Hur är det ställt med den västerländska befolkningssfären?
Det är förvisso inget nytt numer detta med vår perversa relation till mat.
Men det är likaväl som en nationell farsot, en dubbel svininfluensa som inte går att skydda sig mot med så enkla medel som en spruta vaccin.
Jag är så satans trött på det där med matlagningsprogram i TV.
Att varenda lilla jäkla magasinsförök måste innehålla en liten hörna med nån skittrevlig individ i kockkläder som står och jonglerar med kastruller och stekpannor och yrar om smakkombinationer tills man blir förbannad.
Det har hållit på i många år. När tar det slut? Matterrorn i TV.

Jag har genom åren haft överenseende med Morbergs klet och svett och medvetna och provocerande råhet ifrån sitt eleganta bondkök.
Jag har stått ut med Nigellas desperata försök att förföra tittarna med sin mjuka röst, sin tillgjorda sexiga blick och hennes kladdiga slafsiga efterätter.
Jättegott-Tina fungerade bra ihop med Tengby, sedan blev hon jättestor och jättepopulär och tappade charmen. Det skulle göras ett misch masch program till den breda underhållningspubliken med kändisar i köket och livepublik runt köksluckorna å det slutade med plutläppar, Hollywoodbrösthylla och en Silvstedt från Bollnäs som på bruten svenska stod och harklade sig med långa naglar som inte fick förstöras och med en blick som talade om att köksredskapen kunde vara smittade av rabies.
Å Ernst som inte nöjde sig med att springa barfota och göra slott och kojor charmiga och mysiga utan självklart var tvungen att trycka in matinslag och uppfinna ett nytt målande men pretantiöst matspråk för att sälja å va bred.
Men värst har väl host, host, blää-Kronér varit. Han lyckades sälja in ett hemma hos mig program där han fick friheten att göra personligt knixiga varma mackor i ugn där den lyxiga lilla sista touchen var ett litet chips på toppen av mackan. Vilken spjuver va? TV-tid med mackor som ungkarls-Ubbe på hörnet skulle skita ur sig vilken dag på dygnet som helst. Arrrgh.

Till slut kom kräkan. Tålamodet tröt.
Droppen ni vet...

Plötsligt stod författaren Emma Hamberg och hennes medelklassvillaförortskompis vid namn Anette Rosvall i TV4.
Å dom får ut för allt ont som kablats ut ur mat-TV de senaste åren.
Husmorsorna kallar dom sig visst och allt var så där äckligt klämkäckt som en 50-60-tals film a la Mad Men. Så hemmachict att man dog, allt med ett påklistrat fluff, fluff leende som om alla människor på jorden levde i villaförort med mamma, pappa, och två barn och ingen morgondag fanns.
Det skulle utstråla värme och kärlek till mat och dess tillagning men vibrerade av cynisk iskyla. Så falskt. Ett modernt totalkoncept för synergieffekter med blogg, böcker, TV, radio och föreläsningar och säkert hemma hos oss kurser för innerstadslattemammor som drömmer om att vara bullmammor också.

När Emma för andra gången i samma inslag kom tassande med en påse pulveriserade nypon ifrån hälsokostaffären i handen och ett blink i ögonvrån mot tittarna för att accentuera greppet som ett enkelt trickedick-tips, då fick det fan va slut.
Det stank chiclit-roman och det osade förenklade må bra råd av må bra experter.
Självkänsla nu. Tänk nu mår jag bra då mår du bra. Tjingeling.

The world is fucked up.

Långt uppe i norra Norge ylade en varg.
Vid den norsk-ryska gränsen satt djävulen själv och klippte sina klor..
Hon satt och såg ut över sina hummertrålare medan hornen i pannan dunkade dovt blodröda. Bredvid sig hade kvinnan, som hette Malinka, sin Rottweiler Ruff som hade sex ben och fyra enorma huggtänder som blivit inopererade efter att ett skaldjur slagit ut det gamla garnityret. I havet utanför Kirkenes lever kolonier av mördarmusslor som i grupp kan utföra otäcka attacker mot befolkningen och deras hundar. Det var en regnig dag och vinden slet i fiskenäten som hängde på tork bakom Malinka och Ruff. Någonstans bakom bergen på en slingrig smal väg var en svart Monstertruck på väg mot Malinka. Det var idag det skulle ske.

Malinka var halvt ryska och halvt norska. Hade bott större delen av livet i Oslo men tvingades fly efter att hennes sjuka girighet och paranoia gjort alla till fiender som mest av allt ville "wack her face of the planet."
Malinka var ensam och farlig men hade ändå lyckats bygga upp sitt hummerfångst- imperie med hjälp av en Valeri Kuzman. Kuzman var en direkt konkurrent till Esteban Pavluychenko. Det sades att det var just Valeri som hade beordrat det mord som Esteban såg då han var ung grabb och som tvingade in honom i maffians grepp. Valeri hade brutit sig ur Vladivostokklanen och startat eget och hans imperium hade växt och störst var den i nordnorge. Ett område Esteban länge hade suktat efter och nu såg han sin chans till att slå till dubbelt upp.

Fem unga män i svarta Ninjutsuuniformer klev ut ur Monstertrucken, de gick raka vägen mot Malinka där hon satt utanför sin fiskebod och såg ut över havet. Snabbt satte de tolv kaststjärnor i hennes panna och strax under ena örat.
Blodet sprutade ut genom hålen i huvudet och precis innan hon föll mot backen steg en av krigarna fram med sitt svärd och högg huvudet av henne. Malinkas söndertrasade huvud stoppades ner i en kartong som slängdes upp på lastflaket av Monstertrucken medan kroppen kastades ner till ett stim mördarmusslor som låg och guppade vid vattenytan.
Malinka hade inte sagt någonting, inte sett åt sina mördares håll. Hon visste att dom var på väg, hon visste hennes öde, hon ångrade många saker i sitt liv och hon förtjänade att dö.

Rock jr drog av sig sin svarta luva när han återtog sin plats i bilen, svetten rann ner från hans panna. Rock hade varit spänd och nervös i ett par veckor över sitt första uppdrag. Nu var det över, det hade gått bra. All träning i villakällaren hemma i Truckdriver City hade gett en skön belöning. Tillsammans med sin combatgrupp "De missförstådda Krabborna" skulle de nu åka tillbaka till basen och överlämna Malinkas huvud till Esteban.
Nu återstod bara den ljuva hämnden.
Jakten på den grymma Valeri Kuzman gick in i sitt slutskede.
Esteban ville bli fri, det var det enda som återstod.
Han ville dra sig ur och leva som en vanlig man medan han ännu var ung.

När jag gjorde om min hemsida för ett tag sedan valde jag att ta bort "gästskribenter" i menyn. Det var svår att få folk att skriva när man inget har att erbjuda i utbyte. Ren barmhärtighet fungerade hos några vänliga själar men det funkade inte i längden. Men jag har saknat andra röster på sajten.
Därför kommer då och då den vidunderlige och mentalt splittrade Slas Windflöjel skriva ner sina observationer och tankar om livet mitt i.
Låt er inte förvillas av den där namnlappen i handen...
För det här skulle kunna vara Slas Windflöjel:



I Närke säger di iiinte att biina biits, för di gör di iinte, di stiicks"
Jag hedrar blohm med denna devis fast jag inget fattar av landskapets idiotiska uttryck. Ha, ha.
Ändå kan det kanske vara mitt motto när jag nu fått möjligheten att vräka ur mig tankar här på blohms eminenta egosajt.
För iiinte vill ja biita iinte...men stiickas liite kan va skoj...
Typ stick och brinn...

Er febertermometer i röven på samtiden ska jag vara, ett Ankrellfinger som går dit vinden blåser, en pormask i pannan på en kunglighet eller kanske en twittrande mediastekare i en värld full av navelskådande sportjournalistkändisar som klappar axlar som om världen enbart snurrade runt Sturehofs
skaldjursplateau.
Som blohm himself. Han ska få han också.
En jävla posör...
Kort sagt: Jag ska va ett praktarsel i en värld av lökiga viktigpettrar som syns och hörs men oftast är ganska oviktiga när de viktiga aspekterna av livet tas upp.

-Hmm, stora ord från dig Slas.
Tiden får visa om du klarar av att leva upp till det.
Men när kommer första texten?

-I början av nästa vecka ska första snapshoten vara på plats.
Duger det experten?
Förresten...
Med tanke på de royalistiska vindarna som blåser i detta meningslösa land kan jag bjuda på en liten vacker kunglig nostalgiblick.

-Jamen kör på då!

-Allright.
Att kungen är en riktig spjuver det vet vi ju alla genom att läsa igenom skvallerpressen under frisörbesöken. För annars läser ingen de där tidningarna, det vi alla också. Men i och med att frisörsalonger är dagens pizzerior som spikar upp sina skyltar ovanför varenda satans tom lokal så gör självklart Se och Hör, Klick och gänget strålande affärer. Fan tro om det inte är de där tidningsförlagen som via Almia går in och stöttar alla dessa frisörer så att dom kan få fortsätta kränga sin stinkande produkt som utbildar oss frisörbesökare i den rafflande royal with cheese glamouren.

Kungen ja. När han va en liten parvel som inte mycket visste om livet sprang han ofta omkring på Drottningholms slottsområde och jävlades med de militärer som gick högvakten. En riktig liten odåga va det han va.
Soldaterna var tvungna att salutera den lille prinsen(eller vad han va när han va så liten så) varje gång han passerade och det gjorde han hela tiden. Roine var en som stod där och vaktade och saluterade som en galning åt det där lilla trollet. Inners inne drömde han om att sticka upp sin bajonett i rectum på ungen, snurra några varv och skicka ut honom i Riddarfjärden. Men det gick inte vägen förstås, tänk hur det skulle se ut. Det var bara att le, salutera, le och salutera och smörja tigerbalsam på höger armbåge.

-Jaha, va det allt herr Windflöjel? Lite väl snäll debut för dig...eller?
Man får väl hoppas att du har mer att komma med längre fram.
Nästan lite pinsamt detta faktiskt.

-Ähh, fuck off!
Men det här då:
Har du hört alla löjligt upprörda röster angående Mona Sahlins rätt stygga men dyra Louis Vuitton-väska? Alla tävlar om att tycka om detta nu.
Man blir stum.
Hur mycket jag än tycker att Sahlin är en riktig politikerrelik och sosse-flane så är de upprörda rösterna som en ballad av Michael Boltons före detta hockeyfrilla.
Stötande och fånig till en gräns så att man tappar tron på livet.
Antar att alla kritiker tycker att socialdemokrater måste, likt en Lars Törnman i Kiruna, bo i en nedsotad iskall kolgruva och köra en trabant från 1972 för att anses trovärdiga.
Om så är fallet är det synd om Socialdemokraterna.

Jag ska vara ärlig. Som alltid.
Det är inte mycket jag vet om film mer än att jag gillar det jag ser eller inte.

Läste en artikel igår om Nollywood som är Nigerias hårt expanderande filmindustri.
Som ett positivt omdöme stod att "här gör man fler filmer än i Hollywood".
Tidigare har jag läst om Indiens Bollywood. Och vad har jag läst?
I Bollywood görs fler filmer än i Hollywood...

Och?

Är det viktigt?
Viktigare än kvalitet?

Så.

Görs det bättre filmer i Nollywood och Bollywood än i Hollywood?
Det vill jag veta.

Å vad händer i Trollywood?
Görs det några filmer alls där numer?

Visst har jag varit glad över min kantstötta gamla Kanal 5 Canada Goose-jacka under Sibirien vistelsen under december och januari, visst har jag varit glad över min svarta Fjällrävendunjacka under samma period. Jag har njutit av värmande underställ, mina North Face-byxor, ryssmössa, Kaskmössan, handskar och grova våtsäkra kängor av märket Hanwag.

Men nu får det fan vara nog.

Risken är överhängande att man fullständigt tappar all grace.
Fåfängan har grävts ner i en enda hög av tyg där man inte synts överhuvudtaget. Under ett par månader har man varit som en balsamerad vattenbuffel.
Usch.

Jag var inne i min garderob idag och fingrade på mina smycken, halsbanden, armbanden, ringarna. Dom har inte använts på länge. What´s the point. Svettandes intill huden bakom tjocka tröjor och halsdukar. Ringar under vantar och på stelfrusna fingrar. Meningslöst. Å på fötterna curlingkängor, förvisso sköna, men inte varje dag i veckan. Jag är trött på att se ut som en påse skit.

Jag vill plocka fram mina snygga jackor. Vill vira en tunn snygg sjal runt halsen, eller kanske en halvtjock halsduk till rocken. Sätta på mig ringarna som lyser upp lunchbordet, se mina Dyrbern/Kern eller Thomas Sabo halsband dingla runt halsen över en fantastisk RaRe-tröja. Sedan kan jag välja mellan mina boats och kängor som jag älskar. Kanske en hatt som avslutning.
Det är helt enkelt så att jag vill börja känna mig fräsch igen, den här vintern har nästan slagit ner spikarna i en kista som jag legat i.
Jag måste ut ur den.
Jag måste börja klä mig som en respektabel man igen.
Hedra mig själv.
Vara den jag är värd att vara.
Självrespekt.

Jag vill inte vara en anonym säckmöbel som vandrar runt i världen som en zoombie.

Det utspelades i en hotellbar i Eskilstuna i början av det som nu kallas 00-talet.
Ett kändislag hade spelat invigningsmatch i fotboll på nya Tunavallen och nu satt vi och tog en öl innan kvällens riktiga party skulle köra igång.

Skådespelaren Kjell Bergqvist var en av oss i sällskapet och vi satt där med våra öl, snackade och hade det allmänt rätt trevligt.
Så stapplar en ensam och rätt tragisk figur in och sätter sig mitt ibland oss och tog fullständigt över det verbala utrymmet med en sluddrig stämma och otrevlig stil.
Välpolerade och säkert en smula konflikträdda, som vi svenskar oftast är, satt vi alla tysta och lät denne störiga individ att ta över och förstöra den avslappnade och trevliga stämningen som vi jobbat upp.

Det var då det exploderade på stolen invid mig där Kjell satt. Han skällde ut den här killen så att hans mittbena blev kalhygge och tiden stannade upp för en stund. Hotellpersonalen kom springande med rödrosiga kinder och släpade bort den  packade och otrevliga killen ifrån stolen i lokalen.
Det hade föregåtts av ett mer stillsamt samtal där Kjell förklarade för killen att han via sitt sätt förlamade hela sällskapet genom sitt beteende.
När han inte lyssnade utan bara fortsatte mala exploderade alltså Kjell Bergqvist.
Precis som man sett i filmer där han spelar roller eller i TV där han skällt ut recensenter och skvallerjournalister i direktsändning. Kjells humör är vida känt, lika charmerande och trevlig som han kan vara kan allt vända på en mikrosekund om nån beter sig illa emot honom eller någon i hans närhet, vänner eller inte.
Det är det jag gillar med honom. Han är rakryggad och tar inte skit.

Gårdagens avsnitt av "Stjärnor på slottet" var Kjell Bergqvists dag och då kollade jag förstås. Å min inställning till honom förändrades inte.
Jag fullständigt älskar hans personlighet. En man som vägrat ta skit från överheten och alltid gått sin egen väg om någon valt att trampa på honom.
En extrem känsla för rätt och fel, inte bara för sig själv utan inkluderat alla medmänniskor runt omkring.

Denna väg är svår att gå för det är lätt att förlora på sina starka åsikter och klara ställningstaganden. Kjell bad en regissör, eller om det var en teaterdirektör, att fara en dag innan premiär och drog från en föreställning efter att ha fått skit då han vägrat att sitta och ljuga för journalister om vilken fin stämning det var inom teatern fast allt luktade dynga. Han är en sån person som oftast blir krossad av den genomfalska makteliten som gömmer undan sanningar för att dom är rädda för dom. Den kollektiva fegheten som står bakom så mycket skit.
Kjell Bergqvist hade kunnat bli krossad men var, är, så begåvad att han blivit stjärna ändå.
Trots, eller kanske tack vare hans starka integritet och känsla för rätt och fel.

Jag kommer ihåg det så starkt.
Rakt in i mig gick det.
Det skönt suggestiva aningen mörka monotona ljudet innifrån det sandstensfärgade huset någonstan i ett ökenlandskap i Mali.
Papa Dee var ute på musikskattjakt i sitt program Papa´s kappsäck som gick i SVT för ett par år sedan. Ett briljant program som jag skrev en hyllning om på bloggen.

De som satt i det där huset och spelade den här fantastiskt fängslande musiken var ett grupp musiker ifrån ett berberfolk som heter Tuareger och lever ibland annat i delar av Mali. Ett nomadfolk som spelar en sorts Tuaregblues.

Efter programmet gjorde jag allt för att hitta skivor med bandet på nätet och i skivbutiker men fick ge upp.
När jag någonstans under jul och nyårs-helgerna vaknade upp en morgon och fick impulsen att grotta ner mig sökande efter Malis musikskatt igen var det som att univesrsum ramlade rätt ner i knäet på mig.

För samtidigt som jag på spotify hade börjat hitta mer etablerade och kända artister från Mali, som Amadou & Mariam eller Ali Farka Touré som båda rönt internationellt erkännade, läste jag DN:s 00-tals listor över de bästa skivorna.
På sjunde plats på musikkritikern Nils Hanssons lista låg den lugn och fin och kittlande. Precis vad jag letat efter. It was meant to be...

Gruppen "Tinariwen."
Skivan heter "Aman Iman(Water is Life)"
Så här beskriver Hansson gruppen:
"När Tinariwen elektrifierade de sahariska tuaregernas musik uppstod något unikt, en ökenblues som blivit både världssensation och ny, lokal tradition."

På nätet och spotify fann jag sedan ytterligare en grupp när jag sökte på Tuareg.
Bandet spelade en enastående skön stämningsmusik på gränsen till valsångsskivor i New age butiker. Med sång på franska och naturligtvis med mycket mer edge, egensinne, stil och känsla. Tyckte till och med att det var ännu bättre än Tinariwen även om man kanske inte ska jämföra de två på samma dag av året.
"Agricantus" hette gruppen och albumen jag fastnade för hette "Kaleidos" och "Tuareg" som inte har så mycket gemensamt musikaliskt.
Blev överraskad när jag insåg att bandet kommer ifrån Italien och Sicilien. Men dom spelade in albumet "Tuareg" på plats i Mali med musiker och instrument från Mali.

Vad lär jag mig då av det här?
Jo, att det tar aldrig slut.
Musikletandet.
Det finns nya spännande prylar överallt om man öppnar sitt sinne, bibehåller nyfikenheten och har tålamod.
Tror det även gäller livet i stort.

Det var när jag häromdagen satt och såg på ett avsnitt av K-Special på SVT-Play som jag insåg det. Den här hemsidan är public service.
Sidan är SVT2 när den är som bäst och något annat urvattnat när den är som sämst.

Jag skriver inte för de stora massorna för då skulle jag nischa mig och skriva om ett ämne och göra det så högt jag bara kan för maximalt genomslag.
Typ höja volymen under reklamavbrotten eller skjuta fram citatåsikter som kan snos och appliceras på nätforum och i tidningar så folk kan uppröras eller glädjas.
Jag skulle enbart kunna skriva om fotboll och få grymt många läsare bara genom att tycka en massa saker. De högsta topparna har varit just när det brunnit till lite på något fansforum i landet efter en text som jag skrivit.
Det är inget fel i det, egentligen. Jag gillar ju fotboll.

Men mina intressen spretar och den här hemsidan är en fristad för mig att skriva om nya saker, lära mig nya saker och när det blixtrar till ibland kanske även lära er läsare någonting. Ge tips om nått ni inte läst, hört eller sett.
Andra gånger öppnar jag dörren till mitt inre, skriver en text som ni kanske gillar eller också tycker ni att den är fånig.

Ofta vet säkert ni läsare mer än mig om ämnena.
Jag har de senaste tjugo åren genomgått en förvandling av min identitet där det där ordet kultur stormat in i mitt liv och känslan för innehållet i det ordet bara växer och växer. Musik, konst, litteratur, fotografi, design, film och till viss del teater är något som jag närmar mig med ett barns nyfikenhet.
Jag missade så mycket i skolan och ligger så långt efter många i kunskap men jag suger i mig den nya kunskapen som jag söker och får tillgång till i bland annat public service kanaler på TV eller i radio.

De kommersiella kanalerna tar inget ansvar för det som ger mig väldigt mycket och som förr kallades folkbildning.
Dom ger skval, gap och förströelse.
Public service ge ny kunskap, nya insikter, förändrade tankar.
Internet säger säkert ni då och visst, där finns det mesta men vilken auktoritet kan hjälpa mig att hitta rätt i den djungeln.

Tror ni att K-Special skulle få plats i någon av de kommersiella kanalerna.
En och en halv timma om en dokumentärfotograf ifrån Riga eller om en gayaktivist och filmskapare vid namn Derek Jarman.
K-Special och Kobra är de två program som jag aldrig missar ett avsnitt av, eller jag ljuger en smula då K-Special ibland kan vara så tungt att jag inte orkar med temat.
Av ointresse eller kanske att det är för avancerat för mig.
Har inte kommit dit, kommer kanske aldrig komma dit, vill kanske inte ens dit.
Jag ser på Babel, lyssnar på Livet & Döden på SR P1 och saknar Musikbyrån i SVT.

Det låter kanske pretantiöst men det skiter jag faktiskt i.
Jag är grymt intresserad av att utveckla mig själv och se på världen på ett nytt sätt och det gör man bäst i public service.

För tio år sedan kunde man komma undan med sånt här.
En avskedsgåva från Makrillarna som är en avdelning av Gais supporterskara.
Hittade detta exemplar i en låda idag.
För de oinvigda hade fansen en sång som gick..."Blohm står när dom andra faller".
Resten fattar ni va?
Och ja.
Dom är tvättade...

Jo, det finns faktiskt en sån på Facebook.
Den har legat och skvalpat ett tag på runt hundra personer innan sidan exploderade här strax innan julhelgerna.
Jag lovade sidans administratör, Anders Björklund, att jag skulle börja skriva gästtexter där om han snabbt fick ihop över tvåhundra medlemmar.

Trodde det skulle ta ett tag.
Men hann inte gäspa innan jag fick ett meddelande att sidan passerat två hundra medlemmar och nu väntade på sin första text.
Nu är den första skriven och inlagd under:
Pelle Blohm Appreciation Group

De texter som jag skriver för PBAG kommer enbart att ligga där.
Här kommer jag pusha genom att länka er dit.
Eventuellt.
Bäst vore om ni skrev in er som medlemmar:-)

Peace & Love