och leva hans liv men de planerna var inte ens nära att infrias.
Jag hade andra planer och så har det blivit och sett ut alla dessa år.

När jag sedan besökte New York för några år sedan besökte jag ett litet hak kallat Burger Joint som låg gömt bakom ett draperi inne vid receptionen på Hotell Le Parker Meridien.
Ett smått kaotiskt ställe, coolt och enkelt. Det väckte mig lite grann.

Under veckan i New York spanade jag in vartenda grillhak jag gick förbi även om jag inte käkade på alla.
Speciellt ett ställe blev jag förälskad i. Empire Diner.

När jag nu på hotellrummet hittade resetidningen Vagabonds specialtidning om mat fick jag syn på en tio i topp lista med tidningens bästa och häftigaste Burgerrestauranger gick jag igång igen.

Om jag hade pengarna. Eller investerare som kunde bjuda in till delägarskap så har jag en grym idé med temat hamburgare och grill.
Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att jobba med detta nu när jag fyllt 44 och inte behöver göra föräldraruppror längre.
Nu vill jag inte stå och steka burgarna själv men att driva en rörelse vore intressant på många sätt. Jag vet precis hur jag skulle vilja att det ser ut.

 




15 Augusti 14:57

Ett sökande efter den perfekta staden

Sitter på ett hotellrum i Borås och väntar på en match, ett jobb, i kväll. Utanför fönstret är det höstgrått, Rya åsar ståtar vått gröna långt därborta där himlen möter tallar och granar. Körde in i staden sent i går kväll efter en lång färd ifrån Trelleborg långt ner i söder.

Fotbollsturnén fortsätter genom landet och jag har lagt in en liten extra rutin i mitt resande. Där det fungerar försöker jag alltid att ta lite extra tid på mig så att jag får känna städerna jag besöker på pulsen.
Åtminstone lite grann.

På så sätt har jag i år lärt mig att Malmö är en väldigt cool men även mjukt mysig stad. Västra Hamnen, Möllevången och city. Jag har gått runt och känt på stämningen, fikat, ätit och tagit någon öl efter jobbet. Invånarna är modemedvetna om det så kommer till Möllevångens pop och kulturknuttar till Lilla torgs...ja vad kallar vi dom?

Helsingborg började jag tycka om redan förra året då jag bodde ett par nätter på Marina Plaza och utforskade staden som är lite stelt posh men ändå älskvärd. Tycker city är överskattat men gillar vattenlinjen.

Det är ju så där för mig att det är en känsla som griper tag. Nått direkt som sedan utvecklas eller dör ju mer man skrapar på fernissan.
Stockholm är Sveriges vackraste stad men lite för stor för att jag ska gå igång till hundra procent. Göteborg har jag bott i och hade svårt för då men har ändrat mig sedan jag flyttade tillbaka till inlandet och småstaden Örebro. Gillar verkligen Göteborg numer och känner mig oförtjänt välkommen och hemma när jag åker dit. Norrköping är mitt andra hem efter fyra år i staden. Det räcker så. Hemma är tryggt, avslappnat och skönt.

Halmstad är fint men jag har aldrig riktigt förstått hypen. Staden känns alltid lite halvsovande, som en dag efter stranden. Borås säger mig ingenting. Jag har inte fått någon känsla alls av själva staden. Däremot är alltid de som bor där väldigt trevliga och glada. Känner mig alltdi välkommen på hotell, fotbollsarenan, på fik, i butiker och så vidare.

Trelleborg va häromdagen precis som jag kom ihåg det ifrån 90-talet. Det luktade tång och den lilla huvudgatan var mest deprimerande.
Men det sägs att omgivningarna ska vara vackra.
På Vångavallen var det och andra sidan som att ta sig tillbaka till min egen karriär. Hemtrevligt, avslappnat, nostalgiskt med eldsjälar och avslappnade tränare med kaffekoppar i vit plast.
Rätt skönt avbrott i den annars så superkommersialliserade allsvenskan med vakter, stängda dörrar och säkerhetskontroller.

Nu är klockan snart tre och jag har förflyttat mig till kafé Viskan i Borås. Här är det rätt mysigt även om det luktar gympasalsmatta över hela området. Det är dags att förbereda sig för Elfsborg-IFK Göteborg senare i kväll. Batteriet i datorn tar snart slut och i morgon bitti vaknar jag, om allt går som det ska, i min säng hemma i Villaidyllen i Örebro.



10 Augusti 23:27

Svenska trygghetsnarkomaner?

Far genom det hårda regnet i småstaden. Fixar ärenden som måste fixas fast deadlines står som stoppskyltar utefter vägkanten.
Jag borde vara hemma och skriva. Satt hela dagen igår och ända in i natten för att få någonting att hända. Och det hände, till sist.

Lyssnar lite löst på Johanna Koljonen i Sveriges Radio där hennes program har tema förändring, förflyttning, eller nått liknande.
Hon verkade ha kommit fram till att svenskar inte är så förändringsbenägna, att vi väljer tryggheten främst och stannar.
Vi stannar där vi hör hemma. Låter det som.

I studion finns andra individer varav en engelsktalande men jag får inget grepp på vad han och de andra tycker.
En berättar åtminstone att vi svenskar faktiskt inte är så otroliga trygghetsnarkomaner. Hon la fram vår emigranthistoria där många svenskar genom tiderna flyttat ut i världen.
Johanna Koljonen hummade, jo, ja, sånna där Andersons ja...
Som om hela programmets tema höll på att gå förlorat.

Funderade över om vi är så otroligt rädda för förändring, i jämförelse med andra nationaliteter alltså.
Är inte alla mer eller mindre rädda för förändringar?
I det lilla åtminstone.
När det kommer till rörelse är min uppfattning att vi svenskar är extremt rörliga. Vi är ett resande folk, vi flyttar ofta ut i världen för studier, för jobb, för att vi inte gillar det kalla klimatet eller tycker Sverige är för trångt rent mentalt alltså.
Visst är vi väl jäkligt internationella på många sätt?

Vi är snabba på att fånga upp trender och nya idéer, vi är ju så otroligt internationaliserade att osvensk är det finaste och hippaste man kan vara. Osvensk är öppen å social, osvensk är starkt självförtroende och lagom kaxig. Ja lite crazy så som man inte får vara här hemma.
Så tror jag att många menar, det låter så.

Jag tror inte vi är mer annorlunda än många andra.
Det finns de konservativa som aldrig vill att saker ska förändras, det finns andra som inte står ut med det statiska utan vill förändra hela tiden.

Hmm, jag vet inte jag. Det kanske är så eller så är det inte så.
Vet åtminstone att jag själv som vanligt är en mix av de tu.
Nog behöver jag en trygghet här hemma, en bas.
Men om jag var tvungen att enbart befinna mig i denna trygga oas då skulle jag förmodligen dö.
Jag lever som mest när jag reser.
Just den meningen har varit ett tema här på bloggen i många år.
Jag lever som mest när jag reser...



31 Juli 10:43

Citat: SÀsongen kÀnns död nu!

"Säsongen känns död nu."
Det var visst vad jag sa igår under sändningen på den avbrutna matchen mellan Malmö FF och Djurgårdens IF.

Jag undrade retoriskt om den svenska fotbollen verkligen skulle överleva denna knallskottsattack som ledde fram till den tredje avbrutna matchen i år.

Det var verkligen precis så jag kände där jag stod med mina hörlurar högst upp på ena långsidan precis under taket och talade rakt ur hjärtat. Efter att ha sett detta scenario på plats alla de tre avbrutna matcherna i år plus ytterligare ett antal avbrutna matcher tidigare säsonger och även flera som stoppats för att sedan köra igång igen så är jag rätt trött på det. Det är inte konstigt att känna uppgivenhet och hopplöshet med de erfarenheterna.
Det finns säkert andra som känner på annat sätt.

Och självklart är det så att allsvenskan kommer rulla vidare, det har den gjort i drygt hundra år och det kommer den fortsätta göra i hundra år till om inte något riktigt katastrofalt händer vår värld.

Men:

Vi kan inte ta den så given att vi tror att den kommer bjuda på den läktarfest som vi bjudits på de senaste tio åren. Svensk fotboll är på planen en svag liga men vi bryr oss inte om det för det finns så många andra värden i den svensk fotbollen som är värda att vårda. Historien, traditionerna, antagonismen mellan städer och regioner och ofta rätt trevlig fotboll trots allt. Vi har ett vackert skådespel framför våra ögon och vissa individer fattar inte hur lyckligt lottade vi är.

Detta kan krossas lika fort som jag tar mig från Malmö till Stockholm för ytterligare en match i allsvenskan. När jag igår ser föräldrar med små barn(morgondagens klacksupportrar?) fly från knallskott och slagsmål på läktaren då är det inte roligt längre. När jag pratar med en supporter som åkt 67 mil bara för att få se 10 minuters fotboll och sedan stå där med ett splittersår på halsen och beredd att åka 67 mil tillbaka igen då är det inte kul längre. Ja visst, det är klackarna och alla hardcore supportrar som i sina bästa stunder gör allsvenskan till fest men utan familjepubliken, de unga, de gamla, så kommer inte festen fortsätta länge till. Den kommer självdö som en vemodig liten utflyttningsbygd i Norrlands inland. Då kan de som förstör stå där och sjunga för sig själva och kasta knallskott på varandra.
Lycka till.

Sedan en annan sak:

Jag läser och hör individer som varje gång sånt här händer tycker att reaktionen att avbryta matcher för enbart några få knallskotts skull, som inte är farliga, som dom menar, enbart är löjligt. Att det inte va så för några år sedan och att allt är storm i det berömda vattenglaset.
Men för mig är det glasklart. Har alltid varit. På en fotbollsarena ska det vara nolltolerans när det kommer till saker som kastas in på planen mot de som faktiskt har sin arbetsplats där.
Jag har tidigare hört åsikter om att det var bara ett knallskott, det var bara ett plastglas med lite öl i, det var bara en golfboll, det vara bara en mobiltelefon, vespa eller grishuvud...
Jag skiter i vad det är som kastas in om det så är små bomullstussar.
Nolltolerans! Inget ska kastas in mot yrkesutövare på planen vare sig de är spelare, domare, bollpojkar och flickor, funktionärer eller om de jobbar med TV-sändningar. Och de på läktaren ska kunna känna sig helt trygga där dom sitter och tittar på matcherna. Något annat är inte förhandlingsbart, inga gråzoner, inga jamen det var ju bara...Nolltolerans.

Det märkliga är de som verkligen tycker att det är okej. Tycker dom också att det är okej på deras egna arbetsplatser? När man som säljare kommer till ett företagsbesök och få knallskott på sig. Eller när man står i butik få finna sig i att det flyger in halvdruckna plastglas med öl samtidigt som ett gäng står och pucklar på varandra.
Jamen, det var ju bara...
Vilka korkade exempel säger ni säkert nu men för mig är det ingen större skillnad. Varför ska fotbollspelare, domare och övriga som sliter som djur för att skapa fest jobba under sådana villkor? Är det för att dom på något sett anses extra privilegierade. De är så att säga kanonmat åt missnöjda åskådare som inte tycker att de sköter sitt jobb. Jo, jag vet att publiken betalar för att få underhållning och har rätt att sätta krav och sedan bedöma det dom sett. Men inte via inkastade föremål som allvarligt kan skada. Det är ingen människa värd.

Jag är alltså på väg mot Stockholm. Ikväll sitter jag på Råsunda och bisitter Tommy Åström vid kommentatorsmicken. Allsvenskan rullar vidare mot höst och segerpokaler. Den kommer naturligtvis inte att dö, allsvenskan kommer inte läggas ner, men den är skadeskjuten, allvarligt skadeskjuten och väldigt många börjar faktiskt tröttna.



27 Juli 23:47

Deadman at Clarion hotel Örebro

Ibland är det när man har som lägst förväntningar som himlen plötsligt öppnar sig framför sin häpna överraskande min.
Det var precis det som hände mig i går, tisdag kväll, på Clarion Hotel i Örebro.

Den snart före detta skivbutiksägaren Anders Damberg är mannen bakom bokningar av en hel rad artister mestadels inom americana, blues, folk music, gospel och rock. Han håller på och gör något riktigt bra för Örebro.
Denna kväll var bandet Deadman på besök. Ett band jag inte visste någonting om, inte mer än jag läst och det var att dom var ett band med bland annat stora The Band-influenser. 

Min gode vän och rockstjärna Preston Frame förvarnade mig efter att han sett bandet i Stockholm. Skickade länk och tipsade så jag lyssnade på Deadman:s myspacesida men tyckte det var rätt dåligt. Långsamt, segt och relativt intetsägande. Men jag gick dit ändå. Nyfiken.

Å vilken konsert det blev i den lilla trånga restaurangen på Clarion Hotell med kanske runt tvåhundra i publiken. Ljudet var nästintill perfekt, sångaren Stephen Collins hade en glasklar röst och de såg alla grymt coola ut i den svåra och jävligt osexiga miljön i en hotellfoajé.
Vidunderlig stämsång på gränsen till Fleet Foxes emellanåt och förstås The Band-covers där alla i bandet sjöng med egna karaktäristiska röster som var för sig skulle kunna bära bandet. Och en skön orgel som ven av mannen i cowboyhattens händer. Jag läser att delar av bandet ibland lirar med legendariska Roki Ericson vilket bör vara betyg nog.

Det började stabilt och bra för sedan bara öka i kvalitet. De avslutande fyra fem låtarna var fantastiskt bra och de visste hur de skulle fånga publiken.
Kvällen avslutades med stående ovationer från publiken som bestod av lokala musiknördar och turister boendes på hotellet.
Jag är mycket glad över att jag tog beslutet att närvara denna kväll.
Det kan mycket väl vara en sån där konsert man säger om fem år då bandet står på större scener att jag var där.

Lyssna på livelåtar ifrån en annan konsert men samma låtar på Spotify:
Deadman på Saxon Pub.

Deadman Hemsida



21 Juli 15:52

John Tovey alias Fad Gadget 1956-2002

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fad Gadget läste jag i en av rutorna under related artist på Spotify när jag en kväll satt och petade ihop en Pure 80:ties-lista.
Jag klickade rent slumpmässigt och började lyssna utan att någonsin höret namnet tidigare.

Det är inte så ofta längre som man får de där aha-upplevelserna när det kommer till musik. Ny musik hittar jag knappt alls eftersom nyfikenheten försvunnit när man inte har någon som guidar än, till exempel en seriös skivhandlare. Spotify har mest dragit ner mig i nostalgiträsket. Det mesta jag finner där går bakåt i tiden och det känns lite mossigt även om mycket är oupptäckt för mig som inte har musikhistorien inlärd från A till B.

I detta fall får man ändå säga att just den nostalgiska tråden ledde mig rätt. Jag blev fullständigt rufsig i håret av den kick som drog genom ryggraden när jag började lyssna på denna Fad Gadget.
I bakvattnet av punkeran i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet lirade denne Fad Gedget. Jag läser att han aldrig fick de där hitlåtarna som andra grupper i samma tid vilket förklarar min okunskap om honom.

Men jag föll fullständigt för den mörka suggestiva elektronican som lockade fram drömska goosebumbs. Många av låtarna påminner i mina öron en hel del om Joy Division. Fast med mer synthar och elektroniska effekter.
En underbart släpande röst som ligger och stöter fram ljud framför den elektroniska mattan. Helt suveränt.

Spotifyfrälsta kan lyssna på mina favoriter på länken här under:
Fad Gadget

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag läste vidare visade det sig att denne Fad Gadget egentligen hette John Tovey. Hette beroende på att han dog redan 2002 av en hjärtattack endast 45 år gammal.
What a waste!

Från början kunde han knappt lira ett enda instrument. Elektroniska maskiner verkar ha varit hans pryl. Med åren lärde han sig det mesta och i mina högst lekmannaöron verkar han framstå som ett "universalmusiker." Han började flirta med en hel drös andra gangrer och gav ut skivor under sitt riktiga namn.
Han gav ut en skiva som heter Tyranny & The Hired Hand där han tolkar gamla traditionella protestsånger.
Å det är lika jävla bra som det elektroniska.
Precis som skivorna Grand Union och Worried Men In Second Hand Suits där han samarbetar med den traditionella irländska folkmusikgruppen The Pyros. Också det väldigt bra.
Allt detta och lite till finns om ni söker på Spotify.

Visst, för ärlighetens skull, allt är förstås inte bra. En del låtar är rejält daterade och andra rätt å slätt dåliga men totalt utslaget över åtminstone sju skivor är det sensationellt bra och jag är så otroligt glad över att helt slumpmässigt sprungit in i denna artist.

Här några länkar för att läsa om honom:

John Tovey Hemsida

Wikipedia Engelska

 




20 Juli 13:17

AvfartsvÀg genom SmÄlands skogar

Det bästa man kan göra i livet är att svänga av från de långa monotona motorvägarna och ge sig ut på de krokiga avfartvägarna.
Det gäller alla aspekter av livet. Det blir mer spännande då.

Igår tog jag 34:an från Kalmar hem till villaidyllen. En resa rakt igenom Smålands vidsträckta skogslandskap där allting under tio mil hette någonting på "Mål". Långemåla, Målilla och Blomstermåla som för en kort stund fick mig att tänka på filuren Benno Magnusson och hans bror Roger vars fotbollskarriärer började just där i obygden Blomstermåla.
Sånna där små samhällen som man alltid åkte igenom när man var barn på semester med föräldrarna. Rak gata rätt igenom med affärer, folkets hus, en kyrka och villor.  Som en gammal stad i vilda västern. Det såg så rofyllt ut i solskenet, ett liv folklivsexperter påstår nästan är utrotat. Och det är det väl kanske också för många mil längre norrut men lika mycket avkrok stod mäklarskyltar på rad om att husen var till salu.

Jag kom på mig själv med att få filmen Utvandrarna på bild framför mig. Var det ifrån dessa bygder de sökte sig ifrån för att finna lyckan over there? Vilka resor, vilka strapatser, vilka hjältedåd.
Hela vägen såg jag ut över skog, skog och skog.
Vilket underbefolkat land vi är egentligen. Det finns hur mycket plats som helst. Inte konstigt att tyskar och holländare söker sig hit ifrån det överbefolkade centraleuropa.
Problemet är väl att alla i övrigt mer och mer vill bo i städerna.

Vädret var fint och jag märkte hur avslappnad jag var att köra på de här småvägarna stället för de breda motorvägarna längs kusterna.
Efter att ha kört förbi det otäckt öde samhället Ruda och dess idrottsplats Tallåsvallen började plötsligt alla platser heta "by" istället för "Må." Som Staby eller Högsby där ett Systembolag ståtade mitt i en sväng och då blev jag lugn för här måste finnas människor. Systembolaget är som en bihona ditt alla tokiga män vallfärdar. Om dom inte bränner själva i dessa trakter eller är jag fördomsfull då?
Men jag trivdes verkligen på de raka smala vägarna i Småland. Landskapet var oerhört vackert, Sverige är oerhört vackert och jag körde över Emån för tredje gången, åkte förbi massor av majsfält. Children of the corn låg nära till hands eller är det mina fördomar som återigen visar sitt fula tryne angående folk på landsbygden?

När jag närmade mig Vimmerby tjocknade trafiken, husvagnar och husbilar på väg mot Astrid Lindgrens värld och plötsligt blev det mycket tråkigare att köra. Körde förbi Vimmerby mot Linköping och förvisso är det fantastiskt fint runt Kisa med utsikt mot Kisasjön men fort ville jag därifrån. Bensinen började sina och jag missade Linköpings tätort och hamnade på andra sidan E4:an och stressen dunkade.

I Borensberg hade allt kunnat ta slut om det inte vore för den där lilla oansenliga Preemtappen som accepterade mastercard. Jag tackade mannen i bar överkropp och oranga arbetarbyxor för guidningen. Köpte vatten, bananer och glass i en liten livsmedelsaffär, byn levde, och den fina stenbron invid Göta Kanal och Motala Ström där även Borensbergs Gästgivaregård anno sent 1600-tal ligger låg stilfull och stolt.
Jag har bott där en natt på Gästgiveriet och käkat frukost på den sköna uteterassen invid kanalen och åkt raggarbil till idrottsplatsen där jag spelat uppvisningsfotboll. Resten lämnar vi till de hemliga arkiven.

Åkte efter en paus ut ifrån Borensberg, stannade i en krök och pinkade, åkte sedan så snabbt jag kunde tillbaka till hemstaden och villaidyllen. Det var välkända vägar där jag snart smet in på Finspångsvägen och vidare hem till Truck Driver City där lunchgänget väntade på den förlorade sonen som varit borta allt för länge.

Några dagars vila nu innan resorna genom sommarsverige fortsätter. Jag är inne i en jobbig men lycklig period. Fånga den, smaka på den och försök att spara känslan till sämre och mörkare tider.


Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlÀgg