De här texterna läggs in lite sent. Utmärkt Örebro är tidningen.
Detta är mitt bidrag till nummer 3. Enjoy om ni vill.

Framtidens Örebro

Berömda besökare i Örebro 1

Berömda besökare i Örebro 2

Brev till läsaren

Vi är bäst

Wow liksom

Om jag vore ett rockband skulle jag göra exakt som U2 inför Achtung Baby. Så som dokumentären "From the sky down" berättade om bandets retrett och omgruppering.
Men jag är inte lika modig. Än så länge.

Jag har inte heller varit på den yttersta toppen och drabbats av hybris och sedan förlora min själ och mitt ursprung. Som Bono sa.
Två citat från dokumentären fångade trots detta mig.
Två citat som skulle kunna göra gott för mig.

"Man måste bli kvitt ett uttryck(av bandet) innan man kan hitta ett annat. Däremellan har man ingenting. Man måste sätta allt på spel."

Ofta har jag lockats av den där tanken att sätta allt på spel för att se vad som uppstår under den där perioden då man inte har någonting. Det krävs ett enormt mod för att våga genomföra det. Framförallt om man har människor runt sig att ta hänsyn till och som kan komma att påverkas.
Har man bara sig själv är ett negativt pris så mycket enklare att bära.
Jag antar att man får sätta sig ner och fundera på vad man har att förlora. För misslyckas man kan livet vändas upp och ner på ett mycket brutalt sätt.
Motsatsen kan öppna dörrar till platser och händelser man aldrig kunde tro. U2 och Bono hade haft väldigt mycket kvar även om dom misslyckats men den kicken dom fick vid sin make-over under inspelningen av Achtung Baby är remarkabel. Världsherravälde!
Man måste våga för att vinna brukar det ju heta. Vågar jag?

"Det är ingen hemlighet att stjärnor faller. Man faller ner i rännstenen. Ändrar sin röst. Blottar man sedan hjärtat behöver man en rustning. Så vi skapade den här Fly-figuren.
Jag blev rockstjärnan. Lou Reeds solbrillor, Jim Morrisons byxor, Elvis jacka och lite av hans hår. Ett rockstjärnekit."

Ungefär så sa Bono också i dokumentären.
Han gick utanför sig själv och blev någon annan för att bli fri från allt det han och bandet tidigare stått för. Ett skådespel för att ta sig vidare i karriären. För att kunna förnya sig. Gladare, ljusare och öppnare.

Själv är jag en sjukt kontrollerande man som inte släpper garden mer än i mycket privata sammanhang. Integriteten stänger mig inne. Jag vet vad jag får göra och inte får göra, eller förväntas att göra. Inför mig själv. Den inre kritikern är så förbannat stark. Vet att den jävla "inte ska väl du-figuren" hämmar mig i mitt liv.

Jag skulle behöva, precis som Bono och U2, skapa mig en egen Fly-identitet. En identitet där jag skamlöst ger mig ut och prövar allt som faller mig in, ger mig ut och tar kontakt med folk överallt och visar upp mig. Här är jag liksom...jag är bra.
Skita i konsekvenserna, skita i om man skämmer ut sig, bli mer amerikansk och se sig själv som great i alla sammanhang.
Inga begränsningar. Bara kör och se vart det landar.
Våga säga det.
-Tjena. Här är jag och jag är jävligt bra. Fattar ni vad ni missar om ni inte anlitar mig.
-Jaha, men va kan du?
-Haha, allt. Ge mig bara uppdraget ska du se...

Satt och såg på filmen Braveheart under julhelgerna. Av någon anledning älskar jag den filmen. Jag dras med i de där romantiska och heroiska personlighetsdragen som Mel Gibsons rollfigur har. Att slåss för sin frihet att bestämma över sitt eget liv, modet att stå upp för det vad som än händer, stoltheten att inte kompromissa och sälja sin själ för egna personliga vinningar. Det är vackert på film, även ända in i döden.

Ändå är det starkaste momentet i filmen det när William Wallace(Mel Gibson) blir sviken på slagfältet av Robert The Bruce och den övriga skottska adeln som blivit köpta av Engelsmännen.
Tomheten i Wallace ögon, chocken över sveket från dom han litade på som mest. De som tidigare slagits tillsammans som en enhet, ett lag, mot ett stort och viktigt mål. Sviken av människor som såg inåt mot egen rikedom, ägor och makt istället för att följa en hängiven ledare mot ett större och ännu viktigare mål.

Ingenting är värre än att bli sviken av människor man var säker på att dom stod på samma sida som en själv. Människor med oärliga agendor som bara väntar på att få sätta kniven i ryggen på än.

Men livet har lärt mig att man inte till hundra procent kan lita på människor. Inte ens de man har närmast. För vem vet hur livet utvecklar sig, vilka turer man får åka runt på? Jag har genom åren blivit grymt sviken vid några tillfällen och därför blivit luttrad och cynisk.
Först blev jag förstås rasande arg och extremt ledsen. Revansch och hämndlysten som William Wallace. En högst relevant känsla.

Med åren har jag lärt mig att det är svårt att döma en svikare för hårt. Allt handlar om vad man har att förlora. Kanske inte bara för sig själv utan allra mest för hela familjen. Vad utsätter man dom för i ärans, stolthetens och den raka ryggens namn?

William Wallace hade inget att förlora förutom sin stolthet. Den han älskade fanns på andra sidan och väntade på honom. Han brydde sig inte om han dog för det var ändå ett bra alternativ för honom.
Alla de andra hade mer att förlora. En förlorad stolthet var kanske ett pris värt att betala för att få ha sina familjer i trygghet och välstånd. Att vara revolutionär är ingen lätt sak. Man slåss för en högre sak där offer krävs på vägen. Väldigt få är intresserade av att betala det priset. Men dom finns och jag högaktar dom. De som offrar sina liv för att andra människor ska få det bättre. Vi läser om dom varje dag. De som sitter fängslade för sina ords skull, deras vilja att få fram sanningen och störta skitiga företag eller diktatorer. Som sagt: Jag högaktar dom.

Själv är jag en stolt jävel beredd att stå upp för väldigt mycket av det jag tror på. Men om jag skulle vara så modig att jag skulle betala med år bakom galler, tortyr och kanske döden, det är jag mycket tveksam till. Vet inte om jag har det modet. Troligtvis inte.
Men inom ramen för en demokrati är jag inte alls rädd för att föra fram mina åsikter och kämpa för det jag tycker är det rätta. I de sammanhangen är jag osmidig och säger vad jag tycker fast jag kanske kommer förlora på det i det långa loppet.
Väldigt många gillar en sanningsägare, en "whistle blower" som det heter numer. Men hur många är beredda att stå upp bakom denne individ när motelden kommer?
Historien säger: Extremt få.
De flesta blir svikna i det avgörande fältslaget. Precis som William Wallace. Kanske får de upprättelse efter sin död.
Kanske har dom varit med och förändrat samhället på djupet med historens vingslag i handen. Är man religiös är det möjligtvis belöning nog. Som för Jesus och hans lidanden.
Men för de icke troende är det enbart jävligt orättvist och bittert.

Så har vi då trampat över den där tidgränsen igen. In till ett nytt år där allt det där nya och bra ska hända. Som om nyårsafton vore något mer än siffror och en vilja att partaja röven av sig under några iskalla timmar.

Ett nytt år. Mitt fyrtiofemte om man nu överhuvudtaget ska räkna.

Jag inleder med en fråga:
-Var går gränsen mellan feghet och stark integritet?

En vän sa strax innan jul:
-Då kan du sitta där som en hängbjörk och ingenting händer.
Apropå att jag inte gillar att Stockholmsmingla för att smörja ryggar till de rätta jobben.

Som fotbollspelare var jag aldrig speciellt eftertraktad. Hade nästan alltid enbart ett alternativ när jag bytte klubb. Undantaget var efter Bosmandomen då alla jagade gratisexemplar.
Gratis är ju gott som det brukar heta.
Men jag har haft tur att det enda alternativet varit bra och fört mig framåt.

Det har fortsatt ungefär så.
Ett jobb i taget och det ska jag förstås vara glad över. Kunde varit inget.
Men det är lite som att jag inte ska få känna mig trygg någon gång.
Är lite trött på det.

Ett nytt år:
Man ska lägga upp målbilder. Satsa och planera.
I tio års tid har jag gjort så.
I tio års tid har jag sagt som Marit Bergman i låten "This is the year".
Än har det inte hänt men kanske är just detta år mitt.

'Cause this is the year, this is
The year it all will happen
It's finally here, I have been waiting
all my life
So put on your coat, it's
Time to go, it's time
For take-off
I think I can say without a doubt
This year is mine

-It´s not until your father dies you become a real man.
Det sa Thomas, Liu Rentie på telefon idag. Tydligen ett kinesiskt  ordspråk. Thomas var min tolk under mitt år i Kina.
Vi hade inte pratat med varandra på nästan två år. Förra gången var han oerhört nere och ville helst inte prata alls.
Hans pappa var svårt sjuk och Thomas hjärta höll på att krossas.

Ett halvår senare dog Thomas pappa på ett sjukhus i sin hemstad. Det visste inte jag. Förra veckan skrev jag ett mail för att höra efter hur Thomas mådde. Jag fick ett svar. Han var fortfarande deprimerad och visste inte hur han skulle gå vidare efter sin fars död.
Ring mig gärna skrev han.

Så jag ringde och vi pratade. Jag sa:
-Du måste gå vidare Thomas.
Undrade vem han pratar med i svåra stunder. Fanns det kanske några vänner?
-I have two good friends, Pei Lai.
Men jag fick känslan av att han behöver mer professionell hjälp. Jag vet inte om det är accepterat i Kina. Att vem som helst går iväg och snackar med sin psykolog.
-It´s life sa Thomas sedan och suckade. You lose your father and then you are alone in the world. Who will help me now?

Jag kände att jag ville vara där och stötta honom. Men det är en omöjlighet just nu. Vi pratade på och visst skrattade vi en del, pratade som brukligt lite nostalgi, lite skvaller och uppdateringar.
Det är så häftigt den där känslan av vänskap. Vi umgicks under ett knappt år nästan dagligen. Sedan höll vi kontakten under ett drygt år när jag flyttade till Norge. Därefter en tid av åtta långa år tills jag började leta efter honom igen. Fann Thomas till sist.
Hans glädje...å min.

Jag besökte Dalian 2006, tio år efter mitt kinesiska mästerskapsguld. Thomas organiserade allt, såg till så att jag blev mottagen som en kung. Hade samlat nästan hela det gamla laget till fest och skojmatch. Fyra dagars rock´n roll i Dalian. Dagar jag aldrig ska glömma eftersom det var genuin varm vänskap jag fick vara med om.
När jag stod på trappan till nattklubben där avslutningsfesten var, på väg ut för att åka till hotellet och sova någon timma innan Beijingflyget skulle gå, ropade jag tillbaka till mina lagkamrater att:
-Jag lovar er att det inte ska ta tio år till innan jag kommer tillbaka.
Någon ropade tillbaka:
-Pei Lai! You must always remember, Dalian is your second hometown!

På hotellrummet kom tårarna. Kan fortfarande inte förklara dom. Jag var bara helt omtumlad av all den uppskattning och värme som gavs till mig från ett helt lag med spelare jag faktiskt stundtals inte till hundra procent respekterade. Min överlägsna västerländska kostym satt illa redan då och för det skämdes jag nu tio år senare.
Vi är inte vana att visa varandra den nakna familjära vänskapen här i vårt mer kalla och kreddiga västeuropeiska samhälle. Åtminstone är inte jag van vid det. Jag bröt ihop på hotellrummet, såg ut mot Dalians alla skyskrapor, varav nittio procent inte fanns 1996, lampor som lös upp natten, ute mot hamnen blinkande ljus från fartyg som väntade på att få gå i land. Jag stod där och hade ingen att dela denna jobbiga men ändå underbara känsla med. Ensam på ett hotellrum. Trött å full.

Sjukt bakfull och nästan medvetslös kramade jag Thomas Liu Rentie på Dalians flygplats morgonen därpå. Tog i hand och tackade ett tiotal andra personer som kommit för att ta farväl. Vinkade och gick igenom passkontrollen, vek av åt fel håll, höll på att missa planet men satte mig till sist i flygsätet och somnade nästan genast.

Idag sa jag till Thomas att det är dags för mig att åka tillbaka igen. Jag tror han blev lite glad av att höra det. Jag måste åka. Definitivt innan 2016. För jag gav ett löfte. Det löftet måste hållas! 

Traditionsenligt ger Blohm.se er den vackraste av alla julberättelser.
"Auggie Wren´s Christmas Story" från filmen Smoke med manus av Paul Auster.

Jag hoppas att ni alla får den jul ni önskar, att ni som önskar umgås får göra det, och ni som vill dra er tillbaka trivs med det.
Mest önskar jag er alla kärlek och glädje.
God Jul.

Jag är och har alltid varit ett stort fan av staden New York. Eller alltid är kanske och ta i. Men jag som så många andra har blivit förförd av denna gigant där i princip allt verkar hända. Drömmarnas stad. Frihetens Stad.

Men hur mycket jag än faschineras av staden så börjar jag bli rätt trött på svenskarnas enorma New York wannabe komplex.
Inte nog med att alla Stockholms, Göteborgs och Malmöhipsters tror att Sverige är NeuåYuork som alla som vet uttalar stadens namn.
De två senaste avsnitten av Nyhetsmorgon i TV 4 förra helgen var säkert sjuttio procent av de inbjudna gästerna personer som bor, har bott eller vill bo i New York. Alla referenser gick till New York, alla svar kom från New York. Stockholm och Gärdet blev plötsligt Brooklyn eller Fifth Avenue.

Även tidningar, böcker, radioprogram, reseprogram i TV, musikdokumentärer, matodysséer handlar om the big apple och varenda dröm i ett svenskt hem verkar handla om staden. Svenskar resor dit som aldrig förr. Faktum är att hur coolt och trendigt de där Brooklynhipstersarna än tycker att det är när dom vandrar gator och avenyer fram så är New York nästan det svennigaste man kan resa till nu. New York håller på å bli nya Thailand.
Om några år köper svenska barnfamiljer lägenheter i Harlem å firar jul genom att åka skridskor vid Rockefeller Center för att sedan åka ut till Coney Island och käka Hot Dogs vid den legendariska strandpromenaden.

Ibland händer det. 15 minutes of fame.
En text i den internationella nyhetsbyrån Reuters och man finns plötsligt med i flödet över hela världen.

Jag har väntat länge på Kinaeffekten. Alltså att få nytta av min fotbollssäsong i Dalian Wanda 1996. Här hemma i Sverige har jag fått hyfsat med uppmärksamhet, har skrivit om mina upplevelser i några publikationer och förstås skrivit min egna bok "Pionjär i Mittens Rike.
Ingen av er som följt mig genom åren har förstås missat det.
Det är coolt.

Så en dag meddelas att Nicolas Anelka skrivit på för Shanghai Shenhua. Reutersreportern Philip O´Connor som har läst min och bok hugger på ämnet och skriver en artikel om Anelkas flytt och väver in mig och mina erfarenheter i texten.
Rubriken blir: "Learn to adapt, pioneer warns Anelka"

Det dröjer inte länge innan Philip får höra att det kommit in en hel del uppskattande omdöme från olika delar av världen. "Great story".
En dag senare egogooglar jag mitt namn och inser vilken oerhörd genomslagskraft det här med internet har. Vilket jag förstås inte varit ovetande om men som i det här fallet blir så up your face.
Hela artikeln eller delar av den har jag funnit i tidningar eller sajter från USA, Canada, Kina, Sydafrika, Malaysia, Thailand, England, Indonesien och några andra länder och språk jag inte kan lokalisera.
Lite häftigt känns det, det måste jag medge. Även om jag inte är så naiv att jag tror att det kommer hända något mer med detta nu idag då storyn redan är yesterdays news.

Däremot ledde Philip, Anelka, Kina och Pellespåret vidare till att jag igår kväll blev intervjuad i den prisbelönta irländska talkshowen Off the ball i Newstalk.ie Dublin, Irland. Första gången i irländsk radio, på engelska. Skitkul men nervöst som fan.

Idag är det vardag igen. Mina 15 minuter är över för denna gång. Vi får se om dom kommer tillbaka vid tillfälle. Men det var kul så länge det varade...

Just nu är jag inne i en virvelvind. Så mycket händer runtomkring men själv sitter jag stilla. Handlingsförlamad.
Det är återigen dags att sätta sig ner och fundera över vad som verkligen är viktigast här i livet.

Ett år som började väldigt bra har precis som världsekonomin rasat samman på många sätt. Mitt i sitter jag och ser på hur människor nära råkar ut för både det ena och andra eftervarandra. Ingenting är unikt i jämförelse utan det unika för mig är att allt händer nära.
Som en lätt smekning förvandlad till en rispa från en vass knivegg.

Sitter och dinglar med benen och ser årets första snö på backen, minusgraderna som förvandlar marken till en enda lång knastrande grusväg med elaka spetsiga stenar.
"Vi ska alla en gång dö" sjunger Kent i låten "Mannen I Den Vita Hatten(16 år senare)" och jag tänker att döden hela tiden vandrar bredvid oss fast vi inte vill erkänna det för oss själva. Plötsligt bestämmer han sig för att nu...är det din tur.

Jag fyller 45 år i februari och det är lätt att vifta bort känslor med livskriser och åldersnoja. Men jag har varit där förut och vet hur mörkret känns när det lägger sig som ett tjockt svart lakan över tillvaron.
Det är inte så det känns nu. Det är inte mig det onda satt greppet i.
För mig handlar det bara om att försöka finnas där när jag behövs.

Men så kommer de där patetiska egoistiska tankarna som alltid kommer när allvar stiger in i ens liv. Att man inte ska slösa med sin tid, inte kasta bort den tid man fått här på jorden.
Så sitter man där och grubblar över att nu...nu ska jag göra slag i saken. Men fegheten vinner som vanligt.
Att ändra sina invanda mönster är en halsbrytande uppgift som kräver offer. Är jag beredd att betala de pris som krävs?
Jo, jag har även varit här förut. Tvivel och tvekan.

En röst i dig om att Pelle: Du var förskonad även denna gång.
Det är inte din tur.
Idag?
Så varsågod. Gör något av ditt liv. Gå dit du vill.
Men glöm inte dom som behöver dig.

Om ett par månader lunkar man ändå säkert vidare på invanda spår med en gnagande känsla om att jag var inte värdig...

För några år sedan hade jag en god vän ifrån Göteborg på besök i Örebro. Mannen är mycket modemedveten och duktig på att syna varumärken och samtidigt extremt känslig för att suga upp detaljer i sin omgivning och återskapa dom i tankar och idéer.
Det var han som myntade Örebros smeknamn"Truck Driver City" i vår umgängeskrets.
Ett något arrogant uttryck med doft av storstadens uppnästa självförtroende. Men icke desto mindre rätt på många sätt.

Vi hade stått på puben Bishop Arms i någon timma och druckit några öl tillsammans i väntan på ett restaurangbord när han lutade sig fram och ställde den högst relevanta frågan varför så många där inne på puben hade Truckerkeps på sig. Själv hade jag aldrig reflekterat över det men när jag såg mig om så var det helt riktigt osannolikt många med just amerikanska Truckerkepsar. Hade dessa individer samtidigt haft långt stripigt hår, skägg, jeansjackor och band- t-shirts under hade jag kunnat tänka mig att dom varit superheta vintagegrabbar från ett storstadscoolt americanaband men det var inte sånna killar.
Jag och min vän garvade glatt och sedan dess är Örebro "Truck Driver City" för honom men även för mig ibland för att jag tycker uttrycket är rätt skoj.

Det jag däremot inte tänkt på är att uttrycket stämmer mycket mer än vad jag hade kunnat föreställa mig, eller vad min Göteborgsvän ens kunde tro. För honom handlade det ju ändå bara om ett gäng kepsar på en pub. Men när jag häromdagen fick en postavi som sa att jag skulle bli tvungen att hämta ut ett paket direkt på en godsterminal öppnade det verkligen ögonen på mig.
I Örebro finns en värld, en stad i staden, som jag knappt visste om.
En stad full av Truckers med Truckerkepsar på sig.

Jag tog bilen ut till industriområdet Pilängen där jag senast var för kanske fem-sex år sedan. Jag åkte liksom då till Schenkers terminal och lämnade in lappen för att få min kartong. Utanför stod säkert tio lastbilar och lastade på och av. En man letade men hittade inte mitt gods. En annan man upptäckte ett annat företagsnamn på avin och pekade: Det ligger därborta, bortanför postterminalen, höger upp vid rondellen.
Han skrattade. Jag sa förläget att jag inte så ofta vistas i den där världen. Den andra mannen skrattade också. Jag bad om ursäkt för besväret och pös iväg.

Sedan satte jag mig i bilen och körde vidare. Det blev en intressant roadtrip värd ett filmmanus där en puckad innerstadsbo far runt i en stad i staden som han inte visste fanns. Möten med människor han aldrig annars möter men som ser till att hans kartonger och brev kommer fram. Samtal med sköna lirare som kommer körande med truckar som om dom körde STCC. Stängda dörrar, ringklockor, bommar och personal som går på och som går av. Enorma hangarer med gods, små restauranger, lastkajer, kontor och inhägnade områden med bilar, parkeringsplatser och lastbilar och lastbilar som rullar in och rullar ut på våra motorvägar på väg mot sina destinationer någonstans där borta i mörkret och dimman.

Jag hade hört talas om logistikstaden Örebro som politikerna jobbat hårt för att få hit i sann miljöpolitisk anda... Men jag hade aldrig kunnat ana det enorma området med så många olika företag, så många terminaler. Det tog mig en timma att hitta rätt plats, rätt godsterminal och att komma in genom glasdörren och in till en mycket trevlig kille med utomsocknesdialekt som snabbt gav mig mitt paket så att jag kunde åka hem till fredagsmiddagen framför TV:n. Lätt förvirrad över att där borta, på andra sidan Örebro invid avfarten mot Karlskoga, ligger Truck Driver City på riktigt. En plats där ingen kan höra dig skrika...

Texten publiceras samtidigt på min Lokalpatriot Örebro-blogg om någon undrar varför dom ser dubbelt. Tyckte den passade på båda ställena.
Nämligen.