header
header
header
header
header
29 November 14:45

Truck Driver City...



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För några år sedan hade jag en god vän ifrån Göteborg på besök i Örebro. Mannen är mycket modemedveten och duktig på att syna varumärken och samtidigt extremt känslig för att suga upp detaljer i sin omgivning och återskapa dom i tankar och idéer.
Det var han som myntade Örebros smeknamn"Truck Driver City" i vår umgängeskrets.
Ett något arrogant uttryck med doft av storstadens uppnästa självförtroende. Men icke desto mindre rätt på många sätt.

Vi hade stått på puben Bishop Arms i någon timma och druckit några öl tillsammans i väntan på ett restaurangbord när han lutade sig fram och ställde den högst relevanta frågan varför så många där inne på puben hade Truckerkeps på sig. Själv hade jag aldrig reflekterat över det men när jag såg mig om så var det helt riktigt osannolikt många med just amerikanska Truckerkepsar. Hade dessa individer samtidigt haft långt stripigt hår, skägg, jeansjackor och band- t-shirts under hade jag kunnat tänka mig att dom varit superheta vintagegrabbar från ett storstadscoolt americanaband men det var inte sånna killar.
Jag och min vän garvade glatt och sedan dess är Örebro "Truck Driver City" för honom men även för mig ibland för att jag tycker uttrycket är rätt skoj.

Det jag däremot inte tänkt på är att uttrycket stämmer mycket mer än vad jag hade kunnat föreställa mig, eller vad min Göteborgsvän ens kunde tro. För honom handlade det ju ändå bara om ett gäng kepsar på en pub. Men när jag häromdagen fick en postavi som sa att jag skulle bli tvungen att hämta ut ett paket direkt på en godsterminal öppnade det verkligen ögonen på mig.
I Örebro finns en värld, en stad i staden, som jag knappt visste om.
En stad full av Truckers med Truckerkepsar på sig.

Jag tog bilen ut till industriområdet Pilängen där jag senast var för kanske fem-sex år sedan. Jag åkte liksom då till Schenkers terminal och lämnade in lappen för att få min kartong. Utanför stod säkert tio lastbilar och lastade på och av. En man letade men hittade inte mitt gods. En annan man upptäckte ett annat företagsnamn på avin och pekade: Det ligger därborta, bortanför postterminalen, höger upp vid rondellen.
Han skrattade. Jag sa förläget att jag inte så ofta vistas i den där världen. Den andra mannen skrattade också. Jag bad om ursäkt för besväret och pös iväg.

Sedan satte jag mig i bilen och körde vidare. Det blev en intressant roadtrip värd ett filmmanus där en puckad innerstadsbo far runt i en stad i staden som han inte visste fanns. Möten med människor han aldrig annars möter men som ser till att hans kartonger och brev kommer fram. Samtal med sköna lirare som kommer körande med truckar som om dom körde STCC. Stängda dörrar, ringklockor, bommar och personal som går på och som går av. Enorma hangarer med gods, små restauranger, lastkajer, kontor och inhägnade områden med bilar, parkeringsplatser och lastbilar och lastbilar som rullar in och rullar ut på våra motorvägar på väg mot sina destinationer någonstans där borta i mörkret och dimman.

Jag hade hört talas om logistikstaden Örebro som politikerna jobbat hårt för att få hit i sann miljöpolitisk anda... Men jag hade aldrig kunnat ana det enorma området med så många olika företag, så många terminaler. Det tog mig en timma att hitta rätt plats, rätt godsterminal och att komma in genom glasdörren och in till en mycket trevlig kille med utomsocknesdialekt som snabbt gav mig mitt paket så att jag kunde åka hem till fredagsmiddagen framför TV:n. Lätt förvirrad över att där borta, på andra sidan Örebro invid avfarten mot Karlskoga, ligger Truck Driver City på riktigt. En plats där ingen kan höra dig skrika...

Texten publiceras samtidigt på min Lokalpatriot Örebro-blogg om någon undrar varför dom ser dubbelt. Tyckte den passade på båda ställena.
Nämligen.


Kommentarer
Stäng
Sharp thgkiinn! Than

Sharp thgkiinn! Thanks for the answer.
Skrivet av: | 2016-06-30 17:58:24 |  Svara
 
Re: Guldtext...

Det gl√§djer mig att h√∂ra k√§ra v√§nner:-) Fniss gillar vi. √Ąr underskattat...
Skrivet av:Blohm | 2011-12-01 23:46:07 |  Svara
 
Guldtext...

Såväl Prinsessan som MR fnissade på gränsen tillljudligt inmunigandes varmrätten på Caleo i Little Village.
Skrivet av:Antonio Rare | 2011-11-30 20:47:58 |  Svara
 
Namn:
E-post:
Ämne:
Kommentar:
Säkerhetskod:
 


26 November 16:27

Tjenare! Hur är läget då?

-Tjenare! Hur är läget då?
-Jorå, det är bara fint.
-Vad gör du nu då? Fullt upp?
-Njäeaa, det är lugnt nu. Min lugnaste period. Jobbar ju bara med allsvenskan numer så jag gör ingenting egentligen.
-Aha, så alltså. Tycker man ser dig jämt. Men där ser man...
-Jorå, så är det. Mmm... Å du då förresten?
-Äh, samma gamla vanliga...du vet. Sliter å står i.
-Allt lugnt med familjen å så?
-Jaja, du vet, fullt upp hela tiden. Barnen å hockey å fotboll.
-Mmm, jo det brukar ju vara så med barn.
-Men du, vad gör du då när du inte gör nått. Segt eller skönt?
-Ja jag vet inte. Det är väl skönt ibland. Skönt å va ledig. Jobbade ju och reste rätt mycket i sommar och höst. Men du vet...det finns ju att göra. Har lite projekt på gång. Rätt många faktiskt, men de ger liksom inga arvoden direkt. Långsiktigt, man vet aldrig, kan bli bra, eller inte.
-Aha...spännande...
-Jo...
-Men du, vi hörs väl framöver. Jag lär väl se dig i rutan misstänker jag. Hahahahaha... Hare bra!
-Ja, ha det bra själv. Ses nån gång va?




20 November 22:42

Ska Brewing Co i Durango Colorado

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag var på Öl och Whiskeymässan i Conventum i Örebro i lördags. Det var tredje året som jag besökte mässan.
Gillar den av flera olika anledningar.
Förvisso lite fyllesjaskig framåt sen kväll men annars bra under dagen.

Det jag allra mest går igång på är inte smaker, dofter eller vackra ord om rökighet, humle eller beska. Jag fullkomligt älskar designen och marknadsföringsuttrycken. Framförallt när det kommer till öl. Öl är lite mer rock´n roll medan whiskeyfolket är mer välpolerat. Det finns massor av varianter på hur bryggerier, importörer och återförsäljare slåss för att nå ut i den stenhårda konkurrensen där det stora målet är att få ett break och komma in på den heliga marken i Systembolaget.

Varje år fastnar jag alltid vid "Great Brands" monter. Där är det Rock´n roll, Punk, Ska rakt igenom. Många amerikanska småbryggerier med attityd. Storytelling så det osar om det och jag älskar tricket.
Ska Brewing Co från Durango i Colorado blev min favorit detta år.
Deras Indian Pale Ale "Modus Hoperandi" här ovan var både snygg och väldigt smakfull. Gillade även deras ESB Special Ale men drack inte True Blonde Ale eller Euphoria Pale Ale som ni ser på denna stilfulla bild. Tror inte de fanns med i bagaget till mässan? What a pity!
Har inte hunnit varit inne och läst så mycket mer om bryggeriet men det är något jag helst säkert kommer att göra

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Great Brands i Stockholm har en lång rad av coola amerikanska bryggerier som sagt. Gå in på sidan och läs, gå in och spana på alla flaskor, burkar och etiketter som är så vackra eller enbart vassa å fulla med attityd. Här under bjuder jag på några sidor stil och klass.

Avery Brewing Co

Rogue

Harviestoun Brewery

Oskar Blues Brewery

Det finns alltså fler om ni öppnar dörren till Great Brands.
Do it or die.

 




14 November 12:01

Weeping Willows & Bangers¬īn¬īMarsh

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 I fredags var jag på Weeping Willows på den klassiska gamla nattklubben Prisma i Örebro. Som lokal betraktat har inte mycket hänt därinne sedan man själv sprang där i början av mina 20år-någonting. Men det är verkligen klassisk mark ur flera aspekter...

Det var blott andra gången jag besökt lokalen sedan jag kom tillbaka till Örebro i början av 2000-talet. Nostalgifaktorn var därför hög. Vilken också höjdes eftersom många gamla stötar hade kommit på samma tankar som mig och polaren Fredrik. Således blev det en finfin blandning av äldre och yngre i lokalen vars event var initierat av den lokale eventfixaren, dj:en, brittmusikälskaren och före detta modeaffärsinnehavaren Gördis och Weeping sångaren Magnus Carlsons Stockholmsklubb "Bangers`n´Mash." Där fanns också gäst-DJ:s och José Gonzales som agerade förband till Weeping Willows.

Konserten var stabilt bra med Magnus Carlsons sköna röst och basisten Stefan Axelsen som personliga höjdpunkter. På något sätt gillade jag även trummisen Anders Hernestam även om han mest satt och såg ut som en ledsen Blodhund. Men Prisma är generellt en usel konsertlokal trots sin klassiska och självklara plats i rock och pop-historien med Ulf Lundell och Mats Ronander som någon sorts startpunkt under 70-talet. Det är lågt i tak, många pelare som skymmer sikten så det är svårt att få en blick på bandet om man inte pressar sig ända fram till en låga scenkanten. Vilket jag aldrig gör. Ljudet är inte heller ens i närheten av perfekt därinne i den trånga lokalen invid Trädgårdsgatan längst ner vid Stortorget. Vilket gjorde att mitt intryck av konserten kändes en aning ambivalent. Å ena sidan en behaglig stilkänsla från bandet som skapade skön atmosfär men å andra sidan var det svårt med ljudbilden ibland.

José Gonzales lät som vanligt under de få låtar jag hörde med honom. Han är ingen jag lyssnar på och jag fick bara bekräftat varför under konserten. Skicklig är han men musiken tilltalar inte mig.
Däremot var musiken från DJ-båset grymt bra under resten av kvällen. Riktiga låtar från mestadels den brittiska ön, partylåtar som man kan dansa till men som man även kan hänga till i baren och sjunga allsång ihop med oss som sällan dansar på offentliga lokaler. Ingen Swedish House Mafia så långt örat kunde höra vilket tilltalar mig på det grövsta sätt. Hade musiken från DJ-båsen oftare låtit så här hade jag gärna landat på nattklubbar då och då vilket jag numer nästan aldrig gör.

 




14 November 11:58

En mössa full med minnen


Den här mössan är ifrån början av 80-talet någon gång. Jag hittade den i en låda för några dagar sedan. 80-talet. Det var då ÖIK kändes heta som fritösolja och spände musklerna med att köpa den klassiska miljonkedjan. Alltså Krobbe Lundberg, Hardy Nilsson och Martin Karlsson. Eller om dom kom redan 1979?

Ishockeyn dominerade intresset i Örebro och jag kommer själv ihåg trycket och trängseln i den gamla betonglådan som inte byggts om förren inför denna pågående säsongen. Otroligt nog.
Nu är ishockey rejält på gång igen här i stan. Så här långt har det varit en sjukt stark säsong och det blir intressant att följa laget i vinter.

Men: Den här mössan handlar mer om minnen ifrån något som lika gärna hade kunnat bli men som inte blev. Mössan är inte min, jag kan ha fått den eller snott den av en lagpolare. Kommer faktiskt inte ihåg.
Om någon som läser det här känner att det där är min och tänker, den jävla Blohm, då får ni höra av er så tar vi ett snack. Jag kräver en rejält detaljerad och trovärdig förklaring för att lämna den ifrån mig.

Ibland möter jag gamla ishockeytränare och dom säger alla samma sak.
-Det var synd att du slutade Pelle. Du hade kunnat bli riktigt bra.
Jag var 16-17 år när jag slutade så jag brukar fråga varför dom tror det för i den åldern är inget säkert, allt är en prognos som kanske eller kanske inte slår in.
-Men Pelle, säger dom då. Du hade en unik förmåga att gå rätt på mål när du spelade. Och du var riktigt tuff framför motståndarnas målbur.
Ja, ja, så kanske det var. Jag vet bara att till skillnad emot fotbollen så var jag en offensiv spelare i ishockey. En centertank som gjorde mycket mål. Under några år var det väl bara den gamle Malmö IF-spelaren Patrik Sylvegård som öste in mer mål än mig.

Jag vet också att jag vid den tidpunkten, runt 14-15 års-åldern, var bättre i ishockey än i fotboll. Två gånger uttagen till TV-pucken, två gånger tackade jag nej på grund av tränarens diktatoriska ledarstil.
Det var också han som var anledningen till att jag tillslut valde fotbollen.
Den vanliga gamla visan om det långa håret, ett örhänge och en auktoritär militärisk ledare som ville få bort personligheten.
Same same but difference, med andra ord.

Vattendelaren var att jag kom med i det svenska pojklandslaget i fotboll sommaren 1982. Fram tills dess låg ishockeyn före i prioritering, jag var bättre i det och jag tyckte att det var roligare att spela.
Men jag har aldrig ångrat mitt val. Fotbollskarriären blev ju rätt bra.
Ishockeyn vet man ju ingenting om hur det hade gått, dessutom var hockeyn inte så bred på den tiden. Det var Elitserien eller NHL som gällde, inget annat, numer kan man lira bra ishockey på många olika platser i världen. En klar skillnad.
En annan positiv sak med att valet föll på fotboll och inte ishockey är att jag fortfarande har mina egna tänder kvar. Det får inte underskattas.




9 November 12:11

Pissoarmannen i Globen

Ett favoritämne genom åren här på bloggen har varit mysteriet med män och deras penisar och ritualen att kissa stående utan att någonsin träffa rätt med strålen. Kanske har jag hittat en förklaring i frågan.

På fotbollsgalan i måndags klev jag in på toaletten efter att ha kryssat mig igenom en vägg av svarta kostymer och några lika svarta klänningar och jackor. Invid de fem pissoarerna mot kakelväggen stod fem män, killar, i lika svarta kostymer och gjorde jobbet sitt.
Längst in på toaletten vid den sista pissoaren stod förklaringen jag så länge letat efter. Där stod han.

Den moderne mannen. Med byxorna nere på höften och penisen hängande fritt med riktning mot pissoaren men strålen mer okontrollerbar. Där stod han med båda händerna och blicken på sin Iphone. Det såg ut som om han försökte förstora något, en bild kanske, han vred med fingrarna i cirkelrörelse och var mycket koncentrerad.
På telefonen.
Bakom honom stod åtminstone sju, åtta personer i kör för att få ta hans plats men ingen reaktion. Tunnelseende!
Han hade ju en Facebookuppdatering att ta hänsyn till. Han hade ju sett Labero och fotat honom strax innan och ville delge sina vänner upplevelsen...

Själv lämnade jag pissoarkön och gick in på sittmuggen för att släppa lös mitt tryck i dryckeskanalen. När jag kom ut var pissoarmannen borta och livet kunde återgå till det normala igen.




2 November 15:59

Keltens Dröm-Mario Vargas Llosa


Roger Casement var en brittisk diplomat född i Dublin på Irland. Han levde mellan åren 1864 till den 3 augusti 1916 då han blev dömd för högförräderi och därför avrättad genom hängning i Pentonville Prison i London.

Casement gjorde sig känd och hyllad för sin detaljerade dokumentation om de grymheter som utspelades på platser som Kongo och Peru där den europeiska kolonialismen utövade rovdrift efter naturgummi. Ursprungsbefolkningen på de båda platserna behandledes oerhört grymt med bland annat piskstraff, stympning och död tills befolkningen mer eller mindre blev utrotad. Casements rapporter fick mycket uppmärksamhet över stora delar av världen. Han blev adlad av brittiska kronan men tackade nej av en anledning som växt i honom under alla hårda år i afrika och sydamerika. 

Roger Casement blev istället irländsk patriot, nationalist, radikal och började jobba för Sinn Féins intressen på Irland.
Hans insikt av att se kolonialismens mörka och destruktiva krafter på plats var att även Irland var koloniserat av Storbrittanien och därav behandlad som sådan.

Casement ville se ett fritt Irland där dom kunde leva sina fria liv som dom ville utan Storbrittaniens inblandning.

För det levde han ända in i döden och hans roll i det irländska upproret påsken 1916 blev för honom själv mycket ödesdigert.
Hans homosexualitet och leverne som han dokumenterat nästan lika detaljrikt i sina svarta dagböcker kan ha varit den lilla detaljen som avgjorde om han skulle dö eller dömas tills livstids fängelse. Dagböckerna väckte stor skandal för ryktade perversiteter som engelsmännen förstås läckte ut till den tidens press.

Mario Vargas Llosa tar inte ställning till någonting i den här boken. Han berättar sin story om Sir Roger Casement baserat på djupgående och bred research om en man som levde ett extremt tufft liv med långa och ansträngande resor i afrika, över atlanten och genom sydamerikanska amazonasdjungeln i slutet av 1800- och början 1900-talet.

Det är en lysande bok. En fantastiskt bra och intressant bok. Llosa lyfter fram en person som britterna gjort allt för att gömma undan genom historien trots allt han gjorde för landet innan irländaren i honom smög upp till ytan. En kämpe så driven av sin övertygelse om den fria människans rätt att leva som den vill och med en humanism och rättvisepatos som gjorde att han stod ut alla dessa år på gudsförgätna platser med ett civilisationshaveri utan dess like. Men även en man med tvivelaktiga relationer med unga pojkar som solkar ner hans ryktbara namn.

Avslutar med ett DN citat som jag tycker passar bra in i sammanhanget:

"Hjälten är inte bara hjälte, martyren växer ut till en tvetydig och gåtfull gestalt. Roger Casement kunde knappast ha förunnats ett värdigare äreminne."




31 Oktober 22:17

Lokalpatriot √Ėrebro. En ny blogg.

Ibland är jag lite rastlös. Startar saker som jag inte riktigt tänkt igenom. Nu har jag startat en ny blogg. Det är inte genomtänkt men jag tror det kan bli bra och kul ändå.

Jag startade den för att jag alltid har en massa åsikter och tankar om min hemstad men inget forum att föra ut dom på. Här på blohm.se vill jag inte dränka er läsare med en massa Örebrohistorier. Ni är många som inte är ifrån stan, några av er kanske kan tycka att det är kul med lite Örebroåsikter, men jag tror de flesta hellre läser de texter de brukar återkomma hit för. Men visst, det blir ju lite hyllningar och turisttips också.

Blohm.se har ju ett annat stuk med böcker, musik, resor, fotografier och små historier inifrån mitt huvud. Så även om någon enstaka text kanske kan komma att samköras blir det ändå stor skillnad. Jag nämner det så att ni vet. Men det visste ni ju redan.

Vill ni så finns jag alltså även på Lokalpatriot Örebro framöver.




31 Oktober 21:54

A Parish Far From Home


Låt mig först konstatera att Philip O´Connor är en mycket god vän. Han bor i Stockholm med sin svenska fru, två barn och jobbar som frilans inom medialandskapet. Han är en sportdåre som de flesta irländare och allra mest brinner han för de traditionella gaeliska sporterna som Gaelisk Fotboll och Hurling. De samlas under det gemensamma namnet GAA.

Boken "A Parish Far From Home" inleds med en mycket stark berättelse om en irländare på besök i Stockholm som försvinner under en sen natt och sedan hittas död i vattnet inne i stan.
Den tragiska händelsen väckte en tanke hos Phil att det var dags att fånga in och stärka upp "The irish community" i Stockholm.

Han gjorde det genom att starta ett lag i Gaelisk Fotboll. Den här boken handlar om den resan. Att i främmande land börja på noll och bygga en klubb från ingenting. All byråkrati, ekonomi, träningsplaner, matchkläder, domare och framförallt det viktigaste av allt. Spelare. Det sportsliga målet för klubben är att vinna det Skandinaviska mästerskapet och där får vi följa laget från den första träningen fram till...ja till vad. Det får ni läsa själva om.

Men det viktigaste av allt är den ökande känslan av gemenskap för irländarna i Stockholm. Sättet de kommer närmare varandra, hjälper varandra och slutligen förenas en kväll på den irländska ambassaden där de alla får känna stolthet och värme i ett känslosamt ögonblick.

Det här är en bra sportbok, men det är även mer än en sportbok. Jag kan starkt rekommendera er att läsa den.
Boken är nominerad till priset bästa sportbok på hemmamarknaden i Irland.

Hemsida: A Parish Far From Home

Köp boken: Här.



29 Oktober 21:34

Jag har inga förtajta konserttröjor från 90-talet

Jag gillar Paul Austers författarskap. Jag är ingen stor litteraturvetare, inte ens en liten litteraturvetare. Men jag gillar Paul Auster. Får jag det utan att framstå som någon Brooklyn hipster-wannabee som leker finkultursvetare utan teckning.

I DN har dom en kvinna som heter Jenny Lindh och som är bibliotekarie på Kulturhuset i Stockholm. Hon svarar på frågor om litteratur i tidningen, har ingen koll på hur ofta men kanske en gång varje helg.
På en direkt fråga om vilken bok av Paul Auster som en tjej ska börja läsa eftersom hennes kille mobbar henne för att hon inte läst nått. För det är ju allmänbildning, som killen sa.

Svaret blev en lång utläggning där killar som läser Auster går i allt för tajta konserttröjor från 90-talet, har kylen full med Brooklyn lager, pratar nedsättande om hustru Siri Hustvedts författarskap samtidigt som dom kliar sig på pungen med en Iphone. Ljushyllta pojkgubbar som enligt bibliotekarie Jenny Lindh är Austers fotsoldater vars första Bromance va med Paul Auster och sedan fått svårt att gå vidare med andra författarskap. Enligt Jenny är visst Auster finkultur för dom som inte riktigt gillar finkultur.

Visst fattar jag att Jenny måste dramatiisera texten en smula för att få lov att skriva i fina DN men det osar ändå en smula förakt för Paul Auster och hans, vilket betyder mig, följare. Själv visste jag inte att hans författarskap hade detta rykte, jag vet inte heller om jag bryr mig.
Dessutom har jag inga konserttröjor från 90-talet, jag dricker förvisso gärna Brooklyn Lager men kliar mig aldrig på pungen med min Iphone.



Pelle Blohm


Pelle Blohm

– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.

– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.

– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.

– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.  

– Föreläsare. 

Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.

 I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg