header
header
header
header
header
2 November 15:59

Keltens Dröm-Mario Vargas Llosa


Roger Casement var en brittisk diplomat född i Dublin på Irland. Han levde mellan åren 1864 till den 3 augusti 1916 då han blev dömd för högförräderi och därför avrättad genom hängning i Pentonville Prison i London.

Casement gjorde sig känd och hyllad för sin detaljerade dokumentation om de grymheter som utspelades på platser som Kongo och Peru där den europeiska kolonialismen utövade rovdrift efter naturgummi. Ursprungsbefolkningen på de båda platserna behandledes oerhört grymt med bland annat piskstraff, stympning och död tills befolkningen mer eller mindre blev utrotad. Casements rapporter fick mycket uppmärksamhet över stora delar av världen. Han blev adlad av brittiska kronan men tackade nej av en anledning som växt i honom under alla hårda år i afrika och sydamerika. 

Roger Casement blev istället irländsk patriot, nationalist, radikal och började jobba för Sinn Féins intressen på Irland.
Hans insikt av att se kolonialismens mörka och destruktiva krafter på plats var att även Irland var koloniserat av Storbrittanien och därav behandlad som sådan.

Casement ville se ett fritt Irland där dom kunde leva sina fria liv som dom ville utan Storbrittaniens inblandning.

För det levde han ända in i döden och hans roll i det irländska upproret påsken 1916 blev för honom själv mycket ödesdigert.
Hans homosexualitet och leverne som han dokumenterat nästan lika detaljrikt i sina svarta dagböcker kan ha varit den lilla detaljen som avgjorde om han skulle dö eller dömas tills livstids fängelse. Dagböckerna väckte stor skandal för ryktade perversiteter som engelsmännen förstås läckte ut till den tidens press.

Mario Vargas Llosa tar inte ställning till någonting i den här boken. Han berättar sin story om Sir Roger Casement baserat på djupgående och bred research om en man som levde ett extremt tufft liv med långa och ansträngande resor i afrika, över atlanten och genom sydamerikanska amazonasdjungeln i slutet av 1800- och början 1900-talet.

Det är en lysande bok. En fantastiskt bra och intressant bok. Llosa lyfter fram en person som britterna gjort allt för att gömma undan genom historien trots allt han gjorde för landet innan irländaren i honom smög upp till ytan. En kämpe så driven av sin övertygelse om den fria människans rätt att leva som den vill och med en humanism och rättvisepatos som gjorde att han stod ut alla dessa år på gudsförgätna platser med ett civilisationshaveri utan dess like. Men även en man med tvivelaktiga relationer med unga pojkar som solkar ner hans ryktbara namn.

Avslutar med ett DN citat som jag tycker passar bra in i sammanhanget:

"Hjälten är inte bara hjälte, martyren växer ut till en tvetydig och gåtfull gestalt. Roger Casement kunde knappast ha förunnats ett värdigare äreminne."


Kommentarer
Stäng


31 Oktober 22:17

Lokalpatriot √Ėrebro. En ny blogg.

Ibland är jag lite rastlös. Startar saker som jag inte riktigt tänkt igenom. Nu har jag startat en ny blogg. Det är inte genomtänkt men jag tror det kan bli bra och kul ändå.

Jag startade den för att jag alltid har en massa åsikter och tankar om min hemstad men inget forum att föra ut dom på. Här på blohm.se vill jag inte dränka er läsare med en massa Örebrohistorier. Ni är många som inte är ifrån stan, några av er kanske kan tycka att det är kul med lite Örebroåsikter, men jag tror de flesta hellre läser de texter de brukar återkomma hit för. Men visst, det blir ju lite hyllningar och turisttips också.

Blohm.se har ju ett annat stuk med böcker, musik, resor, fotografier och små historier inifrån mitt huvud. Så även om någon enstaka text kanske kan komma att samköras blir det ändå stor skillnad. Jag nämner det så att ni vet. Men det visste ni ju redan.

Vill ni så finns jag alltså även på Lokalpatriot Örebro framöver.




31 Oktober 21:54

A Parish Far From Home


Låt mig först konstatera att Philip O´Connor är en mycket god vän. Han bor i Stockholm med sin svenska fru, två barn och jobbar som frilans inom medialandskapet. Han är en sportdåre som de flesta irländare och allra mest brinner han för de traditionella gaeliska sporterna som Gaelisk Fotboll och Hurling. De samlas under det gemensamma namnet GAA.

Boken "A Parish Far From Home" inleds med en mycket stark berättelse om en irländare på besök i Stockholm som försvinner under en sen natt och sedan hittas död i vattnet inne i stan.
Den tragiska händelsen väckte en tanke hos Phil att det var dags att fånga in och stärka upp "The irish community" i Stockholm.

Han gjorde det genom att starta ett lag i Gaelisk Fotboll. Den här boken handlar om den resan. Att i främmande land börja på noll och bygga en klubb från ingenting. All byråkrati, ekonomi, träningsplaner, matchkläder, domare och framförallt det viktigaste av allt. Spelare. Det sportsliga målet för klubben är att vinna det Skandinaviska mästerskapet och där får vi följa laget från den första träningen fram till...ja till vad. Det får ni läsa själva om.

Men det viktigaste av allt är den ökande känslan av gemenskap för irländarna i Stockholm. Sättet de kommer närmare varandra, hjälper varandra och slutligen förenas en kväll på den irländska ambassaden där de alla får känna stolthet och värme i ett känslosamt ögonblick.

Det här är en bra sportbok, men det är även mer än en sportbok. Jag kan starkt rekommendera er att läsa den.
Boken är nominerad till priset bästa sportbok på hemmamarknaden i Irland.

Hemsida: A Parish Far From Home

Köp boken: Här.



29 Oktober 21:34

Jag har inga förtajta konserttröjor från 90-talet

Jag gillar Paul Austers författarskap. Jag är ingen stor litteraturvetare, inte ens en liten litteraturvetare. Men jag gillar Paul Auster. Får jag det utan att framstå som någon Brooklyn hipster-wannabee som leker finkultursvetare utan teckning.

I DN har dom en kvinna som heter Jenny Lindh och som är bibliotekarie på Kulturhuset i Stockholm. Hon svarar på frågor om litteratur i tidningen, har ingen koll på hur ofta men kanske en gång varje helg.
På en direkt fråga om vilken bok av Paul Auster som en tjej ska börja läsa eftersom hennes kille mobbar henne för att hon inte läst nått. För det är ju allmänbildning, som killen sa.

Svaret blev en lång utläggning där killar som läser Auster går i allt för tajta konserttröjor från 90-talet, har kylen full med Brooklyn lager, pratar nedsättande om hustru Siri Hustvedts författarskap samtidigt som dom kliar sig på pungen med en Iphone. Ljushyllta pojkgubbar som enligt bibliotekarie Jenny Lindh är Austers fotsoldater vars första Bromance va med Paul Auster och sedan fått svårt att gå vidare med andra författarskap. Enligt Jenny är visst Auster finkultur för dom som inte riktigt gillar finkultur.

Visst fattar jag att Jenny måste dramatiisera texten en smula för att få lov att skriva i fina DN men det osar ändå en smula förakt för Paul Auster och hans, vilket betyder mig, följare. Själv visste jag inte att hans författarskap hade detta rykte, jag vet inte heller om jag bryr mig.
Dessutom har jag inga konserttröjor från 90-talet, jag dricker förvisso gärna Brooklyn Lager men kliar mig aldrig på pungen med min Iphone.




28 Oktober 13:49

Tillbaka i bloggosfären...

Grådiset ligger som en våt filt över villaidyllen denna fredag i slutet av oktober. Människor lider av mörkret och dysterheten. Kineser köper SAAB och ska rädda Europas ur sin skuldkris. Här i värmen liggen doggen och sover med nosen under filten medan jag njuter av min nya Macbook som äntligen står klar.
Livets ytterligheter. Allvar och ytlighet.

Bloggen ska alltså från och med nu fungera normalt igen efter det tillfälliga avbrottet i ett par veckor. Ber om ursäkt för det. 
Vi är nu inne i min off season-period där jag just nu inte vet vad som kommer att hända. Har några projekt som puttrar som vanligt. Ett par TV-projekt som ligger i sin linda. I övrigt är jag sorgligt obokad för närvarande. 

Det positiva borde ju då vara att jag ska ha tid att skriva här mer regelbundet. Well, well... Jag kommer skriva, men kanske lite mer oregelbundet än förr. Det där går ju i vågor. Är ändå relativt stolt över att ha hållt ett så pass regelbundet skrivande här efter så pass många år. Bloggar kommer och går, många kör stenhårt i början för att tröttna och lägga av. Jag har haft funderingar på det men ångrat mig. 
Om jag inte kan skriva här, vart ska jag då skriva av mig när lusten att lufta mina åsikter studsar runt i kroppen.  
Så vi lär höras även i fortsättningen hoppas jag. Om ni inte tröttnar? 




21 Oktober 22:03

Tillfälligt Avbrott

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som ni förstås märkt har inte mycket hänt här på slutet.
Varför?
Ända sedan jag uppgraderade min Mac till Lion har det enbart varit strul. Segt, långsamt och ofta svårt att ta sig in och skriva och lägga in inlägg.
Dessutom funkar inte det mobila uppkopplingen heller vilket sabbar mina ambitioner att skriva under mina resor.
Det är skit. Idag skriver jag detta korta meddelande och hoppas att snart få ordning på allt. Jag är oduglig, ber om ursäkt för det.
Kan bara hoppas på att ni återvänder när allt är okej igen.

Peace and Love!




12 Oktober 10:47

Den största stjärnan kan ta ett kliv bakåt

"Detta är en text skriven för NA-Nerikes Allehanda redan i december 2006. Jag hade bland andra Zlatan i bakhuvudet när jag skrev texten. Inget är således nytt under solen.
Tror ingen tvekar på att Zlatan är Sveriges överlägset bästa spelare. Frågan är bara vad det betyder för resten av landslaget?"

Det sägs att vi lever i en tid full av egoister. Och kanske är det sant. Ofta är det 80-talisterna som förs fram som bärare av den nya tiden. Alla vill bli idoler och vara den som hyllas i ljusets sken. Ingen vill göra grovjobbet för att få andra att växa och fira segrar och framgång gemensamt som ett lag.

Inom fotbollen har det egoistiska idealet varit norm under många år. Jag ska göra mål, jag ska göra dragningar från en annan planet och skiter i laget bara jag får uppskattning. Jag ska ha den fetaste tatueringen för att synas mest och jag ska ha den märkligaste frisyren. De nya unga stjärnorna vill transformeras till ett varumärke och nå ikonstatus. Gnäller jag?
Kanske är min kropp bara på väg in i gubbstadiet där det ingår att gnälla på yngre generationer.
Ja så är det nog. Nä förresten, jag köper inte det. Egoismen växer i samhället. Men det går att göra något åt saken.

Läste nyligen en bok skriven av Phil Jackson, Chicago Bulls head coach under 90-talet. Då ägde laget stundtals ligan med den störste stjärnan av dem alla i laget. Michael Jordan är hans namn och ingen kan komma i närheten av den kultstatus han hade när han var som bäst. Där kan vi snacka om den ultimata superstaren. Men betedde han sig som en högre stående art? Var han divig och självisk?
Det trodde jag åtminstone. Jag kan inte basket men i mina ögon var det enbart beroende på Jordans dominans som klubben vann tre raka NBA-titlar i 90-talets gryning. Därför är det så kul att ha fått ta del av Jacksons tankar om hur han byggde ett av de bästa lag som skådats genom NBA-historien. Nyckelordet heter lagarbete. Alla är viktiga, och i detta fall betyder det verkligen alla. Vi pratar inte skrivbordsprodukt.

Bland det första Phil Jackson gjorde var att be Jordan ta ett steg tillbaka och lite spetsat sagt bli sämre. Varför då kan man undra? Jo, coachen upptäckte att även lagkamraterna stod och tittade på när Jordan lekte basket. Det fungerade ändra fram till slutspelet då motståndarna satte tredubbla markeringsuppgifter på kungen som då blev bortplockad. I det läget fanns ingen annan i laget som vågade ta de avgörande besluten. Det var en "one man show" som sällan eller aldrig ger några titlar. Jacksons vädjan till Jordan var att dela spotlighten med lagkamraterna. Han sa att den största stjärnan är den som via sitt osjälviska spel får resten av laget att växa. Det är det som gör honom till stjärna, inte att samla poängrekord medan laget förlorar. Målet för Jackson var att bli den osynlige ledaren som såg till att spelarna på egen hand interagerade med varandra och löste problem som uppstod tillsammans som ett lag på planen och inte sneglade på coachen eller Jordan varje gång de fick bollen.
Jordan fattade och köpte idéerna direkt.
Resten av spelarna växte in i tankesättet och det slutade med att alla blev stjärnor som fick dansa segerdans på Chicagos gator.
Till exempel Scottie Pippen, Dennis Rodman och Toni Kukic
Sacred Hoops heter boken om nån undrar.
Det är det bästa jag läst om ledarskap.

Texten är tidigare publicerad i NA-Nerikes Allehandalördagen 9 december 2006




10 Oktober 12:49

Blågula drömmar-vägen till landslaget

Just nu pågår ett program på SVT som heter "Blågula drömmar-vägen till landslaget." Jag har sett några avsnitt och inser att väldigt mycket har förändrats medan annat är precis som förr. Det är ett rätt spännande program på en dålig programtid.

Dessutom fick det mig att komma ihåg de här två texterna ni ser härunder. Dom tillhör ett havererat romanprojekt som sedan några år ligger i min dator och guppar.
Just de här två kapitlen går in i samma ämne som programserien ovan.
Läs gärna direkt eller printa ut texten och läs senare.
Det handlar också om "Blågula drömmar" men även om livet.
Vägval och beslut som kan få betydelse för resten av ens liv.

De Gyllene Somrarna 1981 och 1982.

Fem dagar kvar till det stora fotbollsäventyret.




1 Oktober 18:35

En dåres försvarstal

En skämtsam replik i en livesändning från Södertälje Fotbollsarena och ett påföljande svar på min twitter ifrån en DN-journalist fick mig att minnas en gammal text om Klas Ingesson i magasinet Offside. En text om identitet på fotbollsplanen.

Klas Ingesson va den evige skogshuggaren som vann boll, sprang i djupled men som var rätt kass på det här med bollbehandling. Han fick sin identitet tidigt och den växte till en sanning och trots att han genomgick en enorm förvandling från sin första allsvenska match till sin sista match i karriären så såg de flesta enbart hans kvaliteter ifrån Klas tidiga år.
Åtminstone här i lilla Sverige. Utomlands. I Belgien och i Italien var han hybridliraren. Arbetsmyran och playmakern i samma person, högt respekterad för sin fotbollskonst. Men framförall var han den spelaren inne i sitt eget huvud och inte den som de flesta fotbollsfans i Sverige ville ha honom till. Frustrationen blev tillslut till sorg och han slutade som utskälld i det svenska landslaget.

Jag är ingen Klas Ingesson. Kan inte mäta mig med hans karriär men jag kan verkligen sätta mig in i hans situation. Det är här den där skämtsamma repliken kommer in i historien igen. Den handlade om mig som oteknisk och destruktiv fotbollspelare. En bild som väldigt många har. Jag tror att om man ringer upp ett antal supportrar som följde allsvenskan under min tid i slutet av 80-talet och hela 90-talet så är bilden den hårt tacklande långhåriga vattenbäraren. I alla fall de som inte hållit på de lag jag spelat i. Personligen har jag aldrig trivts i den kostymen, den har varit väldigt trång, ja helt enkelt för liten.

Under mina tidiga år i BK Forward var jag liraren för mig själv och väldigt många andra. Inte så att jag trixade med bollen och hade tio avancerade finter som jag dribblade bort motståndare med. Men jag var en duktig passningspelare med en mycket bra och funktionell teknik.
Det var under mina ÖSK år som bilden av min spelstil cementerades. Där blev jag fråntagen mina privilegier att använde den sidan av mig själv. Under tre år blev jag nedmonterad till ett destruktivt monster som skulle vinna bollen och sedan direkt passa den vidare till en spelare som ansågs ha kvalitet nog att kunna passa bollen kreativt framåt i offensiven. Jag tappade hela min identitet som spelare, tappade självförtroende och mådde väldigt dåligt. Det var också en av de största anledningarna till att jag flyttade från klubben efter tre år. Men det var mina första tre år i allsvenskan och en stor del av dåtidens publik har just den bilden med sig och den bilden ligger även kvar på många håll.

Att jag de följande fyra åren i IFK Norrköping hade en helt annan roll, en rätt fri roll, det vet jag att Östgötarna vet. Där blev jag den hybridspelare som även Klas Ingesson va. För varje år efter det som gick blev jag mer och mer playmaker. I Kina, i Norge och till viss del även de avslutande åren i Gais. Men kanske allra mest i Kina och Norge där tränarna tog emot mig med helt öppna ögon och använde mig i den roll de tyckte passade bäst. Vilket var en roll mellan backlinjen och mittfältet där bollen ofta skulle passera mig på sin väg vidare upp i planen men där jag även skulle stoppa motståndare på väg framåt. En underbar roll som jag stortrivdes i. De utländska tränarna hade inga förutfattade meningar och bedömde mig för det de såg och inte en bild skapad av andra långt tillbaka.

 




28 September 01:30

Skammen i känslorna bakom framgångarna

Ingen är ensam om sina upplevelser brukar man ju säga. Ni finns därute, ni som känner som jag men som kanske inte riktigt vågar gå ut och blotta sina innersta tankar. Att blotta skammen över sina egna känslor att inte fullt ut kunnat njuta av sina framgångar. Känslan över att de inte betyder speciellt mycket.
Kanske är jag ensam? Hemska tanke.


Hösten är full av vilda firanden över allt från SM-guld, divisionsuppflyttningar och kvalsuccéer.
Jubel, skrik, leenden och lättnande suckar där stenar från axlar ramlar av spelare och tränares axlar.
Hösten är en tid för den stora glädjen men även den djupaste sorgen.
Å dom som vinner verkar alltid så genuint genomlyckliga, som om inga tvivel finns om den eviga lyckan.
Det är då mitt dåliga samvete rullar in.
Jag har aldrig vunnit SM-guld. Men jag har ett kinesiskt mästerskap och dessutom har jag spelat tre kval under karriären.
Två uppflyttningskval och ett hålla sig kvar-kval.
Alla har slutat med positiva resultat och just vilda segerfester.

Det är här det skamfulla dyker upp.
För mig har aldrig den där genuina glädjen letat sig in på djupet.
Visst har jag varit glad, sjungit segersånger, skålat i champagne och kastat in tränaren i duschen och sedan supit skallen av mig på lokal ihop med segerrusiga supportrar, flickvänner, lagkamrater, tränare och övrig klubbpersonal.
Men aldrig, aldrig har den där kicken hållit i sig längre än till högst dagen därpå.

Redan som 19-åring upplevde jag mitt första kval.
BK Forward mötte Falkenbergs FF i ett kval upp ifrån den gamla division 3 serien till den gamla division 1 norra. Som långt senare slogs ihop och blev Superettan. Mitt i en serieomläggning vann vi hemmamatchen med 1-0 och åkte ner till Falkenberg för att göra upp i en slutomgång.
I full storm med regnkaskader i ansiktet sista 45 minuterna lyckades vi hålla undan en hysterisk press från hemmalaget. När domarens pipa ljöd genom stormvindarna och förkunnade att matchen va slut slängde vi oss alla i en stor hög mitt på planen. I omklädningsrummet rådde en hysterisk glädje och vi stod på bänkarna och skrek.
Ett par timmar senare satt jag ensam i en avgångshall och väntade på tåget mot Växjö och militärtjänsgöring. Jag var trött, tom och kände mig lite illa till mods. Blir det inte mer än så här tänkte jag innan jag lutade huvudet mot en regnvåt fönsterruta som vibrerade av de starka vindarna utanför. Men jag var ung och tänkte inte mer på det.

Knappt tio år senare spelade jag för IFK Norrköping. Efter en bedrövlig säsong fick vi kvala mot Gais för att få vara kvar i allsvenskan. Denna gång fanns ingen glädje alls, bara lättnad. Efter ett kryss i Göteborg vann vi knappt hemma och klarade kontraktet. Efter sista matchen på Idrottsparken fick vi knappt ett tack från styrelsen utan vi lufsade alla hem till vårt och samlades senare på nånstans för att äta och supa de förvirrade känslorna ur kroppen. Nöjda för att ha vunnit, deprimerade över en skitsäsong from hell.

Ungefär samma tid ett år efter kvalvinsten stod jag på en stol runt ett stort bord i en sliten restaurang i utkanten av Shanghai och vrålade ut segerramsor på kinesiska. Vi var pissfulla efter att ha halsat öl och sprit efter en riktigt medioker middag. Några timmar tidigare hade vi säkrat det kinesiska guldet mot Shanghai Shenhua efter en destruktiv 0-0 drabbning i en direkt avgörande match på deras stadion inför 30.000 åskådare. Det kändes märkligt att fira med lagkamrater som man inte kunde kommunicera med alls. Men vi skrek, kramades och drack sprit. Dagen efter anlände vi Dalians flygplats och möttes av en vägg av fans, politiker och sponsorer. Det var galet.
Sedan lämnades jag av vid mitt hotell. Inne i rummet på 23:e våningen var det så tyst. Jag stod och såg ut över Dalians skitiga hamn, stora lastfartyg låg stelt och väntade på att få komma in till land, lyftkranarna stod raka i ryggen emot den grådisiga himlen. Jag var nöjd, ja glad.
Men någonstans inne i mig smög sig vemodet på. Kicken var över. Blir det inte mer än så här kom jag återigen på mig själv att tänka.

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter ett sportsligt misslyckande i Norge med benbrott som rubrik kom jag tillbaka till Sverige för att slicka såren i Gais från Göteborg vintern 1999. Lagets mål var att spela till sig en plats i Superettan som skulle startas året efter. Det blev mycket bättre än så. Efter en lång säsong visade det sig att vi helt överraskande lyckats spela till oss en kvalplats till allsvenskan. Efter en fantastisk kick och upplevelse på Gamla Ullevi inför 10.000 åskådare där vi vann mot Kalmar FF med 2-1 skulle vi åka ner till Fredrikskans och utföra ett mirakel. Det var precis det vi gjorde. Själv hade jag varit allvarligt  skadad och inte tränat på en månad innan de två matcherna. Bara det var ett mirakel att få kunna spela, att orka spela två matcher inom loppet av fyra dagar.
I höstrusket och den något bitande kylan nere i Kalmar stod vi pall. Med tur som tokiga och ett in i helvete hårt jobb fick vi med oss ett 1-1 resultat och den allsvenska platsen blev klar där sen eftermiddag med Kalmar Sund och Ölandsbron i bakgrunden.

Jag föll ihop i det våta gräset, allt för trött för att orka jubla ihop med kompisarna. Thomas Hvenfeldt kom förbi med en kram och ett hysteriskt leende innan han drog vidare. Det var en sån lättnad att allt var över och vi hade vunnit. Jag såg upp och vände huvudet bort mot Gais supporterläktare där lagkamraterna stod och insöp sina egna kickar. Vild glädje och sånger som ekade ut över sundet. Jag släpade mig fram och deltog. Krafterna började återvända, jag återknöt till känslorna och tårarna var på väg att dansa ner på min kind. Det var en vacker syn med allt det gröna och svarta på läktaren. Så många lyckliga människor, så mycket urkraft som ångade ur porerna. En varm känsla svepte genom kroppen och det kan ha varit den bästa fotbollsdagen i mitt liv.

På bussresan tillbaka mot Göteborg drack vi öl och sjöng Gaislåtar i timmar innan tröttheten slog till och nästan tystade bussen. Inne i stan på nattklubben Gamle Port hade vi segerbankett. Utanför stod stora delar av klacken och sjöng och eldade bengaler i den mörka kvällen. Vi blev hyllade på balkongen och festade ihop med supportrarna. Jag var så trött, men så nöjd och lycklig. Lullade omkring med tunnelseende dit vackra människor, leende människor och kramande människor kom in och hälsade på. Hela dagen och kvällen hade varit som en enda lång orgasm och nu var jag helt slut. Kickarna gav mig inte mer så jag vandrade hand i hand genom stan med min flickvän. Det var tidig morgon och tyst och öde ute på gatorna. Fåglarna satt på broarna och spejade ut över omgivningen i jakt på mat. Någon taxi drog förbi, några själar som skuggor långt därborta. Segerknarket som fyllt mig hela kvällen och natten var slut och hörtänderna slog upp gnistor i asfalten där jag gick. Jag somnade djupt och skönt den morgonen när ljuset från dagen därpå börjat ta över lägenheten.

Dagen efter köpte jag alla tidningarna och läste, sög i mig alla hyllningar, alla lovord om bragd. Vi var kungar för en dag, jag var kung för en dag och jag älskade det. Egoboosten var grymt skön och precis så ville jag ha det förevigt. Det varade i ett dygn. Sedan började splittringen. Det skulle byggas nytt lag, spelare fick snabbt sparken och nästa säsong började inom några dygn och efter en vecka var allt dött. Glädjen var utbytt mot kall vardag innan vi ens hunnit fira vår bragd.
Jag gick in i ett mörkt hål. En svår backlash där allt det som nyss varit inte betydde någonting. Allt kändes som en dröm, inte på riktigt. Meningslösheten över framgången regnade ner från skyn. Ingenting betydde längre någonting. Det kortvariga glädjen som hör idrotten till kan vara svår att hantera. Plötsligt går man vidare för nya uppgifter eftersom fotbollens inre dramaturgi kräver det.
Nya matcher, nya cuper.
Tills allt plötsligt är över en kall höstdag i oktober.

De framgångsrika säger att deras drivkraft att bara gå vidare mot nya mål efter varje framgång är det som gör dom framgångsrika.
Att ha kraften och springa vidare i livet och sedan njuta när karriären är över. "Fortsätt springa" som Henrik Larsson sa i sitt Sommarprogram.
Springa mot eller ifrån? Citatet gör mig en aning sorgsen.
Å vem orkar njuta av gamla segrar och pokaler efter karriären, vad ger gamla gulnade fotografier eller filmklipp på forna jubel för tillfredställelse. Ingenting. Då är det redan försent.
Min egen relativt framgångsrika karriär ger mig ingenting idag. Inget av mitt värde som person kommer via mina framgångar ihop med lagkamrater från förr. Visst kan jag se tillbaka och känna mig rätt nöjd över det jag uträttat. Mer är det inte. Ett gammalt liv.

Det är där skammen kommer in. Är jag ensam om mina känslor?
Är jag bara en otacksam, bitter och cynisk gammal föredetting?
När Helsingborg nu på lördag kommer springa omkring inne på Olympia i fullständig hysteri tänker jag på detta, precis som jag gjorde från Swedbank Stadions läktare förra året och på Gamla Ullevi året innan det. Ett vemod tar tag i mig samtidigt som jag gläds åt deras glädje. Jag tänker att ta vara på det nu direkt, fånga dagen där den står och öser harmoni över dig. Vänta inte. Nästa vecka kan allt vara över.
Då är det fokus nästa säsong, nya spelare nya ledare.

Tomheten bakom de starka kickarna och hysterin och glädjevrålen kan vara mörk, fuktig och väldigt jobbig.

 



Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg